Gästbloggare: Vad skiljer mig/oss från någon annan?

Här kommer ett gästblogginlägg från en person som vill vara anonym, och som sedan ungefär ett år tillbaka har diagnosen DID.

Inlägg från tidigare gästbloggare hittar du via en flik under bloggens rubrik.

Vill du också gästblogga kring något som rör dissociation kan du maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com, och/eller läsa lite här: Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)


***

Det som skiljer mig/oss från andra som inte har detta system, det är inte att jag är flera. Alla har delidentiteter. Inte är du likadan överallt? Du är på ett sätt hemma, på ett sätt som kollega, på ett sätt med dina vänner och på ett annat sätt med din partner. Det är därför det kan vara svårt att hitta en roll som passar in när du länkar samman olika människor du känner. Hur bör jag vara nu?

Skillnaden mellan mig/oss och de andra är att jag tvingats överleva outhärdliga situationer sedan jag var barn. Överleva och samtidigt kunna fortsätta vardagen som kommer, finnas i bra stunder utan att behöva minnas det outhärdliga. Skillnaden mellan mig/oss och de andra är barriärerna. Barriärerna mellan dessa roller, delpersonligheter. Mina jag går inte hand i hand, vi kan inte relatera till varandra. Därför blir tiden diffus och jag föds på nytt hela tiden.

Jag kan födas in i ett samtal och inte förstå hur jag hamnade där och behöver lyssna till min röst för att förstå var jag ska fortsätta. Ofta säger jag att jag är tankspridd och inte minns vad jag nyss sa, att jag tappade bort mig. Jag kan säga det med en röst som inte känns som min. Ibland försvinner minnet av det iväg.

Jag (min kropp) gråter andras tårar och känner andras rädsla. För jag klarade inte av att vara jag när jag blev rädd för många år sedan, någon annan fick min rädsla och den delen har frusit i tiden.  När den delen kommer fram är den precis som den var då, den blev aldrig vuxen. Och det finns många delar inom mig som aldrig blev det.

Detta har varit en överlevnadsstrategi. När ett barn växer upp behöver barnet skapa sig en identitet. När jag växte upp störde något den utvecklingen, hemska trauman, och därför var jag tvungen att separera delar av min identitet ifrån varandra. Det var livsavgörande då. Men det är ett mönster som inte längre fyller samma funktion. Delarna som frusit i tiden är ständigt närvarande. Jag vet inte varför någon triggas igång av ett ord, en rörelse, en plats. Varför en skräck kan väckas eller en undertryckt ilska. Och när min kropp uttrycker dessa känslor finns inte min/mina vuxna del/delar närvarande och kan ta hand om det.

Vissa delar av mig har utvecklats och andra inte. Beroende på vad som behövts. Vissa delar har enstaka funktioner, som att ta sig ifrån stressiga situationer åt oss andra. Eller att få i oss mat. Andra delar har fler funktioner, kan vara lekfulla eller blyga. De delar som inte är lekfulla brukar förakta de lekfulla delarna. Jag mår inte bra när jag ser på Disney eller håller i en nostalgisk leksak från förr. Jag blir inte barn på nytt. För de barn som finns inom mig är jag rädd för, de bär på så mycket sorg, skräck och skam. De är frusna i tiden.

Det yttrar sig inte så dramatisk som många tror. Det är inte som på film. De flesta märker nog ingenting alls på mig. Just för att de träffar en fullt fungerande del. Och vi vill hålla oss hemliga för de flesta, de delar som tar över försöker spela med. Du har kanske bara träffat en del av mig. Eller så har du mött fler utan att veta om det. Märker bara att jag är tystare än vanligt, är lite disträ eller skrattar mer än vanligt. Och så är ju de flesta människor. Men deras jag går kanske hand i hand.  Kan relatera, vill relatera. Mina jag kan känna empati för varandra men också hata och vara rädda för varandra. Vissa delar är arga på mig då jag skriver nu, andra uppmuntrar mig. En del kan slå mig för att en annan del ber om mat.

Kliniskt sätt heter rehabiliteringens sista steg: integrering. Med andra ord, mina delar behöver ta varandra i hand och samarbeta, vilja lära känna varandra. Våga vara nyfikna på varandra.

Det syns inte lika mycket utanpå, som det känns inuti. Det är ständigt ett krig när vi ofta vill olika. I alla mina val (apelsinjuice eller äppeljuice? Ta bussen eller gå?) behöver jag ta hänsyn till många andra individer. Vi samtalar ibland med varandra via skrift. Det kan se lustigt ut, kan förstå att det kan låta lustigt också. Våra handstilar skiljer sig och likaså våra ordval.

Det som kan vara jobbigt är omgivningens ovetskap om hur det kan vara. När en myndighet eller vårdperson tror att jag mår bra för att delen den träffar gör det. Det är ju det som får mig att fungera, det som i alla fall gjorde att jag fungerade tidigare trots den ständiga stressen och anspänningen. Eftersom jag inte kan forcera fram en del som bättre kan förklara hur det känns, måste jag i princip manipulera fram en känsla för att bli trodd. Jag måste manipulera för att inte verka manipulativ. Ironiskt helt klart. Det räcker inte med att jag berättar hur det kan vara. Och dessutom är vardagen och tiden så diffus att det är svårt att beskriva.

Och kroppen är densamma. Kroppen upplever samma ständiga anspänning då den får bära på väldigt många individer med många olika starka känslor och upplevelser av vår historia. Mitt psyke klarar sig betydligt bättre för att den är splittrad, än vad min kropp orkar bära på en hel familj.

/Anonym

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gästbloggare: Med overkligheten. Medvetenheten.

Hej alla, underbara, bästa ni.

Har fått äran att skriva här hos Linnéa. Tacktacktacktacktacktack Linnéa!!

Vill med denna text dela med mig av mina erfarenheter och insikter om depersonalisation och derealisation då jag själv sökte efter och saknade det när känslan tog över mig.

Jag jättesnabbt; cis-kvinna, feminist och har vuxit upp i en relativt trygg familj. Mitt tilltalsnamn är Ellenor och jag har levt i denna kropp på denna planet i 23 jordsnurr.

Nu i efterhand kan jag se hur det ena ledde till det andra, hur varje steg haft sin mening och hur jag också fortfarande är på väg.

Jag kan minnas när jag gick i femman, åkte till Kreta med mamma, pappa och lillebror, hur jag stod på stranden och inte kunde fatta hur jag verkligen nu helt plötsligt var i ett annat land. Ett annat land? Vadå annat land? Jahapp… och nu ska jag alltså vara här på semester?? Så surrealistiskt alltihop.

Eller alla gånger jag suttit på skolbussen och lekt med tanken att alla människorna här egentligen bara är något klädda med skelett, organ, muskler, skinn och kläder.

På möten på jobbet, inte kunna höra vad någon säger för att jag varit helt distraherad med att inte förstå hur det kan komma meningar ut från människokroppar eller vara helt i chock av hur ett ansikte faktiskt är uppbyggt.

Jag har alltså hela mitt liv ifrågasatt exisitensen, både min egen och min omgivning. Enkla frågor som – Vad heter du? Ledde till att jag började tänka vem är jag? Vem är jag? Vem är jag? Hur kan jag vara här? Hur kan du vara där? Hur kan jag se? Varför är dörrar fyrkantiga? Vad är en dörr gjord av? Atomer? Vadå periodiska systemer? Lever vi på en planet i ett universum som är i ett annat universum och som är ytterligare i ett universum? HAH! Stopp. – Hallå? – Haha, hör du mig? – Vad heter du? Jag ville ha de ärligaste svaren på allt och det ledde alltid till existentiella frågor för mig. I samband med kaoset som var med mitt ex och min boendesituation kraschade jag till slut.

Urklipp ur dagbok ett par månader efter ett av alla break ups jag och mitt ex hade:

22:48 17.02.2012
”Sen ett år tillbaka har jag haft återkommande overklighetskänslor. För ett par månader sedan började det blir mer påtagligt och mer som en del av vardagen. Nu senaste veckorna har det blivit extremt. Fick min första panikångestattack för två veckor sedan, fick den andra förra veckan i torsdags, tredje fick jag på vägen hem från krogen i lördags, igår fick jag tre stycken och idag har jag bara fått en. Allt jag gör känns overkligt, alla runt omkring mig har plötsligt blivit främlingar. Min familj. Mina vänner. Alla. Jag känner knappt igen mig själv. Har börjat få svårt att hålla koll på dagar, förstå vad klockan är, har svårt att ta in.

Musiken är väldigt viktig för mig just nu.

Att bara ligga här och skriva känns väldigt konstigt. Drömmar och ”verkligheten” börjar flyta samman. Vänner verkar inte förstå något alls. Känns bara som att jag kan sitta här och stirra rakt ut i tomma intet utan att det betyder något. Att se min egen spegelbild är som att se en annan människa. Vill försvinna härifrån, slippa alla dessa känslor, krav, livet. Allt känns så långt borta, som att en gör saker för att en måste, det liksom förväntas av alla att en gör det. Alla dessa tankar blir bara värre och värre för varje dag. Vet ingenting längre.”

Overklighetskänslan var sedan konstant i ytterligare tre år. Kändes som att jag klättrade inuti min egen hjärna som var dränkt i såpa. Såpan blev till en bubbla, som skilde mig från verkligheten, som växte sig tjockare och tjockare. Ja, många av er känner ju säkert igen er i detta, hur en längre tid av depersonalisation och eller derealisation känns.

Min första vändning till att börja må bättre var att träffa någon likasinnad; som berättade att det är helt naturligt att ifrågasätta samhället och existensen. De frågorna jag hade och har, har också andra och det finns till och med studier samt forskning om det.

Kommer ihåg ett speciellt samtal med den där någon. Var hemma hos honom i hans säng och pratade om existensen, att det enda en faktiskt vet är nu. Nu är inte det förflutna eller framtiden, nu är nu. Alltså det jag, eller fiktionen ”Ellenor” har varit med om finns inte och det jag kommer att vara med om finns inte heller egentligen. Ellenor finns inte.

Okej, vad vet jag om nu då? Att uppleva att vara är alltid nu, att vara kan bestå av olika intryck till mitt medvetande väl? Intryck som uppfattas via mina sinnen? Detta kan exempelvis vara känslan av att jag sitter i sängen, en säng består i grund och botten av atomer. All materia består av atomer. Till och med luften är atomer, allting är atomer. Om allting är atomer är ju allting samma, allting sitter ihop - bokstavligen. Allt är ingenting och ingenting är allt.

*BOOOHM, mind -> blown!*

När en känner overklighetskänslan så känner en bland annat att fiktionen av sitt jag, ex Ellenor, och allt som är kopplat till Ellenor inte är greppbart. Relationer, platser eller det som jag verkligen tyckte var värst – att titta på mina händer, var så surrealistiskt. Beslutsångesten i alla val, allt från känslor till vad en vill äta från menyn. Också uppfattningen av nuet, alltid känna sig flytande och snurrig, försöka se genom bubblan eller glasrutan, värsta tänkbara – shoppinggallerior. Till och med bara orden: depersonalisation och derealisation = opersonlig och overklig.

- GOSH, JAG FATTAR!

Alltså att vara i tillståndet av ”depersonalisation”/”derealisation” är ju att vara helt frånkopplad och fri från sitt ego/sinne(ex: Ellenor) och det blir per automatik att vara i nuet. Overklighetskänslan är känslan av att uppleva nuet, vara medvetande. Att vara medvetande om nuet konstant är precis vad det är, nu, nu och nu. Självklart blev det intensivt och ångestfyllt då innan när jag inte förstod.

Jag fick ett nytt perspektiv på min verklighetsuppfattning. Istället för att känna att jag levde kvävd i overklighetsbubblan, som ingen annan i min omgivning verkade göra eller förstå, upplevde jag känslan som en medvetenhet av nuet.

Urklipp ur dagbok i samband med detta:

”2015-05-29

Jag är inget och allt

Överallt och ingenstans.
Flytande och stilla.
Öppen och inlåst.
Vet allt eller ingenting.

Känslorna sköljer över mig
och jag älskar att leva.
Tid eller rum slutar att existera
och jag är svävande i nuet.
Vibrerar med universum
och jag är överallt.

Jag är ju inget, jag är ju allt.
Tillsammans är vi inget och allt.
Jag är ju inget, jag är ju allt.
Tillsammans är vi inget och allt.”

Overklighetskänslan är tillståndet av medvetenheten om att vara nu. Igen; overklighetskänslan är tillståndet av medvetenheten om att vara nu. Härmed förklarar jag att numera heter overklighetskänslor medvetenshetskänslor och overklighetstankar medvetenhetstankar, hehe. Trodde aldrig att jag skulle vara tacksam över alla år jag famlade i mörkret, men det är jag. Obeskrivligt tacksam.

Det nya perspektivet har tillåtit mig att kunna acceptera att jag lever i denna kropp, i denna verklighet. Jag kan nu bara få vara. Ingen bubbla längre. Jag vågar släppa och känna in. Leva.

Ellenor Gustafsson hösten 2015


***

Tidigare inlägg från gästbloggare hittar du via en flik under bloggens rubrik. Vill du också gästblogga kring något som rör dissociation kan du maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com, och/eller läsa lite här: Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gästbloggare: D. "Jag brukade beskriva mitt system som en militärdiktatur i krig." Om livet med DID och om att integreras.

Jag skriver detta från ett efter-perspektiv. Många år av terapi och trygga, nära vuxenrelationer har gjort att jag inte längre är uppdelad i flera personer i samma kropp. Jag har kvar tendensen att dissociera som första reaktion på stress och problem men jag vet att jag är samma person. Oftast kan jag ta mig ur mina dissociativa tillstånd genom kontakt med andra och genom att ta hand om mig själv. Men jag minns hur det var och jag vill berätta. Hur det var för mig.

Jag minns det som att jag aldrig var hel men det var inte förrän i tonåren jag började förstå att andra var det. Att det var något som var fel. Mina personligheter skiftade sömlöst när jag var barn. Jag växlade beroende på situation. Rätt personlighet för situationen kom fram utan att jag reflekterade eller såg något helhetsperspektiv och jag tänkte inte på det.  Trodde att alla hade det så. Minnesluckorna dolde jag för andra och för mig själv genom att låtsas komma ihåg saker som jag inte hade en aning om. Jag utgick från andras verklighetsuppfattning och förändrade min efter den. Om någon frågade hur det hade varit hos farmor i lördags och jag inte hade något minne av att ha varit där svarade jag att det var bra och trodde på det själv.

Då tror jag att det var ett fungerande system. Det mest fungerande jag kunde åstadkomma i en tillvaro där jag tvingades leva helt olika liv som inte gick ihop. Olika erfarenheter, förväntningar, normsystem som krävde helt olika handlingar och reaktionsmönster från mig. Jag hade inte kunnat vara bara en då. Jag blev splittrad för att min värld var det. Vad jag minns var alla delar isolerade i sig själva då. Ingen hade kontakt med någon annan del och jag överlevde på det viset, ovetande om olika sidor av mig och olika delar min tillvaro beroende på situation. Mådde dåligt nästan hela tiden utan att förstå varför men det var nog ändå bättre.

Sedan förändrades livssituationen och vissa delar hade inte längre någon självklar arena i mitt liv där det passade att de kom fram. Delar som tagit hand om övergreppen. De försvann ju inte för det utan kom fram vid olämpliga tillfällen istället. Jag var tonåring då, läste i skolans psykologibok om schizofreni och var så rädd för att bli psykotisk. Jag blev inte psykotisk. Jag bara upplevde det som om jag var på väg att bli det när olika delar av mig som alltid varit säkert åtskilda började se varandra och utbyta livserfarenheter.

Min läkningsprocess började på riktigt när jag förstod att det inte var psykos det handlade om utan mina egna livserfarenheter, mitt liv som jag har levt men i olika delar av mig så att det kändes som helt olika människor. Det var inte olika människor, det var jag, men det kändes så. Som flera olika liv. Eftersom jag inte levde olika liv som inte passade ihop längre som jag gjort när jag var barn och hade ett normalt liv och ett övergreppsliv, kom nu en tid när alla delar trängdes i samma tillvaro.

Jag tror inte att någon märkte utanpå att jag växlade för jag var bra på att läsa av situationen och göra det jag borde. Jag fick sällan direkta minnesluckor som ung vuxen men det som hände var att jag plötsligt upplevde det som att jag vaknade upp i någon annans liv. Mitt i en situation kunde jag växla från en del till en annan och se mig omkring, känna mig som en inkräktare i en livssituation som inte var min. Jag hade framför allt tre personligheter som jag växlade mellan. Det var den normala personen, den som överlevt övergreppen och så var det barnet.

När barnet kom fram var det oftast bra, för barnet kom bara fram när det var tryggt. Barnet var den del av mig som inte hade behövt vara med om något jobbigt, som bara var liten och glad och ville leka.

Den normala personen var den som hade gått i skolan och gjort normala saker, planerat tillvaron och blivit vuxen, gjort mitt yrkesval och lärt känna mina vänner. Det var också den som tyckte att alla andra delar förmodligen var psykostendenser och att den var det riktiga jaget medan allt annat skulle bort.

Den som överlevt övergreppen stannade i utvecklingen någonstans i tonåren, antagligen för att övergreppen tog slut då och den inte hade något eget liv att utvecklas i längre. När den kom fram gick ingenting bra. Jag fick overklighetskänslor, kände att jag trillat ner i fel värld, levde (och förstörde) den normala personens liv. Den delen saknade övergreppen och ville helst bara fortsätta utsättas eller dö.

Någon beskrev sitt system som the Borg i Star Trek. Det är ganska träffande. Jag brukade beskriva mitt system som en militärdiktatur i krig. Diktatorn, armén, civilbefolkningen. Hur länder i krig vänder förtrycksapparaten mot den egna befolkningen. För att skydda, för att hålla gränserna. Interna övergrepp, ingen får vara svag, alla aktiviteter som kan öppna gränserna, som kan ge fienden en
ingång, slås ner med brutalt våld. Mitt system var anpassat för att skydda mig, för att överleva i en övermäktig fientlig värld, men diktaturens grymhet förstörde det som den velat skydda. Fienden invaderar, bränn alla åkrar, förstör allt av värde så att ingenting finns kvar att ta. Det var ett utdraget själsligt självmord.

Det som först hände när jag integrerades var att alla små fragment av den normala, överlevaren och barnet smälte ihop så att det bara var de tre stora enheterna kvar. Inte hundratals avdelade minnessekvenser, jagupplevelser som uppstått i specifika situationer och stannat kvar i dem. Inte den normala personen för jobbet, den normala personen för varje vänskapskontakt, den normala personen för att bråka eller för att städa. Bara en normal person, en överlevare och ett barn. Sedan växte barnet upp och tröttnade på att leka, eller, den normala personen blev mer lekfull och barnet var inte en egen del längre. Att inse att det inte fanns något normalt barn, att det inte fanns någon frisk, oskadad del av mig som inte utsatts för övergrepp var en stor sorg. Att inse att det bara var jag. Alla delar var bara jag och ingen var hel eller skonad. Men det var bra också. Lek och glädje fick en del i mitt vuxna liv istället för att hänvisas till stunder då en barnpersonlighet tog över. Sedan var det bara den normala och överlevaren kvar.

Det blev flera år av inbördeskrig.  Jag satt i min terapi och sa att det var ett problem att jag inte kunde bli av med överlevaren eftersom han förstörde mitt liv. Min terapeut sa att det var ett problem att jag uppfattade det som att den ena delen var normal och den andra skulle bort, eftersom det som hänt överlevaren också hade hänt mig, och överlevarens känslor och tankar också var mina eftersom jag bara var en. En hel. Det bråket varade i år, ibland bara inuti mig, ibland mellan mig och terapeuten.

Vi växlade. Den normala gick hem till en vän men när vi var framme tog överlevaren över. Som att umgås med någon annans vän. Jag mindes fakta, vem personen var, vad vi skulle göra, men det var som om jag sett filmen från någon annans liv. Överlevaren spelade den normala så gott det gick för att det inte skulle märkas att någon annan var där och alienationen var total. Så var det dagligen. Jag kunde växla inom samma dag eller vara i samma del någon vecka i sträck. Jag spelade mig själv.

Problemet som den normala såg det var att den normala fungerade hur bra som helst medan överlevaren orsakade att allt gick åt helvete så fort han var framme. Problemet som överlevaren såg det var att han inte kunde ta livet av sig utan att döda hela systemet. Absurda situationer uppstod. Överlevaren kom till terapin och satt av tiden eftersom han inte hade några problem, inte hade skadats av övergreppen och helst borde dö. Nästa gång kom den normala till terapin och beklagade sig över allt överlevaren ställde till med. Så höll vi på. Vi var överens om att det enda riktiga vore om vi kunde flytta isär. Det var orimligt att två så olika människor skulle dela samma kropp.

Och helt är det inte över. Jag är integrerad nu, många år av läkningsarbete senare, och upplever mig inte längre som två olika personer i samma kropp. Men jag har en sida som förnekar att jag har problem, som mår bra och helst håller sig på ytan. Och jag har en annan sida som är självdestruktiv och hatisk och förstör både för mig och för mina nära. Och så har jag en mjukare sida av mig som vill må bra och vill att andra ska må bra, som vill leva och integrera och finnas i varma nära relationer.

Det svåra nu, efter integrationen, är att jag aldrig vet vilken sida av mig som agerar eftersom alla är jag. Tankarna och känslorna är mina, uttrycken är de samma, känslorna sitter på samma ställen om jag är destruktiv eller kall eller varm och livsbejakande. Det gör att jag ofta upptäcker alldeles för sent att någon jag gjort som jag tänkt var bra för min läkning egentligen kommer från en destruktiv inställning och inte alls är bra. Eller att något jag sagt som jag tänkte skulle föra mig och min vän närmare egentligen kom från ett behov av att stöta bort utan att jag märkte att det var så.

Men det kanske är normalt. Kanske är det så för alla, att man inte helt kan veta sina egna syften och motivationer i varje läge. Jag vet ju inte eftersom jag aldrig har varit integrerad förr. Kanske är det så, att lyxen i att vara flera personer med viss gemensam överblick är att varje mognadsnivå och varje känslokluster har sitt eget språk och sin egen värld, sitt jagperspektiv, på ett sådant sätt att jag snabbt kunde se att nu är jag ett barn, det här tänker jag för att jag är ett barn. Eller en känslomässigt förstörd tonåring. Då kunde jag navigera lättare, veta hur jag skulle tolka mig själv och ta hand om mig. Jag kunde medla ibland, låta olika behov ta plats och känna igen vilka tankar som var destruktiva och vilka som var konstruktiva eftersom det var så uppenbart vem som tänkte dem. Kanske är det en efterkonstruktion att det var enklare.

Trots att livet på vissa sätt är mer komplicerat som integrerad, trots sorgen i att inte ha någon ren och oskadad del och ensamheten i att den inre hjälparen, omhändertagaren, bara är jag, ångrar jag inte att jag integrerats. Jag hade inget val eftersom överlevaren blev så självdestruktiv men det är inte bara det. Jag är så mycket lugnare nu. Kan sova om nätterna. Allt jag gör drivs inte av ångest längre. Och ensamheten inuti, den som kommer av att bara vara en och att ingen kan trösta någon annan eller ordna svåra saker när allt är övermäktigt, den kan jag bryta nu genom att vara nära människor som finns utanför mig. Jag ser dem och jag ser mitt liv och upptäcker att kriget är över. Nedrustningen kan börja. Alla resurser som har gått åt till gränsskydd och intern repression kan användas för uppbyggande, kulturskapande, nytt liv. Det är svårt att släppa in någon. Det är svårt att anpassa ett själsliv som utvecklats i krig till att fungera och leva i fred. Till att tycka att livet är viktigt, att glädjen och värmen viktig. Lära mig se min natur som en värld att leva och växa i och ta hand om, inte bara som råmaterial för vapenproduktion. Det är svårt. Men det går. Och det är värt det.

/D



*

Vill du också gästblogga om något som rör dissociation? Maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.

Läs också:

• Gästbloggare: Fallen. Om att leva med dissociation (DDNOS/DID).
• Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gästbloggare: Fallen. Om att leva med dissociation (DDNOS/DID).

Idag efter väldigt många år är det bättre – Vi är sams och vi kan samarbeta som en person. Det gäller att jag lyhörd, lyssnar på alla så allas villkor får uppfyllas. Fast vägen hit har varit väldigt lång och mycket kunskap har fått söka på andra håll och funnit egna vägar att gå. Största hjälpen har varit andra som är som jag är.

Vet inte hur många gånger jag får säga till mitt lilla jag. Det är inte dig vi skrattar åt utan för situationen som blev. När hon tittar fram är jag inte alltid helt förberedd. Tror inte att det går och är möjligt. Förra sommaren mitt under valrörelsen. Det var lite sömn och mycket stress. En kväll där det blev middag hemma och inte på språng någonstans. Satt hon sa ledsen, upprörd ”Vill ha mer cola” närmare en halvtimme. När colan tog slut. Här slutade det med att någon kastade sig i väg till affären just för att köpa henne mer cola.  Mitt lilla jags värld föll i bitar för hon fick inte den sista colan. På samma sätt som ett litet barn på tre år. Hon kan titta fram, som jag sa lite nu som då. Något som är skönt att ingen riktigt runt mig reagerar över att talar som jag vore ett barn, eller försöker trycker in tårarna från där de kom. Ja, jag kan skratta och gråta samtidigt, alltså pendla så snabbt mellan två olika känslor. Mitt lilla jag gråter och jag skrattar utåt för att skydda mitt lilla jag.

En annan del är min tonåring. Hon är rebelliskt och faktiskt enormt destruktiv. När tonåringen tittar fram så handlar det mycket om att förgöra någon annan som har varit taskig emot mig, på så sätt inte respekterat mig. Förgör och förstör. Som den gång en tjej hamnade på psykakuten just för min tonåring sa att hon hade krossat denna bombade brud som inte fattade något. Polisen var inkopplad och de sa mer de kan inte göra något med denna polisanmälan för att jag var ju schizad när jag sa som det var och de la ner hela anmälan.

Värsta eller vet inte alls vad jag ska säga om denna situation överhuvudtaget. Jag minns den inte, men mina närmaste minns den så väl. Vi kan kalla henne tanten. Det var, när tanten toga över mig helt. Har en blackouts på flera timmar. När jag vaknade stod mina närmaste med varsin skur hink, trasa och tandborste. Hela mitt kök glänste och luktade allrent. Det som triggade detta var när romburken som ramlade ur kylskåpet och skvätte gammal rom över nästan hela köket. Tanten kan jag faktiskt be om hjälp av, när det är något som är super jobbigt jag ska göra och behöver någon som kan tala omkull något helt och på så sätt få sin vilja igenom.

Har nog väldigt många fler av dessa situationer men en del av detta är att jag faktiskt inte minns dem. Utan det jag minns är att jag hamnat i soffan och stirrat på väggen och vaknat till på nästan samma sätt, någon annanstans hemma flera timmar senare. Vad som skett vet jag inte riktigt alls eller vem som tittat fram. Vet inte heller om det är just det som skett då.

Många av alla dessa situationer har en sak som är gemensam när jag har blivit utsatt för väldigt mycket stress, rädsla och de som är runt mig inte kan respektera mitt nej och kör över mig helt utan att lyssna på mig.  Följer jag idag rådet, att lyssna på alla delar och då ta med deras viktigaste villkor när jag försöker överleva situationen som är för mig totalt ohanterbar. En situation som många omkring mig kan se som helt obetydlig och något som en vuxen ska klara av.

Jag lever idag ett rätt intrigerat liv med ett jag. Inga blackouts. Ett väldigt ostressat och okomplicerat liv. Måste leva med så lite stress och mest helst ingen press mot mig som person alls. Just för att skydda mig så jag inte faller i bitar. När någon del börjar visas sig så vet jag efter alla år- det är okej ta time out och säga ”jag har migrän och kan inte”. Samhället kan inte ta endast orden ”kan inte” utan många gånger kräver en förklaring till varför jag inte kan. Så de får ta att jag får migrän, magsjuka, råkat dubbelboka mig, etc… Helt vad som ses som vuxet och passande för situationen.

På allt detta så har jag kommit dit där jag faktiskt säger upp vänskapen. Utan att direkt förklara varför. Jag vet att de inte förstår och kommer heller aldrig förstå. Då det jag har med mig, så litet förhandlingsutrymme som möjligt är det bättre att låta vänskapen få rinna ut i sanden än förklara varför. Det jag mötts av är att man inte kan ha fler jag än ett jag. Det är ett psykologiskt påhitt eller att jag inte ”ser ut att vara en sådan”. Varför ska jag ha dem i mitt liv när de inte respekterar mig och mina delar, så ja bättre att gå vidare i mitt liv än behålla den vänskapen som är för mig destruktiv.

Har inte heller alltid blivit taget på allvar inom psykiatrin. Bland de första mötena när detta bubblade upp till ytan blev jag mer förhörd än utfrågad kring schizofreni. Så var det så långt borta från schizofreni som det gick att komma. Här har jag vad jag har förstått vilken tur att de som jag mötte inom psykiatrin hade någon form av kunskap kring dissociation, så de kunde acceptera detta fast de inte riktigt trodde på just multipla personligheter.  Min psykiatriker jag har idag, accepterar, tror på detta, har kunskap kring detta och ger mig hjälp, ger alla min delar stöd. Kommer med bra råd, tankar och tips. Hen säger att jag har varit med om så mycket i mitt liv och att det inte är något konstigt att jag inte minns och att jag dissocierar istället för att minnas.

Jag har haft fuges, alltså när jaget stänger ner helt och försvinner ovanför mig själv. När jag lättat helt är det svårt att hålla kontakten med kroppen. Idag efter många år i terapi så vet jag när detta kommer att ske. Däremot har jag stått på mediciner som har triggat detta, men då har jag kunnat ha kontakt med min kropp och kunnat titta igenom ögonen och styra kroppen.

Innan när jag försökte leva mitt liv som ”normal”, så trodde jag genom att det var vardag för mig, att alla såg livet som de tittade på teve som de inte fick vara med i. Idag lever jag så att jag är med i teve och strävar inte heller efter vara ”normal”.

Är så tacksam över att jag faktiskt inte minns vad jag har varit med om. Ser mig som jag har någon gång i livet fått dra vinstlotten. För jag vet vilket liv det medför om man minns. Det kallas för att jag har dissociativa minnen, det lilla jag minns eller när jag berättar om något, så får jag allt detta andra som är kring minnen, rörelser, tonfall och känslor men jag vet att jag har varit med om det. Men samtidigt som minns jag inget, utan bättre beskriva det som minnet jag har när min mamma blev medvetslös när jag var kring tre år. Ser minnet som svartvita foton där jag inte är med på fotot samtidigt som jag vet att skulle ha varit med. Tänker inte gå in mer på varför mina delar finns men jag respekterar dem och är tacksam över att de håller i minnena åt mig. För om jag mindes allt skulle det bli ohanterbart för mig att leva med.  Även de jag har kommit i kontakt med inom psykiatrin och vad de har sagt håller jag hårt i, att inte försöka pressa fram minnena.

De finns inte, mina minnen för en enkel anledning – handlar om att överleva. Det är vad just mina delar finns, för att jag ska överleva. Idag får jag äntligen leva. Något som jag inte hade fått uppleva om jag inte haft dissociationen som ventil och som jag ser det idag när jag splittar – mina delar har kommit till räddning när jag inte har klarat av ta mig från A till B.

Kanske ska förklara det som se det hela som Borg kollektivet i Star Trek. We are Borg. We are one.  När detta kollektiv rasar samman så blir det ett destruktivt kaos med många individuella personer som har många egna viljor. Då förgörs Borg kollektivet.

/We are Fallen. We are one.


*


Vill du också gästblogga om något som rör dissociation? Maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.

Läs också:

• Gästbloggare: D. "Jag brukade beskriva mitt system som en militärdiktatur i krig." Om livet med DID och om att integreras.
• Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.