Trauma & vård 1. Grundförutsättningar: den medicinska modellen, diagnoser & traumatiska upplevelser.

Mitt förra inlägg var rätt krångligt, och förmodligen rätt rörigt också. Så jag tänkte att jag skulle bena upp det jag ville säga på ett annat sätt. Göra det tydligare, konkretare.

Först. Grundförutsättningarna.

Mycket av vården bygger på en medicinsk modell. I en medicinsk modell letar man efter sjukdomar, man vill hitta sjukdomsförloppet, när det började, hur det utvecklats, var patienten befinner sig nu. Man kan leta efter riskfaktorer och orsaker till att patienten är sårbar för just denna sjukdomen, dels för att göra det begripligt, och dels för att kunna förutsäga sjukdomsförloppet bättre och hitta behandlingar som är så verksamma som möjligt. Psykosociala faktorer och svåra saker som hänt en patient är riskfaktorer, de ökar risken för att utveckla sjukdomar, men också arv är en mycket viktig riskfaktor.

Diagnossystemen bygger på att man iakttar symptom och klassificerar dem i olika grupper, och på det viset avgör vilken sjukdom det rör sig om, och då också vad det är som behövs för att behandla sjukdomen.

Detta var en mycket kort sammanfattning, chansar på att det finns läkare som skulle bli upprörda och tyckte jag förminskade deras konst, för det är verkligen en konst att ha kunskap om psykiska sjukdomar, att känna igen olika typer, att ha den medicinska kunskapen om behandlingar. Men det får duga så nu. Jag vill mest konstatera att mycket av psykiatrin bygger på den medicinska modellen, mycket handlar om sjukdom.

En annan grundförutsättning är att många patienter varit med om svåra händelser. Jag har tidigare länkat till denna studien, en liten studie där man undersökt patienters upplevelser av trauman, och kommer fram till att "While many patients with serious and persistent psychiatric disorders have experienced trauma, this is rarely reflected in the diagnoses, and thus, is not included in the treatment."

Vet att jag läst om liknande studier, men jag minns inte var jag hittade dem. Antalet tidningsartiklar av typen "hen sökte hjälp men fick bara mediciner" som handlar om nån som varit med om svåra saker och sökt vård därför, men inte fått någon att prata med och därför känner sig sviken, är väl typ oräknerliga.

Jag tror att vi åtminstone kan konstatera att det finns många som vårdas av psykiatrin som varit med om svåra saker, utan att det är nån förvrängning av verkligheten eller snabbt dragen slutsats.

Så. Grundförutsättningarna: Mycket i psykiatrin bygger på en medicinsk modell. Många som vårdas i psykiatrin har varit med om svåra saker.


** ** **

Jag har tidigare skrivit om den medicinska modellen bla här:

• Den medicinska modellen.

Och om studien jag länkade till har jag skrivit här:

• Vad händer om jag tror att jag mår dåligt för att någon slog mitt liv i bitar, medan det du ser är en kemisk obalans eller ett dysfunktionellt beteende?

Och denna text är åtminstone delvis en fortsättning på dessa texter:

• Trauman är ingenting.
• Trauman är ingenting. Del 2. (Sexuella övergrepp i psykiatrin.)
• Trauman är ingenting. Del 3. (Hur vanlig vård kan göra traumatiserade illa.)

Och den är första texten i serien Trauma & vård, andra delar hittar du här:

• Trauma & vård 2. Vad är ett trauma? Vilken betydelse har en svår händelse?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Trauman är ingenting. Del 3. (Hur vanlig vård kan göra traumatiserade illa.)

Om vi tar ett steg tillbaka då, från de akut arga reaktionerna på uppenbara övergrepp som sker i slutenvården.Var hamnar vi då? På vilka sett har trauman betydelse och vad finns det för skäl till att vården ofta beter sig som att de i stort sett inte spelar någon roll alls?

Jag läste en text i Läkartidningen häromdagen; Svårare bipolär sjukdom kopplad till misshandel under barndomen. Det är en sammanfattning av 30 olika studier, och det man kommer fram till är:

"Patienter som utsatts för misshandel – fysisk, psykisk eller sexuell – alternativt neglekt i barndomen (före 18 års ålder) och som senare i livet drabbas av bipolär sjukdom har ofta en mer allvarlig sjukdomsprogression än  bipolära patienter som inte utsatts för detta."

Det finns alltså svåra händelser som förvärrar måendet och skapar ett värre sjukdomstillstånd, när det gäller bipolaritet. Svåra händelser är i sig inte trauman, kanske är det här jag och den medicinska modellen går åt var sitt håll. För svåra händelser är bara svåra händelser, ett trauma är det sår man får av det som hände. Att något svårt påverkat hur man mår sen behöver inte tolkas som att man fått ett psykiskt sår som man mår dåligt av, man kan tolka det på andra sätt också. Som med andra sjukdomar. Somatiska. Där det ofta kan kännas mer logiskt att dela upp det. Det finns tex skäl att tro att barn som föds med kejsarsnitt löper större risk att utveckla allergier, ett orsakssamband mellan en händelse och en sjukdomsbild. Inte ett trauma. Och att födas med kejsarsnitt är i sig ingen skada eller sjukdom (om man inte drar det väldigt långt och klassar allt onormalt som sjukt), men det kan öka risken för en viss sjukdomsbild.

"Huruvida en patient med bipolär sjukdom utsatts för misshandel i barndomen tycks med andra ord vara en markör för en mer allvarlig sjukdomsprogression /../ I ett kliniskt perspektiv är förekomst av misshandel i barndomen viktig information att inhämta och något man bör fråga patienten om." 

Skillnaden mellan att förlösas med kejsarsnitt och att misshandlas som barn verkar vara att misshandlade barn kan få psykiska sår, alltså uppleva det som att de har psykiska sår som gör ont, inte bara att de varit med om något diffust, en markör som ökar sårbarheten i en viss sjukdomsbild. (Ok, jag erkänner att detta är en gissning, jag har ingen aning om ifall kejsarsnittsfödda kan uppleva det som ett psykiskt sår.) Man kan kämpa med en massa saker pga dessa upplevda trauman, självhat, skuld, skam, problem med att våga sätta ord på det som hänt, konsekvenser av att någon som gjort illa haft makten över en. Problem med att våga tro att man alls kan eller får finnas. Jag orkar inte leta artiklar nu, men jag har läst studier som visar att patienter i mycket högre grad än vården upplever det som att de svåra händelserna också är orsaken till att man alls mår dåligt.

Vad händer då om mötet med vården är ett möte med inställningen att det rör sig om en markör som man bör informera sig om, så man kan förutse sjukdomsprogression och genom det optimera behandlingen så gott det går? Alltså inte ett trauma, ett sår som blivit av det som hänt, och som är orsaken till att någon mår dåligt, utan en faktor som bidragit, som det där med kejsarsnitt och allergi.

Det är stor risk att man inte känner sig hörd, att man får informera om saker man varit med om är inte samma sak som att någon lyssnar på ett medkännande sätt, verifierar och hjälper en att återupprätta sitt människovärde. Att man i psykiatrin så tydligt är ett medicinskt objekt som ska behandlas, och att man så tydligt är utelämnad till någon som har makten över en riskerar också att förvärra saker, förstärka det som skadat. Upprepa. Göra så att vården istället för att försöka sy ihop såren, hjälpa dem att läka, petar i dem, tittar på dem, skär lite djupare, och lämnar dem öppna, för att de inte ser att det är ett sår de handskas med, för att man har ett kliniskt perspektiv och glömmer sånt som känslor, sånt som samband. Sånt som att svåra händelser också kan vara trauman, inte bara markörer som visar på risk för ett visst sjukdomsförlopp.

Sånt som känslor spelar stor roll. Speciellt i vissa typer av misshandel, som vid sexuella övergrepp, är det många som berättar om hur de känner sig gjorda till objekt, att de blir avplockade sin mänsklighet i viss mån, att de fråntas det att vara ett subjekt.

Ser ni parallellen till psykiatrin? Jag tillhör inte dem som tycker att allt psykiatrin gör är övergrepp, men mycket av helt grundläggande saker i psykiatrin riskerar att upprepa saker från det som traumatiserat. Att gång på gång behöva berätta om det svåra utan att få hjälp att läka, är att förstärka och förvärra såret. Att gång på gång bli betraktad som ett objekt är att villkoren för övergreppen bekräftas och återskapas. Och makten, där det dessutom hela tiden finns (uttalat eller outtalat) en vetskap om att vården har rätt att ta makten över en nästan helt, upphäva all integritet, brotta ner en, spänna fast en, ge en mediciner man inte vill ha. Ok, det är bara i extrema fall, men det är inte svårt att se parallellerna till övergrepp, även om maktövertagandet i vården kan vara fullt försvarbart, till skillnad från vid övergrepp, där det är motsatsen. För den som bär på erfarenheter av övergrepp och våld är det inte konstigt att det blir skrämmande, farligt, att det påminner om det som gjorde illa.

Och samtidigt är det helt korrekt och vettigt utförd vård, enligt den medicinska modellen. Det behöver inte vara antingen eller, fel eller rätt. Det som skadar behöver inte vara att patienter våldtas, misshandlas eller utsätts för tvångsåtgärder på ett sätt som strider mot lagen för att göra illa. Det kan vara helt vanlig vård, till och med bra utförd. Korrekt och med vänlighet. Det kan vara att undersöka symptomen, försöka kartlägga sjukdomsbilden och orsakerna till den, riskfaktorer och saker som kan förvärra förloppet. Att ta välgrundade beslut om svåra behandlingsmetoder, sätta in de mediciner som behövs. Skydda patienten från sig själv i de värsta tillstånden.

Och det är inte något fel i de sakerna. Det kan vara fullt försvarbart. Bra. Nödvändigt. Gott. Exemplet jag tog handlar ju om bipolaritet, som jag förstått det finns det många med den typen av problem som kan bli mycket hjälpta av medicin. Och ska man göra en korrekt medicinsk bedömning måste man nog... eh.. ja.. göra en korrekt medicinsk bedömning. Jag motsätter mig inte det. Faktiskt inte heller någon av de andra delarna av behandling heller, även om bältning känns väldigt problematiskt.

Däremot tror jag att man gör ett misstag när man beter sig som att det är antingen eller. Antingen sjukdom eller trauman. Antingen att den medicinska modellen är korrekt eller att trauman spelar roll. Att det är ett misstag att bete sig som att trauman inte är någonting, knappt finns, eller i vilket fall saknar betydelse. De har stor betydelse, eftersom man riskerar att förvärra sår, göra skador värre. Och de har stor betydelse, eftersom så många patienter verkar uppfatta det som att deras problem beror på det svåra de varit med om. Förtroendet för vården står då också på spel. Om de sår man har blir bekräftade och sedda eller inte.

Faktiskt oavsett om de är orsaken till hur man mår. Om man kommer med en trasig tumme med ett öppet sår som blodet flödar från till akuten, så vill man att någon ska hjälpa en att sy ihop den, även om orsaken till att man är yr kanske är att man har diabetes som ingen ännu upptäckt. Det behöver inte vara antingen eller. Man kan bry sig om både och. Skada och sjukdom. Och att båda kan finnas i samma person och påverka vartannat behöver inte betyda att man måste välja. Tvärtom. Man borde vara mån om att handskas med båda då.

Att vissa moment i normal sjukvård kan vara i grunden problematiska för den som tidigare traumatiserats behöver inte betyda att det enda vården kan göra är att rycka på axlarna och komma fram till att den vård man ger visst är bra, eftersom den är korrekt och medicinsk, och om nån skadas av den finns det inget att göra. För det finns något att göra.

Bara att se att trauman existerar, att många som vårdas i psykiatrin varit utsatta för svåra saker, och fått psykiska sår av dem, är att göra något. Det finns studie på studie som visar det, att det är så. Tex den Läkartidningen tar upp kan väl tolkas så. Och att bli medveten om vilka delar av vården som kan vara problematiska och riskera att göra illa betyder att man kan parera det, minska risken för skador. Och ibland finns det inget val, det finns tillfällen när man måste göra sånt som retraumatiserar eller som skapar helt nya sår, för att det är den enda möjliga vägen att rädda någons liv. Men det betyder inte att man aldrig kan göra nåt, att det är lika bra att bete sig som att trauman inte är något, inte har någon betydelse.

Och jag tror det finns ett glapp. Förutom glappet mellan medicinsk och psykologisk förståelse. Något som handlar om frågan om korrelation och kausalitet. Är det något som samexisterar bara, sjukdomssymptomen och de svåra händelser patienter varit med om, eller är de svåra händelserna den egentliga orsaken till att symptomen alls utvecklats?

Men vet ni? Det är viktigt i många sammanhang att förstå skillnaden mellan kausalitet och korrelation, men i detta sammanhanget har det inte så stor betydelse. Vi kan se att många som vårdas i psykiatrin varit med om svåra saker. Mycket i de vårdformer som psykiatrin erbjuder är problematiska om man varit med om svåra saker. Speciellt om det rör sig om slutenvård, och ännu mer om det behövs tvångsvård. Vi behöver inte se mer än så, vara helt klara med orsakssambanden, vad som är korrelation och vad som är kausalitet.

Vi kan styra upp det nu, utgå från att många som vårdas i psykiatrin varit med om svåra saker, och att mycket i de vårdformer som erbjuds då blir problematiskt.

Ja, jag skrev samma sak helt nyss, men jag ville skriva det igen. För så mycket vet vi. Och det behöver inte finnas ett val mellan att ta in den vetskapen och forma vården så den retraumatiserar och traumatiserar så lite som möjligt, och att erbjuda korrekt medicinsk vård. Man kan kombinera. Det spelar så stor roll att man skiter i att försöka så ofta, som det är nu. Man gör illa, skapar nya sår, förvärrar gamla.

Det är något. Inte ingenting. Trauman är något. De spelar roll. Det borde vara en vetskap som fanns med i varje möte med varje patient. Men det är en lång väg kvar dit.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att skapa en tolkning där bara manipulation eller passivisering ses som möjliga förklaringar.

Ibland tänker jag att det finns problem som handlar om att det är öppet för olika tolkningar av vad psykisk problematik / psykisk sjukdom / psykisk ohälsa / saker psykiatrin bör behandla egentligen är. Det kan ju finnas nåt gott i det, öppenheten där olika tolkningsmodeller ger olika perspektiv som innehåller olika sorters förståelse, kan ligga till grund för olika former av hjälp, och bredda perspektiven så mycket mer än en enda modell nånsin skulle kunna göra. Jag är inte för likriktning, det är inte det. Jag tror det är gott med olika perspektiv. En del behöver medicinska modeller, och för deras problem passar de bäst. Andra behöver psykologiska modeller. För andra är det i det socialpsykologiska som nånslags klarhet går att hitta. Och för en del behövs lite av allt. Jag tycker det är bra, om det kan få vara så, om de olika perspektiven kan få finnas. Jag tycker att man snarare har en tendens åt att likrikta sig för mycket, och att det handlar om mode i vilken riktning likriktningen sker. Man kan vara så ivrig att slänga ut de gamla modellerna när de kommer nån ny som verkar bra. Det blir ett väldigt slängande hit och dit, och jag tror inte det är så lyckat. Jag tror mycket går förlorat i det, denna strävan efter "den sanna modellen", "den rätta lösningen" eller vad det nu är man tänker sig att det är.

Ändå. Öppenheten i definierandet är problematisk. För man kan använda den öppenheten på sätt som inte alls är till hjälp för patienterna. När jag läser om manipulation, när jag tänker på manipulativa patienter, när jag tänker på vården när den är som mest surrealistisk, då hamnar jag där. Inte bara, men bland annat där hamnar jag, med mina tankar. I detta som handlar om att det kan vara upp till varje person att göra sin egen definition av psykiatri, psykisk problematik, och också av mig och mina problem, och om de nu alls är problem.

Det är ju inte så väldigt svårt att använda några retoriska trick, maktmedel och en stor dos av teoretiserande, för att helt enkelt trolla bort problem. Man kan göra såhär, till exempel:

Steg ett. Man börjar med att bestämma sig för en strikt medicinsk modell, då sållar man bort alla teman som handlar om uppväxt, hur sammanhanget påverkar en, anknytning, andra psykologiska teman. Det blir irrelevant. Egentligen är orsakerna till tillståndet irrelevanta, även de orsaker som rör arv, gener, sånt. För det kan man ju inte påverka ändå. Så allt det där som handlar om orsak, det räknas bort. Det som är viktigt är att definiera symptom, och klassificera dem i olika diagnoser.

Steg ett är avklarat. Problematiken har förminskats till en samling symptom, snyggt och prydligt uppradade, klassificerade och etiketterade.

Ganska många sysslar med det steget, för enkelhetens skull. För det är så vården är uppbyggd, systemets ram vilar på detta, att utgå från dessa klassifikationer, denna medicinska modell. Kanske kan orsaker nån gång få plats, men det centrala är samlingen av symptom.

Men varför stanna där? Nästa steg kan vara att definiera symptomen som beteenden. Så. Steg två. Då sorterar man bort sånt som känslor, upplevelser, personliga tolkningar av det som händer som irrelevant. Det viktiga är hur man beter sig. Om man fokuserar på att bete sig normalt, kommer man må bra.

Mycket behandlingar nu är beteendeinriktade. Och det kan vara bra. Jag har gått i kbt, jag vet mycket väl hur mycket ens beteende påverkar tankarna och känslorna, och hur man kan påverka på alla håll mellan de tre, och att det kan ge resultat. Att bete sig på ett annat sätt kan onekligen få en att må på ett annat sätt. Det är i sig inget fel i det. Om man nu inte fokuserar på att det kanske inte är tillräckligt för alla, i alla lägen, alltid. Den likriktning som är nu ligger farligt nära det ganska ofta. Att tro att beteendeinriktade behandlingar är det rätta. I singular.

Det som blir riktigt problematiskt är när man hoppar över kbt-behandlingarna, där man sysslar med att hjälpa människor att hitta alternativa beteenden, och jobba med känslor och tankar också. För.. vi kan gå vidare till steg tre.

Steg tre är att definiera beteenden som något som är viljestyrt, och då mena att man alltid kan styra sitt beteende. Att det bara handlar om att bestämma sig, och att understryka att människor är ansvariga för sina handlingar. Vill man ha vård, så kan man låta bli att skada sig tex. Eller dissociera. Eller uppvisa något annat beteende som inte är önskvärt. Med den synen är det högst rimligt att skriva kontrakt som villkorar vård för självmordsbenägenhet med att man inte får uppvisa självmordsbeteende o dyl. Beteende är val, det handlar om att ta ansvar för sin situation, och då kan man välja ett annat beteende. Helt utan hjälp att hitta alternativen, bara med hjälp av sin vilja.

Det jag tycker är mycket märkligt i denna synen är varför man alls erbjuder vård för problematik som handlar om symptom som klassas som beteenden, som man klassar som nåt man kan styra över om man bara bestämmer sig för att försöka. Det verkar ju som bortslösade pengar utifrån den synen? Att lägga vårdresurser på nåt som bara handlar om att försöka uppfostra den som inte förstår vad som är rätt beteende.

Jag vill inte tro att det är så vanligt att man ger sig på den punkten, med tanke på hur stort kbt är just nu är det väl rimligt att tro att de flesta uppfattat åtminstone något om vad den behandlingsformen går ut på. Och att man kan behöva hjälp även i beteendemässig problematik. Och att beteende är sammanflätat med tankar och känslor, och kanske också något av att det kan finnas orsaker till dem. Dessvärre möter man den synen ganska ofta om man läser om (svårt) självskadebeteende eller dissociation. Konstig slump, det där, att det är just när det handlar om problematik som vården i stort är rätt oförmögen att hjälpa människor med, som det förvandlas till nåt man skulle kunna styra med sin vilja, om man bara försökte.

Och dessvärre brukar de som går så långt som till steg tre i det här också gå till steg fyra.

Steg fyra är: definiera alla icke önskvärda beteenden som manipulationer. Tolka dem som (barnsliga) utspel som handlar om att försöka få något man inte behöver eller skulle bli hjälpt av att få.

Som bonus kan man också definiera hela personen och allt hen gör som manipulativt. Aldrig ge hen en chans att bli hörd, aldrig samarbeta med hen, aldrig diskutera med hen. Bara "vara tydlig", "sätta gränser", låta saker "få konsekvenser" och andra uppfostrande strategier.

När man har kommit så långt har liksom problematiken försvunnit. Den har ingen bakgrund, inga orsaker, och om den har det så är de irrelevanta. Det är en samling symptom, där man bestämmer sig för att bara de beteendemässiga är relevanta att bry sig om, sen definierar man beteenden som nåt man själv kan styra över.

Där finns det ju ingen problematik kvar att behandla. Så det man försöker behandla, eller uppfostra fram, detta som handlar om bristen på att vilja uppvisa friska beteenden. För det måste ju handla om brist på vilja? Det finns ju inga skäl till andra tolkningar, allt annat är ju borttrollat på vägen.

Och det enda logiska då, när det handlar om att se allt som en brist på vilja, är att tillämpa en tolkning som handlar om att det rör sig om att försöka manipulera sig till något man inte behöver. Det ligger väl rätt nära till hands också att tankarna kommer in på passivisering, speciellt om personen är sjukskriven. Passiviseringstanken är ju helt central i sjukförsäkringssystemet. Så. Kanske är bristen på vilja ett resultat av passivisering, och det man tolkar som manipulationer kan då ses som ett sätt att försöka skydda sin passivisering, för att det är en svår sak att ta sig ur passivisering.

Här kan läkare sitta med rynkade pannor och medkännande blickar, för detta är ju ett problem på riktigt, det är inte bara som patienten hittat på. Hen har tvingats till passivisering av ett system som inte förstått hur destruktivt det varit för hen, och nu är hen fast i det och mycket rädd och har mycket motstånd, och använder manipulationer för att slippa konfronteras med att det är möjligt att inte vara passiviserad.

Känner ni inte igen det? Jag gör. Ja, herregud. Men det är bara de läkare som är "medkännande" och "goda" som kostar på sig detta med rynkade pannor och liknande, de andra kan bli direkt elaka när de "avslöjat" att detta egentligen är problemet.

Avslöjat. Alltså då i betydelsen att man använt sitt tolkningsföreträde för att definiera vad i problemen som är av vikt, och systematiskt skalat bort allting, till ingenting återstår. Utom då detta som egentligen är uppvisande av ett obegripligt lidande, men då lätt kan förklaras med passivitet och manipulation.

Så kan man använda öppenheten i definitionerna av vad problem är, och vilka insatser man tycker är rimliga utgår ju från hur man definierar vad problemet är. Jag tycker det är problematiskt. Att man ens kan få för sig att använda den auktoritet man har som behandlare på det sättet. Jag tycker det är helt orimligt, på alla sätt.

Låt mig återkomma till min definition av det som klassas som manipulationer i psykiatrin, som jag skrev om i förra inlägget. Jag tror det handlar om "symptom som patienten uppvisar och som jag har svårt att handskas med, förstå mig på, eller orka med, och därför har behov av att ogiltigförklara som tecken på en verklig problematik".

Och jag tror det är där vi ska möta problemet med patienter som manipulerar. Hos den som tycker att de gör det. Jag förnekar inte att det finns patienter som manipulerar, det finns det säkert. Men ibland är lösningen ändå inte där, hos patienten. Jag tror att allt av tyngd i det här handlar om synen på patienten. Kanske också om synen på problemen. Vilka definitioner man tillåter och ser som något ok. I vilket fall tror jag man borde vända blicken mot behandlarna i detta. Och faktiskt mest läkarna, för de har störst auktoritet och är de som mest sysslar med att legitimera denna sortens tolkningar av patienter. Jag tror det är där nycklarna för att komma vidare finns, om det nu är vidare vi vill? Det finns ju fördelar också med detta, att kunna förvandla problem till luft, en problematik till en jobbig människa som behöver skärpa sig. Det avlastar ju vården ett visst behandlingsansvar. Men ska vi vara nöjda så? Ska vi låta det vara så, att man kan spela ut systembrister och kunskapsbrister på patienter lite hur som helst, bara för att man har möjlighet?




Se även tidigare inlägg jag publicerat de senaste veckorna på samma tema:

• Att vara en manipulativ patient.
• Är självskadebeteende manipulativt? Är dissociation? Är det manipulativt att alls må dåligt?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Är självskadebeteende manipulativt? Är dissociation? Är det manipulativt att alls må dåligt?

Vill börja med att igen ta upp definitionen från bloggen dralbinsson, som jag skrev om i förra inlägget. "Med manipulation inom vården brukar vi mena: en patient som förstärker sina egna symtom i syfte att uppnå en åtgärd, som inte är medicinskt adekvat."

För det finns mer här. Att tänka på. I detta med manipulativa patienter. På hans definition låter det ju som att manipulation är något man gör medvetet. Man förstärker sina symptom, för att uppnå nåt. Det borde i praktiken kunna vara vilka symptom som helst, och man borde kunna manipulera på en mängd olika sätt.

Men. I praktiken verkar det som att man redan bestämt sig för att en rad symptom är manipulativa. Att de i sig är att betrakta som manipulationer. Självskadebeteende är väl det vanligaste. Det ses som nånslags sanning att självskadande är manipulativt. Och sen agerar man utifrån det. Tex kan man agera genom att inte ge någon uppmärksamhet om hen har såna symptom, eller så kör man rentutav med bestraffningar. Eller.. ja.. från behandlarhåll vill man väl hellre kalla det "konsekvenser". Man har bestämt sig för att symptomen är manipulationer, något personen styr med sin vilja, och att hen skulle kunna sluta. Det rimliga då vore väl att tänka att hen kunde sluta om hen gavs chansen att bli hörd om hen kommunicerade på något annat sätt. Och att man skulle ge såna chanser. Men tvärtom verkar det som att det är vanligt att man gör vad man kan för att stänga alla möjligheter för patienten att bli hörd, om hen nu haft detta "manipulativa beteende".

Även om det nu var ett manipulativt sätt att kommunicera, detta att skada sig, hur tänker man sig då att det skulle bli bättre av att strypa alla chanser till att bli hörd, trodd och tagen på allvar? Jag förstår inte.

Men det jag egentligen tänkte vända mig mot i detta inlägget är just att klassificera ett visst symptom som manipulativt. Finns det verkligen evidens för en sån syn, att det går att dela in symptom i manipulativa och riktiga, just utifrån vilka symptom det rör sig om? Och om nu manipulation betyder att man förstärker sina symptom, hur kan då symptomen i grunden vara manipulativt? Då handlar det ju inte om att förstärka något, utan att medvetet hitta på, skapa, agera ut, något som inte fanns där egentligen. Något som inte är ett riktigt symptom (och kanske inte heller tecken på en äkta problematik).

Det finns mycket konstiga uppfattningar om självskadebeteende, och jag tror lite hänger ihop med att man slentrianmässigt diagnostiserat alla som skadat sig med EIPS/borderline. I den diagnosen ingår också kriterierna att man ska vara impulsiv och manipulativ. Och då sker på nåt sätt en sammanblandning och en fördumning som jag faktiskt inte förstår är möjlig bland människor som tex har läkarutbildning. För visst måste man som läkare veta att man inte måste uppfylla exakt alla kriterier för att uppfylla en diagnos? Och framförallt: visst måste man vet att det handlar om olika symptom, att det inte går att gröta ihop kriterierna som om de var samma, liksom synonymer man radar upp i texten? Jag tror det är det som hänt med självskadandet, att åtminstone en bit av förklaringen finns där. Att man trycker ihop det, gör det till samma. Skadar man sig har man borderline, har man borderline är man impulsiv och manipulativ. Därför är självskadande impulsivt och manipulativt. Därför kan man se allt självskadande som manipulationer. Ungefär så tror jag att logiken ser ut, om man hårddrar det och gör det tydligt. Jag tror alltså inte att nån medvetet tänkt så, jag tror bara att det är det som hänt. Och så missar man sånt som nyanser, att se personen som sitter framför en. Man missar att det är rätt många som skadar sig som inte alls uppfyller kriterierna för EIPS, och man missar att se att även om någon gör det, betyder det inte att varje enskild handling personen gör, uppfyller alla EIPS-kriterierna. Det är alltså möjligt att skada sig utan att det är ett uttryck för impulsivitet eller manipulation. Det borde vi veta vid det här laget. Ändå verkar det inte så, som att vi vet det, som att vi har det med oss i den kollektiva förståelsen, varken av självskadande eller av manipulationer i vården.

Det är inte bara självskadande som automatiskt klassas som manipulativt. Många dissociativa symptom ses också som manipulativa. Det framstår också som lite märkligt, om nu manipulationer i vården handlar om att försöka få vårdinsatser. Tror vi är rätt många dissociativa som upplever det som ett relativt hopplöst projekt att försöka få vård för dissociation. Fast ja, jag tänker ju på mitt sätt då, eftersom jag har det med mig, i upplevelser, minnen, i kroppen. Vetskapen om att dissociation är på riktigt, inte bara ett skådespel för att få uppmärksamhet eller nånslags rop på hjälp. Det där att klassa symptom som manipulationer innebär väl att man i praktiken räknar bort dem som att de inte är på riktigt. Och då behövs ju ingen vård för dem, eftersom de inte finns. Skulle jag vilja manipulera till mig vård låter det ändå som att det skulle vara smartare att visa upp symptom som inte tyder på dissociation, eftersom dissociation nu så ofta räknas bort som ingenting. (Jag har till och med träffat läkare som helt enkelt bemött det som att jag inte sa något alls, när jag sa något om dissociation. Alltså som att jag bara suttit tyst. De svarade inte ens, låtsades inte ens om att det hänt, att jag sagt nåt.)

Ibland tänker jag mig att den korrekta definitionen på manipulation i psykiatrin egentligen skulle vara "symptom som patienten uppvisar och som jag har svårt att handskas med, förstå mig på, eller orka med, och därför har behov av att ogiltigförklara som tecken på en verklig problematik".

Och även om det finns några symptom som är vanligare än andra i det, tex för att det finns vissa områden där man har mindre kunskap, färre inarbetade behandlingsmetoder eller mer fördomar, så kan det tillämpas på lite av varje, beroende på hur trött, frustrerad eller stressad en behandlare är. För det är ju smidigt, det där. Att göra symptom till ingenting och något patienten själv styr över. Speciellt med så besvärliga saker som dissociation, eller så potentiellt livshotande saker som självskadande. Men ibland orkar man väl inte med vanligare saker heller. Ätstörningar, ångest, självmordstankar, det kan också klassas som manipulativt, om man hamnar med en behandlare som tycker att man bara borde skärpa sig. Och alla beteenden kan klassas som det. Att visa sin ångest, att inte visa tecken på ångest, att sätta ord på det som händer, att inte prata, att hålla ihop så att det vardagliga livet kan fungera, att inte hålla ihop tillräckligt, så att det rasar, att söka hjälp, att inte söka hjälp.

Egentligen kan allt räknas som manipulationer. Det enda som inte kan klassas som manipulativt, är att må bra, alltså inte dölja problemen under ytan, utan att på riktigt må bra, fungera, inte ha behov av vård.

Det är ju mycket märkligt, med en psykiatrisk vård där det enda som säkert är helt ok är att vara frisk och inte vara där. För att återkomma till min formulering från förra inlägget så är det ju helt vrickat.

(Jag tror att hallucinationer är undanräknat här, att det faktiskt alltid tas på allvar, ses som nåt äkta, aldrig manipulativt eller trams, aldrig nåt man kan ta sig i kragen och slippa ifrån. Kan inte låta bli att tänka att det till viss del handlar om att det är behandlaren som har makten att avgöra vad som är normalt och vad som är hallucinationer, att det blir tydligt där vem som har tolkningsföreträde, och ska ha det. Det är smidigt på nåt sätt, när man kan räkna bort patientens egna uppfattningar om sig själv och världen. Såklart är det inte bara därför, såklart vet man att hallucinationer är tecken på att någon har en problematik, men jag uppfattar det som att hallucinationer har en sån extrem särställning jämfört med allt annat. Visst vet vi väl att ångest och självmordstankar också är tecken på problem? Varför tas inte det lika självklart på samma allvar? Kanske är det lite jobbigt ändå, att inte självklart få ha tolkningsföreträdet?)

(Såklart borde man kunna manipulera även med hallucinationer, säga att de är värre än de är, låta bli att berätta om dem, såklart borde alla symptom gå att använda manipulativt, om man nu vill manipulera?)

Men ja. Om vi struntar i det där med hallucinationerna. Det är märkligt med en psykiatrisk vård där det enda som helt säkert är ok, är att inte behöva vården. Och jag tror inte det handlar om patienterna, att det är som det är. Åtminstone inte mest. För vi kan inte välja att vara friska, vi kan inte välja lycka, sånt är reserverat för folk som mår väldigt mycket bättre. Mår man bra nog att kunna välja lycka så har man inte i psykiatrin att göra.

Jag har så ofta önskat mig en instruktionsbok, där det står hur det är ok att bete sig, kommunicera sina behov och vilka symptom man får låtsas om att man har. Så att det skulle vara möjligt att låta bli att göra sånt som kan klassas som manipulativt. Så det skulle vara möjligt att nå det där som handlar om att prata och bli hörd. Som det är nu är det ju helt godtyckligt, slumpartat och ibland surrealistiskt. Vad som helst kan när som helst bli klassat som att jag hittar på, låtsas, försöker lura till mig nåt jag egentligen inte har behov av. Jag tror inte det handlar om mig, faktiskt. Jag vet att jag i stort sett alltid gör vad jag kan för att inte manipulera någon. Min kontakt med psykiatrin har åtminstone lett till det, att jag är helt skräckslagen för att bli tolkad som manipulativ. Samtidigt är jag rädd för att inte förstå spelreglerna, så jag kan undvika att manipulera utan att mena det. För vad jag än gör kan ju ses som manipulationer. Om jag bara råkar hamna hos en behandlare som inte har tid, orkar, kan eller vill förstå sig på mig. Då kan alla mina symptom tyda på manipulation. Att jag söker hjälp, att jag haft vård i så många år, att jag inte lyckats bli fri från problemen. Allt blir sett som ett skådespel. Hur ärlig jag än försöker vara.

Ja. Jag tror mer på min egen definition än Dr Albinssons. Att det som ses som manipulation är "symptom som patienten uppvisar och som jag har svårt att handskas med, förstå mig på, eller orka med, och därför har behov av att ogiltigförklara som tecken på en verklig problematik".

I den definitionen ryms åtminstone nåt som gör vården begriplig för mig. Hur vården kan vara så, är däremot inte alls begripligt för mig.



Orkade inte skriva så mycket om dissociation idag, ta fram exempel eller så, men vill rekommendera Mikaela Javingers text Spela död, som anknyter lite till detta.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att vara en manipulativ patient.

Jag återkommer till detta att bli tolkad som manipulativ. Helt enkelt för att jag har svårt att göra mig fri från de tolkningarna. De följer med mig in i nya relationer, framförallt när jag söker vård, men även i andra typer av relationer. De säger mig att om jag behöver något är jag manipulativ. De säger att om jag är rak, tydlig och ärlig med vad jag vill, behöver, eller hur jag mår, är det ungefär som att ljuga. De säger mig att jag hela tiden försöker få mer än jag förtjänar och är värd, och att jag nog inte är värd något alls.

Jag googlar på det, tänker att jag vill förstå från den andra sidan. För inte kan kriterierna för att vara en manipulativ patient vara så, att man behöver, att man är rak, tydlig och ärlig?

Jag hittar bla en text på bloggen dralbinsson. Där finns bland annat definitionen "Med manipulation inom vården brukar vi mena: en patient som förstärker sina egna symtom i syfte att uppnå en åtgärd, som inte är medicinskt adekvat." Det står en massa annat där med, en del saker som jag känner mig tveksam till. Och även om han vänder och vrider lite på det där med manipulativa patienter, så är utgångspunkten att de som tolkas som manipulativa är det. Man kan se det som att de bara kämpar för att få vård, och att de inte ser någon annan väg än manipulation. Men man kan tydligen inte se det som att de faktiskt inte manipulerar, att det kan hända att manipulationen bara finns i tolkarens ögon.

Och ja, jag vet. Alla tankar ryms inte i en enda bloggtext, varken min eller hans, men det är som att man alltid utgår från detta, att de patienter som klassats som manipulativa också är det. En av anledningarna till att jag inte kan göra mig fri från dessa tolkningar, är just att det är när jag varit som rakast, ärligast och minst manipulativ, som jag tolkats som manipulativ. Var jag då det utan att fatta det själv? Eller kan det kanske ha varit en förhastad tolkning av mig?

När jag googlar hittar jag också en text av Thérèse Eriksson. Där finns detta resonemanget:

"Grundförutsättningen är att patienter som manipulerar inte ska lyssnas på. De bedöms ofta vara impulsiva och bemöts paternalistiskt och gränssättande; patienten vet inte vad som är bäst för hen. Att bli negligerad i sin egen vård, att ständigt ifrågasättas och aldrig få sina åsikter hörsammade kan, grovt indelat, ge en av två vitt skilda reaktioner. Antingen slutar patienten att försöka uttrycka sina önskemål. Patienten bli lugn, följsam och tyst. Detta uppfattas ofta som att patienten har tagit sitt förnuft till fånga och blivit samarbetsvillig. I själva verket är det bara en variant av Seligmans teori om inlärd hjälplöshet. Det andra alternativet är att patienten skriker ännu högre. Försöker bli ännu tydligare med sina önskemål. Hen uttrycker dem oftare, starkare och till fler personer. Detta uppfattas ofta som att patienten blivit sjukare, kräver kortare tyglar och ännu mer gränssättning. Patienten manipulerar. "

Jag blir ändå yr av alltihop. Hur kan det vara manipulation att skrika på hjälp när man behöver hjälp? Att skrika högre om ingen lyssnar? Det låter inte sjukt?

På många sätt tycker jag att systemet är sjukt, och bygger på en patientroll som inte är särskilt mänsklig. Åtminstone rymmer den inte acceptans för särskilt många olika sätt att vara människa med problem. För det mesta har jag upplevt det som att det finns ett sätt man får vara, det finns alltså en patientroll. I singular. Om man inte går in i den rollen, är man då manipulativ?

Låt mig ge nånslags exempel. Om man vill ha hjälp, och ska skapa stora chanser att få den hjälp man vill, är det normala och förväntade detta: man försöker läsa av läkaren och se vad hen önskar av en. Hur hen förväntar sig att man ska vara, hur mycket hen vill lyssna, hur intresserad hen är av mig som person. Man anpassar sitt språk efter detta. Man framställer sina problem på ett nedtonat sätt, som att man har svårt att hitta orden eller skäms för att säga hur det är. Det är bra att slänga in några väl valda ord som ledtrådar så läkaren hamnar i rätt riktning i sina tankar. Om man tänker att man kanske vill ha kbt för att se om det kan hjälpa vid depressionen, så mumlar man något om hur man känner igen sina depressiva symptom men är maktlös inför dem när de förvärras, att man inte har några verktyg och inte vet vad man ska göra. Verktyg, det är bra, det förknippas i allmänhet med kbt. Vill man bli inlagd tar man fasta på det självmordsbenägna, och hur man inte vet om man ska klara sig. Men man måste göra det med vaga ord, och helst ska läkaren behöva dra saker ur en. Annars är det misstänkt. Vill man ha hjälp för ångestdämpning pratar man om sina ångestattacker, hur de ser ut, hur långa de är, hur man mår i dem. Man skiter i att ta upp sånt som orsaker, sammanhang, tankar kring varför man har ångest som ett fenomen i sitt liv. Om man får frågor om sånt mumlar man och vet inte riktigt.

För man ska inte veta. Man ska kanske skämmas. Man ska vara tillbakadragen, hjälpsökande, men se hjälpsökandet som en börda. Man ska förminska sig och lämna över sina problem till nån som vet bättre. Som kan dra slutsatserna, se mönstren, förstå.

Det är detta som är det normala. Det ses inte som manipulativt, ses inte som infantilt, ses inte som utspel. Det ses som att man söker hjälp.

Och det låter mycket utstuderat och beräknande när jag beskriver det sådär. Men faktiskt insåg jag inte fullt ut att det var sådär spelet går till, förrän jag slutade delta i det. När jag var deprimerad, övermedicinerad och i stort sett alltid ångestfylld, när jag var jagad av skam och hatade mig själv, då gick det där av sig själv. Dessutom vågade jag inte stå för mina behov, så när jag väl hade nån tanke om vad som kunde hjälpa mig vågade jag bara framföra dem i inlindad form. Som att prata om verktyg när jag ville prova kbt. Och alla vet väl att man måste vara akut självmordsbenägen för att bli inlagd, och vet man inte det så ges massor av signaler om det, så att ta fasta på det när man är där var inte komplicerat att förstå. Dessutom var jag ju det, självmordsbenägen. Och det var akut att inte förstå hur jag skulle klara att låta bli att döda mig. Annars hade jag aldrig suttit där, på psykakut med en främmande läkare och försökt få stanna.

Jag tycker att mycket i detta kan ses som manipulativt, men det är det alltså inte, enligt psykiatrin. Det är att inordna sig i patientrollen och bete sig som förväntat. Det som istället tolkas som manipulativt är motsatsen. När jag slutat skämmas, vågade formulera mina tankar om mig själv, mina problem och vad de berodde på, och mina behov, och trodde jag hade rätt till hjälp, blev det värre.

Det är där nånstans jag har svårt att förstå vad det är som händer. Hur kan det vara manipulativt att framföra sitt behov av hjälp så tydligt och ärligt man kan? Jag tänker på det där jag läste när jag googlade, om att det handlar om att försöka få hjälpinsatser som man egentligen inte behöver. Men jag behövde ju hjälp. Att säga det, hur kan det vara en manipulation? Varför är det i sig misstänkt, varför blir man så lätt betraktad som manipulativ då?

Jag tänker på det där med hjälpinsatser man egentligen inte behöver. Och att jag aldrig förstått liksom varför de trott att jag försökt manipulera mig till en plats i slutenvården tex. När det handlat om narkotikaklassade mediciner kan jag förstå det, där ser jag att det kan finnas skäl att försöka manipulera till sig dem. Men slutenvård? Jag har alltid tyckt att den synen vilar på en helt sjukt förvriden bild av vad slutenvård är, och hur det är att vara inlagd. Slutenvård är en pina. Det är tusen stillastående sekunder av total händelselöshet. Det är att bli fråntagen sin integritet, att ofta hamna i maktmissbruk. Att ha andra som bestämmer över en. Det är att alltför ofta bli frånplockad sin mänsklighet och alltför sällan bli lyssnad på. Jag tycker att slutenvård är ett helvete för det mesta. Jag har varit på nån avdelning där det känts annorlunda, men de flesta undviker jag in i det längsta. Enda anledningen till att jag har velat vara där, är att jag upplevt det som enda alternativet ibland. När jag inte klarat mig med öppenvård, inte klarat alla timmar ensam hemma. Inte förstått hur jag ska överleva. Hade det funnits fler alternativ hade jag förmodligen hellre tagit något annat, för slutenvård är så hemskt. Men det finns ju inte fler alternativ. Det är ju det som funnits. Så det är dit jag sökt mig. Fast helt ärligt har jag för det mesta valt bort att söka mig dit. Men när jag varit inlagd är det så det varit. Slutenvården känns som ett dåligt alternativ, men att dö kändes trots allt som ett sämre.

När det känns så, som att det är slutenvård eller död, och man blir tolkad som manipulativ, sedd som att man försöker lura till sig hjälp man inte har rätt till eller behöver. Hur gör man då för att inte höra det som att ens liv är utan värde, att man inte har rätt att få hjälp att överleva, att ens liv inte är något som man behöver vara rädd om?

Och om du undrar, reagerar man på en sån sak med att bli mer depressiv, mer självmordsbenägen, få ökad ångest, så finns det stor risk att också det ses som manipulation. Jag vet inte hur man tänker, också detta har jag så svårt att förstå. Om jag känner att mitt liv hänger på om jag får hjälp, och jag inte får hjälp, då är det normala att ta det med jämnmod? Allt detta slutar liksom med att de signaler jag får är att jag inte har något värde, mitt liv inte har nåt värde, och att det är överreaktioner om jag reagerar som om det hade det.

Det kan inte vara tänkt så. Jag kommer tillbaka dit hela tiden, när jag försöker minnas hur det var och förstå hur det egentligen var tänkt. Kommer tillbaka till att bara se hur det förmedlas att mitt liv inte har något värde, och kommer tillbaka till att tänka att det inte kan vara så det var tänkt, detta bemötande som handlar om att se mig som manipulativ. Och kommer också tillbaka till att tänka på hur man ska framföra sina behov, och att man måste manipulera för att inte framstå som manipulativ. Att man måste låtsas att man inte behöver något för att bli mött som att man kan få sina behov tillfredsställda. Att man måste hata och förakta sitt liv och inte tillskriva det värde, för att få en hjälp som visar att man visst har ett värde.

Jag blir sjösjuk. Jag kan inte trassla mig ur det. Jag trasslar mig bara längre in i det, blir mer fast.

Jag försöker hitta andra ingångar. Tänker på makt. Att det är ett maktspel. Att man rubbar på de givna rollerna om man tror att man vet vad man behöver. Men hur kan det vara ett svar på någonting? Att man inte får tro att man förtjänar hjälp när man söker hjälp? Det är ju helt vrickat.

Försöker tänka vem det handlat om, vem som varit värst. Och det är ingen slump att det är läkare jag skrivit om i detta inlägget. Det är med dem det är värst. Kanske att de har en annan inlärning av vad deras roll ska vara, men framförallt tror jag att det handlar om att man träffar läkare minst av alla, de känner en minst. Och det har varit värst med läkare i slutenvården, dem brukar jag få träffa kanske en kvart. Så. Läkaren har ingen tid att bygga upp ett förtroende för eller en bild av mig som person, om man kan lita på vad jag säger, att det är rimligt att tolka det som att jag faktiskt vet något om mig själv. Så därför litar hen på.. vad? Jag förstår inte. Jag förstår bara att det är ett övertramp att inte bete sig enligt de roller som givits, och ju mindre tid nån har att förstå sig på mig, desto mindre är min förståelse av mig själv värd. Men vad är det som är värt nåt? Om min förståelse inte är värd nåt och den andre inte har tid att förstå sig på mig, vad utgår vården från?

Jag förstår inte. Bara att det är nåt som är vrickat i det, i att man väljer att bygga vården på ingenting eller fördomar hellre än att lyssna på mig, hur kan det vara rimligt? Jag hittar ingen utgång i det här.

Det enda jag kan tänka som innebär en viss lättnad är det här att jag är dissociativ, och att det ställer till problem. För att jag ofta är inkonsekvent på olika sätt. En viss del har kunnat berätta om mina problem, för att den av oss som plågades aldrig skulle klara det, just eftersom hon plågades så svårt. Det kan ha funnits en känslomässig avstängdhet, det brukar vara svårt att läsa av mig om man inte känner mig. Framförallt förut visade jag väldigt lite om jag inte litade på någon. Och ju sämre jag mådde, desto mindre visade jag, desto större blev glappet mellan hur jag mådde och vad andra fick se. I öppenvården visste de det, där lärde de känna mig och ibland lät jag det hemska ta sig igenom och finnas uppe vid ytan, synas tydligare. För jag kände dem och var inte lika rädd för dem. Och visste att det fanns några där som trodde på hur jag mådde och ville hjälpa mig, även när det inte syntes. De visste att det var allvar om jag sa att det var allvar. De visste att jag för det mesta tonade ner och förminskade hur dåligt det var, att jag höll ihop. Och när jag mådde som sämst var det som att jag höll ihop mig med all min kraft, som att jag inte fick släppa ytan, den fick inte spricka, jag fick inte tappa kontrollen, för det var livsfarligt då. Men man kanske måste känna mig för att förstå det.

Det är en lättnad att tänka att det blev som det blev för att läkare tänkt att de ska kunna se på mig hur jag mår, och det har inte alltid gått. Och då ses mina ord inte som ledtrådar och hjälp att tolka vad som händer i min inre värld, utan som manipulationer. Det är en lättnad, för att det är en förklaring som är begriplig.

Samtidigt innehåller den också ett ganska rågat mått av idioti. Hur kan man tro att man ska kunna se på en patient hur hen har det, och kunna tolka det rätt på sådär tio minuter eller en kvart? Hur kan den tolkningen bli viktigare än allt som står i journaler, allt som de i öppenvården förstått innan de sett till att man pallrade sig till psykakut, viktigare än vad man själv än säger? Tänker man sig att människor är så enkla och lätta att läsa av? Att man tänker sig att patienter har förtroende för en och ärligt visar allt från första sekunden har jag förstått, även om det är obegripligt, men även om jag gick att läsa som en bok, hur tänker man sig att ett helt mående ska kunna rymmas på denna lilla kvart? Tänk om den inte ens är representativ?

Och ja.. tänk om det finns sånt som inte syns eller sånt man inte förstår, och därför misstolkar tecknen på? Som dissociation, en kontrollerad yta, (det måste finnas andra såna saker som leder en fel).

En kvart är ju ingenting. Men allt hänger på den där kvarten. Vad som syns. Ju mindre tid en läkare har att bygga förtroende för en, desto större risk är det för maktkamper kring hur man faktiskt mår, och att det blir tolkat som manipulationer om man behöver hjälp.

Det är vrickat.

Det som är allra mest vrickat är att det visat sig att patienter överlag inte alls försöker lura till sig en massa hjälp de inte skulle ha nytta av. Tvärtom verkar det vara så att om patienter ges makten så ökar insatserna till en början, men sen förlikar de sig med verkligheten. Jag orkar inte leta upp referenser just nu, så ni får nöja er med att jag hänvisar till dralbinssons blogginlägg igen. Jag tänker mig att det att insatserna först ökar handlar om att det är svårt att släppa en bild av att det faktiskt finns tillräckligt med vård att få. Och att maktkamperna med läkare som klassar en som manipulativ om man tror det, gör att det blir som att läkaren försöker undanhålla den hjälp man kunde fått. Sen inser man hur lite det finns att få, oavsett vem som har makt, och att det inte är så lönt att kämpa. Vet inte om det är så, men jag tänker så. Det är ju iofs sorgligt om det är så, men det mest konstruktiva kan ibland vara att ge upp att vården ska ge vård, eftersom den ofta är så väldigt oförmögen att ge det som behövs.

Kanske är mitt inre kaos i detta orsakat av att jag blivit tolkad som manipulativ när jag inte varit det. Kanske är det därför allt framstår som en surrealistisk sörja som jag har svårt att ta mig ur. Men om inte ens de som manipulerat blir hjälpta av att tolkas som manipulerade, verkar det som att det skulle vara en mycket bättre idé att lägga bort den där tolkningen som handlar om manipulationer helt. Att försöka sätta sig ner och lyssna, och sen resonera lite tillsammans. Och om man inte kan ge den hjälp någon önskar, då kanske man i vilket fall kan hitta ett sätt att förmedla det, utan att på samma gång förmedla att det är fel att ha behov, att man är en lögnare om man framför dem, och att man är helt orimlig om man upplever det som att ens liv har ett värde och att man borde vara rädd om det.

Det har skadat mig så väldigt mycket att ha det i mig. Jag vet inte hur jag ska hitta ut ur det. Detta är en av de saker jag aldrig kommer klara att förlåta psykiatrin. Att man med en sån ihärdighet, stor auktoritet och med hela sin kraft gång på gång visat mig att mitt liv inte är något värt.

Vi borde ha en helt annan psykiatri. Oavsett vilken hjälp eller hur mycket hjälp man kan erbjuda, så borde man kunna erbjuda ett möte där det ryms medmänsklighet. Det behöver inte kosta mer, det behöver inte ta mer tid. Det behöver inte ens vara svårare. Jag tror de där maktkamperna är helveten för alla inblandade, som inte är helt känslomässigt avtrubbade.

Det är möjligt att se patienter som människor. Jag tror verkligen att det är det. Kanske är jag naiv, men jag tror så helt enkelt för att vi är det. Människor. Och våra liv har ett värde. Det spelar roll om vi dör. Ni borde veta det. Och när vi själva inte klarar att tro på det, så borde ni hjälpa oss, ni borde vara dem som tror i vårt ställe tills vi själva kan. Ni borde aldrig nånsin vara de som tar ifrån oss tron.

Det är så svårt att återta den. Tron på att man är en människa. Om det bara var man själv som vacklade i tro är det väl en sak, men när det blivit förstärkt av människa efter människa med utbildning, auktoritet och makt? Det är så svårt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man gör.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Är du inte sjuk har du väl inget här att göra?

I ett tidigare inlägg skrev jag om det problematiska i att se (all) psykisk problematik som sjukdom. Ett följdproblem av den synen är när de som ska göra bedömningar är fyrkantiga i sjukdomstänkandet. För om man inte passar in i sjukdomsmodellen passar man inte heller in i psykiatrin. Jag har fortfarande inte kommit över chocken när en läkare förklarade för mig att psykiatrins uppgift var att behandla psykiska sjukdomar, och att det alltså betydde vissa speciella sjukdomstillstånd som förbättrades av medicinering, och lätt gick att följa upp. Det var rätt tydligt att hon inte tyckte att jag hörde hemma i psykiatrin alls. För medicin har inte särskilt bra effekt på mig, och i den medicinska modellen för sjukdom passar inte mina symptom och mitt mående.

Hon var väl extrem, dels i hur hårt hon drog det, och dels i att hon sa det så tydligt till mig. Men helt ensam om synen är hon inte, jag har träffat fler, och det skulle förvåna mig väldigt om det inte finns fler med fokus på sjukdom (och medicinering) på annat håll.

Jag vet inte om det finns någon officiell definition av vad psykiatrins ansvar faktiskt är. Vem det är de ska vårda. Kanske att det finns. Men kanske att den i så fall inte riktigt nått hela vägen fram, för de som jobbar där förmedlar väldigt olika syn på vad psykiatrins ansvar är.

Jag vet att jag återkommer till det där att jämföra psykiatrin med somatisk vård, och på många sätt är det inte en solklar jämförelse. Men just förespråkarna av den medicinska modellen verkar ju gilla att göra sig till en av många medicinska inriktningar, så just när det är det jag är inne på så är det väl relevant.

Det som är konstigt är då att somatisk vård inte har den där uppdelningen, inte kan få för sig att det bara är sjuka som ska behandlas. Inte skulle man skicka hem en skadad för att en skada inte är en sjukdom? Såklart att sjuka människor ska få vård. Har man en cancertumör i magen så ska man behandlas på alla sätt som kan hjälpa. Men inte sätter man det i motsättning till frågan om den som fått en kniv i magen ska få vård?

Och om man ska översätta psykiatrins mest fyrkantiga medicinska förespråkare så vet jag inte ens om alla sjukdomar skulle räknas som sjukdomar i somatiken. Såna man kan få av yttre faktorer, tex om man utvecklar några problem för att man bott i ett hus med mögel? Nja.. är det inte ett socialt problem snarare än en sjukdom? Mögliga hus är ju inte vårdens uppgift, så då kan inte effekterna i människokroppar vara det?

Låter konstigt när jag skriver det, men i psykiatrin verkar det vara lite mer fritt hur man ska tolka vad som är psykiatriska problem, och om man nu tolkar det som att det ska vara sjukdom, då är det fortfarande rätt fritt hur man definierar vad som är sjukdom.

Det blir så konstigt. Och surrealistiskt. Och jag återkommer ofta till den där tanken att herregud, inte hade man tänkt så om det var somatiskt. För somatiska problem tas överlag på mycket större allvar än psykiska, somatisk vård skulle inte få för sig att dela in vårdbehov så att bara de med problem som uppfyller exakt rätt kriterier för att klassas som sjukdom inom den teoribildning aktuell läkare sympatiserar med, ska ha rätt till vård. Man skickar inte hem någon som blöder för att hen fått en kniv i magen, och för att man inte vill ha ansvar om hen dör av det (då kan man ju inte ha kvar hen på sjukhuset). Man skuldbelägger inte istället för att vårda den som fått astma, även om det är för att den bott i ett hus med mögel.

Men i psykiatrin kan det vara ok. Att tycka att de som snarare är skadade än sjuka, de som fått problem pga saker de utsatts för, inte har nån rätt till vård, inte ska ha vård. Att de bara ska skärpa sig. Eller kanske gå till vårdcentralen.

Jag vet att en del psykiska problem ska behandlas på vårdcentralen som uppdelningen är nu. Men vi som är tyngre än så i våra symptombilder? Vi som är eller varit hopplösa krisfall som ingen vill ta ansvar för, och blir klassade som det just för att vi inte passar in i sjukdomsmodellen. Vi som inte blir bättre av mediciner eller inte passar så bra in i diagnossystemet. Vart ska vi söka oss? Var är det tänkt att vi ska få vård? Om den psykiatriska vården ska paxas för de sjuka, vems ansvar är det då att vårda de skadade?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Ibland tänker jag på små saker. Som att ha hål i strumporna.

Tänkte skriva en text till om agentskap. Men pga sjukdom (sån där vanlig okomplicerad som man får för att det är höst och för att nån smittar en) får det vänta lite. Blir en annan liten text idag istället, som jag hade liggande.

*

Det fanns en sjukgymnast jag gick hos länge. En sån i psykiatrin. Hon skrev mycket ordentliga och utförliga journalanteckningar, insåg jag flera år senare.

Det fanns så mycket i den kontakten som inte rymdes i journalanteckningarna. Så är det väl alltid. Men så mycket av det som påverkade hur väl jag klarade att göra övningarna. Det var så många saker jag skämdes för och som jag försökte parera. Det kunde vara att jag var svettig under armarna och var rädd att det skulle synas. Eller att jag hade en tröja som var kort nog för att man skulle kunna se magen om jag drog upp armarna så långt jag kunde.

Eller strumporna. Det kan finnas så mycket skam. Det fanns så väldigt mycket skam i mig då. Och jag hade inte så mycket pengar och inte så många strumpor som var hela, och för det mesta brydde jag inte mig om det. Jag var ändå rätt deprimerad, det fanns inte så mycket kraft till det då.

Men där. Hos henne. Jag skämdes så mycket för hålen, för att jag inte tvättat så jag hade några hela strumpor att ta på mig. Och för svettfläckar, naken hud. Jag skämdes så mycket för mig, för min oförmåga, min operfektion. Min mänsklighet. För hennes blickar på min kropp. Det var inte som att hon såg ner på mig. Nej, jag menar inte så. Men hon tittade på mig, hon var sjukgymnast. Och jag blev mer medveten om mig då. Om alltihop jag var, hade med mig. Hade på mig. Visade och inte visade.

Jag försökte hela tiden parera. Så hon inte skulle se. Hål i strumporna eller annat. Ibland la jag mer kraft och koncentration på den sortens parerande, att inte fel saker blev synliga, än på själva övningarna.

Det stod inget om det i journalen. Jag undrar om hon tänkte på det, såg sambandet. Såg att det fanns mycket där som handlade om vem jag kände mig som inför henne. Hur min kropp kändes när jag tänkte på vad den var i hennes ögon. I journalen låter det som att mina framsteg eller tillbakagångar handlar helt om mitt mående, hur jag förhåller mig till mig själv och min kropp. På vilket sätt jag är i mig.

För mig handlade det minst lika mycket på vilket sätt jag fanns i hennes ögon. Hur jag tänkte mig det. Vad som fanns där. Ibland väldigt konkret. Strumporna, hålen. Glipan vid tröjan.

Ibland tänker jag på hur journalanteckningarna sett ut om jag haft samma kläder på mig varje gång. Om förutsättningarna på det sättet varit samma. Om jag aldrig haft svettfläckar att vilja dölja.

Min vilja att dölja det jag tyckte var skamfyllt var konstant. I och för sig konstant förstorad för att jag inte mådde bra, men ändå konstant. Och vilka saker jag tyckte var det var också relativt konstant. Lite skiftade det, men inte mycket. Däremot skiftade det mycket vad jag hade med mig in i rummet till henne. Vilka spruckna sömmar, trasigheter, skampunkter som jag glömt att städa undan inför besöket.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Det finns en evidens som bara omfattar mig.

Jag vill bara säga detta igen. Det finns en sån fixering vid evidens inom vården. Och inte för att det är något fel på evidens i sig. Men ändå. Fixeringen.

Den går hand i hand med fixeringen vid diagnoser. Jag tänker mig det som att vården inom psykiatrin ofta är diagnoscentrerad och fördomsbaserad. Inte patient- eller personcentrerad, hur mycket jag än önskar att det ska ändras, att det ska bli mer så. Inte bara i debattartiklar och värdegrunder, utan i praktiken, på var och en av alla avdelningar, mottagningar, överallt där vård finns.

Det är inte så nu.

Diagnoscentreringen. Det blir lätt att en patient är synonymt med en bärare av symptom. Att symptomen är det som är viktigt, och de ska klassificeras och ordnas i prydliga små högar så man kan sätta en eller flera diagnosetiketter på hen. Sen kan man lägga över alla sina fördomar om hur personer med den/de diagnoserna är, och effektivt blockera alla chanser för att personen ska få plats att vara just sig själv.

Fixeringen vid det evidensbaserade passar bra ihop med detta. För varje diagnos bör det finnas evidensbaserade behandlingsmetoder, kanske är de till och med rekommenderade av socialstyrelsen. Puh, då är ju problemet löst, när ansamlingen av symptom har klassificerats är det bara att tilldela dem billigast möjliga evidensbaserade behandling, så blir det ju så bra som det kan bli.

Och om patienten inte upplever sig som hjälpt är det såklart detta störande, att hen är en person som är mer än själva diagnosen, som står i vägen. Då får man försöka trycka ner det eller motarbeta det på andra sätt. För evidensbaserade behandlingar hjälper, det finns det ju vetenskapliga belägg för, det är inget som handlar om att tro eller inte tro på en metod, och inte om upplevelser.

Ungefär så ser jag evidensfixeringen. När det evidensbaserade blir onyanserad sanning som kör över alla andra sanningar. För helt ärligt, det finns många andra sanningar. Tex den som handlar om att en del är svåra att trycka in i ett diagnosfack, och att det inte är säkert att diagnosen faktiskt stämmer helt med problemen. Eller så har någon flera diagnoser, där evidensen säger helt olika saker beroende vilken av dem man tittar på.

Det finns också en sanning som verkar glömmas bort rätt ofta. Den som handlar om att evidens rör grupper med en viss problematik, inte individer. Även om det finns god evidens brukar det i undersökningarna finnas patienter som faktiskt inte blir hjälpta. Eller kanske till och med blir sämre. Det evidensbegreppet står för handlar om att det är säkerställt att för den grupp individer man undersökt har behandlingsmetoden bättre effekt än om de inte fått någon behandling alls. Om 90% blir bättre är det mycket god evidens. Men de andra 10% existerar fortfarande. De som inte blir hjälpta. De är också verkliga, också på riktigt.

Och ja, det finns ytterligare sanningar. Tex denna: att jag som patient också är en person. Att jag efter många år i vården skapat mig en egen evidens som kanske inte är vetenskapligt hållbar, men ändå det mest hållbara. När det är mig det gäller. Jag har hunnit träffa olika behandlare, märka vilka bemötanden och behandlingsformer som gör mig illa. Jag vet ungefär vilka strategier som funkar när jag kaosar, jag har min verktygslåda från kbt:n, jag kan andas i fyrkant och allt det där. Jag vet hur jag fungerar och ungefär vilka stödinsatser som kan hjälpa eller riskerar att bara göra illa. Jag har hunnit testa mediciner och vet vilka negativa effekter det brukar medföra. Vet vad det inte längre är lönt att hoppas på. Som att få antidepressiv effekt av antidepressiva mediciner. Oavsett vad den där allmängiltiga evidensen säger så säger min egen att det är testat nog, det finns inga skäl att tro att den metoden kan medföra något positivt för mig.

Och jag vet också vem jag är. Vad jag vill, vad jag drömmer, längtar, önskar. Vilka styrkor som finns och hur envis jag är och hur långt jag kan bära mig själv på ren vilja. Jag vet vad jag har klarat och vad mitt liv gjort med mig, och hur saker hänger ihop. Jag har hunnit tänka på det mesta, testa en massa olika saker. Jag har kraschat när jag eller någon annan gjort så jag valt en galen väg.

Den evidensen, som rör kunskapen om mig själv, den borde värderas högre. Högt. Ses som det viktigaste, om det nu finns en sån att tillgå. Såklart gör det inte alltid det. Men ibland gör det ju det. Som med mig. Jag har tillgång till den, evidensen som bara omfattar mig, och som är det som innehåller viktiga nycklar för hur jag ska kunna komma vidare, vad som kan hjälpa, hur jag ska kunna resa mig igen.

Så länge vården är diagnoscentrerad och fördomsbaserad värderas det som ingenting, som utan värde. För i diagnossystemen är det så mycket som inte ryms, allt det som inte är symptom. Och i fördomarna om vem jag ska vara brukar det tvärtom rymmas massor av saker som jag inte är.

Det finns mycket gott i att utveckla evidensbaserade metoder för olika tillstånd. Men låt oss inte stirra oss blinda på det. Köpa ett eller annat vetenskapligt resultat som en orubblig sanning. Det brukar alltid komma nya senare, som säger något annat. Och dessutom rör det ju aldrig alla, det finns alltid de som metoden inte har önskad effekt på. Låt oss inte göra evidensbaseringen till allt som har betydelse, och glömma det andra, det som kanske är viktigare. Att varje människa måste hitta sin egen kunskap om sig själv och sitt mående, och vad som kan hjälpa hen i olika tillstånd.

Varje människa är sin egen, funkar på sitt eget sätt. Det är så det är, så det ska vara. Och hur hårt man än jobbar med diagnoscentrerad och fördomsbaserad vård så ändras inte det. Det kvarstår. Du kan välja att blunda för det eller inte. Det ändrar inte grunden, att det är så det är. Det som kan ändras är om du ser eller inte. Och om patienten blir sedd som den hen är, eller inte. Vilket har visat sig vara en av de viktigaste komponenterna tex i terapi, om jag förstått det rätt. Kanske är det till och med evidensbaserat. Det skulle inte förvåna mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vad jag hade önskat av vården efter att jag försökt dö.

Det finns ett inlägg som delvis är en inledning till detta. Du hittar det här.

Det finns mycket kring självmordsförsök som kan se olika ut. Man är olika som personer, och orsakerna till att man försökt dö kan vara olika. Så jag valde att bara utgå från mig och hur jag funkade då, när jag försökte ta livet av mig och verkligen ville dö. Det har gått lång tid sen dess, och jag har hunnit samla på mig en del kunskap om vad som faktiskt hjälper mig, det påverkar såklart mina tankar nu. Detta är inget jag hade kunnat presentera då, som svar när någon frågade vad jag trodde kunde hjälpa mig.

Även om jag utgår från mig kanske det finns ett och annat som också skulle funka för andra. (Har du själv erfarenheter av att ha försökt ta livet av dig och vill försöka formulera något om vad du tror/vet kunde hjälpa, skulle jag gärna publicera din text här.)


De första två veckorna

Jag önskar att den allra första tiden fick handla om chocken. I att jag kunde genomföra något sånt. I att jag fortfarande var vid liv. I att det fick konsekvenser rent konkret för mina relationer och min situation med praktiska saker, tex var jag skulle bo. Det jag tänker skulle ha varit bra denna period är:

• Att vara inlagd och övervakad så mycket som bedömdes rimligt. Att vara skyddad från farliga saker, tex att handskas med mediciner, knivar o dyl. Att det i hög utsträckning fanns någon annan som hade kontroll, att jag inte behövde klara det själv medan jag tog in chocken och medan konsekvenserna efterhand blev tydliga för mig.
• Att helt undvika att försöka diagnostisera mig denna perioden. Detta för att jag inte tror på att den sortens strukturerade frågor där man ska passas in i diagnoskriterier eller när självmordsrisken bedöms på det sättet, är särskilt bra verktyg för att avgöra om någon faktiskt kommer ta livet av sig. Och också för det inte var en bra period att fokusera på diagnostisering av mina problem i stort.
• Att lyssna på min berättelse, att ställa öppna frågor och försöka hjälpa mig att formulera varför det blev som det blev, och vad som ledde till självmordsförsöket. (Förmodligen hade jag inte klarat att komma så långt i detta.) Jag tänker att man i denna sortens samtal också kan försöka undersöka aktuell självmordsrisk, fast jag tänker att det i vilket fall hade varit helt hopplöst att få något ärligt ur mig angående det, just den perioden. Oavsett metod.
• Att hjälpa mig att handskas med känslomässiga reaktioner på händelsen, och på konsekvenserna som blev. Att ha avlastande samtal utan att något förminskas, ogiltigförklaras, viftas bort, eller där enkla lösningar presenteras.
• Att ha andra gånger, som man bestämt på förhand när de ska vara, och där jag inte sökte hjälp i stunden eller behövde be om det, när man lärde ut olika copingstrategier, tex ångesthanteringsmetoder, att prata om vad man kan göra vid överväldigande känslor. Skulle ev kunna göras i grupp om det finns flera på avdelningen som är i behov av det och skulle kunna vara mottagliga för det.
• Att ge stöd till mina närstående, att de fick möjlighet att prata av sig hos någon. Att jag därigenom skulle blivit avlastad från deras känslor, reaktioner, skuldpåläggande och dylikt. Som faktiskt var en av de saker som ökade min självmordsrisk mest, men som inte fanns med i nån av de strukturerade utfrågningarna, eftersom jag antar att anhöriga inte räknas som sjukdomssymptom.
• Att ge utbildning i självmordsprevention till mina närstående. Helt grundläggande information om självmordsrisk, varningssignaler, vad det är bra om man gör eller låter bli att göra o dyl. Hade räckt så väldigt långt med att ge dem en halvtimme och en broschyr med det viktigaste.
• Att hjälpa mig att formulera vilka människor som fungerade som stöd och vilka som kändes belastande att träffa, av mina närstående. Och att hjälpa mig att ta beslut och sätta gränser så de som belastade mig inte fick chans att invadera mig på samma sätt. Att därigenom ge mig utrymme för att fokusera på mig själv och mina känslor, reaktioner, tankar och liknande. Vilket verkligen var livsviktigt just då.
  
  Obs att det i så fall måste styras av mig och mina definitioner av vad som blir dåligt för mig, och att det måste respekteras. Det finns mycket känslor hos behandlare också, men även om man tänker sånt som att "en mamma måste ju få träffa sitt barn om hen nästan dött", så är det inget som är rimligt att det styr ramarna för en viss patients vård. Det kan finnas mycket i relationer som inte syns vid första anblicken. Och även om man kanske inte alltid tar de bästa besluten, tror jag att det är betydelsefullt med att själv få ta beslut och ha makt över saker i sitt liv.
• Att hjälpa mig så jag inte tar några stora beslut om förändringar förrän efter dessa veckor, om det inte är av absolut nödvändig praktisk karaktär.

Den närmaste tiden därefter

Efter den mest akuta fasen, så önskar jag mig att det fanns ett team som var specialiserat på självmordsproblematik som jag kunde slussas till och tillhöra i några månader. Vi kan säga.. två månader. Detta för att kunna få ett mer intensivt stöd än vad som är möjligt från vanlig öppenvård, och för att jag nog behövde vara hemma så mycket som möjligt för att få en chans att hitta tillbaka till en känsla av att mitt liv kunde bli ok. Det jag önskar av ett sånt team är:

• Att det var ett team med ett begränsat antal personer, där jag i överlämningen till dem fick träffa allihop och bara typ säga hej och få ett ansikte på alla.
• Att det fanns en som var min personliga samtalskontakt och som jag träffade kanske en gång i veckan.
• Att det fanns möjlighet till extra samtal vid behov.
• I samtalskontakten önskar jag att jag kunde få hjälp med
• Att formulera vad som hänt, och orsakerna till det. Att det kunde bli begripligt för mig.
• De känslomässiga reaktionerna och funderingarna kring att jag ville dö, och att jag nu ändå har ett liv.
• Reaktioner kring att jag kunde genomföra en sån handling väldigt lugnt och målmedvetet, hur det ändrar min bild av mig själv.
• Att prata om reaktioner hos mina närstående och hur det påverkar mig, att få hjälp med hur jag kan handskas med det på olika sätt. Både deras reaktioner på självmordsförsöket och hur de reagerat tidigare på att jag mår dåligt, och hur det påverkat mig.
• Att kartlägga min situation och vad det finns för konkreta problem. Tex hade jag ingen bostad, ingen fungerande behandling, ingen tro på att det existerade någon behandling, svårt för massor av praktiska saker pga depression, svårt i relationer pga depression och det förvärrades efter självmordsförsöket.
• Att prata om eventuella positiva effekter av självmordsförsöket.
• Att hitta platser / saker / människor där jag upplevde det som att jag fick en paus från att vara sjuk / må dåligt / vilja dö.
• Att fortsätta det som påbörjats på avdelningen med att lära mig copingstrategier och testa dem.
• Att prata om eventuellt behov av framtida vård, och vilka alternativ som existerar.
• Att det fanns möjlighet att ringa dygnet runt, och att någon av dem i teamet då svarade, inte nån för mig okänd. Att alla skulle ha information om min situation, kanske inte i detalj, men i stora drag, så jag slapp börja om från början varje gång jag behövde hjälp akut. (Alternativt att alla i teamet inte jobbade med det, men att jag i vilket fall skulle ha fått se dem som jobbade med jour och ha sagt hej och veta vilka som kunde svara.)
• Att det fanns en annan person i teamet (inte min samtalskontakt) som var ansvarig för kontakt med mina anhöriga/närstående. Att de kunde ringa eller maila när de hade behov av stöd, och om de såg varningstecken eller oroade sig för mig.
• Att det var uttalat att det är psykiatrins sak att bedöma hur stor risken för självmord verkar vara, och om jag behöver övervakas, och att jag i så fall skulle bli inlagd i slutenvården. Att närstående skulle få hjälp att låta bli att övervaka mig, så jag fick en chans att leva utan att hela tiden ha deras oro att handskas med, och deras behov av att kontrollera som begränsade mitt liv. Att de kunde ringa till den som var ansvarig för den kontakten när oron tog över istället, eller att jag kunde be dem göra det om jag tyckte att de höll på att kväva mig med sin oro.
• Att jag kunde få slutenvård meddetsamma om teamet gjorde bedömningen att det var nödvändigt, antingen på egen hand, eller efter att jag bett om det och vi kommit fram till att det var en bra idé tillsammans.
• Att kontakten med teamet fortsatte även om jag var i slutenvård igen.

• Att en kurator tillhörde teamet och att det skulle vara möjligt att träffa hen och prata om sånt som rör det mer psykosociala vid behov. Att det skulle vara möjligt att få hjälp i kontakten med myndigheter, att förstå systemet och annat som kan behövas för att det ska finnas en chans till ett ok liv, men som kan kännas helt övermäktigt när det blir för mycket samtidigt.
• Boendestöd som inte tillhörde teamet, men som var kopplat till dem och kunde få uppdateringar av läget genom dem, och som kunde hjälpa mig i mitt hem och få ordning på sånt som att handla, komma ut, laga mat, få rätt på dygnsrytmen och dylikt. Kanske ha träffar med dem 1-2 gånger i veckan, men hjälp att planera för övrig tid med.
• Om man vid slutet av de två månaderna bedömde det som att mitt behov av hjälp inte var över, så skulle man få tillhöra teamet några veckor till, och (först då!) göra en utredning kring eventuella diagnoser, göra upp en plan på längre sikt och slussa mig vidare till någon annan vård.
  
  Jag önskar att det skulle vara något som sker först efter de två utlovade månaderna, för att det annars finns risk att de månaderna inte blir det intensiva stöd det skulle vara, utan att överslussandet och diagnostiserandet skulle börja liksom i smyg långt tidigare än så. Jag tror det är viktigt att veta att man har en viss tid med vissa behandlare, och att det inte är över förrän den utsatta tiden är över. Fast kan såklart finnas skäl för att det måste brytas, men helst inte.

Tiden efter det

• Att man kunde ha fortsatt kontakt med samma boendestöd vid behov.
• Jag önskar att det hade gått att få komma till en terapeut med riktig psykoterapiutbildning. Jag tänker mig att om man inte skulle ha kommit över självmordskrisen efter två och en halv månad, så har man antingen en ohållbar livssituation som man behöver få hjälp med (då kanske inte en terapeut är rätt, det beror ju på), eller så är orsakerna till att man vill dö såpass komplexa psykiskt att man behöver tid och professionell hjälp att förstå dem, handskas med dem, och bearbeta det som behövs för att kunna komma vidare.
• Jag önskar att det existerade mer vård i olika former, att det gick att få olika intensivt stöd under olika perioder. Att det inte var bara slutenvård eller öppenvård att välja på.
• Jag önskar att det gick att få kontinuitet och få tillhöra samma behandlare under lång tid, att man slapp börja om på nytt så många gånger.
• Jag önskar att diagnoser var något som sattes efter en ordentlig utredning, och inte något varje läkare satte efter första kvarten med en patient. Och att det som utredningen sa fick gälla tills man gjorde en ny utredning, om det fanns behov av det. Jag önskar att det skulle vara mycket mindre fokus på diagnoser överlag.
• Jag önskar att det var mindre fokus på medicin som lösning, och att man diskuterade möjliga sätt att handskas med situationen, och också trodde på berättelser om att medicin gör saker värre. Inte bemötte den sortens berättelser med att höja medicindosen eller bara sätta in annan medicin. Att man tillsammans kunde överväga om det faktiskt skulle vara lättare att få ett ok liv med mindre/ingen medicin än med hjälp av medicinering. Och vad man kan behöva för stöd då för att det inte ska bli farligt.

Övriga önskningar

• Att allt bemötande var befriat från fördomar i så stor utsträckning som möjligt, och framförallt de fördomar som rör självmord. Att slippa ta mig förbi en mur av tankar om att jag skulle vara impulsiv, ha borderline, att det inte är nån fara om jag pratar om att jag vill dö och liknande.
• Att bli bemött som en person, inte en samling symptom. Att även annat än symptom som kan klassas som sjukdom kan vara av vikt, både som styrka och som problem. Tex min sociala situation.
• Att tystnadsplikten hölls, att jag skulle få behandlas som en vuxen människa med rätt till respekt, gränser och liknande. Att ingen automatiskt hade rätt till information om mig bara för att de var oroliga och för att jag försökt dö. Att behandlare kunde ge närstående chans att prata av sig vid behov, och att ge allmän information om självmord, självmordsrisk, självmordsprevention osv, men aldrig nånsin lämna ut något om mig utan min tillåtelse.
  
  (Önskar att detta var självklart och inte ens behövde finnas med här, men det var som att nåt upphävdes när jag försökt dö, som att jag inte var en egen människa i någons ögon riktigt, jag var ett problem som alla bar kollektivt, och därför skulle alla ha rätt till tillgång till allt. Vilket är en konstig syn eftersom jag nu var en människa och inte ett problem, och eftersom det faktiskt existerade sekretess.)

Nu kanske du läst allt det här och tänker att det låter ju bra, men det skulle ju kosta massor av pengar. Vet du? Man kan säga mycket om den vård jag fått, men kostnadseffektiv har den verkligen inte varit. Det året jag försökt ta livet av mig var jag inlagd i slutenvården drygt fem månader (dock inte sammanhängande). Förutom att ett enda sånt dygn av slutenvård kostar rätt mycket, så sysslade man med så mycket knasiga saker att man förvärrade många av mina symptom, och dessvärre gjorde mig illa på många sätt som stod i vägen för mig så jag inte kunde lita på nya behandlare eller ta till mig vård senare, vilket i sig förlängt vårdtiderna och gjort saker kämpigare för mig. Det var inte ett billigt alternativ. Jag tror faktiskt att det jag presenterat nu skulle vara billigare.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Dina problem är som en liten och precis lagom söt bakelse med snyggt spritsad grädde och en jordgubbe på toppen.

Jag tänker mycket på kommunikation. Det är väl för att jag är sån, intresserad av språket. Jag tror det också är för att det så ofta känns som att det är där det blir problem i kontakten med vården. I kommunikationen. Och i psykiatrin är det så grundläggande, att man blir förstådd, att kommunikationen funkar. Problemen kan inte definieras utifrån en röntgenbild eller ett blodprov. Visst, vissa yttre tecken finns det, men utan patientens berättelse om vad hen upplever blir det svårt att förstå vad hen är med om, och jag tror att det blir ännu svårare att förstå hur man ska kunna hjälpa, eller att få någon hjälp att nå fram.

Vissa saker kan ändå vara begripliga, åtminstone i efterhand, varför de blev fel. Jag bodde med en vän när jag slutat gymnasiet, när jag först hade kontakt med psykiatrin. Jag blev knäpp på att det så ofta tolkades som att vi var ihop, fast jag sa att vi bara var vänner. Som att jag skulle kunna berätta att jag var homo, och sen ändå förneka att det var en samborelation jag levde i. Jag förstod inte logiken i det, men det var så, det blev ofta tolkat som att vi var ihop, kanske med en undertext att det var en problematisk och komplicerad kärleksrelation eftersom jag nu inte öppet definierade den som den kärleksrelation de tänkte att det var.

Långt senare pratade jag med en vän om det, hen förklarade för mig att det kanske var rätt alternativt då, att vara vänner och bo ihop. Det var långt efter hippiekollektivens tid (som väl också var ovanliga sett till befolkningen i stort), och det var innan det var svårt att få lägenhet i Malmö. Bostadsmarknaden var helt ok då, vi kunde utan problem få ett förstahandskontrakt efter nån månads sökande, med en borgensman och att vi intygade att vi skulle ha studielån båda två. Att få en etta var såklart svårare då också, men inte alls omöjligt. Inte som nu. Jag tror det är vanligare nu, att man bor ihop som vänner, helt enkelt för att bostadsmarknaden hårdnat så väldigt.

Då var det ett val, inte en praktisk nödvändighet, och den där vännen antydde lite fint för mig att läkare ju tillhör en annan social grupp och än jag, att det nog inte var så vanligt att de bodde några vänner ihop, att det nog inte fanns i deras begreppsvärld, och att de därför tolkade utifrån sin bild av världen. Där vi gissade att de alternativ som fanns var att bo med föräldrar/familj, bo i studentkorridor, bo ensam, bo med partner (och eventuella barn).

Sånt är begripligt, att det kan bli fel pga att den som pratar och den som lyssnar tillhör olika sociala verkligheter, och att verkligheten ser olika ut när man befinner sig på olika platser. Att man tar olika saker för givet, och läser in olika saker i det som sägs. Det är ett problem jag tänker att man måste försöka vara medveten om ifall man jobbar i vården. Att det finns många olika sorters verkligheter, även i en och samma stad. Att det som är självklart för mig inte är det för dig. Att försöka hitta sätt att vara öppen och kunna se även det som är bortom horisonten i den verklighet man själv lever. Och jag förstår att det är svårt, men det är ändå grundläggande. Att hitta ett sätt att klara det. Och såklart kommer det bli fel ändå ibland, men kanske behöver man ha en öppenhet och medvetenhet om det också, att det kan bli fel pga hur man själv tolkar, vad man läser in.

Nåt annat är det som handlar om ord. Också de kan ha olika betydelse i olika grupper, också de hör hemma i en social verklighet. Det är en illusion att språket är gemensamt även om orden är desamma. Det är så olika vad som kan rymmas i dem.

Låt mig ta ett exempel. En av de saker som provocerat mig mest har varit när läkare sagt om något att det är "ett delikat problem". Jag har hört det som något positivt laddat, något litet sött och inte alls nåt fyllt av den tyngd och det kaos och den omöjlighet som det jag beskrev handlade om.

Det tog år innan jag insåg att delikat har två olika definitioner:

1. som smakar mycket gott

   Kakorna var riktigt delikata.

2. ömtålig (bildl.), känslig, fin /gräns/, svårbalanserad

   Beakta den delikata gränsen mellan gåva och muta.

/wiktionary

Det kan alltså vara så att läkaren menade att säga att det var ett problem som var svårt att lösa, där det var en hårfin skillnad mellan när det man gör är bra och när det är dåligt, hjälper eller gör illa. Kanske menade hen att bekräfta min känsla av det omöjliga i situationen. Och allt jag hörde var nåt annat, nåt som handlade om att mina problem var att likställa med kakor.

Just vad gäller ordet delikat vill jag nog avråda behandlare från att använda det, det är en dum chansning att hoppas på att patienterna hör det som man menar, det är ett ord som ofta är väldigt förknippat med kakor. Och vissa saker är det kanske lika bra att sortera bort, vissa saker kan innehålla så väldigt stor risk för feltolkningar.

Men i stort är det en komplicerad sak att förhålla sig till. Att de ord jag säger och som jag tror att någon annan förstår, kan betyda något helt annat för den personen, det kan bli hört som att jag sa nåt helt annat än det jag ville kommunicera. Det är ett problem som finns med i all kommunikation, kanske i mindre utsträckning när de man kommunicerar med befinner sig i samma sociala verklighet som en själv, och där det finns ett större samhörighet i språket.

I vården, och framförallt i psykiatrin, är det nåt som kan ställa till det rätt mycket. Man är beroende av språket och att förstå ordens innebörd, samtidigt kan man aldrig vara helt säker på om man förstår vad den andre menar med orden. Delikat problem, det där.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Ja, visst, du har stora problem med det mesta, men i detta mötet räknar jag med att de inte påverkar någonting alls.

En sak jag med jämna mellanrum förundras väldigt över, är den ofta totala bristen på insikt om hur jobbigt det är att ha möten. Möten där nya människor ska ha rätt att veta allt, utreda, bedöma, värdera. Ganska ofta människor som inte läst in sig på min historia, öppnat min journal, eller med såna som inte förstår sig på min problematik. Och jag vet aldrig på förhand vilka som har satt sig in i mina problem, eller kan förstå något av dem, vet aldrig vem som tänker lyssna, och vilka som redan när jag går in i rummet tror sig veta precis allting av betydelse.

Det är väldigt stressande, tar mycket kraft och utsattheten i såna situationer är något som åtminstone för mig känns väldigt slitig. Också grunden i möten med vården och myndigheter handlar om en slags utsatthet, att någon annan har makten att bestämma över en, att man är utelämnad till deras bedömningar, åsikter om vad man behöver. Utelämnad till deras makt.

De senaste åren har jag varit helt sönderstressad, i perioder nästan helt utan funktion. Utan förmåga att ta mig hemifrån, eller ens klara av det grundläggande i hushållsarbete och mitt vardagliga liv. Jag har försökt vara tydlig med det i alla kontakter jag haft. Det är lite bättre nu, det är en lättnad, inte bara för att det såklart är lättare att må bättre. Också i förhållande till vård och myndigheter är det en avlastning, nu klarar jag att ta mig iväg, möta dem på deras villkor.

För det första problemet brukade uppstå utifrån detta att jag inte klarade att ta mig ur lägenheten pga den totala kraftlösheten i min kropp. Att det faktiskt betydde att jag inte kunde komma på möte, ta mig till en mottagning, ett försäkringskassekontor eller vad det nu kunde tänkas vara, för möte med vem det nu var. För det är ju tänkt att man ska komma på möte för att de ska kunna bedöma hur sjuk man är. Då kan man inte vara för sjuk för mötet, för.. alltså.. möten är ju hjälp och hjälp behöver man om man är sjuk och är jag så väldigt sjuk så måste jag ju behöva det väldigt mycket och då är det ytterst angeläget att jag kan komma på ett möte.

Som om jag kunde lägga bort det bara, åtminstone för nån timme, all den där oförmågan. Som att mitt sjuka blev taget på allvar, och därför skulle det fixas möte. Men att mitt sjuka samtidigt inte blev taget på allvar, för att mötena alltid skulle vara i en standardiserad form, inte anpassade efter det sjuka i just mitt fall.

Jag blev så knäckt av det, och så ohanterbart stressad. Jag försökte få ett personligt ombud, för det skulle ju kunna hjälpa mig. Göra det lite lättare. Jag tänkte att åtminstone det där att få människorna med makt att förstå att jag inte kunde ta mig hemifrån, det borde ett personligt ombud kunna hjälpa mig med. Att nå fram, tjata in budskapet, få upp ögonen på nån. Jag vet inte riktigt hur, jag bara kände att det var övermäktigt för mig att klara det. Att göra så jag blev trodd. Och jag tänkte att det var sånt man kunde ha personliga ombud till, att ta över när mitt sjuka gjorde så att kontakten med vården och myndigheterna inte funkade. Att öppna en väg för en kontakt som var möjlig för mig.

Jag kanske tänkte helt fel, eller så var det företaget som då (inte nu längre) var ansvariga för personliga ombud i Malmö som inte var helt bra på det. För det funkade inte alls. Allt med dem var rörigt och utgick från deras egen organisation och syn på vad jag som sjuk kunde behöva, inte från mig, hur det var, vad jag tyckte att jag behövde. Och när jag väl fick ett personligt ombud förväntade hon sig att jag skulle komma på möte i deras lokal. Och var helt oförstående till att jag sa att det inte gick. Hon tog inte alls in det jag sa om att jag inte orkar, inte kan, att det är på det sättet jag är sjuk. Att det var på allvar. Hon sa att hon kunde hjälpa mig i kontakten med vården, att bli trodd och sånt. Men att själv tro på mig? Det verkade vara en annan sak.

Nästa svårighetströskel brukade bli att jag haft väldigt svårt att sortera information, ibland svårt att minnas saker, och väldigt svårt att hantera stress. Även det har jag försökt vara tydlig med i kontakterna med vården och myndigheterna. Att jag behöver få tydliga besked, gärna veta på förhand vilka möten jag förväntas delta i, vad de går ut på, vad som gäller, allt sånt. Och att jag är trött, att det är svårt att orka mycket information.

Det har inte hindrat försäkringskassan från att utan förvarning ringa och fråga ut mig om exakt allting i mitt liv (utan att kolla om det var en dålig dag, om jag orkade det just då, eller var upptagen med något annat). Och har jag frågat något om reglerna och vad som gäller har det för det mesta varit långa utläggningar om en massa delar av reglerna som inte gäller mig och inte har något med min situation att göra, uppblandat med det som varit relevant. Förutom att man nuförtiden alltid får vara beredd på att förklara varför man inte kan jobba, om man alls tar kontakt med försäkringskassan, hur många läkarintyg de än fått, och hur många gånger jag än försökt förklara tidigare.

Med psykiatrin har det istället blivit en öppning för andra tolkningar. Om jag tagit med mig en vän på möte tex med en ny läkare, för att få hjälp att kunna minnas vad som sagts, och för att orka hitta till rätt rum och allt sånt, då har det kunnat betyda vad som helst. Alltså det att det betyder att jag egentligen är för trött för mötet och behöver stöd för att alls genomföra det, så som jag brukar försöka förklara. Att jag därför måste ha en person som hjälp. Det verkar inte vara lämpligt att tro på det, att det skulle vara som jag säger, att jag själv förstår anledningen till att jag har med mig någon annan in i mötet. Om jag dessutom sa att jag tidigare blivit dåligt behandlad av läkare i psykiatrin och därför ville ha stöd i mötet med en ny läkare, då verkar det frånta mig all trovärdighet. Som att det var helt befängt att det skulle kunna vara verkligt, att det skulle kunna finnas en sån grund.

Några läkare har helt resolut struntat i att tro på mig alls, och har då gjort bedömningar av mitt tillstånd som grundat sig på sina fantasier om vad det betyder att jag tagit med någon annan på mötet med dem, och att jag är rädd för läkare. Det känns rätt märkligt och de bedömningarna har inte varit särskilt verklighetsförankrade, men det har ändå varit hyfsat logiskt. Det är mer obegripligt med dem som verkar ha trott på mig och att jag mår som jag säger, men som är helt frågande till varför jag inte orkar med vad som helst i mötet med dem.

Det där har varit återkommande, att mina problem finns, men att det verkar som att jag skulle kunna ha lämnat dem utanför dörren, utanför mötet, inte tagit med dem in där.

Jag blev skickad på en sån där team-bedömning av försäkringskassan också. Allt runt den var så dåligt anpassat till mitt sjukdomstillstånd att det var helt absurt. Informationen innan var urusel, det jag fick reda på var att jag skulle träffa en läkare. Att jag alls fick reda på att det var ett team jag skulle träffa, och att det var två olika dagar jag skulle dit, det var bara slump, något som råkade komma fram när jag ringde och frågade när jag egentligen skulle dit, eftersom jag inte fick någon information om det heller i rimlig tid.

Hur bedömningen gick till och vad som skulle hända där gick det inte att få information om, bara namn och yrkesgrupp på dem jag skulle träffa kunde jag få veta. Varför jag egentligen blev skickad dit var lite oklart, och varför ingen brytt sig om resultaten i efterhand har jag inte kunnat få något svar på. Jag har en svag misstanke att de skulle ha brytt sig väldigt mycket mer om resultaten om de visat att jag faktiskt hade någon arbetsförmåga alls, men det kanske bara är jag som är cynisk.

Såklart kunde de inte lägga en sån utredning nära mitt hem, jag tror jag ska vara tacksam att jag åtminstone slapp åka utanför Malmö. Men allt var så orimligt stressande, otydligt, svårt att förstå och dåligt informerat, och när jag väl tagit mig till andra sidan av stan var jag helt slut och orkade egentligen varken röra mig eller tänka mer. Allt i enlighet med hur mitt sjuka såg ut då.

Jag hade med mig en vän, för att jag inte trodde att jag skulle klara att hitta rätt dörr. Någon månad tidigare hade jag missat skylten som visade var väntrummet på endokrinologen låg, fast den var säkert en meter bred och inte otydlig eller långt bort på nåt sätt alls. Min hjärna hade bara lagt ner efter överansträngningen att anmäla mig i receptionen och orkade inte sålla bland intrycken, välja ut vilka som spelade någon roll för mig.

Så jag hade med mig någon till hjälp. Vi hittade ändå inte rätt dörr. Det fanns en reception i samma hus, där frågade jag, vännen frågade några andra. Vi blev visade till en dörr där ingen fanns, och dit ingen kom fast vi väntade länge. Till slut visade det sig att det korrekta var att värdera informationen som fanns i brevet som den enda sanna. Det stod att det var första dörren till vänster, och att man skulle ringa på klockan. På den dörren stod det att det var en dörr som ledde till ögonläkare och att det var stängt där den tiden vi var där, och ringklockan såg vi inte överhuvudtaget de första gångerna vi gick förbi, för den såg ut precis som en lysknapp.

Jag kom till den dörren och in till rätt person till slut, och hon var skitsur och hade ingen förståelse alls för att jag misslyckats med att förstå att det var rätt dörr fast det stod att det var ögonläkare som inte fanns tillgängliga bakom den dörren. Jag borde väl kunnat lägga ifrån mig mina problem så de inte var där och störde, när hon skulle göra sitt viktiga jobb som handlade om att bedöma mig.

Ja. Eller så hade det varit med rimligt att de skulle sett till att det var begripligt och tydligt vilken dörr som var den rätta, och de kunde också ha förutsett att en del var trötta och/eller förvirrade och/eller stressade av situationen, och kunde hamna fel. De kunde ha lämnat ett meddelande i receptionen som fanns i samma hus, så de kunde skicka folk rätt. Det är ändå rätt logiskt att söka sig till en reception om man är vilse i ett hus och det finns en öppen reception.

Det är något med ansvarsfördelningen och vem som ska klara av att anpassa sig efter den andre som gått helt snett i systemet som det är nu. Det kan inte vara rimligt att vården och myndigheterna ska ha rutiner, mallar, utredningar, bestämmelser, allt det där som handlar om deras möten med sjuka människor, som inte går att anpassa efter det sätt människan är sjuk på. Det kan inte vara rimligt att man när man ska bli utredd i sin sjukdom samtidigt blir skuldbelagd eller riskerar att inte kunna klassas som sjuk, för att man inte är sjuk på ett sätt som är friskt nog för att passa in i systemet.

Det är något som gått helt vilse som det är nu i systemet för sjuka, som faktiskt kräver att man har rätt mycket kraft, att man själv förstår sig på reglerna och samordnar de olika instanserna. Och helst också kan se till att ens problem inte finns med och stör för mycket.

Det är något som är fel när bedömningar, bemötande och formerna för alltihop i första hand utgår från och är anpassat efter den som bedömer, inte från den som är sjuk.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.