Trauma & vård 3. Lite allmänt om makt.

Ok, så över till några exempel då. Exempel på saker i helt vanlig och korrekt utförd vård, som kan vara problematisk för den som varit med om svåra saker, eller till och med kan skapa traumatisering.

Först detta med makt.

Att vara en vuxen människa innebär en ganska stor grad av självbestämmande. Man bestämmer massor av saker varje dag. Vad man vill äta, vad man ska göra med sin fritid, om det arbete man har är värt den lön man får, om man ska söka sig nån annanstans. Vart man ska gå, vad man ska göra, vem man ska träffa. Visst, vi är beroende av varandra, och visst, det är väldigt få som kan göra bara vad som faller dem in, de flesta har saker de tagit på sig och som de måste genomföra. Men även om man inte dikterar alla villkor själv, så brukar man för det mesta ha makten att välja om man går med på villkoren eller inte. Man kan väga fördelar mot nackdelar, ta ett beslut.

En gemensam faktor för de saker som ofta kan leda till traumatisering (se tidigare inlägg) är bristen på makt. Det verkar som att maktlösheten i sig är väldigt svår för människor att handskas med.

Att drabbas av en sjukdom eller att få symptom som begränsar ens liv, och som man kanske inte ens förstår sig på, kan i allra högsta grad innebära att man upplever det som att man förlorar makt över sig själv och sitt liv. Det behöver inte vara traumatiserande, men det kan vara det.

Även att vården bygger på att någon annan har mer kunskap, och kan bestämma tex vilka åtgärder som är lämpliga, innebär ett förlorande av makt. När någon vårdas i slutenvård förlorar hen makten över en hel mängd saker, men även i öppenvården finns maktaspekten med. När det handlar om tvångsvård och tvångsåtgärder fråntas någon makten att själv bestämma över sitt liv. Det spelar ur denna synvinkeln inte så stor roll att det kan vara nödvändigt och viktigt att ta ifrån någon makten för ett tag, för att hen ska skyddas och ha chans att överleva. Det handlar ändå om förlorad makt.

Om man ser detta ihop, att förlora makt över sitt liv genom att drabbas av sjukdom eller symptom, och att förlora makt genom att bli beroende av vård, så är det faktiskt rätt mycket makt som förloras. Framförallt när det rör sig om slutenvård och tvångsvård. Det är helt grundläggande saker för vården, att någon har symptom hen behöver hjälp med, att hen behöver vård. Ändå är det viktigt att se också denna biten: utsattheten som blir när man inte längre har lika mycket makt, när ens liv och självbestämmande inskränks.

Har någon med sig svåra upplevelser och traumareaktioner sen förut, så finns det anledning att tro att det finns upplevelser av maktlöshet i dem, oavsett om det rör sig om skador som skapats i krig, av våldtäkt, av naturkatastrofer, olyckor eller något annat. Det gemensamma är maktlösheten.

Och då kan maktlösheten som finns inbyggt i sjukdom och vård påminna om den maktlöshet man har med sig från de svåra upplevelserna, och tex framkalla invaderande minnen, skapa ångest, dra upp rädslor eller skydd. PTSD fungerar så, när något påminner om traumat blossar reaktioner upp, och även om man inte uppfyller kriterierna för PTSD kan skador man fått av svåra upplevelser fungera så; när något liknar det som hände så reagerar man.

Det positiva är att även om vården är utelämnad till dessa villkoren, så behöver den inte förstärka och upprepa delar av det som traumatiserat, eller skapa nya sår som bygger på maktlösheten. Om någon tycker det är svårt att drabbas av sjukdom kan vården vara det som gör att hen upplever det som att man kan ha makt trots sjukdomen. Det finns en makt i att söka hjälp, få behandling, återskapa ett självbestämmande som innefattar sjukdomen och symptomen. Det blir lättare så om behandlare inte bestämmer över patientens huvud, utan låter patienten vara delaktig. För att kunna uppleva att man återtar makt trots sjukdomen, så behöver man tillåtas att ha en viss makt, inte bara mötas av någon som förväntar sig att man ska lämna över sig själv och sina problem, så hen ska lösa dem till en, genom medicinering eller vad det nu kan vara.

Och har någon med sig skador där maktlöshet är inblandad, så kan vården vara en ny upplevelse, som förmedlar att maktlöshet inte behöver vara förknippat med fara och skada, utan att man kan bli bra bemött, väl behandlad, upprättad och hjälpt. Även där är det såklart viktigt att släppa in patienten i bestämmandet, låta hen vara delaktig, ge hen så mycket känsla av att ha makten som möjligt.

När det gäller svårare former av maktövertaganden, som vid tvångsvård och tvångsåtgärder, är det mer komplicerat, och mycket större risk att skada, hur väl man som behandlare än beter sig. Men mer om det i ett senare inlägg.


Tidigare inlägg i denna serien:

• Trauma & vård 1. Grundförutsättningar: den medicinska modellen, diagnoser & traumatiska upplevelser.
• Trauma & vård 2. Vad är ett trauma? Vilken betydelse har en svår händelse?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Varför skrämmer personcentrerad vård mig?

Jag har inte läst jättemycket om personcentrerad vård, men de som engagerat sig i det verkar så väldigt kloka och sympatiska, de verkar vilja skapa en vård som motsvarar mycket av det jag önskar mig av vården. Mer mänsklighet, mindre trångsynt tänkande, och i största allmänhet en sundare syn på vad vårdrelationen är och kan vara.

Varför blir jag då ändå så rädd? Varför blundar jag som reflex när jag ser nån rubrik om hur det personcentrerade ska spridas, vägrar klicka? Varför vill jag inte ens veta detaljer om hur man ska göra för att försöka sprida det personcentrerade synsättet så det ska finnas typ överallt?

Jag tror det handlar om att jag inte förstår en del saker. Det kan vara för att jag inte läst tillräckligt mycket, inte är tillräckligt insatt. Jag har haft mycket annat för mig de senaste åren, jag har inte hunnit med att snöa in på det.

Jag förstår inte hur man tänker att det ska gå ihop med hur situationen är på många håll. Det är väl lätt hänt, att teorier och modeller funkar bra när vårdsituationerna är bra, så som de förväntas vara. Men när de inte är det.

Jag tänker tex på problemet med läkare, att det finns en sån brist, att det kanske inte finns någon fast anställd, att det kanske är stafettläkare så man träffar varje läkare en gång bara. Eller att man kan vara i en situation där man av andra anledningar inte får träffa samma behandlare under lång tid. Tex kanske man flyttas runt mellan olika mottagningar eller avdelningar, av en eller annan anledning. Det är inte en speciellt ovanlig situation, att man får byta ansvarig läkare gång på gång.

Hur blir det då med det personcentrerade? Om jag har 20 minuter med en helt ny person, hur ska vi då hinna gå igenom alla relevanta områden av mitt liv? Och även om vi skulle hinna det, förväntas jag göra det vid varje nytt möte då? Och vem ska samordna mellan de olika kontakterna? Min erfarenhet av samordning är att den i normalläget inte sker. Att det i normalläget är jag som måste samordna. Ju fler områden av mitt liv som ska blandas in, desto mer blir det att hålla ordning på. Ju fler saker där olika behandlare och myndighetspersoner ska ha åsikter, där det kan finnas insatser, tankar om vad som behövs, desto mer jobb för mig som patient.

Jag vet, ni som jobbar inom vård och myndigheter brukar inte se möten som jobb för patienter, brukar inte se åtgärder som jobb, inte erbjudanden, inget av det ni sysslar med, för det ni gör är att hjälpa. Och det brukar finnas en uppfattning om att hjälp är hjälpande, inte belastande.

Men kanske är det därför jag blundar. För att jag bara ser hur arbetsbördan för mig som patient växer. Ju mer som ska blandas in, desto mer jobb. Och jag orkar inte. Jag är så jävla trött. Jag orkar inte ens söka den vård som egentligen är nödvändig nu. Tex är det med samordningsansvaret för tungt. Och om det växer?

Det kanske inte är så, det kanske inte blir så, det kanske finns nån bra plan för hur man ska handskas med att hela personen ska rymmas, alltså en plan så det inte blir belastande för patienten att samordna alla behandlares goda ambitioner. Även om behandlarna inte finns där under lång tid, även om de har olika åsikter, tankar, även om de inte skriver tydligt i journalen, även om de inte har fungerande kommunikation i överlämningarna, även om allt inte fungerar helt ultimat. Det skulle ju vara bra, eftersom verkligheten ofta är så, eftersom allting rätt sällan fungerar helt ultimat.

En annan sak jag inte har greppat är det här om maktstrukturer. Tänker man att maktstrukturerna automatiskt ska falla om man introducerar personcentrerad vård? Jag tror inte det är så enkelt. Jo, om man på djupet lyckades introducera det så kanske det skulle förändra maktstrukturerna, men det är optimistiskt att tro att alla behandlare är pigga på ett raserande av maktförhållande, oavsett vilken modell man presenterar för dem. Det finns en skillnad där, mellan dem som är engagerade, med och utvecklar, och tänker alla de där fina och kloka tankarna, de som skriver artiklarna, och dem som står långt ifrån det, inte alls är engagerade eller egentligen har lust att ändra på nåt.

Vad händer med personcentreringen om man placerar den i nuvarande maktstrukturer? Är det inte som upplagt för maktmissbruk? I och för sig är det redan ganska mycket så i psykiatrin att man förväntas lämna ut information om alla områden i sitt liv, för att sjukdomen eller symptomen ska kunna bedömas, för att behandlaren ska få en så helhetlig bild som möjligt. Måste man med personcentreringen låta alla peta i allting i ens liv, inte bara för att bedöma symptombilden, utan för att allt ska blandas in? Det är inte tänkt så, jag förstår ju det, det ska inte vara mot ens vilja, då faller hela tanken med personcentreringen. Men om man hamnar i en situation med en behandlare som är kvar i de maktstrukturer som säger att hen är den som vet, den som löser saker, den som sitter med kunskap, och jag är ett objekt som ska behandlas, ett problem som ska lösas. Och så har hen hört om hur viktigt det är att ta med mer, inte bara sjukdomssymptomen. Är det inte då risk att det blir en väldig gränslöshet i att behandlaren ska ha tillgång till allt, blanda sig i allt, att det inte ska finnas några gränser utan att jag ska vara helt öppen, lämna ut allt, att behandlaren tror sig kunna lösa allt i mitt liv? Och att man hamnar i ännu konstigare maktspel då, om det liv jag har eller vill ha inte överensstämmer med vad behandlaren tycker är vettig? Vem ska ha rätten att bestämma om mitt liv, utanför det sjuka? Låter sjukt att ens fråga det, men finns det en garanti för att ingen annan tycker att hen ska ha den rätten?

Ok, det är en tanke som bygger på ett extremfall. Men ett mildare fall då. Tänk om jag inte vill. Tänk om jag inte orkar med det personcentrerade, tänk om jag inte orkar med nån helhetsbild, nån grundläggande genomgång, att ge nån tillgång till en massa information om mig, diskutera allt i mitt liv med den personen, just den gången. Tänk om jag bara vill söka vård för en specifik sak och tycker att behandlaren ska hålla fingrarna borta från resten. Tänk om jag vill ha makt att bestämma det, och rätt till den integriteten. Skulle det vara ok? Och skulle det vara ok även om man inte river maktstrukturer, utan inför personcentrering i de rådande maktstrukturerna?

Jag sökte vård för ryggskott en gång. Det gjorde så sjukt ont. Det jag behövde då var vård för det akuta. Jag var inte mottaglig för nåt annat. Jag var väldigt utmattad som grundläge, det hade inte med ryggskottet att göra, och jag hade kanske en kvart med läkaren. Det var inte läge att orka förklara så mycket av min situation som helhet att han skulle kunna hjälpa mig att förstå hur jag kunde träna för att förebygga, utan att förvärra några andra av mina problem. Och det var inte alls läge att blanda in nåt av hur jag mådde psykiskt. Jag var sjukskriven då, hade varit det länge. Detta mötet var på vårdcentralen. Jag ville bara ha en bedömning av det som just då inte var hanterbart, och hjälp att komma ur det. Resten ville jag få lämna utanför. Lämna till en annan gång, när det fanns mer kraft, mer tid, andra förutsättningar. Ändå fick jag en handfull käcka råd om träning, och en snabb bedömning av att jag inte alls behövde vara sjukskriven, för jag var ju "ung och frisk". Det handlade inte om någon bedömning av de symptom som lett till sjukskrivningen, det var helt fördomsbaserat. Och träningsråden? De råd man kan ge på typ tre minuter är inte särskilt anpassade för att det kan finnas andra problem som inverkar. Hur skulle de kunna vara det? Det var inte hans fel att det inte fanns tid, men att så mycket blandades in, på ett så ytligt och nonchalant sätt.

Detta var innan personcentrering var nåt som låg på allas läppar. Men är det inte risk att det blir mycket så? Enstaka besök hos behandlare som inte har en chans att få en äkta uppfattning om nån helhet, och där det inte finns en möjlighet till kontinuitet. Patienter som ska vara beredda på en gränslöshet, att alla ska ha rätt att lägga sig i vad som helst i ens liv. Och att det blir lite på måfå, lite slumpartat vad man frågar om, annat än det som är aktuellt just den dagen, och att det ges råd, kanske standardråd, kanske ganska käcka. (Ska vi gissa på att rådet om att ta en promenad och inte grubbla för mycket kommer komma upp rätt ofta?)

Det låter harmlöst, vem har dött av ett käckt råd liksom? Och det är sant, kanske att man inte dör av det, men man kan bli rätt urholkad av dem, och det finns ett sånt förakt inbyggt i det, en sån makt. Som att jag inte kunnat tänka nåt själv, aldrig reflekterat, som att vad som helst som nån med legitimation kan tänka på ett fåtal minuter skulle kunna vara värdefullt för mig.

Jag fattar att det inte är personcentrerad vård, det jag beskriver. Att det inte är så det är tänkt. Men jag undrar om det inte är risk att det är så det blir, om äkta personcentrering är omöjlig. Om vården är så splittrad som den ofta är, om kontinuiteten inte finns. Om maktstrukturerna inte bryts ner. Är det inte risk att personcentreringen bryter ner ännu mer av det som kunnat värna min integritet, speciellt om man kombinerar det med tex gemensamma journaler som alla ska ha tillgång till?

Jag är rädd för gränslösheten. Ja. Kanske är det en av de saker jag är mest rädd för, när det gäller vården. Att så många har så höga tankar om sin egen förmåga att förstå allting och lösa det till mig på bara ett par minuter. Jag är rädd för att inte få ha någon makt över vem som ska släppas in var. Rädd för att det ska bli ännu svårare att få ha integritet.

Jag undrar om det finns inbyggt i systemet, i tankarna om personcentrering. Hur man ska göra för att det inte ska användas för maktmissbruk, hur man ska hindra att det används för att göra illa istället för att hjälpa. Jag önskar att sånt alltid fanns med i nya modeller, men jag tror tyvärr att man ofta utgår från att vården fungerar som den borde, att de vilar på en idealiserad bild. Och sen kan det bli lite hur som helst när modellerna och verkligheten möts.

Hur det blir med personcentrerad vård? Jag vet inte, det kanske blir jättebra. Jag hoppas det. Det verkar så klokt på många sätt. Jag vet ju inte, jag är för lite insatt, kanske finns det ingen anledning till oro och rädsla.

Och jag är rädd. Det kanske inte är tanken om personcentrerad vård som egentligen är det skrämmande. Det kanske är vården, det splittrade kaos av maktkamper den så ofta stått för i mitt liv, den energisugande röra där så lite som ska vara hjälp faktiskt hjälper. Kanske är det personcentrerade vägen ut ur det, vägen till nåt annat. Fast jag vet inte. Jag kanske inte klarar att tro på det förrän jag möter det på allvar. Inte förverkligat här och var bara, hos engagerade behandlare som man har kontinuerlig kontakt med, utan förverkligat som något som blir en bro som hindrar risk att drunkna i vårdkaoset, en väg som leder en framåt och inte vilse, något som gör att hjälpen oftare hjälper, och mer sällan villkoras med bördor som är för stor att bära.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vad var det jag behövde för att kunna må bättre?

Det blir inte av att skriva nya inlägg så ofta nu. Det är så mycket annat som behöver tänkas, läsas, skrivas. Emellanåt tänker jag att jag kanske är färdig här, att jag kanske sagt det jag hade behov av att säga. Fast jag tror inte det. Jag tror att det känns så bara för att jag är så trött i huvudet av andra saker, att tankarna som hör hemma här inte riktigt får plats i mitt liv nu. Det finns fortfarande en liten lista med saker jag tänker att jag vill skriva om. Det finns saker jag vill skriva om igen, teman jag behöver återvända till, formulera något nytt om. Nej, jag tror inte jag är färdig. Jag tror bara att jag är lite för trött nu. Att utrymmet i mitt huvud inte räcker för allting. Men idag finns det lite plats över. Så idag skriver jag något nytt, återvänder till något gammalt.

En av de saker som provocerar mig mest både med vården och de myndigheter jag haft kontakt med, är att det jag gör på egen hand inte räknas. För att något ska räknas ska det vara organiserat av någon annan, bedömt, bestämt och skapat av någon annan. Kanske i samarbete med mig, men det är alltid så. För att det ska räknas så krävs det att någon annan, nån sån som har auktoritet och som anses veta bättre än jag vad jag behöver, har bestämt och utformat det. Jag har skrivit om det förr. Idag vill jag skriva om vad jag egentligen behövt för att bli bättre, för att kunna läka i mitt kaos, hitta ut ur mitt mörker, ta hand om mina trauman. För helt ärligt spelar det ingen roll hur mycket vården skulle ha gett mig, eller vad, det hade aldrig räckt med det. Det finns saker jag behövt som behövde komma från andra håll.

Jag behövde Gud. Det var där mitt läkande började, det var där jag hittade det ljus som gav mig kraft att fortsätta, att kämpa, att komma vidare. Det finns säkert andra saker som kan fungera så, och missförstå inte det här inlägget, jag tror inte alls på att vården kan ordinera tro. Och jag behövde tro. Den religiösa tron, för det var där det började för mig, i den tilliten och tryggheten en tro på något annat kunde starta. Jag behövde det för att börja tro på mig själv, på andra, på att världen kan vara en bra plats, trots allt det hemska som finns här.

Jag behövde kyrkan, jag behövde det rituella som finns i gudstjänsterna, jag behövde människorna och att vara kravlöst välkommen. Jag behövde få bidra när jag klarade det, och med det jag orkade och klarade, och jag behövde att vara välkommen även om jag inte klarade att ge något överhuvudtaget. Jag behövde att vara välkommen även när jag bara satt och grät, inte pratade med nån, när jag var så trött så jag vinglade hela vägen hem. Jag behövde den platsen. Det sättet att finnas med andra. Och de saker som kunde växa där, de sätt jag kunde växa där. Våga ta plats, hitta mig själv, våga tro på att jag kan vara välkommen även i andra sammanhang, på andra platser, bland andra människor.

Jag behövde be. Tusen miljoner gånger behövde jag be. Och mer. När kaoset var som hemskast behövde jag ha någon att viska till, jag behövde bilderna av Jesus, jag behövde tron på att mörket och smärtan och kaoset inte är allt, att det finns något bortom, att ljuset är det som vinner till slut. Jag behövde det för att kunna ta ett steg till ut i mörkret, där jag inte kunde se vägen framför mig, och sen ett till. Jag behövde det för att orka fortsätta finnas även när det kändes som att jag föll handlöst och när ingen förstod vad som hände, när jag var ensam med mig, utelämnad till att klara mig själv. Jag behövde det så väldigt mycket.

Och nej, jag ska inte bara skriva om tro, det är inte ett sånt inlägg. Och det hade inte räckt med tron heller. Faktiskt lika lite som det räckt med vården och myndigheterna.

Jag behövde den vården jag fick, när jag fick fungerande vård. Jag behövde terapi där jag fick finnas, där mina gränser respekterades, där jag kunde bli sedd, hörd, trodd. Återupprättad. Jag behövde vända mig om istället för att fly, möta det som jagade mig, och jag behövde att det fanns någon där som följde med mig.

Jag behövde sluta med medicinerna, för att sluta vara avtrubbad, för att kunna komma nära mig själv igen, för mediciner trubbar av mig nåt väldigt. Jag behövde kämpa mig igenom och ut ur bensoberoendet psykiatrin hjälpt mig att skapa, för att få konturer igen. Jag behövde få vara livrädd för mediciner ett tag, och sen har jag behövt inse att under de värsta perioderna kan jag behöva avtrubbningen. För att alls sova, orka andas, orka finnas. För att smärtan varit så bottenlös ibland, för att det inte gått utan. Och det var möjligt för att det fanns bra vård då, för att det fanns någon som var varsam och lyhörd och som jag vågade lita på med medicinerna, att jag inte skulle bli överkörd, driven in i beroende, straffad om jag inte ville. Ja. Jag behövde terapin så innerligt mycket, och jag behövde få slippa mediciner, och jag behövde få använda mediciner.

Jag behövde sätt att handskas med det ordlösa. Jag behövde rita det som inte kunde få form annars, behövde göra figurer i lera, virka figurer, jag behövde hitta form för saker, och inte bara genom ord. Jag behövde skriva också. Orden har alltid varit mitt starkaste vapen mot kaos, med orden kan jag tvinga på kaoset konturer, bringa så mycket ordning det finns att uppbringa, ibland hitta begripligheten, men ibland bara se vad det är som händer, även om det inte går att förstå. Orden är också ett sätt att kunna hitta mönstren, fast det brukar komma i efterhand, men de är ändå där, en del av att kaoset kunde skingras.

Jag behövde andras ord också. Det fanns inte många som förstod vad som hände med mig när jag dissocierade som värst, i min terapi har det oroväckande ofta varit jag som fått förstå mest, förklara mest, jag som fått leda även när jag behövt att någon gått före mig. Jag behövde hitta kunskapen, eftersom ingen kunde ge mig tryggheten genom att ha den. Den fanns i andras ord. I böcker, sidor på nätet, bland andra som var som jag, eller ungefär, åtminstone fungerade tillräckligt mycket likadant för att förstå vad jag sa.

Jag behövde andra så väldigt mycket. Människor på forum och i bloggar. Där jag kunde våga skriva om mycket av det som hände, där jag kunde tro att andra kanske kunde förstå. Där jag kunde hitta nya vänner, såna som var mer som jag.

Och jag behövde mina gamla vänner. De som fanns konkret i mitt liv. Som kunde dricka te och virka tillsammans med mig, som kunde ta en promenad och som förstod om jag behövde ställa in saker, ibland många gånger i rad. Jag behövde dem jag vågade ringa till när minnena slet i mig, och jag behövde dem som fanns på ett annorlunda men inte sämre sätt. Jag behövde människorna i mitt liv.

Och jag behövde slänga ut människor ur mitt liv. Ibland på ett orättvist hårt sätt, och ibland var det orättvist att alls slänga ut dem ut mitt liv (och jag skäms för och ångrar en del saker som hänt), men jag behövde det, i min väg till att hitta mina gränser, min tro på att jag får bestämma i mitt liv. Jag behövde bråka. Jag behövde vara omöjlig. Jag behövde ha jättetydliga gränser. Jag behövde stå på min sida och skita i om andra tyckte det var fel val. Jag behövde skapa en plats för mig att finnas på, och behövde bestämma över den platsen, för att göra den till min. Bestämma vem som var välkommen dit och vem som inte var det.

Jag behövde mig själv, behövde att jag tog mitt parti, även när jag var splittrad. Behövde att jag var lojal med alla delar så mycket det var möjligt. Behövde ge mig min kärlek, mitt lyssnande, mitt tålamod, min förståelse. Behövde göra inre bilder av vad som hände mellan oss, och behövde hitta sätt så vi kunde lära känna varandra, närma oss varandra, sätt så vi kunde läka tillsammans.

Jag behövde få anknyta, behövde en terapirelation trygg nog för att kunna skapa en djup anknytning, och kanske att jag behövde att det var något som skedde utanför psykiatrin, eller så var det bara så det råkade bli. Jag behövde finnas hos någon, på anknytningssättet, jag behövde vara liten och klamra mig fast, behövde putta bort, behövde hitta vägar ut ur den innersta ensamheten, vägar som ledde även till att andra relationer kunde djupna.

Jag behövde gråta så mycket, och jag behövde skrika ibland. Jag behövde gå långa promenader för att hitta lugn, och jag behövde börja lyssna på min kropp, bry mig om när den sa att jag inte kunde resa mig, för att jag inte orkade. Behövde ta mig på allvar.

Jag behövde skapa en självtillit och behövde ge mig rätt att ha tolkningsföreträde i mitt liv. Behövde få vara den som vet hur jag mår, den som bäst kan se mönstren, den som bestämmer vilka tips, råd och idéer från andra och vilka tolkningar från andra, som kändes bra, sanna, värda att ta på allvar.

De flesta tips och idéer kommer väldigt många gånger från olika människor, de flesta har jag hunnit prova, och jag behövde sluta tro att jag hade plikt att varje gång visa att titta, nu gör jag som du tror blir bra för mig och titta det blev jättedumt och jag blev sämre. Jag behövde ge fan i att andra vill rädda mig och att de tror att de har rätt att tro att de vet bättre än jag då. Jag behövde hitta sätt att stänga ute dem som jag litat på som rätt vad det var slog över och började skuldbelägga mig för att de tyckte att jag bara var destruktiv som inte följde deras råd. Eftersom deras räddning var mitt enda hopp.

Jag behövde låta bli att lägga mitt liv i andras händer, även när andra blev arga på mig för att jag inte ville, även när de förklarat att jag gör mig illa, låter min rädsla styra, att det handlar om otillit. Jag behövde andra, och jag behövde tilliten till mig själv. Jag behövde ha mitt liv i mina händer, även när jag var som mest sårbar, mest behövande, behövde vara min, behövde ha makten i mitt liv, även när jag behövde andra för att alls överleva, deras hjälp, deras vänskap, deras närhet, närvaro.

Och jag behövde våga finnas i kärlek, och i den sortens närhet. Behövde våga att någon rörde vid min hud med kärlek, och behövde våga stanna kvar. Behövde finnas i någons blick, och behövde att den blicken svämmade över av kärlek.

Jag behövde hitta tillbaka till min kreativitet, och jag behövde hitta innehåll som kändes meningsfullt i mitt liv, att fylla mina dagar med. Speciellt de åren jag inte kunde ta mig hemifrån var det helt livsviktigt, och inte särskilt lätt. Jag behövde känna att jag sitter ihop med världen, jag behövde ha utlopp för mitt engagemang, jag behövde hitta sätt att ge av det jag är och det jag har.

Jag behövde hitta vägar för att börja tro på att jag kan saker igen. Och det sjuka i det är att det snarare är vårdens och myndigheternas inställning till mig som urholkat det, än tiden jag mått för dåligt för att klara något. Jag behövde och behöver fortfarande hitta sätt att tro på mina prestationer, att jag kan göra något som spelar roll, att jag kan duga. Och jag behövde och behöver ha så lite kontakt med vården som möjligt för att kunna göra det. Jag behöver skydda mig, inte bli urholkad samtidigt som jag försöker fylla på, för det fungerar inte så bra. Jag behöver slippa vården.

Och om du inte förstått det här inlägget så bra så kan jag sammanfatta det viktigaste: det är inte så enkelt. Det var lika viktigt att få bra vård som att få skydda mig och slippa vården. Det var lika viktigt att få slippa ta mediciner som att få använda mediciner när jag behövde. Jag behövde mig själv, och jag behövde andra. Jag behövde få vara stark och kompetent och klara saker, och jag behövde få vara trasig och svag och behövande. Det var aldrig det ena eller det andra. Och det finns så väldigt mycket i mitt läkande som inte kunnat utspela sig inom vården, som inte skulle kunnat konstrueras i myndigheternas system.

Jag har jobbat väldigt medvetet med att rehabilitera mig utifrån mina förutsättningar och mina problem, vilket myndigheterna och vården inte kunnat hjälpa mig med, för de ville utgå från sina fördomar om mig istället. Det är ju galet, lika galet som det är att jag behöver skydda mig från vården, att vården och myndigheterna urholkat min tro på mina förmågor, och en del andra saker. Det finns mycket som kunde bli bättre, som kunde vara mer stöd och mindre skada.

Och allt kan inte rymmas där ändå, hur bra vården och rehabiliteringen än är. Vissa saker måste kanske utspela sig på annat håll. Och kanske att man skulle ha lite ödmjukhet, förstå att patienters liv är större och mer än de timmarna ni ses, och att också de andra timmarna spelar roll, att också de kan vara fyllda av värdefulla saker. Att framsteg kan bero på det ni gör tillsammans, men kanske också bygga på andra saker som finns vid sidan av. Musik, vänner, bön, promenader, vila, kärlek, lek, eller något annat. Och kanske att patienten vill berätta om de sakerna, och kanske att hen vill ha dem för sig själv. Men oavsett det, så finns det anledning att tro att det finns ett liv utanför vården, och att det livet kan vara det som har den mest avgörande betydelsen, till och med kan vara viktigare än vården, även för någon som har mycket stort behov av vård.

Vi är människor, vi som är patienter. Det betyder att vi är komplexa. Det betyder att det vi behöver kan vara en mycket komplex sammansättning av olika saker. Det finns det ni kan och ska ge, och det finns annat som inte är er sak. Det är så det måste vara. Ni kan inte hålla på att förenkla oss tills vi passar in i era mallar, ni kan inte plocka av oss komplexiteten, för då gör ni oss till något annat än människor. Och det är inte läkande alls.

Vi behöver er (om ni ger bra vård). Och ni är inte allt vi behöver, ni kan aldrig bli det.



Tidigare inlägg som anknyter till det jag skrivit om idag:

• Allt jag är, allt jag gör, allt jag rör blir till luft.
• Saker som har hjälpt mig. Del 1.
• Saker som har hjälpt mig. Del 2.
• Saker som har hjälpt mig. Del 3.
• Saker som har hjälpt mig. Del 4.
• Saker som har hjälpt mig. Del 5.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vilken chef är ansvarig för de människor som vårdas?

Har grubblat en del sen början av veckan, chefernas reaktioner väckte så mycket tankar hos mig. Och framförallt att det är så typiska reaktioner. När psykiatrin kritiseras och chefer uttalas sig förekommer nästan alltid dessa sakerna:
* uttalanden som handlar om att det inte är så stort problem, om problemet alls finns
* att det är jätteviktigt att lyfta fram att de flesta som jobbar inom psykiatrin gör ett bra jobb
* placerande av problemet hos patienterna

Det jag grubblat mest på är att patienterna liksom verkar försvinna. Cheferna verkar alltid finnas i en bubbla dit problemen inte riktigt når, men de verkar i alla fall medvetna om att det existerar personal. De verkar också medvetna om att de har ett ansvar för personalen, och är mycket måna om att visa att de är lojala med sin personal. De kanske inte alltid gör så mycket för att förbättra personalens situation, men de har åtminstone tillräckligt stor inkännande förmåga i förhållande till personalen, så de inser att de måste visa sin lojalitet. Att de är en enhet som tillsammans står starka, nåt sånt.

Eller. Det är så jag brukat tänka, i den senaste veckans grubbel har jag börjat tänka att det handlar om nåt annat, att inte heller personalen riktigt finns, att det kanske mest handlar om att upprätthålla en yta som säger att allt är i sin ordning, att det är det centrala, att människorna i organisationen inte riktigt är verkliga, inte heller personalen.

Jag vet inte. Det jag tänkt mest på är patienterna. De är nästan alltid reducerade till objekt som ska vårdas. Om de pratar om sina upplevelser av att ha blivit dåligt behandlade så blir de objekt som sabbar den fina bilden av vården, den som kan vara vårdens viktigaste uppgift att upprätthålla (som det verkar i denna typen av intervjuer).

Det är väldigt vanligt att man sjukdomsförklarar patienterna, och det är kanske inte så konstigt eftersom man nog är sjuk om man är på sjukhus (om vi ignorerar olika tolkningar kring det just nu), men man sjukdomsförklarar alltihop, man verkar liksom glömma att patienter kan var mer än sina sjukdomar, och att allt de säger, upplever eller gör inte är helt färgade av den. Om de säger något eller berättar om några upplevelser, så verkar det viktigaste i historien alltid vara att minnas att man i sjukdom kan ha förvrängd verklighetsuppfattning. Det är i och för sig sant, men det händer ju faktiskt också att patienter uppfattar saker helt adekvat. Det glöms bort.

Och framförallt verkar man helt glömma att patienter också har känslor, att deras upplevelser påverkar dem. Blir de kränkta är det inte så konstigt att de mår dåligt. Är det någon man borde vara lojal med och vars förtroende man borde vara mån om, så är det ju patienterna. Alltså om man utgår från normal logik. Vårdens logik verkar vara en annan. Där verkar det normala vara att lägga över det mesta man själv inte orkar bära på patienterna, och sen strunta i hur de klarar det.

Jag har tänkt mycket på vem som är ansvarig för patienterna. Vem är vår chef, vem är ansvarig för hur vi har det, och lojal med oss? Alltså: jag har förstått att de vanliga cheferna är ansvariga för de objekt som bär på sjukdomar som ska behandlas, och för vården av dessa sjukdomar. Men människorna? Vems ansvar är det att ta hand om människorna som vårdas, om vårdens ansvar bara är att ta hand om det sjuka, och sina anställda?

Jag kom inte fram till något. Bara att det finns ett glapp. För att man tar för givet att alla patienter alltid får bra vård, blir hörda, sedda, trodda, respektfullt bemötta, att deras mänsklighet ryms, och allt sånt. Utifrån det har man byggt upp systemet. Vid enstaka tillfällen kan det förekomma att fel begås, det finns det ett anmälningssystem för. Men i stort räknar man med att allt går rätt till och vården är bra. Därför har patienterna ingen chef som i första hand är lojal med oss. Ingen mellanchef. Ingen högre chef. Och inte heller något fackförbund, ingen som företräder oss.

Det är ju sorgligt att det ska behövas, men det kanske gör det, det kanske behövs. Det finns strukturer för arbetsgivare och dem som arbetar, men patienterna? Det kanske skulle behövas en struktur där också vi har något som kan fungera som en motkraft till makten.

*

Om du missade de texter jag skrev tidigare i veckan kan jag rekommendera dem, de har mer substans än denna.

• När något sitter i väggarna räcker det inte med att städa.
• Förslag på användbar replik (till chefer ansvariga för Malmös psykiatri, och andra).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

När något sitter i väggarna räcker det inte med att städa.

Igår kom det en ny text i Sydsvenskans granskning av missförhållandena i psykiatrin i Malmö (Personalen: Cheferna ville tiga om våldet) där fler anställda berättar om situationer med maktmissbruk och våld, berättar om hur det handlar om nåt som sitter i väggarna, och hur ledningen inte agerar.

Och idag kom en ny text, där några chefer får uttala sig. (Olämplig personal sägs upp inom psykiatrin). Bland annat Katarina Viebke uttalar sig, och hon är divisionschef för psykiatrin i Skåne. I texten citeras hon: "Om vi har skit i hörnen, då ska det väck", och det kan väl sammanfatta budskapet i det cheferna säger i den här texten.

Jag läser den och tänker gång på gång "men fattar de ingenting?", för det känns som att problemen förminskas igen, att man satsar på att försvara den vård man har igen, att man igen tar personalens parti istället för patienternas, igen.

Låt mig göra ett par punkter kring problematiska saker i det som framförs i texten:

1. "Det är jättebeklagligt att våra patienter upplever att de inte har blivit väl bemötta. Vi har många medarbetare som gör ett fantastiskt jobb." 

Detta citatet visar framförallt två saker. Det ena är att man är lojal med och har förtroende för sin personal. Det andra är att man lägger problemet i patienternas upplevelser. Det är beklagligt att någon upplevt att de inte blivit väl bemötta. En vettigare inställning som skulle verifiera att man tar patienters upplevelser på allvar, skulle vara att beklaga att patienter inte blivit väl bemötta. Då skulle man placera problemet i situationen som gjorde någon illa, och alltså placera problemet i bemötandet, istället för att som nu placera problemet i patienternas känslovärld, i deras upplevelser, som att det är där problemen finns.


2. "I en artikel i Sydsvenskan vittnade tvångsinlagda ungdomar med självmordstankar att de kunde gå ut och röka utan att personalen brydde sig. /../ Katarina Viebke tror att det kan vara så att patienterna inte vet att personalen har uppsikt.
– Kanske är vi dåliga på att kommunicera det här. Det finns ju en föreställning att när man är på tvångsvård ska man ha ett vak dygnet runt."

Oj, hoppsan, nu blev det visst att patienternas upplevelse är problemet igen. Det konstiga är att om patienters upplevelser av att de släpps ut lite hur som helst även när de är självmordsbenägna inte stämmer, så är det ändå ett bristfälligt svar. Kliniken har fått hård kritik av Ivo för det höga antalet självmord, och orsaken till att självmorden sker kan nog ändå inte vara att patienter är under uppsikt fast de inte förstår det?

Och dessutom står det lite längre ner att efter Ivo:s kritik "har ett arbete startats, försäkrar de högsta cheferna. I handlingsprogrammet ingår att varje vecka granska Malmö­patienternas journaler för att se att det görs läkarbedömningar före varje permission och utskrivning. Det har visat sig att det har saknats."

Låter i mina öron som att det är chefernas upplevelse av situationen som det finns anledning att ifrågasätta. Om det inte görs ordentliga (och dokumenterade) bedömningar före permissioner och utskrivningar, hur kan man då utgå från att det görs korrekta bedömningar varje gång någon ska släppas ut för att röka? Vad har man för skäl till att visa personalen detta förtroende angående bedömningarna, och vilka skäl finns att placera problemet hos patienternas uppfattning om vad slutenvård är? För mig är det oklart. Eller. För mig är det faktiskt oförskämt att lägga problemen i patienternas upplevelse.


3. "Men hur identifierar ni de personer som är olämpliga och inte bör jobba kvar?
– Vi använder bland annat avvikelse­systemet." 

Man har alltså fått för sig att problemen går att lösa genom att avskeda olämplig personal, eftersom man utgår ifrån att det handlar om "lite skit i hörnen", istället för något som "sitter i väggarna", trots att både personal och patienter på avdelningen det handlar om vittnar om något annat. För att komma fram till vilka i personalen som är olämpliga använder man avvikelsesystemet, alltså ett system där personalen rapporterar händelser som inte gått rätt till.


4. Efter Sydsvenskans artiklar har cheferna i Malmö "pratat med patienter och personal som varit inblandade. Psykiatricheferna har också hållit stor­möten med personalen i Malmö."

Om det rör sig om missförhållanden på en avdelning, med dåligt bemötande och våld eller hot om våld, vilka patienter är då inte inblandade?


5. "I Malmö specialgranskas journalerna även vad gäller tvångsåtgärder. I Sydsvenskans artiklar förekommer vittnesmål om att bältningar har gjorts omotiverat och som hämnd på patienter. Det vill cheferna inte kännas vid. /../ Men kan det förekomma bältning utan att det registreras?
– För mig är det obegripligt om det skulle finnas någon läkare som skulle göra något sådant.

Man granskar alltså tvångsåtgärderna och hur de använts genom att läsa i journalerna, dvs i personalens beskrivning av vad som hänt och varför.


6. "Men, konstaterar hon, det är för lätt att man ser tvångsvård som bara negativt. Det kan också ses som ett utslag av omsorg om patienter. /.../ Dessutom kan patienterna ha svårt med verklighetsuppfattningen efteråt. De kan uppleva att de inte var våldsamma även om de var det.
– Vi gör en väldigt noggrann dokumentation när det sker, men en patient kan ha en annan minnesbild, säger Gunnar Moustgaard."

Ojoj, nu är det visst patienternas upplevelser som är problemet igen, deras minnesbilder är inte tillförlitliga.


7. "Men vad gör ni som chefer åt felaktigt bemötande, som ni säger att ni inte accepterar?
– Det handlar om medarbetarna, att förstå att om man är tyst så tillåter man en kultur som inte är okej. Det räcker inte att chefer snokar runt. Det handlar både om att patienter säger­ ifrån och att medarbetarna har koll på varandra. Men jag tror mycket på att använda patienternas kraft och se dem som medspelare, säger Katarina Viebke."

Ok, till avslutning och sammanfattning av denna lilla kritiska läsning av artikeln. Vi har alltså kunnat se hur chefernas uttalanden gång på gång visar att de placerar problemen hos patienterna, gör upplevelsen av händelserna till problemen, istället för händelserna i sig, och att man misstror patienters berättelser. Deras minnesbilder är inte tillförlitliga, till skillnad från personalens rapporter om händelserna, som man verkar tro alltid är det. De är lojala med sina medarbetare, är noga med att lyfta fram hur många som gör ett bra jobb, och för att hålla koll på vad som händer på avdelningen, vem som beter sig dåligt, hur bedömningar görs och hur tvångsvård används, litar man till stor del på personalens berättelser om vad som hänt, som finns tex i avvikelserapporter och journaler.

Man avvisar idén om att det handlar om strukturella problem, något som "sitter i väggarna", och därför väljer man att när man ska prata med de inblandade, så pratar man med dem som varit med i de situationer som beskrivits i tidningen. För personalens del har man haft stormöte, men de patienter som inte varit direkt berörda av någon av dessa händelser har man inte gjort något särskilt för att lyssna på.

Det mest absurda och det mest hoppfulla i denna texten är det allra sista av det jag citerade: "Men jag tror mycket på att använda patienternas kraft och se dem som medspelare". Genom hela texten är detta något som man visat att man inte är mån om, man har visat att man använder patienterna som en form av syndabockar, allt jobbigt som man inte vill ta ansvar för själv eller lägga på den personal som man är lojal med, lägger man helt sonika över på patienterna.

(Det blir ju dessutom ännu mer märkligt att placera så mycket i patienternas upplevelser, när det i tidningens tidigare artiklar faktiskt handlat om att också personal berättat om missförhållandena och beskrivit händelser som skett. Är det fel på dessa behandlares upplevelser då också? Ska också de sjukdomsförklaras?)

Det som gör att jag gång på gång satt och tänkte "men fattar de ingenting?" var just detta, att man upprepade gånger lägger problemet i patienternas upplevelser, och sen dessutom har mage att avsluta med hur viktigt det är att använda patienternas kraft, se dem som medspelare. Om någon ska vilja vara ens medspelare behöver man ändra på de strukturer som automatiskt gör behandlare till trovärdiga och bra medarbetare, och automatiskt misstror patienters berättelser. Ska något ändras så måste det kanske börja där.

Vad gör man för att patienter på ett tryggt sätt ska kunna berätta om missförhållanden, saker de varit med om eller varit vittnen till? Vem kan de prata med som inte är en del av personalen, och som inte är en chef som har i ryggraden att patienters upplevelser ska ifrågasättas, sjukdomsförklaras eller misstros, om de inte stämmer överens med personalens berättelser eller rapporter om samma händelser? Vart kan de vända sig? Vad gör man för att ta tillvara på detta, göra dem till medspelare, få deras hjälp att se var problemen är, var man måste bli bättre? Inte kan man räkna med att alla orkar, vill eller vågar gå till tidningen, eller att tidningar ska publicera texter varje gång något hänt?

Av artikeln där cheferna uttalar sig får jag känslan av att svaret är: man gör ingenting, det finns ingenstans patienter kan vända sig, annat än till dem som jobbar på avdelningen, eller om man vill gå till media eller göra en anmälan till patientnämnden. Man gör inget för att ta tillvara på berättelser om mindre allvarliga händelser, av strukturer eller bemötande som inte är ok, och man gör inget för att visa att patienter kan lita på att bli tagna på allvar, hörda, trodda, eller få hjälp med de skador de fått av händelser i psykiatrin.

De bara litar på att patienter litar på personalen, så som de själva litar på sin personal. Vilket såklart får mig att vilja skrika "men fattar ni ingenting?!" en sista gång innan jag klickar mig bort från artikeln.



Relaterade texter på bloggen:

• Härskartekniker i psykiatrin. Bonus. Konstruktivism. (Allting ligger hos dig, i dig, beror på dig).
• Härskartekniker. Hur man kan göra om man inte vill falla in i konstruktivism.
• Snälla. Säg att det är katastrof när det är det.
• Och när ni reder upp de här katastroferna så kommer ni ihåg att patienterna också finns?
• "Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."
• Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Allt jag är, allt jag gör, allt jag rör blir till luft.

Efter att ha varit sjukskriven i många år har jag nu klarat ett läsårs heltidsstudier. Ok, det har varit med väldig möda, det går med nöd och näppe. Jag är egentligen för sjuk. Men ändå. Mina poäng ramlar in, jag har fått tillräckligt många för att inte bli ovän med csn, och det är väl ett bra mått på att ha klarat det, rent prestationsmässigt.

Dessutom har jag gett ut en bok, hållit denna bloggen vid liv (nästan hela tiden), blivit stödperson på 7 cups of tea. Och förutom det har jag faktiskt tagit hand om mig och katten, parerat vårdens brister (igen) och bristen på vård (igen), fortsatt att rehabilitera mig i stort sett på egen hand, och sett till att klara de smällar jag fått.

Jag tycker ändå det är bra gjort. Och jag som tidigare balanserade mitt liv alldeles för mycket på en grund av prestationer och tillskrev dem för stort värde, inser att jag inte klarar att ge dem någon tyngd alls nu.

Det pratades en del om hur jobbigt det är att börja med aktiviteter igen när man varit sjukskriven länge. Då, när jag fortfarande var sjukskriven. Och det är kanske nåt fel på mig, jag har aldrig varit så bra på att vara normal, men det är inte alls samma saker som det pratats om som är jobbiga för mig.

En del saker kunde jag räkna ut skulle bli jobbiga, tex att min nacke och mina fingrar tar stryk av allt läsande och skrivande, och att smärtproblematiken förvärras av det, eller att min trötthetsproblematik inte precis mår bra av att jag har en högre arbetsbelastning än vad som är lämpligt i förhållande till min sjukdomsnivå. I perioder är det svårt att få ihop livet så nåt mer än studierna ryms, och det är inte bra, det mår jag ju inte bra av. Allt det där oroade jag mig för redan på förhand, men det gjorde ingen i vården och myndigheterna. Jag förstod aldrig varför, men det var som att min rädsla att försämras i min sjukdom när jag hoppade direkt på en för hög aktivitetsnivå bara var.. oväsentlig. Som att det inte var en reell risk, som att mina problem aldrig varit något reellt.

Det är så lätt att upplösa allt med sina färdiga blanketter, formulär, bilder av vad det är att vara sjuk, men jag förstod nog aldrig det ändå, hur det sjuka kan ha så liten betydelse i tankar om vad som kan bli problematiskt i att gå från sjukskrivning till heltidsaktivitet. Det var som att jag bara inbillade mig det, att det kunde vara så. Det var som att mina problem förvandlades till luft.

Vad var då viktigt? Jag vet inte. Det de pratade mest om handlade om passivisering och att ta sig ur passivisering. Det var där fokus låg hos den läkare jag träffade förra året, och hos några tidigare med. Och hos myndigheterna? Jag vet inte faktiskt, lite om passivisering där med. Kanske en oro för sånt som om jag klarade att fylla i ansökningsblanketter, få in dem i tid. Jag kan tänka mig att det är något som är ett problem för många, men jag har aldrig nånsin haft problem med sånt. Till och med när jag mådde som sämst och låg i en liten hög på en säng på en slutenvårdsavdelning samlade jag ihop mina papper och betalde mina räkningar i tid, nån dag innan månaden var slut. Jag tror inte det är ett gott tecken egentligen, jag tror det handlar om noll tillit till att saker ordnar sig, att nån annan kan ta över. Jag tror att allt hänger på mig. Det är inte så sunt. Men jag får in mina papper i tid. Alltid.

Så. Det systemet oroade sig för och kunde ge mig stöd utifrån var passivisering och problem att hålla ordning på saker. Det jag oroade mig för var att belasta mig för mycket och försämras i mitt sjuka, och att inte ha utrymme nog för att balansera det.

Hur blev det då? Hur är det då? Ja, kan väl sammanfatta det med att det var jag som hade rätt, min oro som var förankrad i verkligheten. Och att en del andra saker dykt upp, som varit oväntade för mig. (Jag skrev lite tidigare, tex här: Vem är jag då, efter all denna tid, med all denna oförmåga?)

En sak som varit helt oväntad för mig är att jag förhåller mig till mina prestationer som att de är helt utan betydelse, som att de är luft, ingenting. Det har jag med mig från sjukskrivningsåren. För allt jag gjort då, alla kamper, alla kunskaper jag skaffat, alla böcker jag läst, alla ord jag behövt hitta för att kunna ha en chans att nå fram till vården. Allt jag gjort för att hålla ihop mitt liv, ordna det, skapa innehåll till livet fast mitt rörelseutrymme var extremt litet, både fysiskt och på andra sätt. Allt jobb jag gjort för att komma vidare med mig själv. Allt. Man har sett det som ingenting. Inte alltid, men för det mesta. När man från vårdens eller myndigheternas sida ser på mina sjukskrivna år är det som att de varit fyllda av stillastående luft.

Jag vet att det inte är sant, jag trodde det var djupt rotat i mig, allt jag gjort, allt jag varit tvungen att göra, allt jobb. Men inget jag gjort har räknats. Om man sammanfattar de sjukskrivna årens jobb, så verkar det oftast ses som rimligt att klassa mig som passiviserad.

Och när jag klassas som passiviserad när jag sliter dygnet runt, då är det kanske inte så konstigt att det jag gör nu är svårt att ge tyngd. Det är faktiskt en mindre sak att plugga på heltid än att kämpa med traumareaktioner. En enklare. Ett lättare jobb. Och jag vet att det är ett sånt jobb som spelar roll i andras ögon, till skillnad från det där att hålla sig vid liv, det räknas liksom aldrig. Men det har varit så massivt. Budskapet att det jag gör är ingenting. Det har varit så mycket auktoritet från så många personer, om man samlar den och lägger på hög så blir det ett berg. Ett berg av åsikten att det jag gör är passivitet, luft.

Jag visste inte att det var så starkt, att det genomsyrade mig och min egen syn på mina prestationer så mycket att jag har svårt att känna att de har betydelse, att de är något annat än luft. Men jag har det. Jag har svårt att känna att det är någonting. Det sitter djupt inne i min ryggrad. Det ni lärde mig. Att det spelar ingen roll vad jag gör, hur hårt jag jobbar, hur mycket jag kämpar. Det jag gör räknas som luft, passivitet, ingenting.

Det finns många såna strukturer, som säger att sjukas jobb inte räknas. Dels det som handlar om att behandling och de kamper behandlingar eller brist på behandlingar innebär inte räknas som nåt alls, men också i annat. Budskap i samhället. Att sånt som brukar räknas som lönearbete inte längre gör det om det är någon sjukskriven som utför det. Är man sjukskriven och jobbar i nån form av aktivitet, praktik, sysselsättning, då kan man mycket väl leva på socialbidrag eller mycket låg ersättning från försäkringskassan. Det sjuka gör räknas inte, inte på riktigt. Inte som om det var en frisk människa som gjorde det. En sån som räknas, och vars prestationer räknas. När det är en frisk som jobbar ska hen belönas med lön. När det är en sjuk som jobbar ska hen visa tacksamhet för att samhället visar godhet som ger hen chansen att få jobba. Så är det indelat.

Det är ingen skada på samma sätt som annat som jag har med mig från vården. Det är inget blödande sår, ingen skärande smärta. Men detta att jag inte är någon, detta att det jag gör inte är någonting. Allt detta oseende som genomsyrar så mycket om man är sjukskriven, utelämnad till vård, myndigheter. Jag hatar att det är så, men det är som att oseendet smittar, som att jag inte kan se mig, för att jag inte blivit sedd. Jag kan inte fullt ut se att jag finns, att jag har ett värde, att det jag gör och ger spelar roll och har betydelse. Jag vet att det är så, och jag vet samtidigt inte det. Jag har tömts på det igen och igen. Och det enda motgiftet är att hitta andra ögon som ser mig, andra människor som jag kan finnas hos. Och lite i taget hitta tillbaka. Lite i taget se att nej, mitt liv är visst inte luft. Inte jag, inte mina problem, och inte heller mina prestationer. Det är inte luft. Jag är inte luft. Det är liv. Det jag gör ska räknas som att det är något. Det jag gör spelar roll. Det finns en tyngd i det.

Och bortom det som handlar bara om mig själv så undrar jag hur det blev såhär, och om det måste vara så? Ok att sjuka människor måste få lov att göra mindre, men det vi gör, varför ska det tillskrivas mindre tyngd, mindre betydelse, inte värderas på samma sätt? Jag förstår det inte.

*

Monica Armini har skrivit lite om detta här: Lämna inte de sjuka utanför.

En arbetsrelaterad nyhet som gjorde mig glad finns här: Max: ”Det mest lönsamma vi gjort”

Pebbles Karlsson Ambrose skriver om arbete som "behandling", ett annat perspektiv på frågan om sjuka och arbete.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Kanske är det först genom någon annan jag kan börja se mig själv.

Ibland känns det som att andra säger saker bättre än man själv gör. Som att man famlar efter orden, men inte hittar de som säger det man vill säga. Kanske är det för att jag använt mina ord på andra håll nu de senaste dagarna, kanske räckte de inte hela vägen hit, till bloggen. Ibland är det så. Så idag ger jag några tips på saker ni borde läsa (eller titta på) istället för en egen text.


1. Att öppna ögonen tar inte bort smärtan men driver oss framåt på bloggen Patientperspektiv. 

"En konsekvens av att vara en sådan patient, en orelaterbar patient som klassas som utmanande, är att jag många gånger har tvivlat på mig själv. Fram till för ett år sedan var jag övertygad om att det var mig det var fel på eftersom jag inte kunde passa in i vården. Det var många år av smärta och självförebråelser, många timmar av frustration och förvirring."


2. - (texterna borttagna på bloggen där de fanns.)


3. Dokumentären När pianisten kom till psyket.
(Finns kvar tom 9 september 2015.)

"Konsertpianisten James Rhodes tar med sig pianot till en psykiatrisk klinik i England. Efter att själv ha drabbats av psykisk ohälsa och fått hjälp av musiken är detta något som han vill förmedla vidare."

Dokumentären är väldigt vacker och väldigt smärtsam, och lite i smyg (för det skulle ju bara vara en sak, den här punkten) vill jag också tipsa om hans skrivor, tex Now Would All Freudians Please Stand Aside (jag blir så glad av klassiska skivor med såna namn) eller Jimmy: James Rhodes Live in Brighton (med väldigt bra mellansnack).


4. Emily McDowells empati-kort.

Det finns nåt i alla de sakerna som handlar om att inte längre vara så ensam. Nåt om att när andra människors historier vävs samman med min egen, så blir det annorlunda. Kanske är det först då jag blir tydlig, begriplig. Kanske är det först då mina färger klarnar och jag inte längre behöver tänka att mitt trassel borde vara en fyrkant. Kanske är det där, i punkterna där möten sker, genom ord eller på andra sätt, som det blir möjligt att handskas med det som egentligen är för smärtsamt. Och kanske behöver vi alltid någon annan. Någon som vet hur det är. Som förstår hur man kan vilja slåss av välmenande uppmuntrande fraser som är tänkta att vara till tröst.


Och två tips till, med annat fokus:


5. Personal inom psykiatrin känner sig ofta maktlös

"Personal som arbetar inom psykiatrin bär ofta på känslor av maktlöshet i sin yrkesroll. Det säger Veikko Pelto-Piri, forskare i medicin vid Örebro universitet. Han har undersökt hur personal tänker och agerar kring olika etiska aspekter av sitt arbete inom psykiatrisk slutenvård."

6. Vårdares makt och patienters vanmakt

"Hur hanterar personalen sina svårigheter att bemöta patienter i psykiatrisk omvårdnad? Den frågan besvaras av Per Enarsson i den avhandling han försvarar vid Umeå universitet den 25 maj.

Svaret är ofta att vårdarna pratar sig samman om ett likartat bemötande,”ett personalgemensamt förhållningssätt”. De intervjuade vårdarna, som arbetade på psykiatriska vårdavdelningar eller i kommunala gruppboenden, angav att patientens behov står i centrum för ett personalgemensamt förhållningssätt – men avhandlingen visar att det istället är vårdarnas egna behov av trygghet och förutsägbarhet i vardagen som ligger bakom patientbemötandet. Särskilt svårt hade vårdarna att hantera situationer när de upplevde att de inte fick vara ifred för patienten."

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Upplevelser man inte har med sig. (När jag är konstig för er.)

Jag tänker en del på det där att vara konstig. Att inte uppfylla kriterierna för att vara normal. Inte för att de finns tydligt definierade nånstans eller är något orubbligt, men ändå. De finns ju där.

Jag har en sån fas. Tänker på vem jag är i andras ögon. Och kanske vem jag är i mina egna. Mycket av de senaste tio åren har varit ett töcken av kamp. Och nu återvänder jag till något lite verkligare, lite lugnare, lite mer vardagligt. De där tio åren kommer på nåt sätt ifatt mig samtidigt. Det är rätt stor skillnad ändå, på att vara 24 eller 34. Människor jag möter förväntar sig något annat av mig.

Jag inser att det avgörande i känslan av att vara konstig inte är vad de tio åren varit fyllda av. Det är vad de inte innehållit. Det är inte all denna kamp, att leva så nära undergången, att ingenting fått vara självklart. Att jag dissocierat, hallucinerat, tappat bort mig, fallit i bitar, pusslat ihop mig, allt det där. Det är inte det. Det är faktiskt så, det är inte det som gör att jag känner mig konstig.

Det är de där upplevelserna jag inte har med mig, men som jag förväntas ha. Jag har inte utbildat mig, jag har läst några kurser, men jag har aldrig blivit något, jag är inte där än. Har nästan inte kommit nånstans i det. (Och visst, alla har inte nån högre utbildning, men i min socialklass har folk i allmänhet det). Jag har inte jobbat. Det är det konstigaste med mig. Jag har inte med mig såna erfarenheter, upplevelser. Allt det som tas för givet, ses som självklart. Att veta hur det är. Att jobba på samma plats tills man är utled på det. Att ha arbetskamrater på gott och ont. Att inte få fast jobb, behöva hoppa runt, oroa sig för att inte få något nytt jobb. Att ha perioder av arbetslöshet och all stress det innebär. Jag har inget alls av det med mig.

Det är nog det konstigaste med mig.

Det är konstigt också att jag inte hunnit har så många relationer. De flesta jag känner har hunnit ha några längre seriösa förhållanden, eller möjligen inte så många, men i så fall någon som varat under mycket lång tid. Det händer ju saker med en i det, man lär sig saker om sig själv och andra. Om att lämna, bli lämnad, om att krisa i relationer. Allt det där. Jag vet lite om det nu, men jag känner en brist också där, att det tas för givet att jag har något med mig som jag inte har.

Och så är det de där andra sakerna, som inte verkar så stora. Ni vet, sånt som att resa, drälla på oändligt många konserter, hinna se det ena och det andra. Bära på den sortens berättelser av saker man gjort. Jag har en del, men det mesta är så längesen, avlägset. Och när det handlar om att upptäcka världen har jag nästan inget. Jag har nästan inte varit nånstans.

Jag vet ju att jag har annat med mig istället, jag har upplevelser med mig som format mig, som gett mig något på olika sätt. Jag har handskats med så väldigt mycket smärta och upptäckt att jag kan överleva. Jag har mött människor och deras utsatthet när jag sökt andra som är som jag, folk att spegla mig i. Jag har lärt mig saker, jag med. Jag har varit med om saker, jag också.

Men det är egentligen inte att de sakerna så mycket handlar om eller tar avstamp i att må dåligt, som får mig att känna mig konstig. Det är det där att jag känner mig efter, att jag inte hunnit samla på mig det andra, det vanliga. Sånt som alla väl vet hur det är.

Nej. Jag vet inte hur det är. Jag vet hur något annat är, men inte det, inte det helt vanligt normala.

Och jag inser att jag börjat ljuga. Jag tänker inte att jag skäms för att jag mår dåligt, att jag vill gömma det. Men så står jag här med en främmande vaktmästare som bara ska fixa nåt, och så säger jag att jag pluggar istället. För det är ju lättare, normalare. Och nästan sant. Eller, inte alls sant, men ganska nära till hands. Och jag gör det igen. Och igen. Och undrar när jag bestämde mig för att göra så. Lägga på en yta av normalitet som inte är sann. Jag gör det nog för att slippa orka följdfrågorna. De kommer ändå ibland. För jag är så mycket äldre nu. Det förväntas inte av mig bara att jag ska ha en normal sysselsättning i nuet, det förväntas att jag ska ha hunnit göra något innan också. Så om jag säger att jag pluggar är den logiska följdfrågan vad jag gjorde innan. Säger jag att jag är sjuk är det också vanligt, vanligare än att fråga vad problemet egentligen är.

De undrar vad jag gör egentligen, vad jag gjorde före.

Det finns inget före.

Det har aldrig funnits något vuxet liv före detta som handlade om att gå under. Det är det konstigaste med mig. Undergången är det valfritt att berätta om. Kamperna och symptomen på att allt var katastrof är det ingen som frågar om sådär som artighetsfråga om man bara ska kallprata en stund. Men det normala. Om det inte är nu, då undrar de hur det såg ut före att det försvann, som om man söker närmaste normala punkt.

Det finns inget före. Inne i mig säger jag det tyst varje gång.

Och jag tänker att det närmaste normala punkten i mitt liv ligger i framtiden, även om det kanske dröjer ett tag till innan jag når dit. För före de här senaste tio åren handlade det om att fungera ibland, ganska korta perioder. Det handlade om att kontrollera kaos, det var inget hållbart, inte tillräckligt för att nå upp till nivån av normalt.

Högt säger jag något annat. Något överslätande som inte betyder något alls och därför lika gärna kunde betyda att det normala inte var så längesen, att jag är ganska vanlig ändå.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

När ni lämnar mig ensam med oron kring vem jag är i era ögon.

Det var någon som föreslog en neuropsykiatrisk utredning. Då för längesen, när jag var ett problem de tänkte lösa, när jag skulle lägga allt i deras händer och lita på att det var de som hade kunskap nog att förstå vad felet var.

(Då, när det var viktigt att inte lyssna på nåt jag sa, och att upprätthålla föreställningen att jag inte kunde prata, så fanns det ju inte ens nån anledning att försöka höra mig. Det var ändå inte så att jag kunde förstå nåt, kunde sitta inne med en kunskap om mig själv, det var aldrig så, att de letade efter svaren med mig. Jag skulle överlämna information om mina symptom, sen var resten deras sak. Ingenting handlade om mig, jag var reducerad till att vara bäraren av problemen, resten av det jag var, tänkte, kände, hade med mig, det var ungefär ingenting, åtminstone ingenting av värde, kunde avrundas till noll.)

Jag trodde det betydde att de skulle undersöka om jag hade en hjärnskada eller var utvecklingsstörd. Jag blev mycket förolämpad.

Jag har inte tänkt på det så många gånger sen, det var inte en särskilt stor sak. Inte då. Bara en av alla saker som stod för samma syn på mig, på problemen.

Den utredningen blev aldrig av. Kanske passade inte mina symptom in på den gruppen av problem, eftersom det aldrig kommit på tal igen tror jag att det är rimligt att tänka att det var så. Att det egentligen mest var att famla efter svaret på frågan om vad problemet egentligen var, och att de var vilse och egentligen visste det själv, men aldrig släppte den där inställningen att det var de som skulle ha svaren och jag som hade problemen, att det var så det måste vara uppdelat. Att det var bättre att föreslå något på måfå än att inte ha något att komma med, eller släppa bilden att det var de som skulle lösa det till mig. (Som att det är det och bara det som är att hjälpa någon som mår dåligt.)

Även om jag sällan tänkt på just detta så återkommer jag i tankarna på problemet med språk. Hur psykiatrin har ett eget språk, krångligt och fullt med fackord och definitioner, som det för ofta tas för givet att människor ska förstå.

Hur svårt hade det varit att säga bara lite mer? Typ. Vi funderar på att göra denna utredningen, för att undersöka om du kanske uppfyller kriterierna för diagnosen xxx eller xxx. Det skulle kunna förklara dina problem på det här eller det här sättet, och då skulle man kunna hjälpa dig såhär eller såhär.

Det hade tagit ett par minuter, och betytt så mycket. Gjort verkligheten i psykiatrin mer begriplig och hanterbar. För det var inte bara detta, inte bara detta ordet som var obegripligt, det var så hela tiden. Nu vet jag ju vad det betyder, och jag har tillgång till google, en massa bra informationskällor på nätet, och människor som kan hjälpa mig att förklara om något är obegripligt. Nu har jag varit en del av psykiatrin tillräckligt länge för att förstå det mesta av psykiatrispråket, och jag har läst texter nog för att förstå förklaringarna om jag slår upp ett begrepp någonstans.

Då. Jag hade inte det då. Det handlar inte bara om att nätet inte var lika välfyllt. Det handlar minst lika mycket om att det var en ny värld för mig, och att jag inte hade någon som hjälpte mig att förstå. Vissa saker fanns det folk jag kunde fråga om, men inte allt. Dessutom bar jag på så mycket skam och tystnad då. Och vissa saker är svårare än andra att klara att ta i sin mun. Jag klarade aldrig att fråga någon om detta. Klarade aldrig att säga ”Men tror ni/de att jag är hjärnskadad?” Det fanns för mycket skam där, i att någon ens kunde tro det om mig.

Nu var det ju inte det det betydde, det de trodde. Men jag trodde det, och blev lämnad ensam med oron kring vem jag var i deras ögon. Helt i onödan.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Larm? Nej, de behövs inte, ni ska ändå inte använda dem.

Jag återkommer i mina tankar till det här att (slutenvårds)psykiatrin är en egen värld, med andra villkor, som man förväntas förstå av sig själv. Som om det var självklart, som att man fattade allt av sig själv, bara man tog steget in i världen, steget över tröskeln till en avdelning. Idag tänker jag på det här med larm. På somatiska avdelningar kan det hända att man blir uppmanad att stanna på sitt rum och ringa på larmet om man vill nåt, för att undvika det potentiella kaos som kan bli om alla som är sjuka går runt i korridorerna och letar efter nån som kan hjälpa. Jag vet inte om det är vanligast att det är så, men det kan vara så. Och i vilket fall är det normalt på såna avdelningar att man använder larmet när man vill, när man behöver hjälp, när man behöver personalen. Det är så det går till, det är därför det finns en liten röd knapp vid ens säng. För att man ska trycka på den om man behöver något.

I psykiatrin är det inte alls så. Det finns förvisso larmknappar där, men det är inte alls självklart att det är ok att använda dem. Tvärtom, man riskerar att bli utskälld om man gör det. Vilket ingen berättar för en, det får man själv förstå genom att göra misstaget att trycka på knappen, eller se vad som händer om någon annan gör det. På de avdelningar jag varit förväntas man söka hjälp aktivt. Om man inte gör det kan man inte räkna med att få någon hjälp. (Att det finns tillstånd när det är nästan omöjligt att klara det har ingen betydelse, hjälpen är villkorad med hjälpsökande, och att vara på en avdelning är inte hjälpsökande nog, man måste klara att söka hjälp i varje situation man kan tänkas behöva hjälp.) Att trycka på larmknappen skulle ju rimligen kunna tolkas som ett aktivt hjälpsökande, eftersom det är vad det brukar räknas som, på andra sorters avdelningar, och eftersom den som trycker på larmknappen förmodligen gör det i syfte att söka hjälp. Om avdelningarna är uppbyggda så mycket utifrån att man aktivt måste söka hjälp, borde det logiskt sett vara bra när patienter trycker på larmknapparna och visar att de behöver hjälp.

Men nej, så är det inte. Jag har upplevt det som att de flesta som trycker på sin larmknapp blir tolkade som störande istället. Inte hjälpsökande. För att det ska räknas som att man söker hjälp ska man nämligen resa sig ur sängen, gå ut ur sitt rum, leta upp nån personal som har tid, och verbalt och med lugn och sansad ton formulera en önskan om hjälp.

Det är det såklart inte heller någon som gör tydligt för en, att det är det enda acceptabla sättet att visa att man behöver hjälp, och att allt som involverar olika sorters oförmågor eller känslomässiga utspel istället ofta blir tolkat som manipulationer eller störningar. Alltså: det är ingen som gör tydligt för en att man måste bete sig väldigt friskt och balanserat när man söker hjälp i sitt sjuka och/eller obalanserade tillstånd, för att räknas som trovärdig. Det är inte heller någon som gör tydligt för en att man ändå riskerar att inte bli tagen på allvar, eftersom det friska beteendet inte passar ihop med det sjuka man söker hjälp för, så även om man lyckas kontrollera sig och söka hjälp på det accepterade sättet, så riskerar man att bli misstrodd. Ingen informerar en om att alla sätt att visa att man behöver hjälp på är fel på något sätt, och att det kan vara ett helt hopplöst företag att bli hörd, sedd, trodd. Men det är litegrann en annan fråga.

Tillbaka till larmen. Det är alltså inte självklart att någon som trycker på en larmknapp tolkas som hjälpsökande. Det kan nog vara bra på sina sätt att uppmuntra patienter i psykiatrin att ta sig ut ur sina rum istället för att trycka på en knapp när de mår dåligt. Ibland tappar det bara alla proportioner. Som när jag delade rum med en patient som fick ångestattacker som liknade epilepsianfall. Att hon stannade i sin säng och larmade när de började gjorde att hon minskade risken för att skada sig betydligt. Om hon gick ut i korridoren och ramlade ihop och låg där och skakade riskerade hon både att skada sig och att skrämma andra patienter. Men inte ens då var det riktigt ok att använda larmknappen.

Jag har nog aldrig hört någon i personalen en enda gång säga att det var bra att någon larmade. Däremot har jag hört utskällningar, sura utläggningar, och också prat från behandlare om att det var bra att larmknappen vid en viss säng varit trasig/inte inkopplad, eftersom hen tryckte på den hela tiden. Som att det ens skulle vara ok, att ha larmknappar det inte går att larma med.

Orsaken till att jag tänker på detta just nu är våldtäktfsallet på Piva. (Igen. Ja, jag tänker fortfarande mycket på det.) Sydsvenskan skrev om det häromdagen, eftersom åtalet lämnats in nu. Och det visar sig att den våldtagna kvinnan försökt larma genom en larmknapp. Och att den inte fungerade.

Jag vet såklart inte varför den inte fungerade, men det borde vara självklart att ha fungerande larmknappar på en psykiatrisk avdelning, lika självklart som det är det på andra avdelningar. På en avdelning som Piva, där det är så stor risk för våld, borde det inte bara vara självklart, det borde ses som nödvändigt. Jag kan inte tänka mig att en enda i personalen skulle kunna tänka sig att jobba på Piva utan att ha en fungerande larmknapp lätt tillgänglig i kläderna. Och om arbetsgivaren skulle försöka komma undan med nåt sånt tänker jag mig att facket skulle protestera högljutt. För om man jobbar på en avdelning där det är så stor risk för våld, kan det inte vara ok arbetsmiljömässigt att utsätta sig för den fara det skulle innebära att vara utan möjlighet att larma.

Nej, jag kan inte tänka mig att det skulle vara ok att lämna personal utan möjlighet att larma. Däremot tror jag man ser annorlunda på patienters behov av att ha möjlighet att larma. Trots att de vistas på samma avdelning, trots att de också löper risk för att utsättas för våld. Och trots att de faktiskt vistas där dygnet runt, ofta mot sin vilja, och är sårbara och utsatta på fler sätt än personalen är, genom hur dåligt de mår. Jag kan tänka mig att man ändå inte ser lika allvarligt på det om någon/några av patienternas larmknappar är ur funktion.

Vem bevakar egentligen patienternas intressen vad gäller sånt? Facket brukar ha ett skyddsombud man kan vända sig till om arbetsmiljön inte uppfyller de krav som finns. Vem är patienternas skyddsombud? Vem tar den sortens strider, bevakar den sortens intressen?

Jag tror att man tänker sig att det är personalen på avdelningarna som ska vara ansvariga också för patienternas perspektiv, men är det verkligen en bra idé? Är det en modell som alltid håller? Och vad händer när personalen inte tar bristerna på allvar eller har kraft över för att reflektera över vilka brister som finns? Kan man ens klara att se hur det kan bli från patienternas perspektiv, om man samtidigt är behandlare på samma avdelning?

Det är arbetsgivarnas ansvar att se till att det finns en bra arbetsmiljö, så att anställda inte blir utsatta för orimliga risker. Om arbetsgivarna inte tar det ansvaret kan man alltid vända sig till facket, man behöver inte stå ensam.

Det är personalens ansvar att se till att det är en bra miljö för patienter, att de blir bra behandlade och inte utsatta för orimliga risker. Om personalen inte tar det ansvaret, vem vänder man då sig till? Jag tror att man för det mesta står ensam då. Alldeles för ensam.



Jag har tidigare skrivit om våldtäkten på Piva här:
Helgen kom, då hände inget.
En vård som struntar i hur man mår. Hur ska man kunna börja må ok där?
Det fanns ett vittne, ändå var det oklart om det hänt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Ett sjukt objekt eller ett sjukt subjekt?

Bara en tanke till om detta med identitet som sjuk. Sen ska jag gå vidare, tänka på nåt annat, skriva om nåt som är mindre, enklare. Tydligare.

Men först detta. Också denna tanken behöver få finnas, få plats, formuleras.

Finns det inte en risk att man skapar en känsla av identitet utifrån sina problem, som ett sätt att trots problemen kunna förbli ett subjekt? Finns det inte något ytterst problematiskt i detta att man av vården, politikerna, myndigheterna, hela tiden förminskas till ett objekt?

I psykiatrin har jag så ofta upplevt det som att det centrala är att se mig som ett objekt, en sjukdomsbild, en symptomsamling. Att det andra är mindre viktigt, och att vad problemen gör med mig som person också kan vara mindre viktigt, att det är just detta att definiera det sjuka, få in det i rätt fack, sätta rätt etikett på det, och sen försöka behandla det, som är det centrala. Inte jag, oavsett om jag ser mig som sjuk i första hand eller som mer än så. Jag är inte viktig i de sammanhangen, bara som bärare av symptom. Jag som person försvinner bort nästan helt, blir oviktig. Det är inte som person jag får finnas då, bara som behandlingsobjekt. Och efter att ha hittat en diagnos man tror stämmer, är det den som är viktig. Går det inte att hitta en passande diagnos, är det ändå inte jag som blir viktig, och hur jag mår. Utan det: att jag är ett objekt som inte passar in i mallarna.

Med myndigheterna kan det vara lite olika, beroende på situation. Men jag har alltid fått byta handläggare ofta, sällan har jag träffat nån mer än en gång, min längsta kontakt på försäkringskassan var drygt ett år, på soc har jag haft nån lite längre än så. Men för det mesta har jag inte haft kontakt med samma person tillräckligt längre för att ha en chans att bygga upp relation nog för att bli någon för den andre. Där brukar jag bli ett fall, en arbetsuppgift, en inskickad blankett, någon i rehabiliteringskedjan. (Någon som inte passar in i rehabiliteringskedjan, modellen, ett objekt som inte heller här passar i de angivna mallarna.)

Och med politikerna, genom media. Där finns det för all del historier om människor som mår dåligt ibland, men när det handlar om politiken är vi alla förvandlade till siffror, statistik, en del av en procentsats i en redogörelse för något. Och vi som är sjukskrivna, vi med vårdbehov, oss har det pratats en del om. Eller, inte oss som personer. Bara vem vi är, i siffror, och hur man kan lösa problemet med den kostnad vi är. Det har presenterats så mycket åsikter som handlar om att alla kan jobba, om de bara får rätt uppgifter, och problematiserats kring "diffusa diagnoser" och hur det ska bli svårare att klassas som sjuk. Jag vet inte ens om jag känner mig som ett objekt i det sammanhanget, för det mesta är jag väl mycket mindre än så, ett gruskorn i maskineriet. Men något är jag, där i det politiska, i siffrorna.

Något. Inte någon.

Är det inte en helt grundläggande sak att vilja vara någon? Att det att förminskas till att bli något, ett objekt, känns helt fel, strider mot nåt djupt mänskligt? Jag tror det, att det är så. Men kanske utgår jag bara från mig själv, från min känsla av hur saker ligger till, kanske finns det ingen sanning i det.

Men jag tänker mig att om man blir förvandlad till ett sjukt objekt i för många sammanhang, om det är återkommande i situationer som spelar stor roll för en, där viktiga saker står på spel, där makt utövas mot en, där man skulle behöva få vara någon, då borde det kunna vara så att man i ren självbevarelsedrift går in i en starkare identitet av att vara en sjuk person.

Alltså: en sjuk person. Ett sjukt subjekt. En människa med problem.

I trots mot och kamp mot det som handlar om att bli reducerad till ett objekt, något annat än en människa.

Jag tänker på det, om det är så, om det är nåt som spelar roll. Om det att behöva kämpa för att vara ett subjekt skapar starkare identifiering som en sjuk människa, identifiering med problemen. Tänker på vad som skulle hända om det var annorlunda, om det skulle ha betydelse för detta med identitet. Om jag alltid blev bemött som en person, om jag fick vara någon, i alla kontakter med vården, myndigheterna, i den sortens situationer. Om jag slapp kampen som handlar om att få vara någon, slapp kämpa för min rätt att vara en person, vad skulle det då förändra?

Jag vet inte. Jag identifierar mig inte med mina problem, så jag kan inte utgå från mig själv i det, om det skulle spela roll. För min del föder det nog mest en ilska som jag använder för att skapa mig tydligare konturer som handlar om att vara mer än det som inte fungerar, det sjuka, det jag reduceras till när jag blir mött som ett objekt. Skulle inte liknande motreaktioner mot att ses som ett objekt kunna göra att man går starkare in i identiteten som sjuk, för att skapa mänskliga konturer i det sjuka, åtminstone få vara någon?

Jag vet inte. Kanske ligger det för nära, är för likt, det som handlar om att reduceras till ett objekt och att reducera sig själv genom att identifiera sig med sina problem. Kanske kan inte det ena vara en motreaktion mot det andra då. Det är bara en tanke, jag behövde formulera den. Och i vilket fall, om det ligger så nära, gränsar till varandra, vad skulle då hända om man blev mött som ett subjekt? Skulle det inte kunna vara en väg att lättare hitta en annan identitet än den sjuka?

Jag vet inte. Det är för komplicerat, det här med identitet. Men det finns nåt där, i detta som handlar om subjekt och objekt. Att i sin identitet behöva få vara ett subjekt, även om man mår dåligt, och att man så ofta blir mött som ett objekt. Det finns nåt där som spelar roll. Men jag kanske inte kan komma fram till vad, hur mycket jag än tänker nu. Så det får vara så, även detta inlägget får vara utan tydlig slutsats, utan snygg slutkläm. Jag tror det finns nåt där, i spänningen mellan att vara ett subjekt och att mötas som ett objekt. Men vad det är vet jag inte säkert. Bara att det är något.



Inlägget är till viss del en fortsättning på dessa två inläggen:
Att identifiera sig med sina problem eller sin diagnos.
Men är det alltid möjligt att klara av att inte identifiera sig med sina problem?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Men är det alltid möjligt att klara av att inte identifiera sig med sina problem?

Jag tänker på det där med identitet. Vad man skapar sin identitet utifrån, och hur mycket av den man klarar att hålla kvar helt på egen hand, om man inte får bekräftelse på den. Om ingen annan ser det man bygger sin identitet på. Ett kort tag är en sak, men en längre tid? Några år, många år? Vilka saker klarar man att inte tappa bort då, i bilden av sig själv? Och hur mycket av det man är (eller skulle kunna vara) har man inte med sig i sin bild av sig själv just för att ingen sett det, hjälpt en genom att bekräfta?

Jag tror det är rätt lite som man klarar att hitta och hålla kvar på egen hand. Kanske kan man ha kvar känslan av att man har vissa egenskaper eller förmågor om man under en lång period blivit mycket stärkt i att det är så. Att det då inte så lätt försvinner bort. Men ändå. Jag tror det är svårt. Detta att ha en bild av sig själv som inte sitter ihop med med de bilder andra ger en, av vem de tycker att man är.

Det finns såklart flera nivåer i det, som handlar om vad man klarar att hålla kvar på egen hand, och hur länge. Jag tror tex det kan vara plågsamt om man byter känsla av vem man är väldigt lätt, så det är nästan helt beroende av vilket sammanhang man befinner sig i, även om man växlar mellan olika bilder av sig själv där man har positiva egenskaper. Om man inte klarar att känna att det finns nåt stabilt bakom de olika rollerna, som inte förändras så lätt, och inte från dag till dag. Om ens känsla av identitet blir nästan helt överlämnad till andra.

Men tänker fortfarande mest utifrån att identifiera sig med sina problem. Hur det kan bli så. För jag tror inte att det alltid handlar om en väldigt svag känsla av vem man är, det är för enkelt, och då skulle det att man identifierar sig med sina problem lätt kunna botas om nån hamnade i ett sammanhang där annat än problemen uppmärksammades. Till viss del är det kanske så, men inte alltid, och jag tror det sällan är hela orsaken.

För vad händer om man inte blir sedd i det man är, om man bara blir sedd i det som är problem? Om man tex hamnar med en vardag som består av slutenvård, där man är kontrollerad i så mycket och fråntagen många möjligheter? Om man är någon som gillar att spela fotboll, men inte får gå ut ensam, och inte kan träna med sitt lag. Om man är någon som gillar att handarbeta, men varken får ha nålar, långa trådar eller saxar, pga risken att för självskadande. Om man älskar att laga mat och tänka ut nya rätter, men all mat kommer från storköket. Hur länge kan man hålla kvar det i sig, tänka att "jag är ju en sån som gör det här"? Kanske ett tag. När det fortfarande känns nära till hands att återgå, när det känns som om heldygnsvården är ett undantag från det "riktiga" livet. Men sen, när det vanliga livet blir främmande, och vården det normala, vad klarar man att hålla fast vid då?

Om det handlar om större saker, och om man hamnar i en sån situation när man är tonåring och håller på att forma sin identitet, eller när man befinner sig i en situation där hela ens liv krisat ihop, när det som varit av nån anledning brutits upp, när de vänner man haft släpper taget och försvinner bort, när man blivit av med sitt jobb, när man måste inse att det som varit är slut, och inte vet vad som ska komma. Om man är på en plats i sitt liv när man måste hitta nya bilder av sig själv, ett nytt sätt att vara. Om man inte kan luta sig mot hur man var som barn, vad man gjorde då, för att man behöver hitta ett vuxet jag. Eller om man byggt sin identitet på sitt jobb eller sammanhang, och inte längre har det kvar. Klarar man då att hitta bilder av sig själv att hålla fast vid, att hitta en känsla av vem man är, och inte tappa bort den?

Det är såklart olika. Men det finns ett problem i att hitta en känsla av det positiva man är, om man samtidigt behöver vård för psykiska problem. För att situationen i sig kan kännas så skamfylld och som ett bevis på att man är en dålig människa som inte klarar av sitt liv, eller situationen man är i. För att det kan kännas som ett misslyckande. Och också för att de människor man normalt har runt sig, de som brukar finnas där och se vad man är bra på, vem man är, hur man är, också kan plågas av att man mår så dåligt. Ju sämre man mår och desto mer vård man behöver, desto större är risken att det blir så. Att dem man har nära möter en med sin rädsla och vanmakt inför hur man mår. Att det de speglar är problemen. Att de kanske inte förmår något mer än det. Och såklart: ju sämre man mår, desto mer påverkad är man av sina symptom, av det som känns ohanterbart. Och ju mer vård man behöver, desto fler möjligheter att vara något annat än problemen blir tagna ifrån en.

Är psykiatrin då medveten om detta, och hur stor risk det är att människor går längre och längre in i en bild av att de bara är problem, att de tappar mer och mer av vem de är, mer än det? Och hur mycket det kan försvåra ett tillfrisknande? Vissa behandlare är absolut det, men jag skulle säga att systemet tyvärr tvärtom har en massa strukturer som kan förvärra det istället för att ta risken på allvar.

I psykiatrin är allt fokus på problemen, att bedöma, klassificera, behandla. Det är det man får uppmärksamhet för, det är genom dem man blir sedd. Och kanske låter det som att allt är i sin ordning, det är ju vård, då är det väl det dysfunktionella eller sjuka som ska uppmärksammas, behandlas, vara viktigt? Ja. Det ska det, men om en människa reduceras till att bara bli sedd i sina problem, finns inte då också risken att hon ser sig själv som just det? En människa reducerad till att vara bara sina problem, i alla fall om det är en längre tid, eller under perioder när behovet av vård är intensivt?

Så mycket i psykiatrin blir lätt ett destruktivt samspel. Där man kan bli rädd för att bli utan den hjälp man behöver, om man låtsas om det som är starkt i en, eller de alternativa bilder av sig själv man bär på. Där man inte vågar riskera det, om man inte vet hur man ska överleva utan hjälpen, och därför gömmer det. Inte låtsas om det. Om det är så för länge, är det inte en uppenbar risk för att man tappar bort det i sin egen bild av vem man är också? Är det inte risk att det som är synligt är det som alltmer formar bilden av en, även om man i början var medveten om att man gömde något friskt för att inte riskera att bli utan hjälp? Jag tror det.

Det finns så mycket strukturer som jag förstår är svåra att komma ifrån, men som är del av det här spelet. Det man brukar lägga ansvaret för hos patienterna, men som jag vill påstå är en del av systemet, en del av villkoren för att ens få räknas som patient. Som det här med hur svårt det är att bli tagen på allvar och få vård om man inte visar upp mycket svåra symptom. Att det finns ett sånt fokus på beteenden, och att bara de med lägst bmi, störst självmordsrisk, allvarligast självskadande kan få hjälp. Det är klart att det ska vara så, kan inte alla få hjälp måste de som mår sämst få hjälpen, allt annat vore jättekonstigt. Och det är också klart att det blir en spelregel i hjälpsystemet som uppmuntrar det sjuka, destruktiva. Jag förstår att det inte är tänkt så, men det är så.

Istället för att det ses som något entydigt bra om man som patient har tillgång till en annan identitet än den sjuka, kan man bli misstänkliggjord för det. Riskera att inte bli tagen på allvar, inte få hjälp. Kanske bli klassad som någon som bara manipulerar, lurar till sig insatser som man egentligen kunde klara sig utan. Kanske är man bara lat och vill slippa jobba? Kanske vill man smita från sitt ansvar i det vardagliga livet genom en period av slutenvård, fast man skulle kunna klara det om man bara ansträngde sig? Nej, psykiatrin som system är inte alls uppbyggt utifrån att man ska hindra människor från att göra sjukdomen till en identitet. Tvärtom, tyvärr. Sjukdomsidentiteten är en fördel, ibland en nödvändighet, om man ska bli tagen på allvar.

Men det är inte alltid det är så dåligt. Jag har minnen som är små öar av vanligt liv, trots allt, mitt i det som var ett liv helt upptaget av problemen. Det handlade aldrig om de läkarsamtal där jag försökte pressas att se och ta mina förmågor på allvar. Att ställas till svars för min oförmåga att ha dem nära på det sättet var bara skuldbeläggande, tyngande, fick mig att må dåligt. Nej. Det som spelade roll var det andra, det som var att praktiskt påminna mig om att jag också var något annat. De gånger nån började prata med mig om musik, och lät mig vara en jämlik i det. När vi kollade på ett tv-program och började prata om nåt utifrån det. När vi fick baka. När jag var inlagd på en avdelning där det var möjligt att göra utflykter, ha aktiviteter. Där det gick att få plats för något annat än det sjuka, när det gick att tycka om nåt, vilja nåt, vara något annat. Och bli påmind om de sammanhang där jag brukade vara något annat. Det spelade så stor roll. Jag orkade aldrig åka med på nån utflykt eller aktivitet då. Men bara att veta att det fanns, att det uppmuntrades, att det som handlade om nåt friskt inte var förbjudet att låtsas om. Det spelade så stor roll.

Kanske behöver vi tänka lite mer på det där. Vad som händer med någon som bara blir sedd i sina problem. Och vems ansvar det är att se något annat. Är det ok med en vård som aldrig ger uppmärksamhet på ett annat sätt än genom att fokusera på problemen? Och hur lång tid är det ok? Ett par dagar, veckor? Månader? Några år? Vem ska ta rollen att hjälpa människor att se det som inte är sjukt, om det inte finns anhöriga som klarar av att göra det?

Vi kanske borde fundera på det. Och kanske borde vi också fundera på hur mycket vården försvåras om någon bara blir sedd i sina problem. Det kanske finns något som går att göra där, något som handlar om att tillåta människor att vara människor även när de mår dåligt. Kanske går det att göra något med vårdsituationen så att det blir tillåtet att vara något mer än sina problem, lite oftare än det är nu.

Och kanske borde de existentiella skikten tas på större allvar. Frågan "Vem är jag?" spelar roll. Och om man mår mycket dåligt kanske man tappat bort svaret, eller famlar efter ett nytt. Vad händer då om psykiatrin beter sig på ett sätt som uppfattas som ett svar på frågan; "Du är problem", och i övrigt ignorerar allt som handlar om det existentiella? Det finns väl inget enkelt svar på det, eller rättare sagt är svaren väl många olika beroende på vem det handlar om, och i vilken situation hen är. Jag tror ändå att det finns något som kan göras bättre där. Som handlar om att se, och att hjälpa någon att se sig själv, hjälpa någon att se att hen är mer än det sjuka.



Detta inlägget är delvis en fortsättning på inlägget jag skrev häromdagen.
Och inlägget Ett sjukt objekt eller ett sjukt subjekt? är till viss del en fortsättning på det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras.  Kommentarfältet är inte för debatt.