En ny antologi om dissociation

Vill tipsa om den helt nya antologin Splittrade själar, som är en antologi om dissociation. Den går att beställa direkt från projektet, du hittar info om det här: regnlund.se/antologi. Den finns också att köpa i de större nätbokhandlarna, till exempel hos adlibris, bokus, cdon, amazon och book depository (fast mest pengar till projektet blir det om du beställer direkt från projektet/mig).

I bokens inledning skrev jag en text och försökte förklara vad dissociation är. Den texten finns också som pdf, och du hittar den här: regnlund.se/regnlund-dissociation.pdf

***

Splittrade själar är en antologi med texter och bilder av människor som själva upplevt dissociation, ofta på grund av svåra eller upprepade trauman. Texterna är skapade utifrån tre olika teman: orsaker till dissociation, vardag med dissociation och erfarenheter av vård och myndigheter.

Trots att många lever med, kämpar med och behöver förståelse för de dissociativa tillstånd de befinner sig i är kunskapen om vad dissociation kan vara fortfarande dålig. Det kan se ut på många olika sätt och innebära allt från overklighetskänslor till att man lever med era olika delar eller personligheter inuti. Med den här boken hoppas vi öka förståelsen för olika former av dissociation.

Här får du chansen att möta människor som berättar om hur det kan vara att uppleva dissociation, utan att det tolkas eller filtreras genom någon annans perspektiv. Kanske är det första gången en bok av det här slaget skapats i Sverige, eftersom den svenska litteraturen om dissociation hitintills framför allt skrivits av behandlare och varit tänkt att läsas av andra behandlare.

Det här är en bok av dissociativa, för alla som vill veta hur dissociation kan vara. En bok med värdefulla och starka texter för dig som själv dissocierar, har någon i din närhet som gör det, som jobbar med dissociativa, eller som bara vill lära dig mer om dissociation.

Men det är ju så svårt att hitta info om DID.

Är trött på det där, att det skulle vara så svårt att hitta info om DID. Jag tycker inte det är sant. Men.. tadaa! Jag löste det, du behöver inte ens googla, här är en länklista och lästipslista, och den är inte alls svår att hitta, den är här:

Liten lista med länkar, artiklar, böcker o dyl om trauma och dissociation, med fokus på DID



Vill passa på att puffa lite extra (igen) för den här intervjun med Ellert Nijenhuis, som ger svar på många av fördomarna om DID, och vill också puffa för den här studien, även om den tar lite mer kraft att ta sig igenom: Fact or Factitious? A Psychobiological Study of Authentic and Simulated Dissociative Identity States.

La även till länk till listan i menyn som finns i sidhuvudet, så kan ni hitta den lätt, även när detta inlägget försvinner ner och bort i bloggröran.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att skriva om någon, eller till någon.

Jag gjorde ju en bok. Den är lite försenad, för det är lite med det grafiska som strulat. Men den kommer, snart. Ganska snart i alla fall.

I vilket fall. Jag går runt och tänker lite på varför jag skrev den. Kanske att man ska tänka på sånt innan man börjar, så man vet vad det är man sysslar med, och kanske gjorde jag det litegrann också, men jag tänker nog ändå mer nu. På sånt där större. Varför den var så viktig för mig att skriva, och vad det är som är viktigt.

Jag reagerar ofta när jag läser böcker, artiklar, texter, debatter, om folk med psykiska problem, där man verkar ha glömt att människorna som har just såna problem kan läsa just den texten. Eller lyssna på radioinslaget, eller vad det nu rör sig om. Man lägger ofta debatten över huvudet på dem som mår dåligt, och så pratar man om dem. Och det har ju sin poäng, vi kan inte sluta med det som handlar om att teoretisera, det skulle bli väldigt konstigt. Däremot önskar jag att man var lite mer medveten om just det där, att många människor med psykiska problem är läskunniga. Och att man tänkte en gång extra på hur man formulerade sig, hur man framställer människorna med problemen, deras beteende, känslor, dem som helhet. För ofta känns det inte ok. Ofta upplever jag det som nedvärderande, stigmatiserande. Ofta känner jag mig som ett ufo som nån inte vill ta i med tång, och som alla måste ha förståelse för hur hemskt det är att ha att göra med.

Det är säkert mycket ansträngande att råka ut för ett så hopplöst fall som jag när man jobbar inom vården, jag är ju både svår att klassificera korrekt och har den dåliga smaken att tro att jag vet nåt om mig själv. Bara det verkar ju vara nog för att se mig som nån form av förbannelse att drabbas av. Men även om det helt uppriktigt känns så, som att det är så, som att jag eller nån annan patient är ungefär lika angenäm, trevlig och lätt att ha att göra med som en förbannelse, så kunde man väl visa lite finkänslighet och visa hur man med sin utbildning, klokskap och annat man samlat på sig under livet faktiskt är en större människa än att spela ut det på det sättet. Man kunde väl anstränga sig för att formulera sig på ett sätt som är så respektfullt som möjligt? Om man tex skriver en bok finns det ju tid för att läsa igenom den och reflektera innan den går i tryck. (Och om man inte vet vad som kan upplevas som nedvärderande så kan man ju kontakta nån med erfarenhet av att vara patient för bedömning av det, tex skulle jag kunna tänka mig att ta på mig ett sånt uppdrag, jag tror det finns en hel del andra också som skulle kunna göra det.)

Även om man faktiskt skriver respektfullt och nyanserat och på alla sätt korrekt, så är det där ovanför huvudet-perspektivet nåt som blivit problematiskt för mig. För att det är så få texter som vänder sig till mig, av dem som förklarar hur såna som jag fungerar. Det är som att ingen förväntar sig att jag ska läsa, ska söka kunskap, ska försöka förstå. Så traumatiserade människor som jag, det är några man pratar om, skriver om, teoretiserar om. Inte till, det är faktiskt mycket sällan som texter är skrivna till den som är dissociativ. (Det finns några, tex tycker jag om boken The Dissociative Identity Disorder Sourcebook av Deborah Bray Haddock). Ibland berättar någon sin historia. Det är ju en annan sak, där är fokus mer på den som skriver, än vem hen skriver till.

Varje gång man skriver om såna som mig, är det visst också regel att man ska avhandla diskussionen om ifall såna egentligen finns, resonera om skäl för att tro det eller inte tro det, lyfta fram de viktigaste argumenten den andra sidan i diskussionen har, allt sånt där.

Jag är bara så trött på alltihop. Det kanske är så att det blir värre för att det ju stämmer bra överens med vården i stort, med bemötande, hur man behandlas. Det är så mycket som handlar om att prata över patienters huvuden, att ha möten och resonera om oss, och när det gäller dissociativa är det verkligen ok att tro på eller inte tro på att vi finns, och behandla oss utifrån denna personliga tro.

Det kanske är därför, helt enkelt. Som min bok blev som den blev. För att jag är så trött. För att jag vill be alla dra åt helvete och sluta. För att jag önskar att vi kommit längre än till det här eviga stadiet av att man måste få resonera om ifall vi finns eller inte.

Och jag vet ju. Att detta handlar om dissociativa människor som helhet. Att det finns små delar inuti, och att de så ofta ses som problem. Dem är det ännu mer sällan som någon vänder sig direkt till. Ännu oftare blir vad de är något man kan resonera om, prata om, ha åsikter kring. Är de kanske hallucinationer, dramatiska rollspel, en form av uppmärksamhetssökande? (Kanske onda andar? Fast det är inte del av en psykiatrisk tolkningsmodell.) Finns de alls? Ska man ignorera dem, försöka medicinera bort dem, aktivt motarbeta allt de gör?

Såklart måste man resonera även om detta, teoretisera, skapa behandlingsmetoder som gör så lite illa som möjligt. Sånt. Det är bara.. att det finns så mycket åsikter om vad de är och varför, så mycket konstiga bemötanden. Och så väldigt lite som handlar om att.. liksom bara sätta sig ner och säga hej. Så sällan någon vänder sig till dem som är mindre, som att det var något självklart att göra.

Det händer, men det är som att det ska göras med stor försiktighet, i skyddade rum och när det finns förtroende för att det ska kunna ske på så bra sätt som möjligt. Och jag menar inte att det är fel, det är så det ska vara i terapi med människor som är skadade. Det är bara att något krockar i mig. För inte tycker man att resonerandet, teoretiserandet och åsikterna om vad de egentligen är och hur man ska behandla dem, är något som ska göras med försiktighet, i skyddade rum och på så trygga sätt som möjligt. Det är det liksom fritt fram för. På nästan vilka sätt som helst. Av såna som har hur mycket auktoritet som helst.

Som att det skulle vara mer farligt att vända sig till någon och säga att man önskar att hen fick ha det bättre, än att prata över hens huvud och resonera om vilken abnorm företeelse hen är, om hen nu alls finns. Ja, som att det var mer farligt, och så väldigt mycket mindre självklart, att ens låta det hända. Det är inte alls självklart att böcker om dissociativa nån gång vänder sig till dem som är små. Även om man vänder sig till den dissociativa personen kan man välja att helt vända sig till den/de vuxna, för att hjälpa hen/dem att förstå vad som händer och hur de kan styra upp vardagen, kaoset, sånt som behöver styras upp för att livet ska gå att leva.

Och det är inget ont i det heller. Det är bara det där, att det verkar så väldigt långt borta att sätta sig ner hos den som är liten och finns inuti. Att försöka skriva till, vända sig till, försöka hjälpa dem som är små att förstå, på de sätt som är möjliga. Det är inte alla dissociativa som har en vuxen del som är jättebra på att förklara, vara pedagogiskt, eller befinna sig i en föräldraroll i förhållande till de små som finns inuti. Det är inte alla som har en terapeut eller nån annan som kan ta den rollen. Jag upplever det som att det är väldigt många som hamnar i det här att vården är upptagen med att definiera dem som hopplösa problem, resonera över deras huvuden, sånt, och att många har en inre kamp som handlar om att det är svårt att acceptera att det finns andra delar, och hur de är.

De stora har liksom fullt upp med annat, väldigt ofta. Men de små då? De blir liksom bara övergivna då. Igen.

Jag blir så ledsen av att tänka på det. Och så trött på världen, på hur den ser ut och fungerar. Så jag antar att det var därför jag skrev. För att jag önskar att det var självklart att också vända sig till dem som har problem, inte bara skriva teorier i en kontext som rör sig över patienternas huvuden. Och för att jag önskar att det var självklart att skriva till dem som är små. Som så många gånger blivit gjorda illa, bortknuffade, undanträngda, trampade på. Räknade som problem, demoner, hallucinationer, eller annat.

Så. Jag sket i det där spelet, de där reglerna som säger att man ska använda en stor del av texten åt att resonera kring vad dissociation är, om det finns dissociation som handlar om att vara splittrad som person, hur man skiljer det från schizofreni, referera de viktigaste punkterna i debatten som varit på ämnet, referera de viktigaste teoretiska skolbildningarna. Allt det där. Jag hoppade över det. Vill man ha teorier, referat och debattinlägg så finns det ju andra texter och böcker.

Det finns inget teoretiserande som vänder sig till vuxna i min bok. Det finns väldigt lite text i den som vänder sig till dem som är stora. Bara en liten kort inledning i början, så de ska fatta vad det handlar om. Jag tyckte jag kunde bjuda på det, men mer plats än så ville jag inte ge dem. För det var inte till dem jag skrev, jag skrev till dem som är små. Och när jag förklarar, nåt sånt som handlar om att vara liten och finnas inuti, så försöker jag skriva om och samtidigt till den som är liten. Inte över huvudet.

Och jag vet att den inte är perfekt. Och jag fattar att mitt sätt att skriva och det jag valt att skriva om inte passar för alla som är små och finns inuti. Men det var så jag kunde göra det. Det var detta jag kunde göra. Och kanske att den kan spela roll. Den spelar roll för mig, jag tänker nu att den för min del handlar om att få utlopp för detta som vill spotta och svära och vara arg på alla som skriver om dem som är små, men samtidigt verkar glömma att de finns, att det går att vända sig till dem. Och redan innan har jag tänkt att det är en bok jag önskar funnits förut, när jag hade delar som var små och hade behövt hjälp att slippa vara så ensamma.

Jag hoppas den kan spela roll. Iaf rubba något en liten bit i vad som ses som självklart i hur man ser på dissociativa, hur man kan skriva om, skriva till. För jag är så innerligt trött på världen, ibland vill jag bara göra som min katt som gillar att gömma sig längst in under sängen och inte komma fram på ett tag, när nåt blir lite för jobbigt. Fast jag skrev en bok istället. Jag hoppas det var nåt bra.

Och jag hoppas såklart att du som är liten och finns inuti kan få hjälp av den. Att den kan spela roll för dig. Att det kan spela roll att någon faktiskt skriver en bok just till dig.

Titta, såhär kommer den se ut. Min bok, när den fått sin nya framsida. För jag fick byta, den andra hade visst för mycket ljusa gråtoner, jag fattade inte riktigt, men nåt sånt. Snart finns den i alla fall, boken. Även om det blivit förseningar och även om det kanske blir nån fördröjning till, så är det så. Snart finns den.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Lägesrapport och boktips om förövare.

Jag flyttade och blev utan nät. Det skulle aldrig bli så. Nätlösheten, den var inte planerad. Det skulle fixas, alldeles snart. Fast det där snart sköts fram lite i taget, och i praktiken blev det ganska många dagar utan.

Det är intressant faktiskt att se vad som händer när man ofrivilligt blir utan. Jag har inte haft nät på mobilen heller, bara haft tillgång till det på biblioteket och ibland hos någon vän. Intressant att se vad man saknar (allt socialt liv, allas tankar att ta del av, all kommunikation). Och också vad man gör istället.

Har ägnat en del tid åt att packa upp flyttkartonger och gå vilse i den nya staden. Att titta på fiskmåsarna och lyssna på radio. Förutom det har jag läst mycket, och tänkt mycket. Det har funnits väldigt mycket plats för att tänka, att låta saker ta form, hitta konturer, att fånga dem.

Så jag har skrivit en del blogginlägg. Fler än på väldigt länge. Kom fram till att det är en dålig idé att publicera dem meddetsamma allihop, om jag nu vill att ni ska palla läsa dem. Så jag bestämde att ni får ett idag. Och sen lägger jag in dem så det kommer ett nytt inlägg varje söndag klockan 19. Så vet ni det, det blir regelbundet och bra (och ni kan längta efter dem om ni har tillräckligt tråkiga liv för det), och bloggen behöver inte tystna sådär alldeles som den har en tendens att göra när mitt huvud blir fullt av annat, eller för trött för att lyckas hitta några ord alls.

Förutom det tänkte jag bjuda på lite boktips. Allt är inte nyläst, men.. ändå. Det är tema förövare av sexuella övergrepp. Några romaner först, längre ner i listan kommer facklitteratur. Har du några tips på området får du gärna skriva en kommentar eller skicka ett mail (regnlund snabel-a gmail punkt com). Har snöat in lite på det nu.



**


Samtal med djävulen
av Inger Edelfeldt

Spoilervarning.

Två män möts av en händelse. Paul och Asger. Asger är bög, nykter alkoholist och har försökt ta hand om sina inre sår. Paul är kvar i den kristna församling där de båda växte upp. De bestämmer sig för att ses, och träffas hemma hos Asger några dagar.

Paul bär på något, behöver prata om något. Lite i taget kommer det fram. Hans dotter har tagit livet av sig. Det fanns ett brev där hon anklagade honom för att ha utsatt henne för övergrepp. Nåt sånt skulle han ju aldrig göra. Eller... har han gjort det? Lurade djävulen honom genom att få henne att locka honom till sig? Eller gjorde han det av egen kraft? Är det han som är djävulsk?

Vad händer med en människa som för första gången lyfter på locket och vågar närma sig vad det är han gjort? Vad händer om man tar in den ondska man själv utfört, känner smärtan i den, och vet att man skadat någon så illa att hon inte längre orkade leva?

Jag har saknat böcker med detta perspektivet.



***



I havet finns så många stora fiskar
av Sara Lövestam

Boken handlar om en pojke. Han vet inte riktigt hur man pratar, för det blir så svårt av alla saker man inte får säga. Att mamman dricker, att styvpappan gör honom illa. Och förövaren. Han verkar snäll först. Om pojken säger något kanske soctanterna kommer och tar honom från sin mamma. Han vill inte det. Absolut inte.

Sara Lövestam är bra på att skildra personerna och fläta ihop deras berättelser. Pojken, mamman, förövaren, praon. Och personen bakom gardinen. Som aldrig går ut, men som minns nån som dog, kanske av de övergrepp hon blivit utsatt för. Samtidigt får Lövestam med så mycket annat. Hur man hellre värjer sig än agerar när det verkar som om något är fel. Att en pedofil förväntas vara ett monster, inte en trevlig människa. Hur pedofilernas retorik kan se ut, och vad som egentligen är olagligt. Och såklart hur ensam man kan bli som barn.

Jag upplevde boken bitvis som väldigt triggande.



***



Den där lilla stunden av närhet
Av Bengt Ohlsson

Det här är en roman där författaren försöker sätta sig in i hur en förövare tänker och fungerar, och det är det boken skildrar. Huvudpersonen är en serievåldtäktsman. I början av boken begår han våldtäkter, sen åker han fast och är på rättspsyk. Han får en son, blir så småningom utskriven och reser runt och föreläser i skolor om hur våldtäktsmän kan fungera.

Jag vet inte om det är såhär serievåldtäktsmän fungerar, och kanske finns det inget svar på det, det kan väl vara olika från fall till fall. I vilket fall tycker jag att det är ett trovärdigt försök att leva sig in i hur det kan vara, det skulle kunna vara såhär. Som roman funkar den.

Jag blir rätt arg när jag läser, arg för att huvudpersonen är så självcentrerad. Han önskar sig förståelse och empati kring varför det blivit såhär, men själv har han ingen inlevelseförmåga i förhållande till offren och hur det kan bli för dem. Han ser inte ens att de är offer, ser bara det som att det är honom det är synd om egentligen, inte dem.

Boken kan självklart vara jobbig att läsa med tanke på ämnet och att förövaren är i fokus, så läs inte den om du är skör eller lättriggad.



***



Trasdocka
Av Yvonne Domeij

Boken är skriven i tre olika delar. I den första är det den vuxna Yvonne som skriver om hur illa hon farit av de övergrepp hon blev utsatt för av en läkare på barnavårdsnämnden. I andra delen är det flickans röst, det är berättat utifrån hur det var då, hur hennes tankar och liv såg ut. Och tredje delen är en gestaltning av hur hon tänker sig att förövaren kan ha resonerat, hur han möjliggjort övergreppen, och berättigat dem för sig själv. Sett dem delvis som en slags terapi, delvis som en ömsesidig kärlekshistoria.

Jag vet inte hur trovärdig gestaltningen av förövarens inre värld är, kanske var hans resonemang som de framstår här, kanske var de helt annorlunda. Det är ju inte hans ord. Och jag tror att det är precis det som är poängen med den delen av boken. Att ett offer tar sig rätten att definiera förövarens verklighet, tankevärld, så som förövare och samhälle brukar ta sig rätten att definiera offren på alla möjliga sätt. Här är det offret som tar makten i sina händer, den makt som ord kan vara.

Hela boken är skriven på ett känslomässigt sätt, vilket emellanåt kan kännas lite slitsamt att läsa, och jag upplevde förövar-delen som mycket triggande.



*****************************



De mest hatade
om pedofiler och andra sexualbrottslingar
Av Börje Svensson

Denna boken handlar om förövare. Vem de är, hur de framställs och uppfattas. Hur olika orsakerna till brotten kan vara, och hur man kan behandla de människor som begått dem. Och varför det är så lätt att se på just sexualbrottslingar som monster. Boken har ambitionen att förmedla en mer nyanserad bild av förövare, och också varför det är viktigt att nyansera bilden. Hur det är något som hjälper de anhöriga, men också hur det påverkar chanserna att hjälpa någon. Boken har hela tiden offrens perspektiv nära, berättelser om hur det blivit för människor som utsatts varvas med dem om förövare. Fokus är att alla tjänar på om förövare får hjälp. Om färre återfaller i brott kommer antalet framtida offer sjunka.

Det är en bok med en hel del fakta, men den är rätt lättläst, språket är inte akademiskt eller torrt, och författaren använder berättelser om olika personer för att gestalta det han skriver om.



***



Att förstå det sexualiserade våldet – olika förklaringsmodeller
Kapitel i boken Sexologi, red. P.O. Lundberg och Lotta Löfgren-Mårtenson
Av Sven-Axel Månsson

Detta är en text som tar upp olika modeller som förklarar sexualiserat våld. Författaren försöker lyfta fram olika perspektiv, och även om kapitlet bara är några sidor långt lyckas han nyansera och lyfta fram både styrkor och kritik som gäller de olika förklaringsmodellerna. De modeller han går in på handlar både om gruppnivå och individnivå. På gruppnivån tar han upp faktorer som makt och kön, att man kan se sexualiserat våld som ett kulturproblem, och som ett uttryck för hotet mot den patriarkala makten. På individnivån handlar det också om makt och vanmakt, men då utifrån avvikande personlighetsdrag eller perversion.

Månsson sammanfattar det hela med att sexuella övergrepp är meningsbärande på flera nivåer, att den typen av handlingar har både en individuell och en samhällelig dimension, och att det finns risk att man förenklar alltför mycket om man förstår sexuella våldshandlingar utifrån en enda typ av förklaring.



***



Sexualbrottsförövare – brottsåterfall och psykiatriska överväganden
Kapitel i boken Sexologi, red. P.O. Lundberg och Lotta Löfgren-Mårtenson
Av Niklas Långström

Detta är en rejält torr text, men den är faktaspäckad och värd att läsa (om man orkar med språket). Författaren lyfter fram olika riskfaktorer som finns för att någon ska begå sexuella övergrepp. Han inleder med att problematisera kring samtidig förekomst och orsakssamband, och anser att man för ofta ser något som orsak till en viss handling, medan det egentligen inte behöver vara så, och han lyfter fram hur komplicerat det är att förstå vad det egentligen är som orsakar vissa beteenden. Han tar också upp hur förklaringsmodeller av den här typen varierar över tid. Sen går han in på de riskfaktorer som finns, och som kan delas upp i biologiska faktorer, sammanhangsfaktorer och neuropsykologiska faktorer. Han ägnar en stor del av texten åt olika psykiska störningar, och reder ut vilka av dem som kan anses vara riskfaktor för denna typen av brott, och av vilka orsaker. Han går kort in på skillnaden mellan förövare av våldtäkt och förövare av sexuella övergrepp mot barn, och avslutar med att resonera kring riskbedömning vad gäller återfall i brott.



***



Från barndom till brott
Av Inga Tidefors Andersson

Det här är en doktorsavhandling, och den är väl som avhandlingar brukar vara. Första delen är teori, intressant men lite torr. Nästa del är ett avsnitt om metod, som är rätt torrt och tråkigt att läsa. Sen kommer intervjudelen med citat från de olika personerna som intervjuats. Den delen och diskussionen som kommer efter det är väldigt intressanta. Den här avhandlingen handlar om förövarpsykologi, och de förövare som är med är alla dömda för att ha utsatt barn för sexuella övergrepp. De flesta har utsatt någon de haft en nära relation till, men även några andra fall finns. Bara en av de 20 männen (det är inga kvinnor med) säger sig vara oskyldig, men har alltså blivit dömd.

Det är intressant att få läsa vad de sagt, hur de själva formulerar sig om det som hänt, och vilken förståelse de har av det. Det är också väldigt intressant att läsa Tidefors Anderssons reflektioner och teoretiseringar på området. Jag tycker absolut den är läsvärd, men särskilt lättläst är den inte.



***



”Det känns som jag inte har haft nåt riktigt liv än”
Fyrtiofem tonårspojkar som har begått sexuella övergrepp
Forskningsrapport nr 1 2010, FOU
Av Inga Tidefors

Detta är en akademisk och inte helt lättläst text. Författaren går kort igenom kunskapsläget på området, tanken med projektet, och vilka metoder hon valt att använda. Sen analyseras pojkarnas bakgrund, och svar de gett på olika tester. Efter det kommer fem kapitel där pojkarnas egna berättelser står i centrum, med citat och reflektioner utifrån de intervjuer som gjorts. Varje kapitel har ett tema; hur de var som barn, hur de handskades med saker när de var barn, hur de var som tonåringar, hur de ser på sig i förhållande till övergreppen, och hur de ser på framtiden. Efter det finns en avslutande diskussion.

Deltagarna i studien är mellan 13 och 22 år gamla, de äldre hade dock begått övergreppen innan de fyllt 18. Tidefors delar in dem i tre kategorier; de som begått övergrepp mot syskon och/eller yngre barn, de som begått övergrepp mot jämnåriga eller äldre, och de som begått övergrepp mot både syskon/yngre barn och jämnåriga/äldre. Utifrån den indelningen försöker hon hitta skillnader och likheter mellan de olika grupperna, och hon försöker undersöka orsaker och riskfaktorer kring varför övergreppen begåtts.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 10. Några lästips om integration.

På nätet

I ett tidigare inlägg nämnde jag bloggen Blooming Lotus. Det är en blogg på engelska som inte längre är aktiv, men där det finns mycket att läsa som handlar om övergrepp, PTSD, DID och integration. Inläggen som handlar om integration hittar du genom att välja den kategorin i menyn till höger.

En annan text du kan läsa på nätet är Understanding integration av Rachel Downing, som är terapeut och tidigare haft DID men nu är integrerad. Artikeln tar upp olika aspekter av integration, hur det varit för Downing, och hur hon ser på olika saker.


Böcker

Mending ourselves
Expressions of healing and self-integration
Antologi från Many Voices

Detta är en bok skapad av människor med DID. De berättar med blandade uttryck. Det är ganska mycket poesi, någon som ger konkreta råd, andra som berättar om sin väg till läkande, och det är en del bilder. Vissa bidrag är från delar, andra från personen som helhet.

Boken innehåller dessa kapitel:
1. Beginning awareness - Something is wrong! What can i do?
2. Creating order from chaos - We begin, and begin again
3. Fighting the good fight - Persistence in the face of pain
4. Moving closer - Maybe there's hope after all
5. Stories of integration - On the brink of recovery
6. Parables of healing - Once upon a time
7. Afterglow - Living in the light

Kapitel 6 är sagor, oftast skapade för att trösta eller förklara något för små delar inuti.

Boken är väldigt varm. Inte alla texter eller bilder. Men som helhet. Som fenomen. Att människor med DID velat dela med sig, velat visa att man inte är ensam om att ha DID. Velat säga ”såhär var det för mig”. Och det är något med att boken tillåter så skilda uttryck, och att de tillsammans visar hur väldigt olika det kan vara att ha DID, som värmer mig.

Berättelserna om integration var de som påverkade mig starkast, förmodligen pga var jag befann mig med mig själv när jag hittade boken. Jag tycker mycket om att det finns utrymme för flera berättelser, och för att skilda hur olika processerna kan vara. Både när det gäller integration och andra delar av processen.

Du kan hitta boken via amazon.


Becoming one
- a story of triumph over multiple personality disorder
Av Sarah E. Olson

Boken består till stor del av dagboksanteckningar, brev som skrivits till terapeuten och utdrag ur terapin. Det är möjligt eftersom de bandade alla sina samtal, och en del av de mest centrala är nedskrivna och med i boken. Det är intressant att få följa med så nära, att man får läsa precis hur olika delar formulerade sig och hur terapeuten bemötte det.

Deras historia presenteras i stora drag, sen går författaren närmare in på några centrala problem de haft. Efter det visar hon mer av ett par av delarna, genom dagboksanteckningar, terapiutdrag osv, och man får följa dem tills de integrerats. De var runt 30 delar i systemet, och integrationen skedde i olika faser. Vid något tillfälle integrerades de flesta av dem som var kvar. Vid flera tillfällen trodde hon att alla var integrerade, men det visade sig senare att det fanns delar kvar, som kom fram när något hemskt hände. Vad som hände efter att alla integrerats, hur det blev för henne då, beskrivs på ett par sidor. Hur hon kände och fungerade, och vilka problem hon hade som nyintegrerad. Fokus är på perioden när integrationerna sker.

Det är inget frossande i detaljer, men emellanåt är det väldigt starka bilder. Man kommer också väldigt nära det känslomässigt skadade, vilket kan vara tungt att läsa.

Du kan hitta boken via amazon.

Beyond integration 

av Doris Bryant och Judy Kessler

Detta är en bok med fokus på den bearbetning som är efter integrationen. De tar upp de viktigaste sakerna, tex vad integration är och hur förvirrande det är att veta vem man egentligen är efter att man integrerats. De tar upp frågan om hur man kan läka när det handlar om utvecklingsstadier man missat, och hur viktigt det är att hitta nya coping-metoder efter integrationen. Hur det kan vara att minnas traumatiska händelser när man är en enda (och att man kan få nya minnen även då), och att det finns problem kvar att handskas med.

Kessler har själv varit splittrad, och det är hennes process det handlar om. Bryant är hennes terapeut, och de beskriver det som händer parallellt. Boken börjar med att beskriva Kesslers barndom, sen får man följa med genom processen av integration. Det mesta utrymmet ges åt vad som händer efter integrationen.

Boken är möjlig att köpa i svenska bokhandlar, tex hos adlibris.



Och på tal om ingenting har du väl inte missat att det går att facebook-gilla denna sidan? Då kommer inläggen i ditt nyhetsflöde där. Det kan vara rätt bra om du inte vill missa nåt, med tanke på hur oregelbundet jag skriver här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

"Vem är egentligen doktorn? Och vem är jag? I vilket förhållande står vi som människor till varandra? Och ytterst: Vad är det som är sjukt?"

"- Ni har vägrat följa ordinationen!
- Ja, doktorn, jag mår inte bra av tabletterna - dom...
- Jag måste väl veta bättre än ni, om ni mår bra av dom eller inte, inte sant!
- Men doktorn, jag kan inte arbeta, inte läsa eller skriva, när jag tar dom. Jag blir så slö och deprimerad av dom...
- Ni har kommit hit för att vila, inte sant? Inte för att arbeta - skriva! Skriva får ni göra när ni kommer ut.  Det får ni vänta med!"

Arne H. Lindgren, ur Svart dagbok.


Jag återkommer i tankarna till områden där jag redan varit. Till sånt jag redan skrivit om. Det handlar om vem som har rätt att bestämma vad som är normalt, det handlar om glappet som kan bli mellan en egen människas syn på sig själv och vem hon är, och sjukvårdens uppdelning i vad som är sjukdom och vad som är människan bakom sjukdomen.


"Den nya medicinen blev ett klubbslag, den också. Det var medicin nr 6, tablett nr 6 sedan jag kom hit. Ta en tablett, käre bror! Sen gör allt annat detsamma. Tar du endast de tabletter, vi ger dig, så blir du snart en snäll, lugn och lycklig människa.

Du talar om Gud! - Det är något de stackars okunniga människorna förr i tiden försökte sig på, innan vi hade uppfunnit tabletterna. Dessa stackars okunniga lär också ha talat om kärlek, om hopp och om tro.

Nej, käre bror, ta en tablett, så löser sig automatiskt hela din livsgåta."

Arne H. Lindgren, ur Svart dagbok.


Jag kan förstå att det lätt kan bli så att man är ivrig att hjälpa patienten, att man vill medicinera bort vartenda symptom. Men dels är frågan: finns det en knivskarp gräns där, mellan det sjuka och det friska? Kan du definiera det tydligt, vad som är en normal nivå av tvivel, grubbel, hur mycket jämmer och elände som rimligtvis kan räknas som friskt, och när man gått över gränsen? Och framförallt: kan du avgöra det för någon annans räkning?

Finns inte alltid risken där, att man försöker medicinera bort allt som inte är ljust? Varje tvivel, grubbel, varje fråga någon ställer kring sin egen existens? Finns inte alltid risken att bli alltför ambitiös i sitt sjukdomsförklarande, medicinerande?


"Vem är egentligen doktorn? Och vem är jag? I vilket förhållande står vi som människor till varandra? Och ytterst: Vad är det som är sjukt?"

Arne H. Lindgren, ur Svart dagbok.


Frågan är också: till vilket pris får det ske? Om du ska medicinera bort en människas alla symptom, allt som du definierat som sjukt, bortom det normala. Hur mycket tycker du att man får räkna med att förlora då? Muntorrhet, yrsel, skakningar. Det är bieffekter jag gissar att du skulle tycka är ok. Vanliga, inte så svåra. Men när det blir lite större: försämrad koncentrationsförmåga, ökad trötthet, känslomässig avtrubbning. Tycker du att det är ett ok pris?

Det finns något problematiskt i att ta ifrån en människa makten över att definiera vad i hennes liv som tillhör det normala, och vad som tillhör det sjuka. Visst, det finns tillfällen när det verkligen behövs. När man mår så dåligt att man inte är förmögen att se klart, när man är helt vilse. Då behöver det finnas någon där som tar över. Men att en behandlare på egen hand skulle kunna komma fram till vad som är viktigt för någon, vad som är styrkorna, hoppet, det som känns levande, det utgår från att alla människor är lika, passar in i en mall.

Och förvisso tror jag att människor i grunden är väldigt lika, men inte på det sättet. Inte som att alla skulle må bra av samma saker, av att leva liv med samma aktiviteter, samma prioriteringar, göra samma val. På det sättet är vi olika.

Kanske hör detta om vad som är friskt i en människa, eller viktigt för henne, också ihop med frågan om vilket pris som är rimligt att betala för att symptomen ska kunna medicineras bort. För någon som hittar mening och ljus i att skriva, och skaffar struktur på sina dagar utifrån det, kan det vara helt förödande med en medicinering som gör skrivandet omöjligt. För någon annan kan en sån bieffekt vara ok, men det kan vara livsavgörande att orka röra sig smidigt, att inte stegen ska tyngas av medicinerna.

Jag läser Svart Dagbok av Arne H. Lindgren, som är dagboksanteckningar skrivna under perioder när han vårdades på St Lars, och drabbas av hur mycket som är sig likt. Det är en äldre form av psykiatri. Men detta: hur någon annan tar sig rätten att bestämma vad det normala är, det är detsamma. Strukturer som handlar om att patienten ska underordna sig och lita på de som är auktoriteter på området, finns fortfarande kvar.

För tyvärr är det så. Den vård jag har fått säger mig att de allra flesta behandlare faktiskt tycker att de är bättre på att bedöma vad som är friskt i mig, än vad jag själv är. De allra flesta tycker att det är de som kan avgöra vilka saker jag får klara av att de försämras, för en lyckad medicinering. Och de allra flesta tycker att det självklart är de som bedömer om medicineringen är lyckad eller inte. Om jag protesterar? Ja, då kan det ju lätt definieras som ett symptom på sjukdom, och att jag inte vet mitt eget bästa, och så behöver man inte bry sig om det.

Och helt ärligt, om du träffat mig för första gången, hade du då litat på min bedömning av mig själv? Hade du lagt vikt också vid de saker jag sa var problem med mediciner, hade du låtit mig bestämma om det var en bra idé med medicinering eller inte? Hade du trott mig om jag sa att jag trots allt mår bättre och har ett bättre liv om jag står ut med en viss grad av hallucinationer i perioder, för att alternativet att må som jag gör av mediciner faktiskt är värre? Hade du litat på att jag vet var gränsen går, när det är lämpligt att börja med medicin? Jag har 13 års historia i psykiatrin, jag har provat massor med mediciner, jag brukar skriva ut en lista på de preparat jag provat och ta med mig. Hade det räckt för att du skulle lyssna på det jag sa, för att jag skulle få vara med i bedömningen av vad som blir bäst för mig?

Jag vet inte. Jag vet ju inte vem du som läser är, så jag kan inte bedöma det. Men jag kan säga att jag absolut inte skulle lita på det. Jag skulle inte lita på att du visste skillnaden mellan dissociation och psykos, och därför skulle jag inte lita på din medicinska bedömning. Och jag skulle absolut inte lita på att du lät mig vara med och bestämma, för det är så ovanligt. Vad resultatet blir? Att jag inte skulle berätta för dig om mina värsta symptom, om jag inte önskade mig medicin, om min bedömning inte var att jag gått över gränsen, så att det skulle vara värt priset jag måste betala för att slippa symptom med medicinens hjälp.

Hur bra vård blir det då, om jag inte är ärlig mot dig? Inte så bra vård, det tror jag vi kan vara överens om. Men kan det bli en bra vård utan samarbete, utan att vi hjälps åt? Där är jag inte så säker på att vi är överens. Kanske är du en av dem som tycker att jag ska överlämna mig, känna tillit till dig, för att du har utbildning.

Vad gäller grubbel och existentiella frågor är det mer komplext än hallucinationer. Hallucinationer är alltid mest laddat, receptblocket ligger alltid nära då. Men tvivel, hur mycket tvivel är egentligen normalt, friskt? Och hur mycket tro? Vem är det som kan avgöra det, var gränsen mellan tvivel och depression går? Eller var gränsen mellan vanföreställningar och en tro att finna styrka i går? Är det du eller jag som kan det, om det handlar om mig, mitt grubbel, min tro?

Kanske är svaret att ingen av oss kan det, inte på egen hand. Kanske måste vi mötas på allvar om vi ska kunna komma fram till något, om vad som är friskt och vad som är sjukt i mig, var gränsen går.

Arne H. Lindgren var förutom patient på St Lars lärare, journalist och författare. Han har skrivit några texter som finns med i Svenska kyrkans psalmbok. För mig kan de ge mer hopp och lugn än vilken medicin som helst, när grubbel och tvivel smyger för nära, drar för mycket i mig. Det finns något tryggt där, i det som säger mig att någon annan varit där före mig. I den enkla bönen i psalm 523 "Kom nära Gud. Kom morgon. Ge mina ögon ljus." hittar jag lugn. Och i psalm 208 hittar jag hoppet. Kanske inte för att jag tror att gud kommer lyfta all smärta från mina axlar, inte så länge jag finns kvar i livet. Men för att orden säger mig att någon vet hur det är i mörkret, och trots det kunnat hitta hopp om en annan sorts liv.


"Det tänds ett ljus i sorgens mörka gömma. Det hörs ett ord i gråtens slutna rum. /.../
Det föds en kraft i dödens bittra närhet. Det hörs en sång när rösten blivit stum.
Det är det nya livets stämma, Guds kärleks evangelium."


Medicin är inte alltid det bästa alternativet, och allt som gör ont och är svårt kanske inte ska sjukdomsförklaras. Det är fint med behandlare som är ambitiösa och verkligen vill hjälpa, men jag önskar att fler såg hur lätt det går överstyr. Hur man faktiskt kan göra illa och försvåra saker om man vill för mycket, för patientens räkning. Och att det sällan kan bli bra vård om man inte har patienten med sig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Det måste vara så att du har fått allt du behöver, för nu är den planerade tiden slut.

För ett tag sen läste jag Den blomstertid nu kommer, patientens separation från terapeuten av Maj-Britt Larsson Holmkvist, och skrev lite av de tankar jag fick när jag läst boken i det här inlägget. Jag tänkte skriva ett par inlägg till, för det var så många tankar som väcktes. Fast så blev det inte av. Annat kom emellan. Trötthet, tankar om annat, sånt. Men nu kommer i alla fall lite mer funderingar utifrån den boken.

Boken handlar om avslut av terapi, och separation från terapeuten, och författaren har gjort en studie där hon träffat patienter som gått i terapi tre gånger efter att terapin avslutats. Gångerna har varit utspridda över ett halvårs tid. Det handlade både om patienter som gått i korttidsterapi och såna som gått i längre terapier, om jag minns rätt var alla terapier med psykodynamisk inriktning.

"Den postterapeutiska fasen, som en del i behandlingen är av stort intresse för terapieffekten. Är de nya lösningarna bestående? Har nya strukturer byggts upp, som håller (internaliserat gott objekt)? Faller patienten tillbaka i gamla destruktiva mönster (internaliserat ont objekt)? Den postterapeutiska periodens omorientering och nyanpassning har således stor betydelse för behandlingens mera långsiktiga effekter."

Författaren hade en något naiv inställning, som tex innebar att hon verkat gå in i i studien med tanken att alla terapier är bra i betydelsen att de innehållit vad patienten behövs, och också att alla terapier är så långa som patienten behövt. Jag skrev lite om det i det tidigare inlägget. Fördelen med den naiva inställningen är att det blev så tydligt att hon behövde konfronteras med en verklighet som såg annorlunda ut, och att hon faktiskt försökte omforma sin bild efter verkligheten (istället för att försöka trycka in verkligheten i den bild hon redan hade). Hon tvingades formulera sina tvivel och funderingar, och delar också med sig av de tankar hon fått på vägen.

"Min forskningserfarenhet har gjort mig mycket tveksam till det traditionella sättet att så abrupt avsluta terapi. Ett datum bestäms i förväg. Under avslutningsfasen arbetar patienten med den förestående separationen och förbereder sig att stå på egna ben. På avslutningsdagen är terapin enligt "skolboken" oåterkalleligen slut, vilket i praktiken innebär att skiljas från terapeuten för alltid. Min forskning visar den okänslighet, som ligger till grund för ett sådant tillvägagångssätt"

"Patienter vet ofta vilka påfrestningar de mäktar med och i vilken takt de förmår separera. Det är naturligt att patienter, som upplever att de har makt att påverka sin behandling och som känner att terapeuten bekräftar och lyssnar på dem, mår bättre än dem som berövas möjlighet till självbestämmande. Därför bör separationsfasen ske i samråd och skräddarsys utifrån deras behov. Enligt min mening bör terapin avvecklas successivt, så att patienten i lagom doser kan konfronteras med den ångest som separationen väcker."

"Under forskningsprocessen kom jag att starkt betvivla det traditionella sättet att avsluta terapier. Åtskilliga gånger frågade jag mig, hur separationstekniken uppkommit och på vilken teoretisk bas den vilar. Min forskning visar teknikens okänslighet för patientens behov."


Hon märker också hur stor betydelse samtalen med henne har för patienterna. Att hon hamnar i en terapeutroll där hon försöker hjälpa patienterna att göra ett avslut inom sig, eller att se vad de behöver mer hjälp med (och att det är rimligt att de behöver mer hjälp), i de fall där terapin inte är avslutad känslomässigt, även om den är det i praktiken.


"Hos samtliga korttidsterapigrupper framkommer behov av uppföljningssamtal. Dessa är avgörande för om patienten behöver fortsatt terapi eller kan växa vidare med den behandling som erhållits. /.../ Jag vill påstå att kontinuerlig uppföljning av korttidsterapipatienter inte enbart skonar patienten från onödigt lidande. I en tid av ökande sparkrav innebär det även en ekonomisk besparing."

Det hon beskriver händer med en del av patienterna under de samtal hon har med dem gjorde att jag såg något tydligare. Något som jag redan reagerat på och funderat kring, men inte lyckats formulera klart för mig själv. Det handlade om vem det är som bedömer om man fått den hjälp man behöver, om det är rimligt att terapin avslutats och att man ska ses som färdigbehandlad.

Det finns ett problem där, att det i första hand är den behandlare som bedriver terapin som också bedömer om man är färdigbehandlad. Eller möjligen en läkare som jobbar i samma team (och som inte alltid är så intresserad av terapeutiska processer). Det problematiska är inte att de som jobbar inom psykiatrin överlag skulle vara dåliga eller ignorera sina patienters behov. Nej. Det problematiska är att bedömningen om hur mycket vård en patient behöver görs i ett system som är hårt styrt av pengar, reglerat av den politik som finns. Och att det nog kan vara svårt att orka se hur ofta patienter inte får tillräckligt, även om de kan få något.

Risken är att en patient blir stämplad som färdigbehandlad när den tid som finns för hen har gått ut, och att den stämplen hindrar att hen får mer vård, för att det är lätt att tolka saker så det passar in i det system där man ingår. Jobbar man med korttidsterapi i ett system där synen är att patienter ska klara sig på det, finns det alltid risk att man läser de signaler som tyder på att patienten skulle behöva mer som något annat. Som en ovilja att vara självständig, som ett negativt beroende av behandlaren, som något där en lämplig och försvarbar åtgärd är att avsluta terapin, istället för att fortsätta den.

Det är det där, att det alltid finns en risk att man tror så mycket på de teorier man utgår från, eller det sammanhang man ingår i, att man helt enkelt ser tecken som bekräftar att de stämmer. Att systemet är ok, att teorierna har rätt, istället för att se bristerna. Att människor får mindre hjälp än de behöver. Att många lämnas ensamma.

Med de maktstrukturer som finns väger också en behandlares ord tyngre än en patients. Om man inte tycker att man fått tillräckligt med terapi, men det finns en terapeut som bedömt att man har det, finns det rätt liten chans att man ska få mer beviljad. (Alternativet att skaffa terapi privat finns ju för dem som kan lösa det ekonomiskt, men det är en annan sak). Framförallt eftersom bedömningarna sker inom samma team. På samma mottagning, av behandlare som jobbar tillsammans och förmodligen är lojala med varandra.

Den studie Maj-Britt Larsson Holmkvist gjorde, och skildrade i denna boken visade på en modell av hur det skulle kunna vara. Hur bara ett par samtal med en fristående terapeut kunde hjälpa de flesta att gå vidare, och göra tydligt vilka som inte var färdiga utan behövde mer behandling. Det blir så tydligt hur stor betydelse det kan ha att möta någon som inte är lojal med mottagningen, cheferna, läkaren, terapeuten. För att hen kan se bristerna utan att själv ha ett ansvar för dem, och utan att behöva gå in i någon slags försvar eller försöka berättiga att det är som det är. Hen behöver inte heller tappa någon prestige om hen tycker att patienten har problem kvar, eller pekar på att terapeuten inte kunnat handskas med och möta alla de problem patienten hade.

Kanske är det en komplicerad sak att organisera så att det skulle kunna finnas möjlighet att bli bedömd av någon som står utanför systemet. Jag har inget förslag på en praktisk lösning, jag vill bara peka på detta: det finns ett problem i att det är samma människa som behandlar någon som också ska bedöma om denna behandling är tillräcklig, och att den alternativa bedömning man kan få för det mesta handlar om att en läkare i samma team bedömer läget. En läkare som sällan är specialist på psykoterapi, och som dessutom förväntas vara lojal med den terapeut vars behandling ska bedömas.

Det krävs väldigt god självinsikt från behandlarna, och en väldigt stor förmåga att se sina försvar i en sån situation, för att det ska kunna sluta på nåt annat sätt än att behandlarna tar sin auktoritet och kör över patienten, om hens bedömning av hur bra behandlingen varit inte stämmer överens med deras. Och det skulle ju vara bra om alla som jobbade i psykiatrin var de ideala människorna för jobbet, och om de alltid kunde vara välbalanserade, lugna, och öppna för att de själva kanske inte har rätt. Men nu är ju även behandlare människor, och dessutom människor som jobbar i ett system där de ofta är pressade, överbelastade och stressade. Så kanske ska vi inte förlita oss på att alla alltid beter sig helt idealt. Kanske kan vi se att det finns ett problem här. Ännu en situation där maktstrukturerna riskerar att patienten blir underlägsen, maktlös, och dessutom kanske hindras att få den hjälp hen behöver för att bli bättre.

Jag vet att alla inte alltid kan få allt de behöver, speciellt inte inom psykiatrin. Men jag tror ändå att det finns en styrka i att få bekräftat att behoven finns, att man behöver hjälp. Att det man fick inte var tillräckligt, om det nu inte var det. Att det finns ett hopp inbyggt i det. Och att det är något man alltid borde kunna få, bekräftelsen på att behovet finns, oavsett vilka praktiska möjligheter psykiatrin har att tillfredsställa behovet.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Men vi är ju bra. Vi hjälper patienterna. Se, här i boken står precis hur det är.

För ett tag sen läste jag Den blomstertid nu kommer, patientens separation från terapeuten av Maj-Britt Larsson Holmkvist. Boken utgår från ett forskningsprojekt om just separationer när terapi avslutas. Boken drog upp rätt mycket tankar i mig, så blir nog flera inlägg utifrån den (om och när jag hittar tillräckligt med fokus för att skriva dem). Men jag börjar med ett. Börjar dra i en tanke.

Författaren är psykodynamisk terapeut, och studien är uppbyggd utifrån att studera separationerna med tekniker så att även en del av det som är omedvetet hos patienterna kan komma fram och spela roll i forskningsresultaten. Det fokus som finns utgår från objektrelationsterorin och anknytningsteorin, och hon önskar studera olika sorgreaktioner, och om patienten lyckas göra terapeuten till ett inre gott objekt.

Om jag minns rätt har alla patienter som avslutar terapi på en viss klinik blivit erbjudna att delta i studien (men alla har inte valt att delta), det finns med både människor som gått i långtidsterapi, med väldigt olika längd, och de som gått i korttidsterapi, med tolv terapisamtal på tolv veckor. Där har du förutsättningarna i stora drag.

Denna första tanke jag vill dra i handlar om vad hon förväntade sig, Larsson Holmkvist. Det verkar som att hon helt uppriktigt var inställd på att patienter som avslutar terapi därmed har fått den hjälp de behövt, och också att de fått hjälp att handskas med avslutet och separationen, och att en del av sorgen bearbetats redan innan avslutet sker.

Jag förstår att det är så det ser ut i ideala fall. Att terapin inte avslutas förrän patienten är färdig för det, och att terapeuten kunnat ge hen vad hen behövde. Men jag blir ändå helt mållös. För mig framstår det som en oändligt naiv inställning. Att tro att verkligheten ser ut så, som i böckerna, i teorierna, som att verkligheten består av bara ideala fall. Och jag tror inte att hon är korkad, jag tror inte det är det det handlar om. Därför blir jag ännu mer mållös. Hon verkar vara en klok människa, och när teorierna och fyrkantigheten krockar med den verklighet som framkommer i samtalen med patienterna i studien väljer hon verkligheten. Jag gillar henne för det, för att hon inte stannar kvar i den fyrkantighet där det verkliga inte riktigt får plats, även om det nog medförde en hel del kamp för henne på olika sätt.

Nej. Jag tror inte att det handlar så mycket om henne som person, eller att det bara är hon som skulle vara dum nog att tro att terapi i verkligheten alltid är som den borde vara. Jag tror det handlar om något annat. Något om att bygga tryggheten i sin yrkesroll på teorierna. Något om att behöva tro på att det man gör är något bra, att den hjälp man ger faktiskt hjälper. Terapi kan vara fyllt av så mycket smärta och tungt jobb för patienterna, så jag antar att man inte kan bygga sin känsla av att det man gör är något bra på vad patienterna förmedlar. Det skulle vara en rätt bräcklig grund att stå på, med tanke på hur stormigt och omväxlande det kan vara.

Kanske handlar det inte bara om en själv. Att en terapeut behöver tro på sig själv, sin förmåga, sin yrkesidentitet och kunskap, att den håller och är något bra. Kanske behöver man också tro på psykoterapeutyrket i stort? Alltså jag vet inte om det är såhär, jag bara tänker. Och jag tänker att det skulle förklara en del för mig, om det är så. Om psykoterapeuter behöver lita på psykoterapeuter i stort för att kunna lita på sig själv och att det hen gör i sin yrkesroll är något bra. Och om läkare behöver lita på läkare i stort för att tro på sig själv och det hen gör i sin roll. Och andra yrkesgrupper på samma sätt.

Jag tror inte det finns nån självklarhet i att det överskrider de olika yrkesrollerna, att tex läkare inom psykiatrin behöver tro på att psykoterapeuter inom psykiatrin gör ett bra jobb utifrån ett klokt perspektiv, för att tro på sig själv i sin roll. Men kanske behöver man den inställningen inom yrkesgruppen. Den som säger "Vi är bra. Vi hjälper." Att vi:et kan vara något att luta sig mot om man tvivlar på sig själv. Och att teorierna kan vara något som ingår i vi:et. Något som definierar hur saker är, hur det funkar, hur det man gör hjälper. Varför det är bra.

Det är klart att man behöver lita på sig själv och sin roll, och jag tänker att det är klart att man behöver kollegor som är insatt i hur det är, som förstår ens jobb och på vilken grund av teorier det vilar. Men det som får mig att bli mållös (eller möjligtvis utropa ett "jösses") emellanåt, tex av det som jag upplevde som en extremt naiv uppfattning att utgå från i den här studien, handlar om att man kan glömma bort verkligheten. Och hur skruvat det blir då. Om man använder vi:et och teorierna som skydd, om man använder det för att skapa ett sammanhang där man kan få bekräftelse på den verklighet man vill ha bekräftelse på. Om det blir en mur mot den verkliga verkligheten, om det teorierna säger alltid går före.

Det var något med just detta, att tro att alla får vad de behöver innan avslut, som gjorde det så tydligt för mig. Hur man kan använda teorierna och överenskommelserna inom en grupp för att forma en bild av verkligheten och hur saker ser ut, på ett sätt som faktiskt inte speglar verkligheten. I verkligheten har terapeuter brister, och framförallt i ett system (som inom psykiatrin) där patienten inte får välja vilken terapeut hen ska gå hos, finns det en risk att det terapeuten kan ge inte matchar vad patienten behöver.

Ännu större blir risken att människor inte får vad de behöver när så mycket styrs av pengar. När korttidsterapi anses vara den rätta metoden, och förväntas kunna hjälpa de flesta, och där det inte spelar någon roll vad som kommer upp och hur patienten egentligen har det efter de tolv gångerna. För det är fyrkantigt, orubbligt, och när gångerna gått är det slut. Jag förstår det ekonomiskt, och jag kan tycka att det är försvarbart att ha korttidsterapier också, att ramarna kan vara något bra, och ge chanser till åtminstone en viss hjälp. Men det finns ett glapp där. Mellan att tro att man hinner få hjälp med något inom ramen av en korttidsterapi, och att tro att alla som går i en korttidsterapi bara har behov av korttidsterapi, och får allt de behöver och dessutom hinner med att få hjälp att bearbeta avslutet inom dessa gånger.

Varken terapeuterna eller förutsättningarna för terapi är så ideala i verkligheten som de kan vara i böckerna. Och patienterna är inte alltid lika typiska. Men vad händer om man skapar en sanning utifrån en tes om att det är så, om man skapar ett vi som vilar på teorierna, det typiska, det ideala, och sen glömmer vikten av att ifrågasätta ibland, och att släppa in verklighetens komplexitet i tolkningarna av det som händer? Jag tror det finns risk att man skadar patienter. Att den blindhet man skapar inom sin yrkesgrupp är en blindhet som gör att man hindrar en konstruktiv utveckling. Både i stort, och ibland med enskilda patienter. Om man bara ser det typiska i en människas problem istället för att försöka se människan på djupet, finns det risk att man missar vilka sätt som skulle vara de bästa att hjälpa på. Att man går omvägar eller går vilse tillsammans, trots att det kanske fanns en annan möjlig väg att gå.


"Framför allt har jag förvånats och vida förskräckts över min tidigare blindhet och brist på reflektion och ifrågasättande. Med andra ord tvingas jag se och erkänna, hur jag idealiserat och svalt teorisystemet som en absolut sanning och därefter lojalt inordnat mig inom dess ramar."

/.../

"Som blivande psykolog och psykoterapeut skolades jag in i ett psykoanalytiskt paradigm, som doktorand i det rådande forskningsparadigmet vid universitetet. Paradigmet är en slags modell som innebär att rutinmässigt tänka, känna och agera i vissa bestämda tankebanor, som sällan ifrågasätts. Med andra ord utgår man från att paradigmet står för den absoluta sannningen."

ur Den blomstertid nu kommer, patientens separation från terapeuten
av Maj-Britt Larsson Holmkvist

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Patientperspektiv. Vad är det? Och spelar det nån roll?

Håller på att läsa Människan i den slutna psykiatriska vården av Per Lindqvist. På baksidan av boken beskrivs det som att "boken är en kritisk granskning av psykiatrin och i synnerhet den slutna psykiatriska vårdkulturen utifrån ett patientperspektiv". Och jag vet att författaren förmodligen inte kan ställas till svars för hur boken marknadsförs, men även inne i boken finns en del olyckliga formuleringar, och jag tror inte det är en slump ändå. Jag vet inte om han valt ordet, men det kan vara så, att han ser denna boken som något som lyfter fram patientperspektivet.

Jag har nog aldrig läst en bok som har så tydligt läkarperspektiv. Det är intressant. Jag har inte reflekterat tillräckligt över läkarens roll i organisationen. Och han tar upp saker som jag tycker är viktiga, och det ger något att läsa om dem från ett annat perspektiv än mitt. Se bilden från ett annat håll. Från läkarens håll.

Men varför då detta, att det står "patientperspektiv" på baksidan av boken? Jo. Han försöker hela tiden sätta patienten och patientens bästa i centrum. Han är tydlig med att det måste vara psykiatrins uppgift, att utgå från vad patienten behöver, hur det blir bra för patienten. Det är i fokus när han reflekterar över olika strukturer, vårdmiljö, sätt att bemöta och behandla.

För mig är patientperspektiv något annat. Något som utgår från patienters berättelser och upplevelser. Något som helst inte ska vara silat genom en behandlares värderingar, tolkningar och referensramar. Det finns ett problem i att de flesta artiklar, böcker, de flesta uppsatser och den mesta forskning om vården görs av människor som är utbildade inom vårdrelaterade yrken. Psykoterapeuter skriver om psykoterapibehandlingar, läkare skriver om medicinska behandlingar osv. Och det är som det ska, det är deras område, det är de som har specialistkunskapen. Det är de som kan ta oss vidare, utveckla nya metoder, teorier, fördjupa kunskapen. Och det är ändå inte riktigt som det ska, för något faller bort. Det är risk att det blir ett hål i förståelsen, teorierna, bilden av psykiatrin, behandlingarna, vad som är viktigt.

Jag är inte säker på att en psykoterapeut och en patient har samma tolkning av vad som hände, vad som hjälpte, vad som gjorde illa. Och inte heller en läkare och en patient. Eller vad gäller någon annan som i sitt arbete möter patienter. Dels handlar det om två individer som möts, och att det därför måste bli två olika historier om vad som hände, där den ena faktiskt inte är mer verklig eller sann än den andra. Det är bara två olika perspektiv. Men dels handlar det om nåt större. Inte alltid skriver man om, intervjuar eller gör studier utifrån patienter man själv har behandlat. Men det finns ändå något som kan bli ett glapp. För att utgångspunkterna är olika. Lindqvist tar tex upp det problematiska i om läkare fokuserar helt på symptomlindring. Det är inte säkert att patienten tycker att maximal symptomlindring är det ultimata. Inte om det sker på bekostnad av att behöva leva med biverkningar som gör att man inte orkar med att vara aktiv eller ha ett socialt liv. Det finns en risk att yrkesgrupper inte bara har sin specialitet där de har mycket kunskap, utan också sina områden där de har blinda fläckar. Att det finns kollektiva outtalade överenskommelser och värderingar kring en del saker.

Jag skulle önska att fler studier om psykiatrin gjordes av någon som inte var utbildad på området, som inte var en del av systemet, och som varken hade lojalitet eller prestige inblandade. Där strukturer och behandlingar kunde betraktas och reflekteras över av någon som är mer neutral än så. Men ja, det är svårt praktiskt, för de som är intresserade av vårdapparaten och har kunskap nog för att kunna göra bra studier, lär för det mesta vara en del av systemet, åtminstone genom att ha gått någon av utbildningarna på området.

Ändå. Jag önskar det. Att patientperspektivet fick ta större plats, och att det kunde undersökas utifrån ett mer neutralt perspektiv. För det är viktigt, Lindqvist har ju rätt i att vården måste organiseras och utföras på sätt så det blir bra för patienterna. Och alltför ofta lägger man över bristerna på patienterna. Det som inte fungerar beror på oss. Hur vi beter oss, hur vi mår. Eller (ännu vanligare) så försöker man sudda ut hela problemet, som att det inte fanns. Man lägger det hos patienten, att problemet är i tolkningen av något, inte i det som faktiskt hände.

Det finns så mycket kunskap hos patienter. Kunskap som systemet kunde ha nytta av. Om hur det är att leva med biverkningarna av mediciner. Vad det gör med en att vårdas inom heldygnsvård. Hur det påverkar en att hela tiden vara kontrollerad, övervakad, betraktad som ett hot (mot sig själv eller andra). Hur det är att träffa nya behandlare och gång på gång behöva börja om på nytt. Hur förtroende kan slitas ner och försvinna helt bara pga att det är så många människor man måste lämna ut sig till. Vad som upplevs som retraumatiserande. Och hur man skulle kunna förbättra. Vad vi upplevt spelar roll, påverkar vårt mående, vad som funkar. Det finns så mycket där. Och det handlar såklart om massor med olika perspektiv och historier, många olika erfarenheter. Jag tror det är viktigt att försöka få med dem i så stor utsträckning som möjligt när vi resonerar om psykiatrin. Ta dem på allvar. Se om det finns mönster i vad patienter upplever som svårt eller hjälpande. Försöka förändra så det blir bättre, och inte bara utifrån behandlares teorier och tankar, utan faktiskt med stort fokus på att patienternas upplevelse av vården spelar roll.

Det är bra att det finns engagerade personer som jobbar inom psykiatrin. Det är bra att de tänker, skriver och önskar förändring. Jag blir lugn av det, hittar hopp i det. Men vi kan väl låta bli att blanda ihop saker. En läkare som jobbat inom organisationen och sen skriver egna reflektioner utifrån sina erfarenheter, skriver utifrån ett läkarperspektiv. Patientperspektiven hittar man hos patienterna. Det är viktigt att patientperspektivet får komma från just från oss. Att det inte är öppet för vem som helst att säga sig ha det perspektivet. Såklart kan patient- eller anhörigorganisationer utse någon som för deras talan, och enskilda patienter kan också låta någon annan vara den som skriver eller pratar om vad hen upplevt. Det är sin sak. Det är en annan sak att någon som är behandlare och resonerar utifrån egna upplevelser säger sig lyfta fram patientperspektivet.

Att se saker från flera olika håll är viktigt, speciellt om man vill utveckla en vård som på många håll inte fungerar så bra. Men låt oss hålla ordning på vem som säger vad, vem som för vems talan. Och låt patienternas perspektiv vara just det: perspektivet som uppstår när man ser världen från ett annat håll. Inte från behandlarens.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dagar av tvivel.Hur sjuk är psykiatrin? Och vill den bli bättre?

Jag vet att rubriken är en ytterst generaliserande frågeställning, som det kommer vara omöjligt att svara tydligt på. Det finns krafter i psykiatrin som helt uppenbart önskar sig förändring, det finns andra som verkar tycka att det är väldigt bra som det är, och ytterligare andra som inte verkar bry sig tillräckligt för att ha nån åsikt alls, det är som det är, och varför ska nån som jobbar inom psykiatrin ha ansvar för det?

Jag är en sån där jobbig människa. Som tycker att alla människor har ansvar för allting de deltar i, och för rätt mycket de inte deltar i också. Att vi som människor har ett mycket större ansvar än vi för det mesta vill låtsas om för oss själva eller för någon annan. För ansvar hänger ihop med makt. Kanske inte mycket makt, men ändå. Makt. Man skulle kunna förändra något. Åtminstone lite. Åtminstone precis där man själv befinner sig. I den arbetsgruppen, i den miljön. Men man riskerar ju saker om man försöker förändra. Riskerar att få reaktioner, att alla inte är nöjda med ens ambitioner. Att det blir konflikter, diskussioner, meningsskiljaktigheter.

Det är lättare att bara flyta med. Det är lättare att låta någon annan bestämma, inte låtsas om sin egen makt, sitt eget ansvar, att man skulle kunna göra något.

Jag tror inte du fattar hur stor skillnad det kan göra för patienter, om du verkligen bryr dig om hur det blir för dem. Jag har tidigare skrivit om hur mycket en kaffeautomat i väntrummet betydde. För det sa mig något om att jag är en människa. Att de som möter mig och säger sig vilja hjälpa mig ser mig som en människa. Så många gånger har jag mött något annat. Saker som tyder på att jag inte alls är en människa, snarare ett problem.

Varje enskild människa som jobbar inom psykiatrin har ansvar för att patienter de möter blir respekterade, sedda, mötta som de människor de är. Varje enskild behandlare har ett ansvar för att reflektera över makten som finns inbyggd i sin position, i sin yrkesroll, och fundera över hur just makten påverkar mötet. Varje individ som i sitt jobb möter andra människor har ett ansvar för att fundera över hur patienterna känner sig i det mötet. Vad de får med sig. Är det känslan av att vara en värdefull människa som borde få må bättre, och få all hjälp som är möjlig på vägen?

Så ofta har jag mött något annat. En av anledningarna till att jag tog en paus i att skriva här över sommaren var tvivel. Ett av tvivlen handlade om detta. Om det spelar någon roll. Något alls. Inte bara det jag gör. Om det jag skriver når någon, förändrar något, sätter ord på något någon behöver ord på. Inte mest det. Mest det andra. Spelar det någon roll vad man gör? Världen är en plats med så mycket sjuka beteenden, maktmissbruk, förtryck, idioti, orättvisor. Spelar det då någon roll vad man gör?

Har det någon betydelse om jag bryr mig om att respektera de människor jag möter, om jag vårdar de relationer jag har, är rädd om mig själv och andra? Betyder det något, i stort, om man väljer likgiltighet, kyla, förakt, eller motsatsen? Världen är så himla stor. Och de människor jag möter är ändå rätt få. Har det då nån betydelse? Ändrar det något, spelar det någon roll?

Ja. Jag tror det. Jag tror verkligen det. Det var där jag landade. Det är där jag brukar landa, förr eller senare, när jag har tvivel av den sorten. För jag tror på att ta hand om den lilla bit av världen där man befinner sig. Jag tänker på Moder Teresa ibland. Hennes ord när det kom nya människor som ville hjälpa till, ville jobba i slummen. Hon sa till dem att de skulle åka hem, att de skulle ta hand om människorna där de kom ifrån istället. Och jag antar att en del ändå fick stanna. Men jag tänker på det, det har fastnat hos mig, för att jag tror på det. Att ta hand om det som finns där man är.

Det kan vara stort och fint och viktigt att hjälpa gatubarn, bedriva sjukvård i krigsområden eller liknande projekt. Länge trodde jag att jag var en dålig människa som inte orkade göra sånt. Att jag borde det, om jag nu bryr mig om världen. Åka dit där nöden är störst, göra så mycket jag kunde och orkade. Men jag tror det var lika bra att jag stannade hemma. För jag hade aldrig orkat, jag var för trasig för det. Det hade inte hjälpt nån att jag åkt till Afrika och brutit ihop. Eller Indien. Eller vart jag nu kunde åkt. Jag kan beundra dem som orkar göra den sortens arbete. Det spelar stor roll. Men inte bara det spelar roll. Det är inte som att man måste välja, antingen rädda gatubarn eller vara likgiltig inför världens allmänna idioti och orättvisor.

Det som finns nära spelar också roll. Hur du väljer att möta de människorna som finns i din vardag, vad du väljer att göra med den kraft du har. Det finns möjligheter till förändring inbyggt också i det som är mindre.

Och nej, jag vet. Det är inte alla som vill förändra världen, eller tycker att det är ett bra mål. Det är inte alla som orkar bry sig. Och det är verkligen inte alla som är överens med mig om vad det egentligen är för fel på världen. Vad som borde förändras.

Tillbaka till psykiatrin. Såklart är vi inte heller överens om vad som borde bli bättre i den. En del verkar inte ens tycka att det finns några problem att lösa. Vad man gör på sin fritid kan väl vara upp till var och en. Men om man jobbar med människor som mår väldigt dåligt har man så mycket makt och därmed så mycket ansvar att det i mina ögon aldrig kan vara ok att vara likgiltig inför om psykiatrin gör människor illa istället för att hjälpa dem. Alla borde bry sig om att försöka förbättra, få bort de strukturer som avhumaniserar, retraumatiserar, skadar.

Jag vet inte, om psykiatrin i stort vill bli bättre, eller om de flesta tycker det är bättre att hålla varandra om ryggen. Att det är viktigast att vara lojal med alla andra behandlare i så stor utsträckning som möjligt, än att vara lojal med patienterna och försöka ta deras parti så mycket man kan.

I början av sommaren läste jag en artikel i Helsingborgs Dagblad av Lotta Wendel. Hon tar upp de två recensioner av boken Slutstation Rättspsyk som gjorts i "Socionomen" och "Tidskrift för svensk psykiatri", och sammanfattar rätt bra det jag tänkte när jag läste samma recensioner:

"Men den stora diskussionen har uteblivit och mycket tyder på att de olagliga rutinerna fortsätter att användas inom den psykiatriska vården. En möjlig förklaring kan man hitta i två recensioner av boken, båda i tidskrifter för de professioner som är verksamma inom psykiatrin. Där misstänkliggörs Åkermans och Erikssons föresatser och slutsatser därför att de båda författarna har egna erfarenheter av självskadebeteende och psykiatrisk vård.
I "Socionomen" skriver May Nilsson att författarnas ”egna erfarenheter påverkat skrivandet till den grad att någon objektiv syn på förhållandena inte kommit på pränt.” Nilssons slutsats är att den skildrade problematiken är mera komplex än vad Åkerman och Eriksson förmår ge uttryck för. I en mycket affekterad text i "Tidskrift för svensk psykiatri" menar även psykiatrikern Hanna Edberg att författarna ”inte förmår beskriva verkligheten utan sina personligt färgade linser”.
/.../

Sådana reaktioner på Åkermans och Erikssons bok får mig tyvärr att misstänkta att läget för patienters ställning inom den psykiatriska tvångsvården faktiskt är ännu sämre än vad "Slutstation Rättspsyk" ger uttryck för.

Ingenstans noterar Nilsson eller Edberg i sina recensioner att "Slutstation Rättspsyk" visar att metoderna för att vårda dessa unga kvinnor är direkt olagliga. Åkerman och Eriksson dokumenterar i sin bok detta med en imponerande klarhet och tydlighet, något som senare bekräftats vid olika rättsliga processer.

Att ifrågasätta "Slutstation Rättspsyk" utifrån författarnas tidigare historia av psykisk sjukdom är så lågt och oanständigt att man på sin höjd kan förvänta sig det i anonyma nätkommentarer. Vårdpersonalens egna husorgan ägnar sig alltså åt att patologisera författare vars undersökningar, fakta och resonemang lyfter fram missförhållanden i psykvården och dess juridiska konsekvenser."


OM psykiatrin i stort var ute efter att se de problem som finns och sträva efter en förändring till det bättre borde detta vara en bok av stor betydelse. OM man satte patienter i fokus och trodde att deras upplevelser var något grundläggande att lyssna på, borde man inte misstänkliggöra tidigare patienter som tydligt lyfter fram fakta, förhållanden, och ger svårt skadade patienter en chans att bli hörda. Man borde tacka dem. Det kan vara en bra idé att reflektera och diskutera kring problemen, möjliga lösningar osv, men OM det varit så att patienter var viktiga och sågs som människor med samma människovärde som behandlare, värda samma bemötande och respekt, så borde man åtminstone se till att någon med den inställningen fick lov att skriva recensioner av en såhär viktig bok i just dessa tidningarna. Man borde förstå vikten av det.

Jag fortsätter tvivla, på många saker. Förstår psykiatrin hur stora problem som finns, och att det är angeläget att det sker en förändring så snart som möjligt? Det finns många skäl till tvivel. Psykiatriker är de som har absolut mest makt i psykiatrin. Och därmed mest ansvar. I tidningen som tillhör "psykiatrikernas vetenskapliga & professionella förening", finns det gott om ord som leder till tvivel i ovan nämnda recension av Hanna Edberg.

"Det finns saker som jag vet, som aldrig kommer gå att beskriva i ett PM, eller i en riktlinje från Socialstyrelsen. Det vet jag, det vet ni, det vet eventuellt Åkerman och Eriksson också.
Att balansen mellan empati och sympati, mellan korrekthet och arrogans, mellan professionalism och överengagemang inte alltid är enkel.

Att det ibland kan vara svårt att respektera en människa som inte själv respekterar livet och sig själv."


Jag tvivlar mycket. Men en sak vet jag alldeles säkert. Inte förrän jag mötte behandlare som respekterade mig som människa, och respekterade det inneboende värdet i mitt liv, kunde jag själv börja vägen som ledde till att jag nu respekterar både mig själv och mitt liv. Den vård som inte innehöll en respekt för mig och mitt liv, var inte vårdande.

En annan sak vet jag också alldeles säkert: alla människor har inneboende förmåga till likgiltighet och ondska. Det gör inte att vi går fria från ansvar om vi begår handlingar präglade av likgiltighet och ondska, för vi har också förmågan till andra saker. Empati, värme, respekt, att sprida det goda vi kan. Det kan vara svårt att respektera någon annan. Men det kan aldrig vara försvarbart att tycka att det är ok, eller att vara likgiltig för om man misslyckas med det.

Frågan borde vara hur vi ska göra för att skapa en psykiatri där människovärdet alltid kan respekteras, oavsett hur svåra problem någon har. Det borde vara ett helt grundläggande och viktigt mål i utvecklandet av psykiatrin. Men ses det som något extremt prioriterat, något väldigt viktigt? Jag vet inte. Jag vill tro det. Men jag vet inte om jag gör det. Tror. Det har varit en sommar av tvivel, och än är den inte slut.



(Hela recensionen hittar du här).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Det var aldrig mitt fel att jag mådde dåligt.

Jag tänker så mycket på det som varit. Ser tillbaka på mitt liv och det är som om jag har andra ögon nu, som om jag ser andra saker, förstår saker, det är så mycket som faller på plats, som jag förut inte ens såg att de var fel. Jag inser att det aldrig varit mitt fel att jag mådde dåligt. Jag har haft ansvar för hur jag handskats med det, vad jag sagt, gjort, de val jag gjorde på vägen. Men inte detta: all smärta, all trasighet, att år har gått åt till att bara överleva, och fler år för att ta mig vidare, till ett liv som handlar om att leva. Inte överleva. Det är så stor skillnad.

Jag läser inlägg på twitter som handlar om att inte tro på insiktsterapi, och jag förstår det inte. Jag tror insiktsterapin blivit ihopblandad med metoden av fria associationer. Aldrig någonsin har jag gått i en behandling som handlat om fria associationer, jag har fått för mig att det inte finns så många såna behandlingar nu, men jag vet inte. Det jag vet är att insikterna jag fått med hjälp av terapi är det som förändrat mitt liv, det som vänt upp och ner på allt. Så det äntligen kunde bli på rätt håll. Så jag kunde se med ögon som ser det verkliga. Utan den hjälpen, utan det som lärde mig hur man gör för att nå sina insikter... Kanske hade jag klarat mig ändå. Men jag stod på kanten till avgrunderna och det blåste så mycket och inte förrän jag fick hjälp att ta mig därifrån kunde allt bli annorlunda. Det spelade roll att lära mig ångesthanteringsmetoder, det var lättare att inte falla när jag kunde andas, sova, äta, finnas, trots allt. Men jag stod fortfarande kvar där, på kanten. Och jag visste att det är svårt att orka balansera ett helt liv, att det är en kamp utan paus. Jag är så tacksam för att jag fått hjälp att ta mig därifrån.

Ibland kommenterar någon och säger att jag ska skriva om positiva upplevelser av psykiatrin. Mina mest positiva upplevelser handlar om detta: att någon fanns som mötte mig där jag var, och som hjälpte mig därifrån. Som inte bestämde åt mig att det var ett lagom mål att förbättra mina metoder för att handskas med undergången, utan som hjälpte mig att hitta ett annat sätt att leva. Som var beredd att höra det som var hemskt, det som slet mig i bitar, som hjälpte mig att förstå. Utan delandet, utan en trygg relation, utan insikterna hade jag stått kvar där, på kanten, och kämpat. Och vacklat.

Jag läser Kristian Lundberg. Jag läser yarden igen, jag läser poesi, jag slukar allt och vill alltid få finnas i hans språk. Det är något med att han befinner sig i den stad som är min, han går på gator som jag vet vilka de är. Det är något med körsbärsblommor som blåser fram på S:t Knuts väg, det är något med att känna sig hemma. I orden, världen. Mest handlar det inte om vägarna, blommorna, Malmö. Mest handlar det om något annat. Hans mamma insjuknade i schizofreni när han var barn. Det är något med overkligheten, med att använda skrivandet och orden för att kontrollera kaoset, för att fånga det som faktiskt är verkligt, och att det är något man måste anstränga sig för. Vad som är det som egentligen är verkligt är inte något självklart. Han skriver om resan bort från sjukdomen, ut ur det overkliga, till något annat, och jag tänker att vi är lite lika. Samtidigt som ingenting är samma.

"Är resan in mot tillfrisknande lycklig? Nej, nästan aldrig. Varför gör man den då? För att det är oundvikligt. För att alternativet är värre."

Jag växte inte upp med någon som var psykotisk, men det är något med övergrepp och tystnaden kring dem som gör att verkligheten kan bli skev. Om man är liten tar man på sig så mycket ansvar som inte är ens ansvar. Man hamnar lätt i att bära så mycket obegripligheter och smärta och kaos, utan en chans att förstå hur det skulle ha varit, eller hur man kan ta sig ur det. Jag visste inte ens att det fanns ett alternativ, hur skulle jag kunna veta det? Det var många år senare som jag insåg det, att det fanns något annat. Att det gick att ta sig ur det.

Jag fick hjälp och det var genom psykiatrin. Men det är inte självklart. För det mesta har psykiatrin varit ännu mer makt, ännu fler människor, som använt sin auktoritet för att göra verkligheten ännu skevare. Det är så lätt att gå vilse om man inte har någon grund att stå på, och utan insikter tappade jag lätt bort mig. Inget var konstant, vad som helst kunde vara verkligt, och det fanns inget att luta mig mot. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur det är att leva i en sån värld. Det är surrealism, och att hela tiden försöka ha en ordnad yta, försöka klara av att leva som om allt var normalt, och det gör surrealismen ännu större, för att det blir ett så stort glapp. Och det där glappet kan slita en i bitar till slut. Skillnaden mellan det liv man lever som ser ut att fungera, och hur allting är kaos och snett och obegripligt. Oändligt mycket smärta och mörker.

Nu har jag insett att det aldrig var mitt ansvar, att det fanns ett glapp, att jag mådde dåligt. Jag var utsatt för hemska saker, och av det blev jag skadad. Det är inte svårare än så, och samtidigt finns det inget alls som är enkelt i det.

Att jag mådde dåligt var aldrig mitt fel. Det handlade aldrig om att det var nåt fel på mig från början, det handlade inte heller om att jag inte ansträngde mig eller försökte må bättre. Jag kämpade med alla krafter jag hade, ofta ännu mer än så, och det räckte inte. Jag önskar mig att vi hade en vård där man kunde se värdet av att hjälpa människor att förstå det som varit, hur det varit, och varför. En vård som också på det sättet hjälper människor ut ur den smärta, det kaos och det sjuka de befunnit sig i. Vi är många som varit vilse så länge vi kan minnas, vi är många som inte fick en grund att stå på. Vi behöver också hjälp, vi behöver också bli sedda, få vara verkliga. Vi finns.

Jag vill säga: det är möjligt att läka. För det är det. Jag vet att det är det, eftersom jag har gjort det. Jag vill också säga: det är så många som inte får chansen, som inte har det stöd och den hjälp de behöver. Det är så många som ger upp och dör. Jag är glad att jag inte gjorde det. Och jag är så oändligt ledsen för att psykiatrin för det mesta lagt ansvar på mig för saker jag inte haft makt över, istället för att hjälpa mig att se hur det var, och att hjälpa mig att ta mig därifrån.

Det borde varit annorlunda. Vi borde åtminstone sträva efter att det ska bli annorlunda i framtiden. Behöver man hjälp på djupet skulle psykiatrin åtminstone kunna bekräfta detta, även om det inte finns möjligheter att ge hjälpen. Att lägga ansvar för att någon mår dåligt på den som sliter med sitt inre kaos, kan vara den sista droppen. Det som gör att det till slut inte finns något hopp kvar.

Jag vet nu att det var fel, så mycket av det jag fick höra, så mycket av det bemötande jag fick. Det var aldrig mitt ansvar att jag mådde dåligt. Det var inte det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dissociation som en nödvändighet i en värld där offer inte existerar. (Boken Varat och varan).

Ett inlägg till som utgår från boken Varat och varan : prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan av Kajsa Ekis Ekman.

Jag som är lite insnöad på att läsa om dissociation tycker att denna boken är intressant också för att det blir så tydligt att både prostitution och surrogatmödraskap är "industrier" som bygger på att de som "utför tjänsterna" utvecklar dissociativa försvar. Det som i normala fall är tecken på att man blivit traumatiskt skadad används i propaganda för legalisering av dessa fenomen som något positivt (och nödvändigt).

Det är rätt intressant att se på dissociation som fenomen ur ett annat perspektiv än genom böcker som utgår från traumaforskning eller -behandling. Läsa teorier från ett annat håll. Där mannen som köper sex vill att det ska gå att köpa, som om det var en tjänst, men samtidigt önskar sig äkta engagemang och närhet av den prostituerade, som att det var relation det handlade om, inte en köpt tjänst. Där sprickan och splittringen finns inbyggd per automatik genom detta, och där mannen lägger över på den prostituerade att göra så det inte märks. Hur splittringen som egentligen hör hemma i själva situationen flyttar in i kvinnan, splittrar henne på olika sätt.

Såklart är dissociation bra försvar att använda när den värld man lever i inte går att handskas med på andra sätt. Och såklart är dissociationen tecken på att det är skadligt, även om också de som uppger att de vill prostituera sig medvetet använder sig av dissociation. Det blir svårt att kontrollera dissociationen så att den bara uppstår när man säljer sex, i andra situationer kan försvaret triggas igång för att man har det så nära till hands, även om man inte vill det. Försöker man splittra bort delar av det liv man lever, i mer eller mindre hög grad, är det svårt att vara hel i andra delar av livet.

"Det som återkommer är känslan av förlust, förlusten av jaget som en helhet. Att inte kunna känna hur man hör ihop. Prostitution och surrogatmödraskap fragmenterar människan och precis samma effekt har berättelserna om dem på samhället. Vi glömmer bort hur saker hör ihop; vi lär oss att hålla isär, att inte tänka två saker samtidigt.
Något annat sker när vi gör anspråk på hela mänskligheten. När vi säger att nu räcker det, jag vill inte spela roller, jag vill inte gömma mig, jag är inte en hora, inte en madonna, jag är en mäniska, och jag har rätt att känna. Jag är inte antingen eller, jag är både och. Jag har rätt till de barn jag föder. Jag behöver inte gå och träffa män jag ogillar. Min kropp lever och jag ska lyssna på dess signaler. Den är inte min ägodel, den är inte ett objekt för oss själva, den är vår möjlighet i världen."

[Kajsa Ekis Ekman]

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Att vara ett offer, eller ett subjekt.(Boken Varat och varan).

"Varför denna rädsla för offret? Varför är det så viktigt att fastslå att prostituerade på inga villkor får vara offer?

Den nyliberala ordningen hatar offer, liksom alla system som accepterar ojämlikheter. Att tala om den utsatta människan - den sårbara människan - pekar nämligen på behovet av ett rättvist samhälle och ett socialt skyddsnät. Att tabubelägga offret är ett led i legitimerandet av klassklyftor och könsojämlikheter. Detta sker i två steg. Först sägs det att offret per definition är en svag, passiv och hjälplös person. Men eftersom utsatta människor kämpar och utvecklar en mängd strategier för att hantera sin situation, »upptäcks« att idén om offret var falsk. Den utsatta människan var inte passiv, tvärtom. Därför, sägs det, måste vi avskaffa offret. På detta följer att vi måste acceptera den sociala ordningen: prostitutionen, klassamhället, de globala ojämlikheterna - om vi inte vill stämpla människor som passiva och hjälplösa.
Men det är något konstigt med den här definitionen på offer. Ett offer, enligt Svenska Akademins ordlista, är någon eller något som blir ett byte för någon eller något eller drabbas av något.

Det vill säga: någon som utsätts för något av någon annan. Här sägs ingenting om hur personen som utsätts är - det handlar om vad någon annan gör mot en. Någon slår, rånar, lurar, är elak eller drar fördel av en på annat sätt.

Men det som karakteriserar den nyliberala definitionen på offer är att offer har blivit ett karaktärsdrag. Det betyder att man är en svag person. Att vi antingen är passiva offer eller aktiva subjekt. Det går inte att vara både och. Således svartmålas offret för att sedan avskaffas helt.
I stället för den utsatta människan, som tabubeläggs, skapas illusionen om den osårbara människan. Människan som per definition inte kan falla offer /.../ För vad den osårbara människan än gör /.../ är hon per definition ett aktivt subjekt som utövar motstånd och kontroll. Det enda möjliga våld som går att utöva mot henne blir då att kalla henne offer. "


Fick ett tips om boken Varat och varan : prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan av Kajsa Ekis Ekman, efter att jag skrivit om att vara ett offer. Hon sätter ord på så många saker kring människosyn, samhällsstrukturer, och hur man väljer att propagera. Hur man skapar en berättelse om världen, och om människorna i den. Hur mycket vi påverkas av det, hur vi låter oss dras med i argumentation som bygger på associationer och känslor snarare än orsakssamband. Och hur detta används av dem som tjänar på den här sortens "industrier". Det allra viktigaste i berättelsen om människan som alltid varandes ett aktivt subjekt är att det öppnar upp för en större frihet, för det som inte alltid ses eller setts som ok verksamheter eller beteenden.


"Kärnan i detta är att finns det inga offer, kan det ju heller inte finnas några förövare."


Kan också rekommendera artikeln "Istället för politik: skyll på offret." Den är lång, men intressant, så den är värd läsningen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Vems mänsklighet är det du skadar när du väljer att avhumanisera mig?

Jag har precis läst om Gud har en dröm - En vision om hopp i vår tid av Desmond Tutu. Tyckte det passade såhär i påsktid. Förra gången jag läste den rörde den vid något i mig som jag hade stort behov av att få hjälp att få konturer på och ord för att beskriva. Något om förövare och offer, något om avhumanisering (eller dehumanisering som han väljer att kalla det) och också något om vad man kan göra för att avhumaniseringen ska upphöra.

Orden om hur även förövare avhumaniseras var så viktiga för mig. Jag tänkte så mycket på hur man inte kan göra människor illa på vilka sätt som helst, och fortfarande själv vara oskadad i sin mänsklighet.

När jag nu läser om boken slås jag av hur liten del av den som faktiskt handlar om detta. Det är en bok om Gud och om hopp. Om hopp som genomsyrar allt, även de ondaste handlingarna. Jag tycker det är så trösterikt, förmågan att tro och att inte tappa ljuset. Trots allt.

Det är en väldigt religiös bok, så är du inte intresserad av det rekommenderar jag inte den. Men låt mig ändå låna ett par resonemang från den, som handlar om det här med mänsklighet.

"När vi betraktar andra som fiender riskerar vi att bli det vi avskyr. Förtryck av andra leder så småningom till att vi förtrycker oss själva. All vår mänsklighet är beroende av att vi erkänner det mänskliga hos andra. Vi skulle kunna säga att i egentlig mening var också anhängarna av apartheid offer för det onda system som de använde sig av och som de så entusiastiskt stödde. 
/.../
Vår mänsklighet var sammanblandad. Utövaren av apartheids grymheter fick sin mänsklighet fasthakad i och hopflätad med sitt offers, vare sig han ville eller inte. Medan utövaren berövade en annan hans eller hennes människovärde genom att åsamka outsägligt lidande och oerhörd skada, dehumaniserades obönhörligen även han själv.

Jag brukade säga att förtryckaren dehumaniserades i lika hög grad som den förtryckte, om inte mer. Många i det vita samhället ansåg att detta inte var någonting annat än ytterligare en provocerande slogan som det där ansvarslösa odjuret Tutu tog till för att utstå hat. Men det var och är sant. Jag minns när minister Jimmy Krüger hjärtlöst förklarade att han "inte berördes av" att Steven Biko dött i fängelset. Det var inte alltför överraskande att han, efter att ha varit inblandad i en politik så ond och dehumaniserande som apartheid, förlorat sin förmåga till empati, sin förmåga att känna med andra som lider. Han hade till slut förlorat en del av sin egen mänsklighet."

I Sydafrika upprättade man efter apartheids fall en sanningskommission, för att möjliggöra försoning och fred i landet, och motverka att konflikterna blossade upp och förvärrades.


"Kommissionen gav förövare av politiska brott möjlighet att begära amnesti genom att sanningsenligt redogöra för sina handlingar och de fick möjlighet att be om förlåtelse, en möjlighet som några utnyttjade, andra inte. Kommissionen gav även dem som blivit offer för politiska brott tillfälle att berätta om den smärta och det lidande som de drabbats av.

Medan vi lyssnade till redogörelser för i sanning omänsklig tortyr och grymhet hade det varit enkelt att avfärda förövarna som veritabla monster. /.../ Hur djävulsk en gärning än är, förvandlar den inte förövaren till en demon. När vi hävdar att någon är omänsklig berövar vi inte bara personen i fråga möjligheten till förändring och ånger utan fritar honom också från moraliskt ansvar."


Jag har tänkt så mycket på detta. Hur vi människor hänger ihop. Och hur inte heller offren tjänar något på att se förövare som monster. För att avhumaniseringen av de förtryckta på allvar ska upphöra, måste också förtryckarnas avhumanisering bort.

Det som behövs är människor som står för att de är människor, som erkänner sitt ansvar och sina gärningar, och möter sina offer som de människor de är. Så kan avhumaniseringen upphöra.

Och låt mig förtydliga en sak: som offer är man inte beroende av förövarnas goda vilja för att läka. Man kan hitta försoning, läkning, hitta ett gott liv med bra innehåll oavsett om de som begått övergrepp och utövat förtryck är beredda att bära sin egen mänsklighet. Som människa kan man läka och (åter)upprätta ett människovärde i vilket fall.

Tankarna här handlar mer om strukturer. Om länder, organisationer, familjer, sammanhang, där några avhumaniserats och blivit förtryckta. Det är inte bara människor som kan läka, jag tror verkligen att även sammanhangen kan läka. Att det går att hitta ut ur sjuka strukturer av övergrepp. Det första steget på vägen dit är att vi väljer att se varandra som människor. Det kan vara ett svårt och smärtsamt steg att ta, både för dem som förtryckt och för dem som blivit utsatta. Men jag bär på hoppet om att möjligheten finns i mitt hjärta. Inte som en utopi. Som ett hopp som kan bli verkligt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.