Dagar av tvivel.Hur sjuk är psykiatrin? Och vill den bli bättre?

Jag vet att rubriken är en ytterst generaliserande frågeställning, som det kommer vara omöjligt att svara tydligt på. Det finns krafter i psykiatrin som helt uppenbart önskar sig förändring, det finns andra som verkar tycka att det är väldigt bra som det är, och ytterligare andra som inte verkar bry sig tillräckligt för att ha nån åsikt alls, det är som det är, och varför ska nån som jobbar inom psykiatrin ha ansvar för det?

Jag är en sån där jobbig människa. Som tycker att alla människor har ansvar för allting de deltar i, och för rätt mycket de inte deltar i också. Att vi som människor har ett mycket större ansvar än vi för det mesta vill låtsas om för oss själva eller för någon annan. För ansvar hänger ihop med makt. Kanske inte mycket makt, men ändå. Makt. Man skulle kunna förändra något. Åtminstone lite. Åtminstone precis där man själv befinner sig. I den arbetsgruppen, i den miljön. Men man riskerar ju saker om man försöker förändra. Riskerar att få reaktioner, att alla inte är nöjda med ens ambitioner. Att det blir konflikter, diskussioner, meningsskiljaktigheter.

Det är lättare att bara flyta med. Det är lättare att låta någon annan bestämma, inte låtsas om sin egen makt, sitt eget ansvar, att man skulle kunna göra något.

Jag tror inte du fattar hur stor skillnad det kan göra för patienter, om du verkligen bryr dig om hur det blir för dem. Jag har tidigare skrivit om hur mycket en kaffeautomat i väntrummet betydde. För det sa mig något om att jag är en människa. Att de som möter mig och säger sig vilja hjälpa mig ser mig som en människa. Så många gånger har jag mött något annat. Saker som tyder på att jag inte alls är en människa, snarare ett problem.

Varje enskild människa som jobbar inom psykiatrin har ansvar för att patienter de möter blir respekterade, sedda, mötta som de människor de är. Varje enskild behandlare har ett ansvar för att reflektera över makten som finns inbyggd i sin position, i sin yrkesroll, och fundera över hur just makten påverkar mötet. Varje individ som i sitt jobb möter andra människor har ett ansvar för att fundera över hur patienterna känner sig i det mötet. Vad de får med sig. Är det känslan av att vara en värdefull människa som borde få må bättre, och få all hjälp som är möjlig på vägen?

Så ofta har jag mött något annat. En av anledningarna till att jag tog en paus i att skriva här över sommaren var tvivel. Ett av tvivlen handlade om detta. Om det spelar någon roll. Något alls. Inte bara det jag gör. Om det jag skriver når någon, förändrar något, sätter ord på något någon behöver ord på. Inte mest det. Mest det andra. Spelar det någon roll vad man gör? Världen är en plats med så mycket sjuka beteenden, maktmissbruk, förtryck, idioti, orättvisor. Spelar det då någon roll vad man gör?

Har det någon betydelse om jag bryr mig om att respektera de människor jag möter, om jag vårdar de relationer jag har, är rädd om mig själv och andra? Betyder det något, i stort, om man väljer likgiltighet, kyla, förakt, eller motsatsen? Världen är så himla stor. Och de människor jag möter är ändå rätt få. Har det då nån betydelse? Ändrar det något, spelar det någon roll?

Ja. Jag tror det. Jag tror verkligen det. Det var där jag landade. Det är där jag brukar landa, förr eller senare, när jag har tvivel av den sorten. För jag tror på att ta hand om den lilla bit av världen där man befinner sig. Jag tänker på Moder Teresa ibland. Hennes ord när det kom nya människor som ville hjälpa till, ville jobba i slummen. Hon sa till dem att de skulle åka hem, att de skulle ta hand om människorna där de kom ifrån istället. Och jag antar att en del ändå fick stanna. Men jag tänker på det, det har fastnat hos mig, för att jag tror på det. Att ta hand om det som finns där man är.

Det kan vara stort och fint och viktigt att hjälpa gatubarn, bedriva sjukvård i krigsområden eller liknande projekt. Länge trodde jag att jag var en dålig människa som inte orkade göra sånt. Att jag borde det, om jag nu bryr mig om världen. Åka dit där nöden är störst, göra så mycket jag kunde och orkade. Men jag tror det var lika bra att jag stannade hemma. För jag hade aldrig orkat, jag var för trasig för det. Det hade inte hjälpt nån att jag åkt till Afrika och brutit ihop. Eller Indien. Eller vart jag nu kunde åkt. Jag kan beundra dem som orkar göra den sortens arbete. Det spelar stor roll. Men inte bara det spelar roll. Det är inte som att man måste välja, antingen rädda gatubarn eller vara likgiltig inför världens allmänna idioti och orättvisor.

Det som finns nära spelar också roll. Hur du väljer att möta de människorna som finns i din vardag, vad du väljer att göra med den kraft du har. Det finns möjligheter till förändring inbyggt också i det som är mindre.

Och nej, jag vet. Det är inte alla som vill förändra världen, eller tycker att det är ett bra mål. Det är inte alla som orkar bry sig. Och det är verkligen inte alla som är överens med mig om vad det egentligen är för fel på världen. Vad som borde förändras.

Tillbaka till psykiatrin. Såklart är vi inte heller överens om vad som borde bli bättre i den. En del verkar inte ens tycka att det finns några problem att lösa. Vad man gör på sin fritid kan väl vara upp till var och en. Men om man jobbar med människor som mår väldigt dåligt har man så mycket makt och därmed så mycket ansvar att det i mina ögon aldrig kan vara ok att vara likgiltig inför om psykiatrin gör människor illa istället för att hjälpa dem. Alla borde bry sig om att försöka förbättra, få bort de strukturer som avhumaniserar, retraumatiserar, skadar.

Jag vet inte, om psykiatrin i stort vill bli bättre, eller om de flesta tycker det är bättre att hålla varandra om ryggen. Att det är viktigast att vara lojal med alla andra behandlare i så stor utsträckning som möjligt, än att vara lojal med patienterna och försöka ta deras parti så mycket man kan.

I början av sommaren läste jag en artikel i Helsingborgs Dagblad av Lotta Wendel. Hon tar upp de två recensioner av boken Slutstation Rättspsyk som gjorts i "Socionomen" och "Tidskrift för svensk psykiatri", och sammanfattar rätt bra det jag tänkte när jag läste samma recensioner:

"Men den stora diskussionen har uteblivit och mycket tyder på att de olagliga rutinerna fortsätter att användas inom den psykiatriska vården. En möjlig förklaring kan man hitta i två recensioner av boken, båda i tidskrifter för de professioner som är verksamma inom psykiatrin. Där misstänkliggörs Åkermans och Erikssons föresatser och slutsatser därför att de båda författarna har egna erfarenheter av självskadebeteende och psykiatrisk vård.
I "Socionomen" skriver May Nilsson att författarnas ”egna erfarenheter påverkat skrivandet till den grad att någon objektiv syn på förhållandena inte kommit på pränt.” Nilssons slutsats är att den skildrade problematiken är mera komplex än vad Åkerman och Eriksson förmår ge uttryck för. I en mycket affekterad text i "Tidskrift för svensk psykiatri" menar även psykiatrikern Hanna Edberg att författarna ”inte förmår beskriva verkligheten utan sina personligt färgade linser”.
/.../

Sådana reaktioner på Åkermans och Erikssons bok får mig tyvärr att misstänkta att läget för patienters ställning inom den psykiatriska tvångsvården faktiskt är ännu sämre än vad "Slutstation Rättspsyk" ger uttryck för.

Ingenstans noterar Nilsson eller Edberg i sina recensioner att "Slutstation Rättspsyk" visar att metoderna för att vårda dessa unga kvinnor är direkt olagliga. Åkerman och Eriksson dokumenterar i sin bok detta med en imponerande klarhet och tydlighet, något som senare bekräftats vid olika rättsliga processer.

Att ifrågasätta "Slutstation Rättspsyk" utifrån författarnas tidigare historia av psykisk sjukdom är så lågt och oanständigt att man på sin höjd kan förvänta sig det i anonyma nätkommentarer. Vårdpersonalens egna husorgan ägnar sig alltså åt att patologisera författare vars undersökningar, fakta och resonemang lyfter fram missförhållanden i psykvården och dess juridiska konsekvenser."


OM psykiatrin i stort var ute efter att se de problem som finns och sträva efter en förändring till det bättre borde detta vara en bok av stor betydelse. OM man satte patienter i fokus och trodde att deras upplevelser var något grundläggande att lyssna på, borde man inte misstänkliggöra tidigare patienter som tydligt lyfter fram fakta, förhållanden, och ger svårt skadade patienter en chans att bli hörda. Man borde tacka dem. Det kan vara en bra idé att reflektera och diskutera kring problemen, möjliga lösningar osv, men OM det varit så att patienter var viktiga och sågs som människor med samma människovärde som behandlare, värda samma bemötande och respekt, så borde man åtminstone se till att någon med den inställningen fick lov att skriva recensioner av en såhär viktig bok i just dessa tidningarna. Man borde förstå vikten av det.

Jag fortsätter tvivla, på många saker. Förstår psykiatrin hur stora problem som finns, och att det är angeläget att det sker en förändring så snart som möjligt? Det finns många skäl till tvivel. Psykiatriker är de som har absolut mest makt i psykiatrin. Och därmed mest ansvar. I tidningen som tillhör "psykiatrikernas vetenskapliga & professionella förening", finns det gott om ord som leder till tvivel i ovan nämnda recension av Hanna Edberg.

"Det finns saker som jag vet, som aldrig kommer gå att beskriva i ett PM, eller i en riktlinje från Socialstyrelsen. Det vet jag, det vet ni, det vet eventuellt Åkerman och Eriksson också.
Att balansen mellan empati och sympati, mellan korrekthet och arrogans, mellan professionalism och överengagemang inte alltid är enkel.

Att det ibland kan vara svårt att respektera en människa som inte själv respekterar livet och sig själv."


Jag tvivlar mycket. Men en sak vet jag alldeles säkert. Inte förrän jag mötte behandlare som respekterade mig som människa, och respekterade det inneboende värdet i mitt liv, kunde jag själv börja vägen som ledde till att jag nu respekterar både mig själv och mitt liv. Den vård som inte innehöll en respekt för mig och mitt liv, var inte vårdande.

En annan sak vet jag också alldeles säkert: alla människor har inneboende förmåga till likgiltighet och ondska. Det gör inte att vi går fria från ansvar om vi begår handlingar präglade av likgiltighet och ondska, för vi har också förmågan till andra saker. Empati, värme, respekt, att sprida det goda vi kan. Det kan vara svårt att respektera någon annan. Men det kan aldrig vara försvarbart att tycka att det är ok, eller att vara likgiltig för om man misslyckas med det.

Frågan borde vara hur vi ska göra för att skapa en psykiatri där människovärdet alltid kan respekteras, oavsett hur svåra problem någon har. Det borde vara ett helt grundläggande och viktigt mål i utvecklandet av psykiatrin. Men ses det som något extremt prioriterat, något väldigt viktigt? Jag vet inte. Jag vill tro det. Men jag vet inte om jag gör det. Tror. Det har varit en sommar av tvivel, och än är den inte slut.



(Hela recensionen hittar du här).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Om du bara anstränger dig så märker du att du inte alls har några problem.

En annan sak som jag tänkte på när jag läste Slutstation rättspsyk var synen att symptomen på en psykisk problematik är något man skulle kunna få bort lätt som en plätt, om man bara valde det. Alltså inte att man kan välja att söka hjälp, välja att försöka ta hand om sina problem, välja att kämpa emot. Utan bara så: man skulle kunna sluta. Som att det bara var nånslags barnsligt uttryck för att få uppmärksamhet, och inget mer. Inte djupare, svårare, inget man ska ta på allvar.

Det är alldeles för vanligt att vården inom psykiatrin fokuseras helt kring symptom och att få bort problem genom att få bort symptomen. Och ibland är det en vettig strategi, även om jag tycker att det finns för lite utrymme för behandlingar som handlar om att ta hand om det som ligger under, och inte bara kontrollera symptomen på det. Jag har inget emot KBT eller liknande behandlingsformer, men jag tror att det finns en risk i att reducera psykisk problematik till att vara enbart symptom. För om man tittar på symtomen som något som inte är en del av en helhet, utan det som är problemet, så är det lätt att tappa i förståelse.

Jag tror inte att det finns en enda orsak till att man skadar sig, eller svälter sig, eller för den delen hyperventilerar, hatar sig själv eller har tvångsbeteenden. Men det är något som är ett uttryck för något. Ibland inte något särskilt djupt, ibland något större. För att förstå vad det handlar om behöver man ta sig tid att på riktigt möta människan som bär på symptomen. Och det hinns sällan med. Men att ta bort tanken att symptomen är uttryck för något gör att de kan te sig helt obegripliga. Vad verkar egentligen begripligt om man tar det ur sitt sammanhang? Inte mycket faktiskt.

Att se på symptom som det som är problemet kan göra att man halkar in i tolkningen att det skulle vara lätt att sluta. För om det inte finns en orsak till att man tex svälter sig eller skadar sig, varför skulle man göra det? Det finns ju ingen mening alls då? I det sammanhanget borde det vara rimligt att bemöta människor med olika symptom på ett sätt som mest handlar om att uppfostra patienter till att sluta med sitt dumma beteende.

Det är nog verkligen undantagsfall att det är så illa som fallen som tas upp i Slutstation Rättspsyk, men mönstret finns där även i vanligare former av psykiatri, hos alltför många behandlare. Och alltför ofta är det där att ta bort sina symptom något som vård villkoras med. Som att man måste visa att man anstränger sig genom att klara av att ta bort åtminstone en del tecken på att man har problem, innan man kan få hjälp med att ta hand om problemen. Annars anses man inte vara behandlingsbar, motiverad, eller värd att lägga tid och energi på. Eller så anses det vara för riskabelt att behandla en.

Vad gäller traumatiserade patienter finns det ofta många och ofta allvarliga symptom, och det är vanligt att åtminstone några av dem är väldigt destruktiva. Det finns en vettighet i att börja med att försöka stabilisera, försöka hjälpa människor att först handskas med sina symptom och begränsa de mest destruktiva uttrycken. Men att kräva att någon klarar att helt sluta vara destruktiv, innan man kan få en chans att gå vidare till att bearbeta de saker som orsakar destruktiviteten, det är så avigt. Och alltför vanligt.

Jag tycker att det är viktigt att ge patienter ansvar, att inte behandla dem som om de var helt maktlösa inför sina symptom, det tror jag bara skulle vara destruktivt. Men man kan villkora vård med rimliga saker. Tex tycker jag det är rimligt att bestämma att man ska ringa en behandlare när man har självmordstankar, men inte rimligt att villkora vård med att man ska se till att få färre självmordstankar. Rimligt att begära att man ska visa att man är motiverad genom att komma på avtalade tider, att man gör hemuppgifter om man har såna. Och gärna att behandlare och patient gör en vårdplan tillsammans som man följer. Men inte rimligt att man anses vara ett hopplöst eller misslyckat fall om man inte visar tecken på att bli bättre av den behandlingen man får. Inte rimligt att ta bort chansen till annan hjälp om man inte förbättrats av den man fått. Och absolut inte ok att neka vård för det som är orsaken till symptomen, pga att man har kvar symptom.

För att översätta det till ett annat område inom vården: Det är helt rimligt att villkora behandling för lungcancer med att personen slutar att röka. Men att dra in vård om personen inte klarar att låta bli att hosta, det är så befängt att vi aldrig skulle få för oss det. Alltså inte inom somatisk vård, bara inom psykiatrin.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Du får bara ha ett problem. Ett lagom stort, som passar våra behandlingsmetoder.

Sträckläste boken Slutstation Rättspsyk av Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman för ett par dagar sen. Kan verkligen rekommendera den. Det finns så mycket att säga. Det är såklart vedervärdigt att människor som inte blivit dömda för brott vårdas inom rättspsykiatrin. Det är såklart helt oacceptabelt att man använder olagliga tvångsmetoder, och att man använder de lagliga tvångsmetoderna på ett olagligt sätt (dvs att använda dem som bestraffning eller som behandlingsmetod). Minst lika vedervärdigt och oacceptabelt är det att det är så svårt att bli hörd och tagen på allvar när man som patient utsätts för sånt, och att det verkar i stort sett omöjligt att lyckas stoppa den olagliga vården. Vilka andra olagliga handlingar skulle myndigheter acceptera att de fortsatte? Vilka andra människor skulle man acceptera utsattes?

Nåväl. Det finns väl andra grupper som vi också har en tendens att frånta mänskliga rättigheter. Papperslösa och asylsökande tex. Men nu handlar det som psykiatri här, så jag håller mig till det, och även om mänskligheten överlag tycker att det är en smidig lösning att med jämna mellanrum avpersonifiera vissa grupper av människor, så är det helt orimligt att myndigheter subventionerar att man utsätter människor för tortyrliknande åtgärder, som både strider mot mänskliga rättigheter och landets egna lagar. Och jag hamnar tillbaka på ruta ett. Hamnar i frågan kring varför patienter inom psykiatrin inte riktigt är lika mycket människor som andra, tex de som jobbar där.

Jag har inte haft koll på de här skräck-behandlingsmetoderna som använts inom rättspsykiatrin, även om jag vetat att det finns självskadepatienter som vårdas där. Efter att ha läst denna boken är jag omåttligt upprörd. Men samtidigt är jag inte förvånad.

Det finns strukturer inom psykiatrin som gör att det är logiskt att det kan bli såhär. Inte acceptabelt, inte försvarbart, men logiskt. En sak är det där att göra psykpatienter till något annat än människor. Att man delar upp människorna i "vi" och "dom" som jag tidigare skrivit om här. Den uppdelningen gör att det är lättare att utsätta någon av "dom" för en omänsklighet man aldrig skulle tycka att det var ok om man själv eller någon av ens närmaste behövde vara med om.

En annan sak är det här med psykiatrins syn på problem. Det är så viktigt att sätta rätt diagnos på människor. Och många behandlingar är uppbyggda utifrån att man ska ha en viss diagnos. Det är väldigt nischat på det sättet, och det kan finnas något bra i det. Om man har en missbruksproblematik är det vettigt att få hjälp av någon som har specialkunskaper i beroende, både vad gäller det fysiska och det psykiska. Är man ätstörd är det bra att ha hjälp som är specialinriktad på det, eftersom det är rätt speciellt, och detsamma kan gälla om man har PTSD, borderline, självskadebeteende eller någon annan problematik. Det är bra att det finns specialkunskaper kring olika områden, och att sätta rätt diagnos på någon kan vara en väg för att hjälpa någon att få rätt vård.

Däremot blir det problematiskt om man inte passar helt in i något fack, eller om man passar in i flera samtidigt. Eller om man har en problematik som är i en svårare variant, eller av nån annan anledning inte passar de behandlingsalternativ som finns. Tex kan det bli problem om man inte blir så förbättrad som "man ska" på den tiden en viss behandling är, eller om dämpandet av en problematik förvärrar en annan.

Jag vet människor som gått i behandling för ätstörning men blivit utslängda därifrån pga att de blev deprimerade när de väl åt. Villkoret för att komma tillbaka var att först sluta vara deprimerad, vilket i mina öron låter rätt orimligt att man ska klara om man inte äter tillräckligt, vilket de personerna inte klarade utan den behandling de blev utslängda ifrån. Jag vet också någon som blivit utslängd från ett behandlingshem pga självskadeproblem som hon inte klarade att kontrollera, vilket inte verkar lättare med bara en stödkontakt inom öppenvården. Och jag vet några som bedömts som att de haft fel problematik för befintliga behandlingshem (eller att det inte funnits pengar för behandlingshem), och att de varit för svåra fall för att det skulle vara rimligt att ge dem en fosterfamilj. Men eftersom de var i övre tonåren kunde man besluta om eget boende, och så fick de hjälp att skaffa en lägenhet i alla fall, där de fick bo utan särskilt mycket stöd alls.

Själv har jag fått höra när jag varit inlagd att jag ju egentligen behöver mer och en annan sorts vård än de kan ge mig, och i ett resonemang som bara kan låta rimligt om man är inom psykiatrin fick de det till att eftersom det inte finns några pengar för behandlingshem, så är det rimligaste att helt enkelt skriva ut mig.

Vid ett annat tillfälle hade jag blivit försämrad istället för att bli bättre av de tre månader man generellt har som absolut maxtid inom slutenvården här. Det var ju fel av mig. Och pengar till behandlingshem hade de inte, och någon exakt diagnos lyckades de inte sätta. Däremot hallucinerade jag en del. Det verkade inte som om jag hade en psykos, men att höra röster var skäl nog för att det skulle verka befogat att flytta över mig från allmänpsykiatrin till psykosvården, där det inte finns samma gränser eller samma press på att man ska bli frisk innan ett visst datum. Det visade sig vara ett uppköp för mig att hamna hos dem, men meningen med det var inte i första hand att jag skulle få en bättre vård. Meningen var i första hand att allmänpsykiatrins avdelning skulle kunna avsluta min inläggning innan de tre månaderna gått, och att de skulle hitta en lösning om vart de skulle göra av mig. För tiden var ju slut.

Alltför ofta är behandlingar inom psykiatrin begränsade och har tydliga tidsmässiga ramar. Det finns bestämmelser för hur många veckor eller månader man kan vara någonstans, och när den tiden är slut blir man flyttad eller lämnad utan hjälp, oavsett om det bästa varit om man fick vara kvar på samma ställe. Det finns väldigt tydliga ramar för hur ens problem får se ut också, och hur mycket förbättrad man ska bli. Om ens problem inte får plats inom någon ram, eller inte försvinner med den åtgärd psykiatrin bestämt borde hjälpa, är det som med störst sannolikhet händer att man blir skuldbelagd för det, och att man blir lämnad ensam. Som att det handlade om att man inte ansträngde sig nog, att det var viljebrist som gjorde en mer komplex eller att man behövde en annan sorts hjälp eller mer tid.

De allra flesta som inte matchar behandlingar som finns tror jag blir lämnade ensamma, för det mesta med en läkarkontakt och en stödkontakt inom öppenvården, vilket ofta inte är nog. (Men psykiatrin kan ju definiera det som om man "får behandling" oavsett hur otillräcklig behandlingen är). Med en del patienter skulle det inte vara möjligt att bara skriva ut dem och lämna dem. De tvångsvårdade patienter som hamnar på rättspsyk är såna.

Men jag tänker att det är olika uttryck för samma sak. Psykiatrin lider av en fyrkantighet både vad gäller vad man kan ha för problem, hur de kan behandlas, och hur lång tid det får ta. Till rätt stor del tror jag att det går att skylla på politikerna, som är de som bestämmer hur mycket pengar det får gå till olika saker, vad som är rimligt i deras ögon. I vilket fall är det ett enormt strukturellt problem inom psykiatrin som system. Det finns för få vårdalternativ, och de som finns är begränsade på ett sätt som lätt blir dåliga för patienter. Det finns en extrem brist på helhetstänkande vad gäller vården, och också vad gäller synen på människan som ska behandlas. Man ser hellre symptomen än skäl som finns bakom, och har man symptom som hör hemma inom flera olika specialistområden får man hjälp med ett i taget. Vilket sällan är en bra lösning. Har man en komplex eller allvarlig problematik riskerar man att flyttas runt. Oavsett om alla ställena är bra finns det risk att just det att hela tiden bli flyttad, och att hela tiden höra att man inte hör hemma på något ställe påverkar en. Alltför ofta känns det som att behandlare tycker det viktigaste är att slå fast att en patient inte hör hemma på deras bord, och som att det sällan är lika viktigt att slå fast på vilket bord en patient hör hemma, var personen faktiskt kan få hjälp. Det viktigaste är att bli av med problemet, patienten.

Det finns i stort sett aldrig utrymme för att få stanna någonstans tills man hunnit bli bättre, den sortens trygghet erbjuds inte. (Jag tror psykosvården är en helt annan historia än allmänpsykiatrin). Och blir man inte hjälpt av den vård man kan få, riskerar man att bli stämplad som ett (i stort sett) hopplöst fall och dumpad. Antingen i sin ensamhet och med väldigt lite hjälp, eller i värsta fall på rättspsyk. På slutstationer där det inte finns några tidsbegränsningar eller goda behandlingar.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.