Ett avbrott för lite stolthet.

Nu har jag skrivit på denna bloggen i drygt ett och ett halvt år (även om det i perioder av olika anledningar varit rätt tyst). Jag har inte haft så mycket kraft och inga andra resurser än mina ord för att sprida bloggen, och tvivlade i början på om det alls skulle lyckas. Om jag alls skulle nå några behandlare.

Den där känslan av att ingen ändå vill lyssna, den finns rätt nära. Den är ju inbyggd i de strukturer jag reagerar på, skriver om, motsätter mig. Det finns mycket där som säger att man inte kan lyssna på patienter. Det är mot maktstrukturerna, det är att ta ett steg över den skarpa linje som delar in oss i vi och dom, skiljer oss från varandra. Så jag tvivlade. På att nån behandlare alls skulle läsa, bry sig. Och tvivlade på att jag skulle få spridning på bloggen. Allt jag hade var ord, sociala medier, ett hopp om att det ändå skulle gå.

Och det verkar som att det går rätt bra. Jag närmar mig 1000 unika besökare i månaden, drygt 14 000 sammanlagt. (Jag har alltid tyckt att det är ohederligt på nåt sätt att räkna sidvisningar istället för ip-nummer, men passerade nyligen 50 000 sidvisningar totalt.) Det är inte precis världens största blogg, men det är ju också ett rätt nischat ämne. Så jag är nöjd. Det har gått bättre än jag trott, och intresset för bloggen ökar mer ju längre tid det går. Så som det brukar bli.

Siffror säger däremot inte nåt om vem som läser. Jag vet att det är många som själva är/varit patienter som läser, och det är fint, jag är glad om jag kan fylla en funktion där. Jag hade ändå känt det som ett misslyckande om bara patienter läst, för jag vill verkligen skriva för behandlare. Det är inte överdrivet många behandlare som hör av sig och säger att de bryr sig om det jag skriver, även om de finns. Men jag får höra ryktas ibland att den sprids i såna kretsar. Från patienter som blivit tipsade om bloggen från sin läkare, eller från människor jag känner som jobbar i systemet.

Och nu. Nu har jag visst blivit kurslitteratur. På sjuksköterskeprogrammet i Luleå.

Muntlig tentamen i grupp
Träna på att omsätta begreppen paternalism och autonomi i relation till begreppen hälsa och lidande genom att reflektera över maktstrukturer på din VFU - plats (t ex vilken typ av handlingar/förhållningssätt främjar hälsa eller skapar lidande i en viss situation). Läs bloggen ”Från ett annat perspektiv” http://ett-annat-perspektiv.blogspot.se/ Identifiera sedan en situation som du upplevt som svår eller problematisk utifrån ett maktperspektiv på din VFU - plats. Vid den muntliga tentamen så presenterar du situationen och problematiserar med stöd av det du läst i bloggen (och relevanta delar av kurslitteraturen) och argumenterar för och emot olika val av handlingar /förhållningssätt.

(citatet är hämtat här)

Trodde aldrig jag skulle bli så glad för att finnas med i tentasammanhang. Tentor är ju rätt jobbigt. Men nu slipper jag vara den som ska klara provet, och jag tycket faktiskt det är hur coolt som helst. Jag är överdrivet stolt. För att jag tog steget och började skriva såhär. Med mitt riktiga namn, utifrån mina upplevelser, på mitt sätt. För att jag vågade tro att det kunde finnas nån som ville lyssna. För att jag kan fylla en funktion, och kanske göra nåt tydligare, hjälpa någon att se saker de inte tänkt på förut. För att jag vågar hoppas på att kunna så frön till förändring.

Och också för att jag kunnat göra det utifrån mig. Jag skriver när jag känner för det, tar pauser när jag inte har kraft. Jag fastnar inte i prestationsfällan. Det får vara som det är, och det verkar som att det är ok. Att jag kan bli läst ändå.

Så. Jag tvivlade så mycket i början, på om det alls skulle vara möjligt med ett sånt här projekt. Att nå nån, spela nån roll. Att göra det fast jag är så sjuk som jag är, fast jag har perioder när jag inte kan tänka sammanhängande. Och det går bra. Det är möjligt att göra saker på mitt sätt. Det är möjligt att bli hörd.

Jag är så stolt, över alltihop.


Ville säga det bara. Och när jag ändå är i farten och skriver om bloggen kan jag ju passa på att påminna om att man kan gilla mig på facebook, så får man påminnelser i sitt flöde där när det finns nya inlägg. Det går också att prenumerera på inläggen via e-post (bara skriv in adressen i fältet som finns i menyn till höger). Eller så kan man följa mig på twitter. Fast där babblar jag om en massa annat med, så är det bara bloggen som intresserar är nåt annat alternativ bättre.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Vågar du fråga vilket ljus som bar mig genom mörkret, och med vilken styrka jag fortsatte trots att det inte gick?

Jag tycker det finns ett för stort fokus på det sjuka, på problemen, på det som inte fungerar, på symptomen. Ja. Jag vet att psykiatrin finns till för att hjälpa människor med det som är svårt. Hjälpa dem att hitta fungerande liv. Men jag känner mig skeptisk till om det är en bra väg att fokusera så ensidigt på det icke-fungerande. Speciellt om man vårdas inom slutenvården kan det bli tungt att allt som får uppmärksamhet handlar om problem, symptom, att man som människa reduceras till att vara bärare av sjukdom.

Jag tror att alla människor har inre ljus. Jag vet att det kan vara en provocerande tanke att lyfta fram i detta sammanhanget. Att önska att ni försökte se det, när ni möter mig som patient. Ibland har jag varit så långt borta i nattsvarthet, det är svårt då att närma sig det som handlar om ljus utan att det blir klämkäckt, klyschor, förminskande av lidandet. Jag önskar mig inte förminskande av lidandet, jag önskar mig att bli sedd i det som är hemskt, men inte bara det. Jag önskar att det fanns en större vilja att söka det som är ljust, helt, fungerande. Att patienter och behandlare kunde hjälpas åt att hitta de sakerna, se dem, använda dem för att livet ska bli mer fungerande.

Ganska ofta har jag fått hjälp att se saker jag gjort, saker jag kan, vad jag har. Det är inte det jag menar nu. Det är bra. Men på många sätt kan det bli ytligt. När jag varit på väg att dö av min smärta har det varit helt likgiltigt för mig vad jag är bra på. Ja, jag kan skriva. Jag tycker om att skriva. Jag använder det på konstruktiva sätt. Det är bra och det är fint om det blir uppmärksammat och bekräftat. Men när det handlar om att överleva har det varit utan betydelse. Jag vill inte finnas för att jag kan skriva. Det är inte det som gjort att jag faktiskt valt att överleva. Och inte heller att jag vet hur man gör en plan för att nå sina mål vad gäller studier eller prestationer. Det är bra när den sortens fokus på det fungerande finns. Men jag önskar mig något djupare.

Det fanns ett forum jag var mycket på förut. Det finns inte längre. Men det var en plats där det fanns stöd, ljus och hopp i att mötas och dela. Där fanns en tråd som hette "Guldstunder" och där vi kunde dela sånt som varit väldigt ljust och berört oss. Det som brutit genom och sagt oss något annat än att vi måste finnas ensamma i smärta, mörker, undergång. Det var små guldkorn som vi bar nära våra hjärtan. Glimtar av ljus. Jag tror att alla har såna minnen, att det skulle vara omöjligt att överleva annars, utan de där stunderna när något som är ljust och varmt slår igenom.

För att jag ska vilja berätta om såna stunder för en behandlare skulle jag behöva bygga upp tillit och förtroende först. Det är inget jag rekommenderar att ta in som standardfråga i bedömningssamtal. Det är något som kräver försiktighet och inlyssnande. Men jag önskar att det fanns där oftare. Att någon frågade efter och uppmuntrade att hitta det som är minnen av ljus. Och jag tror att de stunderna vi bär nära hjärtat säger något viktigt också om det som är trasigt.

När jag gick på högstadiet hade vi prov en gång, och vi var några som var färdiga snabbt. Läraren sa då att vi kunde rita en gubbe eller skriva ner meningen med livet på baksidan av provet. Jag gjorde det. Det var inte en så seriös utläggning om meningen med livet, men ändå. När jag fick tillbaka provet hade han skrivit några rader, och denna dikten av Harry Blomberg.

Den stund du tror att allt är slut
och stum i mörkret sitter -
den stunden skall du kämpa ut,
fast den är kall och bitter.

Ty efteråt skall du förstå,
att just vid soluppgången
är natten särskilt kall - men så
begynner fågelsången!

Det berörde mig djupt, och det är en sån sak jag burit med mig, en sak som gjorde att jag överlevde trots allt. Jag vågade aldrig prata med honom, säga något om det som var. Men hans ord slog igenom mörkret och smärtan. De sa mig att det gick att se mig, att det gick att önska mig att det kunde vara bättre. Att det finns hopp. Och det spelade så stor roll.

Att hjälpa mig att plocka fram denna guldstunden hade kunnat vara ett bra sätt att få mig att dra upp ljus till ytan, och också att se vad jag behövde. Vad det var jag bar med mig som en skatt. Det var ord om hopp, det var ord om att mörkret inte är ändlöst. Det var att bli sedd. Och utifrån det hade det gått att bygga vidare, hitta vägar, hitta sätt att bygga ett fungerande liv från.

Jag säger inte att det är lätt. Det krävs att man är försiktig, att det finns förtroende. Och kanske framförallt att man som behandlare klarar att vara öppen för att det finns människor som levt liv där de fått väldigt lite av det de behövt. Och att deras korn av ljus kan bygga på situationer som inte är så märkvärdiga eller stora. Det krävs att du klarar att ta det på allvar. Om någon visar dig vad som hjälpt dem att fortsätta leva är det ett förtroende som behöver mötas med varsamhet.

Kanske behöver du också klara att släppa dina uppfattningar eller förutfattade meningar. Du kan ju få svar som handlar om religiösa upplevelser, eller något annat du själv inte tror på eller tycker verkar vara rimligt. Även om det är så måste berättelserna om ljuset mötas med varsamhet och öppenhet. Om någon ger dig ett sånt förtroende måste du ta emot det.


En annan sak handlar om att jag önskar att det fanns mer fokus på att se vad människor faktiskt gör mitt i undergången. På vilka sätt de försvarat sig, kämpat emot och skyddat sig så det varit möjligt att överleva. Jag gjorde många saker som inte självklart skulle ses som sätt att skydda mig. Tex var en av mina starkaste och mest frekventa överlevnadsstrategier att planera självmord. En annan var att bli helt passiv när jag utsattes för övergrepp. Jag vet andra som sökt upp förövare. Det låter som motsatsen till att skydda sig själv. Men det är inte så enkelt, allt är inte vad det ser ut att vara. Att vara passiv kan vara ett sätt att minska skador, att skrika eller röra sig kan öka våldet. Att planera självmord kan vara det enda sätt som finns kvar att få makten över ens liv, och att söka upp en förövare kan vara det enda sättet att få makt och en gnutta kontroll över det man är maktlös inför, de övergrepp man vet kommer ske.

Jag fick tips om en bra film på URplay, som handlar just om detta att göra motstånd. Och att motstånd inte alltid ser ut som vi förväntar oss. Jag rekommenderar den verkligen. Här är den.


Jag tror det finns något värdefullt i detta: att se ljuset, att se styrkorna, att se vad som tog någon genom saker som var outhärdliga. Att hjälpa människor att se det ljus som bär dem, de orsaker som finns till att de inte väljer att dö. Det mesta jag skriver på denna bloggen handlar om strukturer eller saker jag önskar från behandlare i allmänhet. Men vad gäller detta vill jag säga: det är viktigt att det får finnas, men det är också viktigt att inte banalisera eller förminska den sårbarhet som finns när någon öppnar sig. Det är något man behöver en trygg relation för, och jag önskar att det fanns mer utrymme för det inom psykiatrin. Jag tror att alla skulle ha mycket att vinna på det. Chansen att se patienterna på ett annat sätt. Inte bara symptom, problem, diagnoser. Utan också det andra. Ljuset, styrkan, hoppet om läkande. För att det ska kunna vara möjligt måste det finnas möjlighet att bygga upp tillit. För att riktig trygghet ska kunna finnas behövs det att någon stannar kvar. Någon som orkar höra om allt det hemska. Och någon som vågar hjälpa en att söka efter och se det ljusa och starka.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Piska eller morot?

Varför fick ni för er att jag behöver piskas? Jag behöver inte det, jag har piskat mig själv i hela mitt liv, och försöker sluta med det. Flera gånger har jag varit nära att piska ihjäl mig. Flera gånger har ni varit nära att piska ihjäl mig. Det gör mig illa. Det hjälper mig inte. Det är inte det jag behöver, det är aldrig det jag har behövt.

Hur gjorde ni för att tro att något alls handlade om morötter, varför tror ni att jag behöver dem? Jag är på väg hela tiden, och jag längtar så mycket efter ett liv som är annorlunda än detta, ett liv som fungerar bättre. Jag tror på att det finns nu. Att det är möjligt. Jag anar det en bit bort. Varför tror ni att jag inte vill ta mig dit, varför tror ni att jag inte försöker? Hur blev psykiska problem synonymt med passivitet? Varför kan ni inte ens tänka er att alternativet att jag gör vad jag kan, och att jag faktiskt gör ganska mycket, existerar? Varför viftar ni med morötter, som om det var något adekvat att göra? (Varför är bilden av era morötter i mitt huvud en bild av rårivna och alldeles uttorkade skolmatsalsmorötter?)

Det finns en väg som jag går på, den leder framåt. Nu är den tydligare för mig än den varit förut. Jag kommer falla. Jag kanske går vilse, men jag kan hitta tillbaka. Jag vet hur man gör nu. För att gå. Ändå klarar jag mig inte själv. Jag behöver andra. Behöver hjälp för att inte tappa mitt hopp, hjälp att hitta lugn och trygghet när det stormar. Behöver någon som finns med på vägen. Som ett stöd när benen inte vill bära. När jag faller och det gör för ont för att jag ska klara att resa mig själv.

Tidigare var vägen överväxt av taggbuskar. Varje steg var en kamp, och jag visste inte ens om det fanns en väg därunder. Jag visste inte vart jag var på väg. Ibland fanns det klippblock med vassa kanter som jag var tvungen att klättra över. Jag visste inte hur man gjorde, för att inte falla, skada mig. Jag gjorde vad jag kunde för att komma framåt, men tappade bort mig, gick vilse. Föll. Det var svårt och jag behövde så mycket mer då.

Men morötter? Hur skulle en morot kunna hjälpa mig när jag behövde en hand som höll i min, behövde verktyg för att undvika att bli söndertrasad av snårigheten? (Kanske behövde jag allra mest en kompass, så jag kunde ta ut en riktning). Och piskor? Hur skulle det kunna hjälpa mig att bli piskad när jag kämpade med mer kraft än jag hade för att komma framåt?

Jag förstår inte.

Det här är inte ett intellektuellt inlägg. Det här är en bild. Av en snårig väg, av piskor och torra morötter.

Jag vill inte ha era morötter. Jag vill ha min inre trädgård, där jag kan odla vad jag vill. Jag vill möta mig själv, ta hand om det som jag är, oavsett hur dåligt jag mår. Jag vill finnas hos mig. Och jag vill aldrig mer bli slagen. Jag vill ta hand om mig nu, skydda mig från det som gör illa. Det spelar ingen roll vad ni än säger om hur bra det är med piskor. Jag vill aldrig mer bli slagen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Grunden för allt. (Orden ni använder om mig: infantil).

Om du inte möter mig där jag är, hur ska du kunna hjälpa mig då?

Om jag bär på svåra upplevelser, och känslor som känns ohanterbara, hur ska jag kunna tro på att det går att bära på upplevelserna, går att handskas med känslorna, om det du gör är skjuter det ifrån dig, värjer dig, håller det på så stort avstånd som möjligt?

Jag vet att psykiatri handlar om så mycket mer än det som är läkande i ett möte mellan två människor. Det som handlar om att dela, om att bli sedd, speglad, bekräftad. Men borde det inte alltid handla om också det? Borde inte allting börja där?

Vi är många som vårdas inom psykiatrin som bär på djupa sår. Sår som handlar om att andra gjort oss illa. Och som fördjupats av att ingen funnits där och tryggat oss, hjälpt oss att läka. Jag vet att det ofta betraktas som infantilt inom psykiatrin att önska sig grundläggande mänskliga saker. Trygghet. Bekräftelse. Uppmärksamhet. Kontakt. Jag vet, men jag förstår det inte.

När du är rädd, när du är ledsen, när allt är kaos och ohanterbart, när du bryter ihop, hur vill du då bli bemött? Vill du bli förvandlad till ett objekt, som ska bedömas, handskas med, behandlas (som människor värjer sig från att komma för nära)? Vill du bli fråntagen att förväntas veta något om hur du mår och varför, skulle du vilja att ingen lyssnade på det som höll på att spränga dig inifrån, hur många gånger du än försökte nå fram? Skulle du vilja ha förslag på snabba lösningar som utgick från en schablonbild av vem du var (som inte stämde)?

Jag tror du svarar nej. Jag tror de flesta vill bli sedda, få hjälp att bli trygga. Tror de flesta vill bli lyssnade på. Jag vill också det. Jag är också en människa. Jag upphör aldrig att vara det, inte när jag går in genom dörren till en psykiatrisk mottagning eller avdelning. Inte när jag mår som sämst. Jag kanske inte alltid blir bemött som en människa. Men jag är alltid det.

Det är inte sjukt att vilja bli sedd, att vilja bli lyssnad på. Det är inte sjukt att söka trygghet när ens värld stormar eller rasar. Det är mänskligt. Och jag skulle vilja kalla det friskt. Jag önskar att det möttes som en styrka, som en tillgång när en patient klarar av att våga behöva, våga söka hjälp, våga prata, önskar att finnas i någons ögon. Jag önskar att det fanns som ett självklart erbjudande i alla kontakter med psykiatrin, och jag önskar att det uppmuntrades och förstärktes. Alltid.

Jag önskar verkligen att vi lät bli att sjukdomsförklara det friska, det mänskliga, det kontaktsökande. Att vi vågade välja mötet. Vågade vara hos varandra, även hos dem som mår sämst. Som en början. Sen behövs det mer och annat. Men jag önskar att det alltid fick finnas där.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Att vara maktlös.

Maktlösheten är nog det jag har svårast med. Det är en tung känsla att härbärgera. Situationer där man är maktlös blir laddade med en sån hopplöshet, en sån förlamande tyngd. Och för min del drar känslor av maktlöshet upp minnen av när jag blivit utsatt för hemska saker och inget kunnat göra.

När jag försökt få hjälp att handskas med maktlösheten har jag flera gånger fått ett nästan reflexmässigt svar om att jag inte alls är maktlös. Innan jag ens hunnit förklara vari maktlösheten bestod. Och visst, det finns känslor av maktlöshet som är just känslor av maktlöshet, kring en situation där man inte alls är maktlös. Men det finns också känslor av maktlöshet som hänger ihop med saker som man är maktlös inför. Och att reflexmässigt skjuta det ifrån sig (och därmed lämna patienten ensam med dem) är inte ett bra sätt att hjälpa någon i psykiskt lidande att förstå hur man kan bära på detta svåra.

En gång när jag var inlagd mådde jag väldigt dåligt. Jag hade haft en period när det varit alldeles för många olika saker som varit jobbiga. Innan jag hunnit ta hand om en sak hade något mer hänt. Det staplades på vartannat, och till slut var det bara hopplöst för mycket. En av de sista sakerna som hände var att någon jag kände dog. Oväntat och väldigt hastigt.

När jag satt där och grät över hur maktlös jag var fick jag höra att jag inte alls var maktlös. Men jag var ju det. Det finns en del saker man är maktlös inför, som ingår i det där att vara en människa. Att man själv och alla andra kommer dö är en av dem. Sjukdomar och dödsfall kommer drabba människor som man älskar över allt annat. Man kommer bli äldre oavsett om man vill det. Det är så bara. Det är inget man kan göra något åt. Det kommer hända. Och när det händer kan man inte göra något för att ändra på det.

Det finns även andra saker som man är maktlös inför. Man kan bli avskedad. Någon kan göra slut utan att man förstår varför. Någon kan bete sig dåligt mot en och inte sluta trots att man förklarar hur illa man mår av det. Politiker kan bestämma att en viss behandling ska läggas ner. Eller att man måste klara sig på mindre pengar om man är sjuk. Behandlare kan låta bli att tro på det man säger, hur man än gör för att nå fram.

Dessa saker är av lite mindre mått än de som handlar om de grundläggande villkoren för vår existens. Och om man vill kan man protestera mot maktlösheten i dessa sakerna. För man gjorde säkert något som ledde till att relationen tog slut. Det skulle teoretiskt kunna gå att hitta ett sätt att prata med en behandlare som konsekvent sjukdomsförklarar allt du säger. Man kan bli politiker och skaffa sig makt nog att vara med och bestämma över de saker man tycker är viktigast.

Men ändå. När det händer, när villkoren för ens liv ändras oväntat. När man inte når fram vad man än gör. Då är det en reell maktlöshet. Att man skulle kunna nå fram om man pratade på nåt annat sätt än det man kan prata på, det är en hypotes. Att man skulle kunna bli politiker och förändra något, det tar tid. I den livssituation som är, finns det känslor av maktlöshet, som faktiskt handlar om en situation präglad av maktlöshet.

Att försöka trösta någon med att säga att personen inte alls är maktlös blir bara konstigt. Det blir att låta bli att se honom eller henne. Jag önskar att vi vågade se varandra även i det maktlösa. Att vi vågade erkänna för oss själva och varandra att man inte alltid har makt över det som händer. Att det ibland inte finns någonting att göra.

För det är så. Maktlöshet är svår att bära på, men det betyder inte att den inte finns, att den inte behöver finnas. Den finns. Och eftersom den bland annat rör de grundläggande villkoren för vår existens är också maktlösheten en bit av det som finns i grunden av vår existens.

Därmed inte sagt att man ska låta maktlöshet göra att man slutar försöka. Man ska inte fastna i maktlösheten. Men det gäller det mesta faktiskt. Att fastna i ilska, i sorg, i bitterhet (i glädje, fast det brukar bara vara jag som tycker att det är problematiskt att låsa fast sig i den känslan) är inte heller bra.

Med att erkänna maktlöshetens existens menar jag inte att man ska deppa ihop och tänka att det inte är någon mening med något alls, att det inte finns något att göra. För det är inte sant. Det finns saker man är maktlös inför, och det finns ganska mycket man inte är maktlös inför. Tex hur man går vidare från situationer präglade av maktlöshet. Det tror jag vi i stor grad kan påverka.

Men jag tror att det är viktigt att se sin egen maktlöshet ibland. Och att bli sedd i den av andra. På samma sätt som jag tror att det kan vara viktigt att konstatera att man är ett offer, när man faktiskt är ett offer. Jag har kunnat släppa saker på ett annat sätt, sluta kämpa med dem, och kämpa emot dem, när jag gått med på att det varit som det varit. Tex att jag varit maktlös ibland. Det är en bra början att våga se saker som de verkligen är. Och det är något jag önskade att det var lättare att få hjälp med, både när man söker vård inom psykiatrin, och när människor möts i andra sammanhang.

När man insett att man är maktlös, kan man välja att ge upp, och då kan helt nya möjligheter öppna sig. Just för att man gav upp. Mer om tankar kring att ge upp kan du läsa i detta inlägget.

Mer om att vara ett offer kan du läsa här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Ge upp.

Jag tror inte på det överdrivet positiva. Det som handlar om budskap av typen "Du kan välja vilket liv du vill leva" "Du kan bli vad du vill" "Du kan välja att må bra" "Allting är möjligt om du bara tror på det".

Vissa människor kan säkert välja, de som haft lyxen att födas i ett land med åtminstone ett hyfsat välfärdssystem, de som haft trygghet när de varit små och fått ett stabilt jag, de som haft en ekonomisk buffert redan från början, och har nåden att inte drabbas av någon allvarlig sjukdom. Jag kan tänka mig att de kan välja ganska mycket, ganska fritt. Ändå. Vad som helst kan de ju inte välja. Har man inte en särskild talang kan man inte bli nästa Zlatan. Det spelar ingen roll hur mycket träning man lägger, eller hur mycket optimism och god vilja.

Och framförallt, de där budskapen om möjligheterna, om valen. Det blir som att baksidan blir att de säger mig att jag har valt detta. Som att jag har valt att bli traumatiserad och att leva mitt liv med konsekvenserna av det. Med smärta, ångest, myndighetsstrul, omyndigförklaranden från psykiatrin, ett liv som ofta varit en kamp varje dag. Som att jag skulle ha valt att knappt orka ta mig ur lägenheten på tre år pga att jag är sjuk på ett sätt som ligger mittemellan fysiskt och psykiskt, vilket gör det i stort sett omöjligt att få vård, eller ens att bli trodd i att jag mår som jag gör. Att jag skulle ha valt att vid 32 års ålder behöva hemtjänst för att mitt liv alls ska fungera.

Skulle jag haft chansen att välja fritt skulle jag valt något annat. Jag lovar. Men jag hade aldrig den chansen, möjligheterna är aldrig obegränsade och oändliga, oavsett hur många böcker som trycks på ämnet eller hur många gånger vi försöker lura oss själva och varandra att tro på det.

Det betyder inte att det inte går att göra några val alls, att man är maktlös inför allting. Jag gör val utifrån de förutsättningar mitt liv gett mig, på samma sätt som du har möjlighet att göra val utifrån de förutsättningar du fått.

För mig har det blivit centralt att ge upp. Jag vet, det är motsatt budskap mot det överoptimistiska. Men det handlar inte om pessimism. Det handlar om att möta mitt liv som det är, och göra valen utifrån det. Istället för att kämpa mot mitt liv, hata det för att det inte erbjuder alla de möjligheter som det kunde gjort (borde gjort).

Jag tycker absolut inte att man ska ge upp innan man försökt. Vill du bli nästa Zlatan, så träna järnet några år, och se vad som händer. Kanske är du nästa stjärna, du kan inte veta innan du provat. Men visar du inga tecken på att ha talang kanske du ska ge upp. Du kanske inte kan bli nästa Zlatan. Men du kanske kan bli något annat, som passar ihop bättre med den du faktiskt är, och de möjligheter du faktiskt har. Du behöver inte ens sluta spela fotboll, det är bara att ge upp det som inte är förankrat i verkligheten jag tror är viktigt. Inte innan man testat, men sen. När det inte går trots att man testat. Då är det läge att stanna upp, fråga sig vad man egentligen håller på med, och om det är en bra idé att fortsätta. Min gissning är att det oftare än vi tror är en bra idé att ge upp.

Det handlar inte om att vara negativ. Det handlar om att öppna för möjligheter i det liv man faktiskt lever, istället för att leva på en dröm, och i konflikten som blir när drömmen och verkligheten inte matchar. Mest handlar detta kanske inte om ifall man är nästa Zlatan eller inte. De flesta vet nog redan att vi inte är det. Det finns andra saker som kan vara vettiga att ge upp.

Jag försökte klara min vardag själv. Försökte orka tvätta, diska, städa, laga mat. Fast jag inte orkade. När det blev för tungt lät jag bli, och mådde dåligt av att det blev skitigt, av att jag inte hade rena kläder, att allt handlade om att jag måste orka tigga till mig hjälp. Jag hatade att inte klara det själv. Jag borde ju klara det. Herregud, att ta hand om ett hem är ju nåt alla klarar. Men att nästan alla klarar det eller att jag tyckte att jag borde klara det, var inte samma sak som att jag faktiskt gjorde det.

Till slut gav jag upp. Och sökte all hjälp jag kunde komma på, all som fanns att få, för att mitt liv skulle kunna bli annorlunda. För det var så. Bara genom att ge upp kunde det förändras på allvar. Jag hade kunnat lägga ganska många år till på att kriga mot den verklighet jag lever i. Men det hade förmodligen inte tagit mig nånstans. Bara längre in i bitterhet och ilska.

Att ge upp är ett bättre alternativ. Man måste inte orka allting själv. Man kan inte orka allting själv. Man kan inte välja förutsättningarna för det liv man har, man kan inte välja glädje, lycka, välgång. Men man kan välja att ge upp ibland.

Och det är bra att göra det. Behöver du hjälp, sök hjälp. Klarar du inte det du tänker att du borde klara, så kanske det inte är för att du är dålig. Du kanske inte kan klara det, helt enkelt. Man kan inte klara allt. Men man kan alltid ge upp. Det alternativet finns där. Alltid. Och att ge upp kan göra att något nytt öppnar sig och tar sin början. Något helt annat än det du drömt om. Något bättre.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Orden ni använder om mig. Skulle jag vara skör?

Jag tycker verkligen illa om när människor med psykiska problem definieras som sköra. Skör, det låter som om jag var en antik vas av tunt kinesiskt porslin, som man måste handskas med extremt varsamt, och absolut inte tappa, för då är det kört för alltid. Det sköra går så lätt sönder, det är nästan orimligt att kräva att man ska klara att bete sig på ett sånt sätt, vara så försiktig, att inte allt går i kras.

Definitionen av ordet skör är enligt wikitionary: "ömtålig, som lätt kan gå i bitar eller gå av" (Synonymer: spröd, bräcklig)

Jag kommer inte berätta några detaljer om mina trauman på denna bloggen, men jag kan säga en sak med säkerhet. Hade jag varit en skör människa hade jag varit död flera gånger om innan jag fyllde tio. Jag fick inte chansen och jag fick inte den stabilitet som en trygg början på ett liv innebär. Jag har blivit väldigt skadad, det är inte så konstigt, man blir skadad av övergrepp. Det är konstigare att man klarar av att överleva, trots allt. Trots alla stora skador. Trots all kamp, allt olyssnande, all okunskap om traumaskador, alla retraumatiseringar (tex från psykiatrin, vars uppgift skulle ha varit att hjälpa). Trots all ensamhet.

Du som får för dig att kalla mig för skör, är du så himla stöttålig själv? Kan det inte till och med vara så att jag behövt ta fler smällar än dig, och därför faktiskt borde definieras som mindre skör än du, eftersom jag nu fortfarande finns till?

Det finns saker jag inte klarar. Jag vet att jag har oförmågor, brister, att mina skador spökar i många sammanhang, trots att det är bättre än det varit förut. Men skör? Det är inte något jag är. Och jag har aldrig varit det.

Jag kan inte föra talan för alla som ryms i denna grupp, de som föses ihop och definieras som sköra. Men de som utsatts för så massiva eller många trauman att följden blivit en dissociativ problematik är allt annat än sköra. De jag känner eller pratat med är snarare att definiera som superhjältar än bräckliga varelser som lätt går i bitar. Det är en konst att leva trots allt. Trots allt man inte fick, trots allt som slet sönder en. Det är inget en skör människa klarar.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Du är något annat än jag, inte riktigt en människa.

En dag när jag var inlagd satt jag i soffan i dagrummet med en annan patient. Vi hade båda det svårt, det var så mycket kaos och mörker och omöjlig kamp. Men inte denna dagen, denna stunden. Jag minns inte vad det var vi pratade om, men vi började skratta åt något. Och vi hamnade i det där läget när man börjar skratta ännu mer vad den andra än säger. Allt är så roligt att man skrattar tills man gråter. Efteråt går det aldrig att förstå varför det var så himla roligt, och man skulle aldrig nånsin kunna förklara för någon annan vad det handlade om. Men det var så skönt. Att skratta. Att mörkret skingrades för en stund, att allt som fanns var den där bubblande känslan av skratt.

Det hade kunnat vara ett bra minne. Ett minne som handlade om att ljuset bryter igenom det hemska, att livet ändå alltid finns ganska nära, även när det inte känns så. Men det är ett av mina värsta minnen från slutenvården. Jag vet att det låter konstigt, för nästan inget hände. Det som hände var att vi skrattade, och så kom en från personalen och sa till oss att vi fick sluta, att de andra patienterna kunde bli störda. Att vi måste förstå det.

Det är ett hemskt minne, för det säger mig att jag inte riktigt är en människa. Jag får inte ha känslor, inte ens de ljusa och befriande. Det är störande. Min roll som patient är att vara lugn och foglig. Göra som jag blir tillsagd, ta mina tabletter. Inte göra motstånd, göra väsen av mig, ta plats. Inte ha känslor, inte finnas på det sättet. (Inte finnas så mycket).

Saker som är helt friska blir sjukförklarade i det sammanhanget. Som att ha känslor. Att skratta tills man gråter. Att vara kontaktsökande eller i behov av uppmärksamhet skulle jag definiera som uttryck för helt grundläggande mänskliga behov. Men inom slutenvården är det sjukt, fel. Något som påpekas i journalen. I alla fall för oss som är patienter är det fel. För oss som inte riktigt är människor. De på den andra sidan, de som är människor på riktigt, de får ha känslor. De får sitta i fikarummet och skratta, får behöva sociala sammanhang, uppmärksamhet, bekräftelse. Men det är skillnad. Man måste förstå det.

Jag tror denna strukturen är den mest destruktiva som finns inom psykiatrin. Och den är tydligast inom slutenvården, men man kan möta den inom öppenvården också. Strukturen som delar in oss i vi och dom. Där patienterna blir något annat än människor. Eller åtminstone inte riktigt lika mycket människor som de andra, de som jobbar med oss.

Det är verkligen inte alla som jobbar inom slutenvården som har den synen, använder den sortens bemötande. Men det är alltför många. Och det är alltför mycket något "som sitter i väggarna". Som patient kan det vara helt förödande att bli bemött på det sättet. Istället för att få hjälp med att ta fasta på och stärka det som är friskt i en, och använda det som en kraft mot kaoset, det sjuka, problemen, så sjukdomsförklaras även det friska. För att slippa konflikter med personal blir det lätt att man trycker ner det som är levande i en. Att man slutar skratta, slutar söka bekräftelse, kontakt, uppmärksamhet. Att man fogar sig.

Någonstans inuti mig har jag alltid vetat att det var fel. Att det starka och levande i mig var något som var bra. Att det där att vara foglig som ett får inte var meningen med mitt liv, sättet jag kunde leva mitt liv på. Ibland har jag till och med klarat att tro att det fanns något annat längre fram. Där jag kunde finnas som den jag var. Jag vill avsluta detta med några ord av Arnhild Lauveng, från boken "Imorgon var jag alltid ett lejon":

"För jag levde mina dagar som får
medan allt i mig längtade efter att jaga över savannerna.
Och jag lät mig drivas från fålla till inhägnad till ladugård
när de sa att det var det som var bäst för ett får.
Och jag visste att det var fel.
Och jag visste att det inte skulle vara för evigt.

För jag levde mina dagar som får.
Men imorgon var jag alltid ett lejon."



("Imorgon var jag alltid ett lejon" är för övrigt en av de bästa böcker jag läst. Arnhild Lauveng var sjuk i schizofreni, men har blivit frisk och utbildat sig till psykolog. Hon har en fenomenal förmåga att beskriva saker utifrån båda perspektiven, sätta fingret på centrala saker i strukturerna. Jag rekommenderar verkligen den (och insåg nyss att den finns på bokrean på Adlibris)).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.