Och hur ska vi göra då, för att ge utrymme för det läkande?

Som kanske märktes i förra inlägget tycker jag att ett av de största problemen med sjukskrivningssystemet är att grundläget är att man inte får göra något alls som kan klassas som arbete, åtminstone inte utan godkännande av en myndighetshandläggare. Och det kan vara läskigt att ens låtsas om att man vill göra nåt litet, för man kan bli rädd att bli klassad som friskare än man är, framför allt när tiderna är som nu och det är vanligt att vilja och förmåga blandas ihop, som att man kan om man vill.

I Finland verkar det som att man ska prova basinkomst, där man får en viss summa utan villkoret att visa att man inte arbetar.

"Det system vi har för närvarande är passé. Människor som inte har arbete sitter hemma, inaktiva. Vi har myndigheter som kontrollerar så att du absolut inte gör någonting, först då får du socialbidrag. Det är ett dyrt och byråkratiskt system. De som får bidragen måste använda en stor del av sin energi för att vara den person bidragssystemet säger åt dem att vara. För vem är ett sådant förhållningssätt nyttigt?"

" Jag är väldigt nyfiken på vad det här kan betyda. Det handlar mycket om hur vi ser på människan. Ser vi negativt på människan, som någon som försöker göra det lätt för sig och dra nytta av alla möjligheter som samhället ger, så behöver hon kontrolleras och med kontrollen visar vi att hon inte är ett viktigt subjekt. Men utgår vi ifrån att människan är ett viktigt subjekt, som använder sitt självbestämmande till att utvecklas och söka sig framåt, tror jag att det bidrar till att hela samhället utvecklas. Sedan handlar basinkomsten inte bara om pengar, det är också en fråga om hur vi använder vår tid, alla de timmar vi har till förfogande varje dag. Jag är mycket intresserad av vad som kommer att hända där"

/ Karina Jutila i tidningen Syres artikel

I Sverige vet jag att man diskuterat att man skulle få behålla en viss del av lönen om man är arbetslös och har försörjningsstöd, och får ett arbete med mindre lön än vad försörjningsstödet är (tex ett arbete där man hoppar in bara vissa timmar eller som är på deltid behöver ju inte bli så mycket i månaden), för att uppmuntra arbete. Jag tror dock inte att man förverkligat det, och för sjuka skulle det nog ändå bli problem, eftersom det då handlar om att avgöra arbetsförmåga för att alls ha rätten att klassas som sjuk. Det är ändå viktigt, att känna att man kan göra något för att förändra sin situation, även om det bara handlar om den ekonomiska situationen och kanske bara på kort sikt, man kanske inte kan lösa den på riktigt. Men att inte vara fastlåst på lägsta nivån utan handlingsutrymme.

Jag tycker det ska bli intressant att följa vad som händer i Finland, och skulle också gärna se andra försök att lösa problemet med att man faktiskt tvingar människor att försöka leva upp till systemets bild av vem de är och vad de kan, att det så ofta blir att systemet är i centrum snarare än människorna som systemet ska finnas till för att hjälpa.

För mig låter det som en dröm med basinkomsten. Tänk att slippa den ruttna människosynen, som säger att man måste utgå från att jag är en fuskare, en lat en, en som vill slippa göra rätt för mig, en som vill leva på andra. Tänk att slippa att hela tiden fokusera på mitt sjuka, mina oförmågor, att vara beredd att försvara dem och argumentera för att de är verkliga, och dessutom undvika att göra de saker som kan hjälpa mig att bli friskare, för att de kan se misstänkta ut i myndigheternas ögon. Tänk att få söka vård för att jag behöver vård, och avlasta alla de kontakterna från allt det byråkratiska och bedömande som rör eventuellt behov av sjukskrivning och eventuella försök att tvinga mig ur sjukskrivning. Om vård fick vara vård, bara. Låter det inte lite skönt från behandlarhåll också? Att liksom få fokusera på vård, om det är vård man jobbar med?

Förstår att det väl är en dröm, inte något som kommer bli verkligt. I alla fall inte här, åtminstone inte inom överskådlig framtid.

I vilket fall kvarstår problemet att vi har system som avkräver människor att de ska vara och göra som systemen säger, även om det inte är det bästa för dem. Vi behöver göra något åt det. Och problemet med människosynen som lurar i ett system där kontrollen blir hårdare och hårdare finns också kvar. Det behövs förändring. Plats för människor.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att ge upp framtiden eller att bara tvivla på den. (Om sjukskrivning.)

Har haft en vecka av tvivel. Det är så ibland, det får väl vara så, tänker jag. Det jag tvivlar på är om det är värt det, det här att inte vara sjukskriven. Jag har verkligen inte alls nån 100%-ig arbetsförmåga, och det är ett himla bry att få livet att gå ihop så jag kan klara mig utan sjukskrivning, vilket såklart mest handlar om pengar och att prestera det jag måste prestera för pengarnas skull. Jag betalar ett rätt högt pris, det är tex omöjligt att ha ett socialt liv som fungerar på allvar, eller att hålla smärtan på en acceptabel nivå. Och så länge jag tänker att det är tillfälligt, att det får vara såhär ett tag, så går det. Men ibland tvivlar jag på framtiden. Om jag kommer bli så mycket friskare än såhär, och jag undrar hur mycket jag förstör chanserna att bli bättre genom att göra mer än jag orkar, ha ett liv som faktiskt inte går ihop.

Jag vet såklart inte det, hur det kommer bli, och detta är inte ett inlägg skrivet för att få råd eller bedömningar, tips eller åsikter eller så. Jag vill bara säga hur det är, att det är såhär. Tvivlen får komma och gå, och framtiden kommer väl lite i taget. Men jag insåg något nu, i mina tvivel.

För det känns så omöjligt med sjukskrivning. Att återgå till att vara i vårdens och myndigheternas händer. Det är inte att alla är elaka eller vill mig illa, jag tror de flesta vill väl. Problemet är att även om man hamnar hos någon som är bra så är systemet rätt fyrkantigt. Det är så mycket möten som tar kraft, så många bedömningar, så mycket som handlar om att bli granskad, misstrodd, det är så mycket rädsla och stress inbyggt i hela situationen. Och framförallt känns det helt omöjligt att orka maktkamperna igen. De finns nästan alltid där. Och om jag inte orkar maktkamperna blir det som att jag bara kan vara sjukskriven om jag ger upp, överlämnar mig. Slutar bete mig som att jag är den som vet mest om hur jag mår och vad jag behöver och vad som kan göra mig illa. Som att jag behöver släppa taget och låta andra bestämma, låta dem göra mig illa när det är vad systemet bestämt är den korrekta lösningen, låta dem putta mig in i rehabiliterande insatser som jag redan från början kan se att de riskerar att förvärra mitt mående för lång tid. För att visa att det är så, att jag blir sämre. För att ingen lyssnar på eller tror på min bedömning. Som att jag måste orka spela med i deras bild av att jag är passiviserad, utan kunskap och vilja att ta mig vidare, och gå med på lösningar som har mycket liten chans att ta mig framåt.

Det är så absurt, men jag överdriver inte, det är verkligen så jag upplever det. Såklart finns alternativet att föra en ständig kamp för min rätt att slippa skadas av det system som har till uppgift att hjälpa. Men det sliter så väldigt, och jag kan inte se hur jag skulle orka det igen. Och såklart kan man ha tur och råka hamna hos nån som tar ens såna kamp för en, men det är inget man kan räkna med.

Och det känns som att det jag behöver för att bli friskare, ta de steg jag behöver för att komma framåt, de kan jag inte ta om jag är sjukskriven. Då kan jag bara ta såna steg som är evidensbaserade eller uttänkta av någon annan. Och en massa steg runt i en cirkel för att någon ska kunna betrakta mig, bedöma mig, se att jag blir sjukare, ta beslut utifrån det. Fast jag redan innan vet vilka saker som skulle skada, vad som möjligen kan hjälpa.

Jag inser att jag kanske måste ge upp framtiden för att orka delta i det, att vara sjukskriven utan att hela tiden ta kampen för att värna mig, skydda mig, hålla min rätt att inte bli skadad. Det är absurt. Och jag inser att jag inte har gett upp framtiden. Inte är beredd att ledas vilse bara för att det måste vara någon annan som leder. Jag tvivlar på framtiden, men jag har inte gett upp den. Så då får jag fortsätta ett tag till såhär, även om det är ett högt pris att betala, som det är nu. Att vara sjukskriven skulle kanske vara ett dåligt alternativ ändå, om det är friskare och rehabiliterad jag vill bli. Om jag inte har väldig tur, råkar hamna rätt, har väldigt mycket mer flyt än jag haft på rätt många år vad gäller vården.

Och det handlar inte om att jag inte tror på sjukskrivning. Inte så, som det kan låta om man läser i försäkringskassans konstiga formuleringar om sjukskrivning som behandling, eller de idéer som finns som handlar om att alla kan jobba bara de vill, att arbete alltid är bättre än sjukskrivning. Så tänker jag inte alls. Jag skulle må mycket bättre om jag fick ha en arbetsbelastning som matchade min arbetsförmåga, och de allra flesta jobb skulle jag inte ha en chans att utföra som jag mår nu. En deltidssjukskrivning som gav mig avlastning och utrymme för behandlingar och tillfrisknande skulle vara en dröm. Men så länge villkoren är att jag måste ledas av någon annan, att tolkningsföreträde och makt hela tiden ska vara hos någon annan, att jag och mina kunskaper om mig själv konsekvent ska misstros och räknas bort, så länge villkoret är att jag ska gå med på att ledas vilse, då är sjukskrivning inte något hjälpande.

Det är så sjukt, systemet, när man måste fly från det för att ha en chans att bli bättre. Ibland tror jag det är menat så, att det ska vara ett helvete att vara sjukskriven, så att så få som möjligt ska vara det. Ibland tror jag att det är en annan typ av systemfel. Som att man blandar ihop sjukdom och passivitet, gör sig snäva bilder av vad det är att vara sjuk och har trånga tankar om hur man kan komma framåt. Att man glömmer att människorna det handlar om måste vara i centrum, och sätter systemet i centrum istället, om det sker en krock, om det inte passar ihop. Kanske är det lite av båda. Jag vet inte riktigt.

Jag har bara tänkt så mycket på det nu, i mina tvivel. Det absurda i att jag skulle behöva vara sjukskriven för att arbetsbelastningen i mitt liv nu är för hög, att jag skulle behöva sänka den för att ha bättre chanser att bli frisk, och att det känns omöjligt att bli sjukskriven om jag inte gett upp min framtid eller orkar kämpa för min rätt att slippa bli skadad.

Kanske blir det annorlunda, blir jag sjukare finns inget val. Så länge jag kan hanka mig fram genom att betala med sånt som för hög smärtnivå och sämre relationer så får det gå. Jag vet hur det kan vara, att det till slut inte finns något kvar att betala med, att man till slut kanske måste hamna i vårdens och myndigheternas makt. Det är inte alls alltid ett val, kanske inte ens ofta. Det kanske blir så igen för mig också, att det inte finns någon annan väg än att lämna över till vård och myndigheter och hoppas på det bästa och kämpa så mycket jag orkar för att slippa bli sjukare. Men det är inte så nu. Just nu går det, även om jag betalar mer än vad som känns rimligt för att slippa undan det maktöverlämnandet.

Och det är ett val jag gör och är medveten om att jag gör. Jag har bara tänkt så mycket på det den senaste veckan. Tänkt på den stora belastning som är inbyggd i sjukskrivning, den som handlar om att någon annan alltid ska ha rätt, mer rätt än jag. Och alla följder det kan få för en människas liv.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Är sjukskrivning en bra behandlingsmetod?

På senaste tiden har jag i flera olika sammanhang läst resonemang som handlar om ifall sjukskrivning är en bra behandlingsmetod. Orkar dessvärre inte leta upp vem det var som skrivit om det, anledningen till att det fastnat i mitt huvud var egentligen inte vad någon sa om det, utan frågan i sig. För sjukskrivning är väl inte en behandlingsmetod? Det är väl något man kan göra medan man är sjukskriven som är behandlingsmetoden? Om man tex är förkyld och har feber och mår skräp av det, så kan man vara sjukskriven några dagar och bli friskare snabbare av att inte pressa sig till att jobba när man mår så. Men är sjukskrivningen behandlingen? Jag tänker att behandlingen är vila, och att man genom vilan ger kroppen möjlighet att ta hand om sjukdomen, och om det är nåt som ska utvärderas som behandlingsmetod då, så borde det vara vilan, inte sjukskrivningen.

Det verkar som att min tolkning av verkligheten inte riktigt stämmer överens med den som är gällande i myndighetssverige just nu. Man kan tex läsa på Försäkringskassans hemsida:

"Sjukskrivning ska ordineras och utvärderas med samma omsorg som all annan medicinsk behandling. Sjukskrivning ska vara en aktiv åtgärd. En sjukskrivning ska i kombination med råd och stöd bidra till att en individ kan använda sin förmåga trots eventuella begränsningar. 

Det är viktigt att det finns ett tydligt syfte och att det finns en plan med en ordinerad sjukskrivning. Individen själv bör utifrån vad sjukdomen tillåter på olika sätt vara delaktig i rehabiliteringsprocessen, till exempel i form av arbete på deltid, motion, sjukgymnastik och arbetsresor. Berörda aktörer har ett ansvar för att verkningsfulla åtgärder och rehabiliteringsalternativ erbjuds."

Sjukskrivning ska alltså inte bara ses som en behandling, utan som en medicinsk behandling bland andra? För mig är det helt surrealistiskt. Jag kan liksom inte fatta det. Sjukskrivning är att befria någon från jobb. Och om det är vettigt eller inte kan man diskutera, och jag tror det kan vara både och. Det är inte det, att jag tycker att alla alltid ska vara sjukskrivna om de har något problem alls. Men är det en behandling?

"Passiva sjukskrivningar bör vanligtvis undvikas eftersom för många åkommor innebär fullständig inaktivitet eller passiv vila att läkning förhindras eller försenas."

Passiva sjukskrivningar. För mig låter det som: sjukskrivningar där man bara befriat någon från jobbet, men där ingen behandling sker, varken genom egenvård eller behandling man kan få i vården. Man tar också upp att inaktivitet eller vila kan vara dåligt vid många tillstånd. Igen: är det inte då vila som behandlingsmetod man borde utvärdera, om det är vila som enda behandling som riskerar att förvärra istället för att hjälpa?

Dessutom vet jag inte om jag håller med om att sjukskrivning utan (annan) behandling är synonymt med passiv vila. Kortare sjukskrivningar kan säkert vara det, men längre sjukskrivningar brukar innebära en mängd arbete i form av myndighetskontakter, samordnande av olika insatser från vården, telefonjagande av personer som inte svarar på sin telefontid men som man måste få tag i för att just hen är den enda som tex kan skriva på ett visst papper som måste lämnas in till ett annat ställe innan ett visst datum, osv. Jag har behövt lägga enormt mycket kraft och tid på att försöka förstå mig på reglerna, förklara dem för mina vårdkontakter, söka hjälp, inse att det är hopplöst, söka privat vård, söka fondpengar när jag inte haft pengar till den privata vården, och en del annat. Ganska ofta har det gått så mycket kraft till byråkratiska plikter och kamp för att alls få någon vård, att mina chanser att ägna mig åt egenvård eller att fullt ut orka med den vård jag faktiskt fått har försämrats.

Vi kanske skulle prata om myndighetsstrul som behandlingsmetod. Vad tror vi om den? Utförsäkring som behandlingsmetod? Kraschad privatekonomi och tvång att sälja sin bostad som behandlingsmetod? Allt det kan sjukskrivningar nuförtiden också vara. Det är inbyggt i systemet att det kan bli så, det är inte så att passiv vila är det enda sjukskrivning innebär, även om den inte innehåller vare sig egenvård eller annan vård.

Ska man nu alls räkna sjukskrivning som behandlingsmetod så borde man väl bryta ner den i de olika saker den kan vara, om den nu inte fylls av behandling, och utvärdera dessa sakerna var för sig? Eftersom det inte alls är samma sak med passiv vila som att bli utan hem om man behöver försörjningsstöd och måste sälja det, låter det jättekonstigt att räkna det som samma sak.

Och jag är mycket skeptisk till att alls se sjukskrivning som behandling. För mig blir det ett urholkande av orden. Om man kallar något som inte är behandling för behandling kan man använda en retorik som kan föra en vart man nu vill komma. Det rimliga tycker jag är att översätta "passiv sjukskrivning" till "sjukskrivning utan behandling", och inse att det inte är någon bra idé. För egentligen är vi kanske överens om det. Att sjuka människor verkar behöva behandling och rehabilitering i olika former, att det är det som hjälper oss att bli friskare. Att det finns problem där, brister i hur mycket behandling man får, och hur länge man ibland kan behöva vänta innan man får någon behandling alls. Och ibland kanske det behövs sjukskrivning, och ibland är det bättre utan. Men det är väl egentligen två olika saker, eftersom sjukskrivning i sig inte är behandling?



Citaten är hämtade från: Övergripande principer på Försäkringskassans hemsida.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

På vilka sätt är det egentligen ok att rehabilitera sig?

Nytt år, och jag återgår till det där att publicera ett inlägg i veckan, på söndagen. Men vill återknyta lite till serien med inlägg som var i jul.

För jag tycker att frågan om hur det är ok att rehabilitera sig glöms bort lite. Jag har tidigare, i serien om agentskap, tagit upp hur sånt som rör rehabilitering och åtgärder för att bli friskare, är något man ofta ser som något patienter ska få. Som ska organiseras av andra, tilldelas. Vara åtgärder. Och i det ogiltigförklarar man ju patienters egna förmåga att hitta saker som är bra för dem, och missar kanske att ta tillvara på det som ligger närmast och kunde vara enklast att använda (och möjligen också mest kraftfullt).

Det har skrivits mycket om förändringarna i sjukförsäkringssystemet, om hur många som hamnar i kläm, om utförsäkringar och försörjningsstöd. En sak jag mycket sällan hör om, är det här med att det faktiskt finns mindre utrymme för att själv göra saker man blir bättre av. Man kan ju alltid göra dem i smyg, det är ju inte som att försäkringskassan har spioner som följer en vart man går. Men i systemet har det hårdnat.

När jag hade aktivitetsersättning fick jag jobba några timmar i veckan utan att behöva be om lov. Jag tror det var fem timmar i veckan, jag fick ha dem till vad jag ville. Det var ok om jag tjänade pengar på det, och det var ok om jag inte gjorde det. Jag tror att det var samma regler när jag hade tidsbegränsad sjukersättning, men sanningen är ju att det var få gånger jag klarade att jobba nån timmar alls när jag hade aktivitetsersättning, och med den tidsbegränsade sjukersättningen orkade jag absolut inte nåt sånt. Jag var för sjuk. Sen avskaffade man den ersättningen, jag utförsäkrades. Fick efter ett tag möjlighet till sjukpenning istället. Innan det hade jag försörjningsstöd ett tag.

Med försörjningsstöd är min erfarenhet att i stort sett allting beror på vilken handläggare man har. Och med sjukpenning finns det inget sånt utrymme. Ingen plats för mig att göra det som är mitt. Jag frågade förra året om jag fick starta en liten affär på etsy, som inte skulle innebära några timmars jobb i veckan, utan några i månaden. Och förklarade varför det skulle vara rehabiliterande för mig. Det var inte tillåtet. Men jag kunde ju ändra och bara bli deltidssjukskriven om jag ville. (Nej, det ville jag inte, att deltidsjobba är en helt annan sak än att orka några timmar i månaden i rehabiliterande syfte.)

Det var inte en särskilt bra handläggare, inte alls mån om att hitta lösningar. Senare har jag frågat en annan handläggare om ifall det var ok att hålla en föreläsning mot betalning, det var en engångsgrej och jag visste inte om jag skulle orka, men kunde ju sluta tänka på det om det inte var ok. Den handläggaren var mycket bättre och verkligen mån om att hitta alla lösningar som finns. Och jag fick beskedet att det var ok, men att jag då måste ta paus från sjukpenningen det antal dagar som motsvarade jobbet för föreläsningen (inkl förberedelser då).

Jag orkade mycket sällan använda de där fem timmarna, men de var värdefulla. Den där platsen, känslan av att den fanns, att jag fick göra vad jag ville med den. Små saker som var valda utifrån mig, vad som kunde funka för mig, och i former som fungerade trots mitt sjuka. Att inte behöva få det godkänt, att inte nån annan skulle ha åsikter, värdera, lägga sig i. Att det fick vara mitt. Och att jag inte behövde orka en massa kringarbete, blanketter, ansökningar, det var inte nåt som stod emellan.

Det kan kanske låta som en dålig idé att alls få lov att jobba om man är sjuk, samtidigt är det ju en helt bärande värdering i samhället nu, att det är jobbande som ska ta en från sjukdomen. Aktivitetsersättning (som fortfarande finns och bara är för människor upp till 30) och tidsbegränsad sjukersättning var ersättningsformer som var utformade för långtidssjukskrivna. Har man länge varit sjuk och inte arbetat kan det vara en bra idé att få ha några timmar att prova saker på. Göra vad man vill, på sitt sätt. Jag tror verkligen att det utrymmet är en bra idé. Ett bra steg att ha, för dem som vill, innan man kan klara en mer organiserad rehabilitering.

Sjukpenning är en ersättning som är utformad för kortare sjukskrivningar, där vägen tillbaka antas vara relativt kort. Vilket såklart krockar med verkligheten när man trycker in långtidssjukskrivna i ersättningsformen.

Man kan få göra saker om man inte tjänar pengar på dem. Det där föredraget kunde jag fått hålla utan att fylla i några blanketter eller strula med ersättningsdagar, om jag bara inte ville ta betalt för det. Jag har svårt för det, det där som säger att eftersom jag är sjuk så ska det jobb jag kan klara att göra, göras gratis. Om det är samma jobb, varför ska jag då inte ha betalt för det jag klarar?

Allt jobb jag skulle ha gjort som handlade om etsyaffären (som inte blev av) är jag helt säker på att det varit ok att jag gjorde, om jag bara gjorde det i en organiserad rehabiliteringsåtgärd. Om jag orkat ta mig till en särskild lokal på särskilda tider, så kunde jag nog fått sitta och virka eller göra annat hantverk, och det skulle nog vara ok om det blev sålt med. Men i såna fall skulle ju rehabiliteringsstället få pengarna, och det skulle ingå att jag skulle vara tacksam för möjligheten till aktivitet. Det är nåt som skär sig där i mig. Att det liksom inte är ok med självbestämmande, egna initiativ, att ta tillvara på min förmåga att skapa aktivitet, rehabiliterande åtgärder, verkställa dem på ett sätt som är ok för mig, som stimulerar, hjälper mig vidare, tar mig närmare ett friskare liv.

(Jag hade aldrig klarat att ta mig till en lokal flera timmar i veckan, inte orkat virka och handskas med flera människor i samma rum samtidigt, allt det där som ingick i den hypotetiska rehabiliteringsåtgärden, jag klarade bara att göra saker på mitt sätt, helt utifrån mig. Det är fortfarande så. Jag klarar väldigt lite av det som anses normalt.)

Och även när det är saker man inte tjänar pengar på, så är det lite godtyckligt vad som är ok. Med jämna mellanrum hör jag om nån som fått sin sjukpenning indragen pga att de bloggat. Den här bloggen har varit en av de absolut viktigaste rehabiliterande åtgärderna jag har skapat till mig själv. Den har handlat om att träna koncentrationsförmåga, öva på att resonera. Att våga möta människors reaktioner, liksom förhålla mig till andra. Jag har tränat på hur man kan sprida budskap, hur sociala medier kan fungera i opinionsbildande syfte. Jag har förstått och lärt mig massor av saker. Och hela tiden har det varit ett bra sätt för mig att mäta hur långt ifrån studier jag är. Hur svårt det varit att formulera ett inlägg, hur trött jag blivit av det. Hur tungt det är att läsa artiklar på engelska. Sånt har jag använt för att värdera min arbetsförmåga.

Det har varit viktigt. Och också detta att göra nåt som känns meningsfullt, som att det spelar roll, som gör att jag känt det som att jag är en del av världen, sånt man brukar tillskriva arbete och aktiviteter man vill att sjukskrivna ska ha. Sånt har jag kunnat ge mig genom denna bloggen.

Och jag har inte tjänat några pengar alls på den. Det har aldrig varit en drivkraft. Det har aldrig funnits med i bilden. Tvärtom, jag vill inte ens ha annonser.

Det blir så absurt, detta att jag lyckats skapa en fungerande rehabiliteringsåtgärd. Och samtidigt med jämna mellanrum varit rädd för att bli påkommen. Att handläggare ska googla på mitt namn, och att det ska vara en oresonlig handläggare som tycker att bloggande är jobbande, och att jag då ska bli ifråntagen min ersättning.

Alltså: jag skulle kunna bli fråntagen min ersättning för att jag på egen hand jobbar medvetet med att rehabilitera mig.

Det är nåt som är sjukt där. Det är nåt som gått vilse. Det finns så många strukturer som faktiskt inte bara försvårar, utan också förbjuder människor att utöva agentskap. Agentskap, det som ska vara så bra, en av de viktigaste sakerna för tillfrisknande.

Jag tror inte att man är medveten om det, att det man gör är att aktivt syssla med att motarbeta agentskap och försöka få människor så passiviserade som möjligt. Det är bara så det blir. Och jag tror det kan bli så, på nåt bakvänt sätt, för att man tar för givet att sjukskrivna är passiviserade. Det ingår i bilden av sjukskrivna. Och det är som att reglerna är formade utifrån det. Passivitet som behöver brytas. Och så råkade man förbjuda aktivitet som bygger på agentskap, som bygger på egna idéer och egna sätt att rehabilitera sig. En egen vilja. Man råkade förbjuda det som handlar om att inte vara passiv. För att man tror att vi är passiva.

Jag tror det är förklaringen, i alla fall en del av den. Men det som har blivit, det har blivit sjukt. Utförsäkringar har inte kunnat hjälpa mig. Men de där timmarna när det var tillåtet för mig att göra vad jag ville, de hjälpte mig. Jag hade velat få ha dem kvar. Jag hade velat slippa den här rädslan. Den som handlar om att vara rädd för att bli av med min ersättning, för att jag gör allt jag kan för att rehabilitera mig.


(Och jag är inte sjukskriven längre, så problemet är ur världen. För min del. Men systemet är ju detsamma. Det finns andra som är kvar i det.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

[Julspecial] Vad är jag, när jag inte längre klarar det jag brukade?

Det pratas rätt mycket om det negativa med att identifiera sig med sin diagnos, sin sjukdom, sina problem. Det är nog sant, att det finns en fara med det, att det lätt blir destruktivt och att det kan stå i vägen för tillfrisknande. Men motsatsen, att inte identifiera sig med det, det är inte som att det är nåt solklart positivt.

Jag har varit väldigt dålig i min kropp i perioder. Mestadels har det varit stressrelaterat, och eftersom stressen beror på trauman så är det nog kanske ändå inom psykiatrins område, även om nu psykiatrin inte alltid är helt övertygade varken om att de tror på stress eller trauman. I vilket fall så har jag haft väldigt låg grad av funktion, och det har varit på ett sätt att jag blivit ännu sämre om jag pressat mig, tvingar mig att göra saker när kroppen protesterat. Vilket jag såklart gjorde ändå ca 7 miljoner gånger, eftersom psykiatrins starkaste områden nu inte är att tro på stress och utmattning som nåt reellt, vilket ledde till att jag såklart blev ännu sämre med ännu lägre grad av funktion.

Men. Jag ska inte fastna i den bitterheten, för jag är trött på att göra det. Det jag ville säga var att jag haft väldigt låg grad av funktion i väldigt långa perioder, jag har det fortfarande. Jag är långt ifrån att orka "normalmycket". Ibland tänker jag att det varit smidigt om jag identifierat mig med utmattningen. Gjort tröttheten till jag. För det har varit så väldigt jobbigt att leva så länge med så mycket brist på funktion, och att inte känna igen mig. Inte känna att jag är som mig själv. Denna genomtrötta människa som jag var och ibland fortfarande är, som inte kan gå utan att vingla, som inte kan tänka mer än mycket små stunder i taget, inte kan fokusera om någon pratar med mig, inte orkar bry mig om dem jag vet att jag egentligen bryr mig om. Denna människa som är en klump av trötthet, smärta, omöjlighet, oförmåga, och ibland av alltför intensivt kaos i det psykiska. Skulle den människan vara jag?

Jag har inte alltid den bästa bilden av mig själv, men i min bild av mig ingår att jag är ambitiös, strukturerad, engagerad, verbal, att man kan lita på att jag gör det jag sagt att jag ska göra. Jag är ganska varm och omtänksam, i rörelse (på mitt sätt, inte på det normativa extroverta), utveckling, jag är levande, kreativ, nyfiken. Tex.

Vad händer då när det sjuka lite i taget gör att de saker man tycker att man är tas ifrån en. Om man måste ställa in saker fyra gånger av fem, inte hittar ord, inte har kraft till någon form av prestationer, när allt blir en ostrukturerad röra och minnet inte funkar som det ska. När man inte orkar med någon annan, när all värme rinner av, när man kanske är nyfiken, men det knappt ens går att lyssna på radio, ännu mindre något mer ansträngande. Är jag de sakerna ändå? Jag skulle säga ja, att de finns där nånstans bakom det sjuka. Men om allt jag identifierar mig med är satt ur funktion, hur gör jag då för att leva ett liv där jag känns som mig själv?

Och vad händer när allt man brukade göra blir till längtan? Sånt man gör är ju också sånt man identifierar sig med. Jag är en sån som behöver upplevelser, som gillar kultur, som gärna går på utställningar, poesiuppläsningar, konserter, bio ibland. Jag älskar naturen och behöver den för att må ok, jag är en sån som gillar skogen, gillar sjöar, gillar att ibland vara i en liten stad jag aldrig tidigare varit i, utan att göra nåt särskilt där. Och till vardags är jag en sån som cyklar, en sån som bakar eget bröd. En sån som tänker, skriver, har idéer, är teknisk och bra på att hitta lösningar, jag avslutar sånt jag påbörjat och är envis som fan, vilket ger mig kraft att lösa saker som jag kanske gett upp om envisheten inte fanns där.

Bland annat. Men vad händer då, när inget av detta längre går, och när det är på riktigt? För det mesta när jag försökt få hjälp med hur jag ska handskas med all denna oförmåga, alltså känslomässigt, när jag sökt strategier hos nån inom psykiatrin, så har bemötandet handlat om att det inte kan vara så illa ändå. Som att det inte kan vara sant, att allt det där inte fungerar. Så, det har ju varit ett relativt hopplöst projekt att få hjälp i det, eftersom hjälp nog ändå måste börja med att den hjälpande accepterar att verkligheten är verklig.

Ibland har jag tänkt att det skulle vara lättare att faktiskt släppa dessa bilder av vad det är att vara jag, för i praktiken är det ju inte så mer. Jag är inte nån som cyklar. När gjorde jag det senast? Kanske 2007, jag vet inte, kanske var det ännu längre sen. Men jag kan inte släppa känslan av att jag är sån. Och det finns väl nåt sunt i det med, det finns ju som sagt nåt destruktivt i att identifiera sig med sina problem.

(Men snälla, låt oss släppa den där hurtiga inställningen om att längtan är något bra. Ja, det kanske det är, för den som inte behövt längta efter att cykla i 7 år och som fortfarande inte ser att det skulle vara möjligt att klara det inom överskådlig framtid. Den som har ett liv som fungerar helt ok och där de grundläggande behoven är tillfredsställda. En sån person behöver kanske lite längtan i sitt liv, för att inte hamna i nåt stillastående. Men det är nåt annat. Detta: att längta efter i stort sett allting jag brukat identifiera mig utifrån. Allting som gör mig till mig. Mina handlingar, mitt tänkande, mitt skrivande, mitt sätt att vara. Att längta efter allt. Det är inte en positiv kraft, det är något som kan tömma en på känslan av liv, som kan urholka hoppet, som kan sänka en så fullständigt att det inte är uthärdligt längre. Det är inte nåt bra. Nej, såklart är det inte nåt bra, det där urholkandet. Längtan kan vara också det.)

Min längtan och min vilja har varit två av de svåraste sakerna med att vara så sjuk. Tänk om jag bara varit apatisk, det är så många gånger jag önskat mig det. Att inte vilja. För jag kunde ju inte, det jag ville, längtade, önskade. Nästan ingenting kunde jag. Mycket kan jag fortfarande inte.

Jag hittade en väg, ett sätt att utforska det jag var. Vissa saker fanns ingen annan möjlighet än att tills vidare acceptera att jag inte kunde nå dem, inte ha dem i mitt liv. De var omöjliga. Men annat, det gick att hitta sätt att låta vissa saker finnas. Det är inte alls samma sak att ta en promenad i en skog, som att låta frön gro i några krukor i mitt fönster. Men det där växandet hjälpte mig. Det gröna, att se bladen veckla ut sig, sträcka sig mot himlen. Och att vara i utveckling, jag skrev om det i förra inlägget. Att det kreativa blev ett sätt att låta det finnas. Att låta det få handla om färger, former, istället för något som är tyngre intellektuellt. Det blev också ett sätt att uttrycka känslorna, och nå dem. Få ur mig saker, låta dem få form. Och ibland ett sätt att visa min värme och omtanke, när det gick.

Det gick att laga enkel mat, testa nya kryddor. Få mig att testa sånt jag tidigare haft svårt för, hitta nya smaker till mig. Det är också ett sätt att låta det nyfikna få finnas. Och äta skulle jag ju ändå.

Det handlade så mycket om att försöka se vad det egentligen handlade om, det jag behövde, det jag önskade, ville, längtade. Nånslags kärna i det. Och se om det fanns något sätt att låta det finnas. Allt behövde vara så smått. Inte för mycket rörelse, inte för mycket ansträngning, inte för komplicerat för huvudet, inte för många olika moment, absolut inte ansträngande med mycket intryck, tänkande, fysisk ansträngning och känslomässig påfrestning samtidigt. Helst aldrig mer än en av dem. Det var svårt, men det gick ändå ganska ofta.

Jag ska avsluta denna texten nu, och låta en del av tankarna få sin fortsättning imorgon. Men av allt det jag tänker mig att jag är, är det kanske det kreativa som spelat störst roll i min sjuklighet. Både för att jag behövt den sortens uttryckssätt, och för att man måste vara kreativ för att hitta det som är möjligt, de små sakerna som kan spela stor roll. Att klara att göra matlagning som helst inte får ta mer än 10 minuter till en upptäcktsfärd. Jag har behövt kreativiteten för att skapa känslan av att det är möjligt att leva i det som är. Det har inte alltid funkat, men utan den hade det gått så mycket sämre.

*

Dagens bonusmaterial: Till julen 2012 gjorde jag en sida med politiskt korrekt pyssel till Federationens Fanzin. I deras följande två nummer kom pk-pyssel med fokus på återanvändning (att använda ett gammalt tangentbord), och sen ett något mer hantverksinspirerat pk-pyssel. Deras gamla nummer går att läsa på nätet, så dagens pysseltips får vara de som finns där. (Du hittar pk-pysslet på de sista uppslagen i tidningarna.)

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Vad gör man när orden försvinner och allt man vill är att hitta en mening?

Det är inte helt lätt att vara sjukskriven länge, att hitta ett sätt att leva så, med innehåll nog för att det ska känna som ett liv. Jag tror inte på det där att sjukskrivning är synonymt med passivisering, men lätt är det inte. Vad man än sysslat med förut så brukade man nog ha ett innehåll, något som fyllde dagarna, kanske fick dem att kännas meningsfulla. Och så plötsligt står man där med så oändligt mycket tid.

Dessutom står man där med oförmåga, det är ju något som gör att man inte kan jobba, och vad det nu än är för sjukdomstillstånd, så är det förmodligen något som stör en i ens vanliga liv med. I de sjukskrivna dagarna. Och man kan behöva handskas med sina symptom, göra övningar, få vård, allt sånt tar såklart både tid och kraft. Men ändå. Jag tycker att det svåraste varit det som handlat om all denna tomma tid. Den tid när det inte finns nån att ringa för de jobbar, pluggar, är upptagna. Och när det faktiskt inte finns något som man borde, måste, skulle. När att göra-listan är tom, eller det bara finns saker på den som man omöjligt kan orka med just då.

Allt detta liv som sjukskriven. Alla dessa timmar som bara blir över, och det absurda i att andra verkar så överens om att det är svårt att hinna, svårt att få ihop saker, livspusslet liksom, det är så jäktigt. Jag har hållit på att bli knäpp av det i perioder. All tid utan innehåll. Allt innehåll som jag själv behövt hitta på, konstruera, skapa mig. För om jag inte gjorde det så blev det sådär tomt. Helt innehållslöst.

Det var värst när jag blev så trött i huvudet att jag inte längre kunde tänka sammanhängande. Ord har jag kanske alltid, det blir aldrig riktigt tyst, men ibland är de bara ett trassel, eller så är meningarna uppbrutna, sitter inte ihop, är inte begripliga. För längesen sysslade jag mycket med att spela. Det var mitt huvudsakliga språk. Sen fick jag så ont, det gick inte mer, det blev aldrig som det varit, och det språket tystnade för mig. Jag tror det var då jag började vända mig till orden på allvar, söka mitt språk, undersöka det. Tänja, utforska, leka med det. Jag har skapat mig så mycket mening genom sånt som handlar om att skriva. Tänka och skriva.

Vad händer då när det inte längre går? När också det är något man tappar?

Jag höll på att bli knäpp. All denna tid, allt detta utrymme för absolut ingenting. All denna tomhet.

Lite i taget sökte jag mig närmare andra sätt att uttrycka mig. För att få form på det som bara var kaos, inte sorterbara ord, och för att ha något att fylla min tid med. Jag började med det innan mitt huvud tog slut helt, innan jag tappade orden på det sättet. Men det blev viktigt på riktigt när jag rörde vid sånt i mig dit orden inte kunde nå. Och helt livsviktigt senare, när tänkandet inte fungerade som det brukade, när kraften var så svag att nästan inget gick.

Jag ritade, pysslade, sökte beskrivningar på nätet när jag orkade lära mig något nytt. Jag har ett rätt stort behov av det där, att lära mig något, jag har insett det. Att jag blir knäpp av det stillastående. Och det som funkade då var att vända mig till formerna, färgerna. Jag gjorde mycket smycken ett tag, det tekniska i det var roligt, med nya tekniker och hur man kunde utveckla dem och kombinera färger och material på olika sätt. Jag hade perioder när jag vek papper och fascinerades av hur ett kvadratiskt litet papper kunde bli nästan vad som helst om man bara förstod sig på de där (totalt hopplösa) förklaringarna. Jag gjorde tavlor av pärlplattor, pysslade en massa småsaker av olika slag, gav mig till och med på att göra några lampor (tapetklister och badbollar är en bra grund för mer än man kan tro).

Och förutom att tiden gick lärde jag mig rätt mycket om mig själv. Som att jag behöver lära mig, att det i sig får mig att må bättre, att det inte spelar så väldigt stor roll vad det är, än mindre om jag får betyg, intyg, nåt att sätta på mitt cv. Jag lärde mig något om hur det som känns som lek kan vara det som skyddar mig mot det depressiva och totalt hopplösa som ofta låg rätt nära, eftersom min situation inte var särskilt lätt. Jag lärde mig hur stor skillnad det kan göra om man på kvällen tänker "åh, imorgon kan jag göra det där om jag orkar" och man slipper vakna till en helt tom dag, och att det faktiskt inte behöver vara något större än att vika en pappersstjärna som fanns i en bok jag nyss lånat hem från biblioteket.

Och jag lärde mig nåt om att uttrycka mig, att det kan vara så många olika saker, se ut på så många olika sätt. Och att jag kan använda det kreativa på så många olika sätt. Att en människa jag behöver men som inte har tid med mig just då kan kännas verkligare om jag sätter mig och gör ett par örhängen till just henne, för hon blir tydlig då, när jag föreställer mig vad hon gillar, hur de skulle bli på henne, sånt. Att mitt hem kan bli finare, kännas snällare och mer ombonat, även om jag inte har en massa pengar, för att jag kan fixa en del saker själv, som inte behöver kosta så mycket.

Att livet kan kännas rikt, mitt i allt. Mitt i all avsaknad, all smärta, all hopplöshet, omöjlighet, all idioti från vården, all fyrkantighet från myndigheterna. Att det finns något att vända mig till där jag kan hitta lugn. Och att jag inte behöver ha så mycket kraft för att klara de sakerna. Om jag bara orkar sitta upp en liten stund så kan det räcka.

Det har betytt så väldigt mycket. Och kanske att det betydde ännu mer när jag fortfarande var splittrad, för ofta var det kreativa en plats där vi kunde mötas, göra något ihop. Där det inte behövde vara så väldigt bråkigt, utan att de olika delarnas styrkor kunde samverka till något bra. Jag tror att vi hade gjort så tidigare med, när jag var yngre, mötts i det kreativa, även om jag inte såg delarna så tydligt då, ingen av dem jag var gjorde det. Men att mötas i det kreativa var också att hitta en plats för oss. Där allt inte behövde vara så komplicerat eller konfliktfyllt, där vi kunde vara tillsammans.

Det kan finnas så mycket mening i så väldigt små och enkla saker. Jag lärde mig det. Och att det går att låta frustration, hat och bitterhet välla över mig när mitt liv känns för omöjligt. Att jag kan lyssna på det och vad som ryms i det, men att jag inte behöver tappa bort mig i det. Att jag kan hitta vägar ut. En av vägarna som för mig närmare det levande finns där, i det kreativa. Någonstans bortom orden.

*

Eftersom det nu är jul och eftersom det nu handlar om kreativitet, så ska jag bjuda på lite bonusmaterial; ett mycket lätt litet pyssel som passar såhär i vintertid. En ljuslykta av sockerbitar, beskrivningen finns hos Skapligt Enkelt (en sida med väldigt mycket enkelt pyssel). Jag tycker att man kan bygga dem högre än de gjort, och vill man ha lite mer snöig känsla (men aningen svårare byggande) kan man ta hugget bitsocker, det är inte sådär jämnt i kanterna. Och till sist kan jag tipsa om att det går bra att hälla helt vanligt grovsalt på ett fat om man vill ha snökänsla även under lyktan.

Det blir väldigt mysigt ljus av såna lyktor, tycker jag. Du kan se en bättre bild på det om du klickar här.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

Menar ni allvar med arbetslinjen? Varför är linjen för sjuka då så krokig och svår att sträcka ut på en väg som bär framåt?

Allt det här pratet om arbete. Om hur viktigt det är att människor som länge varit sjuka får komma tillbaka in i arbetslivet, eller in i det, om de nu aldrig varit där. Ibland vet jag inte om det är nåt som menas på allvar. Att det handlar om att vilja att långtidssjukskrivna ska få en chans på allvar på arbetsmarknaden. Det kan vara så att allt det pratet, hela den retoriken, mest handlar om att skuldbelägga. Ge nya bilder som inte säger att sjukas tillvaro är präglade av sjukdom, utan av en slöhet, passivitet, bortskämdhet, lathet. Som att man antingen tror så eller åtminstone är mån om att måla upp den bilden. Av slöfockar. Såna som tär på samhället.

Det finns saker att tjäna på det. Skuldbeläggandet som säger att sjukdom handlar om dåliga val, dålig karaktär, dålig vilja, något annat som är dåligt hos personen det gäller. Har redan tidigare nämnt tanken att man slipper ansvar då, för strukturer i samhället som gör människor sjuka, och för att det ska finnas tillräckligt med vård. Det är en smart retorik på många sätt, som flyttar ansvaret till den sjukas axlar.

Men förutom det, finns det något mer där? Allt detta prat om arbete, det handlar ju inte bara om att skuldbelägga de som inte kan, det handlar också om att försöka pressa in människor i aktiviteter, rehabilitering, åtgärder. Inte kan väl tanken vara att det är bra om de sjuka hamnar i fas 3, att det arbete som är tänkt för oss bara är detta meningslösa, som vi inte ska få betalt för? Eller är det det? Är det vad man kan sträcka sig till att tro om oss, efter att ha placerat sjukdomen som en brist hos oss som personer? Är det synen man har på oss, att det är vad vi kan klara? Eller finns det en riktig vilja som handlar om att vi ska kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden, på riktigt. Att också vi ska kunna bidra som de vi är, med det vi har att ge?

Ja. Jag har något jag vill komma fram till. Detta: Om det finns en vilja att göra möjligt för oss att komma in på arbetsmarknaden. Vi som i stort sett aldrig varit där, eller varit där och sen varit borta i många år, eller som varit i en del av den, men blivit för sjuka för att klara just den sortens jobb vi förut haft. Hur kan det då fortfarande vara så att det inte går att kombinera deltidssjukskrivning med deltidsstudier? Hur kan studier vara något som är reserverat för sjuka som är under 30 år, eller för dem som är friska nog att klara heltid?

Jag får inte ihop det. Jag tänker mig att studier skulle vara en bra väg för att komma in på arbetsmarknaden, för att skapa möjligheter på ett annat sätt än fas 3 någonsin kommer ge. Att det dessutom kan vara bra att inför en arbetsgivare visa att man klarat av att studera, och att man har uppdaterade kunskaper på det område man vill jobba inom.

Det jag önskar är inte nåt orimligt. Det jag önskar är bara detta enkla: att det skulle gå att kombinera sjukpenning på deltid med studielån på deltid. Eller att ha studielån på deltid och försörjningsstöd som täcker upp så man når existensminimum, om man är sjuk men blivit utförsäkrad eller av nån annan anledning inte har rätt till sjukpenning.

Det jag önskar är bara att det skulle vara möjligt att använda studier som en bro mellan en lång tids sjukskrivning och en plats på arbetsmarknaden.

Ska ni prata om arbetslinjen även när det handlar om sjuka: visa mig en linje som handlar om att människor kan ta tillvara på och utveckla de förmågor de bär på. Visa att ni fattar att sjuka människor inte bara är sjukdom. Och framförallt: visa en linje som sträcker sig åt ett annat håll än mot fas 3.

Eller så önskar jag alternativet: att ni är ärliga med att ni ger upp människor, att gränsen går vid 30, att ni inte tror på att de som varit sjuka länge och är äldre än så har en chans på arbetsmarknaden, nånsin. Och att det inte är rimligt att göra något för att stötta oss, för att ge oss de möjligheter vi tror att vi behöver. För att ni inte tror som vi, ni tror att vi är hopplösa fall, eftersom det passar in i er retorik som säger att sjukdom egentligen mest är ett karaktärsdrag som handlar om lathet. Är det vad ni egentligen vill förmedla: säg det då. Är pratet om arbetslinje något som tyder på att ni faktiskt vill att vi ska komma i arbete: visa mig den linjen. Och för guds skull: justera i så fall den här idiotin som gör att man inte kan kombinera studier och deltidssjukskrivning.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Otrygghet är inte trygghet.

"Också när det gäller sjuk- och arbetsskadeförsäkringen har Sverige halkat nedåt visar rapporten, som är beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Mellan 2005 och 2010 sjönk den faktiska ersättningen i sjukförsäkringen med fem procentenheter. Men enligt socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) är sjukförsäkringen tryggare idag än tidigare, eftersom sjukförsäkringen tidigare inte hade till syfte att få tillbaka människor i arbete." (citat ut artikel i svd).

Jag tror inte någon missat att regeringen prioriterat att belöna arbete. Att det är det centrala. Det är bara det att baksidan är problematisk. För det finns människor som inte kan arbeta. För att de är arbetslösa eller sjuka. Där utlovade belöningar för arbete inte har någon betydelse, för att det för dem aldrig handlat om det, att det varit för lite morötter i sammanhanget.

Jag tycker att det överlag är en cynisk syn man har på sjuka, och på de som av andra anledningar inte kan jobba. Och att det har en viss logik att man för arbetslösa fokuserar helt på jobb, men när det gäller sjuka? Borde det inte finnas en logisk följd av vård - rehabilitering - jobb? I argumentationen verkar det första ofta falla bort. Det som på allvar handlar om att sjuka människor är sjuka och behöver hjälp att bli friska. Sån hjälp är vård. Arbete är inte vård.

Om man nu ska ha en cynisk syn på sjukdom, som i stort sett handlar om att det aldrig finns skäl för långtidssjukskrivningar, utan att långvarig sjukdom alltid handlar om passivitet. Om man nu ska försöka vrida allmänhetens syn på de med oförmågor så att man mer och mer tycker att de parasiterar på systemet genom att inte jobba. Då får man väl stå för det. Att man har en hård syn, men att man tycker att den synen har sina skäl, att det finns bra orsaker till att välja förändringar i den riktningen. Att försöka måla ut det som tryggt, tryggare än tidigare? Det är ett hån.

Jag blev utförsäkrad förra året. Och jag vet att jag hade tur, för jag hade lägsta sjukersättningen, och mina utgifter var anpassade för det. Socialbidrag är lägre, det var slitigt att få ännu mindre pengar, men det gick. Och jag hade turen att inte äga min lägenhet, inte ha en sambo eller maka med inkomst, jag hade ingen bil som jag behövde, jag äger inget särskilt, inget som gör att jag inte kan få ekonomiskt bistånd. Jag vet att utförsäkringen därför blev lugnare för mig än för många andra.

Ändå. Tryggt? Jag kan inte påstå att jag upplevde trygghet när jag fick avslag på socialbidraget med anledningar som handlade om att försäkringsakassans och socialtjänstens regler inte matchade varandra, vilket gjorde att det blev massor med strul i övergången. Jag kan inte påstå att bollandet hit och dit och att behöva klara möten som jag var för sjuk för, eller att lämna ut mig till ännu fler myndighetspersoner är något som handlar om trygghet. Jag kan inte heller påstå att mindre pengar är något som ger trygghet. Jag vill verkligen inte säga att det är tryggt att införa ett helt nytt system för sjukförsäkringen så snabbt att ingen har koll, kan svara på frågor, förklara vad som gäller. Och jag fattar inte hur någon kan säga att det är tryggare, säga det för min räkning, att detta är tryggt för mig.

I år infördes nya regler för sjukpenning, så nu är jag inte längre utförsäkrad. Nu är jag med i systemet igen, efter ännu en period av otrygghet i övergången mellan soc och försäkringskassan. Med ännu nyare regler, där det var ännu svårare att få besked om nåt alls.

Det har varit ett år med mycket stress och mycket otrygghet. Pga hur systemet ser ut, pga de regler som finns, och att de införts så snart efter beslut att det inte funnits tydlig information om något alls. Pga att skarven mellan försäkringskassan och soc alltid betyder strul. Och ändå. Jag vet att jag hade tur. Jag vet att det är många som hamnar ännu mer i kläm än jag, eller som helt enkelt blivit utan inkomst för att de tex ägt sin bostad.

Att det är så starkt fokus på att det är bra att jobba och att det ska belönas är kanske tryggt för dem som har ett jobb och är friska. Är man för sjuk för att klara det är det ingen trygghet att ha utförsäkring som ett hot, att bli skuldbelagd för att man inte klarar att jobba, för att man behöver kraften till att bli friskare först. Vill man ha ett hårt samhälle där fokus är på att man får klara sig själv (och skylla sig själv om man inte är frisk eller fötts in i en familj med så goda förutsättningar att man har ett sparkapital att falla tillbaka på om det krisar), så är det inte något jag sympatiserar med, men jag förstår att man kan tycka så. Att det inte är någon naturlag att vi ska ta hand om varandra och hjälpa samhällets svaga. Men jag tycker att man kan stå för det då. Vara lite ärlig.

Jag vet att regeringens specialitet är att tömma ord på innehåll, och sen antingen låta dem vara tomma (så de kan användas för vad som helst) eller fylla dem med ett helt annat innehåll än de först hade. Det finns ju en massa man kan vinna på att göra så. På samma sätt som man kan vinna på att definiera "utanförskapet" som de som får pengar från någon form av bidrag, så att de som är utförsäkrade och tex pga en partner med bra inkomst inte kan få någon inkomst alls faller bort i statistiken.

Även om man tömmer alla ord på innehåll så finns ju problemet kvar. Det som skett de senaste åren är en ökad otrygghet för sjuka. Otrygghet är inte trygghet.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Piska eller morot?

Varför fick ni för er att jag behöver piskas? Jag behöver inte det, jag har piskat mig själv i hela mitt liv, och försöker sluta med det. Flera gånger har jag varit nära att piska ihjäl mig. Flera gånger har ni varit nära att piska ihjäl mig. Det gör mig illa. Det hjälper mig inte. Det är inte det jag behöver, det är aldrig det jag har behövt.

Hur gjorde ni för att tro att något alls handlade om morötter, varför tror ni att jag behöver dem? Jag är på väg hela tiden, och jag längtar så mycket efter ett liv som är annorlunda än detta, ett liv som fungerar bättre. Jag tror på att det finns nu. Att det är möjligt. Jag anar det en bit bort. Varför tror ni att jag inte vill ta mig dit, varför tror ni att jag inte försöker? Hur blev psykiska problem synonymt med passivitet? Varför kan ni inte ens tänka er att alternativet att jag gör vad jag kan, och att jag faktiskt gör ganska mycket, existerar? Varför viftar ni med morötter, som om det var något adekvat att göra? (Varför är bilden av era morötter i mitt huvud en bild av rårivna och alldeles uttorkade skolmatsalsmorötter?)

Det finns en väg som jag går på, den leder framåt. Nu är den tydligare för mig än den varit förut. Jag kommer falla. Jag kanske går vilse, men jag kan hitta tillbaka. Jag vet hur man gör nu. För att gå. Ändå klarar jag mig inte själv. Jag behöver andra. Behöver hjälp för att inte tappa mitt hopp, hjälp att hitta lugn och trygghet när det stormar. Behöver någon som finns med på vägen. Som ett stöd när benen inte vill bära. När jag faller och det gör för ont för att jag ska klara att resa mig själv.

Tidigare var vägen överväxt av taggbuskar. Varje steg var en kamp, och jag visste inte ens om det fanns en väg därunder. Jag visste inte vart jag var på väg. Ibland fanns det klippblock med vassa kanter som jag var tvungen att klättra över. Jag visste inte hur man gjorde, för att inte falla, skada mig. Jag gjorde vad jag kunde för att komma framåt, men tappade bort mig, gick vilse. Föll. Det var svårt och jag behövde så mycket mer då.

Men morötter? Hur skulle en morot kunna hjälpa mig när jag behövde en hand som höll i min, behövde verktyg för att undvika att bli söndertrasad av snårigheten? (Kanske behövde jag allra mest en kompass, så jag kunde ta ut en riktning). Och piskor? Hur skulle det kunna hjälpa mig att bli piskad när jag kämpade med mer kraft än jag hade för att komma framåt?

Jag förstår inte.

Det här är inte ett intellektuellt inlägg. Det här är en bild. Av en snårig väg, av piskor och torra morötter.

Jag vill inte ha era morötter. Jag vill ha min inre trädgård, där jag kan odla vad jag vill. Jag vill möta mig själv, ta hand om det som jag är, oavsett hur dåligt jag mår. Jag vill finnas hos mig. Och jag vill aldrig mer bli slagen. Jag vill ta hand om mig nu, skydda mig från det som gör illa. Det spelar ingen roll vad ni än säger om hur bra det är med piskor. Jag vill aldrig mer bli slagen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Också vi är möjligheter.

Satt och letade bland gamla texter, gamla tankar. Och hittade den här krönikan som jag skrev för tidningen Vårt Malmö förra året. Tyckte att den kunde höra hemma på denna bloggen också.

***

Jag är en av de där. En sån, du vet. Som det pratas om på nyheterna när det suckas om utanförskap. Utanförskapet av arbetslösa, sjukskrivna, bidragstagare. Vi som är lite bredvid det som räknas, inte ens viktiga att definiera annat än som utanför.

Vi är ganska många i Malmö som lever nånstans i skuggorna och jagas av saker som aldrig borde hänt. Vi, som får hopplöshetsstämplar i pannan av myndigheterna och möts av trött uppgivenhet. Malmö är möjligheternas stad, det har jag hört så många gånger. Men det är inte bara bland kulturkidsen på Möllan eller i de hippa affärerna vid Davidshall som möjligheterna bor. Inte bara i att ha växande företag, ett skruvat hus eller en tunnelbana med tre stationer finns det möjligheter. Också vi är möjligheter.

Kanske borde jag inte skriva som om vi är en enhet, som om vi är ett vi. För vi är inte en grupp, med en historia, en erfarenhet. Vi som är utanför, men också en del av Malmö. Den här staden bär på så många olika berättelser, bär på så många liv. Gatorna kantas av så många skuggor, i tusen nyanser av grått, och vi som lever där, lite vid sidan av, vi är olika. Alla är olika. Men det är där möjligheterna bor. I att också vi är människor. Var och en för sig. Var och en på sitt sätt.

Vi är såna som inte fick det som borde varit självklart, såna som tappade nåt på vägen, gick vilse, gick sönder, och inte hade en chans att växa. Men vi växer ändå. Med små gröna blad, i skuggorna där ingen trodde det skulle gå. Vi är hårt knutna knoppar som längtar efter en chans att slå ut, vi sträcker oss mot ljuset, längtar efter att nå det. Vi är också Malmö. Vi bor här, nästan överallt finns vi. Men kanske ser man inte oss om man bara vänder blickarna mot de ställen där man bestämt sig för att möjligheterna bor.

Där finns vi inte. Inte ofta. Men vi finns, och det finns så mycket kraft här, gömd i skuggorna. Det finns så mycket som kan växa, bli till något riktigt stort. Det är på ett annat sätt, i en annan form än det som kan fångas i välfyllda och snyggt formulerade CV:n. Det handlar om förmågan att finnas till, trots allt. Om att behärska det omöjliga överlevandet och att aldrig ge upp. Det är inte bara jag som är sjuk, som är trasig och oförmögen, men ändå fortsätter att finnas. Det är inte bara jag som borde ha dött för längesen, inte bara jag som trycktes ner under ytan men vägrade att drunkna, av envis viljestyrka. Vi är många.

Vi, skuggbarnen som sträcker oss mot ljuset, trots att det verkar hopplöst. Vi, som kommer klara att nå det, och kommer slå ut som stora färgglada blommor. Malmö är möjligheternas stad, inte trots det som göms bland skuggorna utan just därför. För att det finns så mycket växtkraft, mitt i omöjligheten. Kraft hos möjligheternas människor.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.