Och hur ska vi göra då, för att ge utrymme för det läkande?

Som kanske märktes i förra inlägget tycker jag att ett av de största problemen med sjukskrivningssystemet är att grundläget är att man inte får göra något alls som kan klassas som arbete, åtminstone inte utan godkännande av en myndighetshandläggare. Och det kan vara läskigt att ens låtsas om att man vill göra nåt litet, för man kan bli rädd att bli klassad som friskare än man är, framför allt när tiderna är som nu och det är vanligt att vilja och förmåga blandas ihop, som att man kan om man vill.

I Finland verkar det som att man ska prova basinkomst, där man får en viss summa utan villkoret att visa att man inte arbetar.

"Det system vi har för närvarande är passé. Människor som inte har arbete sitter hemma, inaktiva. Vi har myndigheter som kontrollerar så att du absolut inte gör någonting, först då får du socialbidrag. Det är ett dyrt och byråkratiskt system. De som får bidragen måste använda en stor del av sin energi för att vara den person bidragssystemet säger åt dem att vara. För vem är ett sådant förhållningssätt nyttigt?"

" Jag är väldigt nyfiken på vad det här kan betyda. Det handlar mycket om hur vi ser på människan. Ser vi negativt på människan, som någon som försöker göra det lätt för sig och dra nytta av alla möjligheter som samhället ger, så behöver hon kontrolleras och med kontrollen visar vi att hon inte är ett viktigt subjekt. Men utgår vi ifrån att människan är ett viktigt subjekt, som använder sitt självbestämmande till att utvecklas och söka sig framåt, tror jag att det bidrar till att hela samhället utvecklas. Sedan handlar basinkomsten inte bara om pengar, det är också en fråga om hur vi använder vår tid, alla de timmar vi har till förfogande varje dag. Jag är mycket intresserad av vad som kommer att hända där"

/ Karina Jutila i tidningen Syres artikel

I Sverige vet jag att man diskuterat att man skulle få behålla en viss del av lönen om man är arbetslös och har försörjningsstöd, och får ett arbete med mindre lön än vad försörjningsstödet är (tex ett arbete där man hoppar in bara vissa timmar eller som är på deltid behöver ju inte bli så mycket i månaden), för att uppmuntra arbete. Jag tror dock inte att man förverkligat det, och för sjuka skulle det nog ändå bli problem, eftersom det då handlar om att avgöra arbetsförmåga för att alls ha rätten att klassas som sjuk. Det är ändå viktigt, att känna att man kan göra något för att förändra sin situation, även om det bara handlar om den ekonomiska situationen och kanske bara på kort sikt, man kanske inte kan lösa den på riktigt. Men att inte vara fastlåst på lägsta nivån utan handlingsutrymme.

Jag tycker det ska bli intressant att följa vad som händer i Finland, och skulle också gärna se andra försök att lösa problemet med att man faktiskt tvingar människor att försöka leva upp till systemets bild av vem de är och vad de kan, att det så ofta blir att systemet är i centrum snarare än människorna som systemet ska finnas till för att hjälpa.

För mig låter det som en dröm med basinkomsten. Tänk att slippa den ruttna människosynen, som säger att man måste utgå från att jag är en fuskare, en lat en, en som vill slippa göra rätt för mig, en som vill leva på andra. Tänk att slippa att hela tiden fokusera på mitt sjuka, mina oförmågor, att vara beredd att försvara dem och argumentera för att de är verkliga, och dessutom undvika att göra de saker som kan hjälpa mig att bli friskare, för att de kan se misstänkta ut i myndigheternas ögon. Tänk att få söka vård för att jag behöver vård, och avlasta alla de kontakterna från allt det byråkratiska och bedömande som rör eventuellt behov av sjukskrivning och eventuella försök att tvinga mig ur sjukskrivning. Om vård fick vara vård, bara. Låter det inte lite skönt från behandlarhåll också? Att liksom få fokusera på vård, om det är vård man jobbar med?

Förstår att det väl är en dröm, inte något som kommer bli verkligt. I alla fall inte här, åtminstone inte inom överskådlig framtid.

I vilket fall kvarstår problemet att vi har system som avkräver människor att de ska vara och göra som systemen säger, även om det inte är det bästa för dem. Vi behöver göra något åt det. Och problemet med människosynen som lurar i ett system där kontrollen blir hårdare och hårdare finns också kvar. Det behövs förändring. Plats för människor.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vissa saker är ömtåliga. (Vissa rum behöver få vara bara mina.)

Alla dessa frågor. Ibland känner jag mig dissekerad. Om och om igen. Alla dessa människor som med självklarhet haft rätt att bli insläppta i min inre värld. De som försiktigt bett om lov, de som klampat in, de som petat på allt möjligt med sina ord, tankar, diagnoser, bedömningar. De som traskat runt i det jag berättat om med likgiltighet och som handskats med mig utifrån auktoritär makt, och de som sett på mig med värme och tagit det lugnt när jag behövt, de som följt mig en bit på vägen.

Och alla de som bara kort var en del av något, de jag träffade en gång, eller två, de som försökte hjälpa. Alla dessa människor. Vi snackar hundratals. Och alla dessa frågor. Vi snackar: det är inte ens möjligt att veta hur många de varit. Oändligt många, tillräckligt många för att det ska kännas som att de trasslat sig in nästan överallt i mig. De ligger glömda här och var, de har rört vid allt möjligt, hakat sig fast vid vissa saker, bara nuddat vid andra. Men de har varit där, typ överallt i mig. Frågorna. Människorna.

Det kliniska perspektivet. Det behöver inte vara hårt och elakt. Men det är något annat, något som handlar om att ni är behandlare och jag behövande, att ni har måste få ha rätt till saker som finns i mig, och jag måste ge er dem. Maktobalansen. Ska jag få hjälp måste jag lämna ut saker till er, även om jag inte känner tillit.

Ibland frågar ni om min framtid. Vad jag tänker om den. Jag låter svaren sträcka sig en liten bit in i framtiden, jag vet att också det har ni rätt till. Att få en bild av vad jag tror om mitt tillfrisknande, min rehabilitering, vilka vägar jag tänker är möjliga, och hur.

Ibland är ni inte nöjda ändå, vill veta mer, fråga vidare. Och jag vet, det kan handla om sånt som att bedöma om jag egentligen tror på en framtid, eller om jag inte kan föreställa mig den. Jag kanske är deprimerad och bara ser död framför mig? Ni vill ha tillgång till också det, peta även i det med era kliniska verktyg.

Jag svarar alltmer sällan på det. Förut var jag snäll och svarade så gott jag kunde. När jag var deprimerad i långa perioder såg jag ju inte så mycket framtid, men jag svarade det jag såg, det jag tänkte, ville, drömde, önskade. Det ni frågade om.

Jag gör inte det längre. Det kanske är något med hur många ni varit. Hur mycket ni frågat. Något som handlar om att ni varit nästan överallt i mig.

Jag skapar mig rum som bara är till för mig nu. Rum där mina drömmar och mitt sköra hopp om en framtid jag inte vet hur den kommer att bli får bo. Det finns ett ljus där som jag försiktigt stänger dörren om, och jag öppnar den inte för er även om ni ber mig. Jag öppnar den när jag har lust, släpper in dem jag känner för, eller ingen alls.

Emellanåt har det konkreta skäl. Varför skulle jag berätta om det ljusa och ömtåliga i mitt inre för någon som inte varit rädd om mig, som inte visat att hen är intresserad av vem jag är? Varför skulle jag riskera något genom att hålla fram drömmen om någon att leva mitt liv tillsammans med, till någon jag inte vet om jag kommer få bra reaktioner från eftersom det är en homorelation jag vill ha?

Nej, varför skulle jag? Ni är inte så neutrala som ni tror, ni är aldrig som ett tomt ark papper, även om ni ibland verkar tro det. Jag gör mina bedömningar, jag också. Av vad ni kan tänkas göra med det jag visar. Vad jag berättar påverkas självfallet av det.

Men det där med framtiden. Det handlar mest om något annat nuförtiden. Om behovet att ha platser där ni inte är välkomna, som är fredade och inte ska analyseras, bedömas, diagnostiseras. Jag vill inte veta om ni tycker det är friskt eller sjukt, om ni tycker att mina drömmar bär på defekter eller är rimliga. Jag vill få lov att ha något ifred. Det där ljusa. Ömtåliga. Det som mitt hopp strävar mot.

Jag vet att ni ibland tror att ni självklart ska ha rätt till allt, att också det borde vara ert att titta på. Men helt ärligt så har ni väl egentligen aldrig rätt till någonting. Ni kan ha rätt att behandla mig på olika sätt, vidta åtgärder, sånt. Men vad jag visar er eller inte visar er har alltid byggt på ett utbyte. Jag ger er det jag tror jag kan få något ut av att ge er. Jag har släppt in er för att jag hoppats på hjälp. När ni hade en massa maktmissbruk för er, släppte jag in er på ställen där det inte var tryggt att ha er, jag hade inte tillräckligt tydliga gränser för att hindra det från att ske, inte tillräckligt mycket kraft att sätta emot. Och ni hade så mycket makt.

Men det är historia. Nu ger jag er det jag vill ge er, det jag tror jag måste för att kunna få det jag önskar. Ska ni bedöma mig kan jag tänka ut ungefär vad ni behöver få tillgång till. Ska rehabilitering planeras kan jag också tänka ut vad jag tycker är rimligt att visa.

Jag kan bestämma lite mer nu, vilka rum i mig ni ska bli insläppta i, och också på vilket sätt.

Och det där rummet. Det där ljuset i framtiden bor. Där har ni ingenting att göra. Det är inte en plats som är er att titta på, bedöma. Helt enkelt för att jag inte kan se något jag kan få ut av det. Mina drömmar bär jag hellre odiagnostiserade, min framtid vill jag bära på som något ömtåligt, och något som bara är mitt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Försoning. (Jag önskar att vi kunde mötas nu).

I flera år har jag sökt mig till människor som har erfarenheter som liknar mina. Andra patienter som blivit dåligt behandlade, på ungefär samma sätt. Jag har sökt bekräftelse på att det var som jag upplevde det, och att det inte bara var för mig det var så. Det har varit lätt att hitta andra som också haft behovet av att dela, bli sedda, bli bekräftade. Och såklart är det sorgligt, på ett plan önskar jag att ingen annan hade blivit dåligt bemött, avhumaniserad, hopplösförklarad, illagjord. Samtidigt finns det något som är djupt läkande i att mötas och dela. Att spegla sig i varandra. Att inte längre vara ensam. Oensamheten är så viktig. "Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer" skriver Tove Jansson i Vem ska trösta knyttet, och jag tror verkligen på det. Att det svåra kan bli något helt annat om man inte längre är ensam i det. Hur liten, rädd och trasig man än är inuti.

Det har handlat om dem som är som jag. Vi som på nåt vis hör ihop, vi som blivit utsatta. Vi som tillsammans blir ett "vi" för att det finns ett "dom". Dom som gör illa. Som jobbar inom psykiatrin, som företräder systemet. Som avhumaniserar oss.

Det finns mycket upprättelse, stöd och identifikation att hitta hos dem som varit med om liknande. Och det är något gott. Men jag är så innerligt trött på att dela in världen i vi och dom. Inte bara vad gäller behandlare och patienter. Utan överlag. Jag är så trött på det.

Vad gäller indelandet i behandlare och patienter känns det ju som en bra sak att få tillhöra ett "vi" där det finns fina människor som är empatiska och hjälper i det svåra. Men helt ärligt borde ju normalfördelningen av hur människor kan vara, vara ungefär jämn i de båda grupperna. Det borde finnas ungefär lika många fina människor med god empati bland behandlare som det finns bland patienter. Och det borde finnas ungefär lika många korkskallar. Om man räknar i procent alltså. Människorna i det "vi" jag tillhör är nog på många sätt varken bättre eller sämre än människorna i det "dom" företrädarna för systemet utgör. Fördelen är att jag kan välja vem i detta "vi" jag söker mig till och försöker få hjälp av. När det handlar om psykpersonal är det aldrig ett val. Jag hamnar hos någon, som jag inte självklart kan slippa ifrån även om personen gör mig illa. Det är en fördel när man får välja. Men det handlar om maktstrukturer eller om frihet, inte om människorna, inte om skillnaderna mellan vi och dom.

Att tillhöra ett "vi" kan vara en trygghet, när man varit utsatt av "dom". Men från deras håll är vårt "vi" den grupp som är "de andra", och indelningen gör också det lättare för dem att betrakta oss som något annat än vad de är. Som om det fanns skillnader mellan människorna i grupperna (som om det tex skulle kunna vara sant att patienter inte är riktigt lika mycket människor som behandlare). Polariseringen är ömsesidig, och både vi och dom tillskriver den andra gruppen egenskaper. Jag tror det är det hela indelningen i vi och dom handlar om. Att generalisera och förenkla. Att förstärka skillnaderna.

Att inte riskera att se att vi är ganska lika. Att det egentligen inte finns någon självklar skillnad mellan de personer som tillhör oss, och de andra.

När det handlar om psykiatrin är den skillnad som finns en fråga om vilka roller vi hamnar i när makten inte är jämnt fördelad. De med mest makt borde vara de som reflekterar över sin roll och är försiktiga med hur makten används i störst utsträckning, vilket jag tror tappats bort för mycket i systemet. Det är inte byggt så, som att det är grundläggande och livsviktigt. Men människorna. De som jobbar inom psykiatrin och de som är patienter. Jag tror de är ungefär likadana, samtidigt som varje individ är olik alla andra.

Den senaste tiden har jag haft ett sånt väldigt behov av er som tillhör behandlarna. Ni som tillhör "dom". Inte mina egna behandlare. Dem behöver jag på ett annat sätt. Men jag har behövt det där som handlar om att bryta upp "vi och dom". Det som handlar om att bli en människa i era ögon. Att finnas i ett gemensamt "vi".

Jag tänker mycket på avhumaniseringen, hur grundläggande den är i systemet, och hur sjukt det är. Hur mycket jag önskar att det upphörde. Och också hur mycket jag personligen behöver ta mig ur avhumaniseringen. Till stor del kunde jag återta min mänsklighet utan att systemet stod för hur det behandlat mig, erkände hur fel det var. Men nu behöver jag det, att bli en människa i systemets ögon. Den sortens upprättelse. Att på allvar upphäva den avhumanisering som skedde, inte bara att vara en människa i andra sammanhang.

Och jag önskar att psykiatrin kunde ha sin egen version av en sanningskommission, att de som systematiskt avhumaniserat, behandlat patienter illa och maktmissbrukat kunde ta på sig sin mänsklighet och ta sitt ansvar för de saker de gjort, och berätta om det. Jag önskar att patienter kunde berätta om det de blivit utsatta för, och att de fick bekräftelse och upprättelse. Från systemet. Inte bara från andra som blivit utsatta.

Men det är väl en utopi, och jag har inga illusioner om att de som gjort mig illa ens minns mig eller vad de gjort med mig. Än mindre orkar jag hoppas på att de vill bära sin mänsklighet så mycket att de ser på mig med empatiska ögon, tar in vad deras handlingar gjort med mig, och tar ansvar för att det blivit så. Det handlar inte om att de som gjort mig illa varit onda människor. Det handlar inte ens om att de velat göra mig illa. Jag tror de allra flesta helt genuint velat hjälpa och trott att de hjälpte. Men att strukturer och förutfattade meningar, tidsbrist och slarv, avtrubbad empati och förutsättningar som gör att behandlare inte kan orka möta alla patienter som människor, gör att det blivit som det blivit. De flesta ville väl. Men oavsett vad man egentligen ville har man ett ansvar för sina handlingar och sina misstag. Det ansvaret gör jag mig inga illusioner om att någon kommer ta.

Som substitut använder jag mig av andra som jobbar i systemet. Som också är företrädare, men har sin mänsklighet och empati bevarad. Jag lyssnar på deras tankar om hur dåligt systemet är och hur hemskt det kan vara att vara maktlös i det, att vilja få plats att vara någon annan och ge något annat än det finns möjlighet till i den rollen systemet ger dem. Och jag hittar min mänsklighet på nytt när jag får bekräftat av företrädare av systemet att systemet är sjukt. Att det gjort mig illa. Att det inte är acceptabelt och att de önskar att det varit annorlunda.

Kanske handlar denna bloggen mest om detta. Jag återkommer igen och igen till det här med mänsklighet, avhumaniserande. Och detta är kärnan för mig, på ett personligt plan. När ni som är företrädare för systemet läser och bekräftar mina upplevelser, hjälper ni mig att trassla mig ur den avhumanisering systemet utsatt mig för.

Tillsammans kan vi hjälpas åt att leta efter lösningar på hur avhumaniseringen ska upphöra. Hur vi ska kunna bryta upp det här som handlar om vi och dom. Hur vi ska göra för att skapa ett system där både behandlare och patienter kan få vara människor. För vi är ju det. Och vi vill ju ha bra vård allihop, eller hur? Oavsett om vi har olika uppfattningar om vad bra vård är, så är det ju det vi vill, både patienter och behandlare (från olika skolor). Ett gemensamt mål, där vi kan ge varandra hjälp att se olika saker eftersom vi har olika perspektiv, istället för att polarisera och svartmåla de andra. Jag önskar mig möten istället för strid. Bara så tror jag att något nytt kan ta sin början. Och det behövs verkligen, att något nytt tar sin början.





Läs mer:

• Du är något annat än jag, inte riktigt en människa.
• Hur blev det såhär? (Och hur ska vi göra för att det ska sluta vara såhär?)
• Vems mänsklighet är det du skadar när du väljer att avhumanisera mig?
• Makt - ansvar - skuld.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Ge upp.

Jag tror inte på det överdrivet positiva. Det som handlar om budskap av typen "Du kan välja vilket liv du vill leva" "Du kan bli vad du vill" "Du kan välja att må bra" "Allting är möjligt om du bara tror på det".

Vissa människor kan säkert välja, de som haft lyxen att födas i ett land med åtminstone ett hyfsat välfärdssystem, de som haft trygghet när de varit små och fått ett stabilt jag, de som haft en ekonomisk buffert redan från början, och har nåden att inte drabbas av någon allvarlig sjukdom. Jag kan tänka mig att de kan välja ganska mycket, ganska fritt. Ändå. Vad som helst kan de ju inte välja. Har man inte en särskild talang kan man inte bli nästa Zlatan. Det spelar ingen roll hur mycket träning man lägger, eller hur mycket optimism och god vilja.

Och framförallt, de där budskapen om möjligheterna, om valen. Det blir som att baksidan blir att de säger mig att jag har valt detta. Som att jag har valt att bli traumatiserad och att leva mitt liv med konsekvenserna av det. Med smärta, ångest, myndighetsstrul, omyndigförklaranden från psykiatrin, ett liv som ofta varit en kamp varje dag. Som att jag skulle ha valt att knappt orka ta mig ur lägenheten på tre år pga att jag är sjuk på ett sätt som ligger mittemellan fysiskt och psykiskt, vilket gör det i stort sett omöjligt att få vård, eller ens att bli trodd i att jag mår som jag gör. Att jag skulle ha valt att vid 32 års ålder behöva hemtjänst för att mitt liv alls ska fungera.

Skulle jag haft chansen att välja fritt skulle jag valt något annat. Jag lovar. Men jag hade aldrig den chansen, möjligheterna är aldrig obegränsade och oändliga, oavsett hur många böcker som trycks på ämnet eller hur många gånger vi försöker lura oss själva och varandra att tro på det.

Det betyder inte att det inte går att göra några val alls, att man är maktlös inför allting. Jag gör val utifrån de förutsättningar mitt liv gett mig, på samma sätt som du har möjlighet att göra val utifrån de förutsättningar du fått.

För mig har det blivit centralt att ge upp. Jag vet, det är motsatt budskap mot det överoptimistiska. Men det handlar inte om pessimism. Det handlar om att möta mitt liv som det är, och göra valen utifrån det. Istället för att kämpa mot mitt liv, hata det för att det inte erbjuder alla de möjligheter som det kunde gjort (borde gjort).

Jag tycker absolut inte att man ska ge upp innan man försökt. Vill du bli nästa Zlatan, så träna järnet några år, och se vad som händer. Kanske är du nästa stjärna, du kan inte veta innan du provat. Men visar du inga tecken på att ha talang kanske du ska ge upp. Du kanske inte kan bli nästa Zlatan. Men du kanske kan bli något annat, som passar ihop bättre med den du faktiskt är, och de möjligheter du faktiskt har. Du behöver inte ens sluta spela fotboll, det är bara att ge upp det som inte är förankrat i verkligheten jag tror är viktigt. Inte innan man testat, men sen. När det inte går trots att man testat. Då är det läge att stanna upp, fråga sig vad man egentligen håller på med, och om det är en bra idé att fortsätta. Min gissning är att det oftare än vi tror är en bra idé att ge upp.

Det handlar inte om att vara negativ. Det handlar om att öppna för möjligheter i det liv man faktiskt lever, istället för att leva på en dröm, och i konflikten som blir när drömmen och verkligheten inte matchar. Mest handlar detta kanske inte om ifall man är nästa Zlatan eller inte. De flesta vet nog redan att vi inte är det. Det finns andra saker som kan vara vettiga att ge upp.

Jag försökte klara min vardag själv. Försökte orka tvätta, diska, städa, laga mat. Fast jag inte orkade. När det blev för tungt lät jag bli, och mådde dåligt av att det blev skitigt, av att jag inte hade rena kläder, att allt handlade om att jag måste orka tigga till mig hjälp. Jag hatade att inte klara det själv. Jag borde ju klara det. Herregud, att ta hand om ett hem är ju nåt alla klarar. Men att nästan alla klarar det eller att jag tyckte att jag borde klara det, var inte samma sak som att jag faktiskt gjorde det.

Till slut gav jag upp. Och sökte all hjälp jag kunde komma på, all som fanns att få, för att mitt liv skulle kunna bli annorlunda. För det var så. Bara genom att ge upp kunde det förändras på allvar. Jag hade kunnat lägga ganska många år till på att kriga mot den verklighet jag lever i. Men det hade förmodligen inte tagit mig nånstans. Bara längre in i bitterhet och ilska.

Att ge upp är ett bättre alternativ. Man måste inte orka allting själv. Man kan inte orka allting själv. Man kan inte välja förutsättningarna för det liv man har, man kan inte välja glädje, lycka, välgång. Men man kan välja att ge upp ibland.

Och det är bra att göra det. Behöver du hjälp, sök hjälp. Klarar du inte det du tänker att du borde klara, så kanske det inte är för att du är dålig. Du kanske inte kan klara det, helt enkelt. Man kan inte klara allt. Men man kan alltid ge upp. Det alternativet finns där. Alltid. Och att ge upp kan göra att något nytt öppnar sig och tar sin början. Något helt annat än det du drömt om. Något bättre.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Hur blev det såhär? (Och hur ska vi göra för att det ska sluta vara såhär?)

Jag har grubblat massor kring den här människosynen som finns inom psykiatrin. Varför patienter inte är riktigt lika mycket människor som personalen. Jag har verkligen försökt hitta teorier, förklaringar. Försökt förstå hur det blev så. Värderingar och attityder är inte något som bara finns. Det är något som kommer någonstans ifrån, som uppstått i något sammanhang, överlevt i andra sammanhang.

För några år sen läste jag ett par böcker om psykiatrins historia. Bla läste jag "Frihetens milda disciplin" av Mikael Eivergård. Den boken utgår från Foucaults teorier om hur mentalsjukhusen skapades för att fylla en roll vad gällde normalitet och också vad gällde individens frihet. För att någon ska kunna ses som normal behövs det att man urskiljer vilka som är de onormala. För att individens frihet ska ses som en förmån måste det finnas individer som blir berövade sin frihet. Enligt de teorierna handlade mentalsjukhusen allra mest om en urskiljningsprocess. Att skapa och upprätthålla en normalitet. Att skapa ett tydligt "vi" genom att sortera ut vilka som inte kunde räknas in i detta "vi".

Jag tänkte mycket på det då, och har tänkt mycket på det senare. Hur mentalsjukhusen skapades för att göra skillnaden tydlig mellan "vi" och "dom". De normala och de andra. Mentalsjukhusen är ju nerlagda nu, men jag tror att alltför mycket av den synen finns kvar ändå. Att det är den som "sitter i väggarna". De som jobbar inom slutenvården tillhör de normala, de som vårdas tillhör de andra, de som inte får plats inom vad vi väljer att betrakta som normalt.

Jag tror att vi överlag inbillar oss att vi kommit så mycket längre än vi tror vad gäller detta. Att det tar väldigt mycket tid att ändra på en sån inställning, att attityder som formats och bekräftats av systemet under en lång tid, tar väldigt lång tid på sig för att jobba bort. Och jag tror att vi måste vara medvetna om att det är så. Att det är ett arv som finns med oss, och som fortfarande ifrågasätts för lite. Det finns saker som är praktiska med att dela in världen i vi och dom. Att handskas med människors lidande blir lättare med det avståndet, och att acceptera att någon som tillhör "dom" blir dåligt behandlad är lättare än om det gäller nån som tillhör det "vi" man räknar in sig själv i. Att "deras" människovärde och rätt till vård är något det kan förhandlas om, diskuteras, och värderas utifrån hur mycket pengar som finns är en sak. Att "vårt" människovärde eller vår rätt till hjälp när vi håller på att gå under skulle diskuteras på samma sätt är en helt annan sak att förhålla sig till.

Jag önskar att vi kommit så mycket längre. Att behandlare, politiker och patienter tillhörde samma "vi". Att människosynen som var den helt dominerande och den som satt i väggarna var en syn som handlade om att en människa i kris, med problem, i sjukdom, möter en människa med utbildning för att hjälpa en med just det man inte klarar att hantera själv. Att en människa möter en människa. Att man i det mötet hade tanken "det hade lika gärna kunnat vara jag" nära. För det är så. Det hade lika gärna kunnat vara du som krisade ihop och sökte hjälp. Det hade lika gärna kunnat vara jag som satt med makten över besluten, eller som var den som mötte dig när du sökte hjälpen. Skillnaderna mellan oss är mindre än man kan tro, vill tro.

Vi är inte där än. Och jag har en känsla av att inte heller behandlare alltid ses som människor i systemet. Om vi ska ha en psykiatri där människor möter andra människor behövs strukturer för det. Strukturer där det är lika viktigt att personal inte reduceras till att vara en funktion, som att patienter inte reduceras till att vara ett problem.

Det är bra att vi lagt ner de stora mentalsjukhusen, och att mer och mer vård bedrivs genom öppenvård. Men all vård kan inte bedrivas i öppenvård. Om jag får önska skulle jag däremot vilja ha en annan sorts slutenvård. Jag skulle önska mig mindre avdelningar, med färre patienter och mindre personalstyrka. Jag tror det skulle göra det lättare både för personalen och patienterna vad gäller att se varandra som människor.

Jag skulle önska mig att vi avskaffade sjukhuskorridorerna, sjukhussängarna, sjukhusmiljön, och förlade den sortens vård i lokaler av en annan sort. Lokaler som känns närmare en trygg hemmiljö. Färger på väggarna, bilder på väggarna, vanliga möbler. Inget inglasat rum där personalen kan sitta. Lokaler där det finns utrymme för att ta hand om det som är helt och friskt i en. Rum för att lyssna på musik, för att uttrycka sig i färger eller på andra sätt, chanser till fysisk aktivitet i någon annan form än att gå fram och tillbaka i en korridor (och som inte kräver att man klarar av eller har rätt till permissioner). Jag tror att miljön där man möts påverkar mötet, hur man ser på varandra, och hur man ser på sig själv.

Jag skulle också önska mig att det fanns fler vårdplatser och av fler olika sorter. Där trycket på att en patient måste skrivas ut från avdelningen så snart som det bara är möjligt minskade lite. Där det fanns en chans till dagvård för dem som klarar sig hyfsat bra, men behöver mycket stöd, och en chans till platser där man får klara sig själv för det mesta på dagarna, men slipper vara ensam på kvällar och nätter, för dem där det är möjligt. Jag skulle önska mig att det fanns utrymme för människor som behöver hjälp att ha olika sorters behov, och en flexibilitet i systemet som kunde möta människor på olika sätt.

Jag skulle önska att personalen fick mer handledning och hjälp att handskas med all den smärta de måste möta. Och att det fanns mycket tid för personalen att utbilda sig i sätt att hjälpa patienter i kris, utifrån de olika yrkesrollerna. Och fortbildningsdagar där man igen och igen och igen tog upp detta med bemötande, med människosyn och värderingar. Att frågan kring hur man ska göra för att bemöta patienter som människor alltid var aktuell, att det sågs som ett problem att ständigt kämpa mot att det är så lätt att glida in i att dela in världen i "vi och dom", att göra patienter till något annat än man själv är.

Jag skulle önska mig att det fanns utrymme för och möjligheter till att bedriva en vård där vi allihop kan få vara människor, både behandlare och patienter, och att politiker insåg att det krävs resurser för att det ska vara möjligt. Resurser för utveckling och förändring av systemet, och mer resurser än nu för att det ska vara möjligt att bedriva en vård där behandlare slipper reduceras till funktioner, och patienter slipper reduceras till problem.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.