Trauman är ingenting.

Faktum har skrivit om ett fall när psykiatrin misslyckats. Igen. Det gör så ont att läsa det. Och jag reagerar så väldigt på okunskapen om trauma. Eller kanske rör det sig inte om okunskap, utan om ointresse. Som att det inte är nåt viktigt. Som att man kan ha en miserabel brand där flera patienter dör, helt enkelt för att de är inlåsta, helt enkelt för att psykiatrin bestämt att det var enda möjligheten. Och som att man kan strunta i att hjälpa de överlevande att bearbeta händelsen. Som att det var utan vikt, att vara inlåst när branden härjade, inte veta om man kommer bli räddad, att vara utelämnad till personal som kanske redan svikit ens förtroende, och väldigt tydligt och bokstavligt ha sitt liv i deras händer. Att några dör, att man vet att det egentligen bara är slump att det inte var man själv.

Och sen. Ingenting. Lämnas på en parkering till en förälder. Ingen hjälp, ingen förståelse. Inget.

Ok, jag kanske läser in saker mellan raderna, men det är vad jag hör. Trauman är ingenting. Trauman skapade av psykiatrin, i psykiatrin, är inte heller någonting, och ingens ansvar att hjälpa någon att bearbeta. Inte ens när det varit en så tydlig dödsfara, en så tydlig krissituation. Det är så illa.

Och jag kan inte låta bli att tänka på hur man gjorde med personalen. Visst verkar det som att man ger för lite stöd och har för lite plats för att handskas med det som händer på avdelningarna. Men efter en såpass allvarlig händelse måste man ha haft nån stödjande åtgärd? Det är helt orimligt att tänka att det var på ett annat sätt. Fast å andra sidan är det helt orimligt att tänka sig att man skadar patienter, och sen lämnar dem med öppna sår och beter sig som att de är utan betydelse, och det verkar ju vara det normala.

"Det är mycket Tage och Karin är kritiska till. Varför insåg man inte att placeringen av Klara på Sahlgrenska ökade självmordsrisken? Varför transporterades hon till Sahlgrenska på ett så brutalt och inhumant sätt?"

Hur kan psykiatrin vara så oförstående till trauman som skapats i psykiatrin? Hur kan man bara fortsätta bete sig som att de är utan betydelse? Människor dör av sånt. Tex människan i den här artikeln. Det kan man såklart som vård bortförklara, för utan några problem i grunden hade hon aldrig haft kontakt med psykiatrin, och då kan man alltid skylla på dem. Problemen som fanns i grunden. Att det var pga dem någon dog.

Men frågan kvarstår ändå. Hur kan vården vara så medicinskt och biologiskt centrerad, och ha noll förståelse för trauman? Det är inte en konstig eller svår sak att föreställa sig, att om man blivit skadad och riskerat att dö, då är det läskigt att behöva söka vård inom samma psykiatri. Det är inte svårt att räkna ut att man som vård då ska vara försiktig och lyhörd, försöka skapa förtroende, trygghet i den mån det är möjligt.

Men det är som att det är ingenting, inte har något värde alls. Patienter ska klara vilka bemötanden som helst, utan att påverkas. Vi ska också klara om medpatienter skadas eller dör. Inget ska sätta spår. Vi ska vara avhumaniserade medicinska objekt. Bärare av symptom, som ska läggas i vårdens händer. Sen är det inte mer med det. All den här mänskligheten ses som nåt störande. Som provokationer, manipulationer, sånt personalen inte ska "spela med i", ta hänsyn till, bry sig om.

Som att mänskligheten inte var något alls. Som att det inte är där nyckeln till förbättring ligger. Att först mötas, skapa förtroende, och sen.. ja, sen kan kanske mediciner vara bra. Men inte utan mänskligheten, mötet, respekten.

Och när vården redan skadat så svårt, man måste vara så väldigt mån om att försöka återupprätta människovärdet då, förmedla värme, göra allt man kan för att reparera det som gått sönder, för att göra vården möjlig. Alla andra alternativ är faktiskt vidriga. Ja, om man då utgår ifrån att patienter nu faktiskt är människor, vilket jag är helt säker på.

Det gör så ont. Att tänka på all denna kyla, hårdhet, allt det kliniska och omänskliga. All rädsla och att ingen finns där och försöker trygga. Alla sår, och ingen som finns där och försöker lägga förband. Alla som går sönder i den vård som skulle hjälpa, som blir svårt skadade, och där vårdens inställning är att det är ingenting, luft, utan betydelse. Den enda betydelsen som ibland förs fram är den som handlar om att man inte ska svartmåla vården, för då kanske ingen vågar söka vård, och då riskerar man människors liv.

Men dessa liv då, som redan riskerats, dessa människor som redan skadats, varför är de inte viktiga? Varför är det ingens ansvar att ta hand om vårdskadorna när de är psykiska trauman?

Jag vet att jag skrivit det förut, nästan samma saker. Men det är liksom ett ordlöst skrik i mig, som aldrig vill tystna. Det kan inte vara såhär mer. Det går faktiskt inte. Vi måste sluta nu, måste sätta mänsklighet och medmänsklighet i centrum. Och det är dags nu, att göra vården anpassad för traumatiserade, både dem som traumatiserats innan de sökte vård, och dem som traumatiserats av vården. Vi är människor. Vi är det. Det är inte ok att bortse från det, aldrig någonsin.



Vill länka till det här inlägget om PTSD orsakad av psykiatrisk vård igen.

Och några av mina texter när jag tagit upp ämnet tidigare:

• Och när ni reder upp de här katastroferna så kommer ni ihåg att patienterna också finns?
• "Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."
• Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Orden ni använder. Självmordshot.

Så pratar de om psykiatriambulansen i Studio Ett och om hur bra det är, hur man minskar stigmatiseringen om det kommer en ambulans istället för en polisbil, för att bli hämtad av polisen kan vara utpekande och de säger bra saker och jag lagar min mat och det är inte så laddat att lyssna på ändå, jag tror att det är ett bra initiativ, jag tänker på det, att det är bra.

Och sen ska de berätta om nåt fall, någon de hjälpt, och så börjar de prata om en kvinna som hotat att ta sitt liv. Och jag kan inte klara det, jag blir skakig och osammanhängande och reagerar så väldigt våldsamt på att de säger hot, som att det är helt normalt att formulera det så, att se det som ett hot, att de tycker det, dessa goda människor som jobbar med att inte vilja stigmatisera och journalisterna som är i ett seriöst och bra program. Jag slutar höra vad de säger, hör bara att de pratar om hot. Det ordet skär genom allt.

Jag kan inte höra det andra, för jag vet. Att den som hotar måste man motarbeta, för så får man inte hålla på. Den som hotar kan man inte ge hjälp, för man får inte hota vårdpersonal. Vet hur de kan stänga alla dörrar och tysta alla rop på hjälp, hur de kan skuldbelägga och göra det helt omöjligt. För man blir instängd i sina tankar, med sina planer, instängd med att bara vilja dö och det är förbjudet att säga det för då hotar man och då ska man motarbetas, och kanske att man manipulerar också, för det vet väl alla, att såna utspel ska man inte lyssna på. Och rätt vad det är är all logik i världen vänd upp och ner och inget man behöver kan man få och om man behöver slippa något är det det som händer, för det är så viktigt att motarbeta, det är det centrala, och mitt liv slutar betyda något, jag slutar tro att det kan betyda något för någon, eftersom de som skulle hjälpa mig att stärka den tron bara trampar på den.

Det är längesen, och det är ingen risk att jag dör nu. Det är inte så. Jag bara klarar inte det. Jag reagerar så väldigt våldsamt på det att slentrianmässigt kalla hjälpsökande vid självmordstankar/planer/risk för hot. Det är så viktigt med ord. Hur man använder dem. Vilka man väljer. Det är inte bara något ytligt, det är stor skillnad på att hota och på att vara hjälpsökande, och dessa människorna gav säkert bra vård, de missade nog bara hur dåligt ord de använde, jag tror det. Men rätt vad det är så är orden fyllda av innehåll och spelar roll. Rätt vad det är blir hotet det centrala, fast det är absurt.

Det är inget hot, att söka vård när man behöver vård. Det är rätt. Det är vården som är sjuk. Som kan prata så fint om att inte stigmatisera och att det inte ska vara värre att vara psykiskt sjuk än somatiskt, och sen går direkt på att prata om hot. Inte skulle de nånsin formulera det så om det var nån som riskerade att dö av hjärtattack, en kniv i magen, en hjärnblödning, andnöd, vad som helst för anledningar man kan ha till att hämta någon somatiskt sjuk eller skadad med ambulans. Det är inte hot. Man skulle aldrig tänka så, aldrig säga så. Jag förstår inte hur de inte kan höra vad de gör. Men det är väl för att det blir så uppenbart för mig, för att jag blir så skakig och slutar fungera bara de säger så. Hot. Bara för att jag vet hur det kan bli, vad det ordet kan leda till. Hur nära det var att jag dog, när de förbjöd mig att söka hjälp, kallade det för att hota.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Sommaren. Om självmord.

(Och det har varit en sommar när vi hört om någon som dött av ett självmordsförsök på en avdelning i slutenvården. Igen. Och det har varit en sommar när Faktum skrivit om brister i psykiatrin som är av sorten att de riskerar människors liv.

Och ja. Det var en sommar när Robin Williams tog livet av sig, och det är längesen det där med självmord uppmärksammades lika mycket.

Och jag har tänkt så mycket på självmord och självmordsförsök, hur det var när jag verkligen försökte dö. Och jag behövde tänka på det. Skriva om det. Återkomma dit.

Och ibland önskar jag så innerligt att någon sa att det där var ju för mer än tio år sen. Det är annorlunda nu. Jag önskar att ni sa att inget av det jag skriver om har någon relevans.

Men det är inte så. Det är inte annorlunda nu, det är ungefär likadant. 

Jag önskar att det ändrades. Så att det fanns något som sa att våra liv är mer värda än att det går att slarva med dem. Och kanske som att jag kunde förlåta det som varit då, om det ändrades, om det var bättre nu. Om det handlade om något som var där och då. Inte pågående och återkommande. Inte vanligt, det vanligaste. I så många år.

Jag skulle behöva få släppa det som var. Andas ut. Tänka att det är ju annorlunda nu.

Det är inte det. Det är inte annorlunda nu. Den tanken gör så väldigt ont. Det är ungefär likadant. Det är bara någon annan än mig det handlar om nu.)




Inlägg från sommaren, som rör självmord eller självmordsförsök:

• Visst skulle ni stå vid min sida, tårögda och stillsamt lättade över att jag överlevt? (Om självmordsförsök på film och i verkligheten.)
• Lästips om självmord, självmordstankar och att förlora någon i självmord.
• Om självmordsförsök.
• Vad jag hade önskat av vården efter att jag försökt dö.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vad jag hade önskat av vården efter att jag försökt dö.

Det finns ett inlägg som delvis är en inledning till detta. Du hittar det här.

Det finns mycket kring självmordsförsök som kan se olika ut. Man är olika som personer, och orsakerna till att man försökt dö kan vara olika. Så jag valde att bara utgå från mig och hur jag funkade då, när jag försökte ta livet av mig och verkligen ville dö. Det har gått lång tid sen dess, och jag har hunnit samla på mig en del kunskap om vad som faktiskt hjälper mig, det påverkar såklart mina tankar nu. Detta är inget jag hade kunnat presentera då, som svar när någon frågade vad jag trodde kunde hjälpa mig.

Även om jag utgår från mig kanske det finns ett och annat som också skulle funka för andra. (Har du själv erfarenheter av att ha försökt ta livet av dig och vill försöka formulera något om vad du tror/vet kunde hjälpa, skulle jag gärna publicera din text här.)


De första två veckorna

Jag önskar att den allra första tiden fick handla om chocken. I att jag kunde genomföra något sånt. I att jag fortfarande var vid liv. I att det fick konsekvenser rent konkret för mina relationer och min situation med praktiska saker, tex var jag skulle bo. Det jag tänker skulle ha varit bra denna period är:

• Att vara inlagd och övervakad så mycket som bedömdes rimligt. Att vara skyddad från farliga saker, tex att handskas med mediciner, knivar o dyl. Att det i hög utsträckning fanns någon annan som hade kontroll, att jag inte behövde klara det själv medan jag tog in chocken och medan konsekvenserna efterhand blev tydliga för mig.
• Att helt undvika att försöka diagnostisera mig denna perioden. Detta för att jag inte tror på att den sortens strukturerade frågor där man ska passas in i diagnoskriterier eller när självmordsrisken bedöms på det sättet, är särskilt bra verktyg för att avgöra om någon faktiskt kommer ta livet av sig. Och också för det inte var en bra period att fokusera på diagnostisering av mina problem i stort.
• Att lyssna på min berättelse, att ställa öppna frågor och försöka hjälpa mig att formulera varför det blev som det blev, och vad som ledde till självmordsförsöket. (Förmodligen hade jag inte klarat att komma så långt i detta.) Jag tänker att man i denna sortens samtal också kan försöka undersöka aktuell självmordsrisk, fast jag tänker att det i vilket fall hade varit helt hopplöst att få något ärligt ur mig angående det, just den perioden. Oavsett metod.
• Att hjälpa mig att handskas med känslomässiga reaktioner på händelsen, och på konsekvenserna som blev. Att ha avlastande samtal utan att något förminskas, ogiltigförklaras, viftas bort, eller där enkla lösningar presenteras.
• Att ha andra gånger, som man bestämt på förhand när de ska vara, och där jag inte sökte hjälp i stunden eller behövde be om det, när man lärde ut olika copingstrategier, tex ångesthanteringsmetoder, att prata om vad man kan göra vid överväldigande känslor. Skulle ev kunna göras i grupp om det finns flera på avdelningen som är i behov av det och skulle kunna vara mottagliga för det.
• Att ge stöd till mina närstående, att de fick möjlighet att prata av sig hos någon. Att jag därigenom skulle blivit avlastad från deras känslor, reaktioner, skuldpåläggande och dylikt. Som faktiskt var en av de saker som ökade min självmordsrisk mest, men som inte fanns med i nån av de strukturerade utfrågningarna, eftersom jag antar att anhöriga inte räknas som sjukdomssymptom.
• Att ge utbildning i självmordsprevention till mina närstående. Helt grundläggande information om självmordsrisk, varningssignaler, vad det är bra om man gör eller låter bli att göra o dyl. Hade räckt så väldigt långt med att ge dem en halvtimme och en broschyr med det viktigaste.
• Att hjälpa mig att formulera vilka människor som fungerade som stöd och vilka som kändes belastande att träffa, av mina närstående. Och att hjälpa mig att ta beslut och sätta gränser så de som belastade mig inte fick chans att invadera mig på samma sätt. Att därigenom ge mig utrymme för att fokusera på mig själv och mina känslor, reaktioner, tankar och liknande. Vilket verkligen var livsviktigt just då.
  
  Obs att det i så fall måste styras av mig och mina definitioner av vad som blir dåligt för mig, och att det måste respekteras. Det finns mycket känslor hos behandlare också, men även om man tänker sånt som att "en mamma måste ju få träffa sitt barn om hen nästan dött", så är det inget som är rimligt att det styr ramarna för en viss patients vård. Det kan finnas mycket i relationer som inte syns vid första anblicken. Och även om man kanske inte alltid tar de bästa besluten, tror jag att det är betydelsefullt med att själv få ta beslut och ha makt över saker i sitt liv.
• Att hjälpa mig så jag inte tar några stora beslut om förändringar förrän efter dessa veckor, om det inte är av absolut nödvändig praktisk karaktär.

Den närmaste tiden därefter

Efter den mest akuta fasen, så önskar jag mig att det fanns ett team som var specialiserat på självmordsproblematik som jag kunde slussas till och tillhöra i några månader. Vi kan säga.. två månader. Detta för att kunna få ett mer intensivt stöd än vad som är möjligt från vanlig öppenvård, och för att jag nog behövde vara hemma så mycket som möjligt för att få en chans att hitta tillbaka till en känsla av att mitt liv kunde bli ok. Det jag önskar av ett sånt team är:

• Att det var ett team med ett begränsat antal personer, där jag i överlämningen till dem fick träffa allihop och bara typ säga hej och få ett ansikte på alla.
• Att det fanns en som var min personliga samtalskontakt och som jag träffade kanske en gång i veckan.
• Att det fanns möjlighet till extra samtal vid behov.
• I samtalskontakten önskar jag att jag kunde få hjälp med
• Att formulera vad som hänt, och orsakerna till det. Att det kunde bli begripligt för mig.
• De känslomässiga reaktionerna och funderingarna kring att jag ville dö, och att jag nu ändå har ett liv.
• Reaktioner kring att jag kunde genomföra en sån handling väldigt lugnt och målmedvetet, hur det ändrar min bild av mig själv.
• Att prata om reaktioner hos mina närstående och hur det påverkar mig, att få hjälp med hur jag kan handskas med det på olika sätt. Både deras reaktioner på självmordsförsöket och hur de reagerat tidigare på att jag mår dåligt, och hur det påverkat mig.
• Att kartlägga min situation och vad det finns för konkreta problem. Tex hade jag ingen bostad, ingen fungerande behandling, ingen tro på att det existerade någon behandling, svårt för massor av praktiska saker pga depression, svårt i relationer pga depression och det förvärrades efter självmordsförsöket.
• Att prata om eventuella positiva effekter av självmordsförsöket.
• Att hitta platser / saker / människor där jag upplevde det som att jag fick en paus från att vara sjuk / må dåligt / vilja dö.
• Att fortsätta det som påbörjats på avdelningen med att lära mig copingstrategier och testa dem.
• Att prata om eventuellt behov av framtida vård, och vilka alternativ som existerar.
• Att det fanns möjlighet att ringa dygnet runt, och att någon av dem i teamet då svarade, inte nån för mig okänd. Att alla skulle ha information om min situation, kanske inte i detalj, men i stora drag, så jag slapp börja om från början varje gång jag behövde hjälp akut. (Alternativt att alla i teamet inte jobbade med det, men att jag i vilket fall skulle ha fått se dem som jobbade med jour och ha sagt hej och veta vilka som kunde svara.)
• Att det fanns en annan person i teamet (inte min samtalskontakt) som var ansvarig för kontakt med mina anhöriga/närstående. Att de kunde ringa eller maila när de hade behov av stöd, och om de såg varningstecken eller oroade sig för mig.
• Att det var uttalat att det är psykiatrins sak att bedöma hur stor risken för självmord verkar vara, och om jag behöver övervakas, och att jag i så fall skulle bli inlagd i slutenvården. Att närstående skulle få hjälp att låta bli att övervaka mig, så jag fick en chans att leva utan att hela tiden ha deras oro att handskas med, och deras behov av att kontrollera som begränsade mitt liv. Att de kunde ringa till den som var ansvarig för den kontakten när oron tog över istället, eller att jag kunde be dem göra det om jag tyckte att de höll på att kväva mig med sin oro.
• Att jag kunde få slutenvård meddetsamma om teamet gjorde bedömningen att det var nödvändigt, antingen på egen hand, eller efter att jag bett om det och vi kommit fram till att det var en bra idé tillsammans.
• Att kontakten med teamet fortsatte även om jag var i slutenvård igen.

• Att en kurator tillhörde teamet och att det skulle vara möjligt att träffa hen och prata om sånt som rör det mer psykosociala vid behov. Att det skulle vara möjligt att få hjälp i kontakten med myndigheter, att förstå systemet och annat som kan behövas för att det ska finnas en chans till ett ok liv, men som kan kännas helt övermäktigt när det blir för mycket samtidigt.
• Boendestöd som inte tillhörde teamet, men som var kopplat till dem och kunde få uppdateringar av läget genom dem, och som kunde hjälpa mig i mitt hem och få ordning på sånt som att handla, komma ut, laga mat, få rätt på dygnsrytmen och dylikt. Kanske ha träffar med dem 1-2 gånger i veckan, men hjälp att planera för övrig tid med.
• Om man vid slutet av de två månaderna bedömde det som att mitt behov av hjälp inte var över, så skulle man få tillhöra teamet några veckor till, och (först då!) göra en utredning kring eventuella diagnoser, göra upp en plan på längre sikt och slussa mig vidare till någon annan vård.
  
  Jag önskar att det skulle vara något som sker först efter de två utlovade månaderna, för att det annars finns risk att de månaderna inte blir det intensiva stöd det skulle vara, utan att överslussandet och diagnostiserandet skulle börja liksom i smyg långt tidigare än så. Jag tror det är viktigt att veta att man har en viss tid med vissa behandlare, och att det inte är över förrän den utsatta tiden är över. Fast kan såklart finnas skäl för att det måste brytas, men helst inte.

Tiden efter det

• Att man kunde ha fortsatt kontakt med samma boendestöd vid behov.
• Jag önskar att det hade gått att få komma till en terapeut med riktig psykoterapiutbildning. Jag tänker mig att om man inte skulle ha kommit över självmordskrisen efter två och en halv månad, så har man antingen en ohållbar livssituation som man behöver få hjälp med (då kanske inte en terapeut är rätt, det beror ju på), eller så är orsakerna till att man vill dö såpass komplexa psykiskt att man behöver tid och professionell hjälp att förstå dem, handskas med dem, och bearbeta det som behövs för att kunna komma vidare.
• Jag önskar att det existerade mer vård i olika former, att det gick att få olika intensivt stöd under olika perioder. Att det inte var bara slutenvård eller öppenvård att välja på.
• Jag önskar att det gick att få kontinuitet och få tillhöra samma behandlare under lång tid, att man slapp börja om på nytt så många gånger.
• Jag önskar att diagnoser var något som sattes efter en ordentlig utredning, och inte något varje läkare satte efter första kvarten med en patient. Och att det som utredningen sa fick gälla tills man gjorde en ny utredning, om det fanns behov av det. Jag önskar att det skulle vara mycket mindre fokus på diagnoser överlag.
• Jag önskar att det var mindre fokus på medicin som lösning, och att man diskuterade möjliga sätt att handskas med situationen, och också trodde på berättelser om att medicin gör saker värre. Inte bemötte den sortens berättelser med att höja medicindosen eller bara sätta in annan medicin. Att man tillsammans kunde överväga om det faktiskt skulle vara lättare att få ett ok liv med mindre/ingen medicin än med hjälp av medicinering. Och vad man kan behöva för stöd då för att det inte ska bli farligt.

Övriga önskningar

• Att allt bemötande var befriat från fördomar i så stor utsträckning som möjligt, och framförallt de fördomar som rör självmord. Att slippa ta mig förbi en mur av tankar om att jag skulle vara impulsiv, ha borderline, att det inte är nån fara om jag pratar om att jag vill dö och liknande.
• Att bli bemött som en person, inte en samling symptom. Att även annat än symptom som kan klassas som sjukdom kan vara av vikt, både som styrka och som problem. Tex min sociala situation.
• Att tystnadsplikten hölls, att jag skulle få behandlas som en vuxen människa med rätt till respekt, gränser och liknande. Att ingen automatiskt hade rätt till information om mig bara för att de var oroliga och för att jag försökt dö. Att behandlare kunde ge närstående chans att prata av sig vid behov, och att ge allmän information om självmord, självmordsrisk, självmordsprevention osv, men aldrig nånsin lämna ut något om mig utan min tillåtelse.
  
  (Önskar att detta var självklart och inte ens behövde finnas med här, men det var som att nåt upphävdes när jag försökt dö, som att jag inte var en egen människa i någons ögon riktigt, jag var ett problem som alla bar kollektivt, och därför skulle alla ha rätt till tillgång till allt. Vilket är en konstig syn eftersom jag nu var en människa och inte ett problem, och eftersom det faktiskt existerade sekretess.)

Nu kanske du läst allt det här och tänker att det låter ju bra, men det skulle ju kosta massor av pengar. Vet du? Man kan säga mycket om den vård jag fått, men kostnadseffektiv har den verkligen inte varit. Det året jag försökt ta livet av mig var jag inlagd i slutenvården drygt fem månader (dock inte sammanhängande). Förutom att ett enda sånt dygn av slutenvård kostar rätt mycket, så sysslade man med så mycket knasiga saker att man förvärrade många av mina symptom, och dessvärre gjorde mig illa på många sätt som stod i vägen för mig så jag inte kunde lita på nya behandlare eller ta till mig vård senare, vilket i sig förlängt vårdtiderna och gjort saker kämpigare för mig. Det var inte ett billigt alternativ. Jag tror faktiskt att det jag presenterat nu skulle vara billigare.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Om självmordsförsök.

För några veckor sen skrev jag ett inlägg om självmordsförsök. Visst skulle ni stå vid min sida, tårögda och stillsamt lättade över att jag överlevt? (Om självmordsförsök på film och i verkligheten.) Sen dess har jag grubblat en del, över vad jag önskat av vården efter det självmordsförsöket. Försökt formulera vad det var som blev så fel, och vad som istället varit bättre.

Ett tag gav jag upp att jag ens skulle kunna (och orka) formulera det. Men jag har läst lite fler texter på ämnet, och framförallt dessa rekommenderar jag:

• Discovering the Truth in Attempted Suicide
• Suicidpreventiv intervention inom primärvården
• Selvmordsforebyggingens pris
• En farlig diskurs ved forståelse av selvmord

Jag hittade nya tankar där, i mötet med dem, och tydligare konturer på en del saker. Det var något om bemötande, något om att vården måste vara både tillgänglig, utföras av människor med kompetens på området, och påbörjas meddetsamma. Och något om att det blir galet att fokusera på det tillstånd personen är när hen försöker ta livet av sig. Att det fokus som är sjukdomsfokuserat blir snett, för man gör just så, fokuserar på tillståndet när handlingen sker, som om det är att identifiera symptomen exakt då som är nyckeln för att förebygga självmord och hjälpa människor bort från självmordsförsök. Jag tror inte riktigt på det, att det är möjligt. Det finns heller inget stöd för att det går att förutse vem som ska ta livet av sig, även om det går att identifiera riskfaktorer, varningssignaler, och också saker som gör att man har större chans att klara sig.

Man vet att de allra flesta som gjort ett självmordsförsök inte dör av ett självmord senare. Man vet också att en stor majoritet av dem som dör av självmord tidigare har gjort självmordsförsök som de inte dött av. Statistiskt är de två av de tyngsta posterna när man försöker räkna ut vem som kommer ta livet av sig, så man kan hindra dem. Men det är ju svårt redan där, hur man ska räkna. För om någon gjort ett självmordsförsök, ska man då se det som stor chans att hen faktiskt kommer överleva och hitta ut ur det som är krisartat? Eller ska man se det som att det är mycket ökad risk att hen kommer ta livet av sig? Det är sant båda två. Statistiskt alltså.

Det är det där med ekvationerna igen. Att såna här saker inte går att ställa upp som siffror, det är inte problem som går att lösa på det sättet. Kanske borde man släppa hela det synsättet, det medicinska, det med fokus på symptom, diagnostisering osv. Kanske leder det bara vilse, och kanske finns det andra vägar som leder mer rätt?

Jag vet inte, det skulle vara förmätet av mig att försöka presentera en lösning på ett så stort och komplext problem. Jag tror mest av gammal vana att det finns mycket att vinna i att försöka möta människor i kris som människor, som bär på sina egna skäl, sin egen historia, som är unika och behöver bli mötta som de de är, där de är. Och att det finns mycket att förlora i att möta människor som ekvationer. Eftersom de nu inte är det.

Även om jag inte kan presentera ett alternativt sätt att möta självmordsproblematik på, så tänkte jag försöka mig på att formulera vad jag hade önskat av vården efter det självmordsförsöket jag gjorde. 

Det finns saker som gör tankarna problematiska. För att vissa av skälen till att det faktiskt blev ett självmordsförsök ligger i hur psykiatrin bemött mig och försökt hjälpa mig tidigare. Det var såklart inte bara psykiatrins fel att jag försökte dö, och det var inte heller så allvarliga fel att någon inblandad skulle riskera en tillsägning ens. Men ändå. I min version av vad som hände fanns det saker som psykiatrin gjort som hade stor betydelse i att det blev ett självmordsförsök.

Jag har skrivit om det bla här: Saker som kan hända om man inte förstår vad man gör. och här: Saker som kan hända om man bestämmer sig för att en del problem inte existerar.

När jag formulerat mina tankar om vad jag behövt och önskat efter självmordsförsöket så har jag valt att bortse från det. För att det blev för komplext att lyckas formulera något alls som kunde bli tydligt, om jag skulle ha med detta komplexa i att jag var utelämnad till hjälp hos dem som tidigare gjort mig illa och förvärrat saker för mig.

Mina idéer om vad som skulle ha varit bra hittar du i nästa inlägg, här: Vad jag hade önskat av vården efter att jag försökt dö.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Lästips om självmord, självmordstankar och att förlora någon i självmord.

De senaste dagarna har jag sökt efter texter som handlar om just detta med självmordsförsök. Att handskas med dem, när nån alldeles nyss överlevt. Jag önskar att jag hittade texter som riktade sig både till den som själv överlevt, och dem som står nära. I själva verket hittade jag inte så mycket alls.

Den bästa texten jag hittade var denna:

• Supporting someone after a suicide attempt

Om du har tips på texter i ämnet, eller vill skriva en text och dela med dig av, får du gärna höra av dig till mig. Skriv en kommentar, eller maila regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.

Vill också bjuda på lite tips om andra självmordsrelaterade texter.

Allmänt och fakta om självmord.

• Text hos mind.se: Fakta om självmord.
• Självmord hos unga kan förebyggas. Text som utgår från en stor europeisk studie
• Och rent allmänt kan jag rekommendera mind.se, NASP, Suividprevention i väst, och SPES.
• Vill också rekommendera Ludmillas Blogg där hon skriver både personligt och om fakta och annat på ämnet självmord. Hon har själv förlorat en dotter.
• Boken Första hjälpen vid självmordsrisk av Susanne Ringskog Vagnhammar och Danuta Wasserman, har skrivit om den tidigare, det inlägget hittar du här.

Till dig som har självmordstankar.

• Självmordstankar, text hos 1177.se. Här går det också att söka efter hjälp där du bor, och det finns nummer till de vanligaste jourlinjerna.
• Coping with Suicidal Thoughts: A Resource for Patients, text som jag tycker är väldigt bra, med olika delar som passar beroende på om det finns akut risk, eller om det är lugnare i stunden, men har självmordstankar.
• Coping with Suicidal Thoughts, text hos getselfhelp.co.uk, med en del konkreta tips och råd.
• Reasons to go on Living, sida som samlat berättelser från människor som själva varit självmordsnära och/eller försökt ta livet av sig, och som nu vill leva.
• Reasons to stay alive. Personlig berättelse från någon som själv velat dö men nu mår bättre. Innehåller 10 punkter med saker han önskat att någon sa till honom när han mådde så dåligt.
• Boken Hej grymma värld, 101 alternativ till självmord för tonåringar, knäppskallar och andra utbölingar av Kate Bornstein. Bästa jag läst i detta ämnet.

Till dig som är nära någon med självmordstankar.

• Att prata om självmord är ett skydd för livet, du kan hjälpa någon som tänker ta sitt liv. Pdf-fil som är tänkt att man ska skriva ut och ha med sig. Kortfattat om det som är viktigast att tänka på.
• Five alive. Text som i fem punkter sammanfattar det som är viktigt om en vän (eller någon annan i din närhet) har självmordstankar.

Om att förlora någon i självmord.

• Om sorg. Text från SPES som rör vilka reaktioner man kan få när man förlorat någon i självmord.
• Vi som stod kvar. Handlar om att som vuxen förlora en mamma. Hela texten utspelar sig de första veckorna efter att det skett.
• «Mamma er død. Frivillig.» Personlig berättelse av någon vars mamma tog livet av sig 20 år tidigare, när författaren var 15 år.
• Hanna Hellquist har i flera sammanhang berättat om sin pappas självmord. Tex i dessa krönikorna: Man ska visst skriva om självmord och En okänd kvinna tänker på min pappa. Hon har också berättat i Sommar i p1.
• Losing a client to suicide, ruminations of a safer counselor. En terapeut berättar om sina erfarenheter av att ha patienter som tar livet av sig.
• Håller just nu på att läsa boken Efter självmordet, vägen vidare av Kari Dyregrov, Einar Plyhn och Gudrun Dieserud. Vågar mig nog på att rekommendera den fast jag bara kommit halvvägs.

Om att skriva om självmord i media.

• Att förebygga självmord.

Vet att det finns många fler texter än dessa. Men just nu var det dessa jag ville dela.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Visst skulle ni stå vid min sida, tårögda och stillsamt lättade över att jag överlevt? (Om självmordsförsök på film och i verkligheten.)

Detta inlägget kan nog upplevas som triggande. Var snäll och låt bli att läsa om du vet att det är risk att du mår sämre av sånt som handlar om självmord.

Jag tänkte att jag skulle hålla mig till de där inläggen om trauma denna sommaren. De som mestadels är i en annan stil än texterna här brukar vara, de som är skrivna för ett annat sammanhang. Men alltså. Jag kollade på en film igår. Det fanns ett självmordsförsök där. Det var sorgligt, man förstod att han mådde dåligt, att det fanns något tungt och ohanterbart som var orsaken till självmordsförsöket. Bakgrunden som ledde till att han sen låg där och inte hade dött fast det var hans vilja, den var begriplig. Ganska verklig.

Men det är något med självmordsförsök på film. Är de inte nästan alltid liksom rena, stillsamma, sorgliga? Och de anhöriga, de som är nära, de som älskar personen, är de inte ofta liksom behärskat livrädda, innan de vet hur det går, om personen kommer överleva, och sen lättade. Tårögt lättade. Och allt blir tydligare sen, om vad som är viktigt i livet, hur mycket man betyder för varandra, hur mycket man älskar varandra. Livet blir liksom klarare, vackrare, mer betydelsefullt. Och självmordsförsöket är också placerat så, dramaturgiskt passar det väl att lägga det som katastrofen som kommer strax innan det lyckliga slutet, vändpunkten som ställer allt på sin spets. Det som händer efteråt är att allt ordnar sig.

Kanske är jag för färgad av just den filmen jag såg igår, men lite ligger det i det? Att självmordsförsök på film är rena och lugna, befriade från allt detta smutsiga, illaluktande, nerkletade. När tar de med sånt som magpumpning? Typ aldrig. Allt är så stillsamt. En ambulans, en orolig anhörig. En person som ligger i ett tyst rum, bara några maskiner som piper, registrerar, kanske en slang i näsan. En person som inte är kontaktbar. Men sen, sen öppnar hen ögonen, och då börjar det lyckliga slutet.

Det hojtas så ofta om smittorisken när det handlar om självmord. Jag vet att man i media drar sig för att ens säga att någon tagit livet av sig, om det är en kändis som dött så. Vi är så rädda, och det finns något förnuftigt i det. Att inte vilja göra något värre för dem som balanserar på gränsen. Och det finns något som går vilse i det, för tystnaden kan förvärra. Detta att självmord och självmordsförsök inte tar plats i det offentliga rummet på ett sätt som står i proportion till hur ofta det sker. Hur många som är drabbade. Genom att ha varit där själv, försökt dö. Genom att kämpa med det, mot det. Genom att ha förlorat någon de älskade. Genom att stå bredvid någon som kämpar. Vem är egentligen inte berörd? Ibland tänker jag att alla ju måste vara det, det sker så väldigt många självmord varje år. Och denna tystnad, denna försiktighet. Riskerar den inte att lämna människor ensamma med tankarna, och är inte att vara ensam med tankarna en av de största riskfaktorerna för att ett självmord ska ske?

Jag tror inte så mycket på tystnad. Jag tror att det är viktigt att prata om det, att låtsas om att det existerar. Och visst, man ska vara försiktig, man ska tänka på hur man tar upp ämnet. Det som handlar om att romantisera det eller visa det som att det är en bra lösning när livet är ohanterbart, det ska man absolut undvika. Och det är där jag fastnar. I dessa filmiska gestaltningar. Detta lugn, denna stillhet. Dessa tårögda anhöriga som är så lättade. Och att allt blir så bra sen. Vad är det annat än en romantisering, en försköning? Är det inte att visa det som en lösning? En stillhet att söka sig till, en punkt där allt ställs på sin spets för att sen kunna må bra?

Ett tag bodde jag hos en vän. En gång kom jag hem till hennes lägenhet. Det var blod överallt, tabletter utspillda, upphostade, allt var så väldigt smutsigt. Hon var inte där. Bara blodet, i pölar på golvet, på madrassen, som avtryck efter fingrar på dörrkarmar, utsmetat. Det var så äckligt. Jag blev så rädd. Jag visste inte hur jag skulle hitta henne. Vart hade hon tagit vägen? Efter något telefonsamtal lyckades jag få reda på att hon var på en avdelning på sjukhuset. Hon var redan hittad av någon annan, räddad. Jag träffade henne där. Jag minns mig inte som tårögt lättad, jag minns mig som avtrubbat chockad. Jag minns inte vad jag sa eller gjorde, om jag gjorde något bättre eller värre. Jag kom inte på att jag tyckte om henne mer efter att det hänt. Jag levde med en rädsla, en oro, en vetskap om att det skulle kunna hända igen. Den relationen blev aldrig riktigt lugn, den rädslan släppte aldrig riktigt taget om mig. Hon är död nu. (Ja, det hände igen, men jag var inte där då.) Jag är fortfarande rädd för att hitta en vän död, eller i en pöl av blod. Jag tycker fortfarande att det är läskigt att ha nyckel till någon annans hem, öppna dörren och inte veta vad jag ska mötas av. Jag undviker det om det går. (Det går för det mesta.)

En gång har jag gjort ett allvarligt självmordsförsök. Jag ville verkligen dö då. Det var inte lika smutsigt den gången, men så rent som på film var det inte. Vård är sällan det. Magpumpningar är garanterat inte det. Det jag minns av den somatiska vården är bra saker, respekt och omhändertagande. De var snälla mot mig. Det jag minns av den psykiatriska vården, där jag hamnade sen, var inte lika bra. Det finns så mycket förakt. Kanske är det ett sätt att skydda sig själv som behandlare. Jag vet inte. Jag var inte så samarbetsvillig, så kanske var det mitt eget fel att vården där inte var bra, att ingen var rädd om mig. Kanske lät jag dem inte. Och kanske var det otur med vem jag hamnade hos. Jag tror att jag behövt tid, hitta orden innan människor försökte få mig att prata. Jag hade behövt slippa bli pressad. Orimligt, jag vet, eftersom varje dag av slutenvård ska baseras på en bedömning kring ifall jag behöver den. Jag hade behövt slippa skuld, och jag hade behövt att vården hade utrymme för vad som hände med det liv jag hade, de relationer som fanns runt mig, att vården faktiskt utgick från något som handlade om mitt liv som helhet.

För allt rasade. Det var så mycket skuld och ilska som östes över mig, det var så många som tvingade mig att säga att jag inte hade velat dö, och jag tror att vi kanske allihop visste att jag ljög. Jag vill inte skriva så mycket om mina anhöriga här, de som finns nära, funnits nära. Jag är inte anonym, därför kan inte heller de fullt ut vara det. Så det blir bara kort.

Det fanns några få som kunde handskas med det som hände. Som fanns kvar hos mig, på riktigt. De flesta försvann då. Bokstavligt eller in i sina reaktioner på det som hänt. Reaktioner som de verkade förvänta sig att jag skulle bära, ta hand om, lösa upp. Det klarade jag såklart inte. Jag behövde handskas med chocken att jag var vid liv. Det var inte så det var tänkt, jag skulle inte vara det, planen var att det skulle vara över. Livet. Förutom chocken i det fanns det en chock i det som blev allt mer tydligt för mig. Det som handlade om känslorna från andra; ilskan, känslan av att jag svikit, känslan av att det inte gick att orka ha med mig att göra igen. Och vad det ledde till.

Mitt liv rasade. Alltså. På riktigt. Under de veckorna jag var inlagd efter självmordsförsöket föll det liv jag haft sönder, bit efter bit. Mitt liv hade väl inte varit så bra förut, men efter självmordsförsöket hade jag ingenstans att bo, en stor majoritet av mina vänner och bekanta försvann helt, ingen kände någon tillit alls till mig, alla var på sin vakt, övervakade, kontrollerade, höll koll på mig. Det fanns inget utrymme för mig, i mitt liv. Inget utrymme för liv. Ingen grund att stå på, ingen att luta sig mot.

Jag var så jävla ensam. Inget annat jag gjort i hela mitt liv har nånsin haft så katastrofal effekt. Allt blev värre. Och mitt i detta förväntades jag komma på att jag ville leva. Att livet var värt den kamp det innebar. Det var så omöjligt. Så hårt, stormigt, svårt och fruktansvärt plågsamt. Så väldigt långt ifrån det där stilla, tårögda, lugna som finns i scenerna på film. Någon som ligger med slutna ögon, och när de öppnas så börjar det lyckliga slutet, när allt är lite tydligare, lite klarare, livet värt lite mer. När jag öppnade mina ögon började det riktiga helvetet. Allt blev otydligare, mer kaotiskt, livet blev mycket svårare.

Det sorgligaste är att min första reaktion var att vara tacksam för att jag överlevt. Jag hade glömt det, jag hittade det i en dagboksanteckning långt senare. Jag hade skrivit någon av de första dagarna. Jag önskar så mycket att någon hjälpt mig att hålla fast vid det, vid att det var bra att jag överlevt.

Min öppenvårdsläkare var bra. Och han hade träffat mig innan det hände också, till skillnad från dem på sjukhuset. Han klarade att vara lugn och säga bra saker. Där kände jag mig sedd, hörd. Kanske förstådd. Tyvärr träffade jag inte honom förrän drygt en månad efter att det hänt. Då var jag redan impregnerad i skuld, då hatade jag redan mitt liv så mycket mer intensivt än jag nånsin gjort. Ändå. Han var den som fick mig att tro att det kanske fanns en väg som gick att hitta, som kunde leda till ett liv som kändes möjligt att leva.

Tänk om jag fått träffa honom meddetsamma. Hade det spelat någon roll? Jag vet inte. Det jag vet är att varken jag eller de som stod mig nära fick det stöd de behövde, fick hjälp att handskas med chocken och känslorna, och vi fick absolut ingen hjälp i att handskas med varandra. Och att det gjorde allt värre.

Knappt två månader senare blev jag inlagd igen. Helt frivilligt och denna gång samarbetsvillig. Då var jag i slutenvården drygt 4,5 månader utan paus. Det fanns komplikationer på vägen, saker är aldrig särskilt enkla, och såklart hade jag mått dåligt redan innan, annars hade jag ju inte beslutat mig för att dö. Det går inte att säga att självmordsförsöket ledde till de månaderna av slutenvård. Det var så, och det var också på andra sätt. Men ändå. Jag tänker på det, tänker på om det faktiskt hade gått att hjälpa mig bättre om man gjort annorlunda meddetsamma efteråt, kanske hade jag inte behövt sjuka riktigt så djupt då. Och även om man nu är likgiltig inför mitt liv, så kan man ju begrunda dessa 4,5 månaders slutenvård. Det är en rätt stor kostnad för samhället.

Varför berättar jag allt detta? För att ni ska tycka synd om mig? Nej. Inte därför. Jag vill bara säga att självmordsförsök inte är sådär rena, stilla och fina som på film. De erfarenheter jag har är att det är skitigt, fult, söndertrasande, överöst med skuld och smärta, och det är väldigt stor risk att saker blir sämre av det. Även om man nu överlever.

Och att det finns rätt mycket att grubbla över kring ifall vården faktiskt använder de bästa metoderna när någon försökt dö. De som hjälper mest. Finns det ens såna metoder? Jag vet inte.

Det är svårt att veta hur man ska skriva om självmord för att inte göra illa, det fanns upprördhet efter texten Till dig som inte längre orkar leva som jag tidigare länkat till. Inte bara, men bland annat för detta: "Ta alla dina piller, lägg dem i en påse och gå till Apoteket, ge dem till första bästa person i vit rock innanför dörren. Släng rakblad i metallåtervinningen. Gör dig av med möjligheterna, självmordets snuttefiltar. Du kan, jag vet att du kan. /../ Det finns ingenting som är värt att ge upp detta enda liv för. Det finns ingen sorg, ingen fasa, ingen ensamhet som inte är värd att kräla, krypa, åla och staka sig förbi. Jag lovar dig, du kan. En dag till kan du. Det kommer att passera." För att det var triggande och skuldbeläggande att skriva som om det är möjligt att man kan klara det, som att det kan göra saker värre för dem som inte upplever det som att de klarar det.

Kanske är vi olika, behöver olika saker, och kanske går det därför inte att ha en tydlig mall för vad som kan vara ok att säga i detta ämnet. Om man inte kan säga att det kommer bli bättre, att det är möjligt att klara sig igenom det som nu känns omöjligt, då är det nog svårt att säga något alls. Det är ju ändå sant, att de allra flesta som försökt ta livet av sig inte dör av självmord vid ett senare tillfälle. Det är liksom fakta, att det kommer bli bättre. Om man bara inte dör. Och ja, jag förstår också att det kan göra ont att höra det när allt känns som hopplöst mörker, och jag vet inte om det bästa är att säga att någon kan klara det som känns helt omöjligt.

Men jag tror inte att det där med tystnad är det bästa alternativet. Jag tror att saker riskerar att växa i den där tystnaden. Jag tror på orden. På att dra fram saker i ljuset. På att dela med varandra. Men det är ju för att det är sån jag är, andra är inte alltid som jag.

Jag gillar inte det tillrättalagda, ljusa, fridfulla som finns med i filmerna. Jag önskar att det åtminstone ibland var kladdigt och äckligt, spyor och magpumpningar. Att personen i filmen blev utskälld av sin familj. Att hen nekades sjukpenning, och lämnades utan någon uppföljning från psykiatrin, bara med ett telefonnummer där det aldrig gick att komma fram. Att självmordsförsöket var det som gjorde att allting rasade.

Inte för att det skulle vara snyggt eller kanske fungera så bra dramaturgiskt. Men det skulle kännas verkligare. Allt detta smutsiga, trasiga, allt som går sönder när någon försöker dö, och hur ensam man kan bli i att inte veta hur man ska laga det, eller om det ens är möjligt att laga det igen.

Självmordsförsök löser ingenting. Är det en lösning du vill ha så är det fel sak att göra. Det är nog väldigt sällan som på film. Och om du vill dö. Ja. Jag är väldigt ledsen om du känner det så. Och jag vill att du ska veta att sålänge du trots allt håller dig vid liv, så finns det chans att livet blir bättre. Det är möjligt också för dig, att må bättre. Jag önskar att du ska nå dit. Att du ska orka stå ut även när det känns omöjligt. Mörkret varar inte för evigt. Det känns så, men det är inte så.


Vill skriva lite lästips också, men gör ett nytt inlägg, för detta är redan alltför långt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Kontrakt. (Om du uppvisar symptom på de problem du söker hjälp för, har du förbrukat din rätt till hjälp).

En gång när jag var inlagd fick jag skriva ett kontrakt. Vad jag minns var det inte så många punkter. De jag vet fanns med var

• Jag skulle inte skada mig på avdelningen eller när jag var på permission.
• Jag skulle inte försöka ta livet av mig på avdelningen eller när jag var på permission.
• Jag skulle inte slå sönder något på avdelningen för att ha att skada mig med.
• Jag skulle stiga upp till frukost.
  

Kanske låter det som en normal överenskommelse? Det var inte det. Jag ska förklara varför.

Jag vårdades frivilligt för att jag hade så mycket och starka självmordstankar och -impulser att jag inte kände att jag kunde handskas med dem utan det skydd som en sluten avdelning innebar. Jag sökte hjälp därför, och var i slutenvården just därför. För att mina problem gjorde att jag inte litade på mig själv i det, jag kunde inte vara säker på att jag skulle klara att inte ta livet av mig. Och nånstans i mig ville jag inte dö, så jag sökte den hjälp som fanns.

För mig har självmordsplaner och självskadebeteende nästan alltid varit två olika saker, handlat om och varit uttryck för delvis olika saker. Ibland har jag kunnat förhandla med mina självmordstankar och -impulser så att jag istället för att försöka ta livet av mig gjorde något begränsat självskadande. Det var inte ofta det fungerade så, bara när just impulserna var för starka och jag inte klarade att hindra mig helt. Då kunde jag förhandla med mig. Och mitt förnuft tyckte helt enkelt att det var bättre att tillåta mig att rispa mig än att hoppa framför ett tåg, om jag nu inte klarade att låta bli destruktivitet helt. 

Vad gäller dessa saker säger kontraktet alltså att jag inte får lov att ha de problem jag har. Jag sökte hjälp och behövde hjälp för att jag inte kunde handskas med självmordsplanerna, men kunde jag inte handskas med dem och kontrollera dem, så hade jag brutit kontraktet. Det räckte inte ens med det. Lyckades jag förhandla med mig själv så jag kunde skada mig istället för att försöka dö, så hade jag också brutit mot kontraktet.

Vad hände om jag bröt det? Det var inte uttalat. Jag frågade om jag skulle bli utskriven då, och kontaktpersonen sa att hon inte tyckte om att man sa det så, men.. Det var uppenbart att hotet såg ut så. Att jag kunde räkna med att inte få vård om jag hade destruktivitet jag inte klarade att kontrollera. Det är väldigt konstigt att villkora vård för någonting med att man själv ska klara av att bete sig som att det inte fanns. Som att villkora vård för en lungcancerpatient med att hen måste klara av att inte hosta.

Den tredje punkten kändes bara förnedrande. Jag hade varit inlagd många månader, nästan aldrig skadat mig på avdelningen och aldrig nånsin slagit sönder något att ha att skada mig med. Jag slog inte sönder saker för att ha något att skada mig med hemma heller, mitt självskadande byggde så mycket på kontroll. Jag hade inte kunnat skada mig med tex en glasskärva, det var för okontrollerat för mig. Det kunde finnas små smulor av glas på kanten av skärvan tex. Det kunde jag inte handskas med, jag behövde ha nästan total kontroll i skadandet, vid de tillfällen jag inte klarade att ha kontroll över det.

Så. Det där med att slå sönder saker för att göra mig illa med var inte min grej. Det matchade inte alls mitt självskadebeteende, och efter att ha behandlat mig i slutenvård tidigare borde psykiatrin veta det. Den risken fanns inte. 

Varför det var ett problem att det stod med på kontraktet? Varför jag inte bara kunde rycka på axlarna och tänka att det där inte handlade om mig? Hade det varit ett uppkopierat kontrakt som alla fått skriva på, så hade jag nog inte reagerat lika mycket på det. Men det var inte det. Hela skriva-kontrakt-situationen var baserad på att jag och min kontaktperson gemensamt skulle komma överens om vilka saker jag skulle hålla.

Problemet var bara att alltihop var förnedrande, och att det där pålagda tvånget av att jag skulle vara delaktig i att utforma punkterna gjorde bara allt värre. Jag tyckte inte det var rimligt att jag inte fick ha de problem jag vårdades för. Men skrev inte jag ner det, med min handstil, och undertecknade med mitt namn, så skulle jag förbruka min rätt till vård. Inte för att jag bröt kontraktet, för då hade det ju inte funnits. Däremot kunde jag ju klassas som icke-sammarbetsvillig och förbruka min rätt till vård pga det. Det var bara makt. Och punkterna som jag skulle skriva och som vi skulle låtsas att vi var överens om var rimliga, föreslogs av kontaktpersonen. Jag tror hon fått dem dikterade av nån annan, kanske läkaren. Det var bara det att det inte var förslag så som man menar med förslag. Jag fick inte lov att säga nej. Det var detta som skulle stå på kontraktet. Det var inte frivilligt, det var inte val, det handlade om att jag skulle underordna mig deras makt, och att jag redan på förhand skulle ta på mig skulden och ansvaret för de konsekvenser som kunde bli om de faktiskt inte klarade att ge mig adekvat vård för mina problem. Nu hade vi ju ett kontrakt. Då flyttades ansvaret över till mig.

Problemet var också att det inte fanns någon andra halva. Det fanns inget kontrakt som sa vad vården skulle erbjuda mig om jag höll detta. Det fanns inget som sa att jag skulle få hjälp eller hur den skulle se ut. Allt handlade om att de skulle sätta villkoren. Och både deras makt och min underordning skulle förstärkas och bekräftas.

Punkten med att slå sönder saker? Den var problem för att vi låtsades att detta var ett individuellt kontrakt helt baserat på mig, mina problem och vad jag måste hålla. Samtidigt handlade det inte alls om mig eller mina problem. Jag vet inte hur du skulle känna om du var tvungen att skriva under på att du inte tänkte slå sönder saker på din arbetsplats? Eller kanske något annat du inte skulle få för dig? Hur skulle det tex kännas om du måste skriva under på att du inte tänker misshandla dina patienter eller sälja olagliga droger till dem? Även om du inte hade en tanke på att göra det skulle det inte precis kännas bra att behöva intyga det. Eller har jag fel? Skulle det vara ett papper alla skrev under när de började jobba skulle det väl vara sin sak. Men om chefen kom efter några veckor och sa att ni tillsammans måste komma överens om detta, att det var individuellt och handlade om dig. Nej, det skulle nog inte kännas så bra?

Sista punkten handlar om en pågående maktkamp den inläggningen. Mest handlade det om vem som kunde avgöra hur mycket jag sov. Jag eller nattsköterskan. Överlag blev jag bedömd som att jag sov om jag låg i min säng. Var man vaken skulle man gå upp, prata med personalen och vilja ha mer medicin. Det fanns många i nattpersonalen jag inte tyckte om, inte ville prata med, och det fanns ingen behovsmedicin som alls kunde hjälpa mig. Så jag låg kvar i sängen istället. Det fanns liksom ingen annanstans att vara om jag ville slippa personalen. Men var man stilla i sin säng sov man alltså. I praktiken brukade jag somna nån gång mellan fyra och fem, och när det var väckning för frukost vid åtta hoppade jag över det rätt ofta. Jag hade ändå ångest på ett sätt som störde min förmåga att svälja, så jag fick inte i mig så mycket vid frukosten ändå. Och jag bedömde att jag skulle må bättre av att sova några timmar till. Så jag valde.

Det var inte ok att jag valde. Makten skulle vara hos dem. Så jag var tvungen att gå upp. Man kan invända att det väl är bra att komma upp på morgonen, att det är bra med tydligare dygnsrytm och mat och sånt. Problemet var bara att det inte handlade om det. Jag behövde inte äta någon frukost. Jag skulle gå upp till frukosten. De struntade i mitt näringsintag. Jag behövde inte heller vara vaken från frukosten och framåt. Det var helt ok för alla att jag gick upp, såg till att sitta där en stund och att någon registrerade mig, och sen gick och la mig och sov till lunch.

Det handlade bara om makt. Vem som bestämmer. Vem som har rätt att göra val. Vem som har rätt att avgöra vad som blir bra för mig. Min roll var att underordna mig. Det var så mycket viktigare än att ge mig någon vård. Att rollfördelningen var tydlig och inte överskreds. Som nånslags dressyr.

Ibland när man diskuterar problemet med den oreglerade samtalsmarknaden, med certifierade samtalsterapeuter som kan få för sig att behandla människor med allvarlig självmordsproblematik, trots att de egentligen inte har någon vettig kompetens för det, så kommer det upp att såna terapeuter ibland använder sig av kontrakt. Att man tillsammans skriver ett kontrakt där patienten lovar att inte ta livet av sig under behandlingen. Och då är det ve och fasa och helt orimligt och hur kan någon tro att ett kontrakt spelar någon roll alls. Vad jag vet handlar det inte ens om den här sortens maktstrukturer då, bara att det verkar korkat att tro att någon kan lova att klara av att inte ta livet av sig, och att ett sånt papper kan spela någon roll.

Hur kan någon tro att ett kontrakt spelar någon roll alls vad gäller ifall vården fungerar, speciellt om det inte är den del av en större och ömsesidig överenskommelse? Hur kan man få för sig att använda såna metoder i den vård som ska vara "enligt vetenskap och beprövad erfarenhet"? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att det är fullkomlig idioti, och att det faktiskt är värre när det används i slutenvården än nånstans på den fria samtalsmarknaden. För skillnaden är att de som jobbar i slutenvården har adekvat utbildning, och om någon blir knäpp och får för sig att blanda ihop maktmissbruk med vård, så borde de andra reagera. Det borde vara minst lika mycket ve och fasa-attityd när det är någon kollega som beter sig oacceptabelt. Man borde fatta sånt som att man inte kan villkora vård med att någon helt enkelt ska städa bort tecknen på att de problem hen söker vård för alls finns.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Ta inte livet av dig.

Idag är det internationella dagen för suicidprevention. Med anledning av detta har en ny sida öppnat just idag: sjalvmordsupplysningen.se, där man kan få stöd eller hitta information.

Jag gillar att de har jourstöd varje kväll via chatt, för många av hjälptelefonerna har bara just telefonstöd, och jag tror att det ibland kan vara lättare med chatt.

Vill du läsa lite mer om suicidprevention har jag skrivit om det några gånger förut, klicka här för att komma till de inläggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Suicidprevention. Bok om du vill fördjupa dig lite.

Har läst boken Första hjälpen vid självmordsrisk av Susanne Ringskog Vagnhammar och Danuta Wasserman.

Tidigare har jag tipsat om NASPs information om vad man kan göra om någon tänker på att ta livet av sig. Den är väldigt bra tycker jag. Men om du känner att du vill fördjupa dig lite mer kring självmord, och vad man kan göra för att hindra dem, rekommenderar jag denna boken.

Boken är varken svårläst eller tjock (mindre än 100 sidor), den vänder sig främst till människor som kan tänkas möta självmordsnära personer i sitt jobb, och den ger en tydlig överblick över självmordsproblematik.

Boken har tio kapitel som tar upp olika aspekter:

1. Sakuppgifter om självmord
2. Värderingar och attityder till självmord
3. Den suicidala processen
4. Den självmordsnäres psykologi
5. Samtalet med den suicidnära vuxna
6. Självmordsnära barn och ungdomar
7. Äldre och självmord
8. Agera! Hur den suicidala processen bryts
9. Nätverksbyggande och resursinventering för att förebygga självmord
10. När ett självmord inträffat

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Saker som kan hända om man bestämmer sig för att en del problem inte existerar.

(Detta inlägget är delvis en fortsättning på det här inlägget).

När jag blev utskriven den där första gången var jag inte betrodd att ha hand om mina mediciner själv. Jag fick gå och hämta för en vecka i taget. Det tycker jag är en vettig sak att erbjuda. Att skriva ut hela paket av flera olika preparat hade varit både riskabelt och triggande för mig. Det var skönt att inte ha fler tabletter än jag skulle ta. Det fanns ett lugn i det. Att inte behöva ta allt ansvar själv, att få bli skyddad från åtminstone något av det ohanterbara.

På den mottagningen jobbade de i team, det är väl så det brukar vara. Läkaren träffade jag bara ibland, ganska mycket gick genom kontaktpersonen, som kunde prata med läkaren och sen ge mig besked. I öppenvården var min kontaktperson inte skötare utan sjukgymnast. Medicinerna fick jag av en sjuksköterska som jag träffade bara för att få medicinerna. Vi pratade aldrig. Alltså mer än att hälsa, och om det var något med vilken tid jag kunde komma.

Eftersom jag blev så seg i huvudet av medicinerna att jag knappt kunde ha något normalt liv, funderade jag efter ett tag på om jag kanske kunde trappa ner någon av dem. Efter att ha pratat med kontaktpersonen, som pratade med läkaren, fick jag godkänt att göra det om jag lämnade in redogörelse för hur mycket jag trappade ner. Skriftligt, så kunde hon ge det till läkaren, så kunde han se så allt verkade vara i sin ordning lite efterhand, och ha koll, eftersom det ju var han som var ansvarig för min medicinering.

Jag gjorde precis som de sa, och var helt ärlig i mina redogörelser för hur mycket medicin jag tog. Först sänkte jag ett preparat, sen tog jag bort det helt. Sen sänkte jag en av de andra medicinerna, och jag tror att jag hann ta bort också den.

När jag sänkt den första medicinen fick jag ändå lika många tabletter av sjuksköterskan. Jag tänkte att det kanske tog en vecka innan beskedet om den nya doseringen nått fram till henne. Fast nästa vecka fick jag också lika många som jag brukade. Det vill säga dubbelt så många som jag tog. Och det fortsatte så. Jag fick lika många tabletter, men tog färre och färre.

Jag förstod att jag måste säga något om det. Att det handlade om mig, att jag måste göra så jag inte fick för många. För nånstans på vägen hade det blivit borttappat. Men jag kunde inte. Som jag var då så kunde jag inte ta plats. Jag kunde inte be om hjälp. Det hade varit ett problem redan på avdelningen. Öppenvården byggde inte på samma sätt på att jag måste be om hjälp. Jag hade mina bokade tider, någon frågade hur jag mådde, då kunde jag svara. Åtminstone något litet.

Men sjuksköterskan pratade jag aldrig med. Hon sa hej, gav mig påsarna med mediciner, sen var hon redan på väg till något annat. Om jag skulle få något sagt skulle jag behöva ta plats. Det var inget jag fick automatiskt. Jag var tvungen att ta den. Och jag samlade mig och samlade mig och tänkte att jag verkligen skulle göra det, och klarade inte att våga i precis rätt stund. Nästa vecka var det likadant. Jag misslyckades.

När det gått några veckor vågade jag inte säga något längre. För jag tänkte att de skulle bli så arga på mig. Ställa mig till svars för att jag inte sagt något. Jag kunde ju inte, klarade inte det. Men inte en enda gång hade någon inom psykiatrin tagit det på allvar. Att inte kunna ta plats var ett problem som inte existerade. Det var ju ingen konst, bara att göra det! Varför trodde jag att jag inte kunde det?

Jag trodde att jag inte kunde det, för att jag inte kunde det. Jag kunde inte det för att jag aldrig lärt mig att det var ok.

Det fanns inte i deras värld, alternativet att man inte skulle kunna det. Så jag visste att jag skulle få ansvar lagt på mig för att jag inte sagt ifrån, för att jag fått för många tabletter i flera veckor. Jag visste att de skulle bli arga, visste att det skulle hamna hos mig. Att jag kanske skulle ses som att jag inte samarbetade. Jag hade redan lärt mig att det bestraffades. I form av att det blev svårare att få någon behandling alls, eller i form av att jag blev ännu mindre lyssnad på, ännu mindre trodd.

Så jag slutade försöka klara av att säga något, och började hoppas att ingen skulle komma på det. Det var såklart inte hållbart i längden. Jag förstod också att det skulle komma fram förr eller senare. Och det blev ytterligare en sten av ångest att bära på.

Jag gick dit varje vecka, fick många fler tabletter än jag tog. Jag la påsarna med tabletterna överst i garderoben och försökte glömma att de fanns. Det gick inte.

Jag vill påminna om att hela arrangemanget med att hämta medicin en gång i veckan handlade om att jag inte förväntades klara att handskas med tabletter. Inte förväntades klara att ha ansvar kring tabletter, eller att hantera att många hemma. Allt handlade om en överenskommelse där jag och psykiatrin var överens om att jag skulle slippa ansvaret i att handskas med fler tabletter än jag tog. Och så hamnade jag med ett ännu större ansvar, med en känsla av skuld och risk för straff, förutom att jag blev ensam med risken i att ha många tabletter hemma.

Högen i garderoben bara växte. Efter att ha släppt taget (som jag skrev om i detta inlägget) hade jag en plan för mitt självmord. Den handlade om de där tabletterna. Jag bestämde hur många de skulle vara innan jag fick ta dem. (Jag ville att det skulle vara många, det var inget rop på hjälp, det var ett seriöst försök att dö). Jag satte en siffra. Och varje vecka gick jag och hämtade nya. När jag gjorde planen var det några veckor kvar tills jag hade så många som jag bestämt.

Efter det var jag kluven. Något i mig ville att de skulle komma på det. Även om jag skulle ställas till svars. För det skulle betyda att de hindrade mig. Jag insåg nog att jag inte skulle klara att trassla mig ur min självmordsplan på egen hand. Att jag inte skulle be om hjälp. Den enda chansen att bryta den var faktiskt att de kom på att de gjort fel med tabletterna. (Att de tog det ansvar de hela tiden haft). Något annat i mig hoppades på att jag skulle få gå därifrån med fler. Att jag skulle få verkställa det jag bestämt.

De kom inte på det. Jag genomförde mitt självmordsförsök. Det fanns fler anledningar till att jag gjorde det. Men att jag valt att berätta såhär mycket om det är att två av de viktigaste anledningarna till att det blev av var dessa två som psykiatrin stod för. Att jag litade på att jag fått bra råd från psykiatrin, och släppte mitt försvar, mitt sätt att kontrollera det destruktiva. Och detta, att jag fick så många tabletter, trots att vi kommit överens om att de skulle befria mig från det ansvaret.

Det är ett sånt svek. Att slarva med människors liv. Med mitt liv. Som om det aldrig var på riktigt, faran för att jag skulle ta livet av mig, som jag kämpade så mycket med. Som att de aldrig trott mig. Eller som att jag inte hade något värde. Kanske spelade mitt liv ingen roll?

Vad som hände sen, när jag tagit tabletterna, fått intensivvård och inte dött? Tog de sitt ansvar och insåg att hoppsan, de hade visst missat något där? Bad de om ursäkt?

Nej. Allt ansvar för att det kunde hända lades på mig. Det tolkades som att jag samlat tabletter i smyg, låtit bli att ta dem enligt ordinationen för att kunna ta livet av mig. Jag sa aldrig "men jag hade ju fått min nertrappning godkänd, jag lämnade in papper där jag helt ärligt redogjorde för den". Jag sa aldrig "det är ert ansvar att detta alls kunde hända, vi hade bestämt att ni skulle skydda mig från risken". Jag orkade inte. Det var så mycket annat som stormade i mitt liv då, och jag var så dålig på att bråka.

Dessutom visste jag ju att de inte trodde på att det kan vara ett problem att ta plats. Att det faktiskt kan vara omöjligt att göra det. Att jag ville, och försökte, men inte kunde. Att jag mådde för dåligt för att klara det. Skulden hade hamnat på mig ändå.

Jag tar självfallet ansvar för mina handlingar, det var min fria vilja som gjorde att jag genomförde det självmordsförsöket. Det var inte psyk som försökte döda mig, det var jag. Men att möjligheten fanns, det bär de skulden till. De tog inte det ansvar de hade, och som vi kommit överens om. De slarvade med mitt liv. Hade jag haft lite mer otur hade de kunnat slarva bort det för mig. Jag är väldigt glad att det inte hände.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Saker som kan hända om man inte förstår vad man gör.

Efter drygt ett halvårs kontakt med psykiatrin var jag övermedicinerad, hopplöshetsförklarad och utskriven från avdelningen (där jag varit i drygt 3 månader). Egentligen mådde jag inte alls bättre. Jag kände mig som en zombie som inte kunde tänka klart, och det fanns ett segt motstånd i mig mot att göra något alls, trötthet som var medicinbiverkningar. Jag hade sämre kontakt med mig själv än nånsin förut, och allt var en enda röra. Den enda lösningen jag fått för att hantera röran var mediciner som kunde trubba av allting. Det var bara att med så mycket (och den sortens) medicin kunde jag inte ha ett normalt liv. Jag orkade inte hänga med i ett samtal, fick tvinga mig om jag skulle vara uppe ur sängen, hade inget som kändes ljust eller meningsfullt. Allt var en trög sörja. Jag var en trög sörja.

Jag hade fortfarande i stort sett konstanta självmordstankar, och ångestattacker var det enda som inte hade problem att ta sig igenom det avtrubbade. Ångesten fanns där, och döden höll jag mig i närheten av. Kanske var det mest för säkerhets skull, för att veta att jag alltid kunde komma undan. Jag är inte säker på varför nu längre, jag har tänkt för mycket på den perioden, analyserat den från olika håll.

Jag handskades med mina självskadeimpulser och självmordstankar som jag brukade: med kontroll. Med att förbjuda mig, förhandla med mig, sätta gränser som jag inte tillät mig att gå över. Och när jag tillät mig att gå över en gräns var det efter överväganden, förhandlanden och genomarbetade beslut. Jag vet att bilden av självskadande inte ser ut så, och kanske är vi inte så många som funkar så. Men jag vill ändå vara tydlig med att det varit så för mig. För att peta på fördomarna, de förutfattade meningarna om hur man "ska" fungera. Jag hade självskadeimpulser ofta. Och skadade mig väldigt sällan. När jag gjorde det hade jag förhandlat med mig själv om det och kommit fram till att det var ok. För det mesta tog beslutsprocessen flera dagar, aldrig mindre en än dag. Det handlade aldrig någonsin om att spontant ge efter för en impuls. När jag gav efter för impulserna hade jag redan bestämt att det var ok. Att jag tillät mig att göra det. Hade jag inte bestämt mig för det, gav jag inte efter.

Under mina månader på avdelningen hade jag pratat ganska mycket med en skötare som var min kontaktperson. Jag kan fortfarande uppskatta att hon brydde sig och försökte hjälpa mig. Däremot hade hon, som ganska många andra, problem med att hålla sig inom ramen för sin uppgift. Skötare har inte kompetens att bedriva terapi. Att försöka göra det ändå kanske verkar snällt, men man gör lätt människor illa om man inte vet vad man sysslar med. Och det finns anledningar till att terapeuter har mer utbildning än skötare. Det är en komplex och komplicerad sak att ha den sortens samtal. (Fast den insikten verkar mest finnas hos dem som faktiskt har utbildning).

Jag var väldigt dålig på att visa mina känslor. Som jag var då stängde jag av det mesta när jag mådde som sämst, och även när jag mådde bra visade jag inte mycket. Mitt liv hade lärt mig att det var livsfarligt att vara så sårbar och öppen som man är om man visar känslor. Och på avdelningen var jag rädd och kände mig otrygg, därför stärkte jag det försvaret. Skyddade mig. Kontrollerade mig själv, min yta. Visade sällan något.

Min kontaktperson verkade helt säker på att detta bara var ett hinder för mig, såg inte alls tillgången i mina sätt att skydda mig, det goda som fanns i mitt självkontrollerande beteende, och gjorde vad hon kunde för att jag skulle sluta ha kvar det försvaret. Förutom att jag faktiskt behövde försvaret för att överleva i den situationen, är det ju inte en lätt sak att ta bort ett försvar bara för att nån förklarar för en att man skulle må mycket bättre om man gjorde det. Försvar sitter rätt hårt. Och det har sina skäl. Man har behövt dem för att överleva. Och även om man växt från situationen där de formades, är ens system fortfarande inställt på att man behöver dem, på att man riskerar att dö om man tar bort dem. Så jag fortsatte kontrollera mig själv.

När jag var utskriven satt jag hemma på min säng en kväll och hade världens ångestattack. Det var så slitigt med alla inre förhandlingar, alla sätt jag försökte kontrollera mitt mörker, mina självmordsplaner, mitt destruktiva. Med medicinen blev det ännu svårare, för jag var så trött och seg, det tog minst dubbelt så mycket energi att kämpa med det genom medicintrögheten. Och jag var så trött. Jag orkade verkligen inte mer. Jag såg inget hopp. Men jag fortsatte av gammal vana.

Så tänkte jag på saker som människor på psyk sagt. Om hur man kunde handskas med jobbighet, vad som var bra. De borde ju veta? Och nu var det ju katastrofhemskt. Jag höll verkligen på att ta slut. Jag behövde testa något nytt, göra på ett annat sätt. Det var inte bara kontaktpersonen som bett mig sluta kontrollera mig så hårt. Det var flera andra också. Och jag hörde deras röster, hur de frågade varför jag inte bara släppte taget. Hur de undrade vad som egentligen kan hända, med ett tonfall som betydde att det var fånigt att tro att något alls hängde på min förmåga att kontrollera mig. Mindes hur de sa att inget kan hända, att det inte är farligt.

Så jag släppte taget. Det gick rakt emot min instinktiva känsla. Men jag trodde på dem, att de visste vad de sa, vad det betydde.

Efter att jag släppt taget tog det mindre än en timme innan jag hade ett färdigt beslut om att ta livet av mig, och  en plan för hur det skulle gå till. Jag hittade aldrig ett sätt att ta kontrollen, att ta mig ur den planen. Den ledde till att jag hamnade på intensiven. Jag har aldrig varit så nära att dö som då.

Med tanke på hur självmordsbenägen jag var, så hade jag kanske gjort ett försök förr eller senare i vilket fall. Men de ständiga uppmaningarna om att släppa mitt försvar, och de ännu vanligare uppmaningarna om att jag måste lita på dem som jobbade inom psykiatrin, gjorde att jag testade att göra som de sa. Lita på dem, släppa taget. Och det var en av orsakerna till att jag faktiskt höll på att dö.

Att bryta sig genom eller bryta ner någons försvar är en riskabel sak att göra. Försvar finns där av någon anledning. Ser du inte anledningen betyder det inte att det inte finns någon anledning. Det betyder bara att du inte vet vilken det är, och att du inte kan räkna ut vilka konsekvenser det får om du försöker ta bort försvaret.

Har du inte utbildning nog för att förstå vad som kan hända om man bryter ner ett försvar, gör det inte. Är inte patienten i ett sammanhang som är tryggt nog, och med en vård som erbjuder nya strategier, låt bli att bryta ner försvar. Det är livsfarligt. Helt på riktigt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Mer suicidprevention. Du kan göra skillnad.

Fastnar på NASPs hemsida. NASP är alltså "Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa". Och anledningen till att jag fastnar är mest två saker. Deras vetenskapliga bibliotek där det finns artiklar samlade, och där man kan anmäla sig för ett nyhetsbrev som sammanfattar vad som händer på suicidpreventionsfronten (och man kan också läsa gamla nyhetsbrev). Och deras sida med information för allmänheten, som sammanfattar vad man kan göra om någon vill ta livet av sig.

Jag önskar så mycket att alla visste det som står där. Att man kan hjälpa, att det man gör spelar roll. Att man kan bryta ensamheten, sträcka ut en hand.

"Att tala om självmord kommer inte väcka den björn som sover, det uppmuntrar istället till att tala om känslorna och känns ofta som en lättnad. Det är endast genom att samtala med personen om vad det är som pågår som denne kan fås att söka den hjälp som behövs."

Framförallt önskar jag att alla inom psykiatrin hade basic kunskaper om suicidprevention. Man kan ju tycka att det skulle vara självklart, men som jag tidigare tagit upp är det alltför vanligt att samtalen om självmordstankar och -planer blir fyllda av konstiga omskrivningar och vaghet. Att de blir något annat än att verkligen prata om det.

Det finns tyvärr också fördomar om självmordsplaner inom psykiatrin. Att den som pratar om det aldrig gör det. Att det är ett destruktivt sätt att få uppmärksamhet (en uppfattning som ofta följs av att tanken att man inte ska ge patienten någon uppmärksamhet alls kring detta, och därmed bryta den sortens försök till uppmärksamhet). Att det inte spelar någon roll vad man gör, för de som har bestämt sig för att ta livet av sig kommer göra det oavsett.

Det är inte sant. Visst, en del kommer ta livet av sig, oavsett hur bra vård man har och oavsett vad man gör, nollvision är en fin dröm, på samma sätt som det är en fin dröm inom trafiken. Men som helhet är det inte sant att det är kört, att det inte finns något att göra. Det du gör spelar roll. Du kan rädda liv. Det spelar så stor roll bara att prata om det, att hjälpa någon ur ensamheten kring det. Att finnas där och lyssna. Om någon söker hjälp: försök att hjälpa.

Du kan det, hjälpa. Att välja att tro på att du inget kan göra är ett sätt att göra dig maktlös inför något där du faktiskt inte är maktlös, och det är också ett sätt att skjuta ifrån dig ett ansvar som du faktiskt har. Att välja att tro på fördomar och att välja bort att göra något, påverkar dem som behöver att du finns där. Att välja att aktivt inte ge uppmärksamhet till någon som pratar om att vilja dö är att förmedla att den personens liv inte har ett värde. Det du inte gör kan göra så stor skada.

Men hoppet finns i detta: det du kan göra spelar roll. Du kan rädda liv.


NASPs information om vad du kan göra finns som pdf-fil, ladda ner den här. Läs den. Sprid den.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Suicidprevention. Tre tips.

1. Nationella hjälplinjen. På deras hemsida går det bra att leta efter olika sätt att få hjälp, och det går också att ringa deras jourtelefon, eller maila till dem.

2. Unsuicide på twitter. Bra information, och följer du dem kan du med jämna mellanrum få nya tips, infallsvinklar eller argument till varför det är en bättre idé att inte ta livet av sig.

3. Boken Hej grymma värld av Kate Bornstein. Den innehåller 101 alternativ till självmord, både saker man väntar sig på en sån lista, och saker man inte alls väntar sig. Dessutom en snygg och rolig bok. Önskar att den fanns på alla högstadieskolor, i alla väntrum på psyk, och överhuvudtaget överallt.

"Jag har skrivit den här boken för att hjälpa dig att fortsätta leva eftersom jag tycker att världen behöver fler snälla människor, vilka de än är. Världen blir friskare tack vare sina utbölingar, utstötta, knäppskallar, queera och syndare. Jag passar själv in i alla dessa kate­gorier, så det spelar ingen roll för mig om du gör det eller inte. Kanske är det här en hemsk tid för dig, och i så fall så hoppas jag att jag kan hjälpa dig att fatta nytt mod." Kate Bornstein

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Kan man prata om självmord?

Att personal inom slutenvården måste klara att prata om självmord är en sak, men hur är det med att prata om självmord sådär i största allmänhet? Är det farligt och risk att det smittar och triggar människor att ta sina liv? Eller kan det vara bra och hjälpa människor att våga söka hjälp? Spelar sättet man pratar roll?

Jag tror inte det finns några solklara svar på några av de frågorna. I största allmänhet tror jag på öppenhet och att prata om saker, men vad gäller självmord och självskadebeteende finns det anledning att vara lite försiktig, och att vara medveten om hur man väljer att säga saker. Vad man väljer att berätta.

För några år sen hörde jag ett radioprogram som fastnade i mig. Jag letade upp det nu för att lyssna igen. Det är ett gammalt avsnitt av Kropp och själ, du kan läsa mer om programmet här. Och poddfilen kan du hitta om du scrollar ner, eller så hittar du den här (ignorera att det står att man bara kan lyssna i 30 dagar, och klicka på länken från 24 mars 2010).

Medverkar i programmet gör Danuta Wasserman, som är professor i allmänpsykiatri och suicidologi vid Karolinska institutet. Hon säger många kloka saker, hon är anledningen till att jag länkar till detta program.

Medverkar gör också Bernard Willems (specialist i allmänpsykiatri). Han verkar ha synen att slutenvårdens uppgift är att rent konkret hindra de människor som verkligen tagit livet av sig om de inte övervakats, och problematiserar kring det här att psykiatrin faktiskt inte kan förutspå vilka individer som verkligen skulle ha tagit sitt liv om de inte blev inlagda. Han har några vettiga tankar om att man behöver hjälpa människor att ta hand om det som egentligen är problemet, inte bara förhindra dem att dö. Han har också några teorier som det enligt Wasserman inte finns någon forskning som stärker. Men mest är det detta: den väldigt konstiga uppfattningen att slutenvården handlar om att enbart hindra de individer som annars tagit livet av sig, och att det är så svårt att förutspå vilka det är. Att det finns problem i att ta ifrån människor makten över sitt liv, att vissa inte klarar att återta den igen.

Är det så att slutenvården ser enbart det som sin uppgift, tycker jag det är väldigt konstigt. Slutenvården borde kunna bedrivas på ett sätt så att man inte tar ifrån människor all känsla av att de har makt över sina liv. Man kan hjälpa människor att se att det är ett aktivt val att söka hjälp och extra mycket stöd, när man krisar ihop som värst. Man kan samarbeta även med självmordsbenägna. Och framförallt borde väl uppgiften vara att hjälpa de människor som plågas så svårt att de inte klarar sig själv, att den sortens vård bara skulle vara för de som verkligen skulle ha dött annars, tycker jag är att sätta ribban lite väl högt. Eller kanske är problemet inte att den är satt för högt, kanske är problemet att det används ett helt annat system och en helt annan måttstock, än jag önskar man använde. Även om man sänkte ribban skulle det inte förändra synen i grunden. Vi kanske borde slänga ut den istället, och försöka möta patienter i kris, och se vad vi kan göra för att de ska känna att deras liv går att hantera igen. I slutenvård när det behövs, och i öppenvård när det är möjligt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Orden vi använder. (Suicidprevention).

När det pratas om suicidprevention är alla så väldigt överens om att det måste bli bättre, och att det ska vara möjligt, och helst också lätt, att få hjälp om man är suicidal. Att ha tankar på självmord, och planer kring hur man ska ta livet av sig, är inget som man ska tvingas vara ensam i. Det ska gå att få hjälp.

Psykiatrin borde vara experter på detta område, men också här kan bemötande och förutfattade bilder om hur man "ska" vara spela alltför stor roll. Också hos personal inom psykiatrin finns fördomar som styr bedömningarna. Och vad gäller suicidprevention tycker jag att tendenserna att tolka alltför mycket från alltför många som manipulationer blir riktigt allvarliga. Det handlar ju om människors liv.

Under de första åren jag hade kontakt med psykiatrin fick jag höra om och om igen att jag måste berätta vad det var jag tänkte och planerade, för att kunna få hjälp i det. Jag måste vända mig till min kontaktperson eller någon annan som jobbade, när jag hade såna tankar, när jag gick in i planerandet. Annars kunde jag inte få hjälp. Sen när vi satt där och skulle prata om det, var det plötsligt inte alls självklart att prata om det. De flesta jag mött använder kluriga omskrivningar för att slippa säga "självmord" eller fråga "hur tänker du ta livet av dig?", eller nämna ordet "dö". I början blev jag helt yr, det var svårt att förstå vad de egentligen pratade om, sen förstod jag att allt som lät kryptiskt och började med s, sannolikt handlade om självmord. Suicid är inte ett bra ord att använda när man möter människor som är nya inom psykiatrin, för det kan hända att de inte vet vad det är. Det är kliniskt på ett sätt som inte är vardagsnära för särskilt många. Men det vanligaste att prata om var "s-tankar", "svarta tankar" eller "mörka funderingar".

Jag tror inte att de jag pratade med själv märkte hur paradoxalt de betedde sig. Att de i ena stunden sa att det var viktigt att prata om det, och sen på alla andra sätt visade hur man ska värja sig mot att prata det, och om man alls ska sätta ord på det måste det ske med omskrivningar eller vaga antydningar, så att ingen av oss var riktigt säkra på vad den andra menade. Att bara rakt ut prata om det, som att det gick att prata om det, var det få som gjorde. Och det var svårt för mig som patient att tro på att de faktiskt ville eller orkade prata om det, när de inte gav sken av att det var så. Kanske trodde de att de hjälpte mig med sin försiktighet, eller så skyddade de bara sig själva från att behöva möta mörkret utan omskrivning, jag vet inte.

Ett par år senare hade jag blivit bättre på att prata och blev självmordsbenägen igen. Jag tänkte på alla gånger de sagt att jag måste berätta om det, annars kan jag inte få någon hjälp. Och jag bestämde mig för att göra det. Söka hjälp i tid. Försöka ta mig genom det utan att dö, och försöka prata om det, säga hur det var.

Problemet då var bara att jag möttes av uppfattningen att "den som pratar om det kommer inte göra det", vilket jag inte tror är sant. Vad gällde mig var det inte alls klart att jag skulle låta bli. Det finns människor som pratar om det, och som gör det. Det finns människor som inte pratar om det, som gör det. Och det finns människor som pratar om det, som inte gör det. Det kan vara så olika. Jag tror att det enda man kan säga med säkerhet om en människa som pratar om sina självmordstankar, är att inte 100% av den personen vill dö. Det finns en möjlighet att släppa in hjälp, och kanske en möjlighet att rädda denna personens liv. Att det finns en bit av en kvar som inte vill dö, är inte alls synonymt med att man på egen hand klarar av att överleva.

Under denna perioden blev "självmordshot" något som återkom i journalanteckningarna om mig. Jag har väldigt svårt för det ordet, för det sättet att uttrycka det. För om jag hotar, då är det ju för att kunna få något, som en del av nånslags utpressning. Och det enda jag ville få var hjälp att inte ta livet av mig. Men om jag sa det, blev det tolkat som ett självmordshot.

Den perioden blev jag konsekvent tolkad som manipulativ, och det var uppenbart att läkaren bestämde att man inte skulle ta mina självmordshot på allvar. Allt skulle göras tvärtemot vad jag önskade. Om jag sa att jag mådde för dåligt för att gå ut från avdelningen för att jag var rädd för att göra mig illa, var jag tvungen att gå på permission, eller så blev jag hotad med utskrivning. Jag visste inte hur jag skulle överleva om jag inte fick vara skyddad på avdelningen, men om jag låtsades om det blev det inte taget på allvar. Jag hade ett allvarligt självmordsförsök bakom mig, och jag visste att om jag tillät mig att göra ett försök till, skulle jag förmodligen inte göra misstaget att överleva. Det var inte allt i mig som ville dö, bara väldigt mycket. Jag var i så stort behov av hjälp, hjälp att våga välja livet. Men jag kunde inte låtsas om det, för då blev jag istället fråntagen stöd. Tvingad till saker jag inte tyckte var hanterbara, som gav mig så mycket ångest att allt förvärrades.

Jag skulle önska att psykiatrin skrev en liten bruksanvisning för självmordsbenägna, för hur man ska göra för att bli tagen på allvar om man söker hjälp. Det är för svårt att lyckas göra rätt när det är fel både att inte prata om det, och att prata om det.

Året jag var självmordsbenägen och tolkades som manipulativ i allt jag gjorde, förklarade läkaren för mig att om jag verkligen ville dö, så skulle jag ta livet av mig oavsett vad de gjorde. Så det spelade ju ingen roll vad de gjorde, för beslutet låg hos mig. Vissa väljer att ta livet av sig, det är inget de kan göra något åt.

Det finns anledningar till att jag överlevde även den gången. Men det var andra saker än psykiatrin som hjälpte mig. Hade det hängt på psykiatrin så hade jag dött den våren. Jag fick ingen hjälp, bara bemötande och mediciner som förvärrade mitt tillstånd.

Jag önskar att det fanns något annat. Att det gick att säga hur man mår, och bli tagen på allvar. Att man var mer rädd om människors liv. Att vi som medmänniskor, och att ni som jobbar inom psykiatrin, vågade prata om det. Sätta ord på det, utan att värja oss på alla tänkbara sätt. Att vi vågade tro på att det går att göra skillnad. Att det går att hjälpa den som ber om hjälp. Och att det dessutom går att få fler att be om hjälp. Men jag tror vi måste börja med att skapa en vård där det finns akut hjälp att få när man tampas med självmordstankar och -planer. Det finns ingen mening med att jobba för att fler söker hjälp, om det nästan är omöjligt att bli tagen på allvar.

Senare har jag kunnat få hjälp, både när jag varit akut självmordsbenägen, och med att förstå vad det handlade om, varför jag sysslade så mycket med att planera självmord. Jag har slutat helt att göra det, planera hur jag ska dö. Jag vill verkligen leva, även när det är svårt. Och dit har jag nått tack vare hjälp jag fått inom psykiatrin. Men hjälpen fanns i en kontakt som redan var etablerad och där vi redan hade förtroende för varandra när det självmordsbenägna blev allvarligt. Det måste vara möjligt att även som ny patient, och med nya kontakter, bli hörd och tagen på allvar. Vi kan inte låta människor dö för att systemet byggt upp förutfattade meningar som går ut på att man gör fel och inte borde få hjälp, oavsett vad man gör.


Om självmordsprevention: www.spes.se

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.