"Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."

Det får bli två inlägg idag. För att jag behöver formulera några fler tankar utifrån det uppmärksammade i Malmö-Lund-psykiatrin, och sen behöver jag släppa taget om det. Tänka på annat.

Tio läkare har gått samman och skrivit en debattartikel. Mest vill de nog säga att de minsann inte godkänner några bältningar i efterhand, och att de är bra människor som utför bra vård. Men jag reagerar på en del saker. De skriver bland annat:

"Sjukdomsbilden ser olika ut men gemensamt för samtliga är att de är utsatta och sårbara och att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."

Och att de ser det som "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier, vilket innebär att de bemöts med respekt, tålamod och empati."

Jag blir rädd. För att de är tio läkare och för att ingen av dem verkar inse skillnaden mellan ideal och verklighet. Det är klart att idealet ska vara att alla patienter alltid i alla situationer och av alla behandlare ska bemötas med respekt, tålamod och empati. Att ha ett annat ideal än det vore fruktansvärt. Men det är ett ideal. Det är inte en bild av verkligheten.

I verkligheten är behandlare människor. De får ibland för mycket att göra, eller så är de trötta, de kan bli provocerade av någons beteende, eller av sin egen oförmåga att förstå vad som händer, eller så kan något annat hända som gör att man misslyckas i sin ambition, inte kan leva upp till sitt eget ideal. Och det måste få vara ok, för det måste vara ok att behandlare är människor och inte perfekta. Det är så verkligheten ser ut. Det handlar om människor.

Patienter blir skadade i psykiatrin. Det är fakta att det är så. Läste ni inte Thérèse Erikssons text om PTSD som beror på psykiatrisk vård förut, så tycker jag ni ska göra det nu. PTSD betyder att man fått en skada, ett psykiskt trauma. (Man kan få andra reaktioner på att bli skadad psykiskt också.) Det finns väldigt många potentiellt traumatiserande händelser i slutenvården, och även om all vård utförs helt korrekt och enligt alla etiska riktlinjer så blir människor skadade. Ibland finns det omständigheter som ökar riskerna för skador, Sydsvenskans texter om psykiatrin radar upp såna omständigheter. Men även utan dem skadas människor. Inte för att behandlare är onda eller vill göra illa, utan för att det blir så. För att slutenvård är en mycket speciell situation med en mycket speciell utsatthet.

Jag blir så rädd när en hel grupp av läkare går ihop och skriver att det "är oss främmande" att någon bemöts med något annat än respekt och ödmjukhet. Var är kunskapen om verkligheten, och framförallt kunskapen om att patienter skadas? Var finns det som visar att man har kunskap om och förberedelse för att ta hand om skadade patienter, hjälpa dem att läka? Det låter i mina öron som om också det är något främmande för dem, att det är självklart för dem att det inte existerar.

Jag har upplevelser av att inte bli bra bemött. Mina upplevelser handlar inte om så hemska saker om man jämför med många andras, men de har varit illa nog för att skada. Illa nog för att skapa sår.

De såren och skadorna har jag med mig in i varje möte med psykiatrin, speciellt med läkare. De senaste åren har jag helt enkelt sagt det, att jag är rädd för att jag tidigare inte blivit så bra behandlad. För att jag vill vara öppen med det, och ge den läkare som är ny för mig en ärlig chans att förstå vad som händer i situationen.

Vad jag får för reaktioner när jag säger det? För det mesta går det att sammanfatta med att läkarna har uppfattningen att bemötande "med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande." Och inte bara mötet där och då, där just vi möts, utan det är "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier", och att så alltid skett.

Hur det blir i praktiken? Jag säger att jag är rädd för att jag inte blivit så bra behandlad tidigare. Läkaren verkar helt oförstående till detta, brukar inte kommentera det. Visar jag sen några tecken på att vara rädd, så söks en annan orsak. När jag inte ville vara ensam med en ny läkare och hade med mig en vän som jag inte ville skulle lämna rummet, och när jag försökte förklara varför, så "hade jag nära till paranoida försvar", som det så fint stod i mitt läkarintyg sen. Och om jag på olika sätt skyddar mig genom att inte visa full tillit och öppenhjärtigt berätta om vad som helst med känslomässig förankring (hur nu det kan anses vara normalt med en helt ny person), så sjukdomsförklaras också det, beror på något i mig, i min sjukdomsbild.

Några få har varit undantag. Andra yrkesgrupper har varit bättre på det, men nästan alla läkare verkar så väldigt övertygade om att det är "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier, vilket innebär att de bemöts med respekt, tålamod och empati" och att det då inte kan uppstå skador eller orsak till rädsla som någon kan ha med sig in i mötet med dem.

Tio läkare. Alla under utbildning för att bli specialister i psykiatri. Det är framtiden som finns där, hos dem, det är de som utbildas nu. Det är så det ser ut. För mig ger det en mycket mörk bild av framtidens psykiatri. Hur ska de kunna reagera när de själva eller andra inte lever upp till idealet, när de inte vet skillnaden mellan ideal och verklighet? Och vem ska ha kunskap om skador patienter får i vården om inte de har det?

Kanske är det inte deras eget fel, jag antar att det är någon som lärt dem det, utbildat dem i att alla behandlare i alla lägen gör rätt. Men vem har glömt att lära ut skillnaden mellan ideal och verklighet? Vem har glömt att lära ut att man måste reflektera och vara medveten om sig själv och andra, och helst försöka se verkligheten ur patienternas perspektiv ibland? Att det måste vara en av grunderna om man vill skapa en bra vård, att det faktiskt kan vara viktigare än att alla utan undantag lyckas leva upp till idealet. Speciellt eftersom det är en utopi att alla ska göra det.

Jag önskar att det var något som inte gick att glömma att lära ut, att det var något som genomsyrade hela läkarutbildningen, speciellt specialistutbildningen. Men jag antar att också det är en utopi.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Dom andra, dom som har problem och alltså inte är som vi är.

Tillbaka till det här med vi och dom. Igen. För det tar ju aldrig slut.

Med jämna mellanrum hör jag om någon som går en utbildning med syfte att jobba inom vården eller inom området för socialt arbete. Nån som sitter på en föreläsning som handlar om panikattacker och hur man kan handskas med dem, och så rätt vad det är får föreläsaren för sig att det är en bra idé att alla ska göra nån övning för att sätta kroppen i ett paniktillstånd, för att man i praktiken ska kunna se att det går att finnas i det och att det går över av sig själv sen.

Som om ingen i salen kan ha problem med panikångest, som om en sån övning inte kan dra upp saker som blir stora och ohanterbara för någon av eleverna, som om det är klart att det finns en skillnad. Ett vi och ett dom. De studerande och de panikdrabbande.

Eller någon som går en utbildning där eleverna gör kognitiva tester på varandra, för det är en arbetsuppgift de ska klara att göra senare, så då är det ju bra om de får träna på det. Bra tanke, men också den utgår från att det är helt okomplicerat, att det inte finns någon där som har kognitiva problem som kommer blottas för kurskamrater hen inte ville blotta dem för. Och det utgår från att ingen har så stora problem att ett sånt test är en prövning som är för stor för att orka klara, sådär i en undervisningssituation när man faktiskt inte är patient utan student, och där ens roll är helt annorlunda.

Jag har hört det om andra problem med. Hur det inte finns en beredskap för eller vetskap om att det kan finnas studenter i salen som har just de problemen man pratar om, diskuterar kring, lär ut saker om. Och hur det ibland kan bli sådär så att formen för undervisningen inte blir hanterbar för den som har just såna problem, men kanske oftare att beskrivningen av problemen och hur man ska hjälpa dem som har dem, är på ett sätt som kan vara jobbigt att höra. Eftersom det utgår från att ingen där har dem. Utgår från att det är de andra, ni vet, de som ingår i "dom" i "vi och dom"-indelningen. Ibland för att det är fördomsfulla och raljerande beskrivningar om hur "såna" är, men ibland bara det: att man beskriver det som om det handlade om någon annan.

Det kan ju vara så att man är både och. Det är så grundläggande att fatta det. Att det är möjligt att man tillhör både de drabbade och de hjälpande. Att dela in vården i vi och dom är alltid en illusion och kanske är jag naiv, men jag tänker ofta att man just på dessa utbildningar borde förstå det, borde veta, borde ha kunskap som säger hur många som lever med psykiska problem. Och det är så väldigt många som jobbar inom vården eller med socialt arbete, det är en så befängd idé att det inte skulle finnas människor där som lider av psykisk ohälsa. Eller kanske inte lider, inte hela tiden, för faktiskt kan man ha psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, psykiska problem, utan att det är ett ständigt lidande, utan att det är ett oavbrutet pågående kaos. Det kan finnas bra perioder med hög funktion, det kan vara långa perioder. Och det kan vara att man har metoder för att hålla ihop sig när man är på jobbet eller studerar. Man kan fungera helt ok, trots allt. Man kan klara studier, ett jobb. Det kanske inte ens är något som märks för dem som finns runt om.

Borde vi inte veta det? Borde inte de som undervisar på utbildningar som handlar om just detta veta just det, borde inte det vara något centralt?

Och det är såklart inte bara utbildningarna, jag hör ibland om människor som jobbar i vården som lider mer av uppdelandet av världen i vi och dom, än de problem de har, som att problemet i arbetet kan vara att identifiera sig med båda sidor, och att strukturerna säger att man tillhör bara den ena. Som att det kan vara en större sak än den psykiska problematiken i sig. Att det ses som så självklart att ingen som arbetar inom området har den typen av problem, att det ses som så självklart att utgå från att det inte finns någon av "oss" som räknar sig minst lika mycket till "dom".

Var går egentligen gränsen? Om man har en föreläsning om klamydia, visst skulle man tänka sig att en del av dem man pratar för är, varit eller kan komma att bli drabbade? Om man pratar om astma, cancer, diabetes? Stress? Jo, nog skulle man tänka att det kan finnas människor där som är berörda. Genom att själva ha problemen, eller att ha någon nära.

Men var går gränsen? Vid ångest? Depression? Traumatisering? Psykos? Kognitiva funktionsnedsättningar? Autismspektrumstörningar? Personlighetsstörningar?

Det där är nog inte någon av oss, som har det? Det är bara dom, de andra andra, de som inte är som vi. Dem man kan hålla lite på avstånd, bör hålla lite på avstånd, för att kunna förhålla sig professionellt till?

Vad händer när man låter denna inställningen finnas, när man låter utbildningar genomsyras av denna sortens stigmatisering? Såklart blir det skitjobbigt för dem som har en problematik, är elever, klarar sina kurser, och måste utsättas för nåt sånt som blir ohanterbart. Men på sikt, och i större perspektiv, vad gör det med synen på människor med psykiska problem, synen man har inom vården och inom socialt arbete, om man konsekvent utgår från att det är "dom" som har problem? Om man inte har med i sin världsbild att det kan lika gärna kan vara den som sitter bredvid en på lunchrasten, i föreläsningssalen, eller den student som skriver bäst på tentorna? Vad är det för syn man har, vad tror man om människor med problem, att vi kan klara och inte klara? Det uppenbara är ju att synen säger att ingen med någon form av psykisk problematik kan få för sig att gå en utbildning som handlar om att jobba med människor, och klara det helt ok. Vad är det mer vi förväntas att inte klara? Vad är det mer för saker som passivt tillskrivs oss när man inte tänker sig att vi också kan vara kompetenta, smarta, välfungerande (åtminstone i perioder)? Vilka bilder av oss har ni med er in i mötet med oss patienter, och hur påverkar de vården?

Jag återkommer till det där, synen som handlar om att inte tro på uppdelningen. Synen som handlar om att det inte är så himla stor skillnad mellan oss. Vi är människor, och det kan vara mycket små saker som gör att det är jag som är patient och du som är behandlare. Det är en syn som jag önskar att man lärde ut på utbildningarna. Både uttalat och mellan raderna. Jag önskar att man slutade med det här att göra människor med problem till något annat, någon annan, någon som absolut inte kan tänkas finnas i föreläsningssalen. Jag tror det man lär ut på utbildningar spelar stor roll, även det man lär ut mellan raderna. Som sånt, att man inte förväntar sig att någon med en psykisk problematik kan vara kompetent nog att klara en utbildning. Det skulle man väl inte precis lägga in en power point som sa, och det är nog svårt att hitta något faktaunderlag för det. Men att hela tiden säga det mellan raderna? Det verkar vara ok?

Om ni inte orkar hitta ett eget svar på den retoriska frågan kan ni få ett serverat: Nej. Det är inte ok. Ni måste ta tag i det och jobba bort det. Ni måste medvetandegöra vilken människosyn ni förmedlar på utbildningarna, och vilken syn på dem som ska få hjälp ni har med er och lär ut. Är det svårt att få syn på sina egna värderingar kan man nog relativt lätt hitta någon som har eller haft psykiska problem som sitter med på föreläsningarna och sen ger konstruktiv kritik. En liten timanställning för att skapa en humanisering där man i årtionden sysslat med att avhumanisera. Det skulle det väl kunna vara värt? Kanske skulle det påverka rätt mycket bara att ta in en patient i salen, kanske skulle du inte göra samma övningar eller säga samma saker då? Är det för dyrt eller jobbigt att ge en patient en sån handledande timanställning kan du ju försöka med tankeexperimentet att placera en hypotetisk patient i en av de tomma föreläsningsstolarna, och anpassa vad du säger utifrån det. Finns det saker du inte skulle säga, göra? Då borde du inte säga eller göra de sakerna. Den hypotetiska patienten kan finnas i vilken som helst av studenterna. Du kan inte veta det. Så du kan lika gärna räkna med att hen finns där. Hen som har just de problem du pratar om. Om du räknar med det kanske du förmedlar något vettigare mellan raderna, och dessutom riskerar du inte att göra dina studenter illa.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.