Trauman är ingenting. Del 3. (Hur vanlig vård kan göra traumatiserade illa.)

Om vi tar ett steg tillbaka då, från de akut arga reaktionerna på uppenbara övergrepp som sker i slutenvården.Var hamnar vi då? På vilka sett har trauman betydelse och vad finns det för skäl till att vården ofta beter sig som att de i stort sett inte spelar någon roll alls?

Jag läste en text i Läkartidningen häromdagen; Svårare bipolär sjukdom kopplad till misshandel under barndomen. Det är en sammanfattning av 30 olika studier, och det man kommer fram till är:

"Patienter som utsatts för misshandel – fysisk, psykisk eller sexuell – alternativt neglekt i barndomen (före 18 års ålder) och som senare i livet drabbas av bipolär sjukdom har ofta en mer allvarlig sjukdomsprogression än  bipolära patienter som inte utsatts för detta."

Det finns alltså svåra händelser som förvärrar måendet och skapar ett värre sjukdomstillstånd, när det gäller bipolaritet. Svåra händelser är i sig inte trauman, kanske är det här jag och den medicinska modellen går åt var sitt håll. För svåra händelser är bara svåra händelser, ett trauma är det sår man får av det som hände. Att något svårt påverkat hur man mår sen behöver inte tolkas som att man fått ett psykiskt sår som man mår dåligt av, man kan tolka det på andra sätt också. Som med andra sjukdomar. Somatiska. Där det ofta kan kännas mer logiskt att dela upp det. Det finns tex skäl att tro att barn som föds med kejsarsnitt löper större risk att utveckla allergier, ett orsakssamband mellan en händelse och en sjukdomsbild. Inte ett trauma. Och att födas med kejsarsnitt är i sig ingen skada eller sjukdom (om man inte drar det väldigt långt och klassar allt onormalt som sjukt), men det kan öka risken för en viss sjukdomsbild.

"Huruvida en patient med bipolär sjukdom utsatts för misshandel i barndomen tycks med andra ord vara en markör för en mer allvarlig sjukdomsprogression /../ I ett kliniskt perspektiv är förekomst av misshandel i barndomen viktig information att inhämta och något man bör fråga patienten om." 

Skillnaden mellan att förlösas med kejsarsnitt och att misshandlas som barn verkar vara att misshandlade barn kan få psykiska sår, alltså uppleva det som att de har psykiska sår som gör ont, inte bara att de varit med om något diffust, en markör som ökar sårbarheten i en viss sjukdomsbild. (Ok, jag erkänner att detta är en gissning, jag har ingen aning om ifall kejsarsnittsfödda kan uppleva det som ett psykiskt sår.) Man kan kämpa med en massa saker pga dessa upplevda trauman, självhat, skuld, skam, problem med att våga sätta ord på det som hänt, konsekvenser av att någon som gjort illa haft makten över en. Problem med att våga tro att man alls kan eller får finnas. Jag orkar inte leta artiklar nu, men jag har läst studier som visar att patienter i mycket högre grad än vården upplever det som att de svåra händelserna också är orsaken till att man alls mår dåligt.

Vad händer då om mötet med vården är ett möte med inställningen att det rör sig om en markör som man bör informera sig om, så man kan förutse sjukdomsprogression och genom det optimera behandlingen så gott det går? Alltså inte ett trauma, ett sår som blivit av det som hänt, och som är orsaken till att någon mår dåligt, utan en faktor som bidragit, som det där med kejsarsnitt och allergi.

Det är stor risk att man inte känner sig hörd, att man får informera om saker man varit med om är inte samma sak som att någon lyssnar på ett medkännande sätt, verifierar och hjälper en att återupprätta sitt människovärde. Att man i psykiatrin så tydligt är ett medicinskt objekt som ska behandlas, och att man så tydligt är utelämnad till någon som har makten över en riskerar också att förvärra saker, förstärka det som skadat. Upprepa. Göra så att vården istället för att försöka sy ihop såren, hjälpa dem att läka, petar i dem, tittar på dem, skär lite djupare, och lämnar dem öppna, för att de inte ser att det är ett sår de handskas med, för att man har ett kliniskt perspektiv och glömmer sånt som känslor, sånt som samband. Sånt som att svåra händelser också kan vara trauman, inte bara markörer som visar på risk för ett visst sjukdomsförlopp.

Sånt som känslor spelar stor roll. Speciellt i vissa typer av misshandel, som vid sexuella övergrepp, är det många som berättar om hur de känner sig gjorda till objekt, att de blir avplockade sin mänsklighet i viss mån, att de fråntas det att vara ett subjekt.

Ser ni parallellen till psykiatrin? Jag tillhör inte dem som tycker att allt psykiatrin gör är övergrepp, men mycket av helt grundläggande saker i psykiatrin riskerar att upprepa saker från det som traumatiserat. Att gång på gång behöva berätta om det svåra utan att få hjälp att läka, är att förstärka och förvärra såret. Att gång på gång bli betraktad som ett objekt är att villkoren för övergreppen bekräftas och återskapas. Och makten, där det dessutom hela tiden finns (uttalat eller outtalat) en vetskap om att vården har rätt att ta makten över en nästan helt, upphäva all integritet, brotta ner en, spänna fast en, ge en mediciner man inte vill ha. Ok, det är bara i extrema fall, men det är inte svårt att se parallellerna till övergrepp, även om maktövertagandet i vården kan vara fullt försvarbart, till skillnad från vid övergrepp, där det är motsatsen. För den som bär på erfarenheter av övergrepp och våld är det inte konstigt att det blir skrämmande, farligt, att det påminner om det som gjorde illa.

Och samtidigt är det helt korrekt och vettigt utförd vård, enligt den medicinska modellen. Det behöver inte vara antingen eller, fel eller rätt. Det som skadar behöver inte vara att patienter våldtas, misshandlas eller utsätts för tvångsåtgärder på ett sätt som strider mot lagen för att göra illa. Det kan vara helt vanlig vård, till och med bra utförd. Korrekt och med vänlighet. Det kan vara att undersöka symptomen, försöka kartlägga sjukdomsbilden och orsakerna till den, riskfaktorer och saker som kan förvärra förloppet. Att ta välgrundade beslut om svåra behandlingsmetoder, sätta in de mediciner som behövs. Skydda patienten från sig själv i de värsta tillstånden.

Och det är inte något fel i de sakerna. Det kan vara fullt försvarbart. Bra. Nödvändigt. Gott. Exemplet jag tog handlar ju om bipolaritet, som jag förstått det finns det många med den typen av problem som kan bli mycket hjälpta av medicin. Och ska man göra en korrekt medicinsk bedömning måste man nog... eh.. ja.. göra en korrekt medicinsk bedömning. Jag motsätter mig inte det. Faktiskt inte heller någon av de andra delarna av behandling heller, även om bältning känns väldigt problematiskt.

Däremot tror jag att man gör ett misstag när man beter sig som att det är antingen eller. Antingen sjukdom eller trauman. Antingen att den medicinska modellen är korrekt eller att trauman spelar roll. Att det är ett misstag att bete sig som att trauman inte är någonting, knappt finns, eller i vilket fall saknar betydelse. De har stor betydelse, eftersom man riskerar att förvärra sår, göra skador värre. Och de har stor betydelse, eftersom så många patienter verkar uppfatta det som att deras problem beror på det svåra de varit med om. Förtroendet för vården står då också på spel. Om de sår man har blir bekräftade och sedda eller inte.

Faktiskt oavsett om de är orsaken till hur man mår. Om man kommer med en trasig tumme med ett öppet sår som blodet flödar från till akuten, så vill man att någon ska hjälpa en att sy ihop den, även om orsaken till att man är yr kanske är att man har diabetes som ingen ännu upptäckt. Det behöver inte vara antingen eller. Man kan bry sig om både och. Skada och sjukdom. Och att båda kan finnas i samma person och påverka vartannat behöver inte betyda att man måste välja. Tvärtom. Man borde vara mån om att handskas med båda då.

Att vissa moment i normal sjukvård kan vara i grunden problematiska för den som tidigare traumatiserats behöver inte betyda att det enda vården kan göra är att rycka på axlarna och komma fram till att den vård man ger visst är bra, eftersom den är korrekt och medicinsk, och om nån skadas av den finns det inget att göra. För det finns något att göra.

Bara att se att trauman existerar, att många som vårdas i psykiatrin varit utsatta för svåra saker, och fått psykiska sår av dem, är att göra något. Det finns studie på studie som visar det, att det är så. Tex den Läkartidningen tar upp kan väl tolkas så. Och att bli medveten om vilka delar av vården som kan vara problematiska och riskera att göra illa betyder att man kan parera det, minska risken för skador. Och ibland finns det inget val, det finns tillfällen när man måste göra sånt som retraumatiserar eller som skapar helt nya sår, för att det är den enda möjliga vägen att rädda någons liv. Men det betyder inte att man aldrig kan göra nåt, att det är lika bra att bete sig som att trauman inte är något, inte har någon betydelse.

Och jag tror det finns ett glapp. Förutom glappet mellan medicinsk och psykologisk förståelse. Något som handlar om frågan om korrelation och kausalitet. Är det något som samexisterar bara, sjukdomssymptomen och de svåra händelser patienter varit med om, eller är de svåra händelserna den egentliga orsaken till att symptomen alls utvecklats?

Men vet ni? Det är viktigt i många sammanhang att förstå skillnaden mellan kausalitet och korrelation, men i detta sammanhanget har det inte så stor betydelse. Vi kan se att många som vårdas i psykiatrin varit med om svåra saker. Mycket i de vårdformer som psykiatrin erbjuder är problematiska om man varit med om svåra saker. Speciellt om det rör sig om slutenvård, och ännu mer om det behövs tvångsvård. Vi behöver inte se mer än så, vara helt klara med orsakssambanden, vad som är korrelation och vad som är kausalitet.

Vi kan styra upp det nu, utgå från att många som vårdas i psykiatrin varit med om svåra saker, och att mycket i de vårdformer som erbjuds då blir problematiskt.

Ja, jag skrev samma sak helt nyss, men jag ville skriva det igen. För så mycket vet vi. Och det behöver inte finnas ett val mellan att ta in den vetskapen och forma vården så den retraumatiserar och traumatiserar så lite som möjligt, och att erbjuda korrekt medicinsk vård. Man kan kombinera. Det spelar så stor roll att man skiter i att försöka så ofta, som det är nu. Man gör illa, skapar nya sår, förvärrar gamla.

Det är något. Inte ingenting. Trauman är något. De spelar roll. Det borde vara en vetskap som fanns med i varje möte med varje patient. Men det är en lång väg kvar dit.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Trauman är ingenting. Del 2. (Sexuella övergrepp i psykiatrin.)

Skrev ett inlägg för några veckor sen som jag kallade Trauman är ingenting. Hade inte tänkt det som en början på en serie. På sitt sätt är det väl ett inlägg i ett av mina ständigt återkommande teman här, fast kände nu att jag behöver fortsätta från just det inlägget. Vidare, in i nåt.

Kaliber tog i veckan upp sexuella övergrepp i psykiatrin. Det handlar om tillfällen när patienter (ofta tvångsinlagda) blivit våldtagna av andra patienter, och också om blottande, tafsande och andra "mildare" former av övergrepp.

Det är såklart fruktansvärt tragiskt att den typen av saker kan ske på slutna avdelningar, framförallt när patienter är inlåsta där mot sin vilja, och alltså inte har en chans att ta sig därifrån. Det som skrämmer mig mest är ändå inte det, att det händer, utan hur psykiatrin systematiskt och gång på gång visar att trauman inte är nåt att ta på allvar eller bry sig om, inte ens när traumatiserande händelser sker inom de egna väggarna.

Hur man visar det? Exempel hämtade från Kaliber:
- man brister i sina rutiner så våldtäkter kan ske
- man har inte personal tillgänglig så att någon hör om en utsatt skriker på hjälp
- man förminskar de "mildare" formerna av övergrepp, tar inte dem på allvar
- man flyttar ansvaret över till offret, genom att tex säga att hen ska flytta sig om hen blir tafsad på
- man erbjuder ingen traumainriktad vård för offer ens om det handlat om så grova övergrepp som våldtäkt
- man är inte så noga med att polisanmäla och verkar ha en diffus uppfattning om vad som gäller
- man är mån om att tysta ner det hela, resonerar som att det är för offrets skull
- man gör aldrig nånsin nåt för att framstå som att man tar offrens parti, i vilket fall inte i media

Jag tror jag ska skriva fler delar i den här serien av inlägg, det kommer nog bli lite mer nyanserat då, sånt som är mer komplext och liksom.. mer förståeligt att det kan bli fel, att man kan missa att förstå och liknande. Resten av detta inlägget kommer inte vara skrivet med en särskilt förstående eller mild inställning, helt enkelt för att detta är så tydligt över gränsen. Inget av detta borde ske, och om det nu händer, så borde inte vårdens sätt att handskas med det ens likna hur det kan vara nu. Så.. här kommer en liten lista med hur man borde göra istället för att vara så konsekvent i att inte ta trauman och risken för att nya trauman skapas på allvar. Denna gång helt inriktad på sexuella övergrepp, men jag återkommer som sagt.

• Ha rutiner så det blir så tryggt som möjligt på avdelningarna. Ha något sätt så patienter kan larma om de blir utsatta, lita inte på att det alltid kommer finnas personal där det ska finnas personal. Räkna med att det kommer ske misstag när ni skapar era rutiner. För misstag sker. Ni är nämligen människor, då blir det misstag. Ta med det i beräkningen.
• Ta alla former av övergrepp på allvar. Det är inte ok att tafsa, blotta sig, att någon utsätts för något alls. 
• Om ni tänker "men de här förövarna är psykiskt sjuka, kanske i en psykos eller nåt, de kan inte ta ansvar för vad de gör" så har ni rätt, MEN ni missar det viktigaste: det är ni som har ansvaret för alla era patienter, det är ni som har ansvaret för vad som sker på avdelningarna. Där patienter inte kan ta ansvar för sitt beteende så är det ni som har ansvaret, det kan aldrig vara så att ansvaret inte är någons. Är en patient för sjuk för att ta ansvar, så flyttas ansvaret över till er!
• Acceptera inte att någon i personalen inte tar övergrepp på allvar. Är det nån som inte gör det så är det läge för en utskällning. Efter noter. På chefens kontor. Jag är inte så mycket för utskällningar, men det här är inget att relativisera, inget att ta upp på nåt möte om värdegrunder och etik, det är helt uteslutet att acceptera det ens enstaka gånger från enstaka personer. Visa med hela handen att det är över en gräns och att det inte accepteras. 
• Lägg aldrig nånsin ansvaret på den som blir utsatt. Man ska kunna vårdas på en avdelning utan att bli utsatt. Man ska kunna slappna av och kolla på tv i dagrummet. Man ska inte behöva vara rädd. Och om nåt händer när man slappnade av så är det inte ens eget fel. Som sagt: är det nån patient som inte kan göras ansvarig pga sjukdom, så är ansvaret personalens. Lägger ni över det på den utsatta så smiter ni själva, det låter i och för sig som nåt som ofta händer i psykiatrin, men det är inte i närheten av acceptabelt. 
• Ta berättelser om övergrepp på allvar, både om de kommer från patienter och om de kommer från personal. Visa att ni lyssnar, ha som grundinställning att tro på att det hänt, tills motsatsen bevisats, istället för tvärtom.
• Ha koll på er egen roll, och ha koll på regelverket. Psykiatrin ska inte utreda brott, det är polisens sak. Sker något så allvarligt som våldtäkt så kontakta polisen meddetsamma. Och ha information om rutiner lätt tillgängliga, ni kan väl ha en pärm eller nåt. Där kan det tex stå att sjukhuset kan göra en polisanmälan i såna fall som våldtäkt, så slipper ni hålla på och tjafsa om ifall det är möjligt i flera dar innan ni vänder er till polisen.
• Ha koll på er egen roll, vad som är brott, och att bevis kan vara viktiga. Ge fan i att tvätta både gärningsmannens och offrens kläder innan polisen sagt att det är ok att göra det. Gör er inte heller av med något annat som kan vara bevis. Gör ingen bedömning själv, i sånt som ska vara del av en brottsutredning. Ni har inte den kompetensen, och ska inte ha den rollen. Det är att missbruka den makt ni har att gå in i roller som inte är era.
• Gör avvikelserapporter och liknande enligt de system ni har. Mörka inte. Förminska inte. Ta ert ansvar, stå för att det inte höll, att ni är ansvariga för att någon skadades, kanske svårt. Det är ett sätt att ta det ansvar som är ert, ett första steg till att ge offret upprättelse.
• Ta konsekvent offrets parti. I stort och smått. På avdelningen, i media, på alla sätt ni kan komma på. I stort sett alltid uttalar sig chefer lojalt med sina anställda i media, när patienter blivit utsatta för något i psykiatrin. Prata med de anställda på nåt möte eller så. Ta konsekvent offrets parti, speciellt i alla sammanhang där offret, hens anhöriga eller allmänheten kan ta del av vad ni sagt. Och utgå från att det som påstås ha hänt har hänt, tills motsatsen bevisats, istället för att som nu ofta utgå från att patienter har fel och personal rätt. (Jag tror dessutom att förtroendet för psykiatrin skulle öka om man började bete sig så, även om ni själva brukar vara mycket övertygade om motsatsen.)
• Visa den utsatta att ni är på hens sida, och gör vad ni kan för att skapa trygghet. Ta händelsen på allvar, och ge hen möjlighet att bearbeta det som hänt. Tänk inte att det ordnar sig inom det normala vårdutbudet, kom ihåg att det är speciellt att bli utsatt i vården, och att väldigt få i personalen faktiskt har kompetens nog eller förståelse för att hjälpa någon med den typen av problem. Ni har i många år lärt varandra att slentrianmässigt vara lojala med varandra, och dessutom krävs det specialkompetens för att jobba med trauman på ett bra sätt, speciellt vid så komplexa fall som när någon utsatts i vården, i samma vård som ska hjälpa dem.
• Vet att detta är en önskedröm, men: överväg att skapa ett vårdteam som är till just för att hjälpa människor som skadats i vården. För att skapa möjlighet att reparera de skador ni har ansvar för, för att visa att ni tar trauman på allvar, och kanske också för att skapa ett ökat förtroende för psykiatrins verksamhet.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

När jag startade denna bloggen för några år sen var min tanke att skriva om psykiatri. Om maktstrukturer, behandlingsmetoder, saker jag tycker är problematiska, uppfattar att behandlare helt enkelt missar, eller brister i systemet. Det var ett väl övervägt beslut att skriva om det, och också att ta avstamp i mina egna upplevelser. Berättelser från mitt liv har framförallt varit hämtade från tidigare perioder, det har varit sånt som inte längre är öppna sår. Det har gått att skriva åtminstone hyfsat balanserat, och jag har inte varit lika sårbar.

Så långt är det inte problematiskt, den sortens inlägg känner jag mig lugn med, de är av olika karaktär beroende på var jag befinner mig med mig själv och mina tankar, men inte heller det känns konstigt för mig. Det är ju en blogg.

Att skriva om dissociation har inte varit lika genomtänkt. Det är något som oftast bottnat i en desperation som föds när jag av olika anledningar konfronteras med hur värdelös vården är på att handskas med att dissociation alls existerar. Anledningarna kan vara situationer i mitt liv i nuet, handla om minnen eller tankar, handla om människor som jag bryr mig om som håller på att gå under i systemet, eller bara den allmänna vetskapen om hur läget är. Jag går sönder av det. Att det är så dåligt. Att det finns så lite kunskap. Att så många får vård som gör illa, som skadar, eller inte hjälper alls.

Det är inte något som ligger långt tillbaka i tiden, det är inte bearbetat, det är inte genomtänkt. Jag har ingen aning om hur jag ska handskas med vetskapen om att människor offras. Jag kan inte handskas med det mycket hårda och onda i världen, som gör att människor som skadats svårt skadas igen. Jag kan inte leva med att människor dör för att vården så ofta är så väldigt mån om att utgå från sitt eget system och förutfattade meningar, istället för att möta skadade människor där de är. Att kunskapsnivån är så låg. Att allt är som det är.

Så vad gör jag? Jag skriver. För det är det jag hittar som jag kan göra. Det är den platsen jag har, den möjligheten jag har att göra någon skillnad. Och det jag skrivit om dissociation här kan väl delas in i tre kategorier. Allmänt frustrerade skrik som handlar om att vården inte kan vara såhär, inlägg skrivna med en önskan att dämpa ensamheten för andra som också är dissociativa, och texter som mer handlar om att förklara något, utifrån saker jag läst. En del texter har väl varit en blandning.

Till skillnad från det som handlar mer allmänt om psykiatri har inläggen om dissociation skapat en massa frågor hos mig. Vem vill jag vara i detta, vem kan jag vara? Vad orkar jag och vad kan jag ge? (Skrev lite om det förut, tex här Världen gör så ont (och jag måste ju förstå att jag inte kan göra allting bra).)

En del av tvivlen och frågorna är för att jag inte tog besluten i förväg. Jag skrev för att jag var så frustrerad, och för att det gjorde så ont. Jag ångrar inte det. Men frågorna kommer nu istället, och de är svårare eftersom jag redan fått min röst hörd, innan jag bestämt vad jag vill, kan, orkar.

En del av tvivlen och frågorna kommer för att jag blivit en viktigare röst än jag önskar i saker som rör dissociation. Jag har blivit en representant för något. Är det bra? Är jag en bra representant? Jag vet inte det. Jag vet en massa saker om mig, och ganska mycket om dissociation. Jag har läst en massa och vet att jag kan skriva på ett sätt så det kan nå fram. Men resten, de där frågorna som handlar om ifall det är bra att just min röst hörs, att just jag blir ett exempel? Jag vet inte det. Jag känner mig ofta fel, jag läser många teorier och känner aldrig att jag passar in. Jag har definierat min splittring som DID när jag skrivit här, men jag vet mycket väl att jag är lindrigt skadad i förhållande till andra med DID, att jag befunnit mig vid gränsen mellan DDNOS och DID. Som med allt annat inom dissociation är man inte överens om definitionerna, och vilken sida av gränsen min splittring skulle placeras beror nog på vem som skulle göra bedömningen.

Och ja.. såklart skulle de allra flesta klassat mig som nåt helt annat, varken diagnostiserat det som DDNOS eller DID, för kunskapsnivån är så väldigt låg. Men om vi bortser från den detaljen.

Många har varit så mycket värre skadade än jag varit, och är det fortfarande. Många har varit med om så grymma saker att det är svårt att handskas med att det ens existerar, och har en splittring som är mycket mer komplex och svårare än den jag haft. Och många har utvecklat andra problem på vägen.

Jag vet att jag haft tur på vissa sätt, jag är så ofta tacksam för att det inte finns någon hotbild mot mig, för att jag inte har en sårbarhet för anorexi eller missbruk. Det var illa nog med perioden med för mycket benso och beroendet som blev, jag handskades inte helt bra med de medicinerna, och min kropp blir mycket lätt beroende, men jag blev aldrig missbrukare. Det hade kunnat bli så, med bara lite större sårbarhet. Jag är så glad att mitt självskadebeteende varit så lindrigt, att jag haft så bra impulskontroll, att jag aldrig blivit bältad eller riskerat att skickas till rättspsyk. Jag är så glad att jag är introvert nog för att gömma mig inne i mig själv istället för att agera ut saker, att det funnits skyddande mekanismer i mig som gjort att jag tex aldrig sålt mig. Jag är så tacksam för de saker jag fått, för de förmågor som aldrig krossades, för att mina delar hade såpass lätt att närma sig varandra och börja kommunicera, när vi väl började försöka.

Jag kanske är lyckligt lottad. Jag vet inte. Min tilläggsproblematik handlar om den här massiva tröttheten som är obegriplig i allas ögon och som handikappat mig på alla områden av mitt liv i många år nu, och som det är i stort sett omöjligt att få vård för. Är det en lättare sak än ett missbruk, en ätstörning? Kan man jämföra? Jag vet inte.

Jag vet i vilket fall att jag sitter med mina frågor om ifall jag är en bra representant, för jag var ju inte så väldigt splittrad ändå. Jag passar ju inte in i modellerna, teorierna, jag är aldrig som man ska.

Problemet är att jag aldrig ville bli en representant, jag vill fortfarande inte vara det. När jag skriver om psykiatri är det möjligt att slippa vara det, då kan jag representera mig själv, utgå från mina upplevelser, och skriva från mitt perspektiv. Men när jag skriver om dissociation blir det något större. För att det är så få som skriver, som blir hörda, som har ett sånt utrymme.

Det finns ett ansvar där som jag kanske inte orkar eller vill ha. Jag har aldrig sökt det. Jag skrev texter som var skrik av frustration och utsträckta händer till nån vars ensamhet jag trodde jag kunde minska. Och nu har jag det, ansvaret. Vad ska jag göra med det?

Just nu har jag lust att tystna. För att jag vill att andra ska höras istället. Men det är inte så det funkar. Det är ingen annan som automatiskt får plats för att min röst slutar höras. Kanske tvärtom. Jag vill ändå tro att mitt skrivande om dissociation ökad medvetenheten lite, att det kan leda till att fler blir sedda, tagna på allvar och hörda. Jag tror det är större chans att det blir så om jag inte tystnar. Att en röst kan ge utrymme för fler.

Och det finns ett ansvar här som är för stort för mig. Som jag inte klarar att bära, aldrig bett om, och faktiskt inte vill ha. Nu när jag hamnat med det försöker jag ta hand om det, men jag önskade aldrig det.

Jag vet att det blev en lång text nu, och att jag skriver den mest för min egen skull. Det är saker jag behöver låta finnas, inte bara i mitt huvud. Jag behöver att det finns här. Bland de andra inläggen.

Jag har tänkt mycket på detta vem jag kan, orkar och vill vara i förhållande till dissociation det senaste halvåret. Jag vet inte om jag är färdig än med tänkandet. Men jag har ett erbjudande idag.

Tillhör du dem som önskar att fler berättelser om dissociation fick finnas, blev hörda och tagna på allvar? Har du något du skulle vilja berätta om hur det kan vara att leva med dissociation? Om du vill skriva en text om det publicerar jag gärna den här, för jag skulle så gärna önska att fler bilder kom fram, och den enda berättelse jag kan berätta är min. Men jag kan ge dig lite plats om du vill.

Jag vill inte publicera skildringar av övergrepp eller våld, även om jag vet att det kan vara viktigt att sätta ord på det. Jag behöver att min blogg är fri från de delarna. Jag vill inte heller publicera några namn på personer som varit förövare. I övrigt är det i stort sett fritt fram.

Bara skriv. Och om du vill att det ska publiceras här på bloggen så maila mig:
regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com




Orkar du inte vänta tills det kanske dyker upp berättelser från andra så finns det en länklista här, med texter och böcker med olika perspektiv på dissociation. (Du kan också hitta listan via en av flikarna under bloggens rubrik.)

• Liten lista med länkar, böcker o dyl om trauma och dissociation, med fokus på DID

Text om att jag inte passar in i dissociationsteorierna:

• Parantes.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Om man använder dissociativa tekniker i behandling har man väl koll så man inte skapar eller förvärrar en dissociativ problematik?

Jag önskar att jag spontant tänkte positiva tillitsfulla saker, som att det är klart att man har koll på dissociation och riskerna det innebär att aktivt använda dissociation när man behandlar patienter som på olika sätt är sårbara, för att de är i kris eller för att de mår mycket dåligt.

Jag tänker inte såna tankar. Jag tänker att det alltid lagts över på mig när något inte fungerat som det skulle, om det blivit utebliven effekt eller bieffekter har det aldrig varit behandlingens eller behandlarens fel, bara mitt. Jag har inte försökt nog, eller så handlar de negativa effekterna om min sjukdom och att symptomen skulle ha förvärrats oavsett om jag fick behandling eller inte. Eller så beror det som blivit dåligt helt enkelt på att jag är lat, har dålig kondition, är passiviserad eller andra nedvärderande saker om mig som person. Detta har alltså även gällt för bieffekter som finns dokumenterade och står med i Fass. Det är mycket sällan man sett ens de bieffekterna som bieffekter av medicinen, för det mesta har det nog ändå handlat om att det är något fel på mig som person.

Det är så ansvarsfördelningen är, alla positiva effekter är behandlingens och behandlarens förtjänst, om jag har tur så får jag vara med på ett hörn och ses som delaktig i förbättringen, men det är inte alls självklart. Och de negativa effekterna, det ses alltid som att de beror på mig. Och då blir de på något konstigt sätt inte alls vårdens sak att hjälpa mig med, de är liksom att betrakta som mitt eget fel.

Dissociation kan vara en hel massa olika saker, det är problematiskt i sig, för man vet aldrig vad nån annan egentligen menar när de pratar om dissociation. Jag har skrivit om detta tidigare, i detta inlägget: Dissociation – två olika grupper av problem?

Det finns en massa olika åsikter om hur man borde dela upp det, det är en enda röra med begreppen faktiskt. En av åsikterna är att man borde dela upp det i sjukliga och icke sjukliga tillstånd. Det är en rimlig åsikt, men inte så enkel att omsätta i praktiken som man kan tro första gången man hör den.

Många dissociativa tillstånd är helt normala, man kan räkna in tex dagdrömmande eller att absorberas av en bok man läser och tappa känslan av tid och rum i de normala tillstånden.

Andra tillstånd kan också vara normala, och har dessutom fördelen att man kan använda dem på ett kontrollerat sätt och då få stora fördelar av dem. Ett exempel på detta är "self as observer" som jag skrev om nyligen, där man använder en förmåga att liksom ställa sig utanför sig själv och betrakta det som sker. Några andra exempel på hur man kan använda dissociation i behandlingssyfte och uppnå goda hjälpande resultat kan man läsa om i artikeln Therapeutic dissociation: Compartmentalization and absorption av Brad Earl Bowins.

Problemet med alla dessa tekniker är att de är friska, funktionella och bra saker att använda sig av, men att det kräver att man har kontroll över dem. Om man tar ett steg ut, till ett self as observer-tillstånd, är tanken att man också ska kunna ta steget tillbaka, inte fastna där, utanför sig själv. Att fastna i upplevelsen att befinna sig utanför sig själv kan vara mycket obehagligt, och dessutom klassas som sjukt. (Du kan läsa om depersonalisation och derealisation i detta inlägget.) Motsvarande gäller de andra tillstånden som kan användas i behandling. Det är bra och friskt och mycket funktionellt så länge man har kontroll.

Här finns ju såklart svaret på varför en del av dessa tekniker inte fungerar så bra för mig. I mitt system finns väl inarbetade funktioner som handlar om att slå på dissociativa försvar vid fara, och de slår på lite för ofta och för snabbt, eftersom det är skydd som använts mycket. Det är inte något jag kan kontrollera, och en del övningar triggar igång detta okontrollerade hos mig. Då faller det funktionella, eftersom det funktionella och goda i övningarna bygger på att man har kontroll över de dissociativa tillstånden, att man kan gå in i och ut ur dem.

Detta borde alla behandlare vara medvetna om, tänker jag. Jag tänker att både depersonalisering och andra dissociativa försvar är så vanliga tillstånd att man alltid borde göra en kartläggning innan man ger sig på den sortens övningar, för att se om det alls är lämpligt. Man borde också hela tiden vara uppmärksam och kontrollera ifall någon förvärras i sina dissociativa problem, eller får nya dissociativa symptom de inte kan kontrollera. Man är ju så glad för blanketter, diagnostester, evidens och allt sånt nuförtiden, man kunde väl hitta ett standardformulär för att värdera detta, be patienter fylla i det tex varannan vecka under behandling med såna inslag, och både kartlägga riskerna och ha en chans att märka om någon får problem av behandlingen. Det låter väl rimligt och inte särskilt svårt?

Kanske görs det redan. Jag vet inte. Jag tvivlar, för att det finns så låg nivå av kunskap om dissociation. Med tanke på hur få som ens förstått att depersonalisering kan vara ett eget problem när jag försökt bli hörd inom vården, så låter det inte alls rimligt att vården rent allmänt skulle vara kompetent nog att uppmärksamma tex den sortens problem. Och kanske att det görs, i seriösa behandlingar där det finns god kunskap i grunden hos dem som behandlar. Men framför allt detta med metoder utifrån self as observer håller på bli något som ses som en jättebra metod som kan användas nästan alltid och av nästan alla. Det håller på att slås fast som en sanning. Såna metoder som får status av mirakelmetod i psykiatrin brukar inte hålla sig i de behandlingar där det finns behandlare med god kunskap på området. De brukar spridas och användas på alla möjliga håll och i alla möjliga sammanhang.

Och det är ju av god vilja, en vilja att kunna hjälpa den som lider svårt. Men baksidan kan vara att man helt missar risken för negativa konsekvenser.

Jag tror att den risken är stor. Detta tror jag både för att kunskapen om dissociation i stort är väldigt låg och att man sällan har förmåga att ta den sortens symptom på allvar, och för att det rent allmänt är så att negativa effekter läggs hos patienten, inte ses som något som behandlingen eller behandlaren har ansvar för.

Jag hoppas att jag har fel. Att man är medveten om riskerna och handskas med dem på ett ansvarsfullt sätt, och att man tar bra hand om de patienter som försämras i dissociativa problem, eller som utvecklar en dissociativ problematik pga något inslag i behandling man gett dem. Jag tvivlar väldigt, men jag hoppas att jag har fel.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Intryckskänslighet, utmattning och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

En annan övning som fanns med i mindfulnessprogrammet jag testade handlade också om uppmärksamhet och att ta in saker med alla sina sinnen. Istället för att ligga på mitt golv skulle jag gå ut. En liten promenad bara, nånstans där jag brukade gå. Och så skulle jag försöka lägga märke till allting, det som kändes, doftade, syntes, hördes, och jag tror jag skulle notera mina tankar med, och inte värdera något. Bara ta in så mycket som möjligt, och njuta av att vara närvarande i stunden och nuet.

Jag mår inte så bra. Fast det är ju aldrig som att man marknadsför mindfulness och uppmärksamhetsövningar som att de riktar sig till personer som är stabila, välmående och bara vill förbättra sin upplevelse av livet lite. Det skrivs och pratas om det som att det ska hjälpa alla, i allt, åtminstone i stort sett. Det ska hjälpa mot stress, mot smärta, kanske också mot PTSD, definitivt mot ångest, depression, självskadetendenser. Det ska höja livskvaliteten och göra att man njuter mer av livet. I stort sett allt i ens liv ska bli bättre om man bara praktiserar denna sortens övningar regelbundet. Det är så det framställs. Så jag tänkte att det var ok att jag inte mår bra. Och jag hade ju bestämt mig för att ge det en ärlig chans. Inte ge upp i första taget eller så fort jag kände motstånd.

Så jag gick ut. Och jag gjorde ett tappert försök att ta in allting. Det är några veckor sen nu, så jag minns inte i detalj, men i min kropp kändes smärta och trötthet, det gjorde ont för varje steg, det var motstånd att alls vara ute. Vårsolen var skarp och skar i mig, så som tidig vårsol gör, min kropp orkar inte med den, det är så jag är. Huvudvärken kände jag, hopplöshetskänslorna, all sorg över att jag mår så dåligt. Jag hörde människor prata, såg dem, det smällde i bildörrar, bilar hördes när de körde förbi. Och ljuden som inte brukade vara nåt särskilt blev för stora, för mycket, jag gjorde ju inget alls för att värja mig mot dem, och de invaderade mig. Jag gick bara till brevlådan och postade ett brev och sen tillbaka. Det är bara till kanten av mitt kvarter, över gatan, och så några steg till brevlådan. Allt som rörde sig gjorde att jag ville kräkas, för mitt huvud var liksom fullt av ljuden och av att ha registrerat smärta och trötthet i min kropp. Det blev för mycket. Allt blev så väldigt mycket. Och jag försökte verkligen att inte värdera, men det är obegripligt för mig hur nån kan uppmana mig till att känna njutning i detta som var. Det var så väldigt plågsamt. Inga intryck kändes positiva, bara plågsamma, för mycket, för stora, för många samtidigt. Några var neutrala, som luften, den kändes varken jobbig eller bra, den kändes bara. Och jag vet att det är värderande att definiera något som plågsamt, men jag vet inte hur jag ska göra för att skriva om det som var utan att använda värderande ord. Jag svämmades över. Det var inte njutningsfullt. Jag vet inte om det hade gått att trolla bort det plågsamma om jag lyckats hitta neutrala ord för att beskriva det, jag känner mig lite skeptisk faktiskt.

När jag öppnade porten till mitt hus stack jag ena handen i fickan. Det var mjukt där. Det kändes också starkt. Det var det enda av alla tusen intryck som kändes njutningsfullt. Och ja, det nådde mig, jag blev gråtfärdig av lättnad att något inte var plågsamt.

Jag försöker ofta förklara detta med att vara känslig för intryck, ha svårt att sortera dem, hur min hjärna inte orkar med, när jag är i vården. Jag blir i stort sett aldrig hörd, förstådd, jag lyckas i stort sett aldrig nå fram. Menade jag att säga att jag har ångest? Nej, det menade jag inte, även om jag får ångest när intrycken invaderar mig i för hög utsträckning. Kanske menade jag att säga att jag är rädd, har social fobi, att jag använder undvikandebeteende för att slippa konfronteras med det som skrämmer mig? Nej, det menade jag inte. Jag menade säga att min hjärna inte orkar sortera alla intryck. Men då menade jag nog ändå att jag är deprimerad, för depression blir man ju trött av. Nej, inte heller det menade jag. Min hjärna fungerar såhär även de perioder jag haft nära till lycka, ljus och känsla av harmoni.

Det är som att det inte finns. Jag förstår inte hur jag ska säga det så jag når fram. Och jag tycker att det är så konstigt, för det ska ju vara vanligt både vid adhd och asperger, och de tillstånden borde väl en normalinsatt psykiater ha kännedom om? Att de inte förstår det på vårdcentralen är sin sak, men i psykiatrin? Hur kan det vara att det är som att det är nåt icke existerande? Jag förstår det inte. Och jag tror inte att mitt beror på adhd, och inte heller asperger, jag tror det är  min trötthet eller utmattning, eller vilket ord som nu är mest korrekt (inte heller det går att formulera så det är möjligt att nå fram). Men den sortens symptom borde vara känt?

Jag gav det ett par chanser till, det här att ta en liten promenad och ta in allt som kändes, med alla sinnen, och som kom utifrån och inifrån. Jag är lite för ambitiös ibland, och jag hade ju bestämt mig för att ge det en chans. Jag skulle inte ge upp meddetsamma. Samtidigt orkade jag inte med den sortens invasioner av intryck, så de andra gångerna fuskade jag lite. Hade solglasögon så ljuset inte kunde skära i mig, och tittade ner i marken. Avgränsade mitt område med intryck som kunde nå mig.

Och det räckte ändå inte. Resultatet av övningen blev översvämning. Det var plågsamt.

Det som var bra var att jag blev medveten om att jag numera gör en hel del för att fokusera och sålla bort intryck. Jag är inte helt skyddslös längre, inte som när jag var som sämst och inget gick att sålla bort, när alla intryck var liksom lika stora och för stora, och det inte gick att sålla och sortera, bara att översvämmas hela tiden. Jag gör det mer än jag tror, fokuserar. Jag kan det bättre än jag tror. Och jag önskar att jag kunde det bättre, att det fanns övningar för det. Att bli bättre på att sålla bort saker som inte är relevanta för mig att bry mig om.

Jag njöt inte alls av denna övningen, däremot insåg jag hur mycket jag brukar välja att bry mig om det som ger mig ljus. Jag brukar ignorera billjuden, andras småprat och smärtan (om den inte förvärras av det jag gör), och fokusera på fåglarna, deras ögon och hur de ser ut när de går. Jag brukar se knopparna på träden och hur de blir större för varje dag tills de en dag har öppnat sig, vecklat ut små sköra blad. Jag tar in tusen blå, grå, gröna och grå nyanser i havet, och ser vad som speglas i det mörka vattnet i vallgravarna. Jag mjuknar inuti av färgerna när gräset börjar växa igen, när blommorna kommer, när regnet lägger sig som skimrande små diamanter överallt. Jag vill ta in det som är vackert för mig. Det som ger mig ljus. Om jag försöker ta in allt så drunknar det ljusa. Jag är tillräckligt sjuk för att de allra flesta intryck ska vara plågsamma, ljuset är i minoritet. Och jag har för svaga skyddsvallar, jag är för trött. Det fungerar inte att rasa dem och sen fortfarande tro att jag orkar med det som blir, och ännu mindre att tro att det kan leda till njutning eller något positivt.

Kanske att det går bra om man är frisk, eller om man är sjuk på ett annat sätt än jag är. Jag vill inte dissa metoden och övningarna i stort. Det finns ju evidens, och det är ju bra när människor får hjälp. Jag är inte motståndare till mindfulness, inte heller till denna sekulariserade vårdvariant. Jag vill bara säga att det kanske inte är sant, det där om att det kan hjälpa alla i alla lägen med allting, att njutningen och livskvaliteten ökar på alla områden i livet. Kanske för en del. Inte för alla.

Vi måste sluta med att tro så blint på metoder, oavsett vilka metoderna är. De kan verka harmlösa, jag förstår tanken att det inte kan göra någon skada att fokusera på vad som händer runt en. Jag vill säga: det kan göra skada. Världen är nästan alltid mer komplex än man tror.


Detta är en fortsättning på förra inlägget: Depersonalisering, PTSD, skärpta sinnen, och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Världen gör så ont (och jag måste ju förstå att jag inte kan göra allting bra).

"Du ska inte göra mer än du orkar." "Du ska inte göra det om du mår dåligt av det." "Tänk på dig själv i första hand." 

Jag har ett problem. Världen plågar mig. Alltså inte sådär som att jag på ett rent teoretiskt plan kan känna mig bekymrad över världens tillstånd och utveckling. Nej, liksom. Jag kan ligga i fosterställning och hyperventilera för att jag verkligen inte står ut. Tex står jag inte ut med det här att det är helt ok att inte tro på dissociation, berättelser om övergrepp. Jag står inte ut med hur dålig vården är för traumatiserade, hur lite information det finns om hur man ska göra för att ens ha en chans att få vård. Jag står inte ut med att tänka på alla tvångsinläggningar, bältesläggningar, tvångsmedicineringar, självmordsförsök som retraumatiserar och skadar, istället för att hjälpa någon att bli tryggare, att läka, att se att det kan vara tryggt att finnas till och att människor inte vill en illa.

Jag vill inte kritisera nån särskild vårdform eller lägga ansvaret på enskilda behandlare. Det är strukturer. Det är tillståndet i allmänhet. Okunskapen, och att det är helt ok enligt systemet att stanna i okunskap. Maktstrukturer, hierarkier, allt det där. Som kan göra att man helt enkelt kan vägra att tro på någons berättelser om trauman, eller uttrycken för de skador de skapat. Som kan göra att man gör illa istället.

Vi är så många som görs illa istället, som gjorts illa, som kommer göras illa. Det är något pågående. Det går inte att slå upp det på en kvällstidninglöpsedel, svartmåla en särskild person, få bort hen, och sen har något förändrats. Hade det varit så enkelt så hade det ju varit skönt. Det är inte så enkelt.

Ingenting i världen är särskilt enkelt, verkar det som. Och det plågar mig på djupet att det är som det är. Att människor dör. Det kanske är för att jag vet att det lika gärna hade kunnat vara jag. Det blir som att var och en lika gärna skulle ha kunnat vara jag. Det blir som att bara se saker upprepas, och försöka skrika att det måste sluta, och så fortsätter det ändå. En del dör. Andra överlever. Som jag. Enligt systemet är det helt ok. Man säger saker om nollvisioner för självmord, fast egentligen gör man inte så mycket för att försöka förverkliga det. Egentligen tror man nog inte på det, att det ens är en vision man kan ha. Människor kommer alltid att ta livet av sig och det kan inte bli vårdens fel.

Och när man försöker göra nåt handlar det ofta om att öka de akuta insatserna. Ja, visst. Det är jättebra om det finns nånstans att vända sig när det är akut risk för självmord. Men för att man ska känna att det är möjligt att finnas till, så behövs det nog mer än så. Om man nu har en komplex problematik. Man behöver liksom hjälp på sikt. På allvar. Det verkar inte som att man har en parallell vision till denna teoretiska nollvision som rör att det ska finnas adekvat vård för alla som är svårt traumatiserade. Det hade ju varit rimligt, kan jag tycka. Men såklart enklare att luta sig mot att människor alltid kommer ta livet av sig, och visioner är ju bara visioner och inte verklighet, och kanske man inte måste förändra nåt ändå?

Jag har uppfattat att det är onormalt att bry sig om världen, annat än på ett rent teoretiskt plan, som man liksom kan ta upp nån gång ibland om man har tid över. Som om det var en tidning att bläddra lite förstrött i. Visst kan man bekymras, men man ska kunna lägga det åt sidan sen. Det är det normala. Att vara avtrubbad, oengagerad, att inte låta det nå en.

Psykiatrin sjukdomsförklarade detta att världen plågar mig, i stort sett meddetsamma. Samtidigt var det inget att behandla, det var liksom bara nåt jag skulle sluta med. Detta att tro att världens allmänna outhärdlighet hade nåt med mig att göra. Och att jag kunde ha ett ansvar i det, att försöka förändra något.

Jag tror fortfarande det, att jag har ett ansvar. Att jag kan göra något som gör skillnad. Och ibland känns det ok, ibland känns det som att det går, utan att det blir övermäktigt. Och ibland går det inte alls. Ibland är jag den där klumpen på min säng som inte klarar att andas, för att detta är en värld det inte känns som att det går att finnas i. För att jag inte orkar göra tillräckligt, inte orkar täcka upp för allt ingen annan gör. Inte ens på detta lilla område som handlar om dissociation och hur vården är bristfällig för de tillstånden. (Och det finns ju så mycket mer i världen, som inte är ok.)

Jag vet att jag kan göra skillnad, spela roll, påverka. Jag tror på det. Och samtidigt kan jag inte. Inte så mycket som jag skulle önska. För jag bara är jag. Och jag är skadad och sårbar och väldigt trött. Vissa saker blir omöjliga att orka göra då, för att jag inte har kraften, eller för att jag är sårbar på ett sätt så vissa saker skulle bli alldeles för destruktiva för mig. Och även om det inte var så, med sårbarheten och tröttheten, så är jag bara jag. Jag är bara en person, det kan liksom inte hänga på mig. Om det gör det så är det ett tecken på att det inte kommer funka, för jag är ju bara en. Inte nåt enda i världen kan hänga på en person, för det kommer rasa då, eftersom en person aldrig är nog.

Det är nog svårare nu för att jag är i en ny fas av mitt liv. Jag börjar orka saker igen, jag gör val. Det är svårt att göra valen, vad som är viktigt, vad som faktiskt är och kan vara min uppgift, och vad jag kan klara. Men jag försöker. Jag inser att jag inte orkar så mycket alls på min fritid, för egentligen har jag inte någon fritid överhuvudtaget med någon kraft alls, så det går inte. Jag formulerar tankar och låter känslorna av vad som blir en för tung börda spela roll, bli tydliga i mig. Jag försöker se hur det är behandlares ansvar att utbilda och informera andra behandlare om hur man behandlar. Försöker se att det faktiskt borde vara behandlingsvärldens ansvar att informera om hur man hittar behandlingar. Försöker se vilka styrkor och kunskaper jag har, vilka förmågor och hur de bäst kan göra nytta. Försöker hitta vägar för att frigöra tid och kraft. Ta det på allvar, att det krävs tid och kraft.

Jag försöker se mig i allt det här. Och att det måste vara så att det finns saker som inte blir av, åtminstone inte genom att jag ska göra dem. Det finns människor som aldrig kommer bli övertygade om att dissociation är på allvar, inte av mig. Och det kommer finnas människor som dör av felaktig eller icke existerande vård. Jag kan inte ändra på det. Det kan inte vara mitt ansvar, eftersom det är omöjligt för mig att klara att ändra på det, det är bortom min makt, även om det nu finns en möjlighet att förändra det.

Jag måste se gränserna där. Skillnaden mellan vad som är möjligt, och vad som är möjligt för mig. Vad som är möjligt är en så mycket större sak än vad som är möjligt för mig, och jag måste släppa det. Måste antingen lita på att nån annan tar över där, eller leva med att det inte kommer bli, att det i praktiken inte är möjligt, eftersom det inte räcker med mig.

Och vad gäller det som är möjligt för mig får jag försöka göra så kloka val jag kan.

"Du ska inte göra mer än du orkar." Av alla råd tycker jag detta är det svåraste. Det jag inte orkar, mest av allt, är ju att handskas med vetskapen om allt som inte görs. Det jag inte orkar är att det inte finns nånstans att hänvisa folk när de mailar mig och frågar hur man får hjälp, när jag får lust att säga att de kanske kunde råna en bank så de har råd att skaffa privat terapi. Det jag inte orkar är smärtan i att veta vad det här systematiska blundandet för övergrepp och följderna av dem får för konsekvenser, och att det så ofta blir att de som en gång blivit offer igen och igen kommer skadas, skuldbeläggas, misstros, förnekas, avplockas sin mänsklighet.

Och det jag inte orkar är det plågsamma i att se hur mycket som skulle kunna göras, och hur lite som ändå görs.

Att göra något, det är en lätt sak i jämförelse med det. Samtidigt måste jag minnas: jag är bara jag. Jag måste hitta mina gränser, göra mina val. Och försöka lägga ansvaret för det som inte görs nån annanstans. Allt ansvar kan inte vara mitt. Jag är bara en person, har så lite kraft, så lite makt. Jag är bara jag. Jag kan spela roll. Det är viktigt. Men den roll jag kan spela är begränsad. Jag måste minnas också det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Dom andra, dom som har problem och alltså inte är som vi är.

Tillbaka till det här med vi och dom. Igen. För det tar ju aldrig slut.

Med jämna mellanrum hör jag om någon som går en utbildning med syfte att jobba inom vården eller inom området för socialt arbete. Nån som sitter på en föreläsning som handlar om panikattacker och hur man kan handskas med dem, och så rätt vad det är får föreläsaren för sig att det är en bra idé att alla ska göra nån övning för att sätta kroppen i ett paniktillstånd, för att man i praktiken ska kunna se att det går att finnas i det och att det går över av sig själv sen.

Som om ingen i salen kan ha problem med panikångest, som om en sån övning inte kan dra upp saker som blir stora och ohanterbara för någon av eleverna, som om det är klart att det finns en skillnad. Ett vi och ett dom. De studerande och de panikdrabbande.

Eller någon som går en utbildning där eleverna gör kognitiva tester på varandra, för det är en arbetsuppgift de ska klara att göra senare, så då är det ju bra om de får träna på det. Bra tanke, men också den utgår från att det är helt okomplicerat, att det inte finns någon där som har kognitiva problem som kommer blottas för kurskamrater hen inte ville blotta dem för. Och det utgår från att ingen har så stora problem att ett sånt test är en prövning som är för stor för att orka klara, sådär i en undervisningssituation när man faktiskt inte är patient utan student, och där ens roll är helt annorlunda.

Jag har hört det om andra problem med. Hur det inte finns en beredskap för eller vetskap om att det kan finnas studenter i salen som har just de problemen man pratar om, diskuterar kring, lär ut saker om. Och hur det ibland kan bli sådär så att formen för undervisningen inte blir hanterbar för den som har just såna problem, men kanske oftare att beskrivningen av problemen och hur man ska hjälpa dem som har dem, är på ett sätt som kan vara jobbigt att höra. Eftersom det utgår från att ingen där har dem. Utgår från att det är de andra, ni vet, de som ingår i "dom" i "vi och dom"-indelningen. Ibland för att det är fördomsfulla och raljerande beskrivningar om hur "såna" är, men ibland bara det: att man beskriver det som om det handlade om någon annan.

Det kan ju vara så att man är både och. Det är så grundläggande att fatta det. Att det är möjligt att man tillhör både de drabbade och de hjälpande. Att dela in vården i vi och dom är alltid en illusion och kanske är jag naiv, men jag tänker ofta att man just på dessa utbildningar borde förstå det, borde veta, borde ha kunskap som säger hur många som lever med psykiska problem. Och det är så väldigt många som jobbar inom vården eller med socialt arbete, det är en så befängd idé att det inte skulle finnas människor där som lider av psykisk ohälsa. Eller kanske inte lider, inte hela tiden, för faktiskt kan man ha psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, psykiska problem, utan att det är ett ständigt lidande, utan att det är ett oavbrutet pågående kaos. Det kan finnas bra perioder med hög funktion, det kan vara långa perioder. Och det kan vara att man har metoder för att hålla ihop sig när man är på jobbet eller studerar. Man kan fungera helt ok, trots allt. Man kan klara studier, ett jobb. Det kanske inte ens är något som märks för dem som finns runt om.

Borde vi inte veta det? Borde inte de som undervisar på utbildningar som handlar om just detta veta just det, borde inte det vara något centralt?

Och det är såklart inte bara utbildningarna, jag hör ibland om människor som jobbar i vården som lider mer av uppdelandet av världen i vi och dom, än de problem de har, som att problemet i arbetet kan vara att identifiera sig med båda sidor, och att strukturerna säger att man tillhör bara den ena. Som att det kan vara en större sak än den psykiska problematiken i sig. Att det ses som så självklart att ingen som arbetar inom området har den typen av problem, att det ses som så självklart att utgå från att det inte finns någon av "oss" som räknar sig minst lika mycket till "dom".

Var går egentligen gränsen? Om man har en föreläsning om klamydia, visst skulle man tänka sig att en del av dem man pratar för är, varit eller kan komma att bli drabbade? Om man pratar om astma, cancer, diabetes? Stress? Jo, nog skulle man tänka att det kan finnas människor där som är berörda. Genom att själva ha problemen, eller att ha någon nära.

Men var går gränsen? Vid ångest? Depression? Traumatisering? Psykos? Kognitiva funktionsnedsättningar? Autismspektrumstörningar? Personlighetsstörningar?

Det där är nog inte någon av oss, som har det? Det är bara dom, de andra andra, de som inte är som vi. Dem man kan hålla lite på avstånd, bör hålla lite på avstånd, för att kunna förhålla sig professionellt till?

Vad händer när man låter denna inställningen finnas, när man låter utbildningar genomsyras av denna sortens stigmatisering? Såklart blir det skitjobbigt för dem som har en problematik, är elever, klarar sina kurser, och måste utsättas för nåt sånt som blir ohanterbart. Men på sikt, och i större perspektiv, vad gör det med synen på människor med psykiska problem, synen man har inom vården och inom socialt arbete, om man konsekvent utgår från att det är "dom" som har problem? Om man inte har med i sin världsbild att det kan lika gärna kan vara den som sitter bredvid en på lunchrasten, i föreläsningssalen, eller den student som skriver bäst på tentorna? Vad är det för syn man har, vad tror man om människor med problem, att vi kan klara och inte klara? Det uppenbara är ju att synen säger att ingen med någon form av psykisk problematik kan få för sig att gå en utbildning som handlar om att jobba med människor, och klara det helt ok. Vad är det mer vi förväntas att inte klara? Vad är det mer för saker som passivt tillskrivs oss när man inte tänker sig att vi också kan vara kompetenta, smarta, välfungerande (åtminstone i perioder)? Vilka bilder av oss har ni med er in i mötet med oss patienter, och hur påverkar de vården?

Jag återkommer till det där, synen som handlar om att inte tro på uppdelningen. Synen som handlar om att det inte är så himla stor skillnad mellan oss. Vi är människor, och det kan vara mycket små saker som gör att det är jag som är patient och du som är behandlare. Det är en syn som jag önskar att man lärde ut på utbildningarna. Både uttalat och mellan raderna. Jag önskar att man slutade med det här att göra människor med problem till något annat, någon annan, någon som absolut inte kan tänkas finnas i föreläsningssalen. Jag tror det man lär ut på utbildningar spelar stor roll, även det man lär ut mellan raderna. Som sånt, att man inte förväntar sig att någon med en psykisk problematik kan vara kompetent nog att klara en utbildning. Det skulle man väl inte precis lägga in en power point som sa, och det är nog svårt att hitta något faktaunderlag för det. Men att hela tiden säga det mellan raderna? Det verkar vara ok?

Om ni inte orkar hitta ett eget svar på den retoriska frågan kan ni få ett serverat: Nej. Det är inte ok. Ni måste ta tag i det och jobba bort det. Ni måste medvetandegöra vilken människosyn ni förmedlar på utbildningarna, och vilken syn på dem som ska få hjälp ni har med er och lär ut. Är det svårt att få syn på sina egna värderingar kan man nog relativt lätt hitta någon som har eller haft psykiska problem som sitter med på föreläsningarna och sen ger konstruktiv kritik. En liten timanställning för att skapa en humanisering där man i årtionden sysslat med att avhumanisera. Det skulle det väl kunna vara värt? Kanske skulle det påverka rätt mycket bara att ta in en patient i salen, kanske skulle du inte göra samma övningar eller säga samma saker då? Är det för dyrt eller jobbigt att ge en patient en sån handledande timanställning kan du ju försöka med tankeexperimentet att placera en hypotetisk patient i en av de tomma föreläsningsstolarna, och anpassa vad du säger utifrån det. Finns det saker du inte skulle säga, göra? Då borde du inte säga eller göra de sakerna. Den hypotetiska patienten kan finnas i vilken som helst av studenterna. Du kan inte veta det. Så du kan lika gärna räkna med att hen finns där. Hen som har just de problem du pratar om. Om du räknar med det kanske du förmedlar något vettigare mellan raderna, och dessutom riskerar du inte att göra dina studenter illa.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Världsautismdagen.

Idag är det Världsautismdagen. Jag tycker alla ska fira det med att läsa Trollhares text som handlar om just detta.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Är det bara KBT behövs väl ingen legitimation?

Det finns saker som jag återkommer till. Med en del saker beror det på att jag tycker att de är så viktiga, att jag vill tjata in dem i folks huvuden. Med andra saker handlar det om att jag faktiskt inte fattar. Och så tänker jag på det ett tag, släpper det, och så återkommer jag till det och tror jag ska komma vidare, äntligen förstå. Men. Det är inte alltid jag fattar hur många gånger jag än återkommer till det. Som det här.

Varför är det ok att ha olegitimerade terapeuter som bedriver terapi inom psykiatrin?

Läser på socialstyrelsens hemsida:

"Yrkestiteln psykoterapeut är skyddad i lag och får användas endast av legitimerad psykoterapeut. Vidare gäller att endast den som har legitimation som psykoterapeut är behörig att anställas som psykoterapeut inom en kommuns eller ett landstings hälso- och sjukvård." 

Och jag vet, man kan gå runt det, låta andra yrkesgrupper än psykoterapeuter vara samtalskontakter, och sen strunta i att kolla upp vilken sorts samtal de har, och därigenom blunda för att det bedrivs en hel del terapiliknande samtal av människor som inte har utbildning för det (även om de har utbildning där det ingår att ha kompetens för tex stödsamtal). Det är inte det jag reagerar mest på, det är oetiskt och fult och innebär en stor risk för samtal som skadar mer än de hjälper.

Men det jag tänker på mest just nu är det här med KBT. Hur i hela friden blev det ok att ha KBT-terapeuter som inte är utbildade psykoterapeuter? Jag fattar inte det hur mycket jag än tänker. Enligt socialstyrelsen är det bara legitimerade psykoterapeuter som får anställas som psykoterapeuter. (Och det finns på ett annat ställe beskrivet att man får lov att bedriva terapi under utbildningen och efter att första delen av utbildningen är avklarad, om man har handledning). KBT är en av de inriktningar man kan ha som legitimerad psykoterapeut, det vore väl rimligt då att tänka sig att bara legitimerade psykoterapeuterterapeuter med KBT-inriktning får anställas som KBT-terapeuter.

Det är inte så det är i praktiken. I praktiken är det inte bara godkänt utan också subventionerat med terapeuter som bedriver KBT utan att vara legitimerade psykoterapeuter.

Jag vet inte om det mest är KBT som nedvärderas, om den terapiformen inte anses lika svår eller kräva lika mycket kunskap att bedriva som tex psykodynamisk terapi. Det är en rätt oförskämd hållning till den psykologiska inriktningen i så fall.

Eller om det är så att det mest är patienterna det handlar om, att man inte tillskriver dem tillräckligt mycket värde för att tycka att de ska vårdas av behandlare med adekvat utbildning. Och att man nu hittat nånslags kryphål, att man bestämt sig för att inte se KBT som en terapiform som omfattas av kravet på legitimation, och därigenom kan smita från att ta patienter på allvar.

Eller kanske är det så att man inte tillskriver några samtalsbehandlingar lika stor vikt som tex medicinsk behandling. Att de som har makten och de som tar besluten är mer kunniga inom just medicin, och inte har tillräckligt med kunskap om terapeutiska behandlingar för att ta dem riktigt på allvar.

Något är det i alla fall, som gör att man inte tar kravet på legitimation på allvar. Och jag förstår att man sparar pengar på att göra det. Åtminstone på kort sikt. För utbildning kostar pengar för samhället. Problemet är bara att terapi är en rätt stark behandlingsform, är det någon som inte har kunskap nog för att förstå vilka riskerna är om man tex bryter ner någons försvar, så riskerar man att skada mer än man hjälper, även om hjälpförsöken är gjorda med god vilja.

Jag önskar att terapi var något som togs mer på allvar. Styrkorna och möjligheterna som finns i den sortens behandlingar, men kanske ännu mer riskerna. Det värsta med terapiliknande samtal av dem som inte har nog med utbildning är just att de inte förstår riskerna, och allvaret i behandlingen. Hur kraftfull den är, och att det inte bara är något som kan leda till positiva förändringar. Vet man inte vad man gör kan det lika gärna gå snett. Väldigt snett.

Jag önskar också att man brydde sig mer om samtal överlag. Även de samtalsformer som finns inom psykiatrin men som inte är terapi. Att det fanns handledning och uppmärksamhet kring vad som är ok att prata om, och hur man kan prata om det, tex om man är skötare och har stödsamtal med någon. Och såklart vad som är över gränsen, vad som är terapi, vad man inte ska gå in på. Och jag önskar att bara legitimerade psykoterapeuter bedrev terapi, oavsett vilken inriktning terapin hade. Jag önskar att vi tog både terapi och patienter tillräckligt mycket på allvar för att förstå att det är det enda försvarbara alternativet.


Ett exempel på hur det kan vara när det går snett finns i inlägget Saker som kan hända om man inte vet vad man gör.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Vi har bestämt oss för att dina problem inte finns, så därför kan du inte få vård för dem.

Jag läser orden som en vän skrivit:

"Min psykolog jobbar på Kris- och traumacentrum i Stockholm. De har lång erfarenhet och mycket kunskap om trauma och framför allt dissociativa störningar som DDNOS och DID. 

Jag fick veta för ett tag sen att det har varit nya upphandlingar och de inte längre får ta emot patienter som tar längre tid än 10-15 gånger, dvs inga patienter med dissociation. Dessutom måste de även avsluta alla såna behandlingar. Då trodde jag att det handlade om att spara pengar, att vilja satsa på korta behandlingar och kunna ta emot fler och få mer pengar, så som det ser ut på många ställen idag. 

Men idag fick jag veta att pengar inte är det främsta orsaken, utan att de som bestämmer om vården är mest psykiatriker och andra vårdfolk som är mer medicinskt inriktade. Och de är tveksamma till om DDNOS och DID finns, att de är "riktiga" diagnoser, så därför vill de inte bedriva någon sån behandling. 

Det är ju inte klokt."


Det är inte klokt. Förutom att säga det orkar jag inte kommentera det idag.
Har lagt till några böcker i listan med lästips om anknytning och dissociation.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Du behöver väl inte äta? Du är ju tjock.

Detta är delvis en fortsättning på dessa två inläggen:

• En kropp att hata, att ha eller att vara.
• Men... du ska ju vara viktfixerad, du är ju ung och tjej och mår dåligt.

Jag tyckte inte om mig själv då, när jag var inlagd de första gångerna. Jag hade så dålig självkänsla och kände mig så äcklig och konstig. Ful och tjock och fel på alla sätt. Någon gång försökte jag prata med en behandlare inom slutenvården om det. Om hur jag kände mig. Jag fick rådet att jag kunde gå med i viktväktarna om jag kände mig tjock. Att de skulle vara bra.

Jag pratade inte om det igen. För jag klarade inte av att få bekräftelse på att jag var tjock, fel, ful. Jag behövde ju något annat. Något som handlade om en väg till en bättre självkänsla, som handlade om att kunna tycka om mig själv. Och jag har tänkt så mycket på det sen. Jag var normalviktig då. Och även om jag förstår att normen är att man aldrig ska vara nöjd med sin kropp, och att man ska handskas med sin operfektion genom att kämpa för att förändra och kontrollera sig, så förstår jag inte hur någon kunde tycka att det var ok att föreslå något sånt. Hur man kan missa att se sin makt i en sån position, och hur mycket såna förslag kan påverka då. Det var ju inget fel på mig! Och ok att jag hade mått bättre av att träna. Men det var inte det förslaget jag fick.

Senare fick jag neuroleptika. Jag gick upp drygt 30 kilo av den. Man blir överviktig då. Det är liksom det normala, 30 kilo är många, man klarar inte att öka så mycket och att fortfarande vara normalviktig. Och min känsla av att vara tjock och ful och fel förstärktes såklart av att jag blev tjock. På riktigt. Men jag försökte kämpa med det, med att tycka att jag var ok och bra trots allt. Tyvärr fanns det inte kvar nån omgivning som kom med spontana bekräftelser på hur bra jag var, som när jag tappade vikt. Helt ärligt kan jag tycka att jag var värd mer beröm och bekräftelse då, när jag kämpat för att överleva ständiga självmordsimpulser, slutenvård som gjorde illa, mediciner jag mådde sämre av, allt kaos. Det var svårare än att bara sjunka ner i depression och tappa kilon pga det. Men tyvärr blev det tvärtom, som att det är ok att förakta nån som är tjock. Även om alla visste att jag var tjock pga mediciner blev det ändå som att jag tillskrevs egenskaper som dålig karaktär, dålig självkontroll, lathet, dålig initiativförmåga, allmän slapphet.

Det värsta var när jag blev inlagd några år senare. Jag hade prioriterat att komma igång med studier, hitta nya vänner, skapa mig ett liv, istället för att satsa på att gå ner en massa i vikt. Det hade inte gått så många år, och inte särskilt mycket tid sen jag slutade med medicinen jag blev tjock av. Och jag hade gjort mina val, jag tyckte att det var viktigare och bättre att vara tjock och ha ett liv, än att bli smal och inte hinna med att orka det andra.

Men så blev jag deprimerad igen. Allt blev svart. Jag blev inlagd. Och det var samma. Stämningen i matsalen var tryckande och hemsk, jag slutade äta bra, jag tappade i vikt. Jag åt mest choklad och drack massor av te. Ibland gick det att äta mackor eller nåt annat. Mest hade jag en galen ångestnivå den våren, och kunde knappt klara att svälja om jag hade ångest. Vilket jag för det mesta fick i matsalen.

Det som var annorlunda och som var sjukt var dels läkarens inställning. För han var helt hånfull mot mig och tyckte sig ha rätt till det eftersom jag var tjock. Han var iofs helt knäpp vad gällde andra saker också, tex tyckte han att jag kunde bota min homosexualitet, att mitt livstrauma måste vara att jag var adopterad (trots att jag inte är det) och en massa annat. Men det där med vikten provocerade mig på ett annat sätt. Ok att andra saker var värre. Men jag var ju tjock för att jag tagit mediciner, för att det var psykiatrins lösning på mina problem. Det vore rimligt då att samma psykiatri förstod att människor som blir tjocka av mediciner blir det av medicinerna, inte för att de är dåliga, slöa, lata, karaktärslösa.

Det andra som var sjukt var att jag försökte prata med min kontaktperson om det, att jag åt så dåligt. För jag tappade tio kilo på drygt en månad och jag blev bekymrad. Till skillnad från läkaren var hon i övrigt en person som bemötte mig bra och som jag kände förtroende för. Men vad gällde vikt var det som att hon bara kunde se att jag var tjock och behövde tappa kilon, vilket jag gjorde, och då var det bra. När jag försökte ta upp det som ett problem viftade hon bort det och började prata om hur bra det var att jag gått ner och att hon också skulle behöva gå ner lite (hon var inte särskilt tjock, möjligen strax över normalt bmi).

Det är som att alla är hjärntvättade av den här normen, där vi ska vara fixerade vid utseende, kilon, där kroppen är något som ska kontrolleras, möjligen accepteras om den är perfekt, aldrig annars. Och som att det får ha vilket pris som helst, som att allt annat blir mindre viktigt i det sammanhanget. Om du inte visste det kan jag berätta detta för dig: oavsett hur tjock du är, så är det en dålig idé att gå ner utan att äta bra. Det är inte positivt att gå ner på vilket sätt som helst. Man behöver näring. Att vårdpersonal kan få för sig att berömma någon istället för att lyssna på och försöka hjälpa den som är bekymrad för vad en diet bestående av ångest, te och choklad gör med en är så absurt.


Senare fick jag en bra terapeut. Alltid när jag mått dåligt har hon frågat om jag äter, om jag sover, vad jag kan göra för att äta lite bättre om det inte funkar. Hon har inte haft nån långa predikningar om hur viktigt det är att äta bra. Och jag har inte behövt det heller. Nånstans i mig har jag ju vetat det hela tiden. Och samtidigt har jag haft så svårt att tro på att jag får finnas, och skämts för att jag alls har mänskliga behov. Inte bara av mat, men också det behovet. När jag blev överviktig blev det ännu svårare, för då var det som att hela världen var överens om att jag inte borde äta, eftersom jag var tjock. Det enda som borde vara viktigt för mig då var att bli smal, att kontrollera, straffa, dressera min kropp.

Genom att hon frågade hjälpte hon mig att se att det var viktigt. Och att normalisera det behovet. Att man behöver äta för att må bra. Oavsett hur tjock man är. Att jag får behöva, att jag behöver. Och genom andra saker har jag kunnat få en bättre självkänsla, bli bättre på att tycka om mig, lyssna på mig. Också min kropp lyssnar jag på nu. Vad den säger om vad jag behöver, vill, hur jag mår. Jag tar hand om mig nu, på alla sätt som är möjliga för mig. Jag vill inte kontrollera, plåga, straffa, skada mig. Inte heller den delen av mig som är min kropp.

Nånstans kom jag till en punkt där jag behövde välja. Om jag ville älska mig, eller om jag ville fortsätta hata mig. Och jag visste att hatet tagit mig nästan in i döden. Att det förmodligen var dit det skulle ta mig. Så jag valde kärleken. Jag börjar bli ganska bra på det nu, att älska mig. Och det där att göra min kropp illa eller att tycka att jag måste plåga den, måste plåga mig om jag inte är perfekt, det är på väg bort helt nu. Jag vill tycka om mig. Och jag gör det för det mesta.

Jag vet att det är en väldigt provocerande tanke att man får älska sig själv även om man inte är perfekt. Men jag tror ändå att det är det som är det sunda. Dit vi borde vara på väg, och i den riktningen vi borde hjälpa varandra att gå. Det handlar om bemötande i psykiatrin, och att det blir absurt att uppmuntra vissa former av självhat (att man inte behöver äta om man är tjock) medan man försöker få bort andra (självskadande, självmordstankar). Men det handlar också om något mellan människor i allmänhet. Den här världen är så skruvad på så många sätt.

Ibland vill jag verkligen bara titta folk i ögonen och säga "Du får finnas". För du får det. Och jag tror att det är rätt sällan vi vet det, på djupet. Det finns många som försöker lura i dig att du bara får tycka att det är ok att du existerar om du är perfekt. Det är inte sant. Du får finnas. Som du är. Med det du är. Med allt du är.

Jag vet att det är hänryckningens tid nu, och jag ska avsluta innan jag dras in i nån religiös utläggning. Men jag tror verkligen på det: att du får finnas, just för att du finns. Att din existens inte är villkorad med några prestationer, med perfektion, kontroll, med något alls. Din existens är inte villkorad. Du får finnas. För att du finns. Det är sant.

Och det är så djupt sorgligt att vi är så måna om att intala oss själva och varandra något helt annat.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Men... du ska ju vara viktfixerad, du är ju ung och tjej och mår dåligt.

Detta är delvis en fortsättning på detta inlägget: En kropp att hata, att ha eller att vara.


När jag första gången kraschade helt och blev väldigt deprimerad blev jag dålig på att äta. Det handlade inte om att ha en ätstörning, det handlade om att vara deprimerad. Jag orkade liksom inte ta mig samman och fixa mat, tugga, svälja, det i sig var svårt, och att jag därigenom bekräftade att jag ville finnas, eftersom jag gav mig näring för fortsatt liv, gjorde det ännu svårare. Så jag gick ner i vikt. Jag var lite överviktig innan, kanske 5 kg över normal-bmi. Jag tappade dem och kanske 5 kg till, i slutet av våren och sommaren innan jag första gången blev inlagd.

Det skrämde mig lite, att jag tappade vikt. Men det var svårt att prata med nån alls om det, för alla var så måna om att utbrista i uppmuntrande små rop och spontana bekräftelser om hur duktig jag var och hur mycket det syntes att jag gått ner och jag har nog aldrig fått så mycket positiv bekräftelse nånsin som jag fick då. Ändå var det något som gnagde i mig. För jag visste ju att det alla var så extremt positivt inställda till var en effekt av att jag var deprimerad och hade svårt att alls orka finnas. Och det fick inte plats nånstans, hos nån. Det som det handlade om. Oron för hur dåligt jag mådde, och att mina tappade kilon var en del av det, att det skrämde mig och att jag tänkte att det kanske blivit illa på allvar nu. Samtidigt orkade jag inte skärpa mig, äta mer, komma tillbaka till ett normalt liv. Jag var för trött på allt, för låg. Och det gjorde det svårare att alla liksom applåderade det som var sjukt. Inte allt sjukt, men något av det.

När jag blev inlagd minns jag att läkaren på psykakut tyckte det var väldigt konstigt att jag inte vägt mig på tre eller fyra månader, om jag nu mådde dåligt och hade gått ner i vikt. Det var helt uppenbart att hen tänkte att jag skulle vara viktfixerad. Jag var 20 år och tjej och hade gått ner ganska mycket på ganska kort tid, att jag var helt ointresserad av vad jag vägde verkade helt främmande. Som att det inte ens kunde vara så. Men det var så.

På avdelningen hatade jag matsalen. Jag satt för det mesta bredvid en anorektisk tjej, för det var hon som var i min ålder. Och det var i alla fall bättre än att sitta hos någon av tanterna med dålig hygien. Hela stämningen i matsalen var så ångestfylld. Det stod personal och vaktade oss, och man kände sig hela tiden iakttagen. Det var nästan alltid tyst. Det enda som hördes var trötta suckar, och alla satt och petade i maten. Det var svårt att äta där. Att bortse från den ångestfyllda stämningen och bete sig sådär levande, som att det var självklart att äta tills man var mätt.

Om jag ändå orkade hitta så mycket livskraft att jag ville göra det fanns ett annat problem. Det här att personalen la upp maten till oss. Eftersom nästan alla nästan alltid hade dålig aptit och åt lite, så la de för det mesta upp motsvarande en halv normal portion (utom till anorektikern, som de var noga med hur mycket hon skulle ta. Undrar verkligen hur det var att behandlas för en ätstörning på ett sånt ställe). Man fick ju mer om man bad om det. Men jag var så dålig på att be om saker. Och även om jag inte var viktfixerad så hade jag mycket negativa tankar, och sällan mådde jag tillräckligt bra för att våga framstå som ett matvrak eller klara av tankarna på hur tjock och äcklig jag var, och vad andra skulle tänka om mig om jag bad om mer, åt mer än alla andra.

Så. Jag orkade sällan göra det. Med konsekvensen att jag ofta gick runt och var hungrig, antingen för att jag haft för mycket ångest för att äta ordentligt pga stämningen i matsalen, eller för att jag inte vågade be om tillräckligt med mat för att bli mätt.

Jag löste det med godis. När jag blir depressiv är protein det första jag blir dålig på att äta. Sen försvinner allt som är fullkorn, sen färska grönsaker, frukt. Till slut finns det mest bröd, pasta och godis kvar. Och te och mjölk. Jag vet att det inte är så bra, och nuförtiden vägrar jag för det mesta att gå med på det, jag ser till att äta bra även om livet känns svårt. För grejen är ju att om man äter sämre så uppmuntrar man det depressiva, förvärrar det. Och det är inte så bra att leva på godis, även om det på sjukhuset var lätt på många sätt. Lätt för att det var snabb energi, sött, och dessutom slapp jag äta det i matsalen bland ångestsuckar och kontrollerande blickar.

Vissa saker förstår jag inte. Och vissa saker önskar jag att det inte ens fanns anledning att säga. De borde vara självklara. Man borde bry sig om det. Tex detta: att man mår sämre om man inte äter ok. Oavsett vilka problem man har. (Vid ätstörning är det såklart mer komplext, men vid resten av alla problem). Att man borde ha med det perspektivet om man vårdar någon i heldygnsvård. Jag upplevde aldrig att någon brydde sig om hur mycket eller vad jag åt, eller tyckte att det var viktigt. Tvärtom blev det ofta behandlat som helt oviktigt om jag fick mat, tex kunde personal glömma att ha koll på vem som skulle ha vegetarisk mat, och om man inte kom prick det klockslaget när det var mat kanske de gett den till nån annan som tyckt att det såg gott ut. Eller så hade det blivit fel från köket, och då var det helt klart att man skulle klara sig på mackor istället (oftast ljust bröd, inte särskilt mycket näringsämnen i det).

Det är som att slutenvården bara handlar om medicinering, och att allt annat blir oviktigt. Fast även från det perspektivet blir det så konstigt att strunta i vad nån äter. Svårt att förstå den inställningen. Tex serotonin som man ofta försöker påverka med medicin, så att det ska finnas mer aktivt i hjärnan, är något som i kroppen naturligt byggs av tryptofan och tyrosin. Det är aminosyror, dvs man får i sig dem genom att äta protein. Tryptofan är dessutom en aminosyra som kroppen inte själv kan tillverka, man måste få i sig den genom mat. Jag är inte så bra på neuropsykologi, men jag skulle chansa på att det är en dum idé att sluta äta protein om man vill sluta vara deprimerad. Och jag tror att det är något som gäller oavsett om man äter antidepressiv medicin.

Jag skulle önska att det fanns lite mer kunskap om sånt, om helt normala kroppsliga processer, om det nu ska vara biologiskt inriktade lösningar på problem. Och i vilket fall tycker jag det vore en god idé att åtminstone bry sig om ifall patienter får i sig bra med mat eller inte. Att man försökte skapa en miljö där det inte är så svårt och avvikande att äta bra, och där man försökte uppmuntra det normala.


Temat fortsätter med detta inlägget: Du behöver väl inte äta? Du är ju tjock.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

En kropp att hata, att ha eller att vara.

Jag har tänkt en del på skillnaden mellan att ha en kropp och att vara (delvis) en kropp. Om kroppen är min eller om kroppen är jag. För jag har landat i nån känsla som jag tror betyder att kroppen är jag. Jag är inte bara kropp, men jag är inte heller bara tankar, känslor eller något annat. Det ingår i att vara jag, i det jag är.

Det var så många år jag inte ville finnas i min kropp, inte bry mig om den, inte ta hand om den, inte se den som min. Och det var så stort när jag kunde börja bli vän med den. Göra den till min, och inte bara en börda att släpa på. Det här, att göra den till något jag är, inte bara något jag har, det är nåt jag aldrig fattat att det fanns, att det var möjligt.

Tänker på hur mycket den normativa synen i vårt samhälle är att kroppen är något som ska kontrolleras, uppfostras, dresseras till att vara som vi vill, bete sig som vi vill. Och om kroppen protesterar, så ska den straffas. Normativt är kroppen något vi har. Och inte ska tycka om ifall den inte är perfekt, vilket är helt omöjligt att uppnå. Det är såklart jättesmidigt på vissa sätt, att normen är sån. Att få människor att se på sin kropp med så objektifierande och dömande ögon öppnar för en enorm marknad av produkter och tjänster som ska hjälpa oss i vårt dresserande, kontrollerande, omformande av den. Reklam bygger ofta på att vi inte är nöjda, och hjälper oss gärna på traven att se varför vi inte skulle duga, för att själv bekräfta varför just den produkten behövs. Det har sin logik. Och det är också så oändligt sorgligt. Att bestämma oss för att det normala är att leva i ständig maktkamp med oss själva. Om man nu räknar kroppen till något vi är, inte något vi har.


Jag tycker att det mest problematiska att kritisera vad gäller psykiatrin är sånt som handlar om att normerna i samhället är sjuka, och att det finns med i bemötandet från behandlare till mig som patient. Det är klart att det finns där, behandlare är ju också människor i detta samhället. Kanske är det orimligt att önska bort det, men jag önskar bort det. Önskar att behandlare ska kunna se sig själva och sina uppfattningar, och inte lägga över konstigheter på patienter.

Det här att alls ha en kropp är inte precis självklart inom psykiatrin. Alltså det är klart att man har en kropp, men hur man ska läsa av den och vad det betyder och om man alls kan ha somatiska problem på allvar om man samtidigt har tex ångest, det är inte precis något som är självklart. Vet inte hur många gånger jag fått konstiga tolkningar av mig, eller där min kropp mest blivit sedd som nånslags projektionsyta för symboliska utspel av mitt psyke, och behandlare hävdat att de somatiska symptomen ska försvinna med nåt som verkar vara magiskt tänkande. Tex har jag hört att all värk i min kropp ska försvinna bara jag orkar känna mina känslor fullt ut. Nu när jag läst på om hur stress påverkar olika system i kroppen kan jag säga att jag inte är förvånad att alla somatiska symptom inte löste sig automatiskt när jag tog hand om de psykiska. Men jag orkar inte gå närmare in på det nu, när det är på den nivån är det så komplext.

Jag har skrivit lite om det som är lite enklare. Det som jag önskar inte ens behövde sägas. Det som handlar om att också i psykiatrin blir kroppen något som man inte ska lyssna på. Om hur bemötandet som är format utifrån samhällets sjuka normer vad gäller kroppar kan göra illa. Jag vet inte hur jag lyckats undgå att få en ätstörning, men det har jag gjort. Det är inte psykiatrins förtjänst, hade jag haft nån sårbarhet alls för den sortens störning så hade jag utvecklat det när jag var inlagd, om det inte skulle hänt redan före det. Vi kan inte ha det så. Även om normerna i samhället är sjuka så kan vi inte ha en vård som förmedlar och förstärker det sjuka, istället för att uppmuntra det friska.

Två inlägg blev det om detta, om minnen av det som gjorde illa.

• Men... du ska ju vara viktfixerad. Du är ju ung och tjej och mår dåligt.
• Du behöver väl inte äta? Du är ju tjock.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Hur var det med bjälken i det egna ögat?

Igår lyssnade jag på P1:s Kaliber, om hur psykiatrin omorganiserats efter Socialstyrelsens rekommendationer kring att använda KBT. Jag tror det var obligatorisk lyssning om man alls är inne i det här med psykiatridebatt. (Har du missat det finns programmet på Sveriges Radios hemsida). Socialstyrelsen ändrar sig nu, Psykodynamisk terapi är lika effektiv vad gäller behandling av depression. Gott så. Och om du lyssnat eller om du varit på twitter eller om du alls intresserar dig för detta har du nog redan hört referat av detta. Det fanns på nyheterna. Lite överallt. Så. Nog med referatet för min del.

Jag vet inte om det är jag som inte varit tillräckligt insatt. Jag har varit mer än lovligt väck de senaste åren, så det kan ju helt enkelt vara så: att det är jag som inte haft koll. Men jag trodde att KBT inom psykiatrin vunnit makt pga riktlinjerna, rekommendationerna från Socialstyrelsen, och jag trodde att man så ivrigt omorganiserat för att KBT ofta är kortare terapibehandlingar än psykodynamisk vård, och därmed billigare.

Jag visste inte det här att man får ett extra bidrag för varje KBT-samtal som förs (var det 1000:- per timme?) Visste inte att man var så mån om att stödja KBT, göra en omställning där den terapiformen verkligen tar över.

Och framförallt: jag visste inte att det räckte med en vidareutbildning på fem veckor för att man ska räknas som KBT-terapeut, för att man ska kunna ingå i den satsningen.

Jag vet att alla som vidareutbildas har en vårdutbildning i grunden. Men det betyder inte på något sätt alls att de kan räknas som lika kompetenta som människor som faktiskt är utbildade psykoterapeuter. För mig låter fem veckors utbildning som om det blir ungefär lika säker och bra vård som om man skulle gå till en coach eller till någon annan i den privata oreglerade samtalsmarknaden. Ibland är det säkert bra, vissa har säkert självinsikt och hyfsat adekvat utbildning, så dessa fem veckor gör att de blir helt ok terapeuter. Men det kan lika gärna vara tvärtom. Man vet inte. Som patient garanteras man inte att få en terapeut som faktiskt har psykoterapiutbildning. Och detta är en del av den vård som samhället bekostar, detta är en del av ett system där man förväntas känna tillit till att de som utför sina jobb har utbildning för det jobb de utför.

Varför är det så nonchalant syn på psykiatriska behandlingar, och framförallt på samtal? Varför har man ingen respekt för att det krävs rejäl utbildning för att minska risken att samtalen blir skadliga? Man hänvisar hela tiden till evidens, men ser verkligen evidensen ut så: att vem som helst som har några veckors utbildning i KBT ger bättre terapi med bättre effekter, än någon som har en riktig psykoterapeututbildning, om den utbildningen har en annan inriktning, tillhör en annan skola? Är verkligen skolan och metoderna av större vikt än att den som utför terapin har kompetens?

Jag läser psykologförbundets broschyr om att samtalsmarknaden borde regleras. Och jag sympatiserar med dem. Människor som bedriver samtalsbehandlingar utan att ha tillräckligt med utbildning för att göra det vill säkert väl. Jag tror inte att någon är ute efter att skada. Men det blir lätt så. Min erfarenhet är att det största problemet med de som har otillräckligt med utbildning är att de inte är medvetna om hur stark en behandling som handlar om samtal är. Man kanske ser hur mycket det kan hjälpa. Men man ser inte baksidan: att en kraftfull behandling också kan skada väldigt mycket.

Terapi är en kraftfull form av behandling. Och visst, samhället borde styra upp och reglera den fria marknaden, borde styra så att vem som helst inte får behandla människor med allvarliga psykiska problem. Borde göra så att vi tar även dessa former av vård på allvar, som vi redan gör om det handlar om somatiska problem. Jag håller med om det.

Men kanske borde vi börja i det system som faktiskt är en vård som samhället styr, subventionerar och godkänner. Ska vi inte sluta med behandlingar som utförs av obehöriga människor som kallas terapeuter, om det nu är terapi som utförs? Borde vi inte arbeta med siktet inställt på en vård där alla får vård av människor med adekvat utbildning för den uppgift de utför, både inom somatisk och psykiatrisk vård?

Visst, det behövs fler som kan jobba med terapi. Men hade det varit tex fler hjärtoperationer som behövdes skulle man aldrig fått för sig att ge operationssjuksköterskor några veckors vidareutbildning i kirurgi och sen tycka att problemet var löst, att de kunde ta över många av operationerna. Varför är det ok att göra så i psykiatrin?

Och hur i hela friden kan det vara ok att lägga in så kraftfulla subventioneringar, som i praktiken leder till att terapeuter utan legitimation eller tillräckligt med utbildning väljs framför dem som är legitimerade, om de bara tillhör rätt skola?

Ge mig lite forskning som stöder att detta är evidensbaserad vårdpolitik, att detta garanterar säkerhet och inte skadar mer än det gör nytta. Sen kanske jag slutar vara arg på det. Men bara kanske.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

In Therapy Forever? Enough Already.

Läser artikeln In Therapy Forever? Enough Already, skriven av Jonathan Alpert, som tydligen också skrivit en bok som heter “Be Fearless: Change Your Life in 28 Days”.

Kanske säger det tillräckligt, någon som skriver en bok om att förändra sitt liv på 28 dagar kan väl inte tycka att långvariga terapier är en bra idé?

Anledningen till att jag faktiskt skriver om artikeln är att att jag måste protestera lite mot det svart-vita synsättet. Att allt hela tiden ska drivas till sin spets, man ska få fram två motsatser, och sen måste man välja vilken som är den rätta, vilken sida man är på. Varför det? Jag undrar det verkligen. Varför?

Man kan nog förändra sitt liv på 28 dagar, om det man behöver för att förändras är hjälp att komma loss och ta steg vidare (steg som man redan nånstans i sig förberett sig för och kommit fram till att man vill ta, men som det finns något hinder för). Behöver man jobba med djupare saker kommer inte nån livsförändringar ske på 28 dagar. Möjligtvis kan man hitta in i en ny livslögn, en ny yta att klistra på det gamla, men på så kort tid hinner man faktiskt inte ändra något djupgående.

Artikeln tar mest upp faran med terapi som varar år ut och år in, att den kan vara verkningslös, att man kan ha fastnat, att det kan vara meningslöst då, om man önskar sig förändring och inte bara en plats för att få stöd. Det är sant. Man kan fastna i en terapi som inte tar en framåt. Det finns terapi som är verkningslös. Om man har ett så avgränsat problem att det skulle kunna ske livsförändring på 28 dagar, så är det verkligen en dum idé att gå många år i terapi, istället för att leta upp någon som kan hjälpa en att komma loss och ta sig förbi det som hindrar en.

Men det är inte bara korta terapier som har effekt. Och det är inte bara långa terapier som kan vara meningslösa, som man kan fastnat i, eller som kan vara fel form för att hjälpa en. All terapi kan vara fel, om den inte matchar det man behöver. Om motiv och metod inte passar ihop. Eller om personkemin inte funkar. Eller om man helt enkelt har en terapeut som inte lyssnar in en och möter en där man är.

Och jag tror på att det finns former för både långvariga behandlingar och för korta, som är effektiva, som förändrar, som hjälper.

Jag tror inte på det här med att dela in världen i antingen eller. När det debatteras om terapi låter det ibland som om valen är att erbjuda patienter korttidsbehandlingar som hjälper dem, är effektiva, och dessutom billigare, eller långa behandlingar som är verkningslösa, dyra, och slösar bort både patienternas och terapeuternas tid. Jag förstår att det är retoriskt smart att måla upp saker så. Men vi måste väl kunna se bortom retoriken, se komplexiteten i den här världen?

Det finns olika sorters problem. Det finns olika sorters människor. Det finns olika sorters behandlingar. För att det ska fungera och vara effektivt måste behandlingen matcha både problemen och människan som behandlas.

Jag har gått i korta behandlingar som varit helt meningslösa, som bara gett mig känslan av att sitta fast och inte komma någonstans. Och jag har gått i behandling som sträckt sig över många år, och som varit effektiv, där det funnits så mycket utveckling att jag haft svårt att hinna med.

Jag har gått i korta behandlingar som varit bra också. Någon lång behandling som varit dålig har jag inte gått i, skulle jag hamna i en sån så skulle jag hoppa av innan jag gick år ut och år in utan att komma nånstans. För det skulle kännas så meningslöst.

Om man jobbar med korta behandlingar, varför skulle man inte kunna se poängen med de längre? Om man jobbar med längre, varför skulle man inte kunna se att de korta formerna är bättre i vissa lägen? Varför ska man dela in världen och vägra se något gott i det man själv inte sysslar med? Jag förstår det inte.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.