Trauma & vård 8. Bekräftelse. Vad är det egentligen som bekräftas? Sjukdom eller skada?

(Triggervarning: lite om våldtäkt och övergrepp mot barn, inga detaljer dock.)

Alldeles i början av denna serien av inlägg, i del 1 och 2, tog jag upp att man kan se på svåra händelser på olika sätt. Att en förståelse kan vara att de är orsak till att man mår dåligt, att man blivit skadad, traumatiserad, och nu har dessa skador man behöver hjälp att ta hand om. En annan förståelse finns det om man med en medicinsk modell ser svåra upplevelser som något som kan utlösa sjukdom. Det kan låta som ungefär samma sak, men det är bara på ett ytligt plan. Att vara sjuk och att vara skadad inte samma sak.

Ett problem som jag tror är ganska vanligt är att en patient bär med sig svåra saker hen varit med sig när hen kommer i kontakt med psykiatrin. Hen kan ha uppfattningen att det är pga dem hen mår dåligt. Det kan vara så, och det kan också vara så att hen varit med om de sakerna, men mår dåligt pga andra saker. Det vet vi inte i det här exemplet. Det vi vet är att patienten uppfattar det som att de svåra sakerna är orsaken till att hen mår dåligt, hen upplever sig som skadad, även om det kanske inte är de orden som används.

Så träffar hen en behandlare, förmodligen en läkare, som på en mycket kort stund ska göra sig en uppfattning om patientens problem, vad de beror på och hur man kan hjälpa hen med dem. Läkaren kanske är helt inriktad på sjukdomar och tror att det där med att man kan bli skadad av svåra upplevelser i och för sig kan vara sant, men inte alls så vanligt som vissa verkar tro, och tycker att hela den tolkningsmodellen som handlar om skador är överdriven och får för stort utrymme, och ger patienter fel bild av hur man kan lösa deras problem.

Så. De kommer in med var sin förförståelse, och vad händer? Läkaren går igenom en mängd frågor som handlar om symptombild i nuet, men också om bakgrund, om barndom, uppväxt, saker som kan ha påverkat sjukdomsutvecklingen, riskfaktorer. Kanske någon i släkten har liknande problem tex? Det brukar det frågas om. Och det kan också ingå att fråga om ifall man varit utsatt för svåra saker som liten. Ett exempel på det kan vara att ha blivit våldtagen som barn. Vi säger att den här patienten blivit våldtagen som barn. Läkaren frågar om hen varit med om något svårt, patienten svarar att hen blev våldtagen som barn.

Vi bromsar lite här. För vad händer? Läkaren antecknar, vet att så svåra upplevelser kan vara en riskfaktor för flera psykiska sjukdomar, det är bra att veta, bra för helhetsbilden. Sen tittar hen på klockan och skyndar vidare med frågorna, det är så mycket som krävs för att få en helhetsuppfattning, och det är så lite tid för varje patient, hen tycker att det är värdelöst, men det är så det är. Hen gör så gott hen kan och vill väl och är ambitiös, och det finns mycket kvar att fråga om.

Vad händer också? Patienten som söker vård för första gången vågar för första gången sätta ord på detta stora svåra, att hen blivit våldtagen som liten. Det är en sak hen burit på i tystnad, aldrig vågat säga till någon, hen är rädd för reaktionerna, men nu har hen tänkt att det måste vara slut på tystnaden, hen måste vara modig och våga söka hjälp och våga vara ärlig, och det var ju inte hens fel att det hände, visst var det inte?

När läkaren frågar om svåra händelser tänker hen först vara tyst, säga nej, men så tar hen ett djupt andetag, sväljer och formar de där helt omöjligt svåra orden. "Jag blev våldtagen som liten." Vad händer sen? Ingenting. Läkaren nickar och ser bekymrad ut, sen går hen vidare och frågar om annat. Betydde det ingenting? Var det kanske patientens fel ändå att det hände, därför det inte blir nån reaktion? Är det liksom finkänsligt, att inte säga till patienten att hen är äcklig och hemsk, därför läkaren lämnar det utan kommentar? Eller är patienten sjuk som reagerat på det som hände, tyckt det varit hemskt i så många år, fortfarande känner sig så trasig av det?

Det är inte svårt att tänka sig att det är en mängd frågor som bubblar upp, och inte heller särskilt svårt att föreställa sig att patienten inte vågar ställa dem. Läkaren har ju makten, och har använt sin auktoritet till att gå vidare, vilka skälen än var.

Kanske måste det inte vara skadligt att vara med om det en gång, det kan vara i nivå med att få ett blåmärke, patienten kan kanske gå hem och tänka på saken, komma fram till att just den här läkaren var knäpp, och våga berätta det för en person till, kanske hen får en kontaktperson att prata med tex, som det finns tid att bygga upp förtroende för. Då kanske patienten vågar säga det igen. Och kan bli hörd på ett annat sätt.

Problemet är att vården är så splittrad som den är, och man riskerar att träffa väldigt många olika behandlare. Speciellt om man behöver slutenvård kan det bli väldigt många på mycket kort tid. Då kan också denna icke-respons hinna upprepas många gånger på kort tid, och ok att en gång kanske kan vara som en skada i nivå med ett blåmärke, i bästa fall. Men fem gånger, tio gånger? Femton gånger? Hur mycket auktoritet har femton behandlare sammanlagt? Jag tror att det är svårt att stå på sig och tro att det är man själv som har rätt och behandlarna som är knäppa om det händer så många gånger. Man är ganska liten i jämförelse. Har rätt lite auktoritet. Ingen utbildning. Och maktordningen i psykiatrin är för det mesta tydlig, och det är för det mesta tydligt hur lite man själv antas veta om sig.

Vad är då alternativet? Det kan låta ganska enkelt. Att stanna upp. Bekräfta det patienten sagt. Spegla.

Problemet är att det inte är så enkelt i praktiken. Ok att personerna i detta exemplet kanske är lite övertydliga, för att lättare få fram min poäng. Men trots det: situationen är att vi har en läkare som är väldigt inriktad på den medicinska modellen och ser svåra upplevelser som något som potentiellt kan vara en riskfaktor för senare sjukdom, medan patienten tänker på det svåra som en skada som gör att hen mår dåligt.

Om läkaren då skulle bekräfta, skulle ge sig tid att stanna upp och förklara att hen förstår att patienten mår dåligt. Då kan det dels vara allmänna medmänskliga saker, som att säga "det låter svårt". Och det kan ju funka. Men om läkaren försöker sätta ord på lite mer, då skulle hen kanske säga något i stil med "När man varit med om något så svårt kan det öka risken att man blir sjuk, det är inte det som är orsaken till sjukdomen, förmodligen har du fötts med en sårbarhet, och sen kan man bli sjuk utan förvarning, men vissa saker gör att risken är större för att sjukdomen ska bryta ut. Såna händelser är en av de sakerna. Och nu är du sjuk och jag ska försöka ta reda på hur din sjukdom ser ut, så ska det nog gå bra att bota den sen, eller åtminstone ska vi nog kunna lindra dina symptom."

Medan det första exemplet på läkarens beteende bekräftade den tystnad som patienten levt i sen det hemska hände, är detta något annat, som också riskerar att skada. Patienten får höra att hen inte är skadad, utan sjuk, och att det sjuka ligger inne i hen och alltid funnits där. Att våldtäkten inte spelat så stor roll som hen trott, för problemet är att hen är en sjuk person.

Många som varit utsatta för övergrepp har mycket självhat och självanklagelser de kämpar med. Vi lägger skulden och ansvaret hos oss själva; för att det som hände kunde hända, för att vi inte kunde få det att sluta, för att vi inte kan må bra trots att det hände, för att vår smärta inte tar slut, för att vi fortfarande har flashbacks tjugo år senare. Att då möta en läkare som förklara att felet är att vi alltid varit sårbara och att vi haft anlag för sjukdom och att det är pga sjukdom vi mår dåligt, är att säga till skuldkänslorna och självhatskänslorna att de har rätt. Att det är en själv det är fel på, inte det som hände, inte i första hand.

Det kan hända att man är sjuk och traumatiserad. Det ena utesluter inte det andra. Jag tror det kan vara viktigt att minnas. Att koppla på den medicinska modellen i för hög utsträckning, när någon pratar om svåra saker hen varit med om, riskerar att förvärra skador hen har, även om hen samtidigt är sjuk.

Att bemöta berättelserna med tystnad eller lämna dem utan bekräftelse kan också riskera att förvärra skadorna.

Det som behövs och som inte gör illa är att upplevelsen blir bekräftad, att man blir sedd i sin utsatthet, hur skadad man blivit, hur ensam man varit, hur svårt det varit och hur svårt det fortfarande är. Att verifiera traumat som ett trauma. Om man sen tror att patienten ändå mest mår dåligt pga en psykisk sjukdom, så är det inget som hindrar att man också har den medicinska modellen och hjälper i det sjuka. Det finns inget val man måste göra mellan sjukdom och skada. Kanske en händelse kan vara både ett trauma och en riskfaktor för sjukdom samtidigt. Ibland bara det ena, ibland bara det andra. Ibland båda. Innan man lärt känna någon och hens problem på allvar, så går det nog inte att veta vilket.


**

Tidigare inlägg i denna serien:

• Trauma & vård 1. Grundförutsättningar: den medicinska modellen, diagnoser & traumatiska upplevelser.
• Trauma & vård 2. Vad är ett trauma? Vilken betydelse har en svår händelse?
• Trauma & vård 3. Lite allmänt om makt.
• Trauma & vård 4. Tolkningsföretäde.
• Trauma & vård 5. Manipulationer.
• Trauma & vård 6. Att gå över gränser.
• Trauma & vård 7. Vad man har med sig in i mötet. (Bilden av behandlarrollen.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Trauma & vård 7. Vad man har med sig in i mötet. (Bilden av behandlarrollen.)

Mycket av det jag skrivit i denna serien handlar om sånt som patienter har med sig in i mötet med vården och med varje behandlare i vården. Sånt som handlar om hur de erfarenheter man har med sig färgar hur det man är med om upplevs, vad som är skrämmande, vad som riskerar att riva upp såren istället för att läka dem, och liknande.

En sak som jag tror jag skrivit om förut, och som är helt grundläggande, handlar om att behandlaren och patienten kan ha med sig olika saker in i mötet, vad gäller behandlarens roll.

Jag har ofta upplevt det som att behandlare vid ett första möte är övertygade om att de är bra hjälpare, som kan hitta lösningen på mina problem, om jag bara ger dem en chans. Det är väl en rimlig inställning att ha, inget illa i det. Däremot finns det problem om man oreflekterat tror att detta är också den bild patienten har av varje ny behandlare.

Jag har träffat väldigt många, och haft problem länge. Jag har lärt mig att de flesta är medelmåttiga eller sämre på att lyssna, förmodligen handlar det om att jag inte passar in i de bilder man har av hur man kan må. Pga de två sakerna har jag lärt mig att de flesta är totalt oförmögna att hitta lösningar på mina problem. Av att ha haft samma problem länge och kämpat med dem på många olika sätt har jag också lärt mig att det kanske inte är rätt sak att försöka lösa dem. Jag behöver lära mig leva med dem, och jag har rätt mycket kunskap om dem, och skulle behöva att vi började där, med att jag vet rätt mycket, och att vi skulle kunna ta oss vidare tillsammans därifrån. Det är det mycket få som erbjuder.

Så min vanligaste inställning när jag träffar en ny behandlare är då inte att det förmodligen är en bra hjälpare som kan hitta lösningen på mina problem, utan att det förmodligen är en medelmåttig lyssnare, som i bästa fall gör ett försök att förstå mig fast jag inte passar in i bilden av hur man kan må, som förmodligen trots allt tror sig vara den person som ska hitta en lösning, som inte är intresserad av min kunskap om mig själv, och som i bästa fall är ofarlig, men inte kommer kunna hjälpa, och i värsta fall försöker tvinga mig till saker som jag vet kommer göra mig illa.

Det blir en krock där, i vad vi har med oss in i mötet. Jag tycker båda bilderna av behandlaren är rätt begripliga. Det är däremot svårt för mig att se hur det kan vara rimligt att behandlare kan tro att alla har en så positiv syn på behandlare som de själva brukar ha. Vi är många som skickats hit och dit, som inte fått den hjälp vi behöver, och som ibland blivit skadade. Det skulle spela så stor roll om det var en allmän kunskap om patienter, att vi lever i den verklighet som vården är. Att man blir påverkad av tidigare möten med tidigare behandlare. Av att skickas hit och dit, förklara om och om igen, inte bli hjälpt.

Jag har sällan upplevt det som att det är en kunskap som finns. Jag förväntas ha positiva förväntningar med mig in i mötet, och om jag inte har det tolkas det för det mesta som nåt sjukt, som försvar, som att jag försöker skydda mitt sjuka och slippa utvecklas och bli bättre, nåt sånt. Som om det var helt självklart och grundläggande att automatiskt ha en tillit till behandlares kraft att lösa ens problem, oavsett hur många som tidigare försökt eller misslyckats.

Om någon varit med om trauman kan vården vara ännu mer laddad. Den behandlare som är trevlig och säger sig kunna hjälpa kan påminna om en manipulativ förövare som försökte skapa förtroende innan hen krossade en. Den som är hotfull och auktoritär kan påminna om en annan sorts förövare. Och utsattheten i hela situationen med vård kan påminna om utsattheten i de sammanhang där man blev skadad av övergrepp.

Har man varit med om trauman inom vården blir det såklart ännu starkare. Har man varit med om läkare som hotat och straffat, är det inte konstigt om man tror att andra läkare kommer göra detsamma. Har man varit med om att man blivit nedbrottad och bältad, och sen fått ligga där medan personal pratade skit om en bredvid ens säng, så är det svårt att tro att man i vården kommer bli mött med respekt och varsamhet. För att ta några exempel.

Det tar tid innan behandlare blir något annat än en roll. Man måste lära känna och bygga upp tillit till just den personen som just den behandlaren är. Många har säkert sina bilder av behandlarrollerna fyllda med positiva bilder och tankar om hjälp, respekt, professionalitet och bra bemötande. Då går det nog lättare. Och det man har med sig in i mötet som handlar om vad en behandlare är, stämmer nog bättre överens med den bild behandlaren har av sig själv.

Men det finns skäl att ha bilderna fyllda av annat. Om man haft en historia i vården, eller stått nära någon som haft det, där allt inte gått rätt till. Om man blivit skrämd, skadad, gjord illa. Eller om man har annat med sig, genom trauman man varit med om på annat håll. Då blir den tiden så viktig, den som handlar om att behandlare ska kunna bli något annat än en roll. Just för att bilden av rollen är fylld av rädsla och behov av att skydda sig. Det är viktigt att någon stannar tillräckligt länge för att kunna skapa tillit, inte förvänta sig att den finns utan ansträngning.

Och det är klart att det inte alltid finns möjlighet till det. Vården är ofta uppdelad, osammanhängande, man kan behöva söka hjälp akut, en behandlare kan bli sjuk. Det kan finnas många skäl till att inte varje person man har kontakt med i vården ska kunna bli en långvarig kontakt med chans att bygga upp tillit.

Och eftersom det är så, är det viktigt att minnas att man kan ha olika saker med sig in i mötet. Olika erfarenheter om vad behandlare är. Om de är förmögna att hjälpa eller inte. Om de är något att vara rädd för eller något att försöka skydda sig mot.

Och det är inte så att behandlarens bild är rätt och patientens fel, att behandlarens är frisk och patientens sjuk. Vi kommer från olika håll, har olika saker med oss, har olika skäl till de bilder vi har av den roll en behandlare har.

Det är inte sjukt. Det är inte konstigt heller. Det konstiga är att så många behandlare verkar ha missat att det är så.




Tidigare inlägg i denna serien:

• Trauma & vård 1. Grundförutsättningar: den medicinska modellen, diagnoser & traumatiska upplevelser.
• Trauma & vård 2. Vad är ett trauma? Vilken betydelse har en svår händelse?
• Trauma & vård 3. Lite allmänt om makt.
• Trauma & vård 4. Tolkningsföretäde.
• Trauma & vård 5. Manipulationer.
• Trauma & vård 6. Att gå över gränser.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Trauma & vård 5. Manipulationer.

Det pratas en del om manipulativa patienter, däremot hör jag sällan det pratas om manipulativa behandlare. Kanske för att det anses som helt normalt? Som att manipulation faktiskt är en helt ok metod om man vill få en patient att göra det som man anser är bäst för hen.

Känns som att dessa inläggen börjar bli lite tjatiga nu, men jag vet inte hur jag ska göra för att vara så tydlig som möjligt annars. Så. Till biten som upprepas, om än i olika former:

Den som varit med om ett trauma får lätt traumareaktioner aktiverade när hen hamnar i en situation som påminner om traumat. Det kan vara vardagliga saker, kan vara en doft, ett ljud, ett visst ord.

När man befinner sig i situationer som på ett mer omfattande sätt påminner om den situation man traumatiserats av, riskerar traumat att dras upp till ytan, men inte för att läka, utan för att bekräftas. Man retraumatiserar, återupprepar traumat, förstärker de mönster som fanns i den traumatiserande händelsen och förvärrar de skador som traumat orsakat.

De som blivit traumatiserade genom händelser som innefattar misshandel och övergrepp av olika slag, har ofta upplevt manipulationer som en del av det traumatiserande. Man kan bli lurad in i en situation genom manipulation. Man blev kanske slagen, fast fick samtidigt höra att det inte hände. Man blev våldtagen men fick berättat för sig om och om igen att det var man själv som var ansvarig, kanske att förövaren till och med var offer för ens handlingar. I psykisk misshandel är det också nåt grundläggande. Detta att förvränga vad som händer och varför, och vad det kommer leda till. Att förvränga hur saker ligger till och hur de hänger ihop. Att återställa ordningen, trassla ur sig ur det manipulativa som fanns i situationen, ur skuld och ansvar, och se klart vad som egentligen hände, kan vara en av de svåraste sakerna när man ska läka efter den typen av trauman.

Manipulationer är rätt vanligt förekommande i traumatiserande händelser alltså, och i vården har man en situation där någon annan har makt över patienten, och dessutom ofta en situation där patienten är ett objekt. Att då dessutom lägga till manipulationer är verkligen att utmana ödet, alltså om man nu bryr sig om ifall man skadar sina patienter.

Jag vill ändå tro att de flesta vill undvika att skada, även den typ av skador som retraumatisering innebär, att förvärra skador som redan finns. Att manipulationerna inte handlar om att vårdpersonal är maktfullkomliga onda typer som vill få bestämma över någon till vilket pris som helst, utan tvärtom att man vill hjälpa, och att det ska gå så smidigt som möjligt.

Problemet kan vara att man inte har den tid det tar att skapa ett förtroende, så man kan övertala patienten om att man förstår bättre än hen själv vad hen behöver. Problemet kan också vara inställningen att man tror sig förstå bättre, och att patienten vet att man har fel, men att man själv inte tar patientens protester på allvar. Att man självklart ger sig själv tolkningsföreträdet. Och när patienten och man själv inte är överens om vad som bör ske, så verkar man ofta tänka att man får försöka lura patienten så det blir till det bästa trots allt. Att det viktigaste är att det är det man anser är rätt som händer, inte att patienten går med på det.

Det finns en hel del etiska tvivelaktigheter inbyggda i det. Tex får man ju inte tvångsmedicinera någon som inte tvångsvårdas. Är det då ok att lura i patienten en medicin hen tydligt uttalat att hen inte vill ha? Ändra dosen utan att berätta det, och hoppas att hen inte märker vilka tabletter hen får i sin kopp i slutenvården? Är det ok att bestämma något och sen göra tvärtom? Att hota med konsekvenser för den patient som inte lyder ens vilja?

Är det liksom ok att utöva tvång genom psykiska makt- och manipulationsmetoder, när det inte finns beslut om tvångsvård?

Det verkar man ofta tycka är helt självklart. Jag har svårt att förstå det. Egentligen är det väl mycket mer förfärligt och riskerar att få mycket värre konsekvenser med en läkare som manipulerar, än när det är en patient som gör det. Men var är de upprörda artiklarna i läkartidningen om detta etiska snedsteg och detta förtroendemissbruk?

Manipulation är ett värre verktyg än det kan verka, som riskerar att skada. Det riskerar att återupprepa och förvärra den skada någon redan har, men i situationer som kan finnas i slutenvård, där någon fråntagits mycket av sitt självbestämmande, där hen är i ett väldigt maktunderläge, och där hen behandlas som ett objekt, kan manipulationer vara en del av det som skapar helt nya sår. Som skadar förtroende och tillit, som gör att situationen blir helt ohanterbar, att patienten i sitt utsatta läge känner sig så maktlös att hen faktiskt skadas.

Jag tror att det kan vara lockande med manipulationer, för man kan med deras hjälp göra så det ser lugnt ut på ytan, man kan smita undan från öppna konflikter, öppet maktutövande, man kan slippa ta beslut om tvångsvård, men ändå bestämma. Men är det värt det, när man riskerar att skada? Är det värt det om det blir som en form av psykisk misshandel, en del av att upphäva patientens känsla av att världen är begriplig och förutsägbar, och att vården vill en väl?


**

Några tips om bemötande och kommunikation som minskar risken att skada finns i förra inlägget:
Trauma & vård 4. Tolkningsföretäde.


Tidigare inlägg i denna serien:

• Trauma & vård 1. Grundförutsättningar: den medicinska modellen, diagnoser & traumatiska upplevelser.
• Trauma & vård 2. Vad är ett trauma? Vilken betydelse har en svår händelse?
• Trauma & vård 3. Lite allmänt om makt.
• Trauma & vård 4. Tolkningsföretäde.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Trauma & vård 4. Tolkningsföretäde.

I relationer där någon form av psykisk misshandel förekommer, är det en helt grundläggande inställning att den misshandlande inte vet något, inte kan något, inte förstår något. Inte är värd att lyssna på, inte är värd att ta på allvar. Knappt är värd att försöka förklara nåt för, för hen är nog för värdelös och dålig för att kunna förstå nåt.

Det är inte något hen får berättat för sig den första dagen i relationen, det brukar ske ett långsamt urholkande och nedbrytande tills hen tror att det är sant.

I psykiatrin finns det en särskild form av makt som jag inte vet om den finns någon annanstans. För att man har rätten att avgöra vad i en person som är normalt, vad som är sjukt, vad som är fel och vad som är friskt. Det handlar inte bara om att ha rätten att tolka problemen, sätta diagnoser på dem, veta vad som är bästa sättet att behandla dem, utan även om steget före det, att avgöra vad problemet är. Vad som är problem.

Tolkningsföreträdet behandlare har kan sträcka sig långt in i ens privata och personliga upplevelser av sig själv, vem man är och varför det är så. Är behandlaren och patienten inte överens tas det för givet att det är behandlaren som kan avgöra hur det ligger till. Om ens känslor, tankar, upplevelser, ens intressen, drömmar, och liv, är nåt normalt eller nåt sjukt.

Varför tar jag upp dessa två saker efter varandra, som att de hade nåt med varandra att göra?

För att de på ett sätt har med varandra att göra. För den som har trauman från psykisk misshandel och upplevt att bli osynliggjord och ohörd, underordnad någon annans makt, och kanske fråntagen rätten att överhuvudtaget definiera något om sig själv, kan kontakt med en maktperson med så djupgående tolkningsföreträde vara problematiskt. För att det påminner tillräckligt mycket om det svåra hen varit med om, att det riskerar att skada genom att det blir som en upprepning av det som varit hemskt.

Om man vill hjälpa någon att läka efter psykisk misshandel bör man vara mån om att försöka resonera och tillsammans med patienten definiera vad problemen är, vad i hens liv som är sjukt och vad hen behöver hjälp med, och vad man ska testa för hjälp. Inte ta makten, även om det är det normala, att behandlaren tar makten och är den som avgör.

Jag vet att det råder delade meningar om ifall psykiatrin överhuvudtaget ska syssla med att försöka hjälpa människor att läka sina skador, eller om man bara ska behandla sjukdomar. Men även om man inte har ambitionen att hjälpa någon att läka i skadorna, borde det väl vara angeläget att inte heller förvärra dem?

Vad gäller tolkningsföreträdet är det nödvändigt ibland, att definiera något som hallucinationer tex, eller ett destruktivt beteende som är livsfarligt. Men ofta är det inte nödvändigt att som behandlare ensam vara den som avgör, och bristen på kommunikation och att förmedla varför man tänker som man gör kan jag inte tro nånsin är nödvändig eller bra, om man ser utifrån behandlingssynvinkeln.

Det kan vara ganska enkla saker som kan minska risken för att skada någon avsevärt. Som tex dessa:
- Lyssna på patientens egna tankar om hur hen mår och varför.
- Presentera dina idéer om vad som är sjukt och vad problemet är just som idéer.
- Kanske svåraste punkten: lyssna på patientens reaktioner på dina idéer, och ta med dem i bedömningen. Utgå inte från att du har rätt och gjort rätt bedömning på första försöket, du är trots allt en människa och kan ha missat nåt, missförstått eller feltolkat.
- Även om du inte är överens med patienten om vad det är som är sjukt och varför, så var mån om att visa att du hört vad hen sagt.
- Förklara vilka slutsatser du drar av ert samtal, och vad din bedömning är. Om din bedömning inte stämmer överens med patientens tankar kan du ändå ge hen att vara ärlig med det.
- Undvik att dölja vad du grundar dina beslut om behandling på, undvik överhuvudtaget att dölja en massa saker. Det är patientens vård, hen bör ha rätt att vara insläppt.
- Undvik kommunikationssätt som ofta förekommer i relationer med psykisk misshandel, tex hot, bestraffningar, nedvärderingar, hån, manipulationer.
- Försök undvika oförutsägbarhet. En öppen och ärlig kommunikation kan vara en nyckel till det.

Det är konstigt att det fortfarande kan kännas som en revolutionerande tanke att på allvar prata med patienten. Men det känns så, som att det är det. Och jag tror det finns mycket att vinna på att göra det. Att det är enklaste vägen till en effektiv och mänsklig vård. Och att det är helt grundläggande om man inte vill skada den som redan är skadad, som blir rädd och får gamla saker triggade av någon annan som har makt och bestämmer. Inte bara bestämmer över en, utan också bestämmer vem man är, och vad av det som är som inte är önskvärt att ha kvar, vad som borde behandlas bort.


**

Vill tipsa om Mikaela Javingers text Vårdfåfänga. Hon sätter ord på en del saker jag tänkt på, men inte kunnat formulera så bra.

"Hos en del personer som jobbar i vården finns en särskild sorts fåfänga. De flesta drivs av en naturlig och positiv längtan efter att hjälpa och att göra skillnad för sina patienter, men några drivs av att vara just den som gör skillnad. Den Vårdfåfänge (DV) vill vara just den som hittar just det som fungerar, och ju fler olika behandlingar den som vårdas tidigare har genomgått och som inte fungerat, desto mer febrilt vill dessa behandlare hitta den magiska boten."
Resten av texten finns här.

**

Tidigare inlägg i denna serien:

• Trauma & vård 1. Grundförutsättningar: den medicinska modellen, diagnoser & traumatiska upplevelser.
• Trauma & vård 2. Vad är ett trauma? Vilken betydelse har en svår händelse?
• Trauma & vård 3. Lite allmänt om makt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Trauman är ingenting. Del 3. (Hur vanlig vård kan göra traumatiserade illa.)

Om vi tar ett steg tillbaka då, från de akut arga reaktionerna på uppenbara övergrepp som sker i slutenvården.Var hamnar vi då? På vilka sett har trauman betydelse och vad finns det för skäl till att vården ofta beter sig som att de i stort sett inte spelar någon roll alls?

Jag läste en text i Läkartidningen häromdagen; Svårare bipolär sjukdom kopplad till misshandel under barndomen. Det är en sammanfattning av 30 olika studier, och det man kommer fram till är:

"Patienter som utsatts för misshandel – fysisk, psykisk eller sexuell – alternativt neglekt i barndomen (före 18 års ålder) och som senare i livet drabbas av bipolär sjukdom har ofta en mer allvarlig sjukdomsprogression än  bipolära patienter som inte utsatts för detta."

Det finns alltså svåra händelser som förvärrar måendet och skapar ett värre sjukdomstillstånd, när det gäller bipolaritet. Svåra händelser är i sig inte trauman, kanske är det här jag och den medicinska modellen går åt var sitt håll. För svåra händelser är bara svåra händelser, ett trauma är det sår man får av det som hände. Att något svårt påverkat hur man mår sen behöver inte tolkas som att man fått ett psykiskt sår som man mår dåligt av, man kan tolka det på andra sätt också. Som med andra sjukdomar. Somatiska. Där det ofta kan kännas mer logiskt att dela upp det. Det finns tex skäl att tro att barn som föds med kejsarsnitt löper större risk att utveckla allergier, ett orsakssamband mellan en händelse och en sjukdomsbild. Inte ett trauma. Och att födas med kejsarsnitt är i sig ingen skada eller sjukdom (om man inte drar det väldigt långt och klassar allt onormalt som sjukt), men det kan öka risken för en viss sjukdomsbild.

"Huruvida en patient med bipolär sjukdom utsatts för misshandel i barndomen tycks med andra ord vara en markör för en mer allvarlig sjukdomsprogression /../ I ett kliniskt perspektiv är förekomst av misshandel i barndomen viktig information att inhämta och något man bör fråga patienten om." 

Skillnaden mellan att förlösas med kejsarsnitt och att misshandlas som barn verkar vara att misshandlade barn kan få psykiska sår, alltså uppleva det som att de har psykiska sår som gör ont, inte bara att de varit med om något diffust, en markör som ökar sårbarheten i en viss sjukdomsbild. (Ok, jag erkänner att detta är en gissning, jag har ingen aning om ifall kejsarsnittsfödda kan uppleva det som ett psykiskt sår.) Man kan kämpa med en massa saker pga dessa upplevda trauman, självhat, skuld, skam, problem med att våga sätta ord på det som hänt, konsekvenser av att någon som gjort illa haft makten över en. Problem med att våga tro att man alls kan eller får finnas. Jag orkar inte leta artiklar nu, men jag har läst studier som visar att patienter i mycket högre grad än vården upplever det som att de svåra händelserna också är orsaken till att man alls mår dåligt.

Vad händer då om mötet med vården är ett möte med inställningen att det rör sig om en markör som man bör informera sig om, så man kan förutse sjukdomsprogression och genom det optimera behandlingen så gott det går? Alltså inte ett trauma, ett sår som blivit av det som hänt, och som är orsaken till att någon mår dåligt, utan en faktor som bidragit, som det där med kejsarsnitt och allergi.

Det är stor risk att man inte känner sig hörd, att man får informera om saker man varit med om är inte samma sak som att någon lyssnar på ett medkännande sätt, verifierar och hjälper en att återupprätta sitt människovärde. Att man i psykiatrin så tydligt är ett medicinskt objekt som ska behandlas, och att man så tydligt är utelämnad till någon som har makten över en riskerar också att förvärra saker, förstärka det som skadat. Upprepa. Göra så att vården istället för att försöka sy ihop såren, hjälpa dem att läka, petar i dem, tittar på dem, skär lite djupare, och lämnar dem öppna, för att de inte ser att det är ett sår de handskas med, för att man har ett kliniskt perspektiv och glömmer sånt som känslor, sånt som samband. Sånt som att svåra händelser också kan vara trauman, inte bara markörer som visar på risk för ett visst sjukdomsförlopp.

Sånt som känslor spelar stor roll. Speciellt i vissa typer av misshandel, som vid sexuella övergrepp, är det många som berättar om hur de känner sig gjorda till objekt, att de blir avplockade sin mänsklighet i viss mån, att de fråntas det att vara ett subjekt.

Ser ni parallellen till psykiatrin? Jag tillhör inte dem som tycker att allt psykiatrin gör är övergrepp, men mycket av helt grundläggande saker i psykiatrin riskerar att upprepa saker från det som traumatiserat. Att gång på gång behöva berätta om det svåra utan att få hjälp att läka, är att förstärka och förvärra såret. Att gång på gång bli betraktad som ett objekt är att villkoren för övergreppen bekräftas och återskapas. Och makten, där det dessutom hela tiden finns (uttalat eller outtalat) en vetskap om att vården har rätt att ta makten över en nästan helt, upphäva all integritet, brotta ner en, spänna fast en, ge en mediciner man inte vill ha. Ok, det är bara i extrema fall, men det är inte svårt att se parallellerna till övergrepp, även om maktövertagandet i vården kan vara fullt försvarbart, till skillnad från vid övergrepp, där det är motsatsen. För den som bär på erfarenheter av övergrepp och våld är det inte konstigt att det blir skrämmande, farligt, att det påminner om det som gjorde illa.

Och samtidigt är det helt korrekt och vettigt utförd vård, enligt den medicinska modellen. Det behöver inte vara antingen eller, fel eller rätt. Det som skadar behöver inte vara att patienter våldtas, misshandlas eller utsätts för tvångsåtgärder på ett sätt som strider mot lagen för att göra illa. Det kan vara helt vanlig vård, till och med bra utförd. Korrekt och med vänlighet. Det kan vara att undersöka symptomen, försöka kartlägga sjukdomsbilden och orsakerna till den, riskfaktorer och saker som kan förvärra förloppet. Att ta välgrundade beslut om svåra behandlingsmetoder, sätta in de mediciner som behövs. Skydda patienten från sig själv i de värsta tillstånden.

Och det är inte något fel i de sakerna. Det kan vara fullt försvarbart. Bra. Nödvändigt. Gott. Exemplet jag tog handlar ju om bipolaritet, som jag förstått det finns det många med den typen av problem som kan bli mycket hjälpta av medicin. Och ska man göra en korrekt medicinsk bedömning måste man nog... eh.. ja.. göra en korrekt medicinsk bedömning. Jag motsätter mig inte det. Faktiskt inte heller någon av de andra delarna av behandling heller, även om bältning känns väldigt problematiskt.

Däremot tror jag att man gör ett misstag när man beter sig som att det är antingen eller. Antingen sjukdom eller trauman. Antingen att den medicinska modellen är korrekt eller att trauman spelar roll. Att det är ett misstag att bete sig som att trauman inte är någonting, knappt finns, eller i vilket fall saknar betydelse. De har stor betydelse, eftersom man riskerar att förvärra sår, göra skador värre. Och de har stor betydelse, eftersom så många patienter verkar uppfatta det som att deras problem beror på det svåra de varit med om. Förtroendet för vården står då också på spel. Om de sår man har blir bekräftade och sedda eller inte.

Faktiskt oavsett om de är orsaken till hur man mår. Om man kommer med en trasig tumme med ett öppet sår som blodet flödar från till akuten, så vill man att någon ska hjälpa en att sy ihop den, även om orsaken till att man är yr kanske är att man har diabetes som ingen ännu upptäckt. Det behöver inte vara antingen eller. Man kan bry sig om både och. Skada och sjukdom. Och att båda kan finnas i samma person och påverka vartannat behöver inte betyda att man måste välja. Tvärtom. Man borde vara mån om att handskas med båda då.

Att vissa moment i normal sjukvård kan vara i grunden problematiska för den som tidigare traumatiserats behöver inte betyda att det enda vården kan göra är att rycka på axlarna och komma fram till att den vård man ger visst är bra, eftersom den är korrekt och medicinsk, och om nån skadas av den finns det inget att göra. För det finns något att göra.

Bara att se att trauman existerar, att många som vårdas i psykiatrin varit utsatta för svåra saker, och fått psykiska sår av dem, är att göra något. Det finns studie på studie som visar det, att det är så. Tex den Läkartidningen tar upp kan väl tolkas så. Och att bli medveten om vilka delar av vården som kan vara problematiska och riskera att göra illa betyder att man kan parera det, minska risken för skador. Och ibland finns det inget val, det finns tillfällen när man måste göra sånt som retraumatiserar eller som skapar helt nya sår, för att det är den enda möjliga vägen att rädda någons liv. Men det betyder inte att man aldrig kan göra nåt, att det är lika bra att bete sig som att trauman inte är något, inte har någon betydelse.

Och jag tror det finns ett glapp. Förutom glappet mellan medicinsk och psykologisk förståelse. Något som handlar om frågan om korrelation och kausalitet. Är det något som samexisterar bara, sjukdomssymptomen och de svåra händelser patienter varit med om, eller är de svåra händelserna den egentliga orsaken till att symptomen alls utvecklats?

Men vet ni? Det är viktigt i många sammanhang att förstå skillnaden mellan kausalitet och korrelation, men i detta sammanhanget har det inte så stor betydelse. Vi kan se att många som vårdas i psykiatrin varit med om svåra saker. Mycket i de vårdformer som psykiatrin erbjuder är problematiska om man varit med om svåra saker. Speciellt om det rör sig om slutenvård, och ännu mer om det behövs tvångsvård. Vi behöver inte se mer än så, vara helt klara med orsakssambanden, vad som är korrelation och vad som är kausalitet.

Vi kan styra upp det nu, utgå från att många som vårdas i psykiatrin varit med om svåra saker, och att mycket i de vårdformer som erbjuds då blir problematiskt.

Ja, jag skrev samma sak helt nyss, men jag ville skriva det igen. För så mycket vet vi. Och det behöver inte finnas ett val mellan att ta in den vetskapen och forma vården så den retraumatiserar och traumatiserar så lite som möjligt, och att erbjuda korrekt medicinsk vård. Man kan kombinera. Det spelar så stor roll att man skiter i att försöka så ofta, som det är nu. Man gör illa, skapar nya sår, förvärrar gamla.

Det är något. Inte ingenting. Trauman är något. De spelar roll. Det borde vara en vetskap som fanns med i varje möte med varje patient. Men det är en lång väg kvar dit.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Trauman är ingenting.

Faktum har skrivit om ett fall när psykiatrin misslyckats. Igen. Det gör så ont att läsa det. Och jag reagerar så väldigt på okunskapen om trauma. Eller kanske rör det sig inte om okunskap, utan om ointresse. Som att det inte är nåt viktigt. Som att man kan ha en miserabel brand där flera patienter dör, helt enkelt för att de är inlåsta, helt enkelt för att psykiatrin bestämt att det var enda möjligheten. Och som att man kan strunta i att hjälpa de överlevande att bearbeta händelsen. Som att det var utan vikt, att vara inlåst när branden härjade, inte veta om man kommer bli räddad, att vara utelämnad till personal som kanske redan svikit ens förtroende, och väldigt tydligt och bokstavligt ha sitt liv i deras händer. Att några dör, att man vet att det egentligen bara är slump att det inte var man själv.

Och sen. Ingenting. Lämnas på en parkering till en förälder. Ingen hjälp, ingen förståelse. Inget.

Ok, jag kanske läser in saker mellan raderna, men det är vad jag hör. Trauman är ingenting. Trauman skapade av psykiatrin, i psykiatrin, är inte heller någonting, och ingens ansvar att hjälpa någon att bearbeta. Inte ens när det varit en så tydlig dödsfara, en så tydlig krissituation. Det är så illa.

Och jag kan inte låta bli att tänka på hur man gjorde med personalen. Visst verkar det som att man ger för lite stöd och har för lite plats för att handskas med det som händer på avdelningarna. Men efter en såpass allvarlig händelse måste man ha haft nån stödjande åtgärd? Det är helt orimligt att tänka att det var på ett annat sätt. Fast å andra sidan är det helt orimligt att tänka sig att man skadar patienter, och sen lämnar dem med öppna sår och beter sig som att de är utan betydelse, och det verkar ju vara det normala.

"Det är mycket Tage och Karin är kritiska till. Varför insåg man inte att placeringen av Klara på Sahlgrenska ökade självmordsrisken? Varför transporterades hon till Sahlgrenska på ett så brutalt och inhumant sätt?"

Hur kan psykiatrin vara så oförstående till trauman som skapats i psykiatrin? Hur kan man bara fortsätta bete sig som att de är utan betydelse? Människor dör av sånt. Tex människan i den här artikeln. Det kan man såklart som vård bortförklara, för utan några problem i grunden hade hon aldrig haft kontakt med psykiatrin, och då kan man alltid skylla på dem. Problemen som fanns i grunden. Att det var pga dem någon dog.

Men frågan kvarstår ändå. Hur kan vården vara så medicinskt och biologiskt centrerad, och ha noll förståelse för trauman? Det är inte en konstig eller svår sak att föreställa sig, att om man blivit skadad och riskerat att dö, då är det läskigt att behöva söka vård inom samma psykiatri. Det är inte svårt att räkna ut att man som vård då ska vara försiktig och lyhörd, försöka skapa förtroende, trygghet i den mån det är möjligt.

Men det är som att det är ingenting, inte har något värde alls. Patienter ska klara vilka bemötanden som helst, utan att påverkas. Vi ska också klara om medpatienter skadas eller dör. Inget ska sätta spår. Vi ska vara avhumaniserade medicinska objekt. Bärare av symptom, som ska läggas i vårdens händer. Sen är det inte mer med det. All den här mänskligheten ses som nåt störande. Som provokationer, manipulationer, sånt personalen inte ska "spela med i", ta hänsyn till, bry sig om.

Som att mänskligheten inte var något alls. Som att det inte är där nyckeln till förbättring ligger. Att först mötas, skapa förtroende, och sen.. ja, sen kan kanske mediciner vara bra. Men inte utan mänskligheten, mötet, respekten.

Och när vården redan skadat så svårt, man måste vara så väldigt mån om att försöka återupprätta människovärdet då, förmedla värme, göra allt man kan för att reparera det som gått sönder, för att göra vården möjlig. Alla andra alternativ är faktiskt vidriga. Ja, om man då utgår ifrån att patienter nu faktiskt är människor, vilket jag är helt säker på.

Det gör så ont. Att tänka på all denna kyla, hårdhet, allt det kliniska och omänskliga. All rädsla och att ingen finns där och försöker trygga. Alla sår, och ingen som finns där och försöker lägga förband. Alla som går sönder i den vård som skulle hjälpa, som blir svårt skadade, och där vårdens inställning är att det är ingenting, luft, utan betydelse. Den enda betydelsen som ibland förs fram är den som handlar om att man inte ska svartmåla vården, för då kanske ingen vågar söka vård, och då riskerar man människors liv.

Men dessa liv då, som redan riskerats, dessa människor som redan skadats, varför är de inte viktiga? Varför är det ingens ansvar att ta hand om vårdskadorna när de är psykiska trauman?

Jag vet att jag skrivit det förut, nästan samma saker. Men det är liksom ett ordlöst skrik i mig, som aldrig vill tystna. Det kan inte vara såhär mer. Det går faktiskt inte. Vi måste sluta nu, måste sätta mänsklighet och medmänsklighet i centrum. Och det är dags nu, att göra vården anpassad för traumatiserade, både dem som traumatiserats innan de sökte vård, och dem som traumatiserats av vården. Vi är människor. Vi är det. Det är inte ok att bortse från det, aldrig någonsin.



Vill länka till det här inlägget om PTSD orsakad av psykiatrisk vård igen.

Och några av mina texter när jag tagit upp ämnet tidigare:

• Och när ni reder upp de här katastroferna så kommer ni ihåg att patienterna också finns?
• "Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."
• Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

När det inte går ihop och aldrig kommer gå ihop, för att det inte finns någon lösning.

Det finns saker som liksom är oavslutade grubbel i mitt huvud. Inte som att jag tänker på dem hela tiden, eller ens ofta, men de ligger där nånstans och skaver, just för att de inte är avslutade. Och de är inte avslutade eftersom de inte går att avsluta.

Det är som ekvationer utan lösning. Det är lustigt, med tanke på hur ofta jag känt mig som en ekvation i vården, som att psykiatrins uppgift är att behandla mig som ett matematiskt problem där det går att räkna ut lösningen, och som att problemet måste ligga hos mig om det inte är möjligt. Som att jag undanhållit ett x eller y eller nån liten siffra, som saboterar alltihop.

Så är det förstås inte, jag är inte bara x och y och siffror, jag är en människa, det är nåt annat, med en annan typ av logik. Men det är lustigt, med en organisation där så mycket handlar om att behandla patienter som objekt av den typen, och samtidigt verkar tycka det är helt ok att själva lämna ut olösliga ekvationer.

Det jag tänker på idag är detta: de första gångerna jag var inlagd, när jag var rädd och hade svårt att be om hjälp, så var det så många som blev irriterade på mig för att jag inte bad om behovsmedicin förrän det var riktigt katastrof (eller lite senare), mest för att det var så jobbigt att be om det, och jobbigt att tro på att jag fick lov att få hjälp, fick lov att behöva. De berättade för mig många gånger med sådär uppfostrande röst som var ganska sträng att jag inte skulle göra så. För medicinen har inte lika mycket effekt då, man skulle ta den i början när man kände ångesten komma, då hjälpte den bäst.

Sen gick det några månader. Den enda lösning jag fick var medicin. Och ECT, men den hjälpte inte mig alls. Så den räknade jag bort som lösning. Medicin var väl inte perfekt, men det var det enda jag hade, det var den lösning jag erbjöds och den lösning de tjatade in i mig, medan de med alla maktmedel de hade förklarade för mig att det inte hjälpte att prata. Och jag blev utskriven och skulle handskas med medicinerna själv, och det blev lättare då att göra som de sagt, att ta dem när ångesten började komma. För då var det bara att ta en, då behövde jag inte be om en, jag hade ju dem själv.

Fast då blev de arga på mig och irriterade på mig för att jag gjorde så, för jag blev beroende och det var ju inte meningen. Fast så var det aldrig nån som formulerade sig. De formulerade alltid sig som att jag var ovarsam och på nåt vis hade önskat eller i alla fall skapat beroendet. Det var inte jag som ordinerat en viss medicin, det var inte jag som bestämt maxdos per dygn. Det var inte jag som hade medicinsk utbildning. Jag hade inte ens fått särskilt mycket information mer än det där att det är livsviktigt att underordna sig och ta de tabletter man får, och absolut inte sluta. Och behovsmedicinen var också viktig och jag skulle inte vänta tills det blivit för hemskt, för då hjälpte den inte lika bra.

Det var inte jag som kunde ha koll på nåt, eller ansvar för nåt, men helt plötsligt var det självklart fel och destruktivt att jag lyssnat på vad de sagt, som att det var jag själv som hitta på det, ordinerat doser, skapat mediciner som man blir beroende av. Så då skulle man blockera tillgången till mediciner så jag inte kunde få bete mig så. Eller i alla fall vara arg på mig för att jag inte var mer restriktiv, väntade lite längre, klarade lite mer innan jag sträckte mig efter dem.

Det är det här som inte går ihop. Att ha blivit tillsagd när jag inte tagit medicin i tid, inte tillräckligt ofta, tillräckligt snabbt, och sen få negativa konsekvenser när jag började göra som de sa.

Att få höra att det bara finns en lösning, och här, varsågod, här har du den, och du ska inte vara rädd för att ta den, och shit vad du är fånig som är rädd för den och nu måste du skärpa dig och använda den lösning som finns, som du får. Och sen få det patologiserat när jag väl gjorde som de sa.

Hur skulle jag ha gjort? Jag skulle ta medicinen, men jag skulle inte ta den? Jag skulle ta den tidigare, snabbare och oftare, så det inte blev så stark ångest, men jag skulle inte ta den så ofta, och helst inte alls?

Jag önskar att det fanns en bruksanvisning. Att det fanns nåt som kunde göra det begripligt, detta och annat. Jag hade behövt den då, när allt var nytt och skrämmande och konstigt, men om den inte fanns för mig då, så hade jag behövt den nu. För att göra det begripligt i efterhand. Våra psyken är så inställda på att hitta mönster, logik, begriplighet. Så dåliga på att acceptera det obegripliga, att det ens finns sånt som är obegripligt. Det hade varit skönt med en upplösning, att slippa från det som skaver, för att det inte går ihop. Och jag vet ju att det inte kommer bli så, det finns ingen bruksanvisning, det finns ingen upplösning, det är inte begripligt.

Jag bara hoppas att man slutat bete sig så nu, att man försöker skapa en sammanhängande vård, en begriplig vård. Fast jag gissar att det är en önskedröm. Det är ju läkarbrist nu, kontinuiteten är nog inte bättre. Och av nån anledning verkar det inte så prioriterat, att vården ska vara sammanhängande, begriplig och greppbar för den som vårdas. Så om situationen i stort inte är bättre än då, finns det kanske inte så mycket hopp om att det ska se annorlunda ut nu.

Och det är inte som att detta är nån av de värsta sakerna. Det finns annat som gjort mig mycket mer illa. Det har varit skadligt för mig att det varit så surrealistiskt och obegripligt så ofta. Och i vissa fall känns det bara onödigt, liksom som att slarva med mitt liv. Det hade inte ens varit svårt att ha en bättre sammanhållen inställning till medicin i mitt liv, att kommunicera tex via journalen. Det har gått 15 år sen dess, och nån liten del av min hjärna är fortfarande upptagen av att försöka lösa problemet om hur jag skulle gjort. Jag skulle ta medicinen, men jag skulle inte ta den. Det är som ett gruskorn som ligger och skaver i bakhuvudet, och det är inget stort sår, och det är ingen stor katastrof, och det är inget stort trauma som behöver tas omhand. Men ibland blir jag så arg på just det. Alla gruskornen som skaver. Allt det där som bara var onödigt, som faktiskt hade gått att undvika om man bara ansträngt sig. Ja, det hade kostat några minuter vid några olika tillfällen. Men det hade det väl varit värt, att bespara mig detta skavande i så många år?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Varför skrämmer personcentrerad vård mig?

Jag har inte läst jättemycket om personcentrerad vård, men de som engagerat sig i det verkar så väldigt kloka och sympatiska, de verkar vilja skapa en vård som motsvarar mycket av det jag önskar mig av vården. Mer mänsklighet, mindre trångsynt tänkande, och i största allmänhet en sundare syn på vad vårdrelationen är och kan vara.

Varför blir jag då ändå så rädd? Varför blundar jag som reflex när jag ser nån rubrik om hur det personcentrerade ska spridas, vägrar klicka? Varför vill jag inte ens veta detaljer om hur man ska göra för att försöka sprida det personcentrerade synsättet så det ska finnas typ överallt?

Jag tror det handlar om att jag inte förstår en del saker. Det kan vara för att jag inte läst tillräckligt mycket, inte är tillräckligt insatt. Jag har haft mycket annat för mig de senaste åren, jag har inte hunnit med att snöa in på det.

Jag förstår inte hur man tänker att det ska gå ihop med hur situationen är på många håll. Det är väl lätt hänt, att teorier och modeller funkar bra när vårdsituationerna är bra, så som de förväntas vara. Men när de inte är det.

Jag tänker tex på problemet med läkare, att det finns en sån brist, att det kanske inte finns någon fast anställd, att det kanske är stafettläkare så man träffar varje läkare en gång bara. Eller att man kan vara i en situation där man av andra anledningar inte får träffa samma behandlare under lång tid. Tex kanske man flyttas runt mellan olika mottagningar eller avdelningar, av en eller annan anledning. Det är inte en speciellt ovanlig situation, att man får byta ansvarig läkare gång på gång.

Hur blir det då med det personcentrerade? Om jag har 20 minuter med en helt ny person, hur ska vi då hinna gå igenom alla relevanta områden av mitt liv? Och även om vi skulle hinna det, förväntas jag göra det vid varje nytt möte då? Och vem ska samordna mellan de olika kontakterna? Min erfarenhet av samordning är att den i normalläget inte sker. Att det i normalläget är jag som måste samordna. Ju fler områden av mitt liv som ska blandas in, desto mer blir det att hålla ordning på. Ju fler saker där olika behandlare och myndighetspersoner ska ha åsikter, där det kan finnas insatser, tankar om vad som behövs, desto mer jobb för mig som patient.

Jag vet, ni som jobbar inom vård och myndigheter brukar inte se möten som jobb för patienter, brukar inte se åtgärder som jobb, inte erbjudanden, inget av det ni sysslar med, för det ni gör är att hjälpa. Och det brukar finnas en uppfattning om att hjälp är hjälpande, inte belastande.

Men kanske är det därför jag blundar. För att jag bara ser hur arbetsbördan för mig som patient växer. Ju mer som ska blandas in, desto mer jobb. Och jag orkar inte. Jag är så jävla trött. Jag orkar inte ens söka den vård som egentligen är nödvändig nu. Tex är det med samordningsansvaret för tungt. Och om det växer?

Det kanske inte är så, det kanske inte blir så, det kanske finns nån bra plan för hur man ska handskas med att hela personen ska rymmas, alltså en plan så det inte blir belastande för patienten att samordna alla behandlares goda ambitioner. Även om behandlarna inte finns där under lång tid, även om de har olika åsikter, tankar, även om de inte skriver tydligt i journalen, även om de inte har fungerande kommunikation i överlämningarna, även om allt inte fungerar helt ultimat. Det skulle ju vara bra, eftersom verkligheten ofta är så, eftersom allting rätt sällan fungerar helt ultimat.

En annan sak jag inte har greppat är det här om maktstrukturer. Tänker man att maktstrukturerna automatiskt ska falla om man introducerar personcentrerad vård? Jag tror inte det är så enkelt. Jo, om man på djupet lyckades introducera det så kanske det skulle förändra maktstrukturerna, men det är optimistiskt att tro att alla behandlare är pigga på ett raserande av maktförhållande, oavsett vilken modell man presenterar för dem. Det finns en skillnad där, mellan dem som är engagerade, med och utvecklar, och tänker alla de där fina och kloka tankarna, de som skriver artiklarna, och dem som står långt ifrån det, inte alls är engagerade eller egentligen har lust att ändra på nåt.

Vad händer med personcentreringen om man placerar den i nuvarande maktstrukturer? Är det inte som upplagt för maktmissbruk? I och för sig är det redan ganska mycket så i psykiatrin att man förväntas lämna ut information om alla områden i sitt liv, för att sjukdomen eller symptomen ska kunna bedömas, för att behandlaren ska få en så helhetlig bild som möjligt. Måste man med personcentreringen låta alla peta i allting i ens liv, inte bara för att bedöma symptombilden, utan för att allt ska blandas in? Det är inte tänkt så, jag förstår ju det, det ska inte vara mot ens vilja, då faller hela tanken med personcentreringen. Men om man hamnar i en situation med en behandlare som är kvar i de maktstrukturer som säger att hen är den som vet, den som löser saker, den som sitter med kunskap, och jag är ett objekt som ska behandlas, ett problem som ska lösas. Och så har hen hört om hur viktigt det är att ta med mer, inte bara sjukdomssymptomen. Är det inte då risk att det blir en väldig gränslöshet i att behandlaren ska ha tillgång till allt, blanda sig i allt, att det inte ska finnas några gränser utan att jag ska vara helt öppen, lämna ut allt, att behandlaren tror sig kunna lösa allt i mitt liv? Och att man hamnar i ännu konstigare maktspel då, om det liv jag har eller vill ha inte överensstämmer med vad behandlaren tycker är vettig? Vem ska ha rätten att bestämma om mitt liv, utanför det sjuka? Låter sjukt att ens fråga det, men finns det en garanti för att ingen annan tycker att hen ska ha den rätten?

Ok, det är en tanke som bygger på ett extremfall. Men ett mildare fall då. Tänk om jag inte vill. Tänk om jag inte orkar med det personcentrerade, tänk om jag inte orkar med nån helhetsbild, nån grundläggande genomgång, att ge nån tillgång till en massa information om mig, diskutera allt i mitt liv med den personen, just den gången. Tänk om jag bara vill söka vård för en specifik sak och tycker att behandlaren ska hålla fingrarna borta från resten. Tänk om jag vill ha makt att bestämma det, och rätt till den integriteten. Skulle det vara ok? Och skulle det vara ok även om man inte river maktstrukturer, utan inför personcentrering i de rådande maktstrukturerna?

Jag sökte vård för ryggskott en gång. Det gjorde så sjukt ont. Det jag behövde då var vård för det akuta. Jag var inte mottaglig för nåt annat. Jag var väldigt utmattad som grundläge, det hade inte med ryggskottet att göra, och jag hade kanske en kvart med läkaren. Det var inte läge att orka förklara så mycket av min situation som helhet att han skulle kunna hjälpa mig att förstå hur jag kunde träna för att förebygga, utan att förvärra några andra av mina problem. Och det var inte alls läge att blanda in nåt av hur jag mådde psykiskt. Jag var sjukskriven då, hade varit det länge. Detta mötet var på vårdcentralen. Jag ville bara ha en bedömning av det som just då inte var hanterbart, och hjälp att komma ur det. Resten ville jag få lämna utanför. Lämna till en annan gång, när det fanns mer kraft, mer tid, andra förutsättningar. Ändå fick jag en handfull käcka råd om träning, och en snabb bedömning av att jag inte alls behövde vara sjukskriven, för jag var ju "ung och frisk". Det handlade inte om någon bedömning av de symptom som lett till sjukskrivningen, det var helt fördomsbaserat. Och träningsråden? De råd man kan ge på typ tre minuter är inte särskilt anpassade för att det kan finnas andra problem som inverkar. Hur skulle de kunna vara det? Det var inte hans fel att det inte fanns tid, men att så mycket blandades in, på ett så ytligt och nonchalant sätt.

Detta var innan personcentrering var nåt som låg på allas läppar. Men är det inte risk att det blir mycket så? Enstaka besök hos behandlare som inte har en chans att få en äkta uppfattning om nån helhet, och där det inte finns en möjlighet till kontinuitet. Patienter som ska vara beredda på en gränslöshet, att alla ska ha rätt att lägga sig i vad som helst i ens liv. Och att det blir lite på måfå, lite slumpartat vad man frågar om, annat än det som är aktuellt just den dagen, och att det ges råd, kanske standardråd, kanske ganska käcka. (Ska vi gissa på att rådet om att ta en promenad och inte grubbla för mycket kommer komma upp rätt ofta?)

Det låter harmlöst, vem har dött av ett käckt råd liksom? Och det är sant, kanske att man inte dör av det, men man kan bli rätt urholkad av dem, och det finns ett sånt förakt inbyggt i det, en sån makt. Som att jag inte kunnat tänka nåt själv, aldrig reflekterat, som att vad som helst som nån med legitimation kan tänka på ett fåtal minuter skulle kunna vara värdefullt för mig.

Jag fattar att det inte är personcentrerad vård, det jag beskriver. Att det inte är så det är tänkt. Men jag undrar om det inte är risk att det är så det blir, om äkta personcentrering är omöjlig. Om vården är så splittrad som den ofta är, om kontinuiteten inte finns. Om maktstrukturerna inte bryts ner. Är det inte risk att personcentreringen bryter ner ännu mer av det som kunnat värna min integritet, speciellt om man kombinerar det med tex gemensamma journaler som alla ska ha tillgång till?

Jag är rädd för gränslösheten. Ja. Kanske är det en av de saker jag är mest rädd för, när det gäller vården. Att så många har så höga tankar om sin egen förmåga att förstå allting och lösa det till mig på bara ett par minuter. Jag är rädd för att inte få ha någon makt över vem som ska släppas in var. Rädd för att det ska bli ännu svårare att få ha integritet.

Jag undrar om det finns inbyggt i systemet, i tankarna om personcentrering. Hur man ska göra för att det inte ska användas för maktmissbruk, hur man ska hindra att det används för att göra illa istället för att hjälpa. Jag önskar att sånt alltid fanns med i nya modeller, men jag tror tyvärr att man ofta utgår från att vården fungerar som den borde, att de vilar på en idealiserad bild. Och sen kan det bli lite hur som helst när modellerna och verkligheten möts.

Hur det blir med personcentrerad vård? Jag vet inte, det kanske blir jättebra. Jag hoppas det. Det verkar så klokt på många sätt. Jag vet ju inte, jag är för lite insatt, kanske finns det ingen anledning till oro och rädsla.

Och jag är rädd. Det kanske inte är tanken om personcentrerad vård som egentligen är det skrämmande. Det kanske är vården, det splittrade kaos av maktkamper den så ofta stått för i mitt liv, den energisugande röra där så lite som ska vara hjälp faktiskt hjälper. Kanske är det personcentrerade vägen ut ur det, vägen till nåt annat. Fast jag vet inte. Jag kanske inte klarar att tro på det förrän jag möter det på allvar. Inte förverkligat här och var bara, hos engagerade behandlare som man har kontinuerlig kontakt med, utan förverkligat som något som blir en bro som hindrar risk att drunkna i vårdkaoset, en väg som leder en framåt och inte vilse, något som gör att hjälpen oftare hjälper, och mer sällan villkoras med bördor som är för stor att bära.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Drömmen om öppen dialog.

Jag såg en film på youtube. Det var längesen, jag vet inte om jag tipsat om den förut. Det är en sån som inte riktigt släpper taget om mig. Det är en dokumentär (alltså inte bara ett kort klipp): OPEN DIALOGUE: an alternative Finnish approach to healing psychosis.

Det handlar om en finsk modell kring hur man kan bemöta och behandla människor som blir sjuka i psykossjukdomar. Och jag vet varför den kommer tillbaka till mig, vet varför det är en av dem som stannar kvar. För det finns saker där som är grundläggande i sånt jag längtat efter, behövt, önskat. Annat med, som idén att man ska vara på sjukhus så lite som möjligt, deras sätt att skapa hemvård som alternativ, och hur de förhåller sig till medicin. Men mest är det den öppna dialogen som drar i mig.

För att det är som att det är det enda vettiga. Och för att det är som en utopi. Att behandlare skulle föra en öppen dialog med en, ta sig tid att förklara sina tankar och hur man resonerar, att resonera med en och försöka komma fram till saker tillsammans med en. Och om det inte går så har man åtminstone fått chansen att förstå hur behandlarna tänkte.

Nej, jag har inte bara mött maktmissbruk och hemska saker i psykiatrin, jag har fått hjälp, blivit bra bemött, blivit respekterad, och med vissa har jag blivit insläppt i processerna kring hur man ska/kan tänka kring mig som sjukdomsfall, och vilka lösningar som är vettiga eller möjliga. Några har satt stort värde på mina tankar i det. Det har varit helt avgörande för mig, och för vad som blivit hjälp på riktigt.

Men trots det. Systemet är uppbyggt utifrån nåt helt annat. Man har ronder i slutenvården, där är patienterna inte med. Man har teammöten i öppenvården. Där är patienterna inte heller med. Och kanske kunde man ha det ändå, utan att det blir ett maktmedel. Men det skulle krävas att man satte sig ner med patienten efter, och förklarade hur man tänkt, och varför. Det är ett problem att läkaren har en sån maktposition, men samtidigt är så lite närvarande i behandlingen, för det är ju svårt att lösa det rent praktiskt, skulle läkare ta sig den tiden att förklara och diskutera sina idéer i varje sak, så skulle det behövas mycket mer läkartid för varje patient. Men kanske att det skulle gå att lösa om nån annan hade rollen att förklara och släppa in en i dialogen. Kanske skulle det vara ok om läkaren stod lite utanför, men som det är nu står läkaren lite utanför, men patienten nog minst lika ofta utanför.

Tar man med myndigheter i utopin om öppen dialog är sprickan i förhållande till verkligheten ännu större. Hur ofta har myndigheterna och behandlare diskuterat en som fall bakom ens rygg? Utan att berätta det för en? Hur ofta är man inte insläppt i deras processer kring vad som är bäst för en? Jag vet inte, jag vet bara hur förvånade mina myndighetspersoner varit när min ansvarige behandlare vägrat diskutera något med dem, om jag inte först godkänt att de ska diskutera just den saken. Hur myndighetspersonen liksom fascinerat brukar nämna det sen, när vi pratar nästa gång. Och jag vet hur det hänt sånt som sommaren förra året, när jag hade läkarsamtal, och möte med försäkringskassan bara några dagar senare, och läkaren ringt och diskuterat saker om mig och min framtid med försäkringskassan, utan att ha tagit upp samma saker med mig, eller släppt in mig i dialogen.

Det märks när någon av de inblandade tycker det är konstigt, när någon lyssnat på mig och tror att mina idéer och min kunskap om mig själv spelar roll. Men annars? Hur ofta har det hänt när jag varken haft en behandlare eller en myndighetsperson som bryr sig om mig? Ofta, är jag rädd.

Och för att återgå till vården, så är det ju normalt där. Att diskutera patienten bakom stängda dörrar, och sen meddela mig beslutet. Inte alltid det som ligger bakom. Kanske inte ens vilken diagnos man tänker att jag har. När jag läste journaler från några år när jag haft mycket kontakt med psykiatrin insåg jag att de tagit beslut om mig och behandling av mig utifrån en preliminär diagnos de varken utrett eller berättat för mig att de tänkte att jag hade. I fyra år hade vården utgått från det. Utan att berätta det för mig. (När jag läste journalen hade jag fått reda på det, men inte att det funnits i grunden när det tagits beslut om mig under så lång tid.) Och inte släppte man in mig i nåt mer detaljerat heller, det fanns inte mycket till dialog där.

Med erfarenheterna av det i kroppen ser jag den där dokumentären, och minns den, nu långt efter att jag sett den. Jag tänker på hur stort behov jag har av att göra världen begriplig. Att det varit grundläggande i mitt tillfrisknande, att göra världen begriplig. Först då har den kunnat bli hanterbar. Och att det varit en av de saker som skadat mig mest i psykiatrin, att det begripliga förvägrats mig. Och då inte mest av mina symptom, när de luckrat upp konturerna av min verklighet har det varit ett helvete, men det var ingens ansvar. Att det kan verka som en principsak att inte släppa in mig i varför man tar de beslut man gör om mig, det är något annat. Att man medvetet undanhåller saker, för att man nog tänkt att det på nåt sätt skulle påverka behandlingen negativt om jag förstod hur man tänkte att den skulle fungera.

Det har haft en väldigt negativ effekt på mig att vara utelämnad till en värld som varit oförutsägbar, surrealistisk och omöjlig att förstå. Där dörrarna stängts om det jag behövt för att världen inte skulle vara ett kaos. Därför drömmer jag om den öppna dialogen. Igen. Därför återkommer tankarna från filmen. För att jag behövt att det vården förmedlade var begripligt, eftersom jag hade nog med kaos inifrån.

Det finns ett begrepp som är populärt nu; agentskap. Jag har skrivit om det förut. Att inte ha en öppen dialog är att ofta stänga dörrarna till de möjligheter till agentskap som skulle kunna finnas. Jag tror det är mycket olyckligt, eftersom agentskap är en av de faktorer som verkar vara viktigast vid läkande / tillfrisknande.

Det finns ett annat begrepp som inte är lika modernt, men jag tror det är allmänt vedertaget att det har betydelse; KASAM. Antonovskys idé om att de hälsobringande faktorerna är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Är man sjuk behöver man väl det hälsobringande, det borde vara självklart. Därför känns det så konstigt att ha en vård som inte släpper in patienten, där det är regel att prata bakom ryggen, över huvudet, diskutera, och sen meddela vad man bestämt. Att inte göra vad man kan för att erbjuda begriplighet. Även om man säkert gör det av god vilja, jag vill ändå tro det. Att man vill hjälpa patienter till ökad hanterbarhet. Det är fint. Men om det görs på bekostnad av begripligheten? Och när det inte ens skulle vara nödvändigt? Det är inte så fint.

Mig har det skadat.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Förslag på användbar replik (till chefer ansvariga för Malmös psykiatri, och andra).

Vet att jag skrivit liknande saker förut, men behöver skriva det igen. För att jag är så frustrerad. Det här. Vad jag önskar att cheferna egentligen sagt. Det var väl uppenbart i förra inlägget att jag inte var så nöjd med vad de faktiskt sa. Men vad kunde man sagt istället?

Tex detta:

"Vi tar situationen på största allvar, och vill skicka våra varmaste och mest medkännande tankar till alla som drabbats av missförhållandena. Vi följer upp de personer som drabbats värst, och ser till att de får den hjälp de behöver för att handskas med det svek det innebär att bli skadad när man är tvångsomhändertagen och vi är måna om att de ska ha möjlighet att hitta förtroende för vården igen. Vi ser över vad som finns att göra för att patienter lättare ska våga berätta om situationer som skadat dem, och gör vad vi kan för att det varken ska råda en tystnads- eller våldskultur bland personalen på de avdelningar vi är ansvariga för. När problem är strukturella handlar det inte bara om att hitta enskilda personer som inte bör få ha kvar sina jobb (även om det också kan vara aktuellt), utan det är en mer komplex problembild, och därför är det också mer komplext att hitta lösningarna. Det kommer ta lite tid, och vi kommer berätta vad vi gör efterhand, vara transparenta i det. Vi kommer också fundera över vilka särskilda åtgärder som kan behövas i det akuta skedet innan problemen är lösta, så att patienter kan vara så trygga som möjligt och veta vart de kan vända sig om de inte blir bra behandlade, och så att det trots allt ska upplevas som möjligt att söka vård hos oss, även om det i nuläget finns stora brister."


Anledningar till att jag tycker att detta skulle vara bra saker att säga:
→ Man placerar inte problemet i patienters upplevelser.
→ Man tar patienter på allvar, och visar att man är mån om att ta hand om de patienter som skadats, eftersom man ser att man har ett särskilt ansvar för dessa personers mående.
→ Man gör en viss ansats att visa att man har förståelse för maktperspektiv och hur de är extra viktiga när det handlar om tvångsvård, även om man inte går närmare in på detta.
→ Man förstår att det inte är att säga "de flesta gör ett bra jobb" eller visa att man har stor tillit till personalen, som gör att patienter känner trygghet med vården, eftersom det i den typen av repliker blir ett glapp mellan patienters vetskap om att det finns situationer där det inte finns anledning att ha tillit, och chefernas tillit.
→ Man förminskar inte ett problem som många olika personer pratat om som något strukturellt, något ny personal kommer in i efter hand, något som sitter i väggarna. Man gör det inte till något som (i första hand) handlar om enskilda personer som betett sig fel i enskilda situationer.
→ Det finns ett fokus på att vara lojal med patienterna, istället för fokus på att vara lojal med personalen. Den personal som vill patienters bästa bör inte tycka att det är hotfullt med chefer som är måna om patienters mående och trygghet, och om man ändå oroar sig för det, kan man ju visa sin lojalitet med och sitt förtroende för personalen som helhet i andra sammanhang, tex kanske man kan ha ett stormöte med detta syfte. Allt behöver inte få plats i media. Och inte varje gång något oacceptabelt hänt.
→ Man visar att man förstår att det behöver göras saker för att patienter lättare ska kunna berätta om missförhållanden.
→ Man visar att man förstår att situationen är komplex och svår att lösa, att det inte kommer vara enkelt, och att det kommer ta tid.
→ Man visar att man har tankar om att det kan krävas saker under tiden, medan man försöker lösa problemen på djupet, för att skapa en rimlig vårdsituation för patienterna, och också för att öka förtroendet för vården genom att ge bilden att man är mån om patienternas mående.


Skulle såklart gå lika bra att säga något annat, men med fokus på patienterna, och utan att förminska allvaret i situationen. Verkar dock som att cheferna i psykiatrin (i alla fall de som är ansvariga för Malmös psykiatri) har svårt att få ihop något sånt, så det är fritt fram att använda mitt förslag till replik, i alla situationer där den kan vara användbar. Varsågoda.


Texter på bloggen med anknytning till detta ämnet:

• Helgen kom, då hände inget.
• En vård som struntar i hur man mår. Hur ska man kunna börja må ok där?
• Det fanns ett vittne, ändå var det oklart om det hänt.
• Larm? Nej, de behövs inte, ni ska ändå inte använda dem.

Och de texter jag länkade till igår också:

• Härskartekniker i psykiatrin. Bonus. Konstruktivism. (Allting ligger hos dig, i dig, beror på dig).
• Härskartekniker. Hur man kan göra om man inte vill falla in i konstruktivism.
• Snälla. Säg att det är katastrof när det är det.
• Och när ni reder upp de här katastroferna så kommer ni ihåg att patienterna också finns?
• "Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."
• Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Orden ni använder. Självmordshot.

Så pratar de om psykiatriambulansen i Studio Ett och om hur bra det är, hur man minskar stigmatiseringen om det kommer en ambulans istället för en polisbil, för att bli hämtad av polisen kan vara utpekande och de säger bra saker och jag lagar min mat och det är inte så laddat att lyssna på ändå, jag tror att det är ett bra initiativ, jag tänker på det, att det är bra.

Och sen ska de berätta om nåt fall, någon de hjälpt, och så börjar de prata om en kvinna som hotat att ta sitt liv. Och jag kan inte klara det, jag blir skakig och osammanhängande och reagerar så väldigt våldsamt på att de säger hot, som att det är helt normalt att formulera det så, att se det som ett hot, att de tycker det, dessa goda människor som jobbar med att inte vilja stigmatisera och journalisterna som är i ett seriöst och bra program. Jag slutar höra vad de säger, hör bara att de pratar om hot. Det ordet skär genom allt.

Jag kan inte höra det andra, för jag vet. Att den som hotar måste man motarbeta, för så får man inte hålla på. Den som hotar kan man inte ge hjälp, för man får inte hota vårdpersonal. Vet hur de kan stänga alla dörrar och tysta alla rop på hjälp, hur de kan skuldbelägga och göra det helt omöjligt. För man blir instängd i sina tankar, med sina planer, instängd med att bara vilja dö och det är förbjudet att säga det för då hotar man och då ska man motarbetas, och kanske att man manipulerar också, för det vet väl alla, att såna utspel ska man inte lyssna på. Och rätt vad det är är all logik i världen vänd upp och ner och inget man behöver kan man få och om man behöver slippa något är det det som händer, för det är så viktigt att motarbeta, det är det centrala, och mitt liv slutar betyda något, jag slutar tro att det kan betyda något för någon, eftersom de som skulle hjälpa mig att stärka den tron bara trampar på den.

Det är längesen, och det är ingen risk att jag dör nu. Det är inte så. Jag bara klarar inte det. Jag reagerar så väldigt våldsamt på det att slentrianmässigt kalla hjälpsökande vid självmordstankar/planer/risk för hot. Det är så viktigt med ord. Hur man använder dem. Vilka man väljer. Det är inte bara något ytligt, det är stor skillnad på att hota och på att vara hjälpsökande, och dessa människorna gav säkert bra vård, de missade nog bara hur dåligt ord de använde, jag tror det. Men rätt vad det är så är orden fyllda av innehåll och spelar roll. Rätt vad det är blir hotet det centrala, fast det är absurt.

Det är inget hot, att söka vård när man behöver vård. Det är rätt. Det är vården som är sjuk. Som kan prata så fint om att inte stigmatisera och att det inte ska vara värre att vara psykiskt sjuk än somatiskt, och sen går direkt på att prata om hot. Inte skulle de nånsin formulera det så om det var nån som riskerade att dö av hjärtattack, en kniv i magen, en hjärnblödning, andnöd, vad som helst för anledningar man kan ha till att hämta någon somatiskt sjuk eller skadad med ambulans. Det är inte hot. Man skulle aldrig tänka så, aldrig säga så. Jag förstår inte hur de inte kan höra vad de gör. Men det är väl för att det blir så uppenbart för mig, för att jag blir så skakig och slutar fungera bara de säger så. Hot. Bara för att jag vet hur det kan bli, vad det ordet kan leda till. Hur nära det var att jag dog, när de förbjöd mig att söka hjälp, kallade det för att hota.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Läkarna i artikeln jag skrev om i förra inlägget efterlyser också att man ska ge en mer nyanserad bild av psykiatrin. De är inte ensamma om det. Företrädare för psykiatrin verkar ofta tycka att det viktigaste att säga är att det mesta fungerar bra, och att de flesta får hjälp som de är nöjda med. Att man inte får glömma det.

Jag tror att man menar väl, men att man går vilse. Jag tror att man vet hur viktigt det är att människor söker vård när de mår dåligt psykiskt, att det kan handla om liv eller död. Jag tror man vet att det fortfarande finns stigma kring psykiska problem och därför kan vara svårare att söka hjälp, och att man blir rädd att människor ska bli skrämda om det målas upp bilder av katastrofer på avdelningarna. Att det ska bli ännu svårare att våga söka sig till psykiatrin då.

Problemet är att man inte släpper in att människor blir skadade av vården i bilden av psykiatrin. Och att det då blir en falsk bild, som inte är helt förankrad i verkligheten.

Problemet är också att man gör detta på bekostnad av dem som skadats. De får inte synas, för då förstör de bilden av psykiatrin, och gör att människor kanske inte vågar söka hjälp, och kanske dör av det. Osynliggörandet av människor som skadats i psykiatrin blir då något centralt. De idealiserade bilderna där delar av verkligheten inte ryms, är de man klamrar sig fast vid, det är så man tror att man skapar förtroende för vården.

Förtroende är viktigt, men kan man verkligen skapa ett riktigt förtroende om det är på bekostnad av vissa patienter? Om det bygger på osynliggörande och att inte låtsas om att vissa finns, eller att man kan bli skadad?

Det viktigaste borde vara att man ser allvarligt på att människor skadas, och att man vill göra vad man kan för att hjälpa dem att läka de skador som vården skapat. Att inte hänvisa till att man kan anmäla, för visst, man kan anmäla till patientnämnden eller IVO, men det fungerar inte som ersättning för den vård man som traumatiserad kan behöva, och det gör det inte heller lättare att söka hjälp på stället där man skadades.

Att klamra sig fast vid idealiserade bilder av psykiatrin istället för att ta de utsattas parti förmedlar inte att man bryr sig om varje människa, eller att det spelar roll om de far illa. Jag tycker det borde vara en rimlig lägsta nivå om man vill skapa förtroende: att man som företrädare för vården först och främst är tydlig med att alla människor som vårdas eller behöver vård spelar roll.

Som det är nu sållar man bort en del patienter, tror att man kan skapa förtroende genom att osynliggöra dem. Förutom att det är fult så sållar man bort dem också på andra sätt. Man struntar i att det blir svårt för dem att söka vård. Man struntar i att vård även för oss kan vara livsviktig. Man ignorerar att också vårt lidande spelar roll.

Jag tror det är dags att släppa de idealiserade bilderna av psykiatrin, och tron att förtroende bygger på att de får stå orörda. Att det är dags att släppa in verkligheten, så något nytt kan få börja. Där det är viktigt att alla behövande vågar söka vård, och där man kanske faktiskt är lite extra mån om att hjälpa dem som blivit skadade i vården.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

"Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."

Det får bli två inlägg idag. För att jag behöver formulera några fler tankar utifrån det uppmärksammade i Malmö-Lund-psykiatrin, och sen behöver jag släppa taget om det. Tänka på annat.

Tio läkare har gått samman och skrivit en debattartikel. Mest vill de nog säga att de minsann inte godkänner några bältningar i efterhand, och att de är bra människor som utför bra vård. Men jag reagerar på en del saker. De skriver bland annat:

"Sjukdomsbilden ser olika ut men gemensamt för samtliga är att de är utsatta och sårbara och att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."

Och att de ser det som "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier, vilket innebär att de bemöts med respekt, tålamod och empati."

Jag blir rädd. För att de är tio läkare och för att ingen av dem verkar inse skillnaden mellan ideal och verklighet. Det är klart att idealet ska vara att alla patienter alltid i alla situationer och av alla behandlare ska bemötas med respekt, tålamod och empati. Att ha ett annat ideal än det vore fruktansvärt. Men det är ett ideal. Det är inte en bild av verkligheten.

I verkligheten är behandlare människor. De får ibland för mycket att göra, eller så är de trötta, de kan bli provocerade av någons beteende, eller av sin egen oförmåga att förstå vad som händer, eller så kan något annat hända som gör att man misslyckas i sin ambition, inte kan leva upp till sitt eget ideal. Och det måste få vara ok, för det måste vara ok att behandlare är människor och inte perfekta. Det är så verkligheten ser ut. Det handlar om människor.

Patienter blir skadade i psykiatrin. Det är fakta att det är så. Läste ni inte Thérèse Erikssons text om PTSD som beror på psykiatrisk vård förut, så tycker jag ni ska göra det nu. PTSD betyder att man fått en skada, ett psykiskt trauma. (Man kan få andra reaktioner på att bli skadad psykiskt också.) Det finns väldigt många potentiellt traumatiserande händelser i slutenvården, och även om all vård utförs helt korrekt och enligt alla etiska riktlinjer så blir människor skadade. Ibland finns det omständigheter som ökar riskerna för skador, Sydsvenskans texter om psykiatrin radar upp såna omständigheter. Men även utan dem skadas människor. Inte för att behandlare är onda eller vill göra illa, utan för att det blir så. För att slutenvård är en mycket speciell situation med en mycket speciell utsatthet.

Jag blir så rädd när en hel grupp av läkare går ihop och skriver att det "är oss främmande" att någon bemöts med något annat än respekt och ödmjukhet. Var är kunskapen om verkligheten, och framförallt kunskapen om att patienter skadas? Var finns det som visar att man har kunskap om och förberedelse för att ta hand om skadade patienter, hjälpa dem att läka? Det låter i mina öron som om också det är något främmande för dem, att det är självklart för dem att det inte existerar.

Jag har upplevelser av att inte bli bra bemött. Mina upplevelser handlar inte om så hemska saker om man jämför med många andras, men de har varit illa nog för att skada. Illa nog för att skapa sår.

De såren och skadorna har jag med mig in i varje möte med psykiatrin, speciellt med läkare. De senaste åren har jag helt enkelt sagt det, att jag är rädd för att jag tidigare inte blivit så bra behandlad. För att jag vill vara öppen med det, och ge den läkare som är ny för mig en ärlig chans att förstå vad som händer i situationen.

Vad jag får för reaktioner när jag säger det? För det mesta går det att sammanfatta med att läkarna har uppfattningen att bemötande "med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande." Och inte bara mötet där och då, där just vi möts, utan det är "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier", och att så alltid skett.

Hur det blir i praktiken? Jag säger att jag är rädd för att jag inte blivit så bra behandlad tidigare. Läkaren verkar helt oförstående till detta, brukar inte kommentera det. Visar jag sen några tecken på att vara rädd, så söks en annan orsak. När jag inte ville vara ensam med en ny läkare och hade med mig en vän som jag inte ville skulle lämna rummet, och när jag försökte förklara varför, så "hade jag nära till paranoida försvar", som det så fint stod i mitt läkarintyg sen. Och om jag på olika sätt skyddar mig genom att inte visa full tillit och öppenhjärtigt berätta om vad som helst med känslomässig förankring (hur nu det kan anses vara normalt med en helt ny person), så sjukdomsförklaras också det, beror på något i mig, i min sjukdomsbild.

Några få har varit undantag. Andra yrkesgrupper har varit bättre på det, men nästan alla läkare verkar så väldigt övertygade om att det är "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier, vilket innebär att de bemöts med respekt, tålamod och empati" och att det då inte kan uppstå skador eller orsak till rädsla som någon kan ha med sig in i mötet med dem.

Tio läkare. Alla under utbildning för att bli specialister i psykiatri. Det är framtiden som finns där, hos dem, det är de som utbildas nu. Det är så det ser ut. För mig ger det en mycket mörk bild av framtidens psykiatri. Hur ska de kunna reagera när de själva eller andra inte lever upp till idealet, när de inte vet skillnaden mellan ideal och verklighet? Och vem ska ha kunskap om skador patienter får i vården om inte de har det?

Kanske är det inte deras eget fel, jag antar att det är någon som lärt dem det, utbildat dem i att alla behandlare i alla lägen gör rätt. Men vem har glömt att lära ut skillnaden mellan ideal och verklighet? Vem har glömt att lära ut att man måste reflektera och vara medveten om sig själv och andra, och helst försöka se verkligheten ur patienternas perspektiv ibland? Att det måste vara en av grunderna om man vill skapa en bra vård, att det faktiskt kan vara viktigare än att alla utan undantag lyckas leva upp till idealet. Speciellt eftersom det är en utopi att alla ska göra det.

Jag önskar att det var något som inte gick att glömma att lära ut, att det var något som genomsyrade hela läkarutbildningen, speciellt specialistutbildningen. Men jag antar att också det är en utopi.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.