På vilka sätt är det egentligen ok att rehabilitera sig?

Nytt år, och jag återgår till det där att publicera ett inlägg i veckan, på söndagen. Men vill återknyta lite till serien med inlägg som var i jul.

För jag tycker att frågan om hur det är ok att rehabilitera sig glöms bort lite. Jag har tidigare, i serien om agentskap, tagit upp hur sånt som rör rehabilitering och åtgärder för att bli friskare, är något man ofta ser som något patienter ska få. Som ska organiseras av andra, tilldelas. Vara åtgärder. Och i det ogiltigförklarar man ju patienters egna förmåga att hitta saker som är bra för dem, och missar kanske att ta tillvara på det som ligger närmast och kunde vara enklast att använda (och möjligen också mest kraftfullt).

Det har skrivits mycket om förändringarna i sjukförsäkringssystemet, om hur många som hamnar i kläm, om utförsäkringar och försörjningsstöd. En sak jag mycket sällan hör om, är det här med att det faktiskt finns mindre utrymme för att själv göra saker man blir bättre av. Man kan ju alltid göra dem i smyg, det är ju inte som att försäkringskassan har spioner som följer en vart man går. Men i systemet har det hårdnat.

När jag hade aktivitetsersättning fick jag jobba några timmar i veckan utan att behöva be om lov. Jag tror det var fem timmar i veckan, jag fick ha dem till vad jag ville. Det var ok om jag tjänade pengar på det, och det var ok om jag inte gjorde det. Jag tror att det var samma regler när jag hade tidsbegränsad sjukersättning, men sanningen är ju att det var få gånger jag klarade att jobba nån timmar alls när jag hade aktivitetsersättning, och med den tidsbegränsade sjukersättningen orkade jag absolut inte nåt sånt. Jag var för sjuk. Sen avskaffade man den ersättningen, jag utförsäkrades. Fick efter ett tag möjlighet till sjukpenning istället. Innan det hade jag försörjningsstöd ett tag.

Med försörjningsstöd är min erfarenhet att i stort sett allting beror på vilken handläggare man har. Och med sjukpenning finns det inget sånt utrymme. Ingen plats för mig att göra det som är mitt. Jag frågade förra året om jag fick starta en liten affär på etsy, som inte skulle innebära några timmars jobb i veckan, utan några i månaden. Och förklarade varför det skulle vara rehabiliterande för mig. Det var inte tillåtet. Men jag kunde ju ändra och bara bli deltidssjukskriven om jag ville. (Nej, det ville jag inte, att deltidsjobba är en helt annan sak än att orka några timmar i månaden i rehabiliterande syfte.)

Det var inte en särskilt bra handläggare, inte alls mån om att hitta lösningar. Senare har jag frågat en annan handläggare om ifall det var ok att hålla en föreläsning mot betalning, det var en engångsgrej och jag visste inte om jag skulle orka, men kunde ju sluta tänka på det om det inte var ok. Den handläggaren var mycket bättre och verkligen mån om att hitta alla lösningar som finns. Och jag fick beskedet att det var ok, men att jag då måste ta paus från sjukpenningen det antal dagar som motsvarade jobbet för föreläsningen (inkl förberedelser då).

Jag orkade mycket sällan använda de där fem timmarna, men de var värdefulla. Den där platsen, känslan av att den fanns, att jag fick göra vad jag ville med den. Små saker som var valda utifrån mig, vad som kunde funka för mig, och i former som fungerade trots mitt sjuka. Att inte behöva få det godkänt, att inte nån annan skulle ha åsikter, värdera, lägga sig i. Att det fick vara mitt. Och att jag inte behövde orka en massa kringarbete, blanketter, ansökningar, det var inte nåt som stod emellan.

Det kan kanske låta som en dålig idé att alls få lov att jobba om man är sjuk, samtidigt är det ju en helt bärande värdering i samhället nu, att det är jobbande som ska ta en från sjukdomen. Aktivitetsersättning (som fortfarande finns och bara är för människor upp till 30) och tidsbegränsad sjukersättning var ersättningsformer som var utformade för långtidssjukskrivna. Har man länge varit sjuk och inte arbetat kan det vara en bra idé att få ha några timmar att prova saker på. Göra vad man vill, på sitt sätt. Jag tror verkligen att det utrymmet är en bra idé. Ett bra steg att ha, för dem som vill, innan man kan klara en mer organiserad rehabilitering.

Sjukpenning är en ersättning som är utformad för kortare sjukskrivningar, där vägen tillbaka antas vara relativt kort. Vilket såklart krockar med verkligheten när man trycker in långtidssjukskrivna i ersättningsformen.

Man kan få göra saker om man inte tjänar pengar på dem. Det där föredraget kunde jag fått hålla utan att fylla i några blanketter eller strula med ersättningsdagar, om jag bara inte ville ta betalt för det. Jag har svårt för det, det där som säger att eftersom jag är sjuk så ska det jobb jag kan klara att göra, göras gratis. Om det är samma jobb, varför ska jag då inte ha betalt för det jag klarar?

Allt jobb jag skulle ha gjort som handlade om etsyaffären (som inte blev av) är jag helt säker på att det varit ok att jag gjorde, om jag bara gjorde det i en organiserad rehabiliteringsåtgärd. Om jag orkat ta mig till en särskild lokal på särskilda tider, så kunde jag nog fått sitta och virka eller göra annat hantverk, och det skulle nog vara ok om det blev sålt med. Men i såna fall skulle ju rehabiliteringsstället få pengarna, och det skulle ingå att jag skulle vara tacksam för möjligheten till aktivitet. Det är nåt som skär sig där i mig. Att det liksom inte är ok med självbestämmande, egna initiativ, att ta tillvara på min förmåga att skapa aktivitet, rehabiliterande åtgärder, verkställa dem på ett sätt som är ok för mig, som stimulerar, hjälper mig vidare, tar mig närmare ett friskare liv.

(Jag hade aldrig klarat att ta mig till en lokal flera timmar i veckan, inte orkat virka och handskas med flera människor i samma rum samtidigt, allt det där som ingick i den hypotetiska rehabiliteringsåtgärden, jag klarade bara att göra saker på mitt sätt, helt utifrån mig. Det är fortfarande så. Jag klarar väldigt lite av det som anses normalt.)

Och även när det är saker man inte tjänar pengar på, så är det lite godtyckligt vad som är ok. Med jämna mellanrum hör jag om nån som fått sin sjukpenning indragen pga att de bloggat. Den här bloggen har varit en av de absolut viktigaste rehabiliterande åtgärderna jag har skapat till mig själv. Den har handlat om att träna koncentrationsförmåga, öva på att resonera. Att våga möta människors reaktioner, liksom förhålla mig till andra. Jag har tränat på hur man kan sprida budskap, hur sociala medier kan fungera i opinionsbildande syfte. Jag har förstått och lärt mig massor av saker. Och hela tiden har det varit ett bra sätt för mig att mäta hur långt ifrån studier jag är. Hur svårt det varit att formulera ett inlägg, hur trött jag blivit av det. Hur tungt det är att läsa artiklar på engelska. Sånt har jag använt för att värdera min arbetsförmåga.

Det har varit viktigt. Och också detta att göra nåt som känns meningsfullt, som att det spelar roll, som gör att jag känt det som att jag är en del av världen, sånt man brukar tillskriva arbete och aktiviteter man vill att sjukskrivna ska ha. Sånt har jag kunnat ge mig genom denna bloggen.

Och jag har inte tjänat några pengar alls på den. Det har aldrig varit en drivkraft. Det har aldrig funnits med i bilden. Tvärtom, jag vill inte ens ha annonser.

Det blir så absurt, detta att jag lyckats skapa en fungerande rehabiliteringsåtgärd. Och samtidigt med jämna mellanrum varit rädd för att bli påkommen. Att handläggare ska googla på mitt namn, och att det ska vara en oresonlig handläggare som tycker att bloggande är jobbande, och att jag då ska bli ifråntagen min ersättning.

Alltså: jag skulle kunna bli fråntagen min ersättning för att jag på egen hand jobbar medvetet med att rehabilitera mig.

Det är nåt som är sjukt där. Det är nåt som gått vilse. Det finns så många strukturer som faktiskt inte bara försvårar, utan också förbjuder människor att utöva agentskap. Agentskap, det som ska vara så bra, en av de viktigaste sakerna för tillfrisknande.

Jag tror inte att man är medveten om det, att det man gör är att aktivt syssla med att motarbeta agentskap och försöka få människor så passiviserade som möjligt. Det är bara så det blir. Och jag tror det kan bli så, på nåt bakvänt sätt, för att man tar för givet att sjukskrivna är passiviserade. Det ingår i bilden av sjukskrivna. Och det är som att reglerna är formade utifrån det. Passivitet som behöver brytas. Och så råkade man förbjuda aktivitet som bygger på agentskap, som bygger på egna idéer och egna sätt att rehabilitera sig. En egen vilja. Man råkade förbjuda det som handlar om att inte vara passiv. För att man tror att vi är passiva.

Jag tror det är förklaringen, i alla fall en del av den. Men det som har blivit, det har blivit sjukt. Utförsäkringar har inte kunnat hjälpa mig. Men de där timmarna när det var tillåtet för mig att göra vad jag ville, de hjälpte mig. Jag hade velat få ha dem kvar. Jag hade velat slippa den här rädslan. Den som handlar om att vara rädd för att bli av med min ersättning, för att jag gör allt jag kan för att rehabilitera mig.


(Och jag är inte sjukskriven längre, så problemet är ur världen. För min del. Men systemet är ju detsamma. Det finns andra som är kvar i det.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Upplevelser man inte har med sig. (När jag är konstig för er.)

Jag tänker en del på det där att vara konstig. Att inte uppfylla kriterierna för att vara normal. Inte för att de finns tydligt definierade nånstans eller är något orubbligt, men ändå. De finns ju där.

Jag har en sån fas. Tänker på vem jag är i andras ögon. Och kanske vem jag är i mina egna. Mycket av de senaste tio åren har varit ett töcken av kamp. Och nu återvänder jag till något lite verkligare, lite lugnare, lite mer vardagligt. De där tio åren kommer på nåt sätt ifatt mig samtidigt. Det är rätt stor skillnad ändå, på att vara 24 eller 34. Människor jag möter förväntar sig något annat av mig.

Jag inser att det avgörande i känslan av att vara konstig inte är vad de tio åren varit fyllda av. Det är vad de inte innehållit. Det är inte all denna kamp, att leva så nära undergången, att ingenting fått vara självklart. Att jag dissocierat, hallucinerat, tappat bort mig, fallit i bitar, pusslat ihop mig, allt det där. Det är inte det. Det är faktiskt så, det är inte det som gör att jag känner mig konstig.

Det är de där upplevelserna jag inte har med mig, men som jag förväntas ha. Jag har inte utbildat mig, jag har läst några kurser, men jag har aldrig blivit något, jag är inte där än. Har nästan inte kommit nånstans i det. (Och visst, alla har inte nån högre utbildning, men i min socialklass har folk i allmänhet det). Jag har inte jobbat. Det är det konstigaste med mig. Jag har inte med mig såna erfarenheter, upplevelser. Allt det som tas för givet, ses som självklart. Att veta hur det är. Att jobba på samma plats tills man är utled på det. Att ha arbetskamrater på gott och ont. Att inte få fast jobb, behöva hoppa runt, oroa sig för att inte få något nytt jobb. Att ha perioder av arbetslöshet och all stress det innebär. Jag har inget alls av det med mig.

Det är nog det konstigaste med mig.

Det är konstigt också att jag inte hunnit har så många relationer. De flesta jag känner har hunnit ha några längre seriösa förhållanden, eller möjligen inte så många, men i så fall någon som varat under mycket lång tid. Det händer ju saker med en i det, man lär sig saker om sig själv och andra. Om att lämna, bli lämnad, om att krisa i relationer. Allt det där. Jag vet lite om det nu, men jag känner en brist också där, att det tas för givet att jag har något med mig som jag inte har.

Och så är det de där andra sakerna, som inte verkar så stora. Ni vet, sånt som att resa, drälla på oändligt många konserter, hinna se det ena och det andra. Bära på den sortens berättelser av saker man gjort. Jag har en del, men det mesta är så längesen, avlägset. Och när det handlar om att upptäcka världen har jag nästan inget. Jag har nästan inte varit nånstans.

Jag vet ju att jag har annat med mig istället, jag har upplevelser med mig som format mig, som gett mig något på olika sätt. Jag har handskats med så väldigt mycket smärta och upptäckt att jag kan överleva. Jag har mött människor och deras utsatthet när jag sökt andra som är som jag, folk att spegla mig i. Jag har lärt mig saker, jag med. Jag har varit med om saker, jag också.

Men det är egentligen inte att de sakerna så mycket handlar om eller tar avstamp i att må dåligt, som får mig att känna mig konstig. Det är det där att jag känner mig efter, att jag inte hunnit samla på mig det andra, det vanliga. Sånt som alla väl vet hur det är.

Nej. Jag vet inte hur det är. Jag vet hur något annat är, men inte det, inte det helt vanligt normala.

Och jag inser att jag börjat ljuga. Jag tänker inte att jag skäms för att jag mår dåligt, att jag vill gömma det. Men så står jag här med en främmande vaktmästare som bara ska fixa nåt, och så säger jag att jag pluggar istället. För det är ju lättare, normalare. Och nästan sant. Eller, inte alls sant, men ganska nära till hands. Och jag gör det igen. Och igen. Och undrar när jag bestämde mig för att göra så. Lägga på en yta av normalitet som inte är sann. Jag gör det nog för att slippa orka följdfrågorna. De kommer ändå ibland. För jag är så mycket äldre nu. Det förväntas inte av mig bara att jag ska ha en normal sysselsättning i nuet, det förväntas att jag ska ha hunnit göra något innan också. Så om jag säger att jag pluggar är den logiska följdfrågan vad jag gjorde innan. Säger jag att jag är sjuk är det också vanligt, vanligare än att fråga vad problemet egentligen är.

De undrar vad jag gör egentligen, vad jag gjorde före.

Det finns inget före.

Det har aldrig funnits något vuxet liv före detta som handlade om att gå under. Det är det konstigaste med mig. Undergången är det valfritt att berätta om. Kamperna och symptomen på att allt var katastrof är det ingen som frågar om sådär som artighetsfråga om man bara ska kallprata en stund. Men det normala. Om det inte är nu, då undrar de hur det såg ut före att det försvann, som om man söker närmaste normala punkt.

Det finns inget före. Inne i mig säger jag det tyst varje gång.

Och jag tänker att det närmaste normala punkten i mitt liv ligger i framtiden, även om det kanske dröjer ett tag till innan jag når dit. För före de här senaste tio åren handlade det om att fungera ibland, ganska korta perioder. Det handlade om att kontrollera kaos, det var inget hållbart, inte tillräckligt för att nå upp till nivån av normalt.

Högt säger jag något annat. Något överslätande som inte betyder något alls och därför lika gärna kunde betyda att det normala inte var så längesen, att jag är ganska vanlig ändå.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Menar ni allvar med arbetslinjen? Varför är linjen för sjuka då så krokig och svår att sträcka ut på en väg som bär framåt?

Allt det här pratet om arbete. Om hur viktigt det är att människor som länge varit sjuka får komma tillbaka in i arbetslivet, eller in i det, om de nu aldrig varit där. Ibland vet jag inte om det är nåt som menas på allvar. Att det handlar om att vilja att långtidssjukskrivna ska få en chans på allvar på arbetsmarknaden. Det kan vara så att allt det pratet, hela den retoriken, mest handlar om att skuldbelägga. Ge nya bilder som inte säger att sjukas tillvaro är präglade av sjukdom, utan av en slöhet, passivitet, bortskämdhet, lathet. Som att man antingen tror så eller åtminstone är mån om att måla upp den bilden. Av slöfockar. Såna som tär på samhället.

Det finns saker att tjäna på det. Skuldbeläggandet som säger att sjukdom handlar om dåliga val, dålig karaktär, dålig vilja, något annat som är dåligt hos personen det gäller. Har redan tidigare nämnt tanken att man slipper ansvar då, för strukturer i samhället som gör människor sjuka, och för att det ska finnas tillräckligt med vård. Det är en smart retorik på många sätt, som flyttar ansvaret till den sjukas axlar.

Men förutom det, finns det något mer där? Allt detta prat om arbete, det handlar ju inte bara om att skuldbelägga de som inte kan, det handlar också om att försöka pressa in människor i aktiviteter, rehabilitering, åtgärder. Inte kan väl tanken vara att det är bra om de sjuka hamnar i fas 3, att det arbete som är tänkt för oss bara är detta meningslösa, som vi inte ska få betalt för? Eller är det det? Är det vad man kan sträcka sig till att tro om oss, efter att ha placerat sjukdomen som en brist hos oss som personer? Är det synen man har på oss, att det är vad vi kan klara? Eller finns det en riktig vilja som handlar om att vi ska kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden, på riktigt. Att också vi ska kunna bidra som de vi är, med det vi har att ge?

Ja. Jag har något jag vill komma fram till. Detta: Om det finns en vilja att göra möjligt för oss att komma in på arbetsmarknaden. Vi som i stort sett aldrig varit där, eller varit där och sen varit borta i många år, eller som varit i en del av den, men blivit för sjuka för att klara just den sortens jobb vi förut haft. Hur kan det då fortfarande vara så att det inte går att kombinera deltidssjukskrivning med deltidsstudier? Hur kan studier vara något som är reserverat för sjuka som är under 30 år, eller för dem som är friska nog att klara heltid?

Jag får inte ihop det. Jag tänker mig att studier skulle vara en bra väg för att komma in på arbetsmarknaden, för att skapa möjligheter på ett annat sätt än fas 3 någonsin kommer ge. Att det dessutom kan vara bra att inför en arbetsgivare visa att man klarat av att studera, och att man har uppdaterade kunskaper på det område man vill jobba inom.

Det jag önskar är inte nåt orimligt. Det jag önskar är bara detta enkla: att det skulle gå att kombinera sjukpenning på deltid med studielån på deltid. Eller att ha studielån på deltid och försörjningsstöd som täcker upp så man når existensminimum, om man är sjuk men blivit utförsäkrad eller av nån annan anledning inte har rätt till sjukpenning.

Det jag önskar är bara att det skulle vara möjligt att använda studier som en bro mellan en lång tids sjukskrivning och en plats på arbetsmarknaden.

Ska ni prata om arbetslinjen även när det handlar om sjuka: visa mig en linje som handlar om att människor kan ta tillvara på och utveckla de förmågor de bär på. Visa att ni fattar att sjuka människor inte bara är sjukdom. Och framförallt: visa en linje som sträcker sig åt ett annat håll än mot fas 3.

Eller så önskar jag alternativet: att ni är ärliga med att ni ger upp människor, att gränsen går vid 30, att ni inte tror på att de som varit sjuka länge och är äldre än så har en chans på arbetsmarknaden, nånsin. Och att det inte är rimligt att göra något för att stötta oss, för att ge oss de möjligheter vi tror att vi behöver. För att ni inte tror som vi, ni tror att vi är hopplösa fall, eftersom det passar in i er retorik som säger att sjukdom egentligen mest är ett karaktärsdrag som handlar om lathet. Är det vad ni egentligen vill förmedla: säg det då. Är pratet om arbetslinje något som tyder på att ni faktiskt vill att vi ska komma i arbete: visa mig den linjen. Och för guds skull: justera i så fall den här idiotin som gör att man inte kan kombinera studier och deltidssjukskrivning.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.