När det inte går ihop och aldrig kommer gå ihop, för att det inte finns någon lösning.

Det finns saker som liksom är oavslutade grubbel i mitt huvud. Inte som att jag tänker på dem hela tiden, eller ens ofta, men de ligger där nånstans och skaver, just för att de inte är avslutade. Och de är inte avslutade eftersom de inte går att avsluta.

Det är som ekvationer utan lösning. Det är lustigt, med tanke på hur ofta jag känt mig som en ekvation i vården, som att psykiatrins uppgift är att behandla mig som ett matematiskt problem där det går att räkna ut lösningen, och som att problemet måste ligga hos mig om det inte är möjligt. Som att jag undanhållit ett x eller y eller nån liten siffra, som saboterar alltihop.

Så är det förstås inte, jag är inte bara x och y och siffror, jag är en människa, det är nåt annat, med en annan typ av logik. Men det är lustigt, med en organisation där så mycket handlar om att behandla patienter som objekt av den typen, och samtidigt verkar tycka det är helt ok att själva lämna ut olösliga ekvationer.

Det jag tänker på idag är detta: de första gångerna jag var inlagd, när jag var rädd och hade svårt att be om hjälp, så var det så många som blev irriterade på mig för att jag inte bad om behovsmedicin förrän det var riktigt katastrof (eller lite senare), mest för att det var så jobbigt att be om det, och jobbigt att tro på att jag fick lov att få hjälp, fick lov att behöva. De berättade för mig många gånger med sådär uppfostrande röst som var ganska sträng att jag inte skulle göra så. För medicinen har inte lika mycket effekt då, man skulle ta den i början när man kände ångesten komma, då hjälpte den bäst.

Sen gick det några månader. Den enda lösning jag fick var medicin. Och ECT, men den hjälpte inte mig alls. Så den räknade jag bort som lösning. Medicin var väl inte perfekt, men det var det enda jag hade, det var den lösning jag erbjöds och den lösning de tjatade in i mig, medan de med alla maktmedel de hade förklarade för mig att det inte hjälpte att prata. Och jag blev utskriven och skulle handskas med medicinerna själv, och det blev lättare då att göra som de sagt, att ta dem när ångesten började komma. För då var det bara att ta en, då behövde jag inte be om en, jag hade ju dem själv.

Fast då blev de arga på mig och irriterade på mig för att jag gjorde så, för jag blev beroende och det var ju inte meningen. Fast så var det aldrig nån som formulerade sig. De formulerade alltid sig som att jag var ovarsam och på nåt vis hade önskat eller i alla fall skapat beroendet. Det var inte jag som ordinerat en viss medicin, det var inte jag som bestämt maxdos per dygn. Det var inte jag som hade medicinsk utbildning. Jag hade inte ens fått särskilt mycket information mer än det där att det är livsviktigt att underordna sig och ta de tabletter man får, och absolut inte sluta. Och behovsmedicinen var också viktig och jag skulle inte vänta tills det blivit för hemskt, för då hjälpte den inte lika bra.

Det var inte jag som kunde ha koll på nåt, eller ansvar för nåt, men helt plötsligt var det självklart fel och destruktivt att jag lyssnat på vad de sagt, som att det var jag själv som hitta på det, ordinerat doser, skapat mediciner som man blir beroende av. Så då skulle man blockera tillgången till mediciner så jag inte kunde få bete mig så. Eller i alla fall vara arg på mig för att jag inte var mer restriktiv, väntade lite längre, klarade lite mer innan jag sträckte mig efter dem.

Det är det här som inte går ihop. Att ha blivit tillsagd när jag inte tagit medicin i tid, inte tillräckligt ofta, tillräckligt snabbt, och sen få negativa konsekvenser när jag började göra som de sa.

Att få höra att det bara finns en lösning, och här, varsågod, här har du den, och du ska inte vara rädd för att ta den, och shit vad du är fånig som är rädd för den och nu måste du skärpa dig och använda den lösning som finns, som du får. Och sen få det patologiserat när jag väl gjorde som de sa.

Hur skulle jag ha gjort? Jag skulle ta medicinen, men jag skulle inte ta den? Jag skulle ta den tidigare, snabbare och oftare, så det inte blev så stark ångest, men jag skulle inte ta den så ofta, och helst inte alls?

Jag önskar att det fanns en bruksanvisning. Att det fanns nåt som kunde göra det begripligt, detta och annat. Jag hade behövt den då, när allt var nytt och skrämmande och konstigt, men om den inte fanns för mig då, så hade jag behövt den nu. För att göra det begripligt i efterhand. Våra psyken är så inställda på att hitta mönster, logik, begriplighet. Så dåliga på att acceptera det obegripliga, att det ens finns sånt som är obegripligt. Det hade varit skönt med en upplösning, att slippa från det som skaver, för att det inte går ihop. Och jag vet ju att det inte kommer bli så, det finns ingen bruksanvisning, det finns ingen upplösning, det är inte begripligt.

Jag bara hoppas att man slutat bete sig så nu, att man försöker skapa en sammanhängande vård, en begriplig vård. Fast jag gissar att det är en önskedröm. Det är ju läkarbrist nu, kontinuiteten är nog inte bättre. Och av nån anledning verkar det inte så prioriterat, att vården ska vara sammanhängande, begriplig och greppbar för den som vårdas. Så om situationen i stort inte är bättre än då, finns det kanske inte så mycket hopp om att det ska se annorlunda ut nu.

Och det är inte som att detta är nån av de värsta sakerna. Det finns annat som gjort mig mycket mer illa. Det har varit skadligt för mig att det varit så surrealistiskt och obegripligt så ofta. Och i vissa fall känns det bara onödigt, liksom som att slarva med mitt liv. Det hade inte ens varit svårt att ha en bättre sammanhållen inställning till medicin i mitt liv, att kommunicera tex via journalen. Det har gått 15 år sen dess, och nån liten del av min hjärna är fortfarande upptagen av att försöka lösa problemet om hur jag skulle gjort. Jag skulle ta medicinen, men jag skulle inte ta den. Det är som ett gruskorn som ligger och skaver i bakhuvudet, och det är inget stort sår, och det är ingen stor katastrof, och det är inget stort trauma som behöver tas omhand. Men ibland blir jag så arg på just det. Alla gruskornen som skaver. Allt det där som bara var onödigt, som faktiskt hade gått att undvika om man bara ansträngt sig. Ja, det hade kostat några minuter vid några olika tillfällen. Men det hade det väl varit värt, att bespara mig detta skavande i så många år?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

När den medicinska modellen tappat fotfästet.

Ibland är saker liksom helt vilse. Som att de tappat förankringen i verkligheten. Som när en läkare förklarade för mig att om man är deprimerad så hjälper antidepressiv medicin. Om sån medicin inte hjälpte mig var problemet alltså inte depression.

Vetenskap och beprövad erfarenhet. Ibland verkar man helt ha glömt bort det, att det är det man ska utgå från.

Ibland verkar det som att det är medicinen som är i fokus. Inte personen, patienten, inte ens symptomen. Vad blir det då? Inte personcentrerad vård, och inte sjukdomscentrerad. Medicincentrerad vård? Som att läkaren och hens tro på preparaten står i centrum.

Ibland får jag verkligen känslan av att det handlar om tro, som om det är en kult av något slag. Medicinen som en gud som inte får ifrågasättas, och (vissa) läkare som de andliga ledarna som upprätthåller trossystemet. Om medicinen inte ger lindring, är en lösning, då är det inte medicinen det är fel på, utan något annat. Patienten, symptomen, eller kanske vad som helst, utom medicinen. Som att medicinen är ofelbar och upphöjd, och läkaren värnar denna helighet. Kanske att den inte ska tillbes, medicinen, men man ska vörda den, tro på den, sätta all sin tillit till den. Inte ifrågasätta, misstro, tvivla.

När det är så är det inte vetenskap. Och det kanske finns en beprövad erfarenhet i tro, att tro kan hjälpa, men det är inte den typen av beprövad erfarenhet som ska finnas i psykiatrin.

Och för all del, det finns även andra trosinriktningar i psykiatrin, skriver kanske mer om dem någon annan gång.


(Vetenskapen säger alltså inte att alla deprimerade blir hjälpta av antidepressiv medicin, fast man kan ju tro det om man bara läser information från läkemedelsföretagen. Den beprövade erfarenheten säger vad jag vet inte att det är vettigt att sätta diagnoser helt utifrån vilka mediciner som fungerar eller inte fungerar för en persons problem. I de diagnosmanualer som finns handlar det om att klassificera olika symptom.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att behöva börja om igen och igen och igen.

Jag har tidigare skrivit om hur jag uppfattar det som att läkaren betraktas som en icke-person, i betydelsen att läkaren skulle vara en neutral yta som kan bedöma vad som sker i samtalet. Jag har också skrivit om synen på tillit, som för det mesta betyder att jag förväntas lämna ut vad som helst till vem som helst, utan tid att bygga upp förtroende, (och om jag inte gör det sjukdomsförklaras jag i min tillitsbrist). Detta inlägget är både en fortsättning på de inläggen och något annat.

Läkare betraktas för det mesta som funktioner snarare än personer inför mig som patient. Det kan vara hopplöst att få någon inom psykiatrin att förstå skillnaden på att vilja träffa "min läkare" eller att träffa "en läkare", där "min" betyder att det är någon som jag kan förväntas få träffa igen, och någon som har lite koll på min situation. Som patient ska jag förstå att alla läkare har samma kompetens, kan göra samma sorts bedömningar och även i övrigt fylla samma funktioner i mitt liv, och därför ska vilken person det är inte spela någon roll.

Trots den inställningen verkar de flesta läkare inte ha den synen på sig själva och sin roll. Kanske är det med rätta, inställningen att alla läkare är likvärdiga funktioner (och inte personer som uppfattar saker olika) har inte så mycket med verkligheten att göra. Olika läkare bedömer samma saker på olika sätt. Och det krockar med inställningen att läkare är en funktion där vilken person som uppfyller rollen inte är viktig. Krocken förvärras av att de flesta läkare varken bryr sig om eller lägger någon vikt vid andra läkares bedömningar.

I förra inlägget skrev jag om det när det handlade om diagnoser, men det är inte bara i förhållande till diagnoserna det är ett problem. Det är som att allting börjar från noll med varje ny läkare.

Jag ska försöka göra det tydligt.

För att jag ska kunna få hjälp med mina problem behöver min situation kartläggas. Jag får svara på var jag är uppväxt, om mina föräldrar bodde ihop, hur många syskon jag har. Hur jag klarade skolan, vad jag har för utbildning. Jag får svara på om jag har jobbat, och i så fall med vad, och när. Jag får berätta var jag bott innan jag hamnade här, och hur mitt liv ser ut nu, med socialt nätverk, aktiviteter, dygnsrytm och annat.

Vad gäller min sjukdomshistoria får jag svara på om det finns någon med problem i släkten eller familjen. Om jag utsatts för svåra händelser. När jag började må dåligt, och med vilka symptom. När jag sökte vård, och vilken vård jag tidigare fått. Jag får svara på vilka mediciner jag haft och hur de hjälpt mig. Jag får berätta hur mitt mående ändrats med tiden och ingående berätta om mitt mående i nuet.

Det är som det ska. För att kunna hjälpa mig måste man ha en bild av mig, och att bara rabbla symptom i nuet är ofta inte tillräckligt. Det är bra att man tar in andra saker i bilden.

Problemet uppstår när man kopplar ihop dessa samtalen med verkligheten, där man inte får ha samma läkare särskilt lång tid, och verkligheten med läkare som inte tror på någon annan läkares bedömning. För det är något som blir så väldigt hopplöst med att igen och igen och igen sitta och berätta hur många syskon jag har, var jag bott, vilken utbildning jag har. Vilken vård jag tidigare fått, hur den fungerade.

Det blir inte en gång, inte två gånger. Och för all del, det är inte bara med läkare man får redogöra för sin situation. Det är med andra behandlare också. Jag har pratat med ett par hundra. När jag hade som mest behov av vård pratade jag med 80 personer på 1,5 år. Det är en ny person i veckan i genomsnitt. Vissa veckor var det betydligt fler än en ny person att förklara mitt liv för, och andra lugnare. Men ändå. Ungefär en i veckan.

Och för det allra mesta är det som att inget tidigare har sagts. Det finns en paradox i detta, att ha ett system där behandlare ska vara utbytbara, där människor inte ska spela roll i form av att det ska skapas relationer, att alla ska funka lika bra. Och att samtidigt inte överföra informationen på ett ok sätt. Att behöva börja på nytt varje gång.

Att jag behöver förklara min situation i nuet, mina symptom och mitt sociala nätverk, min situation i övrigt, det har jag inget emot. När det blir för många människor på för kort tid är också det slitigt, men jag förstår att det behövs för en bedömning. Det är mest allt det här andra. Informationen om mig som inte förändras. Jag har så många syskon jag har, jag växte upp där jag växte upp, jag har tagit de mediciner jag har tagit. Är det inte sånt man borde ha journaler till, att vidarebefordra information till andra behandlare? Varför ska också detta behöva upprepas gång på gång?

Det finns en bristande respekt i detta, tycker jag. Jag är en människa. Ibland har jag lust att göra ett videoklipp med en sammanfattning av mitt liv och ta med mig. För att slippa berätta om och om igen. Det sliter så på mig. Varför? Jag har svårt att sätta ord på det. Det är som att mitt liv är en allmän egendom, där alla ska få gå runt och titta. Det är som att det inte ens räcker med att människor varit där och tittar förut, på saker som inte förändras, inte kan förändras, eftersom de inte är av den karaktären. Varje ny person ska ha rätt att gå runt och inspektera varje hörn av det som är jag, det som varit mitt liv. Det finns en gränslöshet och en respektlöshet i det. Det finns en bristande insikt i att gränser är något mänskligt, att integritet är något friskt (att patienter också är människor).

Jag förstår inte riktigt hur journaler är organiserade. Men de jag läst säger mig att det inte precis handlar om en optimal organisation. Jag tänker på sånt här som att ingen nånsin vet vilka läkemedel jag tidigare haft. När jag var som mest medicinerad hade de inte infört datorjournalerna än, det betyder att ingen nu vet något om den tiden. För att läkare ska få en bild av min tidigare medicinering har jag gjort en lista. Jag printar den och tar med till varje ny läkare. Det är för många namn för att jag ska kunna hålla dem i huvudet. Borde det inte finnas en sån lista i journalen?

Och det står i stort sett aldrig orsaker till att mediciner ändrats. Aldrig något om biverkningar, utebliven effekt, varför valen gjordes som de gjordes. Är det funktionellt? Hur ska en senare läkare veta om en medicin ändrades för att den faktiskt fick mig att må dåligt, eller om det bara var pga att jag bytte mellan två läkare där åsikterna om vad som var bra medicinering gick isär? Jag tycker det borde finnas en lista som översikt, och att det i de vanliga journalanteckningarna skulle stå mer om orsaker till byten, så man som behandlare kan gå in och kolla närmare om man tycker att det är oklart. Kanske säger systemet redan att det är så det ska vara. Jag vet inte. Jag vet bara det jag har läst och det jag möter. I mitt fall är det inte så.

Och borde det inte finnas en motsvarande lista med vilka behandlingar man fått? Jag vet att alla man behandlas av skriver i journalen, men tar det bort behovet av en översikt? Det är inte bara jag som behandlats i många år, som knuffats hit och dit av systemet. Det är ingen som läser igenom min journal från början till slut. Den sträcker sig över 12 år, många sidor, en del är arkiverad pappersjournal, det finns inte tid för det. Varför finns det inte en lista, en enkel översikt?

Jag vet att det görs sammanfattningar av mitt liv med jämna mellanrum i journalen. Jag har läst en del av dem. Senast jag läste var det när terapeuten slutade och hon skrivit en remiss till den nya mottagningen jag nu tillhör. Jag tror hon hade skrivit enligt mallen, hur man brukar skriva, vad man brukar ta med. Det räckte inte. Det stod inget om övergreppen där. Vem jag varit utsatt av och under vilka perioder i mitt liv. Jag frågade, hon sa att man inte skriver sånt. Det som stod om perioder av sjukskrivningar och studier var inte nog detaljerat för att funka som tillräcklig information för en ny behandlare. Min sjukdomshistoria var också så sammanfattad att jag förstår att de på nya stället frågar ut mig. Det enda remissen räckte till var för att lyfta fram mitt behov av fortsatt vård. Gjordes det någon mer sammanfattning än så? Jag vet inte, jag har inte läst journalerna från den här tiden, men de sammanfattningar som gjorts tidigare har varit bristfälliga.

Slösar vi inte med tid, energi och förtroende när vi har det såhär? Om vi ska ha ett system där patienter möter många behandlare, där funktion är viktigare än relation, är det inte då grundläggande att ha ett system för att vidarebefordra information? För tydlighet?

Jag är så trött på detta. Snart måste jag träffa en ny läkare igen. Den tredje i år. Det hade varit så skönt om hen redan visste hur många syskon jag har, var jag är uppväxt, vilka mediciner jag tagit. Om jag sluppit berätta hur mycket jag varit sjukskriven och vilka behandlingar jag haft. Om det fanns sätt att enkelt få den informationen så vi faktiskt kunde mötas och prata om det som är nu. Det är stort nog att orka det. Jag är så trött på att behöva berätta samma saker, och på att behöva berätta allt för alla. Det sliter så. Faktiskt hade det varit skönt om hen vetat om övergreppen utan att jag behövde säga något om dem. Om jag kunde lita på att traumatisering var något som togs på allvar, och något som behandlare redan visste om redan när jag kom. Jag har inget behov av att prata om mina trauman med en läkare, men om min situation ska bli begriplig måste det finnas en vetskap om dem, de finns med i bilden, ligger under allt, bakom allt. Och jag önskar att den bilden var något behandlare var informerade om innan vi träffades. Så kunde vi ta det från här, från nu. På riktigt.

(Och såklart är problemet med att bli utsliten av att behöva öppna upp om allt inför alla och igen och igen lämna samma information inte något som man har förståelse för. Hur mycket eller lite jag pratar används som underlag för att bedöma min sjuklighet. Hur känslomässigt adekvat jag är i förhållande till det också. Varför jag ibland inte orkar rabbla allt, varför jag stänger av känslor och bara informerar, det tas inte med i bedömningen. Situationen förväntas vara helt neutral, och därför finns det inga orsaker att tro att situationen i sig påverkar den information som lämnas, eller hur. Allt läggs hos mig. Allt som är tecken på sånt som är sjukt i systemet läggs på mig, bedöms som tecken på min sjukdom).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker som kan hända om man bestämmer sig för att en del problem inte existerar.

(Detta inlägget är delvis en fortsättning på det här inlägget).

När jag blev utskriven den där första gången var jag inte betrodd att ha hand om mina mediciner själv. Jag fick gå och hämta för en vecka i taget. Det tycker jag är en vettig sak att erbjuda. Att skriva ut hela paket av flera olika preparat hade varit både riskabelt och triggande för mig. Det var skönt att inte ha fler tabletter än jag skulle ta. Det fanns ett lugn i det. Att inte behöva ta allt ansvar själv, att få bli skyddad från åtminstone något av det ohanterbara.

På den mottagningen jobbade de i team, det är väl så det brukar vara. Läkaren träffade jag bara ibland, ganska mycket gick genom kontaktpersonen, som kunde prata med läkaren och sen ge mig besked. I öppenvården var min kontaktperson inte skötare utan sjukgymnast. Medicinerna fick jag av en sjuksköterska som jag träffade bara för att få medicinerna. Vi pratade aldrig. Alltså mer än att hälsa, och om det var något med vilken tid jag kunde komma.

Eftersom jag blev så seg i huvudet av medicinerna att jag knappt kunde ha något normalt liv, funderade jag efter ett tag på om jag kanske kunde trappa ner någon av dem. Efter att ha pratat med kontaktpersonen, som pratade med läkaren, fick jag godkänt att göra det om jag lämnade in redogörelse för hur mycket jag trappade ner. Skriftligt, så kunde hon ge det till läkaren, så kunde han se så allt verkade vara i sin ordning lite efterhand, och ha koll, eftersom det ju var han som var ansvarig för min medicinering.

Jag gjorde precis som de sa, och var helt ärlig i mina redogörelser för hur mycket medicin jag tog. Först sänkte jag ett preparat, sen tog jag bort det helt. Sen sänkte jag en av de andra medicinerna, och jag tror att jag hann ta bort också den.

När jag sänkt den första medicinen fick jag ändå lika många tabletter av sjuksköterskan. Jag tänkte att det kanske tog en vecka innan beskedet om den nya doseringen nått fram till henne. Fast nästa vecka fick jag också lika många som jag brukade. Det vill säga dubbelt så många som jag tog. Och det fortsatte så. Jag fick lika många tabletter, men tog färre och färre.

Jag förstod att jag måste säga något om det. Att det handlade om mig, att jag måste göra så jag inte fick för många. För nånstans på vägen hade det blivit borttappat. Men jag kunde inte. Som jag var då så kunde jag inte ta plats. Jag kunde inte be om hjälp. Det hade varit ett problem redan på avdelningen. Öppenvården byggde inte på samma sätt på att jag måste be om hjälp. Jag hade mina bokade tider, någon frågade hur jag mådde, då kunde jag svara. Åtminstone något litet.

Men sjuksköterskan pratade jag aldrig med. Hon sa hej, gav mig påsarna med mediciner, sen var hon redan på väg till något annat. Om jag skulle få något sagt skulle jag behöva ta plats. Det var inget jag fick automatiskt. Jag var tvungen att ta den. Och jag samlade mig och samlade mig och tänkte att jag verkligen skulle göra det, och klarade inte att våga i precis rätt stund. Nästa vecka var det likadant. Jag misslyckades.

När det gått några veckor vågade jag inte säga något längre. För jag tänkte att de skulle bli så arga på mig. Ställa mig till svars för att jag inte sagt något. Jag kunde ju inte, klarade inte det. Men inte en enda gång hade någon inom psykiatrin tagit det på allvar. Att inte kunna ta plats var ett problem som inte existerade. Det var ju ingen konst, bara att göra det! Varför trodde jag att jag inte kunde det?

Jag trodde att jag inte kunde det, för att jag inte kunde det. Jag kunde inte det för att jag aldrig lärt mig att det var ok.

Det fanns inte i deras värld, alternativet att man inte skulle kunna det. Så jag visste att jag skulle få ansvar lagt på mig för att jag inte sagt ifrån, för att jag fått för många tabletter i flera veckor. Jag visste att de skulle bli arga, visste att det skulle hamna hos mig. Att jag kanske skulle ses som att jag inte samarbetade. Jag hade redan lärt mig att det bestraffades. I form av att det blev svårare att få någon behandling alls, eller i form av att jag blev ännu mindre lyssnad på, ännu mindre trodd.

Så jag slutade försöka klara av att säga något, och började hoppas att ingen skulle komma på det. Det var såklart inte hållbart i längden. Jag förstod också att det skulle komma fram förr eller senare. Och det blev ytterligare en sten av ångest att bära på.

Jag gick dit varje vecka, fick många fler tabletter än jag tog. Jag la påsarna med tabletterna överst i garderoben och försökte glömma att de fanns. Det gick inte.

Jag vill påminna om att hela arrangemanget med att hämta medicin en gång i veckan handlade om att jag inte förväntades klara att handskas med tabletter. Inte förväntades klara att ha ansvar kring tabletter, eller att hantera att många hemma. Allt handlade om en överenskommelse där jag och psykiatrin var överens om att jag skulle slippa ansvaret i att handskas med fler tabletter än jag tog. Och så hamnade jag med ett ännu större ansvar, med en känsla av skuld och risk för straff, förutom att jag blev ensam med risken i att ha många tabletter hemma.

Högen i garderoben bara växte. Efter att ha släppt taget (som jag skrev om i detta inlägget) hade jag en plan för mitt självmord. Den handlade om de där tabletterna. Jag bestämde hur många de skulle vara innan jag fick ta dem. (Jag ville att det skulle vara många, det var inget rop på hjälp, det var ett seriöst försök att dö). Jag satte en siffra. Och varje vecka gick jag och hämtade nya. När jag gjorde planen var det några veckor kvar tills jag hade så många som jag bestämt.

Efter det var jag kluven. Något i mig ville att de skulle komma på det. Även om jag skulle ställas till svars. För det skulle betyda att de hindrade mig. Jag insåg nog att jag inte skulle klara att trassla mig ur min självmordsplan på egen hand. Att jag inte skulle be om hjälp. Den enda chansen att bryta den var faktiskt att de kom på att de gjort fel med tabletterna. (Att de tog det ansvar de hela tiden haft). Något annat i mig hoppades på att jag skulle få gå därifrån med fler. Att jag skulle få verkställa det jag bestämt.

De kom inte på det. Jag genomförde mitt självmordsförsök. Det fanns fler anledningar till att jag gjorde det. Men att jag valt att berätta såhär mycket om det är att två av de viktigaste anledningarna till att det blev av var dessa två som psykiatrin stod för. Att jag litade på att jag fått bra råd från psykiatrin, och släppte mitt försvar, mitt sätt att kontrollera det destruktiva. Och detta, att jag fick så många tabletter, trots att vi kommit överens om att de skulle befria mig från det ansvaret.

Det är ett sånt svek. Att slarva med människors liv. Med mitt liv. Som om det aldrig var på riktigt, faran för att jag skulle ta livet av mig, som jag kämpade så mycket med. Som att de aldrig trott mig. Eller som att jag inte hade något värde. Kanske spelade mitt liv ingen roll?

Vad som hände sen, när jag tagit tabletterna, fått intensivvård och inte dött? Tog de sitt ansvar och insåg att hoppsan, de hade visst missat något där? Bad de om ursäkt?

Nej. Allt ansvar för att det kunde hända lades på mig. Det tolkades som att jag samlat tabletter i smyg, låtit bli att ta dem enligt ordinationen för att kunna ta livet av mig. Jag sa aldrig "men jag hade ju fått min nertrappning godkänd, jag lämnade in papper där jag helt ärligt redogjorde för den". Jag sa aldrig "det är ert ansvar att detta alls kunde hända, vi hade bestämt att ni skulle skydda mig från risken". Jag orkade inte. Det var så mycket annat som stormade i mitt liv då, och jag var så dålig på att bråka.

Dessutom visste jag ju att de inte trodde på att det kan vara ett problem att ta plats. Att det faktiskt kan vara omöjligt att göra det. Att jag ville, och försökte, men inte kunde. Att jag mådde för dåligt för att klara det. Skulden hade hamnat på mig ändå.

Jag tar självfallet ansvar för mina handlingar, det var min fria vilja som gjorde att jag genomförde det självmordsförsöket. Det var inte psyk som försökte döda mig, det var jag. Men att möjligheten fanns, det bär de skulden till. De tog inte det ansvar de hade, och som vi kommit överens om. De slarvade med mitt liv. Hade jag haft lite mer otur hade de kunnat slarva bort det för mig. Jag är väldigt glad att det inte hände.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Allt i dina händer, allt på mina axlar.

De konstruktiva sätten jag hade att handskas med och kontrollera mina problem slogs ut av de mediciner jag fick. En del var för all del redan utslagna pga depression, men med medicinerna försvann chansen att nå dem igen. Det som fanns kvar av mina vanliga metoder att kontrollera kaos var självmordsplanerande, självskadeplanerande (och ibland -handlande) och isolering. Och till det kaos jag producerade på egen hand kom medicinproducerat kaos, som förutom att det ökade den sammanlagda mängden av kaos gjorde att konturerna och begripligheten i det försvann. Utan medicinerna hade det gått att se orsakssamband på ett hyfsat ok sätt. Jag visste inte vad jag skulle göra med vetskapen att tex sociala sammanhang kunde göra mig helt skräckslagen. Men det gick att se ett och annat mönster. Och med rätt hjälp hade jag kunnat se fler, och hitta sätt att handskas med det som var.

Med medicinerna försvann förutsägbarheten och begripligheten. Jag fick ångest, mardrömmar, skakningar, svårt att fokusera, svettningar, oro, krypningar, och andra symptom som inte kom från mig själv, utan från den kemiska påverkan som gjordes med medicinerna. En del symptom var samma som i min egentliga problematik, en del medicinbiverkningar var helt andra symptom. Sammanlagt blev det omöjligt för mig att hänga med. Att tolka, att veta vad som bara var kemi, vad som var tecken på mina problem.

Och jag fattar att grundsynen vad gäller att medicinera bort psykisk problematik handlar om att psykisk problematik har sin grund i obalans i hjärnan, som man på kemisk väg kan balansera. Och att det utifrån den synen inte finns någon skillnad, inte någon som spelar så stor roll i alla fall, på obalans som min hjärna själv producerar och obalans som mediciner orsakar. Problemet är obalansen, och lösningen är att hitta rätt medicinering för att balansera obalansen. Det där psykologiska, det är inte något reellt. Inte något av betydelse. Om man drar det till sin spets.

Förstås finns det många läkare som förstår att psykiska problem kan vara grundade i saker man varit med om, och samtidigt kan tycka att medicin är ett bra sätt att hjälpa människor att klara av att leva med sina problem. Och såklart finns det även andra yrkesgrupper, som är mer specialiserade på det psykologiska perspektivet, som kan se meningen med mediciner. Även jag kan se meningen med mediciner. Det blev inte så bra för mig, men jag tycker varken att det är konstigt eller fel att det sattes in medicin som ett försök att hjälpa mig. Det var andra saker som var de riktigt problematiska i sammanhanget, inte att använda medicin.

Utan förmåga eller hjälp att förstå mig själv blev jag väldigt utelämnad till läkarna och medicinerna. Jag fick inte heller hjälp att förstå hur medicinerna var tänka att fungera, när jag frågade fick jag förklaringar av typen "du tar medicinen, och så kan du må bättre för att du tar den". Mina chanser att få ett hum om hur de faktiskt fungerade (förutom att man måste svälja tabletter för att de ska kunna fungera, vilket jag redan innan visste) gick jag hem till en vän som läste till sjuksköterska på mina permissioner. Hon hade ett ex av läkar-fass (detta var innan allting fanns på nätet), där kunde jag slå upp de olika preparaten och med hennes hjälp förstå litegrann av hur de var tänka att fungera.

Hela tiden fick jag höra att det var i medicinerna lösningen låg, att mina problem var en sjukdom som vilken som helst, och att det bara handlade om att hitta rätt medicin. Mina tankar om att jag faktiskt hade problem som var grunden till att jag mådde dåligt förminskades och viftades bort gång på gång. Framförallt av läkarna, de med mest auktoritet. Problemet var inte sånt, jag behövde inte prata, dessutom var jag ju jättedålig på att prata (med läkare, som hade makten att avgöra vad jag kunde och inte), så det fanns väl ingen mening med att skicka mig till en terapeut, om jag ändå bara skulle sitta tyst? Det jag behövde var medicin. Punkt.

Det som hjälpte mig att klara mig var de ångestdämpande medicinerna, och sömnmediciner. Allt var fortfarande obegripligt och rörigt i mig, men de trubbade i alla fall av det värsta, gjorde att det blev någorlunda uthärdligt. Jag hade ingen erfarenhet av såna mediciner heller. Allt var nytt för mig, men de var något som hjälpte. Vilka som var beroendeframkallande eller inte hade jag ingen koll på. Det var läkarna som bestämde. Och det jag gjorde var att ta tabletterna. Så mycket blev jag tilldelad, att klara av att svälja. Fast det stod en sjuksköterska och tittade på mig så jag verkligen gjorde det också.

Jag hade ingen makt alls över medicineringen. Och det är som det ska, jag hade ju ingen koll. Men så hamnade allt ansvar på mig. Det hade gått mindre än ett år sen min första kontakt med psykiatrin, och medicineringarna hade inte varit särskilt lyckade. Läkarna hade bytts ut med jämna mellanrum. Och rätt vad det var, var vi i ett nytt läge. Jag ställdes till svars för vad den föregående läkaren bestämt. Jag frågades ut om vad tanken var med den medicineringen, varför vi trott att det kunde funka, och framförallt: varför hade jag så mycket lugnande mediciner? Det var ju inte bra. Jag var ju ung, och de var beroendeframkallande.

Det svar jag egentligen kunde ge var "jag skulle ta tabletterna så skulle jag må bättre", för det var den förklaringen jag fått, så långt blev jag insläppt i teorierna kring varför just den aktuella medicinkombinationen skulle vara bra för mig. Några gånger hade jag vågat protestera, när jag mått väldigt dåligt av någon särskild medicin, och nån gång hade den blivit utbytt efter min protest. Men vad den blivit bytt till, och varför? Jag hade ingen makt över det, ingen kunskap om det, och hade inte ens fått någon information om det. Men nu lades det på mina axlar. Jag skulle ställas till svars.

Och sen, när jag hade ställt till svars, och inte gett några bra svar, eftersom jag inte hade några, så skulle allt ändras. Och jag motarbetas. Jag försökte säga vilka mediciner av de den föregående läkaren gett mig som hjälpte mig, som jag ville ha kvar. Men ofta bemöttes det med misstänksamhet. Speciellt om det var några ångestdämpande. För det mesta slutade det med att alla mediciner togs bort och nya sattes in, inom loppet av en vecka. Vilket gjorde mitt kaos ännu värre. Och för det mesta slutade det med att jag fick ännu högre doser av ångestdämpande än de jag bett om att få ha kvar, för hur skulle jag annars överleva det ökade kaoset? Det förstod läkaren att det inte gick, bara makten över bedömningen var hos honom eller henne, det fick inte vara något jag på förhand kunde gissa mig till att det kunde hända.

Det var så mycket som handlade om makt i det där med medicineringen. Det var viktigt att jag inte skulle få bestämma något alls, jag skulle inte ens få avgöra vilka mediciner jag fick mycket biverkningar av, eller vilka jag kände mig hjälpt av. Ännu mindre skulle jag ha något att säga till om vilka jag skulle ha kvar. Sa jag att jag ville ha någon kvar togs det ofta som någon slags manipulation, och manipulationer bedöms som något man gör bäst i att gå rakt emot, så en surrealistisk tid började.

Det var olika hur illa det var. Men det tog inte lång tid innan jag förstod att jag skulle sluta säga att jag önskade höjd eller ändrad medicin. Om jag la mig i något som läkaren ville ha all makt över, blev jag motarbetad och fick inte alls den hjälp jag bad om. Jag försökte istället presentera de symptom jag hade, så att läkaren själv kunde dra sina slutsatser och ha kvar makten. Ibland redigerade jag bort några symptom, eller förminskade dem, för att jag inte orkade få höjd dos av någon antidepressiv jag mådde dåligt av, eller inte orkade prova någon ny. Vad jag kan minnas har jag inte en enda gång förstorat eller överdrivit mina symptom för att få vad jag ville ha. Jag försökte bara förmedla verkligheten på ett sätt så jag kunde bli hörd. Och ibland skydda mig mot att behöva utsättas för åtgärder jag skulle må ännu sämre av.

Hade jag otur blev även mina symptom tagna som manipulationer och spel. Något att motarbeta. Jag blir alltid vilsen när jag försöker förstå logiken i dessa sammanhangen. För jag förstår verkligen inte. Ok, det finns människor som missbrukar och därför manipulerar till sig lugnande mediciner. Men är det då rimligt att för säkerhets skull bedöma alla med ångestproblematik utifrån att de kanske är missbrukare och bara spelar upp symptom för att få tillgång till medicin?

Jag tror så mycket på samarbete mellan patient och behandlare. Oavsett om det handlar om medicinsk behandling inom psykiatrin, eller om det är samtalsbehandlingar, inläggningar eller något annat. Jag tror att så mycket samarbete som möjligt är bra. Och det här med att alla patienter som överhuvudtaget är något annat än totalt passiva och fogligt ligger i sina sängar eller sitter och tittar apatiskt på avdelningens tv, anses vara manipulativa, det förstår jag inte. För jag förstår inte hur ett möte och ett samarbete kan ske utifrån den inställningen. Och jag förstår inte hur man kan bedriva psykiatrisk vård och inte tro på samarbete och möte. Kanske har jag någonslags trångsynthet i det. För jag förstår inte hur det skulle kunna funka.

Även i studier som vill lyfta fram antidepressivas effekt finns det ju med att det kan vara så att mötet mellan läkare och patient har en behandlande effekt, att det kan påverka minst lika mycket som själva tabletterna. Så varför då sabotera mötet? Varför inte informera patienten om besluten, och varför man tar dem, hur det är tänkt att fungera? Varför inte lyssna på patienten och ta denne på allvar, oavsett vad man sen beslutar kring medicineringen? Varför välja maktspel, omyndigförklarande och att motarbeta den man säger sig hjälpa? Jag förstår det inte.

Och framförallt förstår jag inte det där att jag var den som skulle ställas till svars för vad tidigare läkare bestämt. Jag hade aldrig någon makt. Jag hade aldrig kunskap eller information. Det var orimligt att jag skulle bära på ansvaret, och att jag skulle skuldbeläggas för att jag trott att den läkare som tidigare behandlat mig vetat vad den gjorde. (Vilket för övrigt all vård var villkorad med, om jag inte gjorde det skulle jag bli utskriven, inte få någon mer vård, klassas som icke samarbetsvillig, och någon som ville ta emot hjälp skulle få min plats).

Det som hände var att under ett år inpräntade psykiatrin i mig att den enda möjliga lösningen på mina problem var medicinering. Och att jag måste lita på dem, att de visste vad de gjorde, att det kunde hjälpa mig. När jag efter mycket om och men valde att försöka tro på medicin som lösning, åtminstone för att dämpa symptom tillräckligt för att jag skulle klara av att leva, misstänkliggjordes jag. Dessutom ställdes jag ansvarig för de åsikter, tankar och teorier som legat bakom min tidigare medicinering. Åsikter, tankar och teorier som jag inte fått ta del av, bara fått reda på att jag måste lita på att de finns där, och att läkare bedömer saker på ett korrekt sätt. Hur blev det så, och hur är det möjligt att min roll var både att utan ifrågasättande överlämna mig till någon annans makt, och att också bära allt ansvar?

Låt den som har ansvar bära ansvaret. Den som har makt är den som har ansvar. Och om någon skuld ska läggas på någon, så ska det vara på den som har makt och ansvar.

(Förstår du inte logiken i detta har jag i detta inlägget försökt förklara lite närmare om sambanden mellan makt, ansvar och skuld).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Om du bara slutar att vara du, så kommer du kunna må riktigt bra.

Innan jag fick kontakt med psykiatrin hade jag mått dåligt i ganska många år. Det var inte bra att jag inte sökt hjälp, jag hade behövt det. Men jag hade ju överlevt, och jag hade mina strategier för att klara det. De räckte inte hela vägen, när jag blev inlagd första gången var det för att det verkligen inte höll. Mina strategier var funktionella, men dels var de otillräckliga, och dels var de ganska ofta destruktiva. Jag behövde hjälp.

Den hjälp jag blev erbjuden var i första hand medicinering, och att jag kunde vara inlagd tills mitt läge var stabilare (och det var mindre risk att jag skulle ta livet av mig). Det var skönt att tro på att medicin kunde vara en lösning, och att få hjälp med att somna eller att få ångesten dämpad av tabletter var en lättnad. Tyvärr funkade de antidepressiva inte bra på mig, jag fick bara jättemycket biverkningar, ingen positiv effekt, vilket man löste med att höja dosen eller ändra preparat. Vilket gjorde att jag fick ännu mer biverkningar.

Biverkningarna var plågsamma, men det värsta med medicinerna var att min inre värld blev annorlunda. Ganska många av de strategier jag haft för att hantera mitt kaos slogs ut, och jag fick svårt att förstå mig på mig själv. Allting kändes suddigt och annorlunda inne i mig, och vad jag skulle göra för att handskas med det visste jag inte. Hur jag skulle göra för att handskas med mina problem visste jag inte heller. Tanken var ju att de antidepressiva skulle hjälpa mig med dem, men de medicinerna gjorde bara allt värre. Så den största effekten av medicineringen var att jag blev fråntagen mina strategier för att bemästra mitt kaos. De som fanns kvar och gick att nå trots allt var isolering, självmordsplanerande och självskadetendenser. Vilket jag skulle definiera som de sämsta av de strategier jag tidigare haft. Och så fick jag en ny strategi: att trubba av allting med lugnande mediciner.

Jag hade så mycket behövt någon att prata med. Och jag försökte prata. Problemet var bara att jag inte fick den sortens samtal jag behövt. Jag fick stödsamtal och läkarsamtal, när jag behövt terapi. Och istället för att hitta sätt att bära på min sorg, min smärta, på hemska saker jag upplevt, och istället för att jobba med min dåliga självkänsla och förstå varför jag trodde att jag inte fick lov att finnas, fick jag något annat. Jag blev ofta avbruten när jag försökte prata om det som var hemskt, jag fick inte någon plats till den sortens samtal. Och det är ju korrekt att inte ha bearbetande terapi med någon, om man inte har adekvat utbildning eller tidsmässigt utrymme för det. Fast kanske hade det kunnat finnas något bättre sätt att förmedla det till mig än att säga att jag kunde prata med dem "om det var något", och sen avbryta mig eller bara möta mig med tystnad om jag kom in på något som tolkades som för svårt.

Jag fick ganska mycket käcka tips och konkreta lösningar på vad jag skulle göra med det som plågade mig. Om jag kände mig tjock och ful kunde jag ju alltid gå med i viktväktarna, om jag hade en oändlig sorg över att jag inte längre kunde spela piano pga värk i mina händer skulle jag tänka positivt och komma ihåg att jag var ung och hade framtiden framför mig, och att det fanns en massa andra saker jag kunde fylla mitt liv med. Mina relationsproblem handlade nog mest om att jag var avundsjuk på en idealbild som jag målat upp, och som väldigt få relationer kunde leva upp till. Jag ska för rättvisans skull säga att jag också fick en del hjälp med ångesthantering, och att vissa personer var bra på att bara lyssna och finnas med mig i det som var hemskt, vilket ofta var det jag behövde.

Men jag fick också en hel del åsikter om vem jag var och vem jag borde vara serverade. För det funkade inte att vara jag, det gick inte att leva då, så jag borde ändra på mig.

Ganska många år senare ramlade jag över ett personlighetstest på nätet, som har sin grund i Jungs teorier om psykologiska typer. Väldigt enkelt kan man säga att det bygger på fyra olika motsatspar, och för varje par har man den ena sidan starkare i sin personlighet.

Motsatsparen är dessa:

• Extraversion (Uppmärksamhet och intresse främst riktat mot människor och ting i den yttre världen)
  ställs mot
  Introversion (Uppmärksamhet och intresse främst riktat mot idéer och koncept i den inre världen).
  
  
• Sinnesförnimmelse (Uppfattning av världen sker direkt via de fem sinnena. Det primära intresset ligger i det befintliga)
  ställs mot
  Intuition (Uppfattning av världen sker indirekt via det undermedvetna. Det primära intresset ligger i möjligheter).
  
  
• Tanke (Beslutsfattande grundas på logik och objektivitet)
  ställs mot
  Känsla (Beslutsfattande grundas på subjektivitet).
  
  
• Bedömning (Hantering av den yttre världen sker helst genom bedömning)
  ställs mot
  Perception (Hantering av den yttre världen sker helst genom perception).

(källa: wikipedia)

Om man ska tro på resultaten av detta test är jag snarare introvert än extrovert, går mer på intuition än sinnesförnimmelse, utgår mycket mer från känsla än från tanke, och mer på bedömning än perception. Det stämmer rätt bra med min egen bild av mig, så vi kan säga att det stämmer.

Jag kanske ska lägga till att det i testet inte ingår nånslags värdering av de olika sakerna. Det är varken sämre eller bättre att vara mer av det ena än av det andra. Teorierna bakom det utgår bara ifrån att av dessa fyra motsatspar har man den ena starkare i varje par, och hur sammansättningen är spelar in i hur man är som person, vad man tex har för svagheter och styrkor, vilka aktiviteter som passar en osv. Alltså ingen värdering, bara konstaterande av att människor är olika, och detta är ett sätt hur man kan dela upp det.

De där första åren inom psykiatrin fick jag som sagt en del utlåtande om vem jag var. Och jag tänker nu att jag så mycket behövt bekräftelse på att det är ok att vara jag. Att det till och med kan vara bra att vara precis som jag är. Att det finns styrkor inbyggda också i att vara den här sortens person, som jag är. Och att det finns sätt att balansera det. Även om man är introvert som person kan man behöva klara av situationer som passar bättre för extroverta, men det betyder inte att det är omöjligt att klara dem, bara att man behöver kämpa lite med det. Och liknande med det andra. Jag hade behövt hjälp att se mig, vem jag är, och hur jag skulle kunna hitta sätt att inte dras in helt i hanteringssätt som stärker mina drag på ett sätt att det blir destruktivt. Det är tex ok att gå på bedömning mer än perception, men när man är deprimerad kan man fastna i orimliga bedömningar pga sinnesstämningen, och då kan man lära sig att balansera det genom att aktivt försöka använda perception istället. Men jag hade också behövt hjälp att se att jag är ok.

Det jag fick hjälp med var att få förstärkning i uppfattningen att jag inte var ok. Och anledningen att jag tar upp detta testet är att det gjorde något tydligt för mig. För det jag fick höra kan sammanfattas som att lösningen på mina problem var att sluta vara så introvert, och sluta att gå på intuition, känsla och bedömning. Det var de andra personlighetsdragen som var de rätta. Det var så man skulle vara. Om jag fortsatte vara såhär, så skulle jag inte kunna ta mig ur mina problem. Om jag fortsatte att vara jag så var det kört, med andra ord. Men hur skulle jag kunna bli någon annan än jag är?

Jag önskar att man inom psykiatrin hade större tillit till att det kan hjälpa mer att bara finnas och lyssna och dela, än att gå in på områden man inte behärskar i samtalen. Också att gå in på drag i personligheten och bedömningar och värderingar av dem, är något som ligger utanför en skötares eller sjuksköterskas kompetens eller uppgifter. Och råd om hur problemen kan lösas är lätt att ta till om man vill hjälpa, men det är sällan den sortens råd funkar.

Dessutom är det en sak att bedöma någons personlighet eller servera lösningar på problem till sina medmänniskor sådär i allmänhet. Att som behandlare göra det till en patient betyder att någon i maktposition gör det till en som befinner sig i beroende. Om du i den ställningen säger något kan det ta så mycket värre, landa så mycket mer fel. Om du säger att det inte är ok att vara jag, kanske jag tror dig.



Vill du fördjupa dig i hur man kan samtala och hjälpa, utan att ge färdiga lösningar, kan jag rekommendera boken Att vara där du är av Bent Falk.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.