Visar inlägg med etikett möjligheter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett möjligheter. Visa alla inlägg

19 oktober 2012

Att se och möta individuella behov.


"För några år sedan arbetade vi på en akutpsykiatrisk avdelning med stora problem och stora utmaningar framför sig. Avdelningen hade ett dåligt rykte både som arbetsplats och vårdavdelning. Enskilda patienter kunde få en bra vård tack vare enskild personal, men i stort präglades vården av passivitet, ineffektivitet och inkonsekvens. Det var svårt att rekrytera och behålla sjuksköterskor. Två tredjedelar av tjänsterna var obesatta samtidigt som sjuksköterskor gick arbetslösa. Studenter som gjorde sin praktik på avdelningen var missnöjda och visade litet intresse att söka jobb på avdelningen.  Tvångsåtgärder var vanliga och attityden gentemot patienterna var i stor utsträckning auktoritär och uppfostrande. Det saknades en helhetssyn på patienterna och istället dominerade ett ensidigt medicinskt fokus. Omvårdnaden bestod ofta i att ”avvakta medicinsk effekt”. Till detta kom konflikter inom och mellan personalgrupperna och en förestående utökning av antalet platser på avdelningen.

Två år senare var alla sjukskötersketjänster besatta. Personalen skattade trivsel på arbetsplatsen och med sina arbetsuppgifter högt. Studenterna gav positiva utvärderingar och det var lätt att rekrytera personal. Omvårdnadsåtgärderna hade ökat och tvångsåtgärderna minskat. Personalen upplevde att den positiva feedbacken från patienter och anhöriga ökat. Vad hade hänt?

Under de två åren hade avdelningen ägnat sig åt ett aktivt utvecklingsarbete med fokus på att lyfta fram, tydliggöra och värdera omvårdnadsarbetet.  Med andra ord skulle man kunna säga att personalen uppmuntrades att se, tänka och göra omvårdnad. Eftersom vanliga förklaringar till varför den psykiatriska vården ser ut som den gör brukar handla om brist på resurser i form av vårdplatser, kompetens och läkare borde denna positiva utveckling inte ha varit möjlig. Under tiden som utvecklingsarbetet genomfördes utökades antalet platser på avdelningen, men samtidigt som antalet patienter blev fler ökade alltså personalens trivsel och patienter och anhöriga blev mer nöjda med vården. Av utvecklingsarbetet lärde vi oss att ett omvårdnadsperspektiv är till nytta för både personal och patienter, och att det är möjligt att åstadkomma stora förändringar med små medel."


Jag blev så glad när jag hittade denna sidan. Att någon lagt ner kraft och tid för att sätta fingret på saker som är viktiga. Sånt som kan förändra, och som handlar om bemötande, synen på människor och deras problem, och på vad man som behandlare kan göra. Och som konkretiserat och gjort det tydligt. Det som kan förändra. Jag behöver detta. Hoppet om förändringen. Hoppet om att det finns människor som vill och försöker förändra. Hoppet om att det är möjligt.

Materialet har fokus på sjuksköterskors roll i psykiatrin, men väldigt mycket handlar om vård och omsorg på ett sätt som jag tror kan vara givande även för andra som jobbar inom psykiatrin.

De utgår från dessa grundantagandena:
* Det finns alltid något att göra för varje enskild patient.
* All personal vill göra ett bra jobb och känna tillfredställelse med sitt arbete.
* Alla verksamheter kan alltid bli bättre.

Läs. Tänk. Sprid. Adressen är individuellabehov.wordpress.com



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

9 april 2012

Försoning. (Jag önskar att vi kunde mötas nu).

I flera år har jag sökt mig till människor som har erfarenheter som liknar mina. Andra patienter som blivit dåligt behandlade, på ungefär samma sätt. Jag har sökt bekräftelse på att det var som jag upplevde det, och att det inte bara var för mig det var så. Det har varit lätt att hitta andra som också haft behovet av att dela, bli sedda, bli bekräftade. Och såklart är det sorgligt, på ett plan önskar jag att ingen annan hade blivit dåligt bemött, avhumaniserad, hopplösförklarad, illagjord. Samtidigt finns det något som är djupt läkande i att mötas och dela. Att spegla sig i varandra. Att inte längre vara ensam. Oensamheten är så viktig. "Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer" skriver Tove Jansson i Vem ska trösta knyttet, och jag tror verkligen på det. Att det svåra kan bli något helt annat om man inte längre är ensam i det. Hur liten, rädd och trasig man än är inuti.

Det har handlat om dem som är som jag. Vi som på nåt vis hör ihop, vi som blivit utsatta. Vi som tillsammans blir ett "vi" för att det finns ett "dom". Dom som gör illa. Som jobbar inom psykiatrin, som företräder systemet. Som avhumaniserar oss.

Det finns mycket upprättelse, stöd och identifikation att hitta hos dem som varit med om liknande. Och det är något gott. Men jag är så innerligt trött på att dela in världen i vi och dom. Inte bara vad gäller behandlare och patienter. Utan överlag. Jag är så trött på det.

Vad gäller indelandet i behandlare och patienter känns det ju som en bra sak att få tillhöra ett "vi" där det finns fina människor som är empatiska och hjälper i det svåra. Men helt ärligt borde ju normalfördelningen av hur människor kan vara, vara ungefär jämn i de båda grupperna. Det borde finnas ungefär lika många fina människor med god empati bland behandlare som det finns bland patienter. Och det borde finnas ungefär lika många korkskallar. Om man räknar i procent alltså. Människorna i det "vi" jag tillhör är nog på många sätt varken bättre eller sämre än människorna i det "dom" företrädarna för systemet utgör. Fördelen är att jag kan välja vem i detta "vi" jag söker mig till och försöker få hjälp av. När det handlar om psykpersonal är det aldrig ett val. Jag hamnar hos någon, som jag inte självklart kan slippa ifrån även om personen gör mig illa. Det är en fördel när man får välja. Men det handlar om maktstrukturer eller om frihet, inte om människorna, inte om skillnaderna mellan vi och dom.

Att tillhöra ett "vi" kan vara en trygghet, när man varit utsatt av "dom". Men från deras håll är vårt "vi" den grupp som är "de andra", och indelningen gör också det lättare för dem att betrakta oss som något annat än vad de är. Som om det fanns skillnader mellan människorna i grupperna (som om det tex skulle kunna vara sant att patienter inte är riktigt lika mycket människor som behandlare). Polariseringen är ömsesidig, och både vi och dom tillskriver den andra gruppen egenskaper. Jag tror det är det hela indelningen i vi och dom handlar om. Att generalisera och förenkla. Att förstärka skillnaderna.

Att inte riskera att se att vi är ganska lika. Att det egentligen inte finns någon självklar skillnad mellan de personer som tillhör oss, och de andra.

När det handlar om psykiatrin är den skillnad som finns en fråga om vilka roller vi hamnar i när makten inte är jämnt fördelad. De med mest makt borde vara de som reflekterar över sin roll och är försiktiga med hur makten används i störst utsträckning, vilket jag tror tappats bort för mycket i systemet. Det är inte byggt så, som att det är grundläggande och livsviktigt. Men människorna. De som jobbar inom psykiatrin och de som är patienter. Jag tror de är ungefär likadana, samtidigt som varje individ är olik alla andra.

Den senaste tiden har jag haft ett sånt väldigt behov av er som tillhör behandlarna. Ni som tillhör "dom". Inte mina egna behandlare. Dem behöver jag på ett annat sätt. Men jag har behövt det där som handlar om att bryta upp "vi och dom". Det som handlar om att bli en människa i era ögon. Att finnas i ett gemensamt "vi".

Jag tänker mycket på avhumaniseringen, hur grundläggande den är i systemet, och hur sjukt det är. Hur mycket jag önskar att det upphörde. Och också hur mycket jag personligen behöver ta mig ur avhumaniseringen. Till stor del kunde jag återta min mänsklighet utan att systemet stod för hur det behandlat mig, erkände hur fel det var. Men nu behöver jag det, att bli en människa i systemets ögon. Den sortens upprättelse. Att på allvar upphäva den avhumanisering som skedde, inte bara att vara en människa i andra sammanhang.

Och jag önskar att psykiatrin kunde ha sin egen version av en sanningskommission, att de som systematiskt avhumaniserat, behandlat patienter illa och maktmissbrukat kunde ta på sig sin mänsklighet och ta sitt ansvar för de saker de gjort, och berätta om det. Jag önskar att patienter kunde berätta om det de blivit utsatta för, och att de fick bekräftelse och upprättelse. Från systemet. Inte bara från andra som blivit utsatta.

Men det är väl en utopi, och jag har inga illusioner om att de som gjort mig illa ens minns mig eller vad de gjort med mig. Än mindre orkar jag hoppas på att de vill bära sin mänsklighet så mycket att de ser på mig med empatiska ögon, tar in vad deras handlingar gjort med mig, och tar ansvar för att det blivit så. Det handlar inte om att de som gjort mig illa varit onda människor. Det handlar inte ens om att de velat göra mig illa. Jag tror de allra flesta helt genuint velat hjälpa och trott att de hjälpte. Men att strukturer och förutfattade meningar, tidsbrist och slarv, avtrubbad empati och förutsättningar som gör att behandlare inte kan orka möta alla patienter som människor, gör att det blivit som det blivit. De flesta ville väl. Men oavsett vad man egentligen ville har man ett ansvar för sina handlingar och sina misstag. Det ansvaret gör jag mig inga illusioner om att någon kommer ta.

Som substitut använder jag mig av andra som jobbar i systemet. Som också är företrädare, men har sin mänsklighet och empati bevarad. Jag lyssnar på deras tankar om hur dåligt systemet är och hur hemskt det kan vara att vara maktlös i det, att vilja få plats att vara någon annan och ge något annat än det finns möjlighet till i den rollen systemet ger dem. Och jag hittar min mänsklighet på nytt när jag får bekräftat av företrädare av systemet att systemet är sjukt. Att det gjort mig illa. Att det inte är acceptabelt och att de önskar att det varit annorlunda.

Kanske handlar denna bloggen mest om detta. Jag återkommer igen och igen till det här med mänsklighet, avhumaniserande. Och detta är kärnan för mig, på ett personligt plan. När ni som är företrädare för systemet läser och bekräftar mina upplevelser, hjälper ni mig att trassla mig ur den avhumanisering systemet utsatt mig för.

Tillsammans kan vi hjälpas åt att leta efter lösningar på hur avhumaniseringen ska upphöra. Hur vi ska kunna bryta upp det här som handlar om vi och dom. Hur vi ska göra för att skapa ett system där både behandlare och patienter kan få vara människor. För vi är ju det. Och vi vill ju ha bra vård allihop, eller hur? Oavsett om vi har olika uppfattningar om vad bra vård är, så är det ju det vi vill, både patienter och behandlare (från olika skolor). Ett gemensamt mål, där vi kan ge varandra hjälp att se olika saker eftersom vi har olika perspektiv, istället för att polarisera och svartmåla de andra. Jag önskar mig möten istället för strid. Bara så tror jag att något nytt kan ta sin början. Och det behövs verkligen, att något nytt tar sin början.





Läs mer:





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

4 april 2012

Vems mänsklighet är det du skadar när du väljer att avhumanisera mig?

Jag har precis läst om Gud har en dröm - En vision om hopp i vår tid av Desmond Tutu. Tyckte det passade såhär i påsktid. Förra gången jag läste den rörde den vid något i mig som jag hade stort behov av att få hjälp att få konturer på och ord för att beskriva. Något om förövare och offer, något om avhumanisering (eller dehumanisering som han väljer att kalla det) och också något om vad man kan göra för att avhumaniseringen ska upphöra.

Orden om hur även förövare avhumaniseras var så viktiga för mig. Jag tänkte så mycket på hur man inte kan göra människor illa på vilka sätt som helst, och fortfarande själv vara oskadad i sin mänsklighet.

När jag nu läser om boken slås jag av hur liten del av den som faktiskt handlar om detta. Det är en bok om Gud och om hopp. Om hopp som genomsyrar allt, även de ondaste handlingarna. Jag tycker det är så trösterikt, förmågan att tro och att inte tappa ljuset. Trots allt.

Det är en väldigt religiös bok, så är du inte intresserad av det rekommenderar jag inte den. Men låt mig ändå låna ett par resonemang från den, som handlar om det här med mänsklighet.

"När vi betraktar andra som fiender riskerar vi att bli det vi avskyr. Förtryck av andra leder så småningom till att vi förtrycker oss själva. All vår mänsklighet är beroende av att vi erkänner det mänskliga hos andra. Vi skulle kunna säga att i egentlig mening var också anhängarna av apartheid offer för det onda system som de använde sig av och som de så entusiastiskt stödde. 
/.../
Vår mänsklighet var sammanblandad. Utövaren av apartheids grymheter fick sin mänsklighet fasthakad i och hopflätad med sitt offers, vare sig han ville eller inte. Medan utövaren berövade en annan hans eller hennes människovärde genom att åsamka outsägligt lidande och oerhörd skada, dehumaniserades obönhörligen även han själv.

Jag brukade säga att förtryckaren dehumaniserades i lika hög grad som den förtryckte, om inte mer. Många i det vita samhället ansåg att detta inte var någonting annat än ytterligare en provocerande slogan som det där ansvarslösa odjuret Tutu tog till för att utstå hat. Men det var och är sant. Jag minns när minister Jimmy Krüger hjärtlöst förklarade att han "inte berördes av" att Steven Biko dött i fängelset. Det var inte alltför överraskande att han, efter att ha varit inblandad i en politik så ond och dehumaniserande som apartheid, förlorat sin förmåga till empati, sin förmåga att känna med andra som lider. Han hade till slut förlorat en del av sin egen mänsklighet."


I Sydafrika upprättade man efter apartheids fall en sanningskommission, för att möjliggöra försoning och fred i landet, och motverka att konflikterna blossade upp och förvärrades.


"Kommissionen gav förövare av politiska brott möjlighet att begära amnesti genom att sanningsenligt redogöra för sina handlingar och de fick möjlighet att be om förlåtelse, en möjlighet som några utnyttjade, andra inte. Kommissionen gav även dem som blivit offer för politiska brott tillfälle att berätta om den smärta och det lidande som de drabbats av.

Medan vi lyssnade till redogörelser för i sanning omänsklig tortyr och grymhet hade det varit enkelt att avfärda förövarna som veritabla monster. /.../ Hur djävulsk en gärning än är, förvandlar den inte förövaren till en demon. När vi hävdar att någon är omänsklig berövar vi inte bara personen i fråga möjligheten till förändring och ånger utan fritar honom också från moraliskt ansvar."



Jag har tänkt så mycket på detta. Hur vi människor hänger ihop. Och hur inte heller offren tjänar något på att se förövare som monster. För att avhumaniseringen av de förtryckta på allvar ska upphöra, måste också förtryckarnas avhumanisering bort.

Det som behövs är människor som står för att de är människor, som erkänner sitt ansvar och sina gärningar, och möter sina offer som de människor de är. Så kan avhumaniseringen upphöra.

Och låt mig förtydliga en sak: som offer är man inte beroende av förövarnas goda vilja för att läka. Man kan hitta försoning, läkning, hitta ett gott liv med bra innehåll oavsett om de som begått övergrepp och utövat förtryck är beredda att bära sin egen mänsklighet. Som människa kan man läka och (åter)upprätta ett människovärde i vilket fall.

Tankarna här handlar mer om strukturer. Om länder, organisationer, familjer, sammanhang, där några avhumaniserats och blivit förtryckta. Det är inte bara människor som kan läka, jag tror verkligen att även sammanhangen kan läka. Att det går att hitta ut ur sjuka strukturer av övergrepp. Det första steget på vägen dit är att vi väljer att se varandra som människor. Det kan vara ett svårt och smärtsamt steg att ta, både för dem som förtryckt och för dem som blivit utsatta. Men jag bär på hoppet om att möjligheten finns i mitt hjärta. Inte som en utopi. Som ett hopp som kan bli verkligt.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

23 mars 2012

Grunden för allt. (Orden ni använder om mig: infantil).

Om du inte möter mig där jag är, hur ska du kunna hjälpa mig då?

Om jag bär på svåra upplevelser, och känslor som känns ohanterbara, hur ska jag kunna tro på att det går att bära på upplevelserna, går att handskas med känslorna, om det du gör är skjuter det ifrån dig, värjer dig, håller det på så stort avstånd som möjligt?

Jag vet att psykiatri handlar om så mycket mer än det som är läkande i ett möte mellan två människor. Det som handlar om att dela, om att bli sedd, speglad, bekräftad. Men borde det inte alltid handla om också det? Borde inte allting börja där?

Vi är många som vårdas inom psykiatrin som bär på djupa sår. Sår som handlar om att andra gjort oss illa. Och som fördjupats av att ingen funnits där och tryggat oss, hjälpt oss att läka. Jag vet att det ofta betraktas som infantilt inom psykiatrin att önska sig grundläggande mänskliga saker. Trygghet. Bekräftelse. Uppmärksamhet. Kontakt. Jag vet, men jag förstår det inte.

När du är rädd, när du är ledsen, när allt är kaos och ohanterbart, när du bryter ihop, hur vill du då bli bemött? Vill du bli förvandlad till ett objekt, som ska bedömas, handskas med, behandlas (som människor värjer sig från att komma för nära)? Vill du bli fråntagen att förväntas veta något om hur du mår och varför, skulle du vilja att ingen lyssnade på det som höll på att spränga dig inifrån, hur många gånger du än försökte nå fram? Skulle du vilja ha förslag på snabba lösningar som utgick från en schablonbild av vem du var (som inte stämde)?

Jag tror du svarar nej. Jag tror de flesta vill bli sedda, få hjälp att bli trygga. Tror de flesta vill bli lyssnade på. Jag vill också det. Jag är också en människa. Jag upphör aldrig att vara det, inte när jag går in genom dörren till en psykiatrisk mottagning eller avdelning. Inte när jag mår som sämst. Jag kanske inte alltid blir bemött som en människa. Men jag är alltid det.

Det är inte sjukt att vilja bli sedd, att vilja bli lyssnad på. Det är inte sjukt att söka trygghet när ens värld stormar eller rasar. Det är mänskligt. Och jag skulle vilja kalla det friskt. Jag önskar att det möttes som en styrka, som en tillgång när en patient klarar av att våga behöva, våga söka hjälp, våga prata, önskar att finnas i någons ögon. Jag önskar att det fanns som ett självklart erbjudande i alla kontakter med psykiatrin, och jag önskar att det uppmuntrades och förstärktes. Alltid.

Jag önskar verkligen att vi lät bli att sjukdomsförklara det friska, det mänskliga, det kontaktsökande. Att vi vågade välja mötet. Vågade vara hos varandra, även hos dem som mår sämst. Som en början. Sen behövs det mer och annat. Men jag önskar att det alltid fick finnas där.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Att vara maktlös.

Maktlösheten är nog det jag har svårast med. Det är en tung känsla att härbärgera. Situationer där man är maktlös blir laddade med en sån hopplöshet, en sån förlamande tyngd. Och för min del drar känslor av maktlöshet upp minnen av när jag blivit utsatt för hemska saker och inget kunnat göra.

När jag försökt få hjälp att handskas med maktlösheten har jag flera gånger fått ett nästan reflexmässigt svar om att jag inte alls är maktlös. Innan jag ens hunnit förklara vari maktlösheten bestod. Och visst, det finns känslor av maktlöshet som är just känslor av maktlöshet, kring en situation där man inte alls är maktlös. Men det finns också känslor av maktlöshet som hänger ihop med saker som man är maktlös inför. Och att reflexmässigt skjuta det ifrån sig (och därmed lämna patienten ensam med dem) är inte ett bra sätt att hjälpa någon i psykiskt lidande att förstå hur man kan bära på detta svåra.

En gång när jag var inlagd mådde jag väldigt dåligt. Jag hade haft en period när det varit alldeles för många olika saker som varit jobbiga. Innan jag hunnit ta hand om en sak hade något mer hänt. Det staplades på vartannat, och till slut var det bara hopplöst för mycket. En av de sista sakerna som hände var att någon jag kände dog. Oväntat och väldigt hastigt.

När jag satt där och grät över hur maktlös jag var fick jag höra att jag inte alls var maktlös. Men jag var ju det. Det finns en del saker man är maktlös inför, som ingår i det där att vara en människa. Att man själv och alla andra kommer dö är en av dem. Sjukdomar och dödsfall kommer drabba människor som man älskar över allt annat. Man kommer bli äldre oavsett om man vill det. Det är så bara. Det är inget man kan göra något åt. Det kommer hända. Och när det händer kan man inte göra något för att ändra på det.

Det finns även andra saker som man är maktlös inför. Man kan bli avskedad. Någon kan göra slut utan att man förstår varför. Någon kan bete sig dåligt mot en och inte sluta trots att man förklarar hur illa man mår av det. Politiker kan bestämma att en viss behandling ska läggas ner. Eller att man måste klara sig på mindre pengar om man är sjuk. Behandlare kan låta bli att tro på det man säger, hur man än gör för att nå fram.

Dessa saker är av lite mindre mått än de som handlar om de grundläggande villkoren för vår existens. Och om man vill kan man protestera mot maktlösheten i dessa sakerna. För man gjorde säkert något som ledde till att relationen tog slut. Det skulle teoretiskt kunna gå att hitta ett sätt att prata med en behandlare som konsekvent sjukdomsförklarar allt du säger. Man kan bli politiker och skaffa sig makt nog att vara med och bestämma över de saker man tycker är viktigast.

Men ändå. När det händer, när villkoren för ens liv ändras oväntat. När man inte når fram vad man än gör. Då är det en reell maktlöshet. Att man skulle kunna nå fram om man pratade på nåt annat sätt än det man kan prata på, det är en hypotes. Att man skulle kunna bli politiker och förändra något, det tar tid. I den livssituation som är, finns det känslor av maktlöshet, som faktiskt handlar om en situation präglad av maktlöshet.

Att försöka trösta någon med att säga att personen inte alls är maktlös blir bara konstigt. Det blir att låta bli att se honom eller henne. Jag önskar att vi vågade se varandra även i det maktlösa. Att vi vågade erkänna för oss själva och varandra att man inte alltid har makt över det som händer. Att det ibland inte finns någonting att göra.

För det är så. Maktlöshet är svår att bära på, men det betyder inte att den inte finns, att den inte behöver finnas. Den finns. Och eftersom den bland annat rör de grundläggande villkoren för vår existens är också maktlösheten en bit av det som finns i grunden av vår existens.

Därmed inte sagt att man ska låta maktlöshet göra att man slutar försöka. Man ska inte fastna i maktlösheten. Men det gäller det mesta faktiskt. Att fastna i ilska, i sorg, i bitterhet (i glädje, fast det brukar bara vara jag som tycker att det är problematiskt att låsa fast sig i den känslan) är inte heller bra.

Med att erkänna maktlöshetens existens menar jag inte att man ska deppa ihop och tänka att det inte är någon mening med något alls, att det inte finns något att göra. För det är inte sant. Det finns saker man är maktlös inför, och det finns ganska mycket man inte är maktlös inför. Tex hur man går vidare från situationer präglade av maktlöshet. Det tror jag vi i stor grad kan påverka.

Men jag tror att det är viktigt att se sin egen maktlöshet ibland. Och att bli sedd i den av andra. På samma sätt som jag tror att det kan vara viktigt att konstatera att man är ett offer, när man faktiskt är ett offer. Jag har kunnat släppa saker på ett annat sätt, sluta kämpa med dem, och kämpa emot dem, när jag gått med på att det varit som det varit. Tex att jag varit maktlös ibland. Det är en bra början att våga se saker som de verkligen är. Och det är något jag önskade att det var lättare att få hjälp med, både när man söker vård inom psykiatrin, och när människor möts i andra sammanhang.

När man insett att man är maktlös, kan man välja att ge upp, och då kan helt nya möjligheter öppna sig. Just för att man gav upp. Mer om tankar kring att ge upp kan du läsa i detta inlägget.

Mer om att vara ett offer kan du läsa här.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

21 mars 2012

Att vara ett offer.

För ett tag sen hörde jag ett radioprogram som handlade om kvinnor från fattiga länder som blivit lurade till Sverige av män som lovat dem trygghet och ett nytt liv. När de väl var här blev de misshandlade både psykiskt och fysiskt, isolerade, och männen såg till att de inte sökte hjälp eller anmälde genom att ge en falsk bild av deras chanser att bli trodda.

Orkar inte leta fram mp3-filen och länka, men det var inte detaljerna som var viktiga. Det som fastnat var att en bit in i programmet intervjuades en som jobbade på kvinnojouren och hade tagit hand om flera av de här kvinnorna. Hon sa "man måste förstå att de här kvinnorna inte är några offer", och ville lyfta fram att de var starka, att de tog sig vidare och bröt sig loss trots allt, att de hade goda chanser att skapa sig ett nytt liv trots att de blivit skadade.

"Man måste förstå att de här kvinnorna inte är några offer".

Jag förstår faktiskt inte. Om man inte ens i de mest destruktiva, utnyttjande och förfärliga relationerna och situationerna kan anses vara ett offer, kan man då nånsin vara ett offer? Har vi bestämt oss för att offer inte finns, att om man är ett offer eller inte är offer är nånslags mental inställning? Att om man är ett offer och om man intar en offerroll är ungefär samma sak?

På ne.se finns två definitioner av offer, "person som utsatts för brott" eller "varelse som drabbas av något (särskilt skada eller död)".

Det finns ingen definition av vad en offerroll är. Men vi har nog en hyfsat gemensam bild av vad det kan vara. Någon som intar en roll där man i allt framställer sig och tolkar sig som ett offer. Maktlös och utsatt. Och där man kan använda sin roll som en metod att få makt genom att spela med andra människors medlidande, eftersom man alltid ser till att framstå som den det är synd om. De som intar en offerroll är sällan så mycket offer som de vill ge sken av. Det är snarare en (kanske inte helt medveten metod) att smita från ansvar.

Det finns en fara i att blanda ihop dessa begreppen. Faran är att offerrollen handlar om en inställning till saker (en inte helt konstruktiv inställning), och att vara ett offer handlar om att helt konkret och faktiskt ha blivit utsatt för något, och där inställningen till det som hänt är oväsentlig. Har man råkat ut för något är man ett offer. Att blanda ihop begreppen gör att det blir lätt att lägga en skuld på de personer som faktiskt är offer, att göra det till något som handlar om en inställning, något hos personen själv.

Önskar att människan på kvinnojouren istället sagt "De här kvinnorna är verkligen offer, de har blivit utsatta för så mycket hemskt. Men tänk att de ändå klarar att vara så starka, försöka bryta sig ur det och hitta ett nytt liv. Det är verkligen imponerande!". För jag skulle chansa på att det var ungefär det hon menade.

På samma sätt önskar jag att vi överlag kunde låta offer vara offer, inte göra det till något annat, fylla begreppet med negativa egenskaper hos den utsatta. Jag vet att jag är språknörd. Men det handlar inte bara om det. Att lösa upp begrepp och röra ihop dem med varandra påverkar hur vi tolkar oss själva och varandra. Ord bär på innehåll. Och därför är de så viktiga.






Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

18 mars 2012

Ge upp.

Jag tror inte på det överdrivet positiva. Det som handlar om budskap av typen "Du kan välja vilket liv du vill leva" "Du kan bli vad du vill" "Du kan välja att må bra" "Allting är möjligt om du bara tror på det".

Vissa människor kan säkert välja, de som haft lyxen att födas i ett land med åtminstone ett hyfsat välfärdssystem, de som haft trygghet när de varit små och fått ett stabilt jag, de som haft en ekonomisk buffert redan från början, och har nåden att inte drabbas av någon allvarlig sjukdom. Jag kan tänka mig att de kan välja ganska mycket, ganska fritt. Ändå. Vad som helst kan de ju inte välja. Har man inte en särskild talang kan man inte bli nästa Zlatan. Det spelar ingen roll hur mycket träning man lägger, eller hur mycket optimism och god vilja.

Och framförallt, de där budskapen om möjligheterna, om valen. Det blir som att baksidan blir att de säger mig att jag har valt detta. Som att jag har valt att bli traumatiserad och att leva mitt liv med konsekvenserna av det. Med smärta, ångest, myndighetsstrul, omyndigförklaranden från psykiatrin, ett liv som ofta varit en kamp varje dag. Som att jag skulle ha valt att knappt orka ta mig ur lägenheten på tre år pga att jag är sjuk på ett sätt som ligger mittemellan fysiskt och psykiskt, vilket gör det i stort sett omöjligt att få vård, eller ens att bli trodd i att jag mår som jag gör. Att jag skulle ha valt att vid 32 års ålder behöva hemtjänst för att mitt liv alls ska fungera.

Skulle jag haft chansen att välja fritt skulle jag valt något annat. Jag lovar. Men jag hade aldrig den chansen, möjligheterna är aldrig obegränsade och oändliga, oavsett hur många böcker som trycks på ämnet eller hur många gånger vi försöker lura oss själva och varandra att tro på det.

Det betyder inte att det inte går att göra några val alls, att man är maktlös inför allting. Jag gör val utifrån de förutsättningar mitt liv gett mig, på samma sätt som du har möjlighet att göra val utifrån de förutsättningar du fått.

För mig har det blivit centralt att ge upp. Jag vet, det är motsatt budskap mot det överoptimistiska. Men det handlar inte om pessimism. Det handlar om att möta mitt liv som det är, och göra valen utifrån det. Istället för att kämpa mot mitt liv, hata det för att det inte erbjuder alla de möjligheter som det kunde gjort (borde gjort).

Jag tycker absolut inte att man ska ge upp innan man försökt. Vill du bli nästa Zlatan, så träna järnet några år, och se vad som händer. Kanske är du nästa stjärna, du kan inte veta innan du provat. Men visar du inga tecken på att ha talang kanske du ska ge upp. Du kanske inte kan bli nästa Zlatan. Men du kanske kan bli något annat, som passar ihop bättre med den du faktiskt är, och de möjligheter du faktiskt har. Du behöver inte ens sluta spela fotboll, det är bara att ge upp det som inte är förankrat i verkligheten jag tror är viktigt. Inte innan man testat, men sen. När det inte går trots att man testat. Då är det läge att stanna upp, fråga sig vad man egentligen håller på med, och om det är en bra idé att fortsätta. Min gissning är att det oftare än vi tror är en bra idé att ge upp.

Det handlar inte om att vara negativ. Det handlar om att öppna för möjligheter i det liv man faktiskt lever, istället för att leva på en dröm, och i konflikten som blir när drömmen och verkligheten inte matchar. Mest handlar detta kanske inte om ifall man är nästa Zlatan eller inte. De flesta vet nog redan att vi inte är det. Det finns andra saker som kan vara vettiga att ge upp.

Jag försökte klara min vardag själv. Försökte orka tvätta, diska, städa, laga mat. Fast jag inte orkade. När det blev för tungt lät jag bli, och mådde dåligt av att det blev skitigt, av att jag inte hade rena kläder, att allt handlade om att jag måste orka tigga till mig hjälp. Jag hatade att inte klara det själv. Jag borde ju klara det. Herregud, att ta hand om ett hem är ju nåt alla klarar. Men att nästan alla klarar det eller att jag tyckte att jag borde klara det, var inte samma sak som att jag faktiskt gjorde det.

Till slut gav jag upp. Och sökte all hjälp jag kunde komma på, all som fanns att få, för att mitt liv skulle kunna bli annorlunda. För det var så. Bara genom att ge upp kunde det förändras på allvar. Jag hade kunnat lägga ganska många år till på att kriga mot den verklighet jag lever i. Men det hade förmodligen inte tagit mig nånstans. Bara längre in i bitterhet och ilska.

Att ge upp är ett bättre alternativ. Man måste inte orka allting själv. Man kan inte orka allting själv. Man kan inte välja förutsättningarna för det liv man har, man kan inte välja glädje, lycka, välgång. Men man kan välja att ge upp ibland.

Och det är bra att göra det. Behöver du hjälp, sök hjälp. Klarar du inte det du tänker att du borde klara, så kanske det inte är för att du är dålig. Du kanske inte kan klara det, helt enkelt. Man kan inte klara allt. Men man kan alltid ge upp. Det alternativet finns där. Alltid. Och att ge upp kan göra att något nytt öppnar sig och tar sin början. Något helt annat än det du drömt om. Något bättre.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

14 mars 2012

Vänd dig absolut inte om! Det finns inget av betydelse där, men vänd dig inte om!

Det här med att fokusera på nuet. Jag tror det är bra i många fall. Kanske i de flesta fall. Visst, jag tillhör dem som tror att världen faktiskt skulle vara en bättre plats om människor lärde känna sig själva och läkte sina sår istället för att hålla på att spela ut dem på andra. Men i stort tror jag inte att det är psykiatrins uppgift. Vi bär alla på sår, och att möta sig själv är ett stort och krävande jobb. Det är inte nödvändigt för att må bättre, inte alltid.

Ofta kan det vara bra, att helt ägna sig åt nuet. Förbättra livskvaliteten. Få hjälp att hitta verktyg för att handskas med symptom. Göra förändringar för att få ett bättre liv i praktiken. Hitta acceptans i att saker är som de är. Sånt. Det kan räcka för att må bättre. Man behöver ju inte jobba ihjäl sig, räcker det att fokusera på nuet finns det ingen anledning att kräva av psykiatrin att finnas till hands med djupare bearbetning eller terapi. De som vill gå i terapi för att utvecklas eller lära känna sig själva bättre får gärna göra det, men det finns privata terapeuter som kan stå för det.

Det som blir problematiskt inom psykiatrin är två saker. Dels framställs det här med att fokusera på nuet och inte alls dra i gamla saker som en självklarhet av många behandlare, det är inte ens något att diskutera. Jag skulle uppskatta om man tog in att patienter också är människor, och därmed går att prata med. Får man en patient som vill prata om gamla saker, och man som behandlare inte tycker att det verkar nödvändigt, kan man ju sätta sig ner och försöka förklara varför det är en bättre idé att fokusera på nuet, varför man inte bedömer att dra i saker på ett djupare sätt är nödvändigt. Det kommer bli mycket bättre om man gör så. Patienten kommer hitta en annan motivation om den verkligen tror på att den behandling man får är en vettig och bra behandling utifrån de problem man har. Och man kan rätt lätt få bort känslan av att det är ett svek, att patienten inte får det den önskade sig och inte ens blev hörd i sina tankar om vad som skulle behövas. Jag tror på att komma överens. Och som behandlare har man för det mesta mer kunskap och kan se saker från andra perspektiv. Det är en bra idé att tillsammans prata om behandlingen.

Det andra som blir problematiskt är det här med människor med störningar pga trauman. Problemet i det är att tanken om att fokusera på nuet utgår från att dåtiden befinner sig i dåtiden. Har man PTSD eller någon mer komplex traumastörning är det inte riktigt fallet. De saker man varit med om kommer tillbaka och är närvarande i nuet, bla genom invaderande minnen (eller flashbacks). Upplevelsen handlar om att det känns som om det händer nu. Och allt i människans försvarssystem utgår från det, att det är som om det händer nu.

Tiden är inte organiserad på det sätt som den normalt är, det är ett av problemen med traumatiseringar. Att man till viss del finns kvar i det som hände, att man befinner sig i nuet, men att man också befinner sig mitt i det som hände. Jag har försökt göra tydligt för mig själv hur det blivit för mig. Och har tänkt att i normala fall är ett liv liksom organiserat utifrån en tidslinje. Den börjar när man föds, och så sträcker den sig fram till nuet, och däremellan har det hänt saker, och de kan då placeras på olika ställen på tidslinjen. Det finns saker som varit särskilt jobbiga eller särskilt positiva, eller satt spår på andra sätt, och då finns de oftare närmare en känslomässigt, men skulle man organisera det tidsmässigt skulle man ändå kunna placera in det på tidslinjen. Man kan vara närvarande i det i nuet, men det är inte som att man tror att det är nu det händer.

För min del blev det som att tidslinjen revs sönder i små bitar, och sen fanns alla bitarna staplade där nu-punkten på tidslinjen varit, om min tidslinje varit hel och normalt organiserad. Det var som att allt som hänt fanns i nuet. Huller om buller. Osorterat. Jag kunde veta intellektuellt när olika saker hänt, och hur många år sen det var. Men känslomässigt var det som att allt var nu.

Att fokusera helt på nutiden, när det inte finns en normal uppdelning av nutid och dåtid blir problematiskt. Just för att det inte finns den uppdelningen. Det blir som att man inte får låtsas om 90% av det som finns i nuet, för att en nutidsinriktad behandlare definierar det som dåtid, trots att upplevelsen inte är så. Att bry sig om de 90% som inte definieras som nutid framställs som skadligt. "Att hålla på att gräva ner sig i sånt som varit mår ingen bra av".

Det konstigaste är ändå när det dessutom framställs som helt onödigt att bry sig om sånt som hänt förut. Det blir konstigt att något kan vara livsviktigt att undvika för att inte förvärra skadan, och samtidigt helt onödigt att bry sig om. Det går inte riktigt ihop. Och upplevelsen är inte att det är onödigt, upplevelsen är att det är akut livsviktigt, och dessvärre också helt livsfarligt. När och i vilken form det funkar med exponering är något som bör avvägas noga, helst tillsammans med patienten. Men att helt välja bort det för patienters räkning? Jag tror inte det är bra.

Vad gäller problem som handlar om trauma tror jag att man kan använda nutidsfokuseringen på ett givande sätt, om man är medveten om att det inte är tillräckligt. Jag tror också det är nödvändigt att få en chans att vända sig om och möta det som jagar en. Och att det är en uppgift som tillhör psykiatrin, att erbjuda den sortens behandlingar, hjälpa traumatiserade människor att bearbeta. För det går. Och det är först så det kan sluta jaga en. När man möter det och hittar sätt att få saker som hänt i dåtiden att lägga sig på plats. I dåtiden.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

9 mars 2012

Det är bara att stå ut nu, resten av livet.

Vad är det som gör att vi tror att vi har rätt att stämpla människor som hopplösa fall? Vilket mandat har vi att ge upp en annan människa? Det händer i psykiatrin, att saker sägs som betyder att det inte finns något mer att göra. Att problematiken inte går att behandla. Det sägs till människor som befinner sig i outhärdligt dåligt mående. Jag har hört det, och jag känner faktiskt hur många som helst som också fått höra det. Att det är kört.

Vad är det som gör att vi tror att det är ok att göra så? Att släcka hopp istället för att varsamt skydda det som kanske finns där?

Även om det skulle vara sant att det inte finns något att göra, tror jag inte att det finns något gott i att uttala det. För det mesta är det inte sant. För det mesta finns det något mer att göra. Man kan testa andra mediciner, bearbeta svåra händelser djupare eller från ett annat perspektiv, man kan jobba på strategier för att kunna handskas med sin vardag, man kan hitta sätt att avlasta och stödja, man kan ha ett annat sorts boende, bygga upp meningsfulla aktiviteter, man kan vara på behandlingshem eller få dagvård med mycket stöd. Man kan testa samtalsbehandlingar utifrån en annan skola, eller med en annan behandlare, man kan testa skapande terapi för att öka kontakten med det som är levande inuti en. För att nämna några saker.

Det är sällan allt är testat. För det mesta betyder stämpeln med orden "hopplöst fall" som trycks i pannan på en patient något helt annat än att patienten faktiskt är ett hopplöst fall. Jag skulle gissa på att de vanligaste sakerna det faktiskt betyder är "Jag kan inte hjälpa dig mer än såhär" "Det finns inte ekonomiskt utrymme för att ge dig mer hjälp än den du fått" "Jag har inte tillräcklig kompetens för den sortens problematik som du har, så jag kan inte se möjligheterna" eller "I det här landstinget tillhandahåller vi inte den sortens hjälp som kanske skulle kunna vara något för dig".

Varför är det inte det som sägs? Varför läggs bristerna och oförmågorna över på patienten, istället för att tillskriva patienten förmågan att vara en vuxen människa som kan handskas med verkligheten? Vad är det som gör att vi tror att det är ok att säga till en annan människa att det inte finns något mer att göra? Att förmedla att det inte finns något slut på det outhärdliga, att det enda som finns att göra är att lära sig att leva med det. Att stå ut, lite i taget, och sen fortsätta med det. Resten av livet.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

5 februari 2012

Också vi är möjligheter.

Satt och letade bland gamla texter, gamla tankar. Och hittade den här krönikan som jag skrev för tidningen Vårt Malmö förra året. Tyckte att den kunde höra hemma på denna bloggen också.

***

Jag är en av de där. En sån, du vet. Som det pratas om på nyheterna när det suckas om utanförskap. Utanförskapet av arbetslösa, sjukskrivna, bidragstagare. Vi som är lite bredvid det som räknas, inte ens viktiga att definiera annat än som utanför.

Vi är ganska många i Malmö som lever nånstans i skuggorna och jagas av saker som aldrig borde hänt. Vi, som får hopplöshetsstämplar i pannan av myndigheterna och möts av trött uppgivenhet. Malmö är möjligheternas stad, det har jag hört så många gånger. Men det är inte bara bland kulturkidsen på Möllan eller i de hippa affärerna vid Davidshall som möjligheterna bor. Inte bara i att ha växande företag, ett skruvat hus eller en tunnelbana med tre stationer finns det möjligheter. Också vi är möjligheter.

Kanske borde jag inte skriva som om vi är en enhet, som om vi är ett vi. För vi är inte en grupp, med en historia, en erfarenhet. Vi som är utanför, men också en del av Malmö. Den här staden bär på så många olika berättelser, bär på så många liv. Gatorna kantas av så många skuggor, i tusen nyanser av grått, och vi som lever där, lite vid sidan av, vi är olika. Alla är olika. Men det är där möjligheterna bor. I att också vi är människor. Var och en för sig. Var och en på sitt sätt.

Vi är såna som inte fick det som borde varit självklart, såna som tappade nåt på vägen, gick vilse, gick sönder, och inte hade en chans att växa. Men vi växer ändå. Med små gröna blad, i skuggorna där ingen trodde det skulle gå. Vi är hårt knutna knoppar som längtar efter en chans att slå ut, vi sträcker oss mot ljuset, längtar efter att nå det. Vi är också Malmö. Vi bor här, nästan överallt finns vi. Men kanske ser man inte oss om man bara vänder blickarna mot de ställen där man bestämt sig för att möjligheterna bor.

Där finns vi inte. Inte ofta. Men vi finns, och det finns så mycket kraft här, gömd i skuggorna. Det finns så mycket som kan växa, bli till något riktigt stort. Det är på ett annat sätt, i en annan form än det som kan fångas i välfyllda och snyggt formulerade CV:n. Det handlar om förmågan att finnas till, trots allt. Om att behärska det omöjliga överlevandet och att aldrig ge upp. Det är inte bara jag som är sjuk, som är trasig och oförmögen, men ändå fortsätter att finnas. Det är inte bara jag som borde ha dött för längesen, inte bara jag som trycktes ner under ytan men vägrade att drunkna, av envis viljestyrka. Vi är många.

Vi, skuggbarnen som sträcker oss mot ljuset, trots att det verkar hopplöst. Vi, som kommer klara att nå det, och kommer slå ut som stora färgglada blommor. Malmö är möjligheternas stad, inte trots det som göms bland skuggorna utan just därför. För att det finns så mycket växtkraft, mitt i omöjligheten. Kraft hos möjligheternas människor.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.