– Du är ju bara sån. Vi kan inte hjälpa dig.

Jag skrev i förra inlägget om en aspekt av varför det är problematiskt att placera beteenden i människors personlighet, framförallt om man samtidigt pratar om det som är i personligheten är något oföränderligt.

Psykiatrin har en egen version av detta, som handlar om personlighetsstörningar. Det har uppmärksammats en del att det är problematiskt att diagnosen borderline/EIPS ofta sätts automatiskt på människor som har självskadebeteende, eftersom det inte är alla som skadar sig som faktiskt har borderline/EIPS. Det i sig är ett problem, att man sätter diagnosen på för många personer. Jag hoppas att det är på väg att ändras, att man ska sluta sätta diagnosen slentrianmässigt om det enda symptomet är självskadande.

Men oavsett om man faktiskt har borderline/EIPS eller inte, så har jag upplevt att det hänt nåt med vården när jag blivit tolkad utifrån synen att mina problem beror på en personlighetsstörning. Det som hänt är helt enkelt att behandlare går in i en inställning som handlar om att det som är i min personlighet inte går att förändra, och därför måste jag släppa tanken att vården faktiskt kan hjälpa mig, och istället hitta sätt att klara att stå ut med att jag är som jag är, bara.

Det är ju inte korrekt. I mitt fall kan jag med säkerhet säga att det inte var sant, eftersom jag efter det förändrat väldigt mycket och inte längre har kvar de problem jag sökte hjälp för då. Men jag tror inte att det heller var sant att jag hade en personlighetsstörning på det sättet som jag då tolkades, så kanske är det helt utan betydelse hur det var för mig.

Även människor som har fått diagnosen borderline/EIPS på ett korrekt sätt, kan förändras med hjälp. Det finns behandlingsmetoder, tex MBT eller DBT, som är specialiserade just på att hjälpa människor med den problematiken, och man kan också få hjälp genom andra former av terapi. Om man kan bli frisk från en personlighetsstörning, i betydelsen att den helt ska försvinna, är nåt som diskuteras. Och kanske är det omöjligt att komma fram till något med tanke på hur svårt det är att definiera vad som faktiskt är friskt. Det man har kommit fram till är att det finns sätt att behandla människor med personlighetsstörning så att deras dysfunktionella symptom minskar, och deras liv fungerar mycket bättre. Trots allt är det väl det människor egentligen önskar för det mesta när de söker vård, att få hjälp med det som gör deras liv ohanterbart.

Jag hoppas kunskapen om att personlighetsstörningar inte alls är omöjliga att behandla sprids, att den sortens bemötande jag varit med om redan är på väg bort. Att det inte ska kunna bli som för mig, att det räcker med att spekulera kring att någon kanske har en personlighetsstörning, för att inställningen ska bli att det är hopplöst och inte ens lönt att försöka göra något. Som att problemet flyttades från de problem som gjorde att jag sökte hjälp, till att handla om att jag hade en felaktig inställning och uppfattning som gick ut på att jag trodde att vården kunde hjälpa mig.

Det är klart att det kan variera från person till person hur mycket man klarar att förändra, hur hårt man orkar jobba för att saker ska bli annorlunda, fungera bättre. Men även i de fall där ingen djupare förändring kan ske, kan man välja att bemöta på ett annat sätt. Man kan bekräfta att man ser att personen har det svårt, och känner det som att livet är ohanterbart. Man kan tillsammans leta efter former av stöd som kan göra det lättare, åtminstone så det känns möjligt att leva.

Jag köper inte riktigt det där att det ska vara ok för vården att bara ge upp människor, definiera dem som hopplösa. Framförallt inte när de riskerar att dö. Det är väldigt sällan det inte finns nåt alls att göra, och att placera problemen i någons personlighet kan inte vara en väg vi accepterar att vården tar för att slippa ansvar, för att berättiga att de ger upp att försöka hjälpa någon.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

– Hen är ju bara sån. Hen kan inte hjälpa det.

Visst har vi hört det sen vi var små? De där replikerna som definierar att nån bara är så. De som säger att ett och annat får man helt enkelt stå ut med, för personen kan inte hjälpa hur den är.

Det kan inte bara vara jag som haft nån i klassen som betett sig gränsöverskridande eller våldsamt, och där det blivit definierat som att hen är ju sån. Jag tror inte bara det är jag som hört vuxna prata om andra vuxna människor (med varandra eller med barn) och göra någons vredesutbrott, dåliga tålamod eller perfektionism till något normalt, genom att placera det i personligheten, göra det till en del av vad hen är. En del av det man får tåla bara, för människor är ju olika.

Till viss del är det väl en bra sak, man måste ha lite tålamod och överseende med att människor inte alltid är som man önskar, eller att man inte alltid kan förstå sig på dem. Det måste man hitta sätt för att handskas med. Men det jag funderat mest på är de fall när det används för att rättfärdiga ett beteende som faktiskt inte är acceptabelt. Och när man genom att definiera det som något personen är, också definierar det som något som är oföränderligt, och som personen därför måste förlåtas. För hen kunde inte hjälpa att hen slog, inte kunde kontrollera sina impulser, slösade bort hela familjens pengar, sa en massa elaka saker. Det är ju bara sån hen är.

Vi borde inte bli arga på någon som beter sig dåligt eller gör oss illa, om det beror på hur hen är. Faktiskt borde vi vara snälla istället, visa att vi förstår hur svårt det är, att vara en sån som slår, skriker, våldtar, gör andra illa. Är det inte det som ligger nära till hands? Att rättfärdiga det som inte är ok, och att plocka av någon ansvaret för sina handlingar. Att göra den som är förövare till offer istället, offer i att hen är den hen är, och att det faktiskt måste vara mycket hemskare än att vara den som råkar stå ivägen, som blir gjord illa.

Jag vet, ibland kan det handla om nån form av medberoende, och då är det inte så enkelt som det låter, att klara att lägga ansvaret för någons handlingar hos personen själv. Och kanske är det aldrig det i vilket fall. För det finns väl alltid orsaker till att man beter sig som man gör, orsaker som man själv och de runt en kan vara medvetna eller omedvetna om. Det är väl sällan så att man bara kan sluta, från en dag till en annan. Det behövs mer än så. Kanske tid, förmodligen hjälp. Men ändå. Även om det behövs tid, kraft, hjälp och stöd för att det ska gå att förändras, så går det faktiskt ofta.

Det är få saker som är oföränderliga, och jag fattar inte hur vi nånsin kan gå med på inställningen att nån bara är sån, när det handlar om beteenden som gör andra allvarligt illa. Jag fattar inte varför vi skyddar någon som skulle behöva förändras, till ett pris att andra människor ska bli skadade, och att deras skador inte får tas på allvar.

Att nån är på ett visst sätt, betyder inte alltid att hen måste vara så. Kanske betyder det att vi måste hjälpa personen att se att det är mycket som går att förändra och hur man kan göra för att nå dit. Kanske måste hen få hjälp att se vad som faktiskt är en del av hen själv, och vad som är dysfunktionella beteenden som går ut över andra.

Jag önskar att vi kunde sluta med det här att placera en massa saker i någons personlighet, och därmed automatiskt definiera dem som oföränderliga, något hen och omgivningen måste stå hjälplösa inför, måste leva med. Helt enkelt för att jag tror att det sällan är sant. Jag tror att de flesta är förmögna till att förändras.

Och i vilket fall, även om någon inte kan eller klarar att förändras, tror jag det är viktigt att lägga ansvaret för skeenden på rätt person. Även om nån skulle vara oförmögen att förändras, betyder det inte att situationen inte går att förändra. Om någon blir skadad önskar jag att det aldrig skulle förminskas och viftas bort med "hen är ju bara sån". Om hen nu inte kan förändras kan omgivningen åtminstone välja att handskas med det på ett klokare sätt. Man kan bekräfta, välja att säga andra saker, där verkligheten för den skadade också får finnas, och där situationen inte definieras som oundviklig. Man kan säga: "Hen är sån. Det skadade dig, och det var inte ok att skada dig. Vad kan vi göra för att skydda dig i fortsättningen, och för att ingen annan ska bli skadad?"




Detta inlägg hör (litegrann) ihop med nästa: – Du är ju bara sån. Vi kan inte hjälpa dig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Om du bara slutar att vara du, så kommer du kunna må riktigt bra.

Innan jag fick kontakt med psykiatrin hade jag mått dåligt i ganska många år. Det var inte bra att jag inte sökt hjälp, jag hade behövt det. Men jag hade ju överlevt, och jag hade mina strategier för att klara det. De räckte inte hela vägen, när jag blev inlagd första gången var det för att det verkligen inte höll. Mina strategier var funktionella, men dels var de otillräckliga, och dels var de ganska ofta destruktiva. Jag behövde hjälp.

Den hjälp jag blev erbjuden var i första hand medicinering, och att jag kunde vara inlagd tills mitt läge var stabilare (och det var mindre risk att jag skulle ta livet av mig). Det var skönt att tro på att medicin kunde vara en lösning, och att få hjälp med att somna eller att få ångesten dämpad av tabletter var en lättnad. Tyvärr funkade de antidepressiva inte bra på mig, jag fick bara jättemycket biverkningar, ingen positiv effekt, vilket man löste med att höja dosen eller ändra preparat. Vilket gjorde att jag fick ännu mer biverkningar.

Biverkningarna var plågsamma, men det värsta med medicinerna var att min inre värld blev annorlunda. Ganska många av de strategier jag haft för att hantera mitt kaos slogs ut, och jag fick svårt att förstå mig på mig själv. Allting kändes suddigt och annorlunda inne i mig, och vad jag skulle göra för att handskas med det visste jag inte. Hur jag skulle göra för att handskas med mina problem visste jag inte heller. Tanken var ju att de antidepressiva skulle hjälpa mig med dem, men de medicinerna gjorde bara allt värre. Så den största effekten av medicineringen var att jag blev fråntagen mina strategier för att bemästra mitt kaos. De som fanns kvar och gick att nå trots allt var isolering, självmordsplanerande och självskadetendenser. Vilket jag skulle definiera som de sämsta av de strategier jag tidigare haft. Och så fick jag en ny strategi: att trubba av allting med lugnande mediciner.

Jag hade så mycket behövt någon att prata med. Och jag försökte prata. Problemet var bara att jag inte fick den sortens samtal jag behövt. Jag fick stödsamtal och läkarsamtal, när jag behövt terapi. Och istället för att hitta sätt att bära på min sorg, min smärta, på hemska saker jag upplevt, och istället för att jobba med min dåliga självkänsla och förstå varför jag trodde att jag inte fick lov att finnas, fick jag något annat. Jag blev ofta avbruten när jag försökte prata om det som var hemskt, jag fick inte någon plats till den sortens samtal. Och det är ju korrekt att inte ha bearbetande terapi med någon, om man inte har adekvat utbildning eller tidsmässigt utrymme för det. Fast kanske hade det kunnat finnas något bättre sätt att förmedla det till mig än att säga att jag kunde prata med dem "om det var något", och sen avbryta mig eller bara möta mig med tystnad om jag kom in på något som tolkades som för svårt.

Jag fick ganska mycket käcka tips och konkreta lösningar på vad jag skulle göra med det som plågade mig. Om jag kände mig tjock och ful kunde jag ju alltid gå med i viktväktarna, om jag hade en oändlig sorg över att jag inte längre kunde spela piano pga värk i mina händer skulle jag tänka positivt och komma ihåg att jag var ung och hade framtiden framför mig, och att det fanns en massa andra saker jag kunde fylla mitt liv med. Mina relationsproblem handlade nog mest om att jag var avundsjuk på en idealbild som jag målat upp, och som väldigt få relationer kunde leva upp till. Jag ska för rättvisans skull säga att jag också fick en del hjälp med ångesthantering, och att vissa personer var bra på att bara lyssna och finnas med mig i det som var hemskt, vilket ofta var det jag behövde.

Men jag fick också en hel del åsikter om vem jag var och vem jag borde vara serverade. För det funkade inte att vara jag, det gick inte att leva då, så jag borde ändra på mig.

Ganska många år senare ramlade jag över ett personlighetstest på nätet, som har sin grund i Jungs teorier om psykologiska typer. Väldigt enkelt kan man säga att det bygger på fyra olika motsatspar, och för varje par har man den ena sidan starkare i sin personlighet.

Motsatsparen är dessa:

• Extraversion (Uppmärksamhet och intresse främst riktat mot människor och ting i den yttre världen)
  ställs mot
  Introversion (Uppmärksamhet och intresse främst riktat mot idéer och koncept i den inre världen).
  
  
• Sinnesförnimmelse (Uppfattning av världen sker direkt via de fem sinnena. Det primära intresset ligger i det befintliga)
  ställs mot
  Intuition (Uppfattning av världen sker indirekt via det undermedvetna. Det primära intresset ligger i möjligheter).
  
  
• Tanke (Beslutsfattande grundas på logik och objektivitet)
  ställs mot
  Känsla (Beslutsfattande grundas på subjektivitet).
  
  
• Bedömning (Hantering av den yttre världen sker helst genom bedömning)
  ställs mot
  Perception (Hantering av den yttre världen sker helst genom perception).

(källa: wikipedia)

Om man ska tro på resultaten av detta test är jag snarare introvert än extrovert, går mer på intuition än sinnesförnimmelse, utgår mycket mer från känsla än från tanke, och mer på bedömning än perception. Det stämmer rätt bra med min egen bild av mig, så vi kan säga att det stämmer.

Jag kanske ska lägga till att det i testet inte ingår nånslags värdering av de olika sakerna. Det är varken sämre eller bättre att vara mer av det ena än av det andra. Teorierna bakom det utgår bara ifrån att av dessa fyra motsatspar har man den ena starkare i varje par, och hur sammansättningen är spelar in i hur man är som person, vad man tex har för svagheter och styrkor, vilka aktiviteter som passar en osv. Alltså ingen värdering, bara konstaterande av att människor är olika, och detta är ett sätt hur man kan dela upp det.

De där första åren inom psykiatrin fick jag som sagt en del utlåtande om vem jag var. Och jag tänker nu att jag så mycket behövt bekräftelse på att det är ok att vara jag. Att det till och med kan vara bra att vara precis som jag är. Att det finns styrkor inbyggda också i att vara den här sortens person, som jag är. Och att det finns sätt att balansera det. Även om man är introvert som person kan man behöva klara av situationer som passar bättre för extroverta, men det betyder inte att det är omöjligt att klara dem, bara att man behöver kämpa lite med det. Och liknande med det andra. Jag hade behövt hjälp att se mig, vem jag är, och hur jag skulle kunna hitta sätt att inte dras in helt i hanteringssätt som stärker mina drag på ett sätt att det blir destruktivt. Det är tex ok att gå på bedömning mer än perception, men när man är deprimerad kan man fastna i orimliga bedömningar pga sinnesstämningen, och då kan man lära sig att balansera det genom att aktivt försöka använda perception istället. Men jag hade också behövt hjälp att se att jag är ok.

Det jag fick hjälp med var att få förstärkning i uppfattningen att jag inte var ok. Och anledningen att jag tar upp detta testet är att det gjorde något tydligt för mig. För det jag fick höra kan sammanfattas som att lösningen på mina problem var att sluta vara så introvert, och sluta att gå på intuition, känsla och bedömning. Det var de andra personlighetsdragen som var de rätta. Det var så man skulle vara. Om jag fortsatte vara såhär, så skulle jag inte kunna ta mig ur mina problem. Om jag fortsatte att vara jag så var det kört, med andra ord. Men hur skulle jag kunna bli någon annan än jag är?

Jag önskar att man inom psykiatrin hade större tillit till att det kan hjälpa mer att bara finnas och lyssna och dela, än att gå in på områden man inte behärskar i samtalen. Också att gå in på drag i personligheten och bedömningar och värderingar av dem, är något som ligger utanför en skötares eller sjuksköterskas kompetens eller uppgifter. Och råd om hur problemen kan lösas är lätt att ta till om man vill hjälpa, men det är sällan den sortens råd funkar.

Dessutom är det en sak att bedöma någons personlighet eller servera lösningar på problem till sina medmänniskor sådär i allmänhet. Att som behandlare göra det till en patient betyder att någon i maktposition gör det till en som befinner sig i beroende. Om du i den ställningen säger något kan det ta så mycket värre, landa så mycket mer fel. Om du säger att det inte är ok att vara jag, kanske jag tror dig.



Vill du fördjupa dig i hur man kan samtala och hjälpa, utan att ge färdiga lösningar, kan jag rekommendera boken Att vara där du är av Bent Falk.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.