Ny forskning: psykiskt friska är oftare terrorister än andra.

Hörde på ekot om ny forskning som visar att ensamma terrorister har en historia med psykisk ohälsa eller sjukdom som är många gånger högre än de organiserade terrorister som agerar i grupp. De ensamma terroristerna har enligt denna forskning en historia med psykisk ohälsa i en tredjedel av fallen.

Jag vet att det är komplicerat med psykisk ohälsa, att göra nån definition av hur många som har det, för att det är ett stort begrepp som inte alls definieras på samma sätt av alla. Vad ska inkluderas och vad ska inte inkluderas? Och hur gör man med dem som inte söker vård, om man ska göra en uppskattning av hur många som lever med psykisk ohälsa?

Enligt hjärnkoll är Socialstyrelsens bedömning att 20-40% i Sverige lever med psykisk ohälsa just nu. Kan man då jämföra dessa siffrorna rakt av? Nej, såklart inte. Dels för att jag inte orkat kolla upp vilka definitioner som används, och för att siffrorna inte rör samma grupp (Socialstyrelsens siffror är begränsade till Sverige, det är inte denna terrorforsknings siffror) och dels för att Socialstyrelsens siffror handlar om vem som lever med psykisk ohälsa nu, medan terroristforskningen rör hur många som har en historia med psykisk ohälsa, det är ju inte samma sak. Som man resonerar i reportaget verkar det handla om att den psykiska ohälsan satt igång en kedja av saker som lett någon in på en extrem väg, som så småningom lett till terrorism. De behöver alltså inte vara psykiskt sjuka eller ha psykisk ohälsa när de begår själva terrorhandlingen. Det behöver inte ens vara så att den psykiska ohälsan är den viktigaste faktorn vad gäller att terrorhandlingen blir av. I en sån kedja kan ju många saker hända på vägen, som kanske väger tyngre, är mer avgörande.

Ja. Det är komplicerat med siffror. Hur många i normalbefolkningen har en historia av psykisk ohälsa? Om de som lever med det nu är 20-40% låter inte 33% som en väldigt hög siffra om man ser till sån historia? Det låter rätt normalt? Som att de ensamma terroristerna kanske har en normalhög grad av psykisk ohälsa, i jämförelse med resten av befolkningen? Åtminstone ungefär.

Däremot har de organiserade terroristerna en många gånger lägre grad av psykisk ohälsa. Det låter som att det är det som är det som egentligen avviker, att den typen av terrorister är friskare psykiskt än andra. Fast man valde att inte dra upp det som rubrik. Irriterade mig nåt oerhört, så nu gjorde jag detta inlägget bara för att kunna skapa en sån rubrik. Inte så moget av mig kanske, men nåt måste man ju göra med sin irritation. Är rätt trött på att terrorism och psykisk ohälsa så ofta kopplas ihop. Att ondska, våld och psykisk sjukdom ligger så nära varandra i människors och medias uppfattningar av världen. Man kunde ju anstränga sig lite för att inte stigmatisera, fast verkar sällan prioriteras. Tycker det är mycket beklagligt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

DID som en funktionsvariation? (Är integration ett självklart mål?)

I normkritiska kretsar har man börjat använda ordet funktionsvariation. Detta istället för funktionsnedsättning, funktionsstörning eller liknande, helt enkelt för att funktionsvariation är ett ord som inte rangordnar vilken variation som är den "korrekta", och inte heller har utrymme för att genom att klassa någon som funktionsnedsatt nästan automatiskt göra personen till problemet, istället för omgivningen som är anpassad för bara en viss typ av funktion. Gillar tänkandet, fast det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Tänkte bara att jag måste definiera ordet, eftersom det inte är helt vanligt och eftersom jag nu använder det. Du kan läsa lite mer om det tex här.

Det jag tänkte skriva om var DID. Måste man se det som en störning, nåt sjukt, ett problem? Något man bör lösa, bota, behandla?

Det ligger ju nära till hands att tänka så. Att ha bilden av vad det är att vara människa klar för sig själv. En människa är en person, ett medvetande, ett sinne, i en kropp. Som att det var något självklart, och som att det också var självklart att hamna så nära den bilden som möjligt.

Det finns inte så många saker som faktiskt är självklara. När nåt känns självklart kanske man bör stanna upp och fråga sig själv varför man tänker så. Vad det är man missat.

Vad gäller detta med DID, så tror jag att det man missat kanske är att DID kan vara ett sätt att ha förmåga till en hög funktion, trots att man skadats svårt. Att dela upp saker inuti är faktiskt väldigt funktionellt på många sätt, när det handlar om sånt som trauman. Att kunna växla över till en annan del som inte minns det som hänt och inte påverkas av det, kan vara ett sätt att klara av att ha ett jobb, en familj, fritidsintressen, engagemang, annat som brukar ses som sånt som gör ett liv innehållsrikt och bra.

Jag har lyssnat på några avsnitt av podden Multiplicity 101 som drivs (drevs? vet inte om det kommer komma fler avsnitt) av en aktivist-rörelse som hävdar att det inte är nåt sjukt med att vara multipel (alltså det motsvarar att ha DID, men i DID som begrepp ingår ju att det är en "disorder"/störning). Även om de inte använder ordet så ser de det som en funktionsvariation, inte en störning. Inte ett problem. Inte något man måste lösa. Bara ett sätt man kan vara. Och de tänker att det kan vara så av olika anledningar. Att det kan bero på att man splittrats pga tidig traumatisering, men att det också kan ha andra förklaringar. Kanske kan man födas så.

Jag vet inte om de har rätt i det. Fast jag tror de har rätt i att man inte tvunget behöver se det som sjukt. Inte på det sättet att man måste ha behandling om man har DID, försöka få det att sluta. Om någon inte mår dåligt av det kan det väl vara rimligt att tycka att omgivningen ska sluta med sina fördomar och bara låta personen (inklusive alla delar) vara som den är. Det kan som sagt ge tillgång till en hög funktionsnivå att vara flera inuti, och det är inte alls säkert att man kan behålla så hög funktion att börja bearbeta och försöka integrera någon med DID. Och även om det var så, även om man kunde garantera att någon kunde bibehålla sin funktionsnivå, så är det väl något djupt problematiskt just i det. Att försöka integrera någon med DID. Om inte viljan kommer från personen/systemet, varför ska man då försöka uppnå det? För vems skull sker då vården? För det normativa samhällets nerver, som inte klarar för stor funktionsavvikelse?

Ett samhälle har inte nerver, ett samhälle har människor, och varför ska någon bestämma över någon annan vad som blir bäst för den? Varför tro att det är bättre för alla att leva enligt principen att en person ska vara en kropp och ett medvetande?

Jag känner mig skeptisk till en del i den där podden, och till annat jag tidigare kommit i kontakt med som handlat om grupper som strider för rätten att inte integreras. Det jag tidigare kommit i kontakt med har mest känts som att integration setts som ett hot, som att delar varit rädda och inte förstått vad det betyder. Har läst sånt som att integration skulle vara att mörda delar, och att man inte vill att någon del av en ska dödas. Bygger man sin kamp för rätten till DID som funktionsvariation på den sortens rädslor kanske det skulle vara vettigare att skaffa mer kunskap och förståelse för integration, vad det är och vilka fördelar det kan ha, än att tillsammans föra en kamp mot dem som man tror är mördare.

I podden är det mycket det här med att det inte behöver bero på traumatisering som jag känner mig skeptisk till. Det kanske är sant, de kanske har rätt. Jag har bara svårt att tänka mig det, eftersom jag upplever det som att DID är en mycket stor påfrestning på det system en människa är. Det är mycket mer ansträngande att leva som flera inuti än som en enda. Kroppen är liksom byggd för en person. Alltså ett medvetande. En del. Att vara flera som trängs är att utsätta kroppen för en stor stress, och åtminstone för mig var det något som slet mycket på mig som helhet. Därför har jag svårt att tänka mig att splittring skulle skapas spontant, att man skulle kunna födas så, att det fullt ut kan vara en funktionsvariation, inte en form av skada. Men som sagt, det finns inte så mycket som är självklart, och jag bygger mycket av den skepsisen på min kunskap om mig själv och några få jag känner. Kanske kan det vara så, trots belastningen det innebär.

Just detta med belastning för systemet/personen som helhet kan faktiskt också vara ett argument mot integration. Att vara en inuti är en mindre belastning än att vara flera. Därmed är det inte sagt att det skulle vara en mindre belastning att fortsätta vara flera, än att göra det jobb som krävs för att integreras. Det kan vara ett väldigt massivt, tungt, djupt stressande, livsfarligt och ibland helt omöjligt jobb. Det är en mycket stor belastning.

Och förutom att jag tycker att man ska respektera varje människas vilja, och att det är en konstig idé att försöka leda någon som inte vill det till integration, så tänker jag att det där med belastningen kan vara något helt avgörande. Kanske orkar man helt enkelt inte göra det jobbet. Kanske bär man på för tunga saker, har skadats för svårt, klarar med nöd och näppe överleva, utan tyngden av ett sånt jobb. Jag tror det är viktigt att förstå att det kan vara så. Och att förstå att det ändå inte behöver vara omöjligt att få ett bättre liv. Med hjälp går det att hitta strategier för bättre samarbete, bättre ångesthantering, och annat som kan behövas för att nivån av kaos ska bli lägre.

Många som har DID plågas väldigt av det, har svårt att klara sin vardag, relationer, är inte i närheten av att klara ett jobb. Många balanserar hela tiden på gränsen till döden. Det är inte det jag vill säga med detta inlägget, att det inte finns den typen av problem, att det inte är värt att tas på allvar. Men jag brukar skriva om dem, om oss, om behovet av hjälp och sveket när de som skulle hjälpa istället är upptagna med att diskutera om problematiken ens finns.

Men jag vill också säga att det finns människor med DID som har hög funktion. Som faktiskt fungerar bra just pga att de är splittrade. Min uppfattning är att många faktiskt kan ha hög funktion under rätt många år, och då inte bara klara ett vardagsliv, utan verkligen vara engagerade, högpresterande och sociala. Och att systemet kan hamna i kaos och allt hemskt bubbla upp efter en kris av något slag. Ett dödsfall, en separation, att föda ett barn. Nåt sånt. För andra kommer kanske aldrig den där punkten när ens jag hamnar i kaos. Det finns säkert de som kan leva med DID och hög funktion hela sina liv.

Varför då se det som ett problem? Varför då definiera det som sjukt? Om någon faktiskt fungerar helt ok, är nöjd med sitt liv och inte lider, varför ska då någons förutfattade meningar döma hen som sjuk, försöka pressa hen till uppfattningen att hen borde sträva efter integration? Varför inte bara se det som en funktionsvaration?

För de flesta är det nåt mer kaosartat än så, något man behöver hjälp med, vård i, vård för. Men inte för alla. Och dessa som funkar helt ok, varför ska de tolkas utifrån problem som de inte har?



Är du mer intresserad av detta med personer med DID och hög funktionsnivå kan jag rekommendera boken I Am More Than One: How Women with Dissociative Identity Disorder Have Found Success in Life and Work av Jane Hyman.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att sluta se patienter som manipulativa.

Gick och tänkte mer på det där, att se patienter som manipulativa, och varför det blir så. Jag tror att nyckeln till den förståelsen ligger i det jag skrev om i ett tidigare inlägg, det som handlar om att läkare som aldrig träffat en patient förut gör en snabb bedömning av vad det är för sorts patient, vad hen har för problem, hur hen agerar och sånt. På kanske en kvart. Kanske utan att lyssna på nån bedömning nån annan gjort tidigare.

Jag har så svårt att se hur man kan tro att det är möjligt, men jag kan se hur det är inbyggt i strukturen. Att det inte handlar om läkare som värnar sin egen maktfullkomlighet och rätt att vara den som vet bäst. Inte särskilt ofta i alla fall, och kanske aldrig särskilt medvetet.

Det är nåt med hierarkin. Vem som har makt och vem som har ansvar. Vems kunskap man kan luta sig mot. Egentligen handlar det inte om att läkare bara ser läkarkunskap som värd nåt, ibland känns det så, som att läkare egentligen bara tycker att det är de som tillhör den egna kåren som fattat nåt alls. Fast så kan det ju vara med andra yrkesgrupper med. Psykologer kan väl se på läkare på ett liknande sätt tex. Så nåt särskilt bra svar är det väl inte, det som handlar om att läkare bara tror på läkare. För sanningen är att de situationer jag reagerat mest på, handlar om att läkare bara tror på sig själva.

Och kanske är det ändå logiskt så, om man sitter som behandlingsansvarig över nån man knappt träffat, som har öppenvårdskontakter man heller aldrig träffat, eller knappt. Och de där öppenvårdsbehandlarna skickar patienten vidare till en i slutenvården för att hen säger sig vara självmordsbenägen, och det är för många som säger att de är det, och alla kan inte få plats och om man är den som har ansvaret som blir av att låta nån stanna lite längre på en avdelning, eller låta den gå hem och ge plats för nån annan, och om det hela tiden så mycket handlar om liv och död. Och att aldrig riktigt ha tid att hinna förstå sig på patienterna och lära känna dem, för de är för många och det går för snabbt och..

Jag kan se att det finns en del problem där. I situationen. Och jag har ibland hört läkare som blir arga när man säger att de har makt, för själva ser de sig som maktlösa, som att de bara blir en kugge i det här maskineriet som vi alla kanske är kuggar av. Alla som jobbar i det, som behandlas i det eller är anhöriga i det. Jag kan förstå också det.

Men formellt är det läkare som har mest makt, och eftersom de har minst tid med patienter, så kanske det lätt råkar bli så att man får ta till de förutfattade meningarna för att klassificera, tolka, bedöma de patienter man möter. För att man ändå har det där formella ansvaret, den där uppgiften av att vara den som avgör.

Det är egentligen inte hos läkarna problemet ligger, tänker jag. Även om jag på ett sätt tycker att det är totalt obegripligt att nån alls kan tänka sig att använda fördomar som bedömningsinstrument, och vänta sig att alla andra sen ska finnas sig i och underordna sig de bedömningar och beslut man tagit. Men man ser väl inte det så, som att man lutar sig mot sina fördomar, även när det är det man gör.

Jag tänker att problemet kanske ligger i systemet. I det där att den som har minst kontakt med patienter har mest (formell) makt. Den som har avgörandet i sina händer.

Och det blir såklart värre när det är läkarbrist, när det är stor omsättning, när fler patienter hamnar hos samma läkare, för att alla måste ha en läkare.

Och det blir såklart värre av den historia hierarkin har, en historia formad av synen att vården är byggd som en tydlig pyramid med läkaren överst. Ordning och reda, och läkaren är överst och vet mest och är den man ska lyssna på.

Det pratas rätt mycket om personcentrerad vård nu. Och kanske skulle det vara en bra lösning, att lyssna mer på varje patient. Men jag vet inte, för mig räcker det inte riktigt. Om man i övrigt har kvar makt- och ansvarsfördelningen, hur ska man kunna skapa en personcentrerad vård på allvar? Jag kanske bara är negativ, jag vet inte. Men jag ser det som att det inte bara är patienternas kunskap som inte tas på allvar. Det handlar också om andra behandlare. Att inte lyssna på dem, att inte läsa vad som står i journalen, att inte tillskriva deras uppfattning nåt värde. Även om det är de som träffar patienterna mest. Och nej, alla kan inte göra en läkares bedömning, men sanningen är väl att en läkare inte heller har alla de kompetenser som finns inom psykiatrin. Inte den psykologiska kompetens som finns hos psykologer, inte den psykosociala kompetens som finns hos socionomer, inte kunskapen om omvårdnad som finns hos sjuksköterskorna, inte förmåga att behandla kroppen på det sättet sjukgymnaster har, inte den förmåga att se hur mycket hjälpmedel, anpassningar och liknande kan spela roll, som arbetsterapeuter har, och inte heller den kunskap som man kan få av att träffa patienten väldigt mycket, som skötare kan ha.

Jag har ofta upplevt det som att läkarens uppgifter tas över av nån annan när hen inte hinner med eller kan träffa patienter så ofta som det skulle vara möjligt. Alla sätter tex sina egna diagnoser på en, utifrån sin egen tro eller kunskap, och sen diskuterar de med läkaren, så tar läkaren sina fördomsglasögon på, och det är med dem det avgörs vilken diagnos man behandlas utifrån. Det är inte alltid det är så, men jag har varit med om det rätt ofta.

Och jag tänker att det på nåt sätt har hamnat ur led. Som att det är läkarnas kompetens som värderas högst och lyssnas mest på, och det är den sortens tolkningar andra grupper kan få för sig att försöka göra, för att det är som att det är det som är psykiatri "på riktigt". Som att det "egentligen" handlar om en läkarkunskap. Och det kan väl vara till en bra hjälp med de iakttagelser tex en skötare kan göra när man är inlagd, men jag vill verkligen inte att den som i praktiken diagnostiserar mig är skötare, och det är inte av förakt för någon skötare alls, men det är av respekt både för diagnoser och för utbildning.

Och kanske att man borde respektera varandras olika kunskaper mer? Se vad de andra och man själv har för roller, uppgifter, kunskaper? Allas uppgift är inte densamma, då skulle det ju vara dumt att ha nån annan yrkesgrupp än läkare alls i vården. Det handlar inte bara om kostnader att det finns olika yrkesgrupper. Det finns olika kunskap där. Hos de olika.

Och jag antar att ni vet det redan, det känns som att idiotförklara att skriva detta. Men jag upplever inte riktigt att man tar tillvara på det. Var och en använder sina kunskaper och sin kompetens i sitt möte med en patient, men samtidigt kan en annan behandlare helt avvisa, förakta och inte ta den kunskapen och kompetensen på allvar. Hur jag vet det? Det händer att man gör det inför patienter. Visar hur man föraktar allt utom det som är ens eget område.

Det finns så mycket vi och dom-ande i psykiatrin. Det är inte bara patienter vs behandlare. Det går kors och tvärs och hit och dit och allt är ett sånt jävla trassel att jag inte kan redogöra för det. Det är som att det viktigaste är att hålla sig till att det är ens egen grupp som har rätt och de andra som har fel.

Och det kan sluta med maktkamper som blir mellan patienter och läkare. Det är ett vi och dom. Och att sätta patienten i centrum kanske skulle kunna rubba på den obalansen. Eller så vänder den bara upp och ner på den. Jag vet inte. Men jag ser detta myller av vi och dom-ande, och eftersom det är överallt och på alla håll och kanter, förstår jag inte hur patienten som står mitt i alla dessa tilltrasslade förakt, hierarkiska uttryck och annat, på allvar ska kunna vara i centrum. För det är inte bara patientens kunskaper om sig själv som ses som mindre värda. Det kan vara alla andras, alla andra behandlares, anhörigas, allas. Alla som inte är just man själv. Och om man ska sätta patienten som person i centrum, vad blir då hens roll? Att samordna alla dessa personer som är behandlare med olika kunskaper, att få dem att lyssna på varandra och förstå poängen med de olika perspektiven? Att stå i denna sörja av interna konflikter och försöka nyansera bilden såpass mycket att alla tas på allvar?

Nej, så är det förstås inte tänkt. Men hur är det tänkt? Tänker man sig att alla redan respekterar de andra yrkesgrupperna, tror på de olika kunskapsområdenas värde, och tar hänsyn till detta i sina egna bedömningar, behandlingar och möten med patienter? Tänker man sig att man lyssnar på varandra, tar till sig varandras tolkningar och tillskriver dem och det perspektiv de bär på värde?

Den verklighet jag varit i ser inte ut så, mer än undantagsvis. För mig låter det där som ett luftslott. Och visst, personcentrerad vård i ett luftslott låter väl ganska trevligt, men jag är sån där jobbig typ som lever i verkligheten, och det är svårt då, att tro på en vård som bygger på ett luftslott.

Jag tror nog på en vård där det finns ett samarbete. Som att man är ett team, även om inte alla tvunget måste träffas samtidigt. Jag vet, man jobbar redan i team. Men jag menar att uppdatera detta, att se över hur man värderar olika yrkesgruppers kunskaper, om man tar alla på lika stort allvar, om alla ges samma tyngd. Och jag menar att man skulle lyfta in även patienten och anhöriga (när patienten vill det och det är möjligt) och ta också deras kunskaper på allvar. Och inte automatiskt placera kunskaperna enligt den rådande hierarkin, utan mer se det som att allas är lika mycket värda, bara har olika perspektiv och därför är kunskaper som kan fylla olika roller.

Låter det komplicerat och omständligt? Kanske att det är det. Fast.. Eftersom ni redan jobbar i team för det mesta borde ni väl inte se det som en omöjlighet att på allvar jobba som ett team? Det borde ligga nära till hands? Och patienten borde man väl egentligen redan lyssna på? Så i såna fall borde det ju inte vara nästan några förändringar alls som krävs för att nå dit? Vi borde i stort sett redan vara där.

Jag vet, jag var lite spydig nu. Men i teorin kanske vi redan är där, åtminstone nästan, men det kan finnas ett sånt väldigt glapp mellan den verklighet där patienter vårdas och behandlare jobbar, och det luftslott bilden av verksamheten är.

Jag tror i alla fall att det är där lösningen finns. I det med att samarbeta mer på allvar, jämställa allas kunskaper mer, och att även ta in patienten i samarbetet. Och i att dela upp även det formella ansvaret. Jag tror tex inte det är rimligt att läkare alltid ska vara behandlingsansvariga. Delvis för att det blir en överbelastning av läkare, det blir helt orimligt som det är nu, och delvis för att det inte alls är alla patienter som behöver läkarkunskapen mest i sin problematik. Kanske är psykologisk kunskap viktigare, eller det psykosociala mer centralt? Då borde någon med den kompetensen också kunna bli behandlingsansvarig, tycker jag.

Ja. Jag vill bryta upp hierarkin, och jag tror inte det räcker med personcentrad vård där allt ska utgå från patienten. Jag tror man måste bryta upp saker på allvar, inte bara ändra synen på patienten.

Varför jag kallat detta inlägget "Att sluta se patienter som manipulativa"? För att jag tror att lösningen kan ligga här, att ge utrymme för olika perspektiv och olika förståelser, och inte ha ett system som i så stor utsträckning skapar förutsättningar för fördomsbaserad vård. Jag tror att manipulerandet ofta ligger i betraktarens ögon när hen inte förstår vad som händer, och när det faktiskt sker manipulationer, tror jag det är ett uttryck för att ingen finns där och lyssnar på en och tar en på allvar. Om vården är byggd som ett team där också patienten ingår, ska hens kunskaper om sig själv värderas lika högt som nån annans kunskaper eller perspektiv. Hen kanske inte behöver skrika på samma sätt då, om hen redan tas på allvar och blir hörd.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Skadar du dig? Har eips? Eller är ett komplicerat fall? Då är du nog ung och kvinna.

Ibland används nåt jag skrivit i nåt sammanhang som handlar om självskadebeteende och/eller eips (borderline). Då presenteras jag som en av dessa unga kvinnor som kämpar med såna problem.

Jag gillar inte att bli ett exempel på något som rör eips, för jag har aldrig känt det som att den diagnosen stämt på mig. Jag har upplevt det som en diagnos man spekulerat i om jag har pga att jag skadat mig, och som man tagit till så fort jag blivit arg på hur jag blir behandlad inom psykiatrin. För har någon eips ska man inte ta dem på allvar, har nån bestämt, så det är ju smidigt då, att se det som att det är eips som är problemet, inte det jag reagerar på.

Och vad gäller självskadebeteende känner jag inte mig som nåt typiskt fall och vill inte vara någon talesperson. Jag tror att andra passar bättre i den rollen.

Men.. om vi lägger de detaljerna åt sidan för en stund, och fokuserar på det andra. Detta om "dessa unga kvinnor".

Jag har tänkt mycket på det. Det är alltid unga kvinnor man pratar om i dessa sammanhangen. Jag tycker det är konstigt. Det finns män som skadar sig också. Och har eips. Och trans- och queerpersoner med, för den delen.

Och vuxna. Eller? Vad är det att vara vuxen?

Hos statistiska centralbyrån brukar man räknas som ungdom tills man fyller 25 eller till och med 25 (har sett båda). När man fyller 26 övergår man i vilket fall till att vara vuxen. Ibland lägger man till kategorin "ung vuxen", som då är 25-29 år. Då är man väl helt vanligt vuxen från 30.

Jag tar siffrorna från SCB för att det känns som den mest officiella definition av ungdom jag kan hitta. Fast kanske tänker jag helt fel, för SCB utgår ju från ålder. När det gäller självskadande / eips och komplexa problem kanske man utgår från nåt annat? Jag fyller 35 i år. All den tid jag haft denna bloggen har jag varit över 30. Alla texter som finns här är alltså skrivna av en vuxen person. Om man använder de där definitionerna. De som handlar om ålder.

Men kan man bli vuxen så länge man skadar sig och/eller har eips och/eller är ett komplicerat svårlöst fall för psykiatrin? Eller om man haft den sortens problem tidigare? Kanske har man på nåt vis diskvalificerats då, och kommer aldrig räknas som vuxen?

Kanske kommer man inte det, räknas som vuxen. Jag har en misstanke att när det börjar kännas pinsamt att definiera mig som ung (när kan det vara, vid 40?) så finns det en risk att man istället definierar mig som att jag varit en av dessa unga kvinnor. Att man byter är till varit. Så man slipper byta ut det där med ung. För det sitter så hårt. Det där om unga kvinnor. Det där om att inte få bli definierad som vuxen. Om man har såna problem. Eller har haft såna problem. Om man hamnar i patientkategorin när man uttalar sig om nåt som rör problemen. Man kan lyssna på det jag säger, jag kan ha något att säga. Men räknas som vuxen? Nja.. det verkar vara att gå för långt?

Jag kan inte tro att det är en slump att ung kvinna råkar vara någonslags motpol till medelålders man, som vi alla vet anses ha makt, auktoritet, trovärdighet, kunskap om saker, sånt där. Att vara kvinna är automatiskt att ha mindre trovärdighet. Att vara ung är ytterligare en och väldigt mycket mer kraftfull sänkning av auktoriteten. Och även om man inte säger det rent ut, så ingår det ju i att vara "en av dessa unga kvinnor" att dessutom hamna i kategorin av människor med psykiska problem, vilket också det är en auktoritetssänkare av ganska hög rang.

Så egentligen. Egentligen behöver man ju inte ta mig på så stort allvar. Det är det jag hör. Jag är ung, kvinna och psyksjuk. Och jag sitter här med dåligt samvete, när jag skriver detta. För de som hittat till min blogg och använder den, de är ju såna som tycker att man ska försöka förstå dessa unga kvinnor, som vill ge deras röster chans att höra. Som inte vill tysta, förminska, vifta bort. Som inte vill köra med maktspel och omyndigförklarande.

Ändå. Varför är det så viktigt med kategoriserandet, förminskandet? Att inte bara förstärka de kategorier jag tillhör (kvinna, med psykiska problem) utan till och med göra mig till något jag inte är, framställa mig som yngre? Hade man varit intresserad av min ålder kunde man kollat upp den. Det skulle inte vara så svårt. Men det handlar om nåt annat. Nån form av slentrianmässigt förminskande av alla som har dessa problem. Som att inte eips i sig är en kategori som är tillräckligt förminskande. Som om inte självskadebeteende är tyngt nog av fördomar och missuppfattningar, utan måste kompletteras med annan förminskning.

Jag tänker på det. Och tror kanske inte att människor märker vad de gör. Hur de klassificerar människor, och vad de klassifikationerna gör med hur man tänker kring den grupp av människor det handlar om.

Och jag tror det spelar roll för vården man utformar. Att den vård man utformar för kategorin "unga kvinnor" inte ser likadan ut som den man skulle utforma för kategorin "medelålders män". Trots att detta ska vara ett jämlikt land med vård som utgår från behov. Och trots att det inte är dessa saker som ska behandlas. Varken att vara ung eller kvinna är en psykisk problematik, man borde utforma vården utifrån det som ska behandlas, kan man ju tycka. Och försöka låta bli de där kategorierna som bara ökar förminskandet, och egentligen inte förbättrar vården eller förståelsen för problemen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

På vilka sätt är det egentligen ok att rehabilitera sig?

Nytt år, och jag återgår till det där att publicera ett inlägg i veckan, på söndagen. Men vill återknyta lite till serien med inlägg som var i jul.

För jag tycker att frågan om hur det är ok att rehabilitera sig glöms bort lite. Jag har tidigare, i serien om agentskap, tagit upp hur sånt som rör rehabilitering och åtgärder för att bli friskare, är något man ofta ser som något patienter ska få. Som ska organiseras av andra, tilldelas. Vara åtgärder. Och i det ogiltigförklarar man ju patienters egna förmåga att hitta saker som är bra för dem, och missar kanske att ta tillvara på det som ligger närmast och kunde vara enklast att använda (och möjligen också mest kraftfullt).

Det har skrivits mycket om förändringarna i sjukförsäkringssystemet, om hur många som hamnar i kläm, om utförsäkringar och försörjningsstöd. En sak jag mycket sällan hör om, är det här med att det faktiskt finns mindre utrymme för att själv göra saker man blir bättre av. Man kan ju alltid göra dem i smyg, det är ju inte som att försäkringskassan har spioner som följer en vart man går. Men i systemet har det hårdnat.

När jag hade aktivitetsersättning fick jag jobba några timmar i veckan utan att behöva be om lov. Jag tror det var fem timmar i veckan, jag fick ha dem till vad jag ville. Det var ok om jag tjänade pengar på det, och det var ok om jag inte gjorde det. Jag tror att det var samma regler när jag hade tidsbegränsad sjukersättning, men sanningen är ju att det var få gånger jag klarade att jobba nån timmar alls när jag hade aktivitetsersättning, och med den tidsbegränsade sjukersättningen orkade jag absolut inte nåt sånt. Jag var för sjuk. Sen avskaffade man den ersättningen, jag utförsäkrades. Fick efter ett tag möjlighet till sjukpenning istället. Innan det hade jag försörjningsstöd ett tag.

Med försörjningsstöd är min erfarenhet att i stort sett allting beror på vilken handläggare man har. Och med sjukpenning finns det inget sånt utrymme. Ingen plats för mig att göra det som är mitt. Jag frågade förra året om jag fick starta en liten affär på etsy, som inte skulle innebära några timmars jobb i veckan, utan några i månaden. Och förklarade varför det skulle vara rehabiliterande för mig. Det var inte tillåtet. Men jag kunde ju ändra och bara bli deltidssjukskriven om jag ville. (Nej, det ville jag inte, att deltidsjobba är en helt annan sak än att orka några timmar i månaden i rehabiliterande syfte.)

Det var inte en särskilt bra handläggare, inte alls mån om att hitta lösningar. Senare har jag frågat en annan handläggare om ifall det var ok att hålla en föreläsning mot betalning, det var en engångsgrej och jag visste inte om jag skulle orka, men kunde ju sluta tänka på det om det inte var ok. Den handläggaren var mycket bättre och verkligen mån om att hitta alla lösningar som finns. Och jag fick beskedet att det var ok, men att jag då måste ta paus från sjukpenningen det antal dagar som motsvarade jobbet för föreläsningen (inkl förberedelser då).

Jag orkade mycket sällan använda de där fem timmarna, men de var värdefulla. Den där platsen, känslan av att den fanns, att jag fick göra vad jag ville med den. Små saker som var valda utifrån mig, vad som kunde funka för mig, och i former som fungerade trots mitt sjuka. Att inte behöva få det godkänt, att inte nån annan skulle ha åsikter, värdera, lägga sig i. Att det fick vara mitt. Och att jag inte behövde orka en massa kringarbete, blanketter, ansökningar, det var inte nåt som stod emellan.

Det kan kanske låta som en dålig idé att alls få lov att jobba om man är sjuk, samtidigt är det ju en helt bärande värdering i samhället nu, att det är jobbande som ska ta en från sjukdomen. Aktivitetsersättning (som fortfarande finns och bara är för människor upp till 30) och tidsbegränsad sjukersättning var ersättningsformer som var utformade för långtidssjukskrivna. Har man länge varit sjuk och inte arbetat kan det vara en bra idé att få ha några timmar att prova saker på. Göra vad man vill, på sitt sätt. Jag tror verkligen att det utrymmet är en bra idé. Ett bra steg att ha, för dem som vill, innan man kan klara en mer organiserad rehabilitering.

Sjukpenning är en ersättning som är utformad för kortare sjukskrivningar, där vägen tillbaka antas vara relativt kort. Vilket såklart krockar med verkligheten när man trycker in långtidssjukskrivna i ersättningsformen.

Man kan få göra saker om man inte tjänar pengar på dem. Det där föredraget kunde jag fått hålla utan att fylla i några blanketter eller strula med ersättningsdagar, om jag bara inte ville ta betalt för det. Jag har svårt för det, det där som säger att eftersom jag är sjuk så ska det jobb jag kan klara att göra, göras gratis. Om det är samma jobb, varför ska jag då inte ha betalt för det jag klarar?

Allt jobb jag skulle ha gjort som handlade om etsyaffären (som inte blev av) är jag helt säker på att det varit ok att jag gjorde, om jag bara gjorde det i en organiserad rehabiliteringsåtgärd. Om jag orkat ta mig till en särskild lokal på särskilda tider, så kunde jag nog fått sitta och virka eller göra annat hantverk, och det skulle nog vara ok om det blev sålt med. Men i såna fall skulle ju rehabiliteringsstället få pengarna, och det skulle ingå att jag skulle vara tacksam för möjligheten till aktivitet. Det är nåt som skär sig där i mig. Att det liksom inte är ok med självbestämmande, egna initiativ, att ta tillvara på min förmåga att skapa aktivitet, rehabiliterande åtgärder, verkställa dem på ett sätt som är ok för mig, som stimulerar, hjälper mig vidare, tar mig närmare ett friskare liv.

(Jag hade aldrig klarat att ta mig till en lokal flera timmar i veckan, inte orkat virka och handskas med flera människor i samma rum samtidigt, allt det där som ingick i den hypotetiska rehabiliteringsåtgärden, jag klarade bara att göra saker på mitt sätt, helt utifrån mig. Det är fortfarande så. Jag klarar väldigt lite av det som anses normalt.)

Och även när det är saker man inte tjänar pengar på, så är det lite godtyckligt vad som är ok. Med jämna mellanrum hör jag om nån som fått sin sjukpenning indragen pga att de bloggat. Den här bloggen har varit en av de absolut viktigaste rehabiliterande åtgärderna jag har skapat till mig själv. Den har handlat om att träna koncentrationsförmåga, öva på att resonera. Att våga möta människors reaktioner, liksom förhålla mig till andra. Jag har tränat på hur man kan sprida budskap, hur sociala medier kan fungera i opinionsbildande syfte. Jag har förstått och lärt mig massor av saker. Och hela tiden har det varit ett bra sätt för mig att mäta hur långt ifrån studier jag är. Hur svårt det varit att formulera ett inlägg, hur trött jag blivit av det. Hur tungt det är att läsa artiklar på engelska. Sånt har jag använt för att värdera min arbetsförmåga.

Det har varit viktigt. Och också detta att göra nåt som känns meningsfullt, som att det spelar roll, som gör att jag känt det som att jag är en del av världen, sånt man brukar tillskriva arbete och aktiviteter man vill att sjukskrivna ska ha. Sånt har jag kunnat ge mig genom denna bloggen.

Och jag har inte tjänat några pengar alls på den. Det har aldrig varit en drivkraft. Det har aldrig funnits med i bilden. Tvärtom, jag vill inte ens ha annonser.

Det blir så absurt, detta att jag lyckats skapa en fungerande rehabiliteringsåtgärd. Och samtidigt med jämna mellanrum varit rädd för att bli påkommen. Att handläggare ska googla på mitt namn, och att det ska vara en oresonlig handläggare som tycker att bloggande är jobbande, och att jag då ska bli ifråntagen min ersättning.

Alltså: jag skulle kunna bli fråntagen min ersättning för att jag på egen hand jobbar medvetet med att rehabilitera mig.

Det är nåt som är sjukt där. Det är nåt som gått vilse. Det finns så många strukturer som faktiskt inte bara försvårar, utan också förbjuder människor att utöva agentskap. Agentskap, det som ska vara så bra, en av de viktigaste sakerna för tillfrisknande.

Jag tror inte att man är medveten om det, att det man gör är att aktivt syssla med att motarbeta agentskap och försöka få människor så passiviserade som möjligt. Det är bara så det blir. Och jag tror det kan bli så, på nåt bakvänt sätt, för att man tar för givet att sjukskrivna är passiviserade. Det ingår i bilden av sjukskrivna. Och det är som att reglerna är formade utifrån det. Passivitet som behöver brytas. Och så råkade man förbjuda aktivitet som bygger på agentskap, som bygger på egna idéer och egna sätt att rehabilitera sig. En egen vilja. Man råkade förbjuda det som handlar om att inte vara passiv. För att man tror att vi är passiva.

Jag tror det är förklaringen, i alla fall en del av den. Men det som har blivit, det har blivit sjukt. Utförsäkringar har inte kunnat hjälpa mig. Men de där timmarna när det var tillåtet för mig att göra vad jag ville, de hjälpte mig. Jag hade velat få ha dem kvar. Jag hade velat slippa den här rädslan. Den som handlar om att vara rädd för att bli av med min ersättning, för att jag gör allt jag kan för att rehabilitera mig.


(Och jag är inte sjukskriven längre, så problemet är ur världen. För min del. Men systemet är ju detsamma. Det finns andra som är kvar i det.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

[Julspecial] Du borde längta som vi gör, önska som vi gör, göra som vi gör. För det är ju det som är rätt.

Jag har firat jul ensam ganska många gånger. Det har varit av olika skäl, nån gång för att jag helt enkelt varit för sjuk för att orka något annat. I år för att jag har min katt (så helt ensam är jag ju inte), och inte kan komma på nåt annat julfirande det skulle vara värt att ta slut på mig för. Kanske att vardagsdelen av livet är viktigare just nu, än dessa juldagar.

Några år var det en frihet, en nåd och en stilla lycka som sjöng i mig, att fira ensam. Jag ville verkligen det, jag önskade mig just det, jag gjorde mig en jul som utgick från mig själv och det var så innerligt skönt.

Det provocerar en del, det här att vara ensam på julen. Jag menar inte att alla som är ensamma vill det, jag tycker det är hemskt med alla som är ensamma mot sin vilja. Jag önskar att det fanns fler öppna julfiranden, ställen att mötas, platser där man kan slippa ifrån ensamheten. Men att vara ensam behöver inte vara sorgligt. Det kan vara det man längtar mest efter, vill och önskar. Det kan vara så att det är just en sån jul man drömmer om. Den tysta, stilla, där tankarna hinner nå ända till slutet utan att bli avbrutna (där bön och tro kan vara centralt, om man nu är sån som jag). Det kan vara det man av hela sitt hjärta vill. Jag vet. Jag har velat det, av hela det hjärta som är mitt. Detta året är det kanske mer kluvet, men det är ändå ett val.

Jag drömmer inte om såna där bullerbyjular, jag har testat också dem. Kanske att jag blev mätt på dem. Kanske att den längtan kommer tillbaka en annan gång. Men inte nu. Jag har den inte nu.

Och det verkar som att det inte riktigt är ok. Som att man är sorglig om man inte förstår att det är det man ska drömma om, satsa på att komma så nära som möjligt. Men jag vill ju inte. Är det inte sorgligare då att försöka pressa in mig i mallen för vad man ska vilja, än att faktiskt följa det jag vill?

Jag tänker att detta är något som handlar om mer än julen, men att det blir tydligast vid denna tiden. Alla dessa normer kring vad man ska längta, önska, vilja. Vad man ska tycka är det bästa.

Att vara onormativ kan ju vara ett val, men om man är sjuk kan man ha hamnat i en helt ofrivillig onormativitet. Och kanske är det något sorgligt. Att tvingas bli en som avviker. Ett bullerbyjulfirande skulle onekligen ta musten ur mig på.. kanske en halvtimme, eller möjligen en timme. Sen skulle jag syssla med att ha en flimrande hjärna, en värkande kropp, och bara stå ut tills det inte var ofint att gå hem igen. Det är inte ett val, det är hur jag är sjuk.

Men när normerna blir så starka. Som när en vän till mig med stor tydlighet förklarade att hon kommer tycka att det är sorgligt att jag sitter ensam, ett av de där åren när det var nåt jag verkligen önskade mig. Jag tänker att det är svårare att vara sjuk då, och att anpassa sina högtider, fester, dagar, sitt liv, vad det nu är som man inte klarar, så det blir bra för en. För det kommer finnas någon där och deklarera att det är synd om en, och att det är hemskt för en, när man gör det som är det bästa.

Och det är svårt, det där att försöka önska något som man kan, trots de begränsningar man har. Om det är man själv som sörjer och tycker att det är hemskt, så är det en annan sak. Det är så väldigt begripligt. Tomheten som blir när man inte kan nå det man önskar, den gör så ont. Men när någon står bredvid, granskar de val man gjort, det liv man har, det sätt man vill fira jul, leva, eller vad det nu är. När de struntar i att det är anpassat efter hur man mår och vad man själv behöver, och bara har den allmänna mallen att utgå från. När de synar en, och kommer fram till att man är sorglig. Var har vi hamnat då? Hur trång är världen, om det bara får finnas ett sätt som är rätt? Om det bara får finnas en längtan i jultid, om man nu ska fira. (Av nån anledning verkar det mindre provocerande att säga att man skiter i julen och kolla på tv hela dagen och strunta i allt, än att säga att man firar på sitt eget sätt, om det sättet är att fira ensam.)

Kanske överdriver jag nu. Ja, jag gör nog det. Det finns nog mer än ett sätt som är ok. Men det centrala i vad man ska önska, längta och vilja i julen, verkar vara gemenskap. Och det verkar inte finnas något sätt som är ok, som inte handlar om gemenskap. Som att ensamheten alltid är sorglig, hemsk, och nåt annat än hur det borde vara. Även om det handlar om att man inte fungerar i den sortens gemenskaper som finns kring jul. Även om man måste välja mellan andra och sig själv, och väljer sig själv.

Det är en så trång värld.

Jag tycker det är svårt att finnas i den, att finnas i allt detta trånga, och jag tänker att om man har funktionsnedsättningar så kanske man krockar med ramarna lite oftare än andra. För att man inte passar in i dem. För att de inte fungerar för en. Jag tror att en värld som var mer tillåtande i stort, till att människor kan vara, vilja och önska olika, också hade varit lättare att leva i med sjukdom. För i det heterogena ryms lättare något som kan fungera för en, vem man än är, och hur man än är.

Vad har då detta med kreativitet att göra? Kanske bara att jag förknippar kreativitet med att våga tänka utanför de mallar man fått. Oavsett vad de handlar om. Att våga ta ett litet steg utanför det man fått automatiskt, och utforska det området med något som liknar lek.

Och kanske för att kreativitet kan vara en väg för att hitta sitt eget sätt att fira, om man nu vill fira. Andras fördömanden eller sorglig-förklaringar skyddar den inte mot, men kanske att den kan leda en närmare det som för en själv är ljus. Det som är ens egna längtan, och inte bara en kopia av den längtan som alla "ska" ha såhär i jultid.

Och jag tänker att det kan vara svårt. För att traditionerna kan sitta som hårda regler i en, det kan finnas så mycket som upprätthåller kontrollen, som gör det svårt att ta det där steget, bara en liten bit från hur det brukar vara. Och det finns ju alltid andra människor att förhålla sig till. Men jag tror det är möjligt. Att söka sig själv, även när det handlar om jul.

Är det svårt att veta hur man ska börja, så börja med vad som helst. Som bara inte är som det brukar. Alla steg är steg, liksom. Kanske är det dags för en sommartårta idag? Eller så kan du testa att klä om granen så den blir mer lik den som mumintrollen har, med pärlhalsband och snäckor och allting som är fint, men inte riktigt brukar användas som julgranspynt.

Eller så inser du att du inte vill, att det du har är det du önskar dig. Det är ju inte alltid förändring som behövs. Ibland behövs ingenting. Och ibland behövs bara att man ser att det man har, det är just det man vill ha.

Men vi är nog många som inte är där. Som tycker att julen är lite komplicerad ändå, och kanske inte vet varför, eller hur man vill göra annorlunda. Jag tror på lek då. Att tänja lite på något, och kanske hitta en öppning.

*

Dagens bonusmaterial: Tove Jansson läser granen och ett recept på sommartårta med jordgubbar och hallon. Inte testat just det receptet, är mest som exempel egentligen. Men den ser möjlig ut att göra på vintern. Eftersom jordgubbarna ska vara i ugnen så borde det gå lika bra med frysta (fast tina dem innan, annars kan det bli vattnigt), och hittar du inte färska hallon så tror jag det med kan gå bra med frysta av dem med. Brukar gå att få dem fina om man låter dem tina långsamt på ett fat.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

Att bryta stigmatisering. Är också det något ni använder er makt för att lägga över ansvaret för på oss?

Jag tänker ibland på det här med stigmatisering. Det finns mycket nu som handlar om att bryta tystnaden, våga prata om det, våga vara öppen med de problem man har. Jag tror det är något gott. Jag tror mycket på öppenhet. Men jag vet inte om jag tror på att öppenheten kan spela störst roll när det handlar om att bryta stigmatisering.

Om vi för en stund återgår till det tidigare inlägget, där jag tog upp problemet med utbildningar där föreläsare utgår från att ingen med psykisk problematik finns i förläsningssalen, och att det kan finnas studenter som hamnar i ohållbara situationer just för att de har en problematik. Då kan man ju tänka sig att ett bra sätt att bryta stigmatiseringen helt enkelt är att studenten väljer öppenheten, väljer att räcka upp handen och inför hela klassen säga att det är bullshit med en sån inställning som utgår från att ingen i salen har såna problem, för hen har ju det.

Det skulle kunna vara effektfullt, både de andra studenterna och läraren skulle kunna få sig en tankeställare, för ingen hade ju kunnat tro att hen var sån. Man såg ju inte det på hen, de anade ju inte. Osv. Kanske skulle det öppna för en ny syn på människor med den sortens problematik, kunna förändra.

Men vilket är priset för den som är öppen? Och bryts verkligen stigmatiseringen? I ett sammanhang där man så tydligt delat in världen i vi och dom, och inte har med i tankarna att det kan finnas nån med problem i salen, där man pratar om "såna" som har problem, och gör övningar som utgår från att ingen där har det. Sitter inte stigmatiseringen djupare än att den kan luckras upp om man ifrågasätter den?

Är inte risken att den som väljer öppenhet är den som får bära på att "vara en sån" resten av utbildningen? Den som i detta indelande av vi och dom egentligen mest räknas som en av dom, även om hen ju klarar detta med utbildningen rätt bra ändå, faktiskt lika bra som alla andra. Är inte risken att ett sammanhang där en person kunde få vara som vem som helst, ha samma förväntningar på sig och inte någon fördomsfull bild att behöva förhålla sig till, faktiskt raseras, och att hen sen hela tiden aktivt måste orka förhålla sig till detta att bli sedd på, tolkad, bedömd på ett annat sätt?

Och även om jag tror mycket på att människor med psykiska problem också kan vara starka, kompetenta och klara saker, så kan de problem man har ta mycket kraft. Det kan vara en större ansträngning att klara en utbildning än det är för andra. Ska man då också orka detta, att ständigt behöva ta kampen, kämpa mot fördomar, stigmatisering, okunskap hos föreläsare och andra studenter?

Jag tycker det är orimligt. Jag tycker att var och en som orkar ta på sig den rollen och den kampen är en hjälte som gör något viktigt, jag tror att man kan förändra saker om många orkar ta såna kamper, att man lite i taget kan luckra upp och förändra det som så länge varit sjukt i vissa system. Verkligen. Jag beundrar öppenheten och kampen. Men jag tycker att det är orimligt att tänka att brytandet av stigmatisering ska gå till så, bygga på det, att det är det man ska utgå från, räkna med.

I detta exemplet är det kanske tydligare än i många andra sammanhang, för det ska finnas föreläsare där som har kunskap om psykisk ohälsa, det ska finnas studenter som är intresserade av att lära sig, det ska finnas goda förutsättningar om man faktiskt vill bryta stigmatiseringen. Förutsättningar som ligger någon annanstans än hos en viss student. Som inte bygger på att någon orkar göra sig utsatt, orkar kämpa, orkar bli gjord till en symbol.

Man kan jobba mot stigmatisering på andra sätt. Som jag föreslog i förra inlägget kan man tex ta in nån patient som inte är en del av studentgruppen, och låta hen ge handledning om vilken människosyn man förmedlar, och ta det ansvar man har, om man nu har den makt man har som lärare. Istället för att lämpa över det på enskilda individer som redan kanske har mycket att kämpa med.

På liknande sätt kan man jobba på andra håll där man förmedlar bilder av människor med psykiska problem. Media skulle kunna jobba så. Visst, det är fint när de ger utrymme för människor att vara öppna om sina problem, men om de parallellt med det konsekvent utmålar människor med problem som offer eller våldsverkare, bidrar man då till att minska stigmatiseringen? Kunde man inte göra på andra sätt för att det skulle bli mer effektivt?

Och politiker kan jobba rätt mycket på det. Jag hör om nya satsningar på att bryta stigmatiseringen av människor med psykisk ohälsa och jag blir bara så innerligt innerligt trött. För är det nåt som haft en kraftfull effekt på bilden av människor med problem, så är det ändringarna i sjukförsäkringen de senaste åren och de återkommande framställningarna av oss som arbetsovilliga, passiviserade och/eller bidragsberoende fuskare som lever på samhället. Visst, det är en annan bild än bilden av ett (passivt) offer eller av en våldsverkare. Men stigmatiserande är den. Jag har upplevt det som att synen på mig inom vården blivit mer stigmatiserande när fokus på att arbeta ha ökat.

Så.. man kunde ju jobba lite mer på det. Kolla på vilka negativa, stigmatiserande bilder man förmedlar, och ta ansvar för att försöka ändra på dem. En så massiv förändring som förra regeringen gjorde genom att måla upp oss som bidragsfuskare, är svår för en enskild människa att skapa, oavsett hur mycket öppenhet hen väljer. Hur mycket kamp hen orkar med.

Jag vet att det händer saker på området. Det avsätts trots allt pengar för att försöka bryta stigmatiseringen, den ökade öppenheten är nåt gott, och i psykiatrin jobbar man mer och mer med att försöka hitta former för att ta tillvara på den kunskap som patienter har. Jag tycker bara det finns en risk att man lägger för stort ansvar på enskilda individer, för stor vikt på öppenhet som kraften som ska bryta stigmatisering. Öppenhet innebär alltid risk för negativa effekter, speciellt när stigmatiseringen är så stor som den är. Och alla vill inte, orkar inte. Och det måste få vara ok, att inte orka den kampen. Man ska inte bli skuldbelagd om man inte väljer öppenhet, inte bli pålagd ansvar för att samhället är stigmatiserande. Man har nog negativa konsekvenser av stigmatiseringen ändå, utan att få ansvaret för den (och upphävandet av den) lagd på sig.

Och det finns andra saker man kan jobba med som kan ha större effekt än öppenheten. Vi får inte glömma dem, vi får inte göra så även med detta, ignorera var makten finns, och låta dem som har den slippa ta det ansvar det innebär, och istället lita på att öppenheten ska räcka.




(Du missade väl inte förra inlägget och chansen att få en bok helt gratis?)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Dom andra, dom som har problem och alltså inte är som vi är.

Tillbaka till det här med vi och dom. Igen. För det tar ju aldrig slut.

Med jämna mellanrum hör jag om någon som går en utbildning med syfte att jobba inom vården eller inom området för socialt arbete. Nån som sitter på en föreläsning som handlar om panikattacker och hur man kan handskas med dem, och så rätt vad det är får föreläsaren för sig att det är en bra idé att alla ska göra nån övning för att sätta kroppen i ett paniktillstånd, för att man i praktiken ska kunna se att det går att finnas i det och att det går över av sig själv sen.

Som om ingen i salen kan ha problem med panikångest, som om en sån övning inte kan dra upp saker som blir stora och ohanterbara för någon av eleverna, som om det är klart att det finns en skillnad. Ett vi och ett dom. De studerande och de panikdrabbande.

Eller någon som går en utbildning där eleverna gör kognitiva tester på varandra, för det är en arbetsuppgift de ska klara att göra senare, så då är det ju bra om de får träna på det. Bra tanke, men också den utgår från att det är helt okomplicerat, att det inte finns någon där som har kognitiva problem som kommer blottas för kurskamrater hen inte ville blotta dem för. Och det utgår från att ingen har så stora problem att ett sånt test är en prövning som är för stor för att orka klara, sådär i en undervisningssituation när man faktiskt inte är patient utan student, och där ens roll är helt annorlunda.

Jag har hört det om andra problem med. Hur det inte finns en beredskap för eller vetskap om att det kan finnas studenter i salen som har just de problemen man pratar om, diskuterar kring, lär ut saker om. Och hur det ibland kan bli sådär så att formen för undervisningen inte blir hanterbar för den som har just såna problem, men kanske oftare att beskrivningen av problemen och hur man ska hjälpa dem som har dem, är på ett sätt som kan vara jobbigt att höra. Eftersom det utgår från att ingen där har dem. Utgår från att det är de andra, ni vet, de som ingår i "dom" i "vi och dom"-indelningen. Ibland för att det är fördomsfulla och raljerande beskrivningar om hur "såna" är, men ibland bara det: att man beskriver det som om det handlade om någon annan.

Det kan ju vara så att man är både och. Det är så grundläggande att fatta det. Att det är möjligt att man tillhör både de drabbade och de hjälpande. Att dela in vården i vi och dom är alltid en illusion och kanske är jag naiv, men jag tänker ofta att man just på dessa utbildningar borde förstå det, borde veta, borde ha kunskap som säger hur många som lever med psykiska problem. Och det är så väldigt många som jobbar inom vården eller med socialt arbete, det är en så befängd idé att det inte skulle finnas människor där som lider av psykisk ohälsa. Eller kanske inte lider, inte hela tiden, för faktiskt kan man ha psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, psykiska problem, utan att det är ett ständigt lidande, utan att det är ett oavbrutet pågående kaos. Det kan finnas bra perioder med hög funktion, det kan vara långa perioder. Och det kan vara att man har metoder för att hålla ihop sig när man är på jobbet eller studerar. Man kan fungera helt ok, trots allt. Man kan klara studier, ett jobb. Det kanske inte ens är något som märks för dem som finns runt om.

Borde vi inte veta det? Borde inte de som undervisar på utbildningar som handlar om just detta veta just det, borde inte det vara något centralt?

Och det är såklart inte bara utbildningarna, jag hör ibland om människor som jobbar i vården som lider mer av uppdelandet av världen i vi och dom, än de problem de har, som att problemet i arbetet kan vara att identifiera sig med båda sidor, och att strukturerna säger att man tillhör bara den ena. Som att det kan vara en större sak än den psykiska problematiken i sig. Att det ses som så självklart att ingen som arbetar inom området har den typen av problem, att det ses som så självklart att utgå från att det inte finns någon av "oss" som räknar sig minst lika mycket till "dom".

Var går egentligen gränsen? Om man har en föreläsning om klamydia, visst skulle man tänka sig att en del av dem man pratar för är, varit eller kan komma att bli drabbade? Om man pratar om astma, cancer, diabetes? Stress? Jo, nog skulle man tänka att det kan finnas människor där som är berörda. Genom att själva ha problemen, eller att ha någon nära.

Men var går gränsen? Vid ångest? Depression? Traumatisering? Psykos? Kognitiva funktionsnedsättningar? Autismspektrumstörningar? Personlighetsstörningar?

Det där är nog inte någon av oss, som har det? Det är bara dom, de andra andra, de som inte är som vi. Dem man kan hålla lite på avstånd, bör hålla lite på avstånd, för att kunna förhålla sig professionellt till?

Vad händer när man låter denna inställningen finnas, när man låter utbildningar genomsyras av denna sortens stigmatisering? Såklart blir det skitjobbigt för dem som har en problematik, är elever, klarar sina kurser, och måste utsättas för nåt sånt som blir ohanterbart. Men på sikt, och i större perspektiv, vad gör det med synen på människor med psykiska problem, synen man har inom vården och inom socialt arbete, om man konsekvent utgår från att det är "dom" som har problem? Om man inte har med i sin världsbild att det kan lika gärna kan vara den som sitter bredvid en på lunchrasten, i föreläsningssalen, eller den student som skriver bäst på tentorna? Vad är det för syn man har, vad tror man om människor med problem, att vi kan klara och inte klara? Det uppenbara är ju att synen säger att ingen med någon form av psykisk problematik kan få för sig att gå en utbildning som handlar om att jobba med människor, och klara det helt ok. Vad är det mer vi förväntas att inte klara? Vad är det mer för saker som passivt tillskrivs oss när man inte tänker sig att vi också kan vara kompetenta, smarta, välfungerande (åtminstone i perioder)? Vilka bilder av oss har ni med er in i mötet med oss patienter, och hur påverkar de vården?

Jag återkommer till det där, synen som handlar om att inte tro på uppdelningen. Synen som handlar om att det inte är så himla stor skillnad mellan oss. Vi är människor, och det kan vara mycket små saker som gör att det är jag som är patient och du som är behandlare. Det är en syn som jag önskar att man lärde ut på utbildningarna. Både uttalat och mellan raderna. Jag önskar att man slutade med det här att göra människor med problem till något annat, någon annan, någon som absolut inte kan tänkas finnas i föreläsningssalen. Jag tror det man lär ut på utbildningar spelar stor roll, även det man lär ut mellan raderna. Som sånt, att man inte förväntar sig att någon med en psykisk problematik kan vara kompetent nog att klara en utbildning. Det skulle man väl inte precis lägga in en power point som sa, och det är nog svårt att hitta något faktaunderlag för det. Men att hela tiden säga det mellan raderna? Det verkar vara ok?

Om ni inte orkar hitta ett eget svar på den retoriska frågan kan ni få ett serverat: Nej. Det är inte ok. Ni måste ta tag i det och jobba bort det. Ni måste medvetandegöra vilken människosyn ni förmedlar på utbildningarna, och vilken syn på dem som ska få hjälp ni har med er och lär ut. Är det svårt att få syn på sina egna värderingar kan man nog relativt lätt hitta någon som har eller haft psykiska problem som sitter med på föreläsningarna och sen ger konstruktiv kritik. En liten timanställning för att skapa en humanisering där man i årtionden sysslat med att avhumanisera. Det skulle det väl kunna vara värt? Kanske skulle det påverka rätt mycket bara att ta in en patient i salen, kanske skulle du inte göra samma övningar eller säga samma saker då? Är det för dyrt eller jobbigt att ge en patient en sån handledande timanställning kan du ju försöka med tankeexperimentet att placera en hypotetisk patient i en av de tomma föreläsningsstolarna, och anpassa vad du säger utifrån det. Finns det saker du inte skulle säga, göra? Då borde du inte säga eller göra de sakerna. Den hypotetiska patienten kan finnas i vilken som helst av studenterna. Du kan inte veta det. Så du kan lika gärna räkna med att hen finns där. Hen som har just de problem du pratar om. Om du räknar med det kanske du förmedlar något vettigare mellan raderna, och dessutom riskerar du inte att göra dina studenter illa.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Ligger problemet hos personen eller systemet? Och om det är hos personen, varför är det då så sällan hos behandlaren och så ofta hos patienten? (Inte kan det väl handla om makt igen?)

Ibland är jag så innerligt trött på allt. En grupp patienter i psykiatrin som en del väljer att lyfta i debatten så ofta de bara kan, som de vill sätta ljus på, uppmärksamma, problematisera, är den grupp som handlar om unga människor som bara inte vet att det kan göra ont att leva.

Ni vet, såna som söker sig till psykakuten om pojk- eller flickvännen gjort slut.

Snart tycker jag det är en schablonbild som är gränsar till karikatyr, på samma sätt som borderlinetjejer blivit det. Effektivt är det, om man vill debattera och skapa poänger. Men hur tröttsamt är det egentligen? Väldigt, om du frågar mig.

Jag vet att det är ett samhälleligt problem att allt fler har en illusion av att all smärta är sjuk. Att det är så, att denna tid har en orimlig syn på vad det är att vara människa, det är sant. Vi borde bli bättre på att låta det smärtsamma, trasiga och sårbara få vara något normalt för ett liv. Vi borde bli bättre på att hjälpa varandra att få lov att vara mänskliga. Det är inte det jag opponerar mig mot.

Det är den här bilden. Av unga människor som inte vet vad det är att leva, och som med sin vilja, kraft och saker de läst på internet kan tränga bort dem som är verkligt behövande från platser i psykiatrin. Och att det är ett stort problem.

Det kanske är ett stort problem, jag vet faktiskt inte.

Men om det är det, vem är det som låtit det bli det? Om de kan tränga sig in och roffa åt sig vårdplatser, då måste det vara någon som låter dem? Det måste finnas en brist i systemet, som gör att systemet inte är byggt på ett sätt så det är de som är i verkligt behov av vård som får vården. Det kanske saknas något fungerande sätt att sålla? Att bedöma? Att det finns människor med stor tro på sin rätt till både det ena och det andra, och tillgång till information på internet, det får man nog ha med i beräkningen nuförtiden, när människor har internet med sig vart de går. Att ha ett system som inte klarar att bemöta det låter som ett rätt dåligt system, tycker jag. Framförallt om det faktiskt är så, att de kan tränga bort andra från vårdplatser.

Igen. Jag vet inte om det är så, men det är det karikatyrbilden säger oss. Att dessa unga människor finns, att de inte vet något om livet, att de är egocentrerade, viljestarka och roffar åt sig vård som egentligen var för någon annan.

Men när bilden målas upp sätts fokus sällan på systemet, utan på dessa människorna. De som söker vård så fort livet gör ont. De problematiseras, man teoretiserar och pendlar mellan att prata om hur man ska hjälpa dem, och att vara hånfull i hur man formulerar sig. För de behöver ju inte hjälp, det ligger till grund för karikatyren, att de inte behöver det, bara tror det. Ibland är man inne på hur psykiatrin ska kunna uppfostra dem till att fatta att livet kan göra ont.

Jag tycker inte det är psykiatrins ansvar att vårda människor som inte är i behov av vård, inte uppfostra dem heller, och om de nu behöver stöd för att klara att leva med att livet ibland är smärtsamt, kanske man skulle ta en större diskussion som rör det samhälleliga problemet, och ta itu med problemet att de inte riktigt hör hemma nånstans, och inte riktigt klarar sig utan någon att vända sig till. Ett samhällsproblem, ett systemfel, en hemlöshet för dessa människor som är helt ärliga i sitt lidande, även om de inte har en psykiatrisk problematik.

Vem är det som släpper in dem i psykiatrins system? Vem låter dem ta fokus från frågor som borde vara psykiatrins område? Jag tror att det är de där läkarna som återkommer till dem och vilket problem de är. De som lyfter fram karikatyren. Som gillar den, har den i bakfickan.

Men det är aldrig där man hamnar när man problematiserar på området. Aldrig att problemets fokus ses som att det ligger hos läkare med karikatyrer som debattmetod. Eller knappt ens hos systemet. Man lägger det hos de hjälpsökande. Jag antar att det är lättast så. Det är ju så man brukar göra. Ösa över allt ansvar för alla brister på dem som är längst ner i hierarkin och inte har möjlighet att lämna tillbaka det skräp som hamnat hos dem.

Det gör mig trött. Alla strukturer som finns i dessa diskussioner om dessa människor som inte vet att livet gör ont att leva gör mig så trött.

Och ibland vet jag inte ens om de finns. De människorna som sägs tränga bort de riktigt behövande. Kanske är det bara såna som mig de pratar om. Såna som inte passar in i sjukdomsmodellen, som har en annan sorts problem. Eller att man använder karikatyren för att försöka slippa från vårdansvaret för självskadeproblematik. Eller nä. Jag tror nog ändå att de finns. Ibland. Men kanske inte att de är det största problem psykiatrin har. Och om de är det, då tror jag inte det är deras fel, deras ansvar. Ansvaret för hur systemet fungerar måste ligga hos dem som är ansvariga för systemet. Inte hos dem som söker hjälp i det, oavsett om det är rättfärdigt eller orättfärdigt hjälpsökande.

Och den där idiotin som finns inbyggd i beskrivningar som att det är såna som söker hjälp om en partner gjort slut. Det går inte att resonera så, bedöma reaktionerna utifrån en händelse. Det är normalt att det gör ont om man blir lämnad av en partner. Men reaktionerna behöver inte tvunget vara normala. Det går väl alldeles utmärkt att hamna i tex en psykos, en manisk reaktion, eller att gamla trauman dras upp (speciellt om man har anknytningstrauman i bagaget) som följd av en helt normal separation? Att händelsen är helt normal säger faktiskt ingenting alls om reaktionen. Alla blir vi väl lämnade ibland. Just därför är det ett värdelöst sätt att måla upp problemet. För inte bara normalfungerande människor med normalsvåra existentiella och känslomässiga smärtreaktioner blir lämnade. Även andra blir det. Även såna som sugs in i missbruk, katastrofer, självmordsbenägenhet, totalt mörker.

Karikatyren är en karikatyr. Jag förstår inte hur någon alls med lång utbildning och en allvarlig ambition om att vilja förbättra vården kan lyfta fram den. Finns det inte utrymme för nyanser är det faktiskt bättre att vara tyst än att säga vilket skräp som helst. Och jobbar man i vården tycker jag man ska vara ytterst försiktig med att använda sin makt för att lämpa över brister i systemet på människor som söker hjälp.

Det är det normala att göra så. Jag vet. Jag blir så trött. Vi måste sluta med det. Alla. Vi måste sluta.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Bemöter du alla likadant? (Lästips.)

Vill tipsa om blogginlägget Psykvården är till för vita som finns på bloggen glitterblaster.wordpress.com, och som handlar om hur man tolkas annorlunda om man är rasifierad, och därför inte får samma bemötande eller samma chanser till vård.

Vill också tipsa om Genushanden som är en liten film som på ett enkelt sätt förklarar i vilka saker man brukar bemöta män och kvinnor olika, och att det är rätt bra om man försöker sluta med det.

Båda sakerna har jag hittat via bloggen patientperspektiv.wordpress.com, som ni sådär i stort också kan se som ett lästips.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Världsautismdagen.

Idag är det Världsautismdagen. Jag tycker alla ska fira det med att läsa Trollhares text som handlar om just detta.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Att identifiera sig med sina problem eller sin diagnos.

Med jämna mellanrum grubblar jag på det här med att identifiera sig med sina problem, eller sin diagnos. Lite på olika sätt. Vad står det egentligen för när det är så självklart att det är något dåligt att identifiera sig med problemen? Är det som när man ser det som självklart dåligt att identifiera sig som ett offer, eftersom man bytt betydelse från att offer betyder att man varit utsatt för något, till att det betyder att man gräver ner sig i självömkan och använder sin offerroll för att slippa ta ansvar för sitt liv?

Kanske är det så, men jag vet inte om det är så det är mest. Det finns en negativ klang i det, när man säger att nån identifierar sig med sina problem. Också i det är det nåt som handlar om att gräva ner sig, att man skulle välja bort att försöka komma vidare. Att stanna där, för att det är bekvämt på nåt sätt, ger en fördelar. Man gör sig till offer för det sjuka, problemen, diagnosen. Ja, lite är det samma sak. Kanske ganska mycket.

Jag tänker att det är nåt som handlar om att reducera sig till att vara i första hand sina problem, och att det inte är så konstigt om man gör det. Om man är dödssjuk, om allt i ens liv kretsar kring behandlingar, om man kämpar för att överleva dagen, hur ska man ha kraft för att se nåt annat än sjukdomen, hur ska man ha kraft att se sig själv, ge annat utrymme? Ibland tror jag det är övermäktigt, och att det kan vara det även med psykiska problem. Livet kan handla bara om det som är hemskt, för att inget annat faktiskt får plats, för att man inte vet hur man ska nå dit, för att man inte kan.

Men sen då? Det måste vara sen det är nåt dåligt att identifiera sig med det sjuka, inte när det är helt orimligt att klara nåt annat? Eller ser vi det som samma sak, som att det alltid skulle kunna vara möjligt? Jag vet inte. Tror det är som alltid, att vi menar olika saker med samma ord. Att vi kan nicka till varandra i samförstånd och vara överens. Tex om hur destruktivt det är att identifiera sig med sina problem. Fast egentligen vet vi inte om vi är överens, för vi vet inte vad de andra menar, om de menar samma som vi.

De senaste dagarna har jag grubblat mycket på vad det egentligen är, att identifiera sig med sina problem. Och om jag gör det. Jag tror inte jag gör det, jag vänder och vrider på det och tänker på olika delar av mitt liv. Hur det varit då. Det var så länge problemen inte fick synas, finnas, märkas. Då identifierade jag inte mig med dem så, som jag tror att man brukar mena. Jag byggde inget socialt liv utifrån det, jag skaffade mig inte nåt omhändertagande, ingen som tyckte synd om mig. Jag gömde det, och höll på att explodera av det. Kanske var det ändå då jag som mest identifierade mig med det, för att jag visste att det fanns en massa där som ingen såg, det kändes som att det var allt som var äkta, och att allt annat var en falsk yta. Som att problemen var jag, och resten ett spel.

Senare när jag mådde sämre och gick under identifierade jag mig som problem. Alltså inte med problem, utan som problem. Är det samma sak, eller nåt annat? Jag tror kanske att det är olika saker. Det handlade inte om att skaffa en identitet, det handlade om att se mig som problem rakt igenom, problem för andra, problem för världen, och jag tänkte att jag måste få bort mig, eftersom jag bara var problem. Är det ett sätt att identifiera sig, att se sig som rakt igenom inte värd att finnas? Jag vet inte.

Jag hade en massa diagnoser, de kom och gick och kom tillbaka ibland. Vissa kändes som att de var rätt, andra sa mig ingenting eller gjorde mig arg. Jag har aldrig känt mig hemma i diagnoserna, de har aldrig gett mig en sån där aha-upplevelse. Aldrig känts som om de satt ord på den jag är, det jag har med mig, det som känns. De har mest varit stämplar. Maktspel. Byråkrati. Inte jag. De har aldrig varit som ett hem för mig, aldrig varit identitet.

Senare har jag identifierat mig som traumatiserad, skadad. Ett offer. Det identifierar jag mig fortfarande som, men det är mer som ett konstaterande att det som hänt har hänt mig, och det har haft konsekvenser för mig. Inte att det sammanfattar allt jag är. Ändå. Det är där jag är närmast identifikation med mina problem, tror jag. Det är utifrån det jag skaffat vänner, sociala sammanhang där jag känt mig normal, för att andra kunnat förstå mig. Utifrån det och de människorna jag mött pga den identiteten har jag kunnat hitta plats att finnas på. Och plats där mina problem kunnat bli förstådda. Det har spelat så stor roll. Och faktiskt har det viktigaste i det varit att problemen kunnat sjunka undan, bli mindre viktiga. Att det har kunnat bli mer utrymmet för annat.

Genom att hitta plats där problemen kunnat finnas har jag inte behövt reducera mig längre. Jag har kunnat få tillgång till att vara allt möjligt parallellt. Också skadad, men inte bara.

Jag tänker ändå att det kanske inte räknas, att det inte är det man menar, inte så man tänker sig det. Att identifiera sig med sina problem. Inte som nåt av det jag sysslat med. Nåt annat, som jag inte vet hur det är eftersom jag inte varit där, och kanske inte haft nån tillräckligt nära som gjort det.

Orsaken till att jag grubblar på det nu är faktiskt känslan av att jag borde ha identifierat mig, kanske fortfarande borde göra det, om det ska räknas. Som att det är nåt som förväntas av mig, och som att det uppstår ett glapp när jag inte gör det.

Emellanåt tänker jag på mitt självskadande, och det kan bli som att det inte räknas. Som att det var ingenting, eller nåt annat. För att det var så små skador och så kontrollerat. För att jag inte har stora ärr. Jo, visst. Jag skadade mig i perioder för att handskas med saker som var för svåra. Ändå är det som att det måste vara nåt annat. För att jag aldrig passat in i mallen, visat de tecken man "ska" göra. Aldrig sett mig som en självskadare. Som att det var olika saker. Identifikationen som självskadande, och faktumet att jag skadade mig. Och som att det är identifikationen som avgör om det var på riktigt.

Jag tänker på det också för att jag krockar med föreställningar om mig. I kontakten med vården, myndigheterna. Och jag känner det som att jag tappar trovärdighet i deras ögon när jag inte identifierar mig med problemen. Alltså mitt liv är påverkat av mina problem varje dag. Jag är begränsad i så mycket att det är svårt att klara vardagen. Även om symptomen mest är fysiska nu så är det en sanning. Ändå. Det är som att det blir utan tyngd om jag inte identifierar mig med det. Som att det först då blir allvar. Inte när symptomen är så svåra att saker slutar funka, utan när jag gör dem till den jag är, det jag är.

Jag gör inte det. Jag gör faktiskt inte det. Och nästan allt bemötande med nya myndighetspersoner, vårdkontakter, i alla bedömningar som ska göras av mig, utgår man från att jag efter en såhär lång sjukskrivning inte kan ha nån tro alls på att jag är nåt annat än mina problem. Att det största problemet nog måste vara att jag inte tror att jag kan klara nåt. Det är där vi börjar, utifrån det allt jag säger blir tolkat. Min trötthet, min motvilja att göra saker som är för stora för mig att klara. Det blir inte tolkat som symptom på mitt sjukdomstillstånd, utan symptom på min identifikation med sjukdomen. Det blir tolkat som att jag är ovillig att ta mig ur den, identifikationen, och måste ha hjälp på traven. Pressas till det.

Jag vet att jag kan klara saker. Inte nu, för nu är jag för sjuk. Men egentligen. Jag har tro på min förmåga. Det är inte där orsakerna finns. Det är inte där man kan hitta lösningarna, i min syn på mig själv. Men det blir ett glapp. Jag har tänkt på det de senaste dagarna. Glappet som blir i såna kontakter, och vad det gör med mig. Vad som förväntas av mig, och vad som händer när jag inte uppfyller det. Varför det blir som att mina problem inte ses som riktigt allvarliga, om jag faktiskt lyckas nå fram med att det är en feltolkning att jag skulle identifiera mig med dem.

Kan man bara ses som sjuk på riktigt om man identifierar sig med sjukdomen? Fast vi alla är överens om att det är dåligt att fastna i en sån identifikation? Är det inte en kortslutning där nånstans som vi borde titta närmare på?

Jag kommer inte fram till nåt idag. Det är synd om du sitter och väntar på en smart upplösning, ett snyggt avslut. Det kommer inte komma.

Det finns nåt problematiskt i bemötandet och synen på problem och sjukdom, både i psykiatrin och i de myndigheter som ska hjälpa en ut ur sjukskrivning. Något som handlar om vem jag förväntas vara, hur jag förväntas vara.

Jag har skrivit om sånt tidigare, du kanske skulle läsa nåt av det. Kanske kom jag fram till en snygg avslutning nån av de gångerna. Jag minns inte. Jag orkar inte läsa igenom det nu. Men jag lägger lite länkar, så kan du kolla själv.

• Är du en stackare eller skurk?
• Dagar av tvivel. Kan du se mig bättre än jag själv kan?
• Att vara ett offer.
• Patientrollen.

Jag tänker på denna bloggen. Är den ändå inte ett bevis på att jag identifierar mig med mina problem, eller åtminstone som patient?

Nej. Faktiskt inte. Jag använder bloggen som ett sätt att stärka min identitet som tänkande, analyserande och skrivande människa. Och kanske också som någon man borde lyssna på. Det är nåt annat, det ingår inte i rollen som människa med psykiska problem, och det är inte egenskaper som utgår från mina problem, även om det nu är så att texterna tar avstamp där. I problemen. Jag är ändå framförallt något annat än problemen här. Jag är en sån som försöker hitta ord, en sån som skriver ner dem. En sån som vågar mig på att tro att det finns människor som vill läsa.




Det finns två inlägg som till viss del är en fortsättning på detta inlägget:
Men är det alltid möjligt att klara av att inte identifiera sig med sina problem?
Ett sjukt objekt eller ett sjukt subjekt?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Menar ni allvar med arbetslinjen? Varför är linjen för sjuka då så krokig och svår att sträcka ut på en väg som bär framåt?

Allt det här pratet om arbete. Om hur viktigt det är att människor som länge varit sjuka får komma tillbaka in i arbetslivet, eller in i det, om de nu aldrig varit där. Ibland vet jag inte om det är nåt som menas på allvar. Att det handlar om att vilja att långtidssjukskrivna ska få en chans på allvar på arbetsmarknaden. Det kan vara så att allt det pratet, hela den retoriken, mest handlar om att skuldbelägga. Ge nya bilder som inte säger att sjukas tillvaro är präglade av sjukdom, utan av en slöhet, passivitet, bortskämdhet, lathet. Som att man antingen tror så eller åtminstone är mån om att måla upp den bilden. Av slöfockar. Såna som tär på samhället.

Det finns saker att tjäna på det. Skuldbeläggandet som säger att sjukdom handlar om dåliga val, dålig karaktär, dålig vilja, något annat som är dåligt hos personen det gäller. Har redan tidigare nämnt tanken att man slipper ansvar då, för strukturer i samhället som gör människor sjuka, och för att det ska finnas tillräckligt med vård. Det är en smart retorik på många sätt, som flyttar ansvaret till den sjukas axlar.

Men förutom det, finns det något mer där? Allt detta prat om arbete, det handlar ju inte bara om att skuldbelägga de som inte kan, det handlar också om att försöka pressa in människor i aktiviteter, rehabilitering, åtgärder. Inte kan väl tanken vara att det är bra om de sjuka hamnar i fas 3, att det arbete som är tänkt för oss bara är detta meningslösa, som vi inte ska få betalt för? Eller är det det? Är det vad man kan sträcka sig till att tro om oss, efter att ha placerat sjukdomen som en brist hos oss som personer? Är det synen man har på oss, att det är vad vi kan klara? Eller finns det en riktig vilja som handlar om att vi ska kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden, på riktigt. Att också vi ska kunna bidra som de vi är, med det vi har att ge?

Ja. Jag har något jag vill komma fram till. Detta: Om det finns en vilja att göra möjligt för oss att komma in på arbetsmarknaden. Vi som i stort sett aldrig varit där, eller varit där och sen varit borta i många år, eller som varit i en del av den, men blivit för sjuka för att klara just den sortens jobb vi förut haft. Hur kan det då fortfarande vara så att det inte går att kombinera deltidssjukskrivning med deltidsstudier? Hur kan studier vara något som är reserverat för sjuka som är under 30 år, eller för dem som är friska nog att klara heltid?

Jag får inte ihop det. Jag tänker mig att studier skulle vara en bra väg för att komma in på arbetsmarknaden, för att skapa möjligheter på ett annat sätt än fas 3 någonsin kommer ge. Att det dessutom kan vara bra att inför en arbetsgivare visa att man klarat av att studera, och att man har uppdaterade kunskaper på det område man vill jobba inom.

Det jag önskar är inte nåt orimligt. Det jag önskar är bara detta enkla: att det skulle gå att kombinera sjukpenning på deltid med studielån på deltid. Eller att ha studielån på deltid och försörjningsstöd som täcker upp så man når existensminimum, om man är sjuk men blivit utförsäkrad eller av nån annan anledning inte har rätt till sjukpenning.

Det jag önskar är bara att det skulle vara möjligt att använda studier som en bro mellan en lång tids sjukskrivning och en plats på arbetsmarknaden.

Ska ni prata om arbetslinjen även när det handlar om sjuka: visa mig en linje som handlar om att människor kan ta tillvara på och utveckla de förmågor de bär på. Visa att ni fattar att sjuka människor inte bara är sjukdom. Och framförallt: visa en linje som sträcker sig åt ett annat håll än mot fas 3.

Eller så önskar jag alternativet: att ni är ärliga med att ni ger upp människor, att gränsen går vid 30, att ni inte tror på att de som varit sjuka länge och är äldre än så har en chans på arbetsmarknaden, nånsin. Och att det inte är rimligt att göra något för att stötta oss, för att ge oss de möjligheter vi tror att vi behöver. För att ni inte tror som vi, ni tror att vi är hopplösa fall, eftersom det passar in i er retorik som säger att sjukdom egentligen mest är ett karaktärsdrag som handlar om lathet. Är det vad ni egentligen vill förmedla: säg det då. Är pratet om arbetslinje något som tyder på att ni faktiskt vill att vi ska komma i arbete: visa mig den linjen. Och för guds skull: justera i så fall den här idiotin som gör att man inte kan kombinera studier och deltidssjukskrivning.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Orden ni använder om mig. Passiviserad.

Jag vet inte när passiviserad blev en synonym till sjukskriven. Jag tror det var ungefär samtidigt som den borgerliga regeringen försökte få ner sjukskrivningstalen genom regler som byggde på att det inte går att vara sjuk längre än en viss tid. Jag tror det var ungefär samtidigt som systemet hårdnade, som det blev allt mer av att jagas, att kämpa för att bli trodd i att man är sjuk, samtidigt som det blev fler blanketter, fler möten, fler åtgärder anpassade för att pressa tillbaka folk i arbetslivet igen.

Ja. Det var nog då. Samtidigt som den arbetsbörda som krävs för att kunna få en sjukskrivning godkänd ökade, även för den sjukskrivne, blev passivitet synonymt med sjukskrivning. (Vilket i sig är paradoxalt, för om man nu är helt passiviserad lyckas man inte bevisa sin sjuklighet och då faller man helt enkelt ur systemet och är inte sjukskriven längre).

Jag vet, det är en bra retorisk grej, att definiera sjuka som passiviserade, istället för som sjuka. Nämner man saker vid dess rätta namn kanske man också hamnar med ett ansvar. Tex för att skapa en bättre vård, och hjälpa människor att bli friskare. Kanske också ett ansvar för att skapa ett bättre samhälle, där inte lika många blir utslitna, sönderstressade, mår dåligt för att sammanhangen de befinner sig i är för hårda.

Väljer man ett annat ord för att benämna sjukdom, kan man ju välja vilket som helst, och helt enkelt ta det som passar ens syften. Om man vill försöka få sjuka att framstå som lata människor som lever på samhällets bekostnad, människor som bluffar till sig pengar och tror att de har rätt till det trots att de inte förtjänat några pengar genom att arbeta, då är passivisering ett bra ord att använda. För vägen ur sjukdom är ju rimligtvis vård, men kallar man sjukdom för passivisering låter det inte alls rimligt med vård. Det låter rimligt med aktivitet, kanske jobb. Och det låter mer rimligt att plocka fram hårdhandskarna då, om vi pratar om passiviserade istället för sjuka.

Det hände något. Jag vet inte riktigt när. Men rätt vad det var fanns passiviseringsetiketten överallt, inte bara i politikernas retorik. Nästan varje gång jag träffar någon inom vården eller en person från en myndighet, kommer det här med min passivisering på tal. Hur jag ska ta mig ur den, vad jag kan behöva. Och mina protester när jag försöker förklara att jag inte alls är passiviserad, möts av misstro, det förvandlas till ett bevis på att jag faktiskt är det. Passiviserad. Och att jag kämpar för att slippa ta mig ur passiviseringen, vilket för de flesta ju kan vara jobbigt. Det kan de ha överseende med, att jag tycker det är jobbigt att de försöker pressa mig ur passiviseringen. Passivisering verkar för de flesta vara en ideal tillvaro, som semester ungefär, fast lite latare. Så det är begripligt, att jag uppvisar motstånd, att jag vill stanna i det tillståndet. Men ändå. Fokus blir där. Jag måste förstå mitt eget bästa: att jag måste ut ur denna passivitet. Och ändå. Det finns inget sätt att förklara att jag inte är passiviserad. Det används som en synonym till sjukskriven, och det kan jag inte förneka att jag är.

Låt mig göra det lite tydligare. De år jag nu varit sjukskriven har jag jobbat hårt med att ta hand om mina problem, för att så småningom kunna må bättre, fungera, vara aktiv. Klara av att utbilda mig och ha ett jobb. Jag vet att det tagit tid, men vissa problem är så stora att det inte räcker med 15 gånger kbt, en justering av beteenden. Jag hade svårare problem än så. Det tog tid.

När det var svårast jobbade jag i stort sett dygnet runt. Jag hade flashbacks, ångest, självskadeimpulser. Jag var tvungen att orka slita med det, försöka ta mig vidare, ur det. Om jag alls sov återupplevde jag saker i drömmarna. Det fanns ingen paus. Jag slet så mycket. Och jag lyckades ta mig vidare, jag är inte längre där, jag mår inte längre så.

All den kampen. Det räknas som att jag var passiv.

Jag fick läsa böcker, leta artiklar, lägga hur mycket tid som helst på att söka information, för att vården inte kunde hjälpa mig tillräckligt, för att det hamnade hos mig att förstå sånt som dissociation, splittring, hur jag skulle bli hel. Jag fick försöka förklara för min terapeut igen och igen, hur saker fungerade, för att kunna få den hjälp jag behövde. För att kunna läka. Hon förstod tillräckligt för att kunna hjälpa mig, tillsammans kunde vi hitta sätten för att ta mig vidare.

Att jag i stort sett ensam fick ta mig igenom en integration av DID, för att vården inte kunde finnas där i det, att jag ensam fick klara det som egentligen varit omöjligt stort, hur mycket hjälp jag än haft. Att jag fick pussla ihop mig igen, skapa ett nytt jag som inte längre var splittrad, lite i taget.

Det. Hela det jobbet jag gjorde för att vården skulle kunna ge mig hjälp. Och det jobb jag lämnades ensam med, när jag föll mellan stolar. Det ansvaret som var orimligt att det hamnade på mina axlar, men som ändå hamnade där eftersom ingen annan tog det. Det. Allt det räknas som förslöing, försoffning, passivitet, att jag långsamt sjönk in i en helt oaktiv tillvaro. För hela tiden, alla de dagarna, var jag sjukskriven. Och sjukskrivning är samma sak som passivisering. Därför räknas också detta som att vara passiv.

Att jag sökte tills jag hittade en psykolog jag kunde prata med på telefon, att jag letat upp alla fonder och stiftelser jag kan söka pengar från, tigga ihop pengar till psykologsamtalen från. Att ingen hjälpt mig på vägen i det. Och alla dessa system att förhålla sig till, reglerna som ändras, handläggarna som byts ut, läkarna som blir nya. Alla regler jag måste förstå mig på, alla blanketter, utredningar, alla möten jag behövt ta mig till fast benen inte bar, fast jag var för sjuk för att ta mig hemifrån. Alla människor jag måste träffa, förklara allt för. Alla gånger jag måste börja från noll. Förklara på nytt. Alla gånger jag behövt vara den som samordnar olika insatser, den som har bäst koll, den som får negativa effekter i övergången mellan olika system. Det räknas som ingenting. Det är inte aktivitet.

Alla timmar av smärta, trötthet, alla dagar symptomen tagit all tid och det inte funnits något annat att göra än att stå ut. Det räknas inte som sjukdom. Nej: passivitet. Så är det, även det räknas in i passiviteten, för allt som händer under en sjukskrivning gör det.

Och det andra, det som gjort att jag orkat leva, trots allt. Att hitta sätt att ta tillvara på ljuset, även när det egentligen inte funnits utrymme för allt kaos. Att hitta de saker jag trots allt klarar att göra. Att läsa böcker, måla, göra något kreativt de dagar det har gått. Att lära mig virka, för att jag blir så depressiv av att inte lära mig något nytt, inte befinna mig i utveckling, men också för att fackböckerna blev obegripliga i perioder, bokstäverna bara dansade runt på sidorna, för att den möjligheten var stängd. Att göra det jag kunde. Att komma på att jag kunde virka mjukisdjur och skänka till barn som nog var rädda och behövde dem, för att känna att jag var en del av ett sammanhang, även när jag inte orkade gå ut, tänka längre sammanhang, träffa mer än en människa i taget. Att gå små små promenader och hitta vårblommorna när de nyss slagit ut, att hitta de sätt att finnas nära ljuset jag kan. Det. Allt det. Det går att avrunda till ingenting, passivisering.

Och nu. Nu när jag mår lite bättre, kan återhämta mig. När jag försöker läsa facklitteratur igen, de perioder det går, för att förbereda mig för att kunna plugga så småningom. När jag försöker formulera resonemang och lite längre texter, här eller i andra sammanhang. När jag försöker mig på att åka buss, träffa mer än en människa samtidigt, träffa en grupp människor som jag inte känner sen tidigare. När jag vågar mig på att träna försiktigt, för att ha en chans att bygga upp muskler, kondition. När jag försöker skapa ett liv som kan fungera på sikt, och ta steg i den riktning jag vill, även om de är väldigt små. Då räknas det inte.

Allt detta, det räknas bara som passivisering, som att jag inget gör, inget gjort under den tid jag varit sjukskriven. Det är så det blir, det ni lägger i begreppet när ni gör sjukskrivning till något synonymt med passivitet: att vad man än gör, så räknas det inte. Hur konstruktivt man än använder den tid man är för sjuk för att jobba kan det avrundas till ingenting. Hur stora framsteg man än gör, så är det inget som spelar någon roll, är av betydelse. Det enda som räknas som frånvaro av passivitet om man är sjukskriven, är att delta i åtgärder organiserade av arbetsförmedlingen. Det enda sättet att vara något annat än passiv på riktigt, det är att jobba, vara frisk.

Att vara sjuk, i behov av sjukskrivning och vård, inte i behov av aktivitet? Det är på väg att bli en förlegad syn, den är på väg bort, är jag rädd. Åtminstone om vi tillåter detta att fortsätta, urholkningen av ord, förvrängningen av språket. Om vi till exempel går med på detta: att passivisering och sjukskrivning är ungefär detsamma. Att du har rätt att se på mig som någon som är oförmögen att ens vilja aktivera mig, vad jag än fyller mina dagar med. Att du har rätt att klassa mig som försoffad, eftersom jag är sjukskriven. Även om orsaken till min sjukskrivning inte är lathet, utan faktiskt sjukdom.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Och jag vill nämna er alla vid namn. (Jag önskar vi fick vara verkliga nu).

Jag återkommer till detta. DID. Hur det är något som det är ok att tro på eller inte tro på. Som att vi inte finns. Som att vi kan räknas bort, sådär bara. Som att vi vi var luft. Vi är inte luft. Vi finns. Jag finns, och jag vet. Vet varför människor väljer bort att vara öppna med sin splittring, vet varför DID är en så dold problematik. Det handlar inte bara om skammen, rädslan för att visa sin trasighet. Det handlar om alla dessa fördomar, all denna osynlighet. Att bli stämplad som freak, missförstådd. Att behöva ta kampen som handlar om att synas, finnas. Det handlar också om annat. Om att ha en tung historia, om att det kan finnas hot. Att det kan vara farligt att ta steget ut ur skuggorna.

Jag önskar att det var annorlunda. Jag önskar att jag kunde nämna er alla vid namn. Ni. Som funnits där, som varit de speglar som hjälpt mig att förstå mig själv, som gjort det möjligt. För att ni var lite som jag. För att jag var lite som ni. Ni som vågade hitta ord för att beskriva den inre världen av splittring, ord som gjorde att jag senare vågade hitta mina ord. Ni.

Och alla andra, de vars vägar aldrig mött mina, för att de funnits någon annanstans, eller i en annan tid, men levt i en liknande verklighet, formats på ett liknande sätt av den outhärdlighet de utsatts för. Jag önskar jag kunde säga: de här människorna finns, och har funnits, det här är deras namn. Och jag önskar jag kunde säga: de här människorna dog, de klarade inte det de utsatts för, klarade inte osynliggörandena och bristen på hjälp. Detta är deras namn. Vi borde viska dem inom oss, för att inte glömma. Vi borde sörja.

Och det är klart. Att jag inte kan säga era namn. Jag kan bara säga: Vi finns.

Det finns andra än jag som skriver. Här är några av dem, några ord om de verkligheter ni försöker förvandla till luft, till ingenting.

*

"Men själv har jag stått vid sidan av och tittat på hur jag sprungit, flytt och försökt glömma. Jag har själv sett att mitt liv i självaste verket var det som jag utgav mig från att leva, eller det andra såg. Inte så medvetet som det låter kanske. Men det är så det är. Det har hela tiden funnit hemligheter. Som jag vetat om. Saker jag gjort men inte själv förstått. Och så har jag fortsatt fly in i andras världar och livsöden. Intagit roller som inte behövt axla hela mig och mina erfarenheter.  Det är så jag har överlevt. /.../

Det finns stunder. Ibland timmar, dagar och veckor som bara försvunnit. De har passerat utan att jag vet om det och jag har fått låtsas minnas saker jag verkligen gjort, men inte kommit ihåg. Jag har trott mig halliciunera då jag flera gånger varje dag i större delen av mitt liv bombarderats med bilder och upplevelser som jag tänkt inte kan finnas på riktigt. Rädd för att vara galen. Men samtidigt smärtsamt avstängd med mina verkliga minnen. Det jag vet att jag varit med om. Men som inte känts. Minnen jag bara slagit bort som något som hände i ett annat liv. Och inte påverkat mig."

Lorehn.

*

"jag kommer ihåg när terapeuten på behandlingshemmet sa att huvudidentiteten skulle ignorera mig. “S finns inte” sa hon. hon sa att jag bara var en röst i hennes huvud. i vårt huvud. jag är så jäkla mycket mer än så och var det också då. jag kommer ihåg när DBT-psykologen såg mig som något psykotiskt inslag och sen plötsligt var det som om jag tillhörde en värld som var otillåten. hon sa “gå inte in i den världen” och när jag kom fram ur kroppen och frågade henne om det var jobbigt att jag fanns i hennes värld så blev hon tyst. istället för att bara se mig. våga tro på att det finns dissociativa människor som är flera, som har överlevt helvete efter helvete och finns. det är faktiskt så. vi var många fler än till och med jag visste om. jag som visste mest. men jag är inte huvudidentitet. det var inte jag som föddes in i den här världen. jag tog över när huvudidentiteten bara var några månader. jag tog över smärtan, överlevnaden. så att hon kunde leva. så att hon fick ha det bra. jag är glad att jag får finnas idag, att Modersfamnen finns där och ber mig skriva. tror på att jag kan."

Wilda.

*

"För mig har dissociationen varit överlevnad. Men det höll på att kosta mig livet många gånger. Vi är inte så många idag, vi räknar till 4 eventuellt 5 stycken numera. Jag väljer att skriva om Lelle som alla som känner mig har träffat och dom flesta pratat med.


Hon är den vresiga tonåringen som säger att alla är farliga, att alla ska göra mig illa. Samtidigt som hon skadar sig för att stå ut. Hon säger att jag inte klarar mig utan henne. (Nej, jag är inte psykotisk bör jag kanske klargöra). Men på senare år har jag fått en helt annan "relation" till mina delar. Jag kan kommunicera med vissa. Vissa kan jag till och med minnas när de är framme. Som Lelle t.ex. Jag blir som låst i mig själv, kan inte prata eller röra mig. Jag hör och ser vad hon gör. Ser henne skära upp mina armar, hör henne förolämpa min psykolog, ser henne förstöra mig.
Det var Lelle som tog över den dagen. Då jag hade blivit ganska brutalt våldtagen men det bekom mig inte nämnvärt sen. Det var orden som etsade sig fast. FET VÄRDELÖS HORA
Det blev lelles mantra efter det. Sen blev vi fler och fler för varje trauma och motgång."

Mslunacy.

*

Stora kallar mig för Tras-Kang. Jag vet inte om det känns så bra. Det är hål i mitt nattlinne, men betyder det att jag är trasig?

Jag är ledsen. Det känns som att ingen kan älska mig. Fast jag vet inte vad jag gjort för fel. Eller varför allting blir knasigt jämt. Stora ryter åt mig att jag är pinsam och påfrestande och att det är därför ingen vill veta av mig. Det gör ont när hon säger så. Jag vill vara till lags, men det blir fel. Aldrig är någon nöjd med mig. /.../ 


De säger att de ska ta hand om mig och att jag ska lita på dem. Jag får sitta hos dem ett litet tag och känna värmen från dem. Försiktigt vill jag krama deras händer, låta värmen sprida sig i min frusna kropp. Låta orden komma, om det svarta och hemska, eller om vad jag längtar efter.

Sedan går de. De tröttnar kanske? Eller så fick de inte det som de trodde att jag kunde ge dem. Gör jag dem besvikna? Tycker de att jag är outhärdlig? Skäms de? Stora säger att jag är otacksam. Stora säger att jag är elak när jag tänker så. Att jag ska sluta tycka synd om mig själv. Jag tycker ingenting om mig själv. Jag vill bara förstå vad det är hos mig som är så omöjligt att älska.

Kang.

*

"Först förstår jag inte varför min kropp flyr sin hud sedan inser jag, jag var till frisören idag. Hon rörde vid mig."

""Du märker det knappast ens" sa mamma när hon beskrev hur det kan vara att aldrig vakna mer. Jag ligger i sängen och stirrar ut i mörkret. Vågar inte blinka utan stirrar ut i natten tills tårarna tränger fram. Vaknar oförstående över mysteriet att jag förskonats än en gång."

Dissociativ.

*

"Att leva med PTSD och DID är stundtals svårt.

Ibland får det konsekvenser, ibland så märks det inte alls…
Att inte i vissa situationer, kunna vara närvarande, som vuxen…
När man inte minns vad som sagt omkring, vad vi sagt till andra, gör det hela komplicerat.

För det är inte alltid som det syns utan på att man skiftar.
Det händer inuti…

Tänker att man måste känna personen väldigt väl för att det ska märkas, i alla fall hos mig.

Om inte någon träder  fram som har ett annorlunda uttryck, kanske en del med mycket ilska eller barndelar som pratar just som ett barn gör…

Jag har inte skrivit så mycket tidigare om det här, kanske för att det tagit långt tid för mig att acceptera mina diagnoser och hur jag fungerar…. Det har tagit lång tid att smälta och ta in…

Jag börjar sakta att förstå vidden av vem jag är, att jag inte är hel utan att jag är flera… Allt det för med sig…

Det är lite som att börja om från start… kanske att bli vuxen på riktigt…
Vet inte om den beskrivningen är så bra, kanske mer så här…

Att födas på nytt, att lära om allt i livet en gång till….."

NessMad.

*


Vi finns. Det är så.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.