[Julspecial] Vem är jag då, efter all denna tid, med all denna oförmåga?

Jag skrev förut om hur det inte är något självklart positivt att låta bli att identifiera sig med sin sjukdom. Om sjukdomen tar ifrån en det man identifierar sig med, vad händer då med bilden av vem jag är? Och hur länge kan man upprätthålla en sån bild utan att den känns som en fantasi snarare än något som är verkligt förankrad i den person man är?

Jag har börjat plugga i höst. Det var längesen jag gjorde något i sådär organiserad form, med krav på prestationer (om man inte räknar alla möten och vårdkontakter som nåt med prestationskrav, vilket det rätt ofta är). Det var längesen jag gjorde något med så stora delar av min tid, nåt sånt som handlar om att vara den jag är. Inte i första hand något annat. Som sjuk.

Det finns en del saker jag kunde räkna ut i förväg, att de inte skulle funka på samma sätt som när jag pluggade sist. För jag är rätt sjuk fortfarande. Min kropp fungerar inte helt, och stress klarar jag inte så bra, och jag kan tappa förmågan till koncentration och att tänka sammanhängande ibland. Jag fattade liksom att det inte kommer gå att intensivplugga de sista dagarna innan en tenta och fortfarande ha kraft kvar att skriva tentan. Det finns en del annat sånt med, som jag kunde räkna ut att jag måste handskas med.

Och det har varit rätt mycket jag inte varit beredd på. Saker som jag utan att tänka på det tar för givet att jag kan, och så krockar verkligheten och jag när det visar sig att det är en väldigt ringrostig förmåga eftersom jag inte alls använt den på.. låt säga tio år. Andra saker har jag blivit förvånad över att de finns där. Sånt jag inte tänkt på att jag har med mig, men så går det plötsligt automatiskt. Som att fylla en halv tenta med kulturvetarresonemang som jag visst har i ryggraden sen gammalt, för att jag inte visste vad jag skulle skriva och behövde få ihop så många sidor som man skulle.

Kanske är det inte alls förvånande, att det blir så. Och ännu mindre förvånande att det som fungerar i så stor utsträckning handlar om saker som jag aktivt valt att hålla liv i. Jag har valt att hålla förmågan att resonera och granska resonemangen vid liv, bland annat genom denna bloggen. Och jag valde så bland annat för att jag såg det som en väg att rehabilitera mig och komma närmare att kunna klara studier.

Och jag har valt att hålla igång kreativiteten på de sätt jag kunde, för att det var en av de saker som hjälpte mig att komma vidare, att inte fastna, och att stå ut när det inte fanns möjlighet att göra mer än så.

Jag inser mer och mer hur stor roll de sakerna spelar, som jag kunnat ha kvar, trots allt. I det sjuka. Hur de blir till saker som jag gång på gång märker att de är trygga i mig. Att jag kan lita på dem, luta mig mot dem, att det är ett lugn i mig att jag vet att jag har dem. Att det är sån jag är.

Och jag inser mer och mer hur ofta de andra sakerna blir till tvivel och osäkerhet. Jag rotar fram de förmågor jag tänker är mina, när jag försöker använda dem igen efter lång tid, och de är inte längre självklara för mig. Jag kanske inte kan använda dem som jag vill. Det är nu jag börjar fråga mig om de ändå är mina, om de ändå är en del av det som är jag. Är de något som jag kan, som jag gör, en del av det som är jag? Och om de är det, hur dåligt kan de då fungera, och fortfarande kännas som mina?

För att göra det lite mer konkret:
Hur många år kan man låta bli att cykla, och fortfarande vara en sån som cyklar? Kanske fungerar det helt ok att tänka på sig så, sålänge man är i sjukdomen, sålänge nästan allting är utom räckhåll och det inte går att identifiera sig som bara sjuk, för att man kanske blir knäpp av det. Men sen? När man plockar fram cykeln och den är rostig, gnisslar och behöver smörjas. Och man gör det, men ändå vinglar så mycket att det är risk att man krockar med allt och alla. Kan man då fortfarande räkna sig som en sån som cyklar, när det faktiskt inte fungerar?

Och vad är alternativet? Att räkna bort allt, för att lite i taget göra det till mitt igen? Släppa en del av sakerna, och kanske hitta en del nya, som passar den nya versionen av en bättre?

Kanske är det så, att det är så det måste bli. Att min bild av vem jag är faktiskt inte handlar om den jag är nu, utan någon jag tidigare var. Att bilden fått kvarstå, men egentligen är något preliminärt tills vidare, och har varit det genom sjukdomsåren. Den kanske behöver testas innan den blir en verklig bild av vem jag är. Och kanske behöver nästan allting falla först, innan jag kan plocka upp sakerna, en i taget, och göra dem till mina igen.

Jag vet inte. Jag tar lite i taget, gör som det verkar bli bäst just då. Det här är ingen text som är menad som en fråga om vad jag ska göra med min bild av mig själv. Jag vill inte ha svar. Svaren hittar jag någon annanstans, förmodligen inne i mig själv. Jag ville bara gestalta något av det som handlar om identitet. Att identifiera mig med det sjuka hade förmodligen också lett till stora kamper när mitt liv inte längre helt präglas av sjukdom. Och kanske till förluster under sjukdomens gång.

Men att inte identifiera sig med sjukdom behöver inte vara enkelt och helt positivt. För det händer ju i vilket fall något där, när sjukdomen tar ifrån en förmågan att vara som man brukar. Speciellt om det är under lång tid. Och speciellt om det rör många områden av ens liv, om inget fungerar på samma sätt längre.

Det väcker så många frågor, och svaren kan finnas långt borta, och vara allt annat än självklara. Kanske är det inte ens de svaren man vill ha.

Just nu vet jag inte. Jag är mitt i att låta allt falla, och att se vad som händer då. Vem jag är då. När det fallit, när jag plockat upp saker. När jag hittat mig igen, på ett annat sätt än förut.

Det jag vet helt säkert om mig själv är en del saker som handlar om något djupare, något som ligger innanför vad man gör, och vem man är genom sina handlingar. Där känner jag mig. Och i handling vet jag några få saker, som jag är trygg med. En av dem är det här med kreativiteten. Att den är min. Att jag har tillgång till den, har den nära, vet hur den kan hjälpa mig, bära mig, leka i mig, försiktigt blåsa liv i mig när allting känns som tomhet och uppgivenhet.

*

Så var det bonusmaterial. Detta är sista inlägget i serien, och även om jag successivt glidit bort från de pyssliga delarna av kreativitetsområdet, så får det bli en liten samling av pysselsidor här. Som slutbonus.

• skapligtenkelt.se
  Har jag nämnt tidigare. Sida med mycket enkelt pyssel.
• craftgawker.com
  Är en sida jag gillar för att den är så väldigt grafisk. Man måste inte orka med ord för att hitta inspiration där. Går att bara titta på bilder. Beskrivningarna är inskickade från olika håll, så de är av olika kvalitet (och på olika språk). En väldig bredd, på alla möjliga sätt.
• instructables.com
  Inte varit där så mycket, men tror den är rätt lik den förra. Bildbaserad och beskrivningar från olika håll.
• pysselbolaget.se
  Ganska enkelt pyssel, men inte så mycket på barnnivå som skapligt enkelt har. Så. Lite coolare och vuxnare.
• pinterest.com
  Sida där typ allting finns. Gäller bara att hitta det.
• ravelry.com
  Har nämnt den tidigare med. Min favoritsida för virkbeskrivningar (och stickbeskrivningar, men jag använder inte dem). Mycket bra sökfunktion och väldigt många mönster.
• 365slojd.se
  365 saker att slöjda är en guldgruva. En beskrivning om dagen, på något som kan räknas som slöjd. Olika svåra saker och olika tekniker.
• google.se
  Finns hur många sidor som helst med beskrivningar. Går inte att lista alla, eller hålla koll på dem. Har du nån aning om vad det är du vill pyssla, rekommenderar jag att helt enkelt googla efter det.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Du borde längta som vi gör, önska som vi gör, göra som vi gör. För det är ju det som är rätt.

Jag har firat jul ensam ganska många gånger. Det har varit av olika skäl, nån gång för att jag helt enkelt varit för sjuk för att orka något annat. I år för att jag har min katt (så helt ensam är jag ju inte), och inte kan komma på nåt annat julfirande det skulle vara värt att ta slut på mig för. Kanske att vardagsdelen av livet är viktigare just nu, än dessa juldagar.

Några år var det en frihet, en nåd och en stilla lycka som sjöng i mig, att fira ensam. Jag ville verkligen det, jag önskade mig just det, jag gjorde mig en jul som utgick från mig själv och det var så innerligt skönt.

Det provocerar en del, det här att vara ensam på julen. Jag menar inte att alla som är ensamma vill det, jag tycker det är hemskt med alla som är ensamma mot sin vilja. Jag önskar att det fanns fler öppna julfiranden, ställen att mötas, platser där man kan slippa ifrån ensamheten. Men att vara ensam behöver inte vara sorgligt. Det kan vara det man längtar mest efter, vill och önskar. Det kan vara så att det är just en sån jul man drömmer om. Den tysta, stilla, där tankarna hinner nå ända till slutet utan att bli avbrutna (där bön och tro kan vara centralt, om man nu är sån som jag). Det kan vara det man av hela sitt hjärta vill. Jag vet. Jag har velat det, av hela det hjärta som är mitt. Detta året är det kanske mer kluvet, men det är ändå ett val.

Jag drömmer inte om såna där bullerbyjular, jag har testat också dem. Kanske att jag blev mätt på dem. Kanske att den längtan kommer tillbaka en annan gång. Men inte nu. Jag har den inte nu.

Och det verkar som att det inte riktigt är ok. Som att man är sorglig om man inte förstår att det är det man ska drömma om, satsa på att komma så nära som möjligt. Men jag vill ju inte. Är det inte sorgligare då att försöka pressa in mig i mallen för vad man ska vilja, än att faktiskt följa det jag vill?

Jag tänker att detta är något som handlar om mer än julen, men att det blir tydligast vid denna tiden. Alla dessa normer kring vad man ska längta, önska, vilja. Vad man ska tycka är det bästa.

Att vara onormativ kan ju vara ett val, men om man är sjuk kan man ha hamnat i en helt ofrivillig onormativitet. Och kanske är det något sorgligt. Att tvingas bli en som avviker. Ett bullerbyjulfirande skulle onekligen ta musten ur mig på.. kanske en halvtimme, eller möjligen en timme. Sen skulle jag syssla med att ha en flimrande hjärna, en värkande kropp, och bara stå ut tills det inte var ofint att gå hem igen. Det är inte ett val, det är hur jag är sjuk.

Men när normerna blir så starka. Som när en vän till mig med stor tydlighet förklarade att hon kommer tycka att det är sorgligt att jag sitter ensam, ett av de där åren när det var nåt jag verkligen önskade mig. Jag tänker att det är svårare att vara sjuk då, och att anpassa sina högtider, fester, dagar, sitt liv, vad det nu är som man inte klarar, så det blir bra för en. För det kommer finnas någon där och deklarera att det är synd om en, och att det är hemskt för en, när man gör det som är det bästa.

Och det är svårt, det där att försöka önska något som man kan, trots de begränsningar man har. Om det är man själv som sörjer och tycker att det är hemskt, så är det en annan sak. Det är så väldigt begripligt. Tomheten som blir när man inte kan nå det man önskar, den gör så ont. Men när någon står bredvid, granskar de val man gjort, det liv man har, det sätt man vill fira jul, leva, eller vad det nu är. När de struntar i att det är anpassat efter hur man mår och vad man själv behöver, och bara har den allmänna mallen att utgå från. När de synar en, och kommer fram till att man är sorglig. Var har vi hamnat då? Hur trång är världen, om det bara får finnas ett sätt som är rätt? Om det bara får finnas en längtan i jultid, om man nu ska fira. (Av nån anledning verkar det mindre provocerande att säga att man skiter i julen och kolla på tv hela dagen och strunta i allt, än att säga att man firar på sitt eget sätt, om det sättet är att fira ensam.)

Kanske överdriver jag nu. Ja, jag gör nog det. Det finns nog mer än ett sätt som är ok. Men det centrala i vad man ska önska, längta och vilja i julen, verkar vara gemenskap. Och det verkar inte finnas något sätt som är ok, som inte handlar om gemenskap. Som att ensamheten alltid är sorglig, hemsk, och nåt annat än hur det borde vara. Även om det handlar om att man inte fungerar i den sortens gemenskaper som finns kring jul. Även om man måste välja mellan andra och sig själv, och väljer sig själv.

Det är en så trång värld.

Jag tycker det är svårt att finnas i den, att finnas i allt detta trånga, och jag tänker att om man har funktionsnedsättningar så kanske man krockar med ramarna lite oftare än andra. För att man inte passar in i dem. För att de inte fungerar för en. Jag tror att en värld som var mer tillåtande i stort, till att människor kan vara, vilja och önska olika, också hade varit lättare att leva i med sjukdom. För i det heterogena ryms lättare något som kan fungera för en, vem man än är, och hur man än är.

Vad har då detta med kreativitet att göra? Kanske bara att jag förknippar kreativitet med att våga tänka utanför de mallar man fått. Oavsett vad de handlar om. Att våga ta ett litet steg utanför det man fått automatiskt, och utforska det området med något som liknar lek.

Och kanske för att kreativitet kan vara en väg för att hitta sitt eget sätt att fira, om man nu vill fira. Andras fördömanden eller sorglig-förklaringar skyddar den inte mot, men kanske att den kan leda en närmare det som för en själv är ljus. Det som är ens egna längtan, och inte bara en kopia av den längtan som alla "ska" ha såhär i jultid.

Och jag tänker att det kan vara svårt. För att traditionerna kan sitta som hårda regler i en, det kan finnas så mycket som upprätthåller kontrollen, som gör det svårt att ta det där steget, bara en liten bit från hur det brukar vara. Och det finns ju alltid andra människor att förhålla sig till. Men jag tror det är möjligt. Att söka sig själv, även när det handlar om jul.

Är det svårt att veta hur man ska börja, så börja med vad som helst. Som bara inte är som det brukar. Alla steg är steg, liksom. Kanske är det dags för en sommartårta idag? Eller så kan du testa att klä om granen så den blir mer lik den som mumintrollen har, med pärlhalsband och snäckor och allting som är fint, men inte riktigt brukar användas som julgranspynt.

Eller så inser du att du inte vill, att det du har är det du önskar dig. Det är ju inte alltid förändring som behövs. Ibland behövs ingenting. Och ibland behövs bara att man ser att det man har, det är just det man vill ha.

Men vi är nog många som inte är där. Som tycker att julen är lite komplicerad ändå, och kanske inte vet varför, eller hur man vill göra annorlunda. Jag tror på lek då. Att tänja lite på något, och kanske hitta en öppning.

*

Dagens bonusmaterial: Tove Jansson läser granen och ett recept på sommartårta med jordgubbar och hallon. Inte testat just det receptet, är mest som exempel egentligen. Men den ser möjlig ut att göra på vintern. Eftersom jordgubbarna ska vara i ugnen så borde det gå lika bra med frysta (fast tina dem innan, annars kan det bli vattnigt), och hittar du inte färska hallon så tror jag det med kan gå bra med frysta av dem med. Brukar gå att få dem fina om man låter dem tina långsamt på ett fat.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Jag vill ju förändra nåt. Det finns så mycket som är hemskt.

Jag har ett stort behov av att vara engagerad. Att bry mig om världen, att känna att jag gör något för att förändra. Hela denna bloggen är en del av det. Att försöka hitta en form som fungerade fast jag var mycket sjuk. Fast jag fick vänta tills jag hade tillgång till koncentrationsförmåga och ord med något som åtminstone var i närheten av regelbundenhet. För jag vet med bloggar. Hur det är. Hur man lite i taget kan bygga upp en läsarkrets, hur det tar tid innan det sprids. Speciellt om det är nåt med ett såpass smalt ämne som denna bloggen. Att skapa skandalrubriker, tillfällig uppmärksamhet, att få nåt att blossa upp. Det är en annan sak. Men det var inte det jag ville. Det har sin poäng, det med. Men jag vill inte prata ut i nån kvällstidning, jag vill inte vara ännu ett fall som träder fram och berättar min historia. Inte så. Det var inte det jag ville. Det var något annat. Något mer lågmält, även om min ton inte alltid är så lågmäld här. Men denna bloggen är nåt annat, än det där som blossar upp och sen försvinner bort. Hela tiden var tanken så. Att den skulle vara något annat. Något som kan vara en del av en långsammare men kanske stabilare förändring.

Jag visste inte hur bra jag skulle nå ut, om jag alls skulle nå någon. Och om jag skulle orka hålla bloggen vid liv. Det har gått bättre än jag trott, med båda. Och den har spelat stor roll i min rehabilitering. Med hjälp av den har jag kunnat träna min förmåga till teoretiserade resonemang, slipat på skärpan i argument, hittat tillbaka till en tro på att jag faktiskt är ganska bra på att tänka, åtminstone de stunder när min hjärna är pigg nog för det.

Handlar det då om kreativitet? Ja, kanske. Och nej, kanske inte. Jag vet inte. Jag tycker att vi ofta är så snäva i tolkningen av vad kreativitet är. Som att kreativitet är något som är reserverat för en liten grupp som har som jobb att syssla med något konstnärligt. Jag tror inte det behöver vara så stort, det kreativa. Det kan vara mycket mindre saker, som det där att vika stjärnor av papper. Och jag tror att det kan vara fler saker, andra än dem man först tänker på. Som att gå bortom det invanda och möta en patient på det sätt hen behöver, även om det inte är så man brukar göra inom vården för att nå någon. Jag tänker att det också är en form av kreativitet, att hitta de nya vägarna. Och att kreativitet är en kraft som är bra att ha nära till hands.

Och jag tänker att det lekande har en viktig funktion. Inte bara för barn, även om man kanske lätt glömmer bort vikten av lek senare, när man är vuxen. Kanske att det är lätt att tro att lek liksom bara är på låtsas. Jag tror att lek är något som bär på ett stort allvar, och är av största vikt. Och att man tänker fel när man tänker att lek är något barn behöver för att utvecklas, och sen sätter punkt där. Som om vuxna inte behöver utvecklas, inte skulle må bra av det lekfulla.

Kreativitet och lek kanske inte alltid behöver vara samma sak. Men ibland kan de gå hand i hand. Jag gillar när de gör det. Det är nog redan uppenbart, om du läst de andra inläggen i denna julspecial. Det finns något mycket livgivande där för mig, där kreativiteten och leken bor. Och eftersom jag i mycket långa perioder behövt jobba aktivt med att klara av att inte dö, så är det livgivande något av absolut största allvar för mig. Kanske att det är det för alla, men kanske att det blir mer uppenbart om man levt med döden lite för nära lite för länge.

Kombinationen av det där, av allvaret i kreativiteten och leken, och mitt behov av att vilja förändra nåt, eller iaf väcka nåns tankar, rucka på något, iaf lite, gör att jag gillar den hantverksaktivism som växt fram på senare år. Det är också något med att det är mjuka saker som väcker frågor, vill få upp ögonen, vill förändra något, som jag gillar. Ibland är världen så väldigt hård. Och kampen för att försöka göra något kan vara ännu hårdare. Jag kan längta så väldigt efter nåt mjukt. Så jag gillar det.

Och förutom de mjukisdjur jag skrev om i förra inlägget, ingick en annan del i mitt tänkta julprojekt. Lite i taget fick jag minska det, sånt som värk i fingrarna och att tiden inte räcker till allt gjorde att jag fick begränsa det mer än jag önskade. Men en sak blev det iaf. En kudde med ordet "julefrid" broderat i korsstygn. På en bänk. Mitt i en pågående jul.

Kanske att den inte förändrar nåt alls. Jag tror väl inte att den kommer göra det. Men det är nåt som händer där, tycker jag. Där, när det mjuka, lekfulla och kreativa möts, och när ett ord placeras i ett annat sammanhang än det brukar. Kanske väcker det i alla fall någon tanke. Nån fråga. Och kanske är det lekfulla det som kan ge allvaret en annan sorts konturer än det har på tv-nyheterna. Konturer som är svårare att avskärma sig från, eftersom de bärs av mjukhet.

Mer av kudden finns här.


*

Bonusmaterial: Hos fuldesign kan du hitta en hel del korsstygnsmönster som kan funka om du vill forma ett budskap i broderi. I kombination med några ord blir ju möjligheterna ännu fler, det finns massor med korsstygns-typsnitt att hitta på nätet, själv är jag lite svag för dem som finns hos runeberg.org. Är inte broderi din grej kan du helt enkelt bygga dem som pärlplatta istället, det går också bra.

Är varken broderi eller pärlplattor din grej, eller har du inget särskilt du vill säga, men ändå vill liksom.. göra nåt, fast du inte vet vad, så är dagens tips att kolla lite på dispatchwork.info som handlar om att man använt lego i offentliga miljöer, och byggt tex där det funnits hål eller trasiga väggar. Man har gjort världen lite helare. Åtminstone för en stund.

Vill du ha ännu mer inspiration kan jag rekommendera boken Gerillaslöjd som är det i särklass mest inspirerande jag läst på området. Och det må vara juldagen idag, men snabbare än man kan tro är vardagen tillbaka, och även om det kanske är trist, så har det sina fördelar. Som att bibliotek öppnar, och paket med böcker från bokhandlar delas ut igen.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Kan jag då använda min ensamhet för att nå in i någon annans?

När jag började tänka på den här julen kändes den bara ensam och liksom.. ödslig. Vad skulle jag med den? Jag är ny i den här staden, det känns fortfarande ganska nytt att inte befinna mig i ett förhållande, det var lättare då att veta vad jag önskade av julen, även om det inte alltid blev så. Men denna julen? Jag visste inte vad jag ville. Den kändes bara tom.

Och möjligheterna är ganska begränsade, jag är så utmattad så jag orkar inte större saker särskilt ofta, att göra julen till nåt som tar mycket kraft gör januari till nåt som bara med nöd och näppe kommer fungera. Skulle det ens vara värt det? När jag inte vet vad jag vill, annat än att slippa tomheten? Dessutom tog jag hand om en mycket rädd katt i slutet av sommaren. Jag visste redan då att det inte går att ta henne i en väska och lämna henne nånstans. Så ska jag vara borta måste någon annan ta hand om henne här. Och på julen.. det är kört då.

Så jag är här med min katt. Och nu känns det helt ok. Jag tycker om att fira lugnt. Att vara lite i kyrkan, att äta snäll mat, att tänka på bebisjesus, sånt. Det känns inte sådär tomt och tragiskt mer, som det gjorde när jag började tänka på dessa dagarna. Jag känner trygghet och värme, och gemenskap med dem som bor i mitt hjärta.

Men först kom den där ödsliga känslan, och nånstans en bit in i den vaknade en tanke om att bryta mig ur det ensamma med garn. Och med fokus på ensamheten. Det låter kanske som en konstig tanke, men så väldigt konstig är den ändå inte. Jag tänkte på det om att ge av det jag har, om mjukisdjuren jag virkade till nån som kanske behövde dem. Och jag fick sån lust att göra julklappar och lägga nånstans i stan, sådär slumpvis bara. Så nån kunde hitta dem och bli glada. Sen tänkte jag på att människor kanske blir rädda av paket, för de vet inte vad som finns i, och det kan vara läskigt. Så tänkte jag på garn. Jag tänker ganska ofta på garn, så det låg liksom nära till hands.

Och lite i taget formades tanken om att virka några figurer som var ensamma, och sätta dem ute på olika ställen. Kanske på en bänk, på ett elskåp. Kanske kunde jag sätta magneter på dem så de går att hänga på lyktstolpar? Och kanske var det säkrast ändå att skriva nånslags meddelande, så det blev uppenbart att man kan ta med en hem om man vill. Att det inte bara är någon som glömt hen där. Och kanske kan man göra budskapet lite tydligare så, om alla får var sin replik med sig på vägen. En fråga, en tanke. Nåt.

Det blev så, jag började virka, och känslan av att julen var en öde och mycket ensam plats sjönk undan. Något annat tog över. Det var inte bara det där med garn och virkning som gjorde det såklart. Det handlade om att forma tankar om vad jag faktiskt önskade mig av dessa dagarna, vad som kunde bli bra för mig och katten. Men det var inte bara tänkandet. Det var också det, att jag lät min ensamhet få finnas, lät den ta form. Lät den bli som en utsträckt hand till någon annan som kanske också är ensam, och som kanske möjligen kan hitta någon av de små ensamma varelserna som jag placerar ut nu. Dessa dagarna.

Jag vet inte, om jag kan nå någon annan i sin ensamhet, för jag vet såklart inte vem som hittar dem, och vad de gör med dem. Vem de blir i deras händer. Det finns något slumpartat i det. Jag gillar det med, det ovissa. Att ge och inte veta vart det tar vägen. Att kanske nå någon. Att något kanske händer. Och att jag inte har en aning om vad, inte kan veta det. Att min del av det hela slutar där, när jag format min ensamhet till något konkret, till något som sträcker sig mot en annan.

Kanske känns det som att jag glider från läkande-temat nu. Men jag vet inte, om jag egentligen gör det. Mycket av min kamp har handlar om ensamhet på olika sätt. Och mycket har handlat om att ta hand om känslor som översvämmat mig och varit övermäktigt starka. Jag har lärt mig nånstans på vägen att jag inte behöver vara maktlös inför dem, att jag inte behöver kämpa mot dem för att ha en chans att klara mig. Ibland gör de så ont så jag inte vet hur jag ska orka. Och kanske är det då det är viktigast att hitta ett sätt att låta dem finnas, så de kan lugna sig. Att inte starta ett krig mot dem. Detta är ett av de sätt jag hittade. Ett av de sätt som fungerar för mig.

Fler foton och mer om det här julprojektet hittar du på min tumblr; regnlund.tumblr.com/tagged/julprojektet


*

Bonusmaterialet idag får vara två olika delar.

För dig som verkligen inte pallar med det här med jul: 

Julen är snart över. Vintersolståndet har vi passerat för några dagar sen. Det blir ljusare, redan nu blir det lite ljusare för varje dag, även om det nog inte märks än. Det kommer bli ännu ljusare, ända tills det är sommar. Det kommer snart en tid när solen värmer och när bladen slår ut igen. Ett pyssel för att minnas det kan vara en sån här kruka man kan göra av ett mjölkpaket. Det enda som är svårt är om man inte har täckande färg, då blir man knäpp på det. (Jag har testat.) Kanske också att det kan vara svårt att vänta tills mjölken är uppdrucken, men i såna fall kanske det kan finnas en kanna att hälla över den i, så paketet blir pysselbart lite tidigare.

Jag tycker de är rätt söta, har testat att göra några stycken. De blir inte stora, men för den där tiden när fröna gror och de små bladen vågar sig upp, passar de utmärkt.

Jag hoppas du får en ok dag, att du hittar dina sätt att orka med den och ha det så bra som möjligt, oavsett om du firar eller inte.


För dig som tycker om julen:

Jag skrev en text en jul för några år sen. Den handlar om nåt som är viktigt med julen för mig.
En gud som söker kärlek i sin moders blick.

Och om du vill uppnå ultimat julkänsla, så ger jag dig såhär i sista stund mitt knäckrecept; Knäck för de knäckta (det heter så sen gammalt, går inte att ändra på hur som helst). Knäck är jättebra för julkänsla, det är kletigt, pilligt och du blir rätt lätt stressad av det, speciellt om du får för dig att ställa dig med det såhär på julafton. Och om du får ihop det är det ju bara.. som det ska vara när det är jul. Knäck ingår väl liksom i konceptet. Och stressen. Och att slappna av till slut, och kanske somna framför Kalle.

Och även om det inte passar med din bild av julen, så önskar jag dig en riktigt god jul. Jag hoppas den blir som du önskar, vill och behöver.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Att ge av det jag har (även när det känns som att jag nästan inget har).

Ja, det har varit svårt att leva med all denna längtan och all vilja. Att lyckas känna att det är krafter som är positiva, att hitta sätt att låta dem finnas utan att låta dem ta ifrån mig tron på det liv jag har, det liv som därför är det jag måste leva.

Och visst, det var roligt att hitta kreativiteten, att vika papper, bygga pärlplattor, allt det där. I perioder har det gett mig mycket. Men jag har också kommit till en punkt när det kändes ihåligt. När det inte dämpade min längtan, inte blev något jag behövde. När det bara blev tidsfördriv och skapade känslan av att jag byggde illusioner av att något var meningsfullt, medan det i själva verket inte var det. Tomheten i allting. Den finns som ett viktigt tema i vissa religioner, men jag menar kanske inte så. Eller. Jag tror inte att allt är så tomt. Jag tror det finns saker man kan göra som på djupet är meningsfulla. Och det spelade stor roll att hitta leken, hitta kreativiteten, märka hur mycket bättre jag mådde av att lära mig nya saker. Sånt. Det bara räckte inte hur länge som helst.

Och jag var sjuk ungefär hur länge som helst. Eller kanske lite längre. (Jag är det fortfarande. Jag vet inte hur frisk jag kommer bli, om jag kommer bli frisk nog för att definieras som just frisk.)

Efter ett tag hade jag tavlor jag målat överallt, jag hade gett alla jag kände så många småsaker jag pysslat, smycken, vikta små askar, ljusstakar, att det inte längre kändes meningsfullt. Vad skulle jag med alla dessa små saker? Världen är redan så full av småsaker utan mening, jag klarade inte att lägga in nån mening i dem mer.

Det var som att allt blev substitut för något annat. Något jag egentligen ville. Är det nåt jag lärt mig så är det att det är sjukt svårt att vilja något som också är möjligt. Alltså att på riktigt vilja det, inte bara lyckas lura i mig att jag vill det. Jag kan lura mig till både det ena och det andra, och det kan ha sin funktion, men till något som känns meningsfullt på riktigt leder det inte.

Jag längtade så efter att få ge. Det är hemskt när man känner att man inte har något att ge, när man är för svag av det sjuka att man nästan inte räcker till någonting alls. När man blir den behövande i alla relationer. När det inte finns något att göra åt det, när det ligger utanför ens makt. Jag tror kanske att jag gav något till dem som var mina vänner ändå, även när det inte kändes så. Men längre än så räckte det inte. Och det räckte inte för att jag skulle kännas meningsfull. Jag vet inte om du har testat, men det är svårt att känna sig som en meningsfull människa när man bara orkar ligga på sin säng stora delar av dagarna.

Man vill vara någon, jag tror det är inbyggt i att vara människa. Att det är svårt att må ok om man blir isolerad. Också det är en form av isolering, att inte kunna ge. Det blir ett sätt att inte riktigt finnas med den man är.

Jag tänkte mycket på det, där jag låg på min säng och inte orkade röra mig. För jag orkade ju göra såna där småsaker. Och nån gång gick det att omvandla det till nåt positivt. Nån gång hittade jag nån organisation som sökte julklappar till barn som kanske inte fick några annars. De skulle ha en julfest. Jag gjorde en massa smycken då, och skrev små lappar och la i paketen. Skickade dem. Det var meningsfullt, det kändes som att ge. Och det var lagom stort att klara. Det kändes inte på samma sätt längre att ge saker till dem som fanns närmare, det kändes bara som att jag dränkte dem i krimskrams. Kanske kände de inte det så, men för mig räckte det inte, inte för att jag skulle känna att jag fanns på det sättet, att jag hade nåt att ge.

Jag tänkte på om det fanns fler sätt att kunna ge av det jag hade. Det som var tid, kreativitet, färger och former. Inte engagemang i en grupp, inte organisationer, inte socialt arbete på det sättet som det inte fanns en chans att jag skulle klara. Men jag ville så gärna ge, jag ville så gärna göra nåt som faktiskt spelade roll. För mig. Och för nån annan. För jag behövde det, få spela roll för nån annan, det var det jag sökte, för min egen skull. Det var inte alls nåt altruistiskt, det var nåt egoistiskt. Det var jag som behövde det. Att vara någon. Att liksom sitta ihop med världen.

Jag har försökt lära mig att sticka flera gånger. Jag vet inte varför det inte går. Det blir bara oordning, jag tappar maskor, det blir fler utan att jag förstår hur det går till. Det blir ojämnt, fel, jag tappar räkningen hela tiden. Jag tänkte på det. Och hade en vän som börjat virka. Jag hade nog tänkt att det var ungefär samma, och att det också var kört. Att det skulle bli sådär rörigt och fel och bara oreda. Men jag kom inte på nåt bättre än att försöka lära mig det. För om jag kunde det, då kunde jag virka små mjukisdjur, och även om jag inte orkade tänka ut vem som behövde mjukisdjur eller hur jag skulle göra så de fick dem, så kunde jag tänka ut att det fanns barn som behövde mjukisdjur. Barn som var rädda eller ensamma, som inte hade så mycket saker.

Och det gick. Jag kunde lära mig att virka. Jag kunde göra mjukisdjur och lägga dem i en låda, spara till senare att tänka ut vem som skulle få dem, och hur. Och senare kunde jag klara att tänka ut det, maila någon och fråga om de ville ha dem, och skicka dit en vän med en låda. Eller skicka lådan med posten. Det blev två. Jag tror den ena blev med posten och den andra med en vän. Det blev till Barn i väntan i alla fall. Och jag hoppas att de spelade roll där. För mig spelade det roll, och kanske var det ändå det viktigaste. Att få känna att jag kunde ge, kunde göra nåt som kunde spela roll för nån annan. Om det verkligen gjorde det? Det kanske alltid är svårt att veta.

Jag tycker mycket om att virka fortfarande, även om jag försöker att inte göra det hela tiden, för jag får ont av det. Men jag tycker om det mjuka, tycker om att göra figurer, låta dem uttrycka något. För mig är det en väldigt bra form där det bästa med det kreativa finns samlat. Det som handlar om aktivitet, uttryck och mening. Dessutom behöver man inte ens orka sitta upp för att virka. Det går bra att halvligga med.

*

Bonusmaterial för dagen får väl då vara en beskrivning på youtube om hur man påbörjar en virkning. Om du lär dig virka så, runt runt, så kan du snart klara att virka figurer (tex amigurumis) eller en prinsesstårta eller nåt annat trevligt, funkar mycket bra till tredimensionella saker. För inspiration kan jag rekommendera ravelry.com, där finns massor med mönster. En del är gratis, andra inte, det går att ställa in så man bara får upp dem som är gratis när man söker. Ett mönster som inte är gratis är mönstret till denna söta lilla samling som passar i en krubba. Ville länka till det för lite inspiration ändå. Och för att skapa lite julkänsla.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Vad är jag, när jag inte längre klarar det jag brukade?

Det pratas rätt mycket om det negativa med att identifiera sig med sin diagnos, sin sjukdom, sina problem. Det är nog sant, att det finns en fara med det, att det lätt blir destruktivt och att det kan stå i vägen för tillfrisknande. Men motsatsen, att inte identifiera sig med det, det är inte som att det är nåt solklart positivt.

Jag har varit väldigt dålig i min kropp i perioder. Mestadels har det varit stressrelaterat, och eftersom stressen beror på trauman så är det nog kanske ändå inom psykiatrins område, även om nu psykiatrin inte alltid är helt övertygade varken om att de tror på stress eller trauman. I vilket fall så har jag haft väldigt låg grad av funktion, och det har varit på ett sätt att jag blivit ännu sämre om jag pressat mig, tvingar mig att göra saker när kroppen protesterat. Vilket jag såklart gjorde ändå ca 7 miljoner gånger, eftersom psykiatrins starkaste områden nu inte är att tro på stress och utmattning som nåt reellt, vilket ledde till att jag såklart blev ännu sämre med ännu lägre grad av funktion.

Men. Jag ska inte fastna i den bitterheten, för jag är trött på att göra det. Det jag ville säga var att jag haft väldigt låg grad av funktion i väldigt långa perioder, jag har det fortfarande. Jag är långt ifrån att orka "normalmycket". Ibland tänker jag att det varit smidigt om jag identifierat mig med utmattningen. Gjort tröttheten till jag. För det har varit så väldigt jobbigt att leva så länge med så mycket brist på funktion, och att inte känna igen mig. Inte känna att jag är som mig själv. Denna genomtrötta människa som jag var och ibland fortfarande är, som inte kan gå utan att vingla, som inte kan tänka mer än mycket små stunder i taget, inte kan fokusera om någon pratar med mig, inte orkar bry mig om dem jag vet att jag egentligen bryr mig om. Denna människa som är en klump av trötthet, smärta, omöjlighet, oförmåga, och ibland av alltför intensivt kaos i det psykiska. Skulle den människan vara jag?

Jag har inte alltid den bästa bilden av mig själv, men i min bild av mig ingår att jag är ambitiös, strukturerad, engagerad, verbal, att man kan lita på att jag gör det jag sagt att jag ska göra. Jag är ganska varm och omtänksam, i rörelse (på mitt sätt, inte på det normativa extroverta), utveckling, jag är levande, kreativ, nyfiken. Tex.

Vad händer då när det sjuka lite i taget gör att de saker man tycker att man är tas ifrån en. Om man måste ställa in saker fyra gånger av fem, inte hittar ord, inte har kraft till någon form av prestationer, när allt blir en ostrukturerad röra och minnet inte funkar som det ska. När man inte orkar med någon annan, när all värme rinner av, när man kanske är nyfiken, men det knappt ens går att lyssna på radio, ännu mindre något mer ansträngande. Är jag de sakerna ändå? Jag skulle säga ja, att de finns där nånstans bakom det sjuka. Men om allt jag identifierar mig med är satt ur funktion, hur gör jag då för att leva ett liv där jag känns som mig själv?

Och vad händer när allt man brukade göra blir till längtan? Sånt man gör är ju också sånt man identifierar sig med. Jag är en sån som behöver upplevelser, som gillar kultur, som gärna går på utställningar, poesiuppläsningar, konserter, bio ibland. Jag älskar naturen och behöver den för att må ok, jag är en sån som gillar skogen, gillar sjöar, gillar att ibland vara i en liten stad jag aldrig tidigare varit i, utan att göra nåt särskilt där. Och till vardags är jag en sån som cyklar, en sån som bakar eget bröd. En sån som tänker, skriver, har idéer, är teknisk och bra på att hitta lösningar, jag avslutar sånt jag påbörjat och är envis som fan, vilket ger mig kraft att lösa saker som jag kanske gett upp om envisheten inte fanns där.

Bland annat. Men vad händer då, när inget av detta längre går, och när det är på riktigt? För det mesta när jag försökt få hjälp med hur jag ska handskas med all denna oförmåga, alltså känslomässigt, när jag sökt strategier hos nån inom psykiatrin, så har bemötandet handlat om att det inte kan vara så illa ändå. Som att det inte kan vara sant, att allt det där inte fungerar. Så, det har ju varit ett relativt hopplöst projekt att få hjälp i det, eftersom hjälp nog ändå måste börja med att den hjälpande accepterar att verkligheten är verklig.

Ibland har jag tänkt att det skulle vara lättare att faktiskt släppa dessa bilder av vad det är att vara jag, för i praktiken är det ju inte så mer. Jag är inte nån som cyklar. När gjorde jag det senast? Kanske 2007, jag vet inte, kanske var det ännu längre sen. Men jag kan inte släppa känslan av att jag är sån. Och det finns väl nåt sunt i det med, det finns ju som sagt nåt destruktivt i att identifiera sig med sina problem.

(Men snälla, låt oss släppa den där hurtiga inställningen om att längtan är något bra. Ja, det kanske det är, för den som inte behövt längta efter att cykla i 7 år och som fortfarande inte ser att det skulle vara möjligt att klara det inom överskådlig framtid. Den som har ett liv som fungerar helt ok och där de grundläggande behoven är tillfredsställda. En sån person behöver kanske lite längtan i sitt liv, för att inte hamna i nåt stillastående. Men det är nåt annat. Detta: att längta efter i stort sett allting jag brukat identifiera mig utifrån. Allting som gör mig till mig. Mina handlingar, mitt tänkande, mitt skrivande, mitt sätt att vara. Att längta efter allt. Det är inte en positiv kraft, det är något som kan tömma en på känslan av liv, som kan urholka hoppet, som kan sänka en så fullständigt att det inte är uthärdligt längre. Det är inte nåt bra. Nej, såklart är det inte nåt bra, det där urholkandet. Längtan kan vara också det.)

Min längtan och min vilja har varit två av de svåraste sakerna med att vara så sjuk. Tänk om jag bara varit apatisk, det är så många gånger jag önskat mig det. Att inte vilja. För jag kunde ju inte, det jag ville, längtade, önskade. Nästan ingenting kunde jag. Mycket kan jag fortfarande inte.

Jag hittade en väg, ett sätt att utforska det jag var. Vissa saker fanns ingen annan möjlighet än att tills vidare acceptera att jag inte kunde nå dem, inte ha dem i mitt liv. De var omöjliga. Men annat, det gick att hitta sätt att låta vissa saker finnas. Det är inte alls samma sak att ta en promenad i en skog, som att låta frön gro i några krukor i mitt fönster. Men det där växandet hjälpte mig. Det gröna, att se bladen veckla ut sig, sträcka sig mot himlen. Och att vara i utveckling, jag skrev om det i förra inlägget. Att det kreativa blev ett sätt att låta det finnas. Att låta det få handla om färger, former, istället för något som är tyngre intellektuellt. Det blev också ett sätt att uttrycka känslorna, och nå dem. Få ur mig saker, låta dem få form. Och ibland ett sätt att visa min värme och omtanke, när det gick.

Det gick att laga enkel mat, testa nya kryddor. Få mig att testa sånt jag tidigare haft svårt för, hitta nya smaker till mig. Det är också ett sätt att låta det nyfikna få finnas. Och äta skulle jag ju ändå.

Det handlade så mycket om att försöka se vad det egentligen handlade om, det jag behövde, det jag önskade, ville, längtade. Nånslags kärna i det. Och se om det fanns något sätt att låta det finnas. Allt behövde vara så smått. Inte för mycket rörelse, inte för mycket ansträngning, inte för komplicerat för huvudet, inte för många olika moment, absolut inte ansträngande med mycket intryck, tänkande, fysisk ansträngning och känslomässig påfrestning samtidigt. Helst aldrig mer än en av dem. Det var svårt, men det gick ändå ganska ofta.

Jag ska avsluta denna texten nu, och låta en del av tankarna få sin fortsättning imorgon. Men av allt det jag tänker mig att jag är, är det kanske det kreativa som spelat störst roll i min sjuklighet. Både för att jag behövt den sortens uttryckssätt, och för att man måste vara kreativ för att hitta det som är möjligt, de små sakerna som kan spela stor roll. Att klara att göra matlagning som helst inte får ta mer än 10 minuter till en upptäcktsfärd. Jag har behövt kreativiteten för att skapa känslan av att det är möjligt att leva i det som är. Det har inte alltid funkat, men utan den hade det gått så mycket sämre.

*

Dagens bonusmaterial: Till julen 2012 gjorde jag en sida med politiskt korrekt pyssel till Federationens Fanzin. I deras följande två nummer kom pk-pyssel med fokus på återanvändning (att använda ett gammalt tangentbord), och sen ett något mer hantverksinspirerat pk-pyssel. Deras gamla nummer går att läsa på nätet, så dagens pysseltips får vara de som finns där. (Du hittar pk-pysslet på de sista uppslagen i tidningarna.)

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Vad gör man när orden försvinner och allt man vill är att hitta en mening?

Det är inte helt lätt att vara sjukskriven länge, att hitta ett sätt att leva så, med innehåll nog för att det ska känna som ett liv. Jag tror inte på det där att sjukskrivning är synonymt med passivisering, men lätt är det inte. Vad man än sysslat med förut så brukade man nog ha ett innehåll, något som fyllde dagarna, kanske fick dem att kännas meningsfulla. Och så plötsligt står man där med så oändligt mycket tid.

Dessutom står man där med oförmåga, det är ju något som gör att man inte kan jobba, och vad det nu än är för sjukdomstillstånd, så är det förmodligen något som stör en i ens vanliga liv med. I de sjukskrivna dagarna. Och man kan behöva handskas med sina symptom, göra övningar, få vård, allt sånt tar såklart både tid och kraft. Men ändå. Jag tycker att det svåraste varit det som handlat om all denna tomma tid. Den tid när det inte finns nån att ringa för de jobbar, pluggar, är upptagna. Och när det faktiskt inte finns något som man borde, måste, skulle. När att göra-listan är tom, eller det bara finns saker på den som man omöjligt kan orka med just då.

Allt detta liv som sjukskriven. Alla dessa timmar som bara blir över, och det absurda i att andra verkar så överens om att det är svårt att hinna, svårt att få ihop saker, livspusslet liksom, det är så jäktigt. Jag har hållit på att bli knäpp av det i perioder. All tid utan innehåll. Allt innehåll som jag själv behövt hitta på, konstruera, skapa mig. För om jag inte gjorde det så blev det sådär tomt. Helt innehållslöst.

Det var värst när jag blev så trött i huvudet att jag inte längre kunde tänka sammanhängande. Ord har jag kanske alltid, det blir aldrig riktigt tyst, men ibland är de bara ett trassel, eller så är meningarna uppbrutna, sitter inte ihop, är inte begripliga. För längesen sysslade jag mycket med att spela. Det var mitt huvudsakliga språk. Sen fick jag så ont, det gick inte mer, det blev aldrig som det varit, och det språket tystnade för mig. Jag tror det var då jag började vända mig till orden på allvar, söka mitt språk, undersöka det. Tänja, utforska, leka med det. Jag har skapat mig så mycket mening genom sånt som handlar om att skriva. Tänka och skriva.

Vad händer då när det inte längre går? När också det är något man tappar?

Jag höll på att bli knäpp. All denna tid, allt detta utrymme för absolut ingenting. All denna tomhet.

Lite i taget sökte jag mig närmare andra sätt att uttrycka mig. För att få form på det som bara var kaos, inte sorterbara ord, och för att ha något att fylla min tid med. Jag började med det innan mitt huvud tog slut helt, innan jag tappade orden på det sättet. Men det blev viktigt på riktigt när jag rörde vid sånt i mig dit orden inte kunde nå. Och helt livsviktigt senare, när tänkandet inte fungerade som det brukade, när kraften var så svag att nästan inget gick.

Jag ritade, pysslade, sökte beskrivningar på nätet när jag orkade lära mig något nytt. Jag har ett rätt stort behov av det där, att lära mig något, jag har insett det. Att jag blir knäpp av det stillastående. Och det som funkade då var att vända mig till formerna, färgerna. Jag gjorde mycket smycken ett tag, det tekniska i det var roligt, med nya tekniker och hur man kunde utveckla dem och kombinera färger och material på olika sätt. Jag hade perioder när jag vek papper och fascinerades av hur ett kvadratiskt litet papper kunde bli nästan vad som helst om man bara förstod sig på de där (totalt hopplösa) förklaringarna. Jag gjorde tavlor av pärlplattor, pysslade en massa småsaker av olika slag, gav mig till och med på att göra några lampor (tapetklister och badbollar är en bra grund för mer än man kan tro).

Och förutom att tiden gick lärde jag mig rätt mycket om mig själv. Som att jag behöver lära mig, att det i sig får mig att må bättre, att det inte spelar så väldigt stor roll vad det är, än mindre om jag får betyg, intyg, nåt att sätta på mitt cv. Jag lärde mig något om hur det som känns som lek kan vara det som skyddar mig mot det depressiva och totalt hopplösa som ofta låg rätt nära, eftersom min situation inte var särskilt lätt. Jag lärde mig hur stor skillnad det kan göra om man på kvällen tänker "åh, imorgon kan jag göra det där om jag orkar" och man slipper vakna till en helt tom dag, och att det faktiskt inte behöver vara något större än att vika en pappersstjärna som fanns i en bok jag nyss lånat hem från biblioteket.

Och jag lärde mig nåt om att uttrycka mig, att det kan vara så många olika saker, se ut på så många olika sätt. Och att jag kan använda det kreativa på så många olika sätt. Att en människa jag behöver men som inte har tid med mig just då kan kännas verkligare om jag sätter mig och gör ett par örhängen till just henne, för hon blir tydlig då, när jag föreställer mig vad hon gillar, hur de skulle bli på henne, sånt. Att mitt hem kan bli finare, kännas snällare och mer ombonat, även om jag inte har en massa pengar, för att jag kan fixa en del saker själv, som inte behöver kosta så mycket.

Att livet kan kännas rikt, mitt i allt. Mitt i all avsaknad, all smärta, all hopplöshet, omöjlighet, all idioti från vården, all fyrkantighet från myndigheterna. Att det finns något att vända mig till där jag kan hitta lugn. Och att jag inte behöver ha så mycket kraft för att klara de sakerna. Om jag bara orkar sitta upp en liten stund så kan det räcka.

Det har betytt så väldigt mycket. Och kanske att det betydde ännu mer när jag fortfarande var splittrad, för ofta var det kreativa en plats där vi kunde mötas, göra något ihop. Där det inte behövde vara så väldigt bråkigt, utan att de olika delarnas styrkor kunde samverka till något bra. Jag tror att vi hade gjort så tidigare med, när jag var yngre, mötts i det kreativa, även om jag inte såg delarna så tydligt då, ingen av dem jag var gjorde det. Men att mötas i det kreativa var också att hitta en plats för oss. Där allt inte behövde vara så komplicerat eller konfliktfyllt, där vi kunde vara tillsammans.

Det kan finnas så mycket mening i så väldigt små och enkla saker. Jag lärde mig det. Och att det går att låta frustration, hat och bitterhet välla över mig när mitt liv känns för omöjligt. Att jag kan lyssna på det och vad som ryms i det, men att jag inte behöver tappa bort mig i det. Att jag kan hitta vägar ut. En av vägarna som för mig närmare det levande finns där, i det kreativa. Någonstans bortom orden.

*

Eftersom det nu är jul och eftersom det nu handlar om kreativitet, så ska jag bjuda på lite bonusmaterial; ett mycket lätt litet pyssel som passar såhär i vintertid. En ljuslykta av sockerbitar, beskrivningen finns hos Skapligt Enkelt (en sida med väldigt mycket enkelt pyssel). Jag tycker att man kan bygga dem högre än de gjort, och vill man ha lite mer snöig känsla (men aningen svårare byggande) kan man ta hugget bitsocker, det är inte sådär jämnt i kanterna. Och till sist kan jag tipsa om att det går bra att hälla helt vanligt grovsalt på ett fat om man vill ha snökänsla även under lyktan.

Det blir väldigt mysigt ljus av såna lyktor, tycker jag. Du kan se en bättre bild på det om du klickar här.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Kreativitet och läkande.

Jag vet att det är många som tycker att julen är hemsk, ensam, plågsam. Att den kan vara förknippad både med det ena och det andra, och att det inte behöver vara de glittrande ögon och den förväntan som barn kan ha. Man kanske aldrig hade det som barn, och aldrig hittat det senare. Eller så har man tappat det på vägen.

Julen blir ju lätt sådär, som att allt är förstorat. Det som känns hemskt kan kännas hemskare under julen, är man ensam kan ens värld sällan kännas så öde som vid denna tiden, och har man det idylliskt och lyckligt så kan väl det också maxas känslomässigt just nu.

I vilket fall är julen rätt svår, det behöver inte vara att den är traumatisk och alltigenom hemsk, det kan räcka med det där att saker förstoras, så de sprickor, konflikter, olikheter, lojalitetskonflikter och annat som finns i ens familj kan blossa upp och göra det till en jobbig tid. Eller så kan det bara vara att man inte känner att man räcker till, att pengarna inte räcker, att man inte orkar fixa så det blir som det alltid varit, att man blir rädd för att göra någon besviken. Sånt. Det är så stora krav.

Ja. Det kan vara en svår tid. Kanske mest för att det finns så mycket förväntningar om hur saker ska vara, vad man ska vilja, hur det ska bli. Det kan ju knäcka den bäste.

(Och ja, jag vet att alla inte firar, att alla inte kommer från ett sammanhang där julen ingår eller är viktig. Jag förstår att det inte behöver vara en så stor sak då, allt detta som handlar om julen i detta samhället, om man kan stå bredvid det av såna skäl.)

För mig är julen lite allt möjligt. Förknippad med tindrande ögon och ledsen ensamhet. Pyssel och bakning och dofter som jag saknat hela året, och en känsla av att mitt sätt att fira aldrig riktigt duger i nån annans ögon. Bland annat.

För mig är något av det som är mest positivt och förknippat med advent och jul sånt som handlar om kreativitet. Och jag har velat skriva om kreativitet och läkande ett tag. Har velat göra det på lite olika sätt och inte riktigt vetat var det kan höra hemma. Men nu kände jag att jag kanske ändå kan skriva det så det kan höra hemma här, på denna bloggen.

Så det blir en sån serie, denna veckan. Om kreativitet. Och nog om ensamhet också, och kanske om julen, men ändå inte mest om den, även om det nu är en julspecial-serie.

Vill säga redan nu, innan någon av de "riktiga" texterna publicerats, att jag inte tror på enkla lösningar, eller att människor är så lika att det går att hjälpa alla med samma saker. Så.. ve dig om du ens tänker tanken att använda några av dessa texterna på ett sätt som slutar tex med att du förklarar för en patient att hen kan gå hem och vika pappersstjärnor, så kommer allt kännas bättre.

Det är inte så enkelt, det som handlar om kreativitet. På samma sätt som det kan vara med läkande kan det viktigaste man kan göra vara att hjälpa någon att hitta sin egen, och sina vägar för att nå den. Allt annat riskerar att bli fel, kanske göra illa fast det var snällt menat.

I vilket fall så börjar de riktiga texterna på temat imorgon, men jag kan bjuda på lite julrelaterat bonusmaterial redan nu.

Här och här hittar du två av mina favoritgodisrecept. Att pyssla ihop lite godis kan funka för att höja julkänslan om du vill det. Och det kan funka för att vara snäll mot dig själv, om det är jobbigt med jultid och du behöver det, att någon är snäll mot dig.

Det första receptet är det enklaste, även om du inte brukar göra godis så kan du fixa att göra dem. Och jag tycker man kan strunta i att spritsa, för det är faktiskt lättare att bara klicka ner det i formar, och egentligen spelar det ju ingen roll. Vill man att de ska vara fina finns det massor av olika slags strössel man kan hälla på istället, inte alls lika jobbigt som spritsande.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)