Gränsen mellan yrkesliv och privatliv. (Jag vet att det är svårt.)

När jag var runt 20 och  ny i psykiatrin och hade som mest kontakt med slutenvården fanns det en skötare som man ganska ofta kunde se berusad på torget i närheten av var jag bodde. Det var inte mitt i natten, efter en fest eller så, utan snarare på förmiddagen eller kanske vid lunch. Det var sådär så man la märke till det. Sådär så vi pratade om det. Störde det förtroendet för honom i sin yrkesroll? Ja, åtminstone ganska mycket. Fast antingen jobbade han på psykakut eller så var han en av dem som jobbade timmar och var runt på olika avdelningar, jag minns inte, men han var inte en sån som man hade mycket kontakt med. Så det handlade aldrig om att bygga upp särskilt mycket förtroende för honom. Störde det förtroendet för psykiatrin i stort? För min del: inte alls. Vården var så bra eller dålig som den var oavsett vilken tid på dygnet han var full på torget, vi tyckte kanske att han var tragisk och sa saker som handlade om att det inte är så säkert att de som jobbar i psykiatrin är så mycket friskare än vi som söker hjälp där. Och det är ju sant. Jag har inget minne alls av historier om att han skulle ha varit berusad på sin arbetsplats. Det skulle ha varit en annan sak.

Att det inte påverkade förtroendet för vården i stort tänker jag handlar om tre saker: att det skedde utanför arbetstid, utanför arbetsplatsen, och att han inte hade på sig sina arbetskläder eller något annat som markerade att han var vårdpersonal. Vi visste att han jobbade inom psykiatrin, vi hade mött honom där, men när han var berusad en förmiddag på torget som vi bodde nära, och var ostadig på benen där han gick runt i sina mjukisbyxor, så var han en människa, en privatperson, som jobbade i psykiatrin, men det var tydligt att det som var där var privatliv, inte yrkesliv.

Det kan ju ändå hända att människor skulle tycka att det är opassande att någon som jobbar med akut krisande, behövande, otrygga, sjuka människor kan bete sig så ansvarslöst. Kan hända att chefen hade saker att säga om det. Men för min del? Nej, det var inget problem.

Däremot hade det varit problem om han tagit på sig sina vita sjukhuskläder, även om resten varit samma. Samma tid, samma plats, att det var utanför arbetstid. I de vita kläderna blir man en representant för vården. Det hade också varit skillnad om han varit på sjukhusområdet, även om det inte varit på arbetstid eller på en avdelning. Även om det inte är långt alls mellan det där torget och sjukhusområdet så blir det som en gräns. På sjukhusområdet skulle han vara närmare sin arbetsplats, och inte bara rent fysiskt, utan tolkningsmässigt med. Och för varje markör som säger att han är någon som jobbar i vården skulle han alltmer bli tolkad som en representant för vården. Namnbricka, att berätta vilken avdelning han jobbar på för alla som går förbi, kläderna. Och skulle det hända på arbetstid tar jag för givet att någon skulle ingripa, berusad personal är inte bara något som ger vården dåligt rykte, utan farligt på flera sätt.

Tycker ni inte det är nån skillnad? Hundra meter hit eller dit, vita kläder eller mjukisbyxor? Namnskylt eller inte? Om han berättar för dem som går förbi var han jobbar eller inte? Jag tycker det är fundamentala skillnader. Markörer för yrkesidentiteten, eller avsaknaden av dem.

De senaste åren har jag några gånger reagerat eller ställt mig bakom andra som reagerat på saker som hänt i sociala medier, som vi upplevt varit över gränsen. Tre gånger har jag själv eller med andra gjort saker som lett till att personer fått allvarliga samtal med chefer eller liknande. En gång handlade det om en som öppet i en grupp på facebook började diskutera med en patient kring en episod som hänt när hen var inlagd. Personen gav också uttryck för åsikten att det modiga och rätta är att gå långt ut i skogen och se till att dö, om man nu vill ta livet av sig. Till skillnad från att söka hjälp i psykiatrin då, som framstod som fegt och gnälligt. Det bröt mot flera saker och jag tyckte att hens chef måste veta dels att det finns någon som beter sig opassande, bryter mot tystnadsplikten och har en inställning till hjälpsökande som är väldigt problematisk. Och dels tyckte jag att chefen skulle få reda på vad det är för bild hen gav av vården på deras avdelning, för det blir ju som en sorts anti-reklam med personal som skriver såna saker. Och det var bara att klicka på personens profil så fanns det helt öppet var hen jobbade, hen brukade posta inlägg och tagga platsen när hen gick på ett pass. Jag är inte hens facebook-vän, och jag kunde se det.

Det som skrevs gjordes utanför arbetstid och utanför arbetsplatsen, men hens uttalanden var i rollen som vårdpersonal, på en specifik avdelning, till och med i förhållande till en specifik patient. Och eftersom arbetsplatsen var angiven så upplever jag det som tydligt att det hen gjorde förutom att uttrycka ofattbara åsikter om självmordsbenägna, var att förmedla att om man som självmordsbenägen söker vård på den här avdelningen riskerar man att möta någon som tycker att man borde vara modig och gå ut i skogen och dö. Jag gissar att det är en reklam som chefer i vården inte vill ha för sina avdelningar, dels för att det är dålig reklam, och dels för att jag fortfarande klamrar mig fast vid tron att chefer för vård faktiskt vill ha en vård av såpass bra kvalitet att den inte avskräcker folk från att söka sig dit.

Men ska man inte få ha vilka åsikter som helst, säga vad man vill, ha ett privatliv? Det var ju inte på arbetstid, inte i tjänst?

Man får inte bryta mot tystnadsplikten även om man gått hem från jobbet. Det finns lagar som reglerar det. Den gäller inte bara på arbetstid. Och om hen skulle vilja ge uttryck för sina uppfattningar om självmordsbenägna på sociala medier, så skulle det vara ok om hen gjorde sig anonym. Det finns många möjligheter att vara anonym i sociala medier, det skulle inte vara något problem att skaffa ett sånt utrymme i sitt privatliv, där man kan skriva haranger om hur hemska, gnälliga och fega patienter är, utan att det kopplas till ens namn och yrkesroll, eller den arbetsplats man jobbar på. Det skulle vara en annan sak då. Inte precis ok i mina ögon, och inte precis bra för psykiatrins rykte som helhet, men trots allt inte lika allvarligt.

De andra två gångerna har det rört sig om twitter, som är en mycket mer öppen plats. Som ett torg ungefär. Fast på nätet. Jag vet att det är bedrägligt, att man lätt kan känna det som att det är ett privat rum. Man pratar med såna man känner som man vet var man har, och litar på att de förstår vem man egentligen är och menar. Men så många andra kan höra. Ska man då inte få säga vad man vill? Vara privat? Skämta rått om man känner för det? Posta selfies? Ska det vara andra regler för dem som jobbar inom vården än för andra människor? Är inte det taskigt och orättvist?

Väljer man ett arbete där man använder sig själv som person som arbetsredskap och där förtroendet för en som person är viktigt, så är det ju ett val, och vad man då gör i sitt eget namn på öppna platser som twitter kan påverka förtroendet för en. Fast trots allt tycker jag att det mesta som twittras om privata saker av personer som jobbar i vården är helt ok. Jag tycker det är skönt att höra om vardagliga saker, att vi kan se varandra som människor trots allt, inte hela tiden ha den där indelningen i patient vs personal, som om det skulle göra oss till helt skilda saker.

Men ibland skrivs saker som går över gränser. Båda de gånger jag varit del av något som lett till att någon har fått ett allvarligt samtal med chefen har det handlat om läkare. De har varit öppna med sina arbetsplatser, postat selfies där de utan problem gått att identifiera, och faktiskt har de saker jag reagerat på postats från arbetsplatserna. Parallellt med tex bilder där de poserar i vit rock, tagna i sjukhusens lokaler.

Kan man vara privatperson då? I vit rock, i sjukhusets lokaler? Såklart kan det finnas privat tid under arbetstid, och privata tankar. Men kan man i det sammanhanget räkna med att bli hörd som att man är privat, inte representant för vården?

Tänk igen på det där jag skrev förut om personen som var berusad på ett torg nära mig. Att det handlade om tre saker: att det skedde utanför arbetstid, utanför arbetsplatsen, och att han inte hade på sig sina arbetskläder eller något annat som markerade att han var vårdpersonal. Dessa har gjort olämpliga saker på sin arbetsplats, i sina arbetskläder, med massor av markörer på att de är vårdpersonal. Blir det ok och privat och utanför de krav som finns med yrkesrollen om man lägger ut det på twitter istället för att tex säga det i väntrummet? Kan man förvänta sig att bli hörd som privatperson och inte praktiserande läkare, om man bara sett till att skriva i sin presentation att man twittrar privat, trots att man har läkarrocken på sig?

Jag skrev på twitter häromdagen att det man inte kan tänka sig att göra i ett väntrum ska man som vårdpersonal nog inte göra på twitter. Det var en operfekt liknelse och jag fick veta att det väl måste vara ok med bröllopsbilder på twitter även om man aldrig skulle gifta sig i ett väntrum. Och ordvitsar och musik skulle visst inte vara ok i väntrum, och det måste väl få vara ok på twitter? (Jag har minnen av att jag hört både ordvitsar och musik i väntrum, utan att uppleva det som opassande eller förtroendesänkande.)

Låt oss säga såhär istället då: Det man inte kan tänka sig att göra på ett tog iklädd sin läkarrock eller andra arbetskläder, ska man nog låta bli att göra på ett twitterkonto om man är öppen tex med att man är läkare, var man arbetar, postar selfies från arbetsplatsen eller liknande. Och de (förmodligen få) saker man inte kan tänka sig att göra på ett torg iklädd sina vanliga privata kläder, av anledningen att det skulle skada vårdens förtroende om någon patient eller anhörig (nuvarande eller blivande) såg en, det ska man nog inte göra under sitt eget namn i sociala medier.

Vad man gör anonymt är en helt annan sak, då har man plockat bort mycket av den grund som gör att man läses som en representant för en viss vård. Det är en möjlighet som alltid finns. Det finns också låsta konton, privata konversationer, slutna facebookgrupper, sms och en massa andra möjligheter att ge uttryck för vad man än kan vilja ge uttryck för. Utrymmen för privatliv som faktiskt är mer privat, och kanske passar bättre på andra platser. Platser som inte är som ett torg. Inte öppna för allmänheten.


Vill tipsa om funkisfeministens inlägg som handlar om samma område:

• Även på Twitter blir läkaren symbol för sanningen
• Vill du bli skämtad om när du är som mest sårbar?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Trauman är ingenting.

Faktum har skrivit om ett fall när psykiatrin misslyckats. Igen. Det gör så ont att läsa det. Och jag reagerar så väldigt på okunskapen om trauma. Eller kanske rör det sig inte om okunskap, utan om ointresse. Som att det inte är nåt viktigt. Som att man kan ha en miserabel brand där flera patienter dör, helt enkelt för att de är inlåsta, helt enkelt för att psykiatrin bestämt att det var enda möjligheten. Och som att man kan strunta i att hjälpa de överlevande att bearbeta händelsen. Som att det var utan vikt, att vara inlåst när branden härjade, inte veta om man kommer bli räddad, att vara utelämnad till personal som kanske redan svikit ens förtroende, och väldigt tydligt och bokstavligt ha sitt liv i deras händer. Att några dör, att man vet att det egentligen bara är slump att det inte var man själv.

Och sen. Ingenting. Lämnas på en parkering till en förälder. Ingen hjälp, ingen förståelse. Inget.

Ok, jag kanske läser in saker mellan raderna, men det är vad jag hör. Trauman är ingenting. Trauman skapade av psykiatrin, i psykiatrin, är inte heller någonting, och ingens ansvar att hjälpa någon att bearbeta. Inte ens när det varit en så tydlig dödsfara, en så tydlig krissituation. Det är så illa.

Och jag kan inte låta bli att tänka på hur man gjorde med personalen. Visst verkar det som att man ger för lite stöd och har för lite plats för att handskas med det som händer på avdelningarna. Men efter en såpass allvarlig händelse måste man ha haft nån stödjande åtgärd? Det är helt orimligt att tänka att det var på ett annat sätt. Fast å andra sidan är det helt orimligt att tänka sig att man skadar patienter, och sen lämnar dem med öppna sår och beter sig som att de är utan betydelse, och det verkar ju vara det normala.

"Det är mycket Tage och Karin är kritiska till. Varför insåg man inte att placeringen av Klara på Sahlgrenska ökade självmordsrisken? Varför transporterades hon till Sahlgrenska på ett så brutalt och inhumant sätt?"

Hur kan psykiatrin vara så oförstående till trauman som skapats i psykiatrin? Hur kan man bara fortsätta bete sig som att de är utan betydelse? Människor dör av sånt. Tex människan i den här artikeln. Det kan man såklart som vård bortförklara, för utan några problem i grunden hade hon aldrig haft kontakt med psykiatrin, och då kan man alltid skylla på dem. Problemen som fanns i grunden. Att det var pga dem någon dog.

Men frågan kvarstår ändå. Hur kan vården vara så medicinskt och biologiskt centrerad, och ha noll förståelse för trauman? Det är inte en konstig eller svår sak att föreställa sig, att om man blivit skadad och riskerat att dö, då är det läskigt att behöva söka vård inom samma psykiatri. Det är inte svårt att räkna ut att man som vård då ska vara försiktig och lyhörd, försöka skapa förtroende, trygghet i den mån det är möjligt.

Men det är som att det är ingenting, inte har något värde alls. Patienter ska klara vilka bemötanden som helst, utan att påverkas. Vi ska också klara om medpatienter skadas eller dör. Inget ska sätta spår. Vi ska vara avhumaniserade medicinska objekt. Bärare av symptom, som ska läggas i vårdens händer. Sen är det inte mer med det. All den här mänskligheten ses som nåt störande. Som provokationer, manipulationer, sånt personalen inte ska "spela med i", ta hänsyn till, bry sig om.

Som att mänskligheten inte var något alls. Som att det inte är där nyckeln till förbättring ligger. Att först mötas, skapa förtroende, och sen.. ja, sen kan kanske mediciner vara bra. Men inte utan mänskligheten, mötet, respekten.

Och när vården redan skadat så svårt, man måste vara så väldigt mån om att försöka återupprätta människovärdet då, förmedla värme, göra allt man kan för att reparera det som gått sönder, för att göra vården möjlig. Alla andra alternativ är faktiskt vidriga. Ja, om man då utgår ifrån att patienter nu faktiskt är människor, vilket jag är helt säker på.

Det gör så ont. Att tänka på all denna kyla, hårdhet, allt det kliniska och omänskliga. All rädsla och att ingen finns där och försöker trygga. Alla sår, och ingen som finns där och försöker lägga förband. Alla som går sönder i den vård som skulle hjälpa, som blir svårt skadade, och där vårdens inställning är att det är ingenting, luft, utan betydelse. Den enda betydelsen som ibland förs fram är den som handlar om att man inte ska svartmåla vården, för då kanske ingen vågar söka vård, och då riskerar man människors liv.

Men dessa liv då, som redan riskerats, dessa människor som redan skadats, varför är de inte viktiga? Varför är det ingens ansvar att ta hand om vårdskadorna när de är psykiska trauman?

Jag vet att jag skrivit det förut, nästan samma saker. Men det är liksom ett ordlöst skrik i mig, som aldrig vill tystna. Det kan inte vara såhär mer. Det går faktiskt inte. Vi måste sluta nu, måste sätta mänsklighet och medmänsklighet i centrum. Och det är dags nu, att göra vården anpassad för traumatiserade, både dem som traumatiserats innan de sökte vård, och dem som traumatiserats av vården. Vi är människor. Vi är det. Det är inte ok att bortse från det, aldrig någonsin.



Vill länka till det här inlägget om PTSD orsakad av psykiatrisk vård igen.

Och några av mina texter när jag tagit upp ämnet tidigare:

• Och när ni reder upp de här katastroferna så kommer ni ihåg att patienterna också finns?
• "Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."
• Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Läkarna i artikeln jag skrev om i förra inlägget efterlyser också att man ska ge en mer nyanserad bild av psykiatrin. De är inte ensamma om det. Företrädare för psykiatrin verkar ofta tycka att det viktigaste att säga är att det mesta fungerar bra, och att de flesta får hjälp som de är nöjda med. Att man inte får glömma det.

Jag tror att man menar väl, men att man går vilse. Jag tror att man vet hur viktigt det är att människor söker vård när de mår dåligt psykiskt, att det kan handla om liv eller död. Jag tror man vet att det fortfarande finns stigma kring psykiska problem och därför kan vara svårare att söka hjälp, och att man blir rädd att människor ska bli skrämda om det målas upp bilder av katastrofer på avdelningarna. Att det ska bli ännu svårare att våga söka sig till psykiatrin då.

Problemet är att man inte släpper in att människor blir skadade av vården i bilden av psykiatrin. Och att det då blir en falsk bild, som inte är helt förankrad i verkligheten.

Problemet är också att man gör detta på bekostnad av dem som skadats. De får inte synas, för då förstör de bilden av psykiatrin, och gör att människor kanske inte vågar söka hjälp, och kanske dör av det. Osynliggörandet av människor som skadats i psykiatrin blir då något centralt. De idealiserade bilderna där delar av verkligheten inte ryms, är de man klamrar sig fast vid, det är så man tror att man skapar förtroende för vården.

Förtroende är viktigt, men kan man verkligen skapa ett riktigt förtroende om det är på bekostnad av vissa patienter? Om det bygger på osynliggörande och att inte låtsas om att vissa finns, eller att man kan bli skadad?

Det viktigaste borde vara att man ser allvarligt på att människor skadas, och att man vill göra vad man kan för att hjälpa dem att läka de skador som vården skapat. Att inte hänvisa till att man kan anmäla, för visst, man kan anmäla till patientnämnden eller IVO, men det fungerar inte som ersättning för den vård man som traumatiserad kan behöva, och det gör det inte heller lättare att söka hjälp på stället där man skadades.

Att klamra sig fast vid idealiserade bilder av psykiatrin istället för att ta de utsattas parti förmedlar inte att man bryr sig om varje människa, eller att det spelar roll om de far illa. Jag tycker det borde vara en rimlig lägsta nivå om man vill skapa förtroende: att man som företrädare för vården först och främst är tydlig med att alla människor som vårdas eller behöver vård spelar roll.

Som det är nu sållar man bort en del patienter, tror att man kan skapa förtroende genom att osynliggöra dem. Förutom att det är fult så sållar man bort dem också på andra sätt. Man struntar i att det blir svårt för dem att söka vård. Man struntar i att vård även för oss kan vara livsviktig. Man ignorerar att också vårt lidande spelar roll.

Jag tror det är dags att släppa de idealiserade bilderna av psykiatrin, och tron att förtroende bygger på att de får stå orörda. Att det är dags att släppa in verkligheten, så något nytt kan få börja. Där det är viktigt att alla behövande vågar söka vård, och där man kanske faktiskt är lite extra mån om att hjälpa dem som blivit skadade i vården.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att sluta se patienter som manipulativa.

Gick och tänkte mer på det där, att se patienter som manipulativa, och varför det blir så. Jag tror att nyckeln till den förståelsen ligger i det jag skrev om i ett tidigare inlägg, det som handlar om att läkare som aldrig träffat en patient förut gör en snabb bedömning av vad det är för sorts patient, vad hen har för problem, hur hen agerar och sånt. På kanske en kvart. Kanske utan att lyssna på nån bedömning nån annan gjort tidigare.

Jag har så svårt att se hur man kan tro att det är möjligt, men jag kan se hur det är inbyggt i strukturen. Att det inte handlar om läkare som värnar sin egen maktfullkomlighet och rätt att vara den som vet bäst. Inte särskilt ofta i alla fall, och kanske aldrig särskilt medvetet.

Det är nåt med hierarkin. Vem som har makt och vem som har ansvar. Vems kunskap man kan luta sig mot. Egentligen handlar det inte om att läkare bara ser läkarkunskap som värd nåt, ibland känns det så, som att läkare egentligen bara tycker att det är de som tillhör den egna kåren som fattat nåt alls. Fast så kan det ju vara med andra yrkesgrupper med. Psykologer kan väl se på läkare på ett liknande sätt tex. Så nåt särskilt bra svar är det väl inte, det som handlar om att läkare bara tror på läkare. För sanningen är att de situationer jag reagerat mest på, handlar om att läkare bara tror på sig själva.

Och kanske är det ändå logiskt så, om man sitter som behandlingsansvarig över nån man knappt träffat, som har öppenvårdskontakter man heller aldrig träffat, eller knappt. Och de där öppenvårdsbehandlarna skickar patienten vidare till en i slutenvården för att hen säger sig vara självmordsbenägen, och det är för många som säger att de är det, och alla kan inte få plats och om man är den som har ansvaret som blir av att låta nån stanna lite längre på en avdelning, eller låta den gå hem och ge plats för nån annan, och om det hela tiden så mycket handlar om liv och död. Och att aldrig riktigt ha tid att hinna förstå sig på patienterna och lära känna dem, för de är för många och det går för snabbt och..

Jag kan se att det finns en del problem där. I situationen. Och jag har ibland hört läkare som blir arga när man säger att de har makt, för själva ser de sig som maktlösa, som att de bara blir en kugge i det här maskineriet som vi alla kanske är kuggar av. Alla som jobbar i det, som behandlas i det eller är anhöriga i det. Jag kan förstå också det.

Men formellt är det läkare som har mest makt, och eftersom de har minst tid med patienter, så kanske det lätt råkar bli så att man får ta till de förutfattade meningarna för att klassificera, tolka, bedöma de patienter man möter. För att man ändå har det där formella ansvaret, den där uppgiften av att vara den som avgör.

Det är egentligen inte hos läkarna problemet ligger, tänker jag. Även om jag på ett sätt tycker att det är totalt obegripligt att nån alls kan tänka sig att använda fördomar som bedömningsinstrument, och vänta sig att alla andra sen ska finnas sig i och underordna sig de bedömningar och beslut man tagit. Men man ser väl inte det så, som att man lutar sig mot sina fördomar, även när det är det man gör.

Jag tänker att problemet kanske ligger i systemet. I det där att den som har minst kontakt med patienter har mest (formell) makt. Den som har avgörandet i sina händer.

Och det blir såklart värre när det är läkarbrist, när det är stor omsättning, när fler patienter hamnar hos samma läkare, för att alla måste ha en läkare.

Och det blir såklart värre av den historia hierarkin har, en historia formad av synen att vården är byggd som en tydlig pyramid med läkaren överst. Ordning och reda, och läkaren är överst och vet mest och är den man ska lyssna på.

Det pratas rätt mycket om personcentrerad vård nu. Och kanske skulle det vara en bra lösning, att lyssna mer på varje patient. Men jag vet inte, för mig räcker det inte riktigt. Om man i övrigt har kvar makt- och ansvarsfördelningen, hur ska man kunna skapa en personcentrerad vård på allvar? Jag kanske bara är negativ, jag vet inte. Men jag ser det som att det inte bara är patienternas kunskap som inte tas på allvar. Det handlar också om andra behandlare. Att inte lyssna på dem, att inte läsa vad som står i journalen, att inte tillskriva deras uppfattning nåt värde. Även om det är de som träffar patienterna mest. Och nej, alla kan inte göra en läkares bedömning, men sanningen är väl att en läkare inte heller har alla de kompetenser som finns inom psykiatrin. Inte den psykologiska kompetens som finns hos psykologer, inte den psykosociala kompetens som finns hos socionomer, inte kunskapen om omvårdnad som finns hos sjuksköterskorna, inte förmåga att behandla kroppen på det sättet sjukgymnaster har, inte den förmåga att se hur mycket hjälpmedel, anpassningar och liknande kan spela roll, som arbetsterapeuter har, och inte heller den kunskap som man kan få av att träffa patienten väldigt mycket, som skötare kan ha.

Jag har ofta upplevt det som att läkarens uppgifter tas över av nån annan när hen inte hinner med eller kan träffa patienter så ofta som det skulle vara möjligt. Alla sätter tex sina egna diagnoser på en, utifrån sin egen tro eller kunskap, och sen diskuterar de med läkaren, så tar läkaren sina fördomsglasögon på, och det är med dem det avgörs vilken diagnos man behandlas utifrån. Det är inte alltid det är så, men jag har varit med om det rätt ofta.

Och jag tänker att det på nåt sätt har hamnat ur led. Som att det är läkarnas kompetens som värderas högst och lyssnas mest på, och det är den sortens tolkningar andra grupper kan få för sig att försöka göra, för att det är som att det är det som är psykiatri "på riktigt". Som att det "egentligen" handlar om en läkarkunskap. Och det kan väl vara till en bra hjälp med de iakttagelser tex en skötare kan göra när man är inlagd, men jag vill verkligen inte att den som i praktiken diagnostiserar mig är skötare, och det är inte av förakt för någon skötare alls, men det är av respekt både för diagnoser och för utbildning.

Och kanske att man borde respektera varandras olika kunskaper mer? Se vad de andra och man själv har för roller, uppgifter, kunskaper? Allas uppgift är inte densamma, då skulle det ju vara dumt att ha nån annan yrkesgrupp än läkare alls i vården. Det handlar inte bara om kostnader att det finns olika yrkesgrupper. Det finns olika kunskap där. Hos de olika.

Och jag antar att ni vet det redan, det känns som att idiotförklara att skriva detta. Men jag upplever inte riktigt att man tar tillvara på det. Var och en använder sina kunskaper och sin kompetens i sitt möte med en patient, men samtidigt kan en annan behandlare helt avvisa, förakta och inte ta den kunskapen och kompetensen på allvar. Hur jag vet det? Det händer att man gör det inför patienter. Visar hur man föraktar allt utom det som är ens eget område.

Det finns så mycket vi och dom-ande i psykiatrin. Det är inte bara patienter vs behandlare. Det går kors och tvärs och hit och dit och allt är ett sånt jävla trassel att jag inte kan redogöra för det. Det är som att det viktigaste är att hålla sig till att det är ens egen grupp som har rätt och de andra som har fel.

Och det kan sluta med maktkamper som blir mellan patienter och läkare. Det är ett vi och dom. Och att sätta patienten i centrum kanske skulle kunna rubba på den obalansen. Eller så vänder den bara upp och ner på den. Jag vet inte. Men jag ser detta myller av vi och dom-ande, och eftersom det är överallt och på alla håll och kanter, förstår jag inte hur patienten som står mitt i alla dessa tilltrasslade förakt, hierarkiska uttryck och annat, på allvar ska kunna vara i centrum. För det är inte bara patientens kunskaper om sig själv som ses som mindre värda. Det kan vara alla andras, alla andra behandlares, anhörigas, allas. Alla som inte är just man själv. Och om man ska sätta patienten som person i centrum, vad blir då hens roll? Att samordna alla dessa personer som är behandlare med olika kunskaper, att få dem att lyssna på varandra och förstå poängen med de olika perspektiven? Att stå i denna sörja av interna konflikter och försöka nyansera bilden såpass mycket att alla tas på allvar?

Nej, så är det förstås inte tänkt. Men hur är det tänkt? Tänker man sig att alla redan respekterar de andra yrkesgrupperna, tror på de olika kunskapsområdenas värde, och tar hänsyn till detta i sina egna bedömningar, behandlingar och möten med patienter? Tänker man sig att man lyssnar på varandra, tar till sig varandras tolkningar och tillskriver dem och det perspektiv de bär på värde?

Den verklighet jag varit i ser inte ut så, mer än undantagsvis. För mig låter det där som ett luftslott. Och visst, personcentrerad vård i ett luftslott låter väl ganska trevligt, men jag är sån där jobbig typ som lever i verkligheten, och det är svårt då, att tro på en vård som bygger på ett luftslott.

Jag tror nog på en vård där det finns ett samarbete. Som att man är ett team, även om inte alla tvunget måste träffas samtidigt. Jag vet, man jobbar redan i team. Men jag menar att uppdatera detta, att se över hur man värderar olika yrkesgruppers kunskaper, om man tar alla på lika stort allvar, om alla ges samma tyngd. Och jag menar att man skulle lyfta in även patienten och anhöriga (när patienten vill det och det är möjligt) och ta också deras kunskaper på allvar. Och inte automatiskt placera kunskaperna enligt den rådande hierarkin, utan mer se det som att allas är lika mycket värda, bara har olika perspektiv och därför är kunskaper som kan fylla olika roller.

Låter det komplicerat och omständligt? Kanske att det är det. Fast.. Eftersom ni redan jobbar i team för det mesta borde ni väl inte se det som en omöjlighet att på allvar jobba som ett team? Det borde ligga nära till hands? Och patienten borde man väl egentligen redan lyssna på? Så i såna fall borde det ju inte vara nästan några förändringar alls som krävs för att nå dit? Vi borde i stort sett redan vara där.

Jag vet, jag var lite spydig nu. Men i teorin kanske vi redan är där, åtminstone nästan, men det kan finnas ett sånt väldigt glapp mellan den verklighet där patienter vårdas och behandlare jobbar, och det luftslott bilden av verksamheten är.

Jag tror i alla fall att det är där lösningen finns. I det med att samarbeta mer på allvar, jämställa allas kunskaper mer, och att även ta in patienten i samarbetet. Och i att dela upp även det formella ansvaret. Jag tror tex inte det är rimligt att läkare alltid ska vara behandlingsansvariga. Delvis för att det blir en överbelastning av läkare, det blir helt orimligt som det är nu, och delvis för att det inte alls är alla patienter som behöver läkarkunskapen mest i sin problematik. Kanske är psykologisk kunskap viktigare, eller det psykosociala mer centralt? Då borde någon med den kompetensen också kunna bli behandlingsansvarig, tycker jag.

Ja. Jag vill bryta upp hierarkin, och jag tror inte det räcker med personcentrad vård där allt ska utgå från patienten. Jag tror man måste bryta upp saker på allvar, inte bara ändra synen på patienten.

Varför jag kallat detta inlägget "Att sluta se patienter som manipulativa"? För att jag tror att lösningen kan ligga här, att ge utrymme för olika perspektiv och olika förståelser, och inte ha ett system som i så stor utsträckning skapar förutsättningar för fördomsbaserad vård. Jag tror att manipulerandet ofta ligger i betraktarens ögon när hen inte förstår vad som händer, och när det faktiskt sker manipulationer, tror jag det är ett uttryck för att ingen finns där och lyssnar på en och tar en på allvar. Om vården är byggd som ett team där också patienten ingår, ska hens kunskaper om sig själv värderas lika högt som nån annans kunskaper eller perspektiv. Hen kanske inte behöver skrika på samma sätt då, om hen redan tas på allvar och blir hörd.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Är du inte sjuk har du väl inget här att göra?

I ett tidigare inlägg skrev jag om det problematiska i att se (all) psykisk problematik som sjukdom. Ett följdproblem av den synen är när de som ska göra bedömningar är fyrkantiga i sjukdomstänkandet. För om man inte passar in i sjukdomsmodellen passar man inte heller in i psykiatrin. Jag har fortfarande inte kommit över chocken när en läkare förklarade för mig att psykiatrins uppgift var att behandla psykiska sjukdomar, och att det alltså betydde vissa speciella sjukdomstillstånd som förbättrades av medicinering, och lätt gick att följa upp. Det var rätt tydligt att hon inte tyckte att jag hörde hemma i psykiatrin alls. För medicin har inte särskilt bra effekt på mig, och i den medicinska modellen för sjukdom passar inte mina symptom och mitt mående.

Hon var väl extrem, dels i hur hårt hon drog det, och dels i att hon sa det så tydligt till mig. Men helt ensam om synen är hon inte, jag har träffat fler, och det skulle förvåna mig väldigt om det inte finns fler med fokus på sjukdom (och medicinering) på annat håll.

Jag vet inte om det finns någon officiell definition av vad psykiatrins ansvar faktiskt är. Vem det är de ska vårda. Kanske att det finns. Men kanske att den i så fall inte riktigt nått hela vägen fram, för de som jobbar där förmedlar väldigt olika syn på vad psykiatrins ansvar är.

Jag vet att jag återkommer till det där att jämföra psykiatrin med somatisk vård, och på många sätt är det inte en solklar jämförelse. Men just förespråkarna av den medicinska modellen verkar ju gilla att göra sig till en av många medicinska inriktningar, så just när det är det jag är inne på så är det väl relevant.

Det som är konstigt är då att somatisk vård inte har den där uppdelningen, inte kan få för sig att det bara är sjuka som ska behandlas. Inte skulle man skicka hem en skadad för att en skada inte är en sjukdom? Såklart att sjuka människor ska få vård. Har man en cancertumör i magen så ska man behandlas på alla sätt som kan hjälpa. Men inte sätter man det i motsättning till frågan om den som fått en kniv i magen ska få vård?

Och om man ska översätta psykiatrins mest fyrkantiga medicinska förespråkare så vet jag inte ens om alla sjukdomar skulle räknas som sjukdomar i somatiken. Såna man kan få av yttre faktorer, tex om man utvecklar några problem för att man bott i ett hus med mögel? Nja.. är det inte ett socialt problem snarare än en sjukdom? Mögliga hus är ju inte vårdens uppgift, så då kan inte effekterna i människokroppar vara det?

Låter konstigt när jag skriver det, men i psykiatrin verkar det vara lite mer fritt hur man ska tolka vad som är psykiatriska problem, och om man nu tolkar det som att det ska vara sjukdom, då är det fortfarande rätt fritt hur man definierar vad som är sjukdom.

Det blir så konstigt. Och surrealistiskt. Och jag återkommer ofta till den där tanken att herregud, inte hade man tänkt så om det var somatiskt. För somatiska problem tas överlag på mycket större allvar än psykiska, somatisk vård skulle inte få för sig att dela in vårdbehov så att bara de med problem som uppfyller exakt rätt kriterier för att klassas som sjukdom inom den teoribildning aktuell läkare sympatiserar med, ska ha rätt till vård. Man skickar inte hem någon som blöder för att hen fått en kniv i magen, och för att man inte vill ha ansvar om hen dör av det (då kan man ju inte ha kvar hen på sjukhuset). Man skuldbelägger inte istället för att vårda den som fått astma, även om det är för att den bott i ett hus med mögel.

Men i psykiatrin kan det vara ok. Att tycka att de som snarare är skadade än sjuka, de som fått problem pga saker de utsatts för, inte har nån rätt till vård, inte ska ha vård. Att de bara ska skärpa sig. Eller kanske gå till vårdcentralen.

Jag vet att en del psykiska problem ska behandlas på vårdcentralen som uppdelningen är nu. Men vi som är tyngre än så i våra symptombilder? Vi som är eller varit hopplösa krisfall som ingen vill ta ansvar för, och blir klassade som det just för att vi inte passar in i sjukdomsmodellen. Vi som inte blir bättre av mediciner eller inte passar så bra in i diagnossystemet. Vart ska vi söka oss? Var är det tänkt att vi ska få vård? Om den psykiatriska vården ska paxas för de sjuka, vems ansvar är det då att vårda de skadade?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Det finns en evidens som bara omfattar mig.

Jag vill bara säga detta igen. Det finns en sån fixering vid evidens inom vården. Och inte för att det är något fel på evidens i sig. Men ändå. Fixeringen.

Den går hand i hand med fixeringen vid diagnoser. Jag tänker mig det som att vården inom psykiatrin ofta är diagnoscentrerad och fördomsbaserad. Inte patient- eller personcentrerad, hur mycket jag än önskar att det ska ändras, att det ska bli mer så. Inte bara i debattartiklar och värdegrunder, utan i praktiken, på var och en av alla avdelningar, mottagningar, överallt där vård finns.

Det är inte så nu.

Diagnoscentreringen. Det blir lätt att en patient är synonymt med en bärare av symptom. Att symptomen är det som är viktigt, och de ska klassificeras och ordnas i prydliga små högar så man kan sätta en eller flera diagnosetiketter på hen. Sen kan man lägga över alla sina fördomar om hur personer med den/de diagnoserna är, och effektivt blockera alla chanser för att personen ska få plats att vara just sig själv.

Fixeringen vid det evidensbaserade passar bra ihop med detta. För varje diagnos bör det finnas evidensbaserade behandlingsmetoder, kanske är de till och med rekommenderade av socialstyrelsen. Puh, då är ju problemet löst, när ansamlingen av symptom har klassificerats är det bara att tilldela dem billigast möjliga evidensbaserade behandling, så blir det ju så bra som det kan bli.

Och om patienten inte upplever sig som hjälpt är det såklart detta störande, att hen är en person som är mer än själva diagnosen, som står i vägen. Då får man försöka trycka ner det eller motarbeta det på andra sätt. För evidensbaserade behandlingar hjälper, det finns det ju vetenskapliga belägg för, det är inget som handlar om att tro eller inte tro på en metod, och inte om upplevelser.

Ungefär så ser jag evidensfixeringen. När det evidensbaserade blir onyanserad sanning som kör över alla andra sanningar. För helt ärligt, det finns många andra sanningar. Tex den som handlar om att en del är svåra att trycka in i ett diagnosfack, och att det inte är säkert att diagnosen faktiskt stämmer helt med problemen. Eller så har någon flera diagnoser, där evidensen säger helt olika saker beroende vilken av dem man tittar på.

Det finns också en sanning som verkar glömmas bort rätt ofta. Den som handlar om att evidens rör grupper med en viss problematik, inte individer. Även om det finns god evidens brukar det i undersökningarna finnas patienter som faktiskt inte blir hjälpta. Eller kanske till och med blir sämre. Det evidensbegreppet står för handlar om att det är säkerställt att för den grupp individer man undersökt har behandlingsmetoden bättre effekt än om de inte fått någon behandling alls. Om 90% blir bättre är det mycket god evidens. Men de andra 10% existerar fortfarande. De som inte blir hjälpta. De är också verkliga, också på riktigt.

Och ja, det finns ytterligare sanningar. Tex denna: att jag som patient också är en person. Att jag efter många år i vården skapat mig en egen evidens som kanske inte är vetenskapligt hållbar, men ändå det mest hållbara. När det är mig det gäller. Jag har hunnit träffa olika behandlare, märka vilka bemötanden och behandlingsformer som gör mig illa. Jag vet ungefär vilka strategier som funkar när jag kaosar, jag har min verktygslåda från kbt:n, jag kan andas i fyrkant och allt det där. Jag vet hur jag fungerar och ungefär vilka stödinsatser som kan hjälpa eller riskerar att bara göra illa. Jag har hunnit testa mediciner och vet vilka negativa effekter det brukar medföra. Vet vad det inte längre är lönt att hoppas på. Som att få antidepressiv effekt av antidepressiva mediciner. Oavsett vad den där allmängiltiga evidensen säger så säger min egen att det är testat nog, det finns inga skäl att tro att den metoden kan medföra något positivt för mig.

Och jag vet också vem jag är. Vad jag vill, vad jag drömmer, längtar, önskar. Vilka styrkor som finns och hur envis jag är och hur långt jag kan bära mig själv på ren vilja. Jag vet vad jag har klarat och vad mitt liv gjort med mig, och hur saker hänger ihop. Jag har hunnit tänka på det mesta, testa en massa olika saker. Jag har kraschat när jag eller någon annan gjort så jag valt en galen väg.

Den evidensen, som rör kunskapen om mig själv, den borde värderas högre. Högt. Ses som det viktigaste, om det nu finns en sån att tillgå. Såklart gör det inte alltid det. Men ibland gör det ju det. Som med mig. Jag har tillgång till den, evidensen som bara omfattar mig, och som är det som innehåller viktiga nycklar för hur jag ska kunna komma vidare, vad som kan hjälpa, hur jag ska kunna resa mig igen.

Så länge vården är diagnoscentrerad och fördomsbaserad värderas det som ingenting, som utan värde. För i diagnossystemen är det så mycket som inte ryms, allt det som inte är symptom. Och i fördomarna om vem jag ska vara brukar det tvärtom rymmas massor av saker som jag inte är.

Det finns mycket gott i att utveckla evidensbaserade metoder för olika tillstånd. Men låt oss inte stirra oss blinda på det. Köpa ett eller annat vetenskapligt resultat som en orubblig sanning. Det brukar alltid komma nya senare, som säger något annat. Och dessutom rör det ju aldrig alla, det finns alltid de som metoden inte har önskad effekt på. Låt oss inte göra evidensbaseringen till allt som har betydelse, och glömma det andra, det som kanske är viktigare. Att varje människa måste hitta sin egen kunskap om sig själv och sitt mående, och vad som kan hjälpa hen i olika tillstånd.

Varje människa är sin egen, funkar på sitt eget sätt. Det är så det är, så det ska vara. Och hur hårt man än jobbar med diagnoscentrerad och fördomsbaserad vård så ändras inte det. Det kvarstår. Du kan välja att blunda för det eller inte. Det ändrar inte grunden, att det är så det är. Det som kan ändras är om du ser eller inte. Och om patienten blir sedd som den hen är, eller inte. Vilket har visat sig vara en av de viktigaste komponenterna tex i terapi, om jag förstått det rätt. Kanske är det till och med evidensbaserat. Det skulle inte förvåna mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Nej, jag tror inte att hat är rätt väg att gå.

Jag vet hur det är med nätet. Vet att texter blir delade på ett sätt man inte kan kontrollera, att man kan hamna i sammanhang där man inte hör hemma. Där helhetstanken förloras, för att texterna är tagna ur sitt sammanhang på ett sätt som man i och för sig kan göra med stycken av en bok, men som ändå är svårare så, när det finns ett mer tydligt sammanhang där texten fanns från början.

Jag vet, en blogg är inte ett så tydligt sammanhang, man kan aldrig räkna med att folk läser från början till slut, och tanken är inte heller så. Det är små bitar, och vissa bitar når fram till en del personer, andra når dem inte.

Därför vill jag säga det igen.

Detta: jag tror inte på hat. Jag tror inte på att utmåla psykiatrin som ond eller människorna som jobbar i den som att de har en dold agenda som egentligen handlar om att de vill förstöra människors liv. Jag tror inte ens att särskilt många är maktgalna. En och annan jag mött verkar ha behov av makten, och kanske vara där just därför, och en och annan har verkat riktigt knäpp. Men jag vet inte om någon egentligen velat göra mig illa. Jag kanske är naiv, men jag tror faktiskt inte det.

Jag tror att de flesta velat hjälpa. Och att det varit något som i grunden varit en god vilja som gått vilse. Eller att det varit människor som från början haft god vilja, men av olika anledningar tappat den på vägen, och att de därför inte klarat sånt som empati.

Det är hemskt att vårdas av människor som inte uppvisar empati, men empatilöshet är faktiskt inte samma sak som att vara ute efter att göra illa. Jag tror att det mesta har sina skäl, att det kan gå att hitta anledningar till att människor betett sig som de gjort. Ibland är det lätt att genomskåda, ibland svårare.

Jag tror att systemet i grunden är dåligt. Inte människorna som jobbar i det, men strukturer som finns i systemet. Att det är omänskligt, men att det är nåt som innefattar både dem som jobbar i systemet och oss som vårdas. Att ingen egentligen ses som människor, att vi alla bara är siffror som ska producera vårdstatistik som tyder på lyckad, evidensbaserad och effektiv vård. Eller vad det nu egentligen är som är systemets huvudtanke. Jag vet inte ens om det finns nån huvudtanke, kanske är det ett problem. Att det handlar om nån diffus strävan efter att hålla budgeten och uppfylla politiska beslut. I vilket fall tror jag inte att systemet är gjort för människor, och att det är nåt som i grunden är sjukt där. I strukturerna.

Någon jag känner sa att det är som att bra vård är som att bedriva nånslags gerillaverksamhet i systemet som det är nu. Jag känner igen mig i det, även om jag är på den andra sidan. Vet hur det är, att man behöver hitta någon motståndsman, att behandlare som inte går med på systemets omänsklighet är det som gör att man kan överleva. Själv är man så maktlös.

Jag förstår patienter (och fd patienter) som hatar psykiatrin. Som blir onyanserade och rakt igenom negativa. Som svartmålar. Så mycket av strukturerna handlar om att placera alla brister hos patienten. Systemets brister, behandlarens brister, brister i bemötandet. Allt kan man tippa över på patienten. Som att det är hen som är sjuk. Som att det bara är hen som är sjuk, aldrig något annat, aldrig systemet, aldrig strukturerna, som att reaktioner på de brister som finns alltid tolkas som uttryck för något hos patienten som kan diagnostiseras.

Jag tror det kan vara ett tecken på att man försöker skydda sig, att hata. Att man försöker lägga tillbaka åtminstone en del av bristerna där de hör hemma, och låt vara att det inte alltid är så nyanserat. Det är inte som att psykiatrins massiva skuldbeläggande och maktspel heller är så nyanserade. Jag förstår om man behöver värja sig, upprätta stabilare konturer, och har man inget annat att ta till så kan väl hat vara bra.

Jag har förståelse för det.

Och det är inte det jag vill bidra till med denna bloggen. Det finns andra ställen, andra texter, andra människor som kan elda på hatet. Jag vill inte vara den som gör det, jag har inte den ambitionen, vill inte det. Jag vill något annat.

Något som handlar om att peta på strukturerna, säga: är det inte lite konstigt, det här? Säga: det här är faktiskt helt sjukt. Jag vill kunna öppna ögonen för sånt man kanske inte så lätt ser om man jobbar i systemet, men som kan vara väldigt tydligt om man vårdas i det.

Jag vill det, för jag tror på förändring. Jag tror på förändring, för jag tror att de flesta vill väl, eller har velat göra gott från början. Att det handlar om systemet, om okunskap, om oförståelse, om saker som inte ligger hos den enskilda individen, att det på många håll inte alls funkar särskilt bra. Att många blir skadade av det som skulle vara vård. Och jag menar: jag tror inte att det till störst del ligger hos någon av individerna, varken de som behandlas eller de som behandlar.

Jag tror att vi alla är människor i ett system där det inte riktigt är ok att vara mänsklig, att vi tvingas in i ett vi och dom-tänkande som förvärrar saker. Det jag vill mest är att lösa upp det. Jag vill ha ett vi. Jag vill att vi ska vara människor. Kunna mötas så, även om vi har olika roller.

Jag kan ha förståelse för behandlare som föraktar patienter också, som ser på dem som nåt annat, med inte riktigt lika mycket människovärde som de själva har. Den förståelsen är mer teoretisk, och till skillnad från patienters hat så kan det aldrig bli ok. Inte ens som en reaktion på det som är. Befinner man sig i den halvan av vi och dom som har makt, kunskap, kollegor, ett helt system på sin sida, så kan det aldrig nånsin bli ok att spela ut nåt alls mot dem som befinner sig i den svagare halvan. De som är behövande, beroende, och ofta befinner sig i en utsatthet pga sina problem.

Man får inte förtrycka för att man kan. För att det är lätt. För att strukturerna sitter i väggarna, finns i arbetslaget, för att systemet redan avhumaniserat oss alla. Den som är mycket stark och har makt, har också mycket ansvar. Och när det handlar om behandlare i psykiatrin kanske ni inte känner er särskilt starka, men det tar inte på nåt sätt alls ifrån er det maktöverläge ni har, och kan aldrig ge er rätt att missbruka det.

Jag förstår att det kan bli så, att det är lätt att glida in i det. Men det kan aldrig nånsin bli ok.

Att patienter hatar tycker jag är både förståeligt och ok. Däremot är det som sagt inget jag vill vara en del av. Denna bloggen handlar inte om att vilja blåsa liv i en eld av hat, öka polariseringen, strida om vem som är de goda och vem som är de onda. Jag tänker inte så. Tror inte på den sortens kamp. Vill inte det.

Jag vill lösa upp det, jag tror på mänsklighet, på att leta efter vägar där vi kan mötas så. Inte i en kamp som drivs av hat, förakt, indelandet i vi och dom. Nej. Något annat. Ett vi. Där vi alla får vara människor.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Ni måste sluta se oss som ekvationer ni ska lösa (och sluta söka triumfen i att vara den som lyckas).

Efter Quick-skandalen verkar det vara fritt fram att likställa bortträngda minnen, falska minnen och traumatiska minnen, och utropa att det inte finns något skäl att tro att de existerar. Det har jag skrivit om tidigare. Tex här: Retoriska trick i psykiatridebatten. Att medvetet blanda ihop olika saker. Och här: Finns det inget vetenskapligt stöd för bortträngda minnen?

Det är inte så svårt att räkna ut att det synsättet kan få konsekvenser för den som varit med om hemska saker, och vågar sätta ord på det som hänt och berätta det för någon. Det finns många sorters trauman man kan vara med om som barn, och som kan bli väldigt skadliga just pga att barnet lämnats ensam med det. Att ingen funnits där och bekräftat att det som hände faktiskt hände, eller hjälpt en att förstå det genom att ge det konturer med ord och förklaringar. Trauman är något som ofta är inkapslat i tystnad. Ibland är det förstärkt genom hot (”säger du detta till någon kommer jag döda dig”) eller tankar om konsekvenser som kan bli om tystnaden bryts (”om nån visste hur mamma egentligen är skulle ingen tycka om henne, och om hon hamnar i fängelse kommer jag aldrig få träffa henne igen”, ”om nån visste hur äcklig jag egentligen är skulle de hata mig, ingen kan få veta det som hänt”).

Om någon som barn vågar ta steget och berätta om det hemska hen utsatts för är det tyvärr rätt vanligt att barnet inte får hjälp. Att det som varit outhärdligt att bli utsatt för misstros, tolkas som en fantasi, eller omtolkas som att det inte var så farligt. Vuxnas lojalitet ligger skrämmande nog oftast hos andra vuxna.

Om man när man är vuxen, eller åtminstone lite vuxnare, vågar berätta för någon inom vården vad som hänt, så är det stort. Det är att gå emot många svåra saker, att sätta ett hopp till att det faktiskt går att bli trodd, kanske går att få hjälp. Det är att försöka ta ett steg ut ur den destruktiva verklighet man tvingats att leva i, och hoppas att det finns något annat där, att det faktiskt existerar ett alternativ.

Att då bli mött av någon som inte tror på traumatiska minnen eller inte tillskriver trauman någon betydelse för psykiska problem, är att tvingas stanna kvar i det man försökte ta sig ur. Det är också att vården tar samma roll som de vuxna som aldrig hjälpte, och riskerar att bli något som hindrar någon att få den hjälp hen behöver för att hen ska kunna må bättre.

Det är viktigt att psykiatrin förstår att det man ska bedriva är vård, inte nån form av rättegång. Det har jag också skrivit om tidigare, i detta inlägget.

Ett annat problem inom samma område är när behandlare definierar ens symptom som tecken på att man varit med om ett trauma, fast det inte finns någon berättelse om ett trauma från patienten. Eller, det i sig behöver inte vara något problem, det tänker jag kan vara tecken på att behandlare har koll. Däremot kan det bli ett problem i hur man väljer att handskas med tolkningen att patienten nog är traumatiserad, även om hen själv inte förstår att det är så.

Det som hade varit vettigt för mig hade varit om jag fått hjälp att bli stabilare, och om det skapats en trygghet runt mig, där jag så småningom vågat låta minnena få komma fram och få konturer, där jag vågat sätta ord på dem och tillskriva dem den betydelse de haft. Om det funnits den förståelsen, för att det kan vara tid för att bygga upp förtroende och trygghet som skulle behövas.

Det som istället hände var att olika behandlare försökte pressa, locka och lura ur mig berättelser om trauman. Ett tag kändes det som en tävling, som att behandlarna ville få vara just den som lyckades få mig att avslöja lösningen på gåtan. En del hittade på egna teorier, och gjorde vad de kunde för att få mig att gå med på dem. En bestämde sig tex för att mitt livs stora trauma och orsaken till alla mina problem var att jag var adopterad. Problemet är bara att jag inte är adopterad, men det kunde han lösa med att helt enkelt misstro om jag faktiskt hade koll på det. När han ändå släppte den teorin gick han över till att försöka få mig att inse att det måste vara min homosexualitet som var traumatisk för mig, och han var till och med storsint nog att förklara en modell om hur man kunde bota homosexualitet, och visa att det på det sättet fanns en chans att lösa mina problem.

Han var extrem, men det fanns också andra som var inne på samma spår. Som försökte hitta lösningen, antingen genom att med all makt de hade försöka dra den ur mig, eller genom att själv hitta på en lösning och sen använda sin makt för att försöka få mig att tro på den.

Jag återkommer till detta med jämna mellanrum: jag är ingen ekvation. All vård som utgått från den synen har blivit destruktiv för mig. Att överlämna rapporter om mina symptom till någon som tänker sig att det är de som ska lösa vad det handlar om. Att det är de som kan sitta inne med sanningen, de som kan avgöra. Att det är det som är vård. Det har aldrig funkat, aldrig hjälpt mig.

Ibland har de ju varit närmare en korrekt tolkning än andra gånger, ibland har de förstått mina symptom och tillskrivit dem åtminstone ungefär rätt betydelse. Ändå. Så länge de utgick från den synen, att det är de som ska lösa mig, som om jag var en gåta, så har det inte funkat.

När det handlade om mig lyckades de aldrig lura ur mig något som jag inte var beredd att minnas. Det var tur. För orsaken till att jag inte kunde ge dem lösningen då var inte att jag ville jävlas eller ta ifrån dem lyckan i att vara den som lyckades hitta svaret på ekvationen som jag var. Orsaken var att jag var alldeles för skör och otrygg på många sätt. Att det varit helt ohanterbart för mig och förmodligen blivit livsfarligt att i en miljö med så mycket maktspel och så lite trygghet släppa fram minnen av den undergång jag tvingats befinna mig i. Jag hade ingen inre trygghet som kunde kompensera för all yttre otrygghet, och jag vet faktiskt inte om det finns någon som kan ha så mycket inre trygghet att det faktiskt räcker för det. Så det var tur att de inte lyckades med sina ambitioner. För min del. Med andra kanske de har lyckats, det finns väl skäl att tro det, eftersom deras iver att försöka hitta lösningen inte hade avtagit. Jag kan inte låta bli att tänka på det med skräck, vad som hände med dem som inte hade starka försvar nog för att hålla emot, med dem som fick traumatiskt material upprivet utan att det fanns någon behandling tillgänglig för att hjälpa dem att ta hand om det. Hur många har egentligen dött av sånt?

När det handlade om mig lyckades de inte heller trycka i mig något svar som de själva producerat. Något av de trauman de presenterade som möjliga orsaker till mina problem. Inte heller de som var i närheten av sanningen lyckades få mig att köpa det. Tvärtom, det fick mig bara att gå längre in i försvar, förvärrade allt som handlade om att bära det i tystnad, inte låta det finnas, och försvårade för mig när jag väl var beredd att prata om det. Jag trodde inte på någon av deras lösningar, deras svar på vad problemen egentligen berodde på. Jag skapade avstånd, byggde massiva murar inuti, och jag kom bara längre och längre ifrån att faktiskt öppna mig.

Det spelar ingen roll om det är en korrekt bedömning att någons symptom beror på trauman. Det funkar inte att bete sig hur som helst när det gäller trauman. Att själv försöka tänka ut vad som kan ha hänt patienten och presentera det för hen kan verka som en god idé, men det riskerar att ställa till det så väldigt mycket. Även om man har god vilja och verkligen vill hjälpa. Även om man ser sig som en sån som står på de traumatiserades sida och tror på alla tecken på att trauma är orsaken till problemen. Även om man verkligen försöker vara en bra människa och vill hjälpa de utsatta, så är det ingen bra idé. För du kan inte veta. Det är lätt att tolka in saker utifrån sin egen erfarenhet eller sina egna fördomar om vad som är vanliga orsaker till de symptomen. Men vad händer om det inte stämmer? Om du får någon att tro på att saker som aldrig hänt är orsaken till problemen? Vad händer med de patienter som inte har lika starka skydd som jag? Och om du nu är en god människa som står på de traumatiserades sida kan du också fråga dig: vad riskerar ett sånt beteende att göra med synen på traumatiserade i stort?

Inte är det en hjälp att försöka trycka i folk sina egna fantasier om vad de kan ha varit med om, och inte är det nåt som gör det enklare för människor i allmänhet att bli hörda, trodda och hjälpta utifrån det som en gång slet dem i bitar.

Ibland önskar jag mig bara lite sunt förnuft. För guds skull, bara sätt dig ner och var tyst med alla dina tankar. Låt den som varit med om något hemskt vara den som kan veta vad det är som hänt, och hur det påverkade hen. Ge fan i att hitta på egna förslag. Släpp ditt behov av att vara den som klarar av att lösa ekvationen som patienten är. Släpp hela synen som handlar om att patienter är ekvationer som behandlarna ska lösa. Det är människor det handlar om. Behöver du bekräftelse på att du är bra, sök det på nåt annat sätt, någon annanstans. Patienter finns inte till för att tillfredsställa behov som du har.

Och om någon inte verkar veta vad som hänt, eller inte verkar klara av att berätta om det: låt då för allt i världen bli att försöka dra upp det. Gör istället vad du kan för att hen ska få en stabil och långvarig kontakt som kan bli trygg nog för att bära den sortens berättelser. Kan du vara en sån kontakt: ha tålamod och ge det tid. Kan du inte vara en sån kontakt: var medveten om att det är destruktivt och att du på riktigt kan riskera patientens liv om du försöker dra fram något som hen skyddar sig mot att ha uppe vid ytan.

Och allt det där som handlar om att traumatiska minnen inte finns, eller att det skulle vara din uppgift att avgöra vad som faktiskt hänt och vad som inte gjort det. Psykiatri är inte rättsväsende, du är inte en domare. Tror du inte på trauman, gå en kurs eller nåt. Det finns rätt massivt vetenskapligt stöd för att trauman tidigt i livet påverkar psykisk hälsa längre fram i livet. Vet du inte hur man ska behandla trauman, var snäll och skicka patienten vidare till någon som har lite mer kunskap på området. Var snäll och försök låta bli att skada de som redan är skadade. Försök minnas att också vi är människor. Och även om du inte har så mycket kunskap på området, försök minnas att det går att läka skador som beror på trauman, och  att det kan vara en bra sak att säga till patienten.

Förresten, det här med att försöka trycka i mig påhittade berättelser om vad jag egentligen varit med om, det handlade aldrig om terapeuter med suggestiva terapimetoder med syfte att få fram material från det omedvetna. Nej. Nej, det var aldrig så, som fördomsbilden av dem som skapar och planterar in falska minnen hos folk. Någon gång var det nån skötare som drabbats av hybris i sin tro på vad hen kunde åstadkomma och vad som egentligen var hens roll. Mest var det läkare som i slutenvårdssituationen verkar ha tappat bort sig i sin tro på nånslags rätt till maktfullkomlighet, så mycket att de trodde sig ha makten och rätten att även definiera och formulera vilken min historia kunde vara.

Den rätten har ingen, hur mycket makt hen än har. Min historia är min, och den som ska definiera och formulera den är jag. Det ska göras när jag är redo för det, inte tidigare. Jag ska heller inte hindras från att få lov att göra det när jag är där, när jag vill sätta ord på undergången, det som slitit sönder mig. När jag klarar att göra det verkligt, tydligt.

Tänk om det funnits en allmän kunskap i psykiatrin om de enkla sakerna. Det hade hjälpt mig så mycket. Och bristen på den kunskapen har försvårat och förvärrat så mycket för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Jag vill vara min egen brukarexpert.

Pratade lite med en vän häromdagen, om brukarexperter. Har inte hört talas om den formen förut, men det är tydligen människor som blir anställda av psykiatrin eftersom de har egna erfarenheter av psykisk ohälsa och att vara patient, och som då kan bidra med något som de vanliga behandlarna inte anses kunna bidra med. Jag har hört så lite om det att jag inte kan ge en nyanserad bild av deras uppgifter och vilka fördelar och nackdelar det kan finnas. Men som de jobbar i Malmö är de del av ett vårdteam, och såvitt jag förstod är de med på teammöten och liknande, förutom att de har gruppsamtal och enskilda samtal med patienter, och nog också kan vara en resurs för behandlare.

Vi satt och vred och vände på det lite, pratade om hur man kan organisera det på olika sätt och om det inte skulle vara att föredra om man subventionerade den sortens stöd men lät det finnas inom brukarorganisationer istället för inom psykiatrin. Sånt. Åtminstone för min del var det rätt teoretiskt. Man kan ju alltid vända och vrida på saker. En del saker som verkar bra på pappret blir kanske inte de bästa i teorin, och det finns alltid svagheter. Detta inlägget är inte en diss av systemet med brukarexperter, jag vet överlag för lite om det, och jag är positiv till att man åtminstone gör ett försök att tillskriva den sortens kunskap värde och försöka ta tillvara på den i organisationen. Sen är det väl alltid så att man får prova och se hur det blir i praktiken, och att det tar ett tag innan man hittar en form om faktiskt funkar bra, och innan den är invand och med i systemet.

När vi hade pratat en stund om det blev jag bara skitsur. Inte på hen jag pratade med, men på alltihop. Jag kände att jag inte alls skulle vilja ha en brukarexpert som la sig i mitt fall, som satt med i mitt team, och jag blev upprörd över att tänka på att om jag vårdades av ett team som hade brukarexperter skulle det inte vara frivilligt för mig, det är inte nåt jag skulle få ha makt att bestämma över.

Det är nåt som är komplicerat för mig i att faktiskt ge mitt förtroende till specifika människor jag möter, och att de sen ska sitta i teammöten och kunna dela det med andra professionella och diskutera mig som fall. Jag har alltid tyckt att det är svårt att förhålla mig till, dessa behandlare som inte känner mig och som jag aldrig träffat, men som samtidigt är en del av min vård.

Det är så väldigt många människor som ska ha tillgång till information om en, som ska kunna diskutera den och lägga sig i. Det är ju inte bara teamet inom psykiatrin. Eller mer korrekt: det är inte bara dessa team där det genom min sammanlagda vårdtid hunnit ingå åtskilliga behandlare. Det är ju inte bara de. Det är ju alla andra som också har makt över min situation som sjuk, och som har rätt till information om mig och att diskutera kring den. Och det har varit värre för mig att förhålla mig till handläggare på soc eller försäkringskassan, som inte har vårdutbildningar, men som ibland börjar lägga sig i vilka behandlingsmetoder som är de bästa och vad som är lämpligt i mitt fall. Jag tror det är nåt med utbildningen. Att den trots allt ger mig en känsla av att det är rimligt. Att olika behandlare med olika utbildning kan ha olika perspektiv kring behandling, som alla har relevans och åtminstone till viss del kan vara adekvata i sammanhanget. Jag kan förstå poängen att samla en grupp där personerna har olika kompetens, och att det kan tillföra något. Jag kan köpa det liksom.

Men de andra? Handläggaren på försäkringskassan som lägger sig i min medicinering, hon på soc som uttalade sig som att hon kunde avgöra att jag bara försämras. Och brukarexperten. Om det fanns en sån i mitt fall, så skulle hen bli en i raden av människor som ska ha rätt att lägga sig i och ha åsikter och göra bedömningar och vara delaktiga i min vård. Och det finns nåt gränslöst där, i hur många människor som faktiskt tillåts släppas in.

Jag är ingen allmän egendom, först tänkte jag att det var därför jag blev så upprörd. För det gränslösa, för alla dessa människor, för att jag som patient aldrig har makt över att bestämma vem eller hur många som ska ha rätten att lägga sig i min behandling. Det handlar ju inte bara om eventuella brukarspecialister, det handlar mer allmänt om att man inte verkar se det problematiska med antalet människor som ska släppas in i mitt fall.

Sen har det sjunkit in lite mer, och jag tänker att jo. Kanske är det lite så, kanske var det lite därför jag blev arg. För det är en sån sak jag brukar bli arg av att tänka på.

Men jag tänker också att det handlar om något annat. Om att man sitter i team och släpper in en patient som ska få uttala sig om patientperspektivet på behandlingen. Nu är det bara teoretiskt, vad jag vet finns det ingen brukarexpert i det team jag nytt börjat tillhöra. Men om det varit så. Det är som att man puttat bort mig. Som att brukarexperten tagit min plats.

Jag skulle gärna se brukarexperter som gav handledning till de behandlare som vårdar mig. Som kunde komma med tankar och perspektiv som behandlarna kanske missar, och som gör att de inte fattar vad som blir fel eller vad de kunde göra annorlunda. Det låter i mina öron som en bra funktion. Och jag tror att brukarexperter kan ha en viktig funktion på annat sätt med.

Men det är nåt där. När det handlar om mig, mitt fall, mina problem, min behandling. När det är specifikt om mitt. Jag vill få vara den som är expert på att vara jag. Jag vill vara den som sitter med det patientperspektiv som rör mitt fall. Det är mig det handlar om. Jag vill inte att man ska släppa in nån annan i rollen som patientexpert där. Det är min plats.

Och kanske ska man också minnas att det inte finns ett patientperspektiv. Jag vet inte hur de gör urvalet när de anställer brukarexperter, men de kan omöjligt ha med sig alla sorters problem och upplevelser som alla patienter i teamet där de jobbar har. Jag tänker mig patientperspektiv som något i plural, något som kanske är lika många som antalet patienter, eller åtminstone väldigt många fler än det för det mesta låter som.

Och kanske reagerar jag så starkt för att jag är ett komplicerat fall och alltid varit det. Innan jag förstod mig på mig själv var det hopplöst att få nån annan att göra det. Nu när jag faktiskt tycker att jag förstår det mesta och är rätt bra på att föra min talan och försöka förklara hur jag fungerar och varför, skulle jag säga att nio gånger av tio är min upplevelse att jag inte klarar att nå fram med mitt perspektiv alls, att den andre inte förstår.

Att i detta tänka att man kan plocka in en brukarexpert, att hen skulle kunna bidra med patientperspektivet. Jag vet inte. Varför skulle hen kunna lyckas bättre än jag, om hen nu alls förstod sig på mina problem?

Är det inte risk att man (återigen) puttar bort patienterna från rätten att vara de som känner sig själv bäst, de som är experter på sig själva, de som borde ha tolkningsföreträde om hur de fungerar och hur saker hänger ihop? Jag tror det. Jag tror det är därför jag reagerar med tjurighet och ilska.

Jag vill få vara min egen expert. Det är jag som är jag. Ingen annan ska vara brukarexpert i något som handlar specifikt om mig.

I andra funktioner kan det nog vara något gott, att släppa in brukarexperter. Men inte där. Inte på den platsen. Den som borde vara min.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Läkare: en funktion eller en person?

Läste den här krönikan av Christina Spjut häromdagen. Rubriken är ”Vi ser medvetet till att det inte blir kontinuitet i vården”, och tar avstamp i ett samtal med en ekonom som jobbar i ett landsting.

"Ekonomen svarade då med att man på hans arbetsplats har ett system där man noga tillser att patienten INTE träffar samma läkare flera gånger.

När jag frågar varför i alla världen man gör på det sättet får jag svaret: En läkare som har en längre relation till en patient vill inte gärna remittera tillbaka patienten till primärvården. Då får vi ingen patientomsättning på kliniken och får ingen möjlighet att ta emot nya patienter."

Det finns ju rätt mycket att säga om just detta, om att ha ett ersättningssystem och en syn där det som är viktigt och ska prioriteras är att skicka tillbaka patienter, få omsättning, ta emot nya. Inget fel i sig att skapa möjlighet att ta emot nya patienter, men om det blir det viktigaste, om det hamnar före annat när man tar beslut och prioriterar hur saker ska organiseras?

Men det var det inte det jag tänkte snöa in på idag. Lite längre ner i samma text hittar vi ett annat exempel:

"Nu minns jag plötsligt att jag tidigare har hört talas om detta. En kollega från någonstans-i-Sverige berättade för ett tag sedan, att man på dennes klinik bokade in patienter till läkarbesök hos Dr ST-läkare eller Dr Specialistläkare, men aldrig bokade på läkarnamn. 

/.../

Då får jag veta, att man har goda rutiner på kliniken, att alla läkare gör på samma sätt och att all information finns i journalen. På ekonomens min ser det ut som om han tänkte om läkare: bra att dom finns, synd att dom behövs. Och jag tänker mig att han faktiskt också tror att det skulle gå lika bra med en dator i stället för en doktor."


Även om ersättningssystemet som är nu verkar förvärra en del saker i systemet, så är detta nåt som funnits långt tidigare. Glappet som finns i synen på läkare. Är de en funktion, där varje läkare är likvärdig och utbytbar, eller är de personer med egna egenskaper, och som skapar relationer till patienter? Från mitt håll har det alltid verkat som att systemet ser läkare som funktioner. Kanske också andra behandlare, men åtminstone i min vård har det varit mycket större omsättning på just läkare än nån med en annan kompetens (framförallt ett tag när mottagningen använde sig av hyrläkare, men även annars). Dessutom måste man alltid ha en läkare. Det är inte möjligt att säga till en patient att hen får klara sig utan läkare tills det är möjligt att erbjuda någon som man kan etablera en relation med.

Så. En läkare ses som en funktion. Kanske av praktiska skäl, för att det inte är möjligt för systemet att se på läkare som något annat, när möjligheten att etablera långvariga kontakter inte riktigt existerar i verkligheten.

I början tyckte jag det var jättekonstigt. Jag var mycket sämre på att prata då, och att börja om och våga säga något alls till en ny person var en pärs. Senare har jag vant mig. Lärt mig att kontinuiteten får jag hitta hos någon annan. En sjuksköterska, en kurator, en sjukgymnast, någon det finns anledning att tro att hen stannar kvar, åtminstone ett tag. Jag lärde mig också att den personen kan vara en trygghet och hjälp i förhållande till läkarna. Att även om läkarna byts ut, så finns det någon där som har följt mig ett tag, som kan prata för min sak på teammöten, som kan ta mitt parti, och som kan hjälpa läkaren att fatta hur jag fungerar, vem jag är, vilka saker som bara kommer göra allt värre.

Jag förlikade mig med att se läkaren som en funktion. Att aldrig veta vilken person det skulle handla om, eller hur länge hen skulle stanna kvar. Jag var förvisso skräckslagen varje gång jag skulle träffa en ny läkare, rädd för makten, maktspelen, min utsatthet. Att behöva lämna ut mig till någon jag inte alls litade på kommer vara rädd om mig. Dels för att jag aldrig träffat personen förut, och dels för att läkare inte har så gott rykte i mitt inre. Det finns de som förstört det, som gör att jag är på min vakt. Men jag förlikade mig med det, hittade sätt att handskas med att det är så. Att läkarna ät utbytbara, att de kommer och går, att de ses som en funktion.

Det som gjort det mest komplicerat, framförallt nu de senaste åren när jag inte haft någon annan person i systemet, ingen annan kontakt som kunnat fungera som hjälp i kommunikationen, är att läkarna inte verkar ha förlikat sig med att vara en funktion.

ST-läkarna som fortfarande är under utbildning brukar i och för sig ha förtroende för de som är specialisterna, eller åtminstone förstå att de är underordnade. De brukar tro på de bedömningar, beslut om medicinering, vårdåtgärder och annat som redan tagits, och försöka följa samma linje så långt det är möjligt.

Men alla de andra, de som brukar ha titeln överläkare. De är så väldigt måna om att göra sin egen bedömning, att ha rätten till det. Jag blir positivt överraskad när någon ens har öppnat min journal innan jag kommer. Kan förstå om det handlar om tidsbrist att inte sätta sig in i det fall jag är, men det skäl som anges brukar vara att de vill få göra sig sin egen uppfattning. Inte vara färgade av tidigare bedömningar. De vet ju inte om de stämmer, de bedömningar som gjorts tidigare. Det är deras egna intryck som måste vara det som styr deras beslut över min vård.

I praktiken brukar det betyda att jag får berätta allt igen. Inte bara läget i nuet, utan allt. Min historia, var jag kommer ifrån, hur mitt liv sett ut. Hur min vård varit, och hur det är nu. Det låter kanske inte så jobbigt, men det är det. Förutom att det är svårt att hitta förtroende är det något som är så fullkomligt meningslöst och som gör mig helt tom, att igen och igen behöva svara på hur många syskon jag har, behöva orka med positiva reaktioner på att jag klarade av gymnasiet (ja, det var bra av mig, men nej, reaktionerna brukar inte vara i proportion till prestationen). Jag har skrivit lite mer om det här.

Förutom att jag tycker det är meningslöst och mår dåligt av att allt jag berättar om mig skrivs upp, men senare aldrig läggs någon vikt vid (som om jag inte sagt något, som om det inte redan stod 48 gånger i min journal hur många syskon jag har, som om det som varit min historia i psykiatrin knappt existerat, trots att min journal är så tjock), så finns det behandlingsmässiga problem med detta.

Det finns såna som jag som inte solklart passar in i en diagnos. Som är svåra att placera diagnosmässigt, eller som passar in i flera olika diagnoser. Som på olika sätt inte passar in i det fyrkantiga tänkande om problem som psykiatrin bygger på. Det i kombination med överläkarnas självklara rätt till sin maktfullkomlighet som bygger på deras egna bedömningar, kan göra att diagnoserna skiftar. Utan nån egentlig utredning, nej, det går bra att byta diagnos på någon efter att ha träffat personen i en kvart. Och vilken diagnos man hamnar med, styr bedömningen om vilka åtgärder som är lämpliga (och också vilket bemötande som är det rätta).

Med i beräkningen får man också ha att läkare har olika syn på vilka behandlingar som är bra. Där den ena tycker att elchocker är det som räddar allra flest, och borde användas mer, kan den andra tycka att antidepressiv medicin är bäst. Där den ena tycker att bensodiazepiner är ett mycket bra komplement, tycker den andra att det är i stort sett livsfarligt att använda beroendeframkallande preparat. Och där den ena tycker att en viss medicin är i särklass bäst, tycker den andra att det är verkningslöst skräp, och är istället helt inne på att det finns en annan medicin inom samma grupp som är absolut bäst, och att man ska byta till den istället. Och så vidare.

I praktiken kan detta att systemet ser läkaren som funktion, medan läkaren inte alls går in i en roll som handlar om att vara en funktion på det sättet, leda till totalt kaos i behandlingen. Där det inte finns någon kontinuitet, varken i diagnos, bemötande eller tankar om behandling. För min del har denna brist på förutsägbarhet ökat otryggheten, rädslan och ångesten, och i sig förvärrat problemen. På samma sätt som en kontinuitet och möjlighet att träffa samma person kan fungera som placebo och ge mediciner bättre effekt. Att hela tiden byta läkare har i praktiken betytt att det aldrig går att veta någonting. En läkare sätter in en medicin som hen tror på, den som ska följa upp behandlingen gör det utifrån sin syn, där det ingår subjektiva åsikter om ifall detta är ett bra preparat. Den ena månaden ska elchocker lösa allt, nästa månad var jag korkad som kunde tro på något sånt. Vid ett tillfälle ska allt bli mycket bättre om jag bara använder behovsmedicinen så jag kan få lugn till mina dagar, strax efter det blir jag klassad som på gränsen till missbrukare, om jag gjort just så. Eller så kommer en läkare som tycker att det är destruktivt för mig med alla dessa mediciner, tror att samtal är den rätta vägen, och tar bort allt ångestdämpande på samma vecka, fast jag redan har så mycket ångest att jag är självmordsbenägen.

Inget av det var fiktiva exempel, allt har hänt.

Det var värst tidigare, när jag försökte tro på medicin, när jag lät dem försöka bota mig på det sättet. Men även nu är det problematiskt med alla olika läkare med sina subjektiva bedömningar. Även om överläkare i psykiatri formellt har samma kompetens betyder det inte att de kan samma saker, har samma åsikter, eller gör samma tolkningar. När jag träffar en ny läkare nu är det centrala för mig alltid frågan om hen tror på dissociation, eller ens vet vad det är, och om hen tror att man kan vara så trött som jag är, eller bara tror att jag är slö och behöver skärpa mig.

Det spelar ingen roll vilka bedömningar som tidigare gjorts, vilka belägg som funnits för att jag är dissociativ, eller att jag inte är förslappad. Inget som hänt tidigare spelar någon roll, med en ny läkare är bedömningen alltid ny.

För de ser inte sig själva som funktioner, inte på det sättet som systemet ser dem. Och jag kan förstå dem på ett sätt. Det är ett absurt förminskande, och borde också vara ett slöseri med kompetens (och eventuellt engagemang) att se på läkare så, som att de bara var snäppet mer än maskiner.

Om det nu skulle handla om att en viss information alltid leder till samma slutsatser och samma bedömningar om behandlingar, skulle det väl vara möjligt att effektivisera läkarbedömningarna ännu mer än nu. Varför inte låta patienter fylla i en handfull självskattningsformulär via nätet, och ha ett kort videosamtal med en receptionist eller liknande? Det borde väl räcka för att läkaren ska kunna bedöma kroppsspråk, förmåga att formulera sig, och om patienten svarar adekvat på de frågor som ställs? Fatta hur snabbt det skulle gå om det räckte med att kolla svar på formulären och några minuter av ett videoklipp. Man skulle hinna med många fler.

Perfekt. Eller? Kanske är det inte så enkelt att göra bedömningar, eller att behandla någon som har problem. Åtminstone inte alltid. Kanske funkar det med enkla fall. Såna som tydligt uppfyller en viss diagnos (och bara en, inte flera), som svarar som förväntat på behandlingen, som inte har några särskilda komplikationer på något sätt. Som kan tillfriskna som förväntat. Men jag trodde att vårdcentralerna skulle vara ansvariga för de enklare fallen nuförtiden, inte psykiatrin. Och i vilket fall: om psykiatrin byggs upp utifrån att behandla de som är enkla att förstå och behandla, vad händer då med oss andra? Vi som inte passar in. Vi som har reella behov av vård, även om vi inte svarar som förväntat på behandlingar, vi som har stora problem även om vi inte solklart passar in i någon diagnos. Om vi inte får plats i psykiatrin, om vi trängs undan för att det går att ha en effektivare vård om man bygger upp den så att vi alltid ramlar mellan stolar och inte är någons ansvar. Var ska vi då få plats, vem ska då hjälpa oss? Om det inte är i psykiatrin vårt vårdbehov hör hemma, var är det då?

Och i vilket fall: om man nu bestämmer sig för att se läkare som funktioner så borde man fundera över glappet som uppstår eftersom läkarna inte själva verkar dela den synen på vilken roll och uppgift de ska ha.

Det finns ju alltid en enkel lösning med systemfel i psykiatrin, och det är den som används nu, även i detta. Det handlar om att lägga över problemet på patienten. Blir glappet och negativa konsekvenser av det uppenbart, då ses det inte (så ofta) som ett systemfel, utan tillskrivs patienten och den problematik hen har. Tycker hen det är jobbigt att kontakten med psykiatrin blir ett oförutsägbart kaos, eller önskar tydligare besked, då är det för att hen har för stort kontrollbehov. Önskar hen kontinuitet och att en läkare ska hinna lära känna hen och förstå sig på de problem hen har, då har hen förmodligen en sjuk bild av vad psykiatrin kan hjälpa till med, och önskar för mycket omhändertagande och har infantila behov. För att inte tala om ifall hen tycker att det är jobbigt att någon hen litat på helt plötsligt byts ut. Då har hen haft en destruktiv känslomässig bindning till läkaren, och det var nog lika bra att det bröts. Mår hen dåligt av skiftande behandlingar, mixtrande med mediciner, och uttrycker att det borde vara annorlunda, då är hen inte samarbetsvillig, och kan mötas med ett hot om att istället bli helt utan vård (för det är ju ingen mening att försöka hjälpa någon som inte själv hjälper till).

Ungefär så kan det gå till att låtsas att glappet mellan systemets syn på läkaren som en funktion, och läkarnas syn på sig själva som personer, inte alls existerar. Att patienter får ta smällar är ju vardagsmat i psykiatrin, ibland vet jag inte ens om någon lägger märke till det. De lider ju redan, vad spelar det för roll om man kamouflerar brister i systemet genom att lägga över ännu lite lidande på dem?

Jag tycker (som vanligt) att de som har ansvar borde ta ansvar för det, istället för att använda patienter som soptunnor eller avlastningsplatser både för det ena och det andra.

Så. Vad ska läkare vara i psykiatrin?

Ska läkare vara en funktion, ses som utbytbara, och vad ska vi då göra för att det ska bli så i praktiken? Vad kan vi göra för att läkare ska lita på varandras bedömningar och inte bara sina egna, och hur ska vi göra med de patienter som har komplexa problem, vilka sätt kan vi använda för att garantera bra vård också för dem, om det inte kan bygga på en kontinuitet i läkarkontakten?

Eller ska läkare inte ses som en funktion? Ska läkare ha kvar sin rätt till sina personliga bedömningar, att aldrig behöva utgå från någon annans bedömningar (om hen inte vill), och ska det finnas möjlighet för läkare att ha utrymme för att bygga upp relationer till patienter, och följa dem genom en behandling? Vad ska vi då göra åt allt detta som just nu drar psykiatrin i en annan riktning? Och hur ska vi då handskas med de problem som uppstår om läkaren ändå måste bytas ut, eller om patienten vårdas av en annan läkare under en tid, tex inom slutenvård eller annan intensiv behandling?

Vi borde välja inriktning, och försöka få ihop systemet i praktiken. Det här att inte låtsas som att problemet finns funkar inte. Vi kan inte ha det så, kan inte låtsas att de två olika synerna går ihop, att glappet inte finns. Glappet finns, och de som hamnar i kläm är patienter. Det kan varken vara särskilt kostnadseffektivt eller etiskt korrekt att hålla på så.

Jag fattar att det tar tid att ändra på ett system, framförallt ett system där det finns så många olika viljor från olika håll. Men vi kan väl börja med att låtsas om att problemet finns, att människor hamnar i kläm, att systemet är uppbyggt utifrån att läkare är något som de inte (alltid) är i praktiken. Vi kanske kunde börja där, låtsas om att det är så. Och fråga oss själva och varandra vad vi kan göra för att patienter inte ska skadas av det.




Andra inlägg som är lite på samma tema:

• Läkaren som en icke-person.
• Att behöva börja om igen och igen och igen.
• Att inte läsa i journalen innan man träffar en ny patient.
  (Du kanske tror att det blir mänskligare, jag tror att du använder din makt på fel sätt då).
• Diagnoser. (Såhär kan det också vara.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Psykiatripolitik (m).

Om du följer bloggen vet du att jag hörde av mig till politiker från m, fp, kd, c, mp, s och v, och frågade om de hade lust att formulera sina tankar om psykiatri och hur man kan förbättra psykiatrin. Jag valde landstingspolitiker, eftersom jag tänkte att det då fanns större möjlighet att gå in på konkreta exempel. De som skrivit texterna är alltså landstingspolitiker i Region Skåne.

Tidigare har miljöpartiet och folkpartiet bidragit med texter. Deras texter hittar du här och här.

Idag ramlade det in en från moderaterna:


***

Moderaterna vill jobba för:

Förebyggande arbete inom psykiatrin är oerhört viktigt
Moderaterna tycker att det är viktigt med förebyggande arbete och tidiga insatser vad det gäller psykisk ohälsa. Skolan har en viktig uppgift i att både förmedla kunskap om hälsa samt tidigt fånga upp elever i olika typer av riskzoner för att motverka ohälsa och utanförskap. Tätare hälsosamtal i skolan kan exempelvis bidra till att förstå varför unga kvinnors självkänsla förändras drastiskt mellan åldern 11 till 15 år och tidigare fånga upp unga människors ohälsoproblematik. Hälsosamtalen bör därför erbjudas oftare, förslagsvis vartannat år, det vill säga en fördubbling jämfört med idag.


Åtgärder mot mobbning i skolan och på nätet
Moderaterna anser att en obligatorisk åtgärdsplan gällande mobbning inom alla Sveriges skolor utformas. Åtgärdsplanens syfte är att ge riktlinjer om hur elever och lärare kan gå tillväga om de uppmärksammar mobbning. När mobbningen flyttar ut på nätet måste samhällets hjälpinsatser för den som blir utsatt för mobbning flytta efter. Polis, psykiatri och socialtjänst ska hjälpas åt i detta arbete.


Satsningar på komplement till den ordinarie vården
Moderaterna tycker att det är viktigt att det till den ”vita” vården, alltså den ordinarie vården på vårdcentralen eller sjukhus, finns komplement såsom Kultur på recept (KUR) och Naturunderstödd rehabilitering (NUR). Syftet med NUR är att förbättra hälsan och om möjligt återgång i arbete för patienter med lång sjukskrivning för psykisk ohälsa. Här i Skåne har Alnarp lång erfarenhet av rehabilitering av patienter med utbrändhetssyndrom och andra reaktioner på stress och även andra former av psykisk ohälsa och långvarig smärta. Alnarp har även rehabilitering för strokepatienter. Behandling i "rehabiliteringsträdgården" ger goda resultat och de vetenskapliga bevisen för detta blir allt tydligare. Med stöd av detta genomförs just nu en försöksverksamhet för 125 personer. De preliminära resultaten pekar i samma riktning som tidigare resultat på SLU Alnarp. Slutligt vetenskapligt stöd kommer inte att finnas före hösten 2015, då en uppföljning görs om resultaten. Region Skåne ligger i framkant i Sverige vad gäller komplettering till den ordinarie vården i form av naturunderstödd rehabilitering. Det är vi stolta över och hoppas att andra regioner och landsting kommer att följa efter.


Mer brukarinflytande i vården
Moderaterna tycker att det är viktigt inom hela vården att vården utgår från patienten. Patienten ska ha makt och inflytande över sin egen vård. Detta är extra viktigt inom psykiatrin. Alla patienter ska få inflytande över sin vård och bli tagen på allvar.


Carl Johan Sonesson (M)
Ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, Region Skåne

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Ett avbrott för lite stolthet.

Nu har jag skrivit på denna bloggen i drygt ett och ett halvt år (även om det i perioder av olika anledningar varit rätt tyst). Jag har inte haft så mycket kraft och inga andra resurser än mina ord för att sprida bloggen, och tvivlade i början på om det alls skulle lyckas. Om jag alls skulle nå några behandlare.

Den där känslan av att ingen ändå vill lyssna, den finns rätt nära. Den är ju inbyggd i de strukturer jag reagerar på, skriver om, motsätter mig. Det finns mycket där som säger att man inte kan lyssna på patienter. Det är mot maktstrukturerna, det är att ta ett steg över den skarpa linje som delar in oss i vi och dom, skiljer oss från varandra. Så jag tvivlade. På att nån behandlare alls skulle läsa, bry sig. Och tvivlade på att jag skulle få spridning på bloggen. Allt jag hade var ord, sociala medier, ett hopp om att det ändå skulle gå.

Och det verkar som att det går rätt bra. Jag närmar mig 1000 unika besökare i månaden, drygt 14 000 sammanlagt. (Jag har alltid tyckt att det är ohederligt på nåt sätt att räkna sidvisningar istället för ip-nummer, men passerade nyligen 50 000 sidvisningar totalt.) Det är inte precis världens största blogg, men det är ju också ett rätt nischat ämne. Så jag är nöjd. Det har gått bättre än jag trott, och intresset för bloggen ökar mer ju längre tid det går. Så som det brukar bli.

Siffror säger däremot inte nåt om vem som läser. Jag vet att det är många som själva är/varit patienter som läser, och det är fint, jag är glad om jag kan fylla en funktion där. Jag hade ändå känt det som ett misslyckande om bara patienter läst, för jag vill verkligen skriva för behandlare. Det är inte överdrivet många behandlare som hör av sig och säger att de bryr sig om det jag skriver, även om de finns. Men jag får höra ryktas ibland att den sprids i såna kretsar. Från patienter som blivit tipsade om bloggen från sin läkare, eller från människor jag känner som jobbar i systemet.

Och nu. Nu har jag visst blivit kurslitteratur. På sjuksköterskeprogrammet i Luleå.

Muntlig tentamen i grupp
Träna på att omsätta begreppen paternalism och autonomi i relation till begreppen hälsa och lidande genom att reflektera över maktstrukturer på din VFU - plats (t ex vilken typ av handlingar/förhållningssätt främjar hälsa eller skapar lidande i en viss situation). Läs bloggen ”Från ett annat perspektiv” http://ett-annat-perspektiv.blogspot.se/ Identifiera sedan en situation som du upplevt som svår eller problematisk utifrån ett maktperspektiv på din VFU - plats. Vid den muntliga tentamen så presenterar du situationen och problematiserar med stöd av det du läst i bloggen (och relevanta delar av kurslitteraturen) och argumenterar för och emot olika val av handlingar /förhållningssätt.

(citatet är hämtat här)

Trodde aldrig jag skulle bli så glad för att finnas med i tentasammanhang. Tentor är ju rätt jobbigt. Men nu slipper jag vara den som ska klara provet, och jag tycket faktiskt det är hur coolt som helst. Jag är överdrivet stolt. För att jag tog steget och började skriva såhär. Med mitt riktiga namn, utifrån mina upplevelser, på mitt sätt. För att jag vågade tro att det kunde finnas nån som ville lyssna. För att jag kan fylla en funktion, och kanske göra nåt tydligare, hjälpa någon att se saker de inte tänkt på förut. För att jag vågar hoppas på att kunna så frön till förändring.

Och också för att jag kunnat göra det utifrån mig. Jag skriver när jag känner för det, tar pauser när jag inte har kraft. Jag fastnar inte i prestationsfällan. Det får vara som det är, och det verkar som att det är ok. Att jag kan bli läst ändå.

Så. Jag tvivlade så mycket i början, på om det alls skulle vara möjligt med ett sånt här projekt. Att nå nån, spela nån roll. Att göra det fast jag är så sjuk som jag är, fast jag har perioder när jag inte kan tänka sammanhängande. Och det går bra. Det är möjligt att göra saker på mitt sätt. Det är möjligt att bli hörd.

Jag är så stolt, över alltihop.


Ville säga det bara. Och när jag ändå är i farten och skriver om bloggen kan jag ju passa på att påminna om att man kan gilla mig på facebook, så får man påminnelser i sitt flöde där när det finns nya inlägg. Det går också att prenumerera på inläggen via e-post (bara skriv in adressen i fältet som finns i menyn till höger). Eller så kan man följa mig på twitter. Fast där babblar jag om en massa annat med, så är det bara bloggen som intresserar är nåt annat alternativ bättre.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Psykiatripolitik (mp).

Som jag tidigare skrivit hörde jag för ett tag sen av mig till politiker från m, fp, kd, c, mp, s och v, som jobbar med landstingspolitik här i Skåne. Min tanke var att de kunde formulera sina tankar om psykiatri, och hur man kan förbättra psykiatrin, och jag erbjöd dem att skriva en text på ämnet som jag kunde publicera här på bloggen. Att jag vände mig till landstingspolitiker istället för politiker på riksnivå handlade om att vården styrs av landstinget, och att det därför kan vara lättare att presentera konkreta förslag kring vad man vill göra i regionen (medan rikspolitiker för det mesta får hålla sig till allmänna eller övergripande frågor när det handlar om vårdpolitik).

Tidigare hade bara fp hört av sig (deras text hittar du här), men nu har jag fått en text från miljöpartiet också, så här kommer den:


***

En förebyggande psykiatri med helhetssyn

Psykiatrin har genom alla tider behandlats styvmoderligt inom vården. Den har fått mindre resurser än den somatiska vården och inte sällan har patienter setts ner på och stigmatiserats. Miljöpartiet i Skåne har arbetat aktivt för att psykiatrin ska får ökade resurser och faktiskt lyckats med detta. Miljöpartiet har varit drivande i att ta fram de strategiska planerna för psykiatrin i Skåne som togs fram 2013 och fortsätter lyfta upp psykiatrin. Det finns mycket mer att göra, psykiatrin behöver förstärkas mer och attityderna kring psykisk sjukdom måste förändras.

Förstärkningar är inte allt. Mer fokus måste läggas på det förebyggande arbetet och den tidiga hjälpen. Personer som mår dåligt måste fångas upp så tidigt som möjligt.  Att kunna ge mer psykiatrisk hjälp i primärvården tror vi är ett sätt att arbeta förebyggande och att nå folk i behov tidigt.

Allt för många mår allt för dåligt i vårt samhälle idag. Miljöpartiet ser med bekymmer på hur den psykiska ohälsan ökar. Speciellt oroade är vi för att allt fler unga mår psykiskt dåligt. Aldrig har andelen barn och unga som lider av självskadebeteende, missbruk, depression eller andra diagnoser m.m. varit så stor som idag. Att de som ska utgöra framtidens samhälle mår så dåligt måste tas på stort allvar. Arbetet med att minska den psykiska ohälsan hos unga behöver intensifieras. Därför är vi glada över att det öppnas fler mottagningar för unga vuxna. Det ska vara lätt för unga att få god hjälp snabbt. Vi tycker också att det behövs bättre samverkan mellan elevhälsan och psykiatrin.

Miljöpartiet ser att synen på psykisk sjukdom fortfarande är nedlåtande av många. Det krävs alltså ett fortsatt hårt arbete för att bryta fördomar och ändra folks attityder. Det är ett arbete som behöver göras brett genom hela samhället.

Vi i Miljöpartiet vill se mer brukarinflytande i psykiatrin. Patienterna måste tillåtas bli mer delaktiga i sin behandling. Det skapar bättre förutsättningar till en långsiktigt hållbar behandling och en positiv utveckling av psykiatrin. Vi menar också att alla former av tvångsvård måste minska. Det pågår ett arbete med att minska tvångsåtgärder, ett arbete som måste fortsätta.

Det har skett en vändning inom psykiatrin i Skåne de senaste åren. Allt mer vård har flyttats ut i öppenvård, tillgängligheten har ökat, mer resurser har tillförts och ett arbete med att ändra attityderna kring psykisk sjukdom har startat etc. Men det finns fortfarande stora brister inom psykiatrin så vi lägger oss inte på latsidan. Vi vill sätta fokus på den psykiatriska vården så att den blir mer rättvis, mänsklig och mindre fördomsfull. Miljöpartiet vill ge förutsättningar för en hälsofrämjande psykiatri där en helhetssyn av människan och långsiktighet råder.

Anette Mårtensson
Miljöpartiet, ersättare Hälso- och sjukvårdsnämnden

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.