Intryckskänslighet, utmattning och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

En annan övning som fanns med i mindfulnessprogrammet jag testade handlade också om uppmärksamhet och att ta in saker med alla sina sinnen. Istället för att ligga på mitt golv skulle jag gå ut. En liten promenad bara, nånstans där jag brukade gå. Och så skulle jag försöka lägga märke till allting, det som kändes, doftade, syntes, hördes, och jag tror jag skulle notera mina tankar med, och inte värdera något. Bara ta in så mycket som möjligt, och njuta av att vara närvarande i stunden och nuet.

Jag mår inte så bra. Fast det är ju aldrig som att man marknadsför mindfulness och uppmärksamhetsövningar som att de riktar sig till personer som är stabila, välmående och bara vill förbättra sin upplevelse av livet lite. Det skrivs och pratas om det som att det ska hjälpa alla, i allt, åtminstone i stort sett. Det ska hjälpa mot stress, mot smärta, kanske också mot PTSD, definitivt mot ångest, depression, självskadetendenser. Det ska höja livskvaliteten och göra att man njuter mer av livet. I stort sett allt i ens liv ska bli bättre om man bara praktiserar denna sortens övningar regelbundet. Det är så det framställs. Så jag tänkte att det var ok att jag inte mår bra. Och jag hade ju bestämt mig för att ge det en ärlig chans. Inte ge upp i första taget eller så fort jag kände motstånd.

Så jag gick ut. Och jag gjorde ett tappert försök att ta in allting. Det är några veckor sen nu, så jag minns inte i detalj, men i min kropp kändes smärta och trötthet, det gjorde ont för varje steg, det var motstånd att alls vara ute. Vårsolen var skarp och skar i mig, så som tidig vårsol gör, min kropp orkar inte med den, det är så jag är. Huvudvärken kände jag, hopplöshetskänslorna, all sorg över att jag mår så dåligt. Jag hörde människor prata, såg dem, det smällde i bildörrar, bilar hördes när de körde förbi. Och ljuden som inte brukade vara nåt särskilt blev för stora, för mycket, jag gjorde ju inget alls för att värja mig mot dem, och de invaderade mig. Jag gick bara till brevlådan och postade ett brev och sen tillbaka. Det är bara till kanten av mitt kvarter, över gatan, och så några steg till brevlådan. Allt som rörde sig gjorde att jag ville kräkas, för mitt huvud var liksom fullt av ljuden och av att ha registrerat smärta och trötthet i min kropp. Det blev för mycket. Allt blev så väldigt mycket. Och jag försökte verkligen att inte värdera, men det är obegripligt för mig hur nån kan uppmana mig till att känna njutning i detta som var. Det var så väldigt plågsamt. Inga intryck kändes positiva, bara plågsamma, för mycket, för stora, för många samtidigt. Några var neutrala, som luften, den kändes varken jobbig eller bra, den kändes bara. Och jag vet att det är värderande att definiera något som plågsamt, men jag vet inte hur jag ska göra för att skriva om det som var utan att använda värderande ord. Jag svämmades över. Det var inte njutningsfullt. Jag vet inte om det hade gått att trolla bort det plågsamma om jag lyckats hitta neutrala ord för att beskriva det, jag känner mig lite skeptisk faktiskt.

När jag öppnade porten till mitt hus stack jag ena handen i fickan. Det var mjukt där. Det kändes också starkt. Det var det enda av alla tusen intryck som kändes njutningsfullt. Och ja, det nådde mig, jag blev gråtfärdig av lättnad att något inte var plågsamt.

Jag försöker ofta förklara detta med att vara känslig för intryck, ha svårt att sortera dem, hur min hjärna inte orkar med, när jag är i vården. Jag blir i stort sett aldrig hörd, förstådd, jag lyckas i stort sett aldrig nå fram. Menade jag att säga att jag har ångest? Nej, det menade jag inte, även om jag får ångest när intrycken invaderar mig i för hög utsträckning. Kanske menade jag att säga att jag är rädd, har social fobi, att jag använder undvikandebeteende för att slippa konfronteras med det som skrämmer mig? Nej, det menade jag inte. Jag menade säga att min hjärna inte orkar sortera alla intryck. Men då menade jag nog ändå att jag är deprimerad, för depression blir man ju trött av. Nej, inte heller det menade jag. Min hjärna fungerar såhär även de perioder jag haft nära till lycka, ljus och känsla av harmoni.

Det är som att det inte finns. Jag förstår inte hur jag ska säga det så jag når fram. Och jag tycker att det är så konstigt, för det ska ju vara vanligt både vid adhd och asperger, och de tillstånden borde väl en normalinsatt psykiater ha kännedom om? Att de inte förstår det på vårdcentralen är sin sak, men i psykiatrin? Hur kan det vara att det är som att det är nåt icke existerande? Jag förstår det inte. Och jag tror inte att mitt beror på adhd, och inte heller asperger, jag tror det är  min trötthet eller utmattning, eller vilket ord som nu är mest korrekt (inte heller det går att formulera så det är möjligt att nå fram). Men den sortens symptom borde vara känt?

Jag gav det ett par chanser till, det här att ta en liten promenad och ta in allt som kändes, med alla sinnen, och som kom utifrån och inifrån. Jag är lite för ambitiös ibland, och jag hade ju bestämt mig för att ge det en chans. Jag skulle inte ge upp meddetsamma. Samtidigt orkade jag inte med den sortens invasioner av intryck, så de andra gångerna fuskade jag lite. Hade solglasögon så ljuset inte kunde skära i mig, och tittade ner i marken. Avgränsade mitt område med intryck som kunde nå mig.

Och det räckte ändå inte. Resultatet av övningen blev översvämning. Det var plågsamt.

Det som var bra var att jag blev medveten om att jag numera gör en hel del för att fokusera och sålla bort intryck. Jag är inte helt skyddslös längre, inte som när jag var som sämst och inget gick att sålla bort, när alla intryck var liksom lika stora och för stora, och det inte gick att sålla och sortera, bara att översvämmas hela tiden. Jag gör det mer än jag tror, fokuserar. Jag kan det bättre än jag tror. Och jag önskar att jag kunde det bättre, att det fanns övningar för det. Att bli bättre på att sålla bort saker som inte är relevanta för mig att bry mig om.

Jag njöt inte alls av denna övningen, däremot insåg jag hur mycket jag brukar välja att bry mig om det som ger mig ljus. Jag brukar ignorera billjuden, andras småprat och smärtan (om den inte förvärras av det jag gör), och fokusera på fåglarna, deras ögon och hur de ser ut när de går. Jag brukar se knopparna på träden och hur de blir större för varje dag tills de en dag har öppnat sig, vecklat ut små sköra blad. Jag tar in tusen blå, grå, gröna och grå nyanser i havet, och ser vad som speglas i det mörka vattnet i vallgravarna. Jag mjuknar inuti av färgerna när gräset börjar växa igen, när blommorna kommer, när regnet lägger sig som skimrande små diamanter överallt. Jag vill ta in det som är vackert för mig. Det som ger mig ljus. Om jag försöker ta in allt så drunknar det ljusa. Jag är tillräckligt sjuk för att de allra flesta intryck ska vara plågsamma, ljuset är i minoritet. Och jag har för svaga skyddsvallar, jag är för trött. Det fungerar inte att rasa dem och sen fortfarande tro att jag orkar med det som blir, och ännu mindre att tro att det kan leda till njutning eller något positivt.

Kanske att det går bra om man är frisk, eller om man är sjuk på ett annat sätt än jag är. Jag vill inte dissa metoden och övningarna i stort. Det finns ju evidens, och det är ju bra när människor får hjälp. Jag är inte motståndare till mindfulness, inte heller till denna sekulariserade vårdvariant. Jag vill bara säga att det kanske inte är sant, det där om att det kan hjälpa alla i alla lägen med allting, att njutningen och livskvaliteten ökar på alla områden i livet. Kanske för en del. Inte för alla.

Vi måste sluta med att tro så blint på metoder, oavsett vilka metoderna är. De kan verka harmlösa, jag förstår tanken att det inte kan göra någon skada att fokusera på vad som händer runt en. Jag vill säga: det kan göra skada. Världen är nästan alltid mer komplex än man tror.


Detta är en fortsättning på förra inlägget: Depersonalisering, PTSD, skärpta sinnen, och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att ramla mellan stolar. Igen och igen. (Men du kan ju inte få vård. Du är ju sjuk.)

Det finns så mycket tankar kvar efter inlägget igår. Så mycket som inte fick plats, som handlade lite om samma, men inte helt. Och nånstans i mig finns det ett dåligt samvete för hur jag målade upp mina kontakter i psykiatrin och hur de handskats med min trötthet. För de var ju bra. Läkaren jag hade under abstinensen var ingen hit, men efter det hade jag tur. Jag är så tacksam för det, för de kontakterna jag hade då, för all hjälp jag fick av dem. Så det känns lite unket av mig att sitta här och säga att de sysslade med magiskt tänkande och inte tog mina fysiska problem på allvar. De gjorde ju så mycket annat.

Och det var bara i början det var så, sen förstod de allvaret i det, och förminskade inte. Ändå är det som att det jag vill skriva mest är "de var ju bra, de gjorde inte mig illa". För erfarenheterna av vården i förhållande till min trötthet är att det varit det mesta jag kan hoppas på. Att slippa bli skadad. Att bli hörd och kanske få medkänsla kring hur jobbigt det måste vara att vara så trött. Det var lyx. Inte alls självklart. Och jag vet hur uppdelad vården är, att det inte är de som individer som är helt ansvariga. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på varför det inte var deras ansvar att skicka mig vidare, att ta det fysiska på allvar. Varför vården inte sitter ihop, varför man inte kan vara en hel människa som behandlas. För dem som faktiskt var bra och faktiskt brydde sig var det inte svårt att se hur mycket min trötthet påverkade allting. Och det borde inte heller ha varit svårt för dem att förstå att trötthet är ett symptom som kan betyda så många olika saker att det är svårt att bli tagen på allvar. Om det inte finns några dåliga svar på blodprov eller så, och det fanns det ju inte.

De förstod att de inte förstod min trötthet, men att den var på riktigt. Att det inte handlade om att jag var initiativlös eller slö. De kände mig för mycket för att tro det om mig. De förstod att det låg utanför deras kompetens att fatta det trötta, men sen var det liksom punkt. Jag har aldrig förstått det vad gäller vårdens system. Om man möter en vårdsökande, ser att hen har problem, men att det ligger utanför ens område att hjälpa, hur kan det vara ok då att bara säga det. Att inte skicka vidare till nån annan? Så många gånger har jag hamnat mellan stolarna vad gäller det psykiska, när jag inte matchat diagnoserna, behandlingsmetoderna. Jag brukar liksom bara vara fel. För svår, för komplicerad, för konstig. Hur kan det vara ok att bara slå fast "Du är inte mitt ansvar" och skjuta ifrån sig problemet. Inte lämna vidare till nån annan. Skjuta ifrån sig. Låta patienten ramla ner på golvet mellan stolarna och bli liggande där. Jag förstår inte.

Men så var det och så är det. Ibland känns det som att det viktigaste för alla vårdgivare är att slippa mig. Komma fram till att jag inte är deras sak, deras område, inte har något på deras bord att göra. Att jag inte klockrent hör hemma i nåt område betyder att det kan bli nästan omöjligt att få hjälp. Det är så hopplöst.

Jag sökte vård ibland när jag var såhär trött. Psykiatrin hade jag kontakt med hela tiden, men några gånger släpade jag mig till vårdcentralen också. Eller till en sjukgymnast. Det handlade om smärta. Och jag vet att den till stor del kunde räknas som psykosomatisk, att den handlade om ångesten, stressen, minnena av övergrepp som härjade i mig. Jag vet att det lätt skulle bli bättre om jag tränade, fick igång blodcirkulationen bättre, slappnade av. Men jag kunde ju inte. Jag var för trött, om jag tränade kunde jag bli liggande i dagar (eller veckor) och i stort blev efterreaktionerna på träningen så stora och svåra att jag faktiskt blev sämre av att träna. Och slappna av? Då ockuperades jag av flashbacks, rycktes in i värre ångest, spände mig mer, fick mer ont. Det var så hopplöst. Och ibland sökte jag hjälp. Jag ville att nån skulle finnas som kunde hjälpa mig att förstå vad jag kunde göra, trots allt. För att dämpa smärtan, inte förvärra. Jag var vilse.

Men det som hände var att jag blev klassad som psykfall. Jag sa väl vilka mediciner jag hade, eller att jag var sjukskriven. (Jag vet inte hur många gånger jag inom vården fått höra att jag är ung och frisk när jag sökt hjälp. Vad är det som gör att vårdcentralenläkare alls kan tro att det är nåt bra att säga till någon som är heltidssjukskriven?) Och när jag blivit definierad som psykfall sorterades en del saker in till "det psykiska", tex tröttheten. Och av nån konstig anledning slutade det räknas då. Som om det inte fanns. För nu sökte jag ju vård på vårdcentralen, och det psykiska fick jag ju ta med psykiatrin. Och ja, jag fattar att om jag söker för smärta struntar de i att försöka behandla eller hitta orsaker till tröttheten. Men om jag säger att den finns och att den handikappar mig så att inget i mitt liv fungerar, så kan man inte bara räkna bort den. Den finns. Den fanns. Och det som hände var att råden jag fick kring hur jag skulle kunna bli bättre i det som handlade om smärta utgick från sånt som jag inte kunde göra (och redan visste) tex träna. Kanske simma nån kilometer i veckan, gå långa promenader, helst komma igång mer, liksom skaka liv i mig. Och jag kanske kunde ta en alvedon om jag inte orkade ha ont?

Jag blev så ensam. Det är konstigt. Att vården hela tiden utgick från att jag var helt frisk, förutom just det jag sökte för. Att det kvittade vad jag sa, det var bara en sak i taget som kunde vara problem. När jag har som mest ont räcker inte alvedon nånstans. Jag lyckades få nån starkare medicin den gången, men det var inte medicin jag sökte egentligen. Jag mår inte bra av mediciner, jag får alltid så mycket biverkningar. Jag sökte nåt annat. Nåt om att hjälpa min kropp att må bättre, trots allt.

På egen hand har jag letat, och hittat en del. Nu vet jag, nu har jag saker jag kan göra, som hjälper mig. Det handlar om stretchövningar, enkla yogaövningar. Nu när jag inte längre plågas av erövrande minnen kan jag syssla med avslappning. Spikmattan hjälper. (Jag köpte den bara för att jag ville ha placeboeffekt av något, för att jag inte hade nåt annat än det att hoppas på. Blev jätteförvånad att den faktiskt hjälper). Värme. Att inte göra mer än jag orkar. Att anpassa allting så det blir så ergonomiskt och avlastande som möjligt. Det spelar stor roll. Det hjälper mig att må bättre, i allt det här dåliga. Men varför behövde jag leta på egen hand och testa på egen hand i flera år? Varför var det ingens område att hjälpa mig med smärtan utifrån den situation jag befann mig i?

På samma sätt har jag haft problem med vården från psykiatrin. Några hembesök och lite telefonkontakt kunde vi ha. Det viktigaste kunde fixas så, som sjukskrivningar och akuta krislägen. Men i perioder blev jag helt ensam. För vården ska ske på mottagningen, det är så det går till. På samma sätt som vårdcentralen utgår från att bara ett problem existerar, nämligen det jag söker för, utgår systemet i psykiatrin från att bara de problem jag söker för hos dem finns. Att man kan ha flera, eller att man kan ha problem som påverkar både kroppen och psyket, och att man kan behöva hjälp ändå, det finns liksom inte. Jag har letat och letat och inte hittat det. Det är något som blir bakvänt. Som att jag fått mindre och mindre vård ju sjukare jag blivit.

Jag tror att vården är uppbyggd kring dels att vara specialiserad på ganska små områden (aldrig helhet) och dels på att det skulle vara möjligt att ta hand om en sak i taget. Men det har inte gått. Allt har varit ihoprört. Det psykiska har förvärrat det fysiska. Det fysiska har inte gått att bli bättre i om jag inte tog hand om det psykiska. Jag behövde ta allt samtidigt. Det var inget val. Det var så det såg ut. Jag är en människa. Jag hänger ihop. Jag har jobbat så mycket med att försöka läka den splittring det innebär att ha varit svårt dissocierad. Och det är något som inte riktigt går ihop med att läka dissociation i ett system som vilar stadigt på en grund av splittring.

Så mycket har handlat om att jag blivit ensam. Både med det psykiska och det somatiska. Hur blev det såhär? Hur kan det vara ok att splittra vården så mycket att människor inte får plats om de nu är en helhet? Och varför är det ok att inte ta människor med psykiska problem på lika stort allvar som andra? Varför räknas inte min smärta, min oförmåga, att mitt liv varit outhärdligt i perioder? Hur kan det vara ok att man först måste bli friskare, och sen kan få hjälp med sina problem? (Och vad händer med dem som inte är lika idiotiskt envisa som jag, eller som inte har lika bra skyddsnät? Låter vi dem dö i sin ensamhet bara?)

Saker ordnar sig för mig. Jag har läst allt jag kommit över. Jag är lite bättre nu. Det senaste året har jag (med möda) orkat söka och få hemtjänst, personligt ombud och utredning och hjälp från endokrinologen. Jag gav upp att jag skulle få det stöd jag behövde från psykiatrin för ett par år sen och har kontakt med en psykolog privat nu. Vi pratar bara i telefon. Det betyder att den hjälpen jag får från henne inte är villkorad med fysisk friskhet. Vi kan prata även om jag inte ens orkar sitta upp pga smärtan eller tröttheten. Jag har skaffat en själavårdskontakt som fungerar via mail. Jag har vänner. Jag finns i kärlek. Saker går framåt. Jag är tillräckligt bra för att det ska vara möjligt att ta mig till möten med myndigheter eller psykiatrin så jag kan fortsätta vara sjukskriven, även om jag blir dålig av det.

Det här inlägget är inte ett rop på hjälp, inte en fråga om vad jag ska göra. Jag vill inte ha några råd. Jag vet hur systemet ser ut här, jag vet ungefär vad jag kan förvänta mig. Jag sysslar fortfarande i stor utsträckning med att skydda mig från vård och ta hand om saker själv, och jag tror tyvärr att det kan vara ett bra val.

Det jag vill säga är att systemet är sjukt. Människor är helheter. Komplexa. Man kan behöva psykisk vård även om man är fysiskt sjuk. Man kan behöva somatisk vård som utgår från att de problem det psykiska orsakar faktiskt är verkliga. Man kan behöva vård när man inte är frisk. Och man kan behöva bli mött där man är, i den situation man befinner sig. Jag har rätt få upplevelser av att det är så det ser ut.

Och så vill jag säga att det här med att falla mellan stolar gör ont. Jag är så trött på det. Jag vill säga att vi måste sluta nu. Vi kan inte ha det såhär. Vi måste göra världen lite bättre. Sjuka måste kunna få hjälp. Har du en patient som har problem på ett annat område än vad du behärskar borde det vara ditt ansvar att skicka henne till rätt ställe. Det borde aldrig vara ok att bara skjuta ifrån sig människor. Låta dem falla mellan stolarna. Strunta i att de blir liggande och inte klarar att resa sig på egen hand.

Jag önskar mig en värld som är annorlunda än så. Där människor är något värdefullt. Där vi är rädda om varandra.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Du är ju psykfall. Då är alla dina problem psykiska. (Tröttheten som inte hör hemma hos någon).

Hösten 2005 tog jag bort de bensodiazepiner jag stått på ett tag. Jag var inte beredd på att jag skulle må så dåligt, abstinensen gjorde bokstavligen att benen vek sig, jag föll samman, all kraft försvann. Det var en sån kamp, och jag var väldigt ensam i den. Det fanns ingen där som förklarade vad som hände eller varför. Det stöd jag hade bestod i att någon fanns och såg att jag hade det jobbigt, peppade lite. Valde att inte försvinna. Den vård jag hade bestod tyvärr också av en läkare som gjorde ett nertrappningsschema, sen sjukskrev mig när hon såg hur dåligt jag mådde, och bifogade det uppmuntrande "du kommer aldrig klara det" och sen inte gav nåt mer stöd, förrän jag tagit mig igenom allt. Då tyckte hon att det passade med ett litet "det här gjorde vi bra!". Ibland fick min terapeut också ryck och tyckte att vi skulle gräva i vad min ångest handlade om. Alltså. Det kan ju vara en bra sak om man är terapeut, att hjälpa folk med det. Men har man abstinens är det rätt stor risk att det ångesten handlar om är att kroppen skriker efter att få de narkotikaklassade medicinerna igen. Det fick jag inte så mycket förståelse för. Av någon. Jag hade ju en ångestproblematik, det var klart att all ångest jag upplevde handlade om den. Vad jag vet finns det forskning som styrker ångest som ett av symptomen på abstinens, men kanske gällde det inte för mig. Jag vet inte hur de tänkte. Jag var ensam. Och det var en pärs. Flera månader. Men jag klarade det, för jag hade ljuset så nära, och jag ville ut ur medicindimman, ville leva närmare livet. Och jag hade ju ett slutdatum, när den sista nertrappningen var. Sen skulle jag väl må kasst några veckor till, men sen skulle det ju vända.

Det skulle ju det. Men. Det gjorde det inte. Det som hände var att jag drabbades av en totalt förlamande fysisk trötthet. Jag kunde på allvar knappt orka andas. Jag orkade knappt ta mig ur sängen, att ta mig till köket var ett oändligt projekt. Det var säkert tjugo steg. Det var något som hände där. Det var något som hade tagit slut i mig. Och med mina dåliga erfarenheter av läkare (även just den läkaren jag hade då) reagerade jag med att skydda mig från vård istället för att söka vård för det. Såhär i efterhand kan jag säga att det var ett klokt val. Att försöka få vård för det trötta när jag var så dålig hade sannolikt försämrat mig ännu mer, och jag vet inte hur det hade gått då, om jag inte ens orkat ta mig till köket själv.

Det var några månader jag var helt ur funktion, men det gick trots allt rätt snabbt att komma tillbaka, bli bättre. Inte bra, men bättre. Under samma period blossade övergreppsminnen upp med full kraft, och PTSD och mycket dissociativa symptom blev vardag. Vardagen blev en kamp för att orka överleva en minut i taget. Det blev det centrala. Och det behövde få vara så. Ändå. Nu när jag tänker tillbaka så ser jag ju att tröttheten fanns där hela tiden, att den gjorde allt svårare. Den vård jag hade var inom psykiatrin, och jag tog upp det där. Vi kollade mina värden i allt som brukar kunna orsaka trötthet, kollade blodtryck, puls, allt var som det skulle. Det fanns inget fel. Bara att jag var så sjuk.

Och jag vet fortfarande inte. Vad som var vad. Hur det hänger ihop. Vad som var PTSD, stress, att jag kört slut på all kraft redan under abstinensen. Var jag utmattad, eller handlade allt bara om dissociation? Hur stor stress befinner sig kroppen egentligen i när man dissocierar?

Där nånstans blev det väldigt mycket magiskt tänkande från vårdens sida. Faktiskt inte från min. Men det var ingen måtta på allt som skulle bli bra om jag bara bearbetade mina minnen, om jag inte kämpade emot mina känslor utan lät dem finnas och ta plats. Det här med att släppa fram mina känslor skulle lösa allt. Per automatik. Jag skulle sluta ha ont, både i leder och muskler, och tröttheten skulle också försvinna. Vad gällde de psykiska problemen var prognosen mer balanserad. Jag skulle nog ha symptom kvar i resten av livet, även om det skulle bli väldigt mycket bättre. Jag skulle vara skörare, otryggare än andra, men också kunna lära mig sätt att leva med det. Det var bara det andra, det de faktiskt inte hade koll på, som skulle lösa sig sådär magiskt. Om jag bara släppte fram mina känslor.

Jag vet att de inte menade så. Men förutom att det inte hjälpte mig, så blev det skuldbeläggande. Som att jag på nåt plan fick skylla mig själv som var så trött och hade så ont, det var ju för att jag kämpade emot, inte vågade känna.

Tröttheten försvann inte i takt med att känslorna kom upp till ytan, inte värken heller. Tvärtom. Det gick i vågor, men jag kan säga nu att den stora rörelsen var att jag blev sämre och sämre. Under 2007 hade jag bara en period på några veckor när jag inte orkade ta mig hemifrån alls, förutom enstaka dagar och kraftlösheten som alltid fanns där och påverkade. 2008 var det fysiska lite bättre, men all psykisk kraft var slut. Allt hopp, allt ljus. All mental energi. Och till jul, när jag använt de absolut sista krafterna för att fira, även om det inte blev så mycket av det, tog jag definitivt slut igen. Det tog månader innan jag alls orkade något då. Till sommaren kunde jag orka det mest nödvändiga. Jag trodde att jag började återhämta mig. Men i oktober var allt i mig slut igen. Det gick inte. Inget gick, varken psykiskt eller fysiskt. Hela 2010 och hela 2011 har jag varit så trött att jag knappt haft någon funktion alls. Dåliga perioder har jag varit sängliggande. Bra perioder har jag orkat ta mig ett par hundra meter från mitt hus. Jag har inte orkat någon ansträngning fysiskt eller psykiskt, inte orkat sortera intryck, inte klarat någon stress alls. De fysiska symptomen var många, man kan sammanfatta dem som trötthet. Kraftlösheten, yrseln, flimret, att jag inte fungerade på nåt sätt alls.

Varför jag berättar detta? Jag vill säga: såhär sjuk kan man vara, och ändå räknas det inte. Man kan vara i stort sett sängliggande mer än ett år, och ändå inte bli tagen på allvar. I slutet av förra året hade jag skrapat ihop kraft nog för att med nöd och näppe klara att ta mig till vårdcentralen och tillbaka. Då gjorde jag en hälsoundersökning där. Jag orkade inte tjata till mig prover, orkade inte förklara något. Jag ville bara få kolla allt. Så jag tiggde ihop pengar från nån fond, och köpte mig en hälsoundersökning. Allt kollades, och allt utom sköldkörtelvärdet såg bra ut. Jag hade också ett läkarsamtal. Jag hoppades att bli tagen på allvar, kunna prata lite om det trötta, om det fanns chans att få remiss vidare eller nåt. Jag är så naiv ibland. Som tror att man kan bli tagen på allvar. Det räckte med att jag sa att jag hade atarax (en ganska svag lugnande medicin) för att läkaren skulle slå fast att allt handlade om psykiska problem, och att jag egentligen var ung och frisk och bara borde komma loss och ta mig ut och röra mig.

Jo. Det gick ju sådär att ta mig ut och röra på mig. Efter att ha släpat mig dit och tillbaka var jag sämre i nån vecka. Det var inte riktigt läge för att börja träna.

Jag fick kolla sköldkörtelvärdena igen, och de var normala vid nästa mätning. Så då släppte de det. Men inte jag. För jag hade försökt läsa om trötthet, utmattning, stress, vad som händer i kroppen när man har PTSD eller dissocierar, jag hade försökt förstå lite av allt det där komplexa och om det ändå fanns nån chans att få nån vård alls. Inte vård jag behövde skydda mig mot (som de som genom dessa åren försökt tvinga mig att "komma igång" fast jag tidigare testat och bara blivit sämre av det), utan faktiskt vård som var vård. För de problemen jag har.

Jag visste inte riktigt, och jag vet fortfarande inte riktigt, vad den korrekta diagnosen på min trötthetsproblematik egentligen är. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om den existerar. Min egen förståelse av mig handlar om att mitt system är slutkört. Det blev överbelastat och jag tog slut. Det är kanske en banal förklaring, men det är så det känns. Jag räckte inte. Och systemet kraschade. Men diagnoser för den sortens problem är inte så vanliga i den här västerländska vården. Den är inriktad på att vara specialiserad på ett område. Inte på helhet.

Och jag vet ju, och jag visste hela tiden, att mycket av det som varit och är jobbigt i mitt liv handlar om psykiska saker. Om post-traumatiska problem. Men allt det här trötta. Det var något i det. Något som inte kändes som att det var psykiskt. Jag har varit djupt deprimerad. Jag vet hur den sortens trötthet känns. Jag har varit plågad av ångest, jag vet hur det känns när all kraft går till det. Men detta är något annat.

Efter att ha samlat kraft igen (det tog några månader), tog jag mig samman och bokade en tid på vårdcentralen. Denna gången med två tydliga mål. 1. Att försöka få en remiss till endokrinologen för att få undersökt så det inte var nån obalans i det systemet trots allt. 2. Att höra mig för om det fanns möjlighet att bli utredd för kroniskt trötthetssyndrom /ME.

Jag hade lite mer kraft denna gången, och dessutom någon med mig som kunde hjälpa mig att tjata till mig en remiss. Och det behövdes. Läkaren (en annan än den tidigare nämnda) var helt säker på att allt var psykiskt, och fattade inte alls vad jag gjorde där. Hon hade många bra repliker, tex "Kronisk trötthet, det är ingenting". Och hur jag än förklarade att det faktiskt är en existerande diagnos, så var det kört att nå fram med det. En remiss till endokrinologen lyckades jag i alla fall få, efter väldigt mycket tjat, och efter att hon flera gånger sagt att det var helt onödigt och att hon inte förstod varför de alls skulle bry sig om att ta emot mig, och att jag ju inte hade några problem.

De på endokrinologen var däremot bra, och det visade sig att jag kanske hade lite underskott i produktionen av sköldkörtelhormon, och jag fick testa att äta tillskott av sånt. Iofs med en reservation kring att det kanske inte skulle hjälpa, för jag låg ju trots allt inom normalvärdena om man tittade på blodproverna, men vi kunde testa om jag ville.

Det har förändrat mycket att ta den medicinen. Jag återhämtar mig nu. Det är inte som att allt blir bra på en dag, och jag vet fortfarande inte hur mycket som faktiskt handlade om underproduktionen, och hur mycket som var stress, dissociation, långsiktiga biverkningar av oförsiktig medicinering och om något var något helt annat. Men jag kan tänka igen nu, och saker går framåt i en takt som jag inte ens vågade hoppas på för ett år sen. Det lär ta år för mig att komma i närheten av normal funktion igen, men har man haft månader av sängliggande och år utan att orka ta sig mer än nån hundra meter, så är det stort bara att det kan vara möjligt att gå till affären, även om jag blir trött nån dag efter, eller att faktiskt kunna åka bil eller buss nån gång ibland, om jag vilar en period sen. Att världen växer igen, att jag får lite mer kraft, det är så värdefullt, även om jag fortfarande har väldigt lite.

Jag vet. Denna bloggen handlar om psykiatri, och endokrinologi är ju inte samma sak som psykiatri. Men att jag tar upp det ändå handlar om indelningen. Fyrkantigheten. Hur man för det mesta får ha ett problem, eller en sorts problem. Det är väldigt svårt för mig att bli tagen på allvar när jag går till vårdcentralen, för att jag har en psykiska problem och diagnoser. Det är som att allt blir tolkat som det då. Som att möjligheten att det skulle kunna vara något annat knappt finns. Och jag vet att mina kontakter inom psykiatrin inte menade illa, men deras magiska tänkande om att allt skulle lösa sig bara jag tillät mig att ha mina känslor, är ingen särskilt bra vårdplan för en för låg produktion av sköldkörtelhormon.

Det är som att alla hade bestämt sig för att alla mina problem var psykiska, och det tog så mycket kraft att bryta mig igenom det, ha en chans att faktiskt få vård. För det fanns ju trots allt lite vård där, som kunde hjälpa mig. Och jag kan inte låta bli att tänka på ifall jag egentligen behövt tillskott av sköldkörtelhormon redan den första gången jag blev orörlig av trötthet. Och om jag kunnat slippa hamna i detta då, i att flera år vara utan funktion. I att många år kämpa med en trötthet som påverkat alla aspekter av mitt liv. Om det faktiskt hade varit möjligt att få hjälp tidigare.

Jag vet inte. Men jag önskar att det fanns bättre kompetens både inom psykiatrin och på vårdcentralerna, för att kunna se skillnad på de tillstånd som ytligt sett kan likna varandra. Eller åtminstone ta på allvar att man kan behöva utesluta de fysiska orsakerna och utreda det på riktigt, innan man slår fast att det ändå är mest trovärdigt att ett psykfalls problem är psykiska. Patienter inom psykiatrin kan också ha somatiska problem. Vi kan också drabbas av tex sköldkörtelproblem, hjärtattack eller astma. Och även om det kan se ut som depressioner eller panikattacker, så är inte den tolkningen rätt, oavsett om den görs av någon inom psykiatrin som tänker och tolkar från sitt perspektiv, eller av någon på vårdcentralen som inte kan se bortom psykfallsstämpeln.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Du behöver väl inte äta? Du är ju tjock.

Detta är delvis en fortsättning på dessa två inläggen:

• En kropp att hata, att ha eller att vara.
• Men... du ska ju vara viktfixerad, du är ju ung och tjej och mår dåligt.

Jag tyckte inte om mig själv då, när jag var inlagd de första gångerna. Jag hade så dålig självkänsla och kände mig så äcklig och konstig. Ful och tjock och fel på alla sätt. Någon gång försökte jag prata med en behandlare inom slutenvården om det. Om hur jag kände mig. Jag fick rådet att jag kunde gå med i viktväktarna om jag kände mig tjock. Att de skulle vara bra.

Jag pratade inte om det igen. För jag klarade inte av att få bekräftelse på att jag var tjock, fel, ful. Jag behövde ju något annat. Något som handlade om en väg till en bättre självkänsla, som handlade om att kunna tycka om mig själv. Och jag har tänkt så mycket på det sen. Jag var normalviktig då. Och även om jag förstår att normen är att man aldrig ska vara nöjd med sin kropp, och att man ska handskas med sin operfektion genom att kämpa för att förändra och kontrollera sig, så förstår jag inte hur någon kunde tycka att det var ok att föreslå något sånt. Hur man kan missa att se sin makt i en sån position, och hur mycket såna förslag kan påverka då. Det var ju inget fel på mig! Och ok att jag hade mått bättre av att träna. Men det var inte det förslaget jag fick.

Senare fick jag neuroleptika. Jag gick upp drygt 30 kilo av den. Man blir överviktig då. Det är liksom det normala, 30 kilo är många, man klarar inte att öka så mycket och att fortfarande vara normalviktig. Och min känsla av att vara tjock och ful och fel förstärktes såklart av att jag blev tjock. På riktigt. Men jag försökte kämpa med det, med att tycka att jag var ok och bra trots allt. Tyvärr fanns det inte kvar nån omgivning som kom med spontana bekräftelser på hur bra jag var, som när jag tappade vikt. Helt ärligt kan jag tycka att jag var värd mer beröm och bekräftelse då, när jag kämpat för att överleva ständiga självmordsimpulser, slutenvård som gjorde illa, mediciner jag mådde sämre av, allt kaos. Det var svårare än att bara sjunka ner i depression och tappa kilon pga det. Men tyvärr blev det tvärtom, som att det är ok att förakta nån som är tjock. Även om alla visste att jag var tjock pga mediciner blev det ändå som att jag tillskrevs egenskaper som dålig karaktär, dålig självkontroll, lathet, dålig initiativförmåga, allmän slapphet.

Det värsta var när jag blev inlagd några år senare. Jag hade prioriterat att komma igång med studier, hitta nya vänner, skapa mig ett liv, istället för att satsa på att gå ner en massa i vikt. Det hade inte gått så många år, och inte särskilt mycket tid sen jag slutade med medicinen jag blev tjock av. Och jag hade gjort mina val, jag tyckte att det var viktigare och bättre att vara tjock och ha ett liv, än att bli smal och inte hinna med att orka det andra.

Men så blev jag deprimerad igen. Allt blev svart. Jag blev inlagd. Och det var samma. Stämningen i matsalen var tryckande och hemsk, jag slutade äta bra, jag tappade i vikt. Jag åt mest choklad och drack massor av te. Ibland gick det att äta mackor eller nåt annat. Mest hade jag en galen ångestnivå den våren, och kunde knappt klara att svälja om jag hade ångest. Vilket jag för det mesta fick i matsalen.

Det som var annorlunda och som var sjukt var dels läkarens inställning. För han var helt hånfull mot mig och tyckte sig ha rätt till det eftersom jag var tjock. Han var iofs helt knäpp vad gällde andra saker också, tex tyckte han att jag kunde bota min homosexualitet, att mitt livstrauma måste vara att jag var adopterad (trots att jag inte är det) och en massa annat. Men det där med vikten provocerade mig på ett annat sätt. Ok att andra saker var värre. Men jag var ju tjock för att jag tagit mediciner, för att det var psykiatrins lösning på mina problem. Det vore rimligt då att samma psykiatri förstod att människor som blir tjocka av mediciner blir det av medicinerna, inte för att de är dåliga, slöa, lata, karaktärslösa.

Det andra som var sjukt var att jag försökte prata med min kontaktperson om det, att jag åt så dåligt. För jag tappade tio kilo på drygt en månad och jag blev bekymrad. Till skillnad från läkaren var hon i övrigt en person som bemötte mig bra och som jag kände förtroende för. Men vad gällde vikt var det som att hon bara kunde se att jag var tjock och behövde tappa kilon, vilket jag gjorde, och då var det bra. När jag försökte ta upp det som ett problem viftade hon bort det och började prata om hur bra det var att jag gått ner och att hon också skulle behöva gå ner lite (hon var inte särskilt tjock, möjligen strax över normalt bmi).

Det är som att alla är hjärntvättade av den här normen, där vi ska vara fixerade vid utseende, kilon, där kroppen är något som ska kontrolleras, möjligen accepteras om den är perfekt, aldrig annars. Och som att det får ha vilket pris som helst, som att allt annat blir mindre viktigt i det sammanhanget. Om du inte visste det kan jag berätta detta för dig: oavsett hur tjock du är, så är det en dålig idé att gå ner utan att äta bra. Det är inte positivt att gå ner på vilket sätt som helst. Man behöver näring. Att vårdpersonal kan få för sig att berömma någon istället för att lyssna på och försöka hjälpa den som är bekymrad för vad en diet bestående av ångest, te och choklad gör med en är så absurt.


Senare fick jag en bra terapeut. Alltid när jag mått dåligt har hon frågat om jag äter, om jag sover, vad jag kan göra för att äta lite bättre om det inte funkar. Hon har inte haft nån långa predikningar om hur viktigt det är att äta bra. Och jag har inte behövt det heller. Nånstans i mig har jag ju vetat det hela tiden. Och samtidigt har jag haft så svårt att tro på att jag får finnas, och skämts för att jag alls har mänskliga behov. Inte bara av mat, men också det behovet. När jag blev överviktig blev det ännu svårare, för då var det som att hela världen var överens om att jag inte borde äta, eftersom jag var tjock. Det enda som borde vara viktigt för mig då var att bli smal, att kontrollera, straffa, dressera min kropp.

Genom att hon frågade hjälpte hon mig att se att det var viktigt. Och att normalisera det behovet. Att man behöver äta för att må bra. Oavsett hur tjock man är. Att jag får behöva, att jag behöver. Och genom andra saker har jag kunnat få en bättre självkänsla, bli bättre på att tycka om mig, lyssna på mig. Också min kropp lyssnar jag på nu. Vad den säger om vad jag behöver, vill, hur jag mår. Jag tar hand om mig nu, på alla sätt som är möjliga för mig. Jag vill inte kontrollera, plåga, straffa, skada mig. Inte heller den delen av mig som är min kropp.

Nånstans kom jag till en punkt där jag behövde välja. Om jag ville älska mig, eller om jag ville fortsätta hata mig. Och jag visste att hatet tagit mig nästan in i döden. Att det förmodligen var dit det skulle ta mig. Så jag valde kärleken. Jag börjar bli ganska bra på det nu, att älska mig. Och det där att göra min kropp illa eller att tycka att jag måste plåga den, måste plåga mig om jag inte är perfekt, det är på väg bort helt nu. Jag vill tycka om mig. Och jag gör det för det mesta.

Jag vet att det är en väldigt provocerande tanke att man får älska sig själv även om man inte är perfekt. Men jag tror ändå att det är det som är det sunda. Dit vi borde vara på väg, och i den riktningen vi borde hjälpa varandra att gå. Det handlar om bemötande i psykiatrin, och att det blir absurt att uppmuntra vissa former av självhat (att man inte behöver äta om man är tjock) medan man försöker få bort andra (självskadande, självmordstankar). Men det handlar också om något mellan människor i allmänhet. Den här världen är så skruvad på så många sätt.

Ibland vill jag verkligen bara titta folk i ögonen och säga "Du får finnas". För du får det. Och jag tror att det är rätt sällan vi vet det, på djupet. Det finns många som försöker lura i dig att du bara får tycka att det är ok att du existerar om du är perfekt. Det är inte sant. Du får finnas. Som du är. Med det du är. Med allt du är.

Jag vet att det är hänryckningens tid nu, och jag ska avsluta innan jag dras in i nån religiös utläggning. Men jag tror verkligen på det: att du får finnas, just för att du finns. Att din existens inte är villkorad med några prestationer, med perfektion, kontroll, med något alls. Din existens är inte villkorad. Du får finnas. För att du finns. Det är sant.

Och det är så djupt sorgligt att vi är så måna om att intala oss själva och varandra något helt annat.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Men... du ska ju vara viktfixerad, du är ju ung och tjej och mår dåligt.

Detta är delvis en fortsättning på detta inlägget: En kropp att hata, att ha eller att vara.


När jag första gången kraschade helt och blev väldigt deprimerad blev jag dålig på att äta. Det handlade inte om att ha en ätstörning, det handlade om att vara deprimerad. Jag orkade liksom inte ta mig samman och fixa mat, tugga, svälja, det i sig var svårt, och att jag därigenom bekräftade att jag ville finnas, eftersom jag gav mig näring för fortsatt liv, gjorde det ännu svårare. Så jag gick ner i vikt. Jag var lite överviktig innan, kanske 5 kg över normal-bmi. Jag tappade dem och kanske 5 kg till, i slutet av våren och sommaren innan jag första gången blev inlagd.

Det skrämde mig lite, att jag tappade vikt. Men det var svårt att prata med nån alls om det, för alla var så måna om att utbrista i uppmuntrande små rop och spontana bekräftelser om hur duktig jag var och hur mycket det syntes att jag gått ner och jag har nog aldrig fått så mycket positiv bekräftelse nånsin som jag fick då. Ändå var det något som gnagde i mig. För jag visste ju att det alla var så extremt positivt inställda till var en effekt av att jag var deprimerad och hade svårt att alls orka finnas. Och det fick inte plats nånstans, hos nån. Det som det handlade om. Oron för hur dåligt jag mådde, och att mina tappade kilon var en del av det, att det skrämde mig och att jag tänkte att det kanske blivit illa på allvar nu. Samtidigt orkade jag inte skärpa mig, äta mer, komma tillbaka till ett normalt liv. Jag var för trött på allt, för låg. Och det gjorde det svårare att alla liksom applåderade det som var sjukt. Inte allt sjukt, men något av det.

När jag blev inlagd minns jag att läkaren på psykakut tyckte det var väldigt konstigt att jag inte vägt mig på tre eller fyra månader, om jag nu mådde dåligt och hade gått ner i vikt. Det var helt uppenbart att hen tänkte att jag skulle vara viktfixerad. Jag var 20 år och tjej och hade gått ner ganska mycket på ganska kort tid, att jag var helt ointresserad av vad jag vägde verkade helt främmande. Som att det inte ens kunde vara så. Men det var så.

På avdelningen hatade jag matsalen. Jag satt för det mesta bredvid en anorektisk tjej, för det var hon som var i min ålder. Och det var i alla fall bättre än att sitta hos någon av tanterna med dålig hygien. Hela stämningen i matsalen var så ångestfylld. Det stod personal och vaktade oss, och man kände sig hela tiden iakttagen. Det var nästan alltid tyst. Det enda som hördes var trötta suckar, och alla satt och petade i maten. Det var svårt att äta där. Att bortse från den ångestfyllda stämningen och bete sig sådär levande, som att det var självklart att äta tills man var mätt.

Om jag ändå orkade hitta så mycket livskraft att jag ville göra det fanns ett annat problem. Det här att personalen la upp maten till oss. Eftersom nästan alla nästan alltid hade dålig aptit och åt lite, så la de för det mesta upp motsvarande en halv normal portion (utom till anorektikern, som de var noga med hur mycket hon skulle ta. Undrar verkligen hur det var att behandlas för en ätstörning på ett sånt ställe). Man fick ju mer om man bad om det. Men jag var så dålig på att be om saker. Och även om jag inte var viktfixerad så hade jag mycket negativa tankar, och sällan mådde jag tillräckligt bra för att våga framstå som ett matvrak eller klara av tankarna på hur tjock och äcklig jag var, och vad andra skulle tänka om mig om jag bad om mer, åt mer än alla andra.

Så. Jag orkade sällan göra det. Med konsekvensen att jag ofta gick runt och var hungrig, antingen för att jag haft för mycket ångest för att äta ordentligt pga stämningen i matsalen, eller för att jag inte vågade be om tillräckligt med mat för att bli mätt.

Jag löste det med godis. När jag blir depressiv är protein det första jag blir dålig på att äta. Sen försvinner allt som är fullkorn, sen färska grönsaker, frukt. Till slut finns det mest bröd, pasta och godis kvar. Och te och mjölk. Jag vet att det inte är så bra, och nuförtiden vägrar jag för det mesta att gå med på det, jag ser till att äta bra även om livet känns svårt. För grejen är ju att om man äter sämre så uppmuntrar man det depressiva, förvärrar det. Och det är inte så bra att leva på godis, även om det på sjukhuset var lätt på många sätt. Lätt för att det var snabb energi, sött, och dessutom slapp jag äta det i matsalen bland ångestsuckar och kontrollerande blickar.

Vissa saker förstår jag inte. Och vissa saker önskar jag att det inte ens fanns anledning att säga. De borde vara självklara. Man borde bry sig om det. Tex detta: att man mår sämre om man inte äter ok. Oavsett vilka problem man har. (Vid ätstörning är det såklart mer komplext, men vid resten av alla problem). Att man borde ha med det perspektivet om man vårdar någon i heldygnsvård. Jag upplevde aldrig att någon brydde sig om hur mycket eller vad jag åt, eller tyckte att det var viktigt. Tvärtom blev det ofta behandlat som helt oviktigt om jag fick mat, tex kunde personal glömma att ha koll på vem som skulle ha vegetarisk mat, och om man inte kom prick det klockslaget när det var mat kanske de gett den till nån annan som tyckt att det såg gott ut. Eller så hade det blivit fel från köket, och då var det helt klart att man skulle klara sig på mackor istället (oftast ljust bröd, inte särskilt mycket näringsämnen i det).

Det är som att slutenvården bara handlar om medicinering, och att allt annat blir oviktigt. Fast även från det perspektivet blir det så konstigt att strunta i vad nån äter. Svårt att förstå den inställningen. Tex serotonin som man ofta försöker påverka med medicin, så att det ska finnas mer aktivt i hjärnan, är något som i kroppen naturligt byggs av tryptofan och tyrosin. Det är aminosyror, dvs man får i sig dem genom att äta protein. Tryptofan är dessutom en aminosyra som kroppen inte själv kan tillverka, man måste få i sig den genom mat. Jag är inte så bra på neuropsykologi, men jag skulle chansa på att det är en dum idé att sluta äta protein om man vill sluta vara deprimerad. Och jag tror att det är något som gäller oavsett om man äter antidepressiv medicin.

Jag skulle önska att det fanns lite mer kunskap om sånt, om helt normala kroppsliga processer, om det nu ska vara biologiskt inriktade lösningar på problem. Och i vilket fall tycker jag det vore en god idé att åtminstone bry sig om ifall patienter får i sig bra med mat eller inte. Att man försökte skapa en miljö där det inte är så svårt och avvikande att äta bra, och där man försökte uppmuntra det normala.


Temat fortsätter med detta inlägget: Du behöver väl inte äta? Du är ju tjock.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

En kropp att hata, att ha eller att vara.

Jag har tänkt en del på skillnaden mellan att ha en kropp och att vara (delvis) en kropp. Om kroppen är min eller om kroppen är jag. För jag har landat i nån känsla som jag tror betyder att kroppen är jag. Jag är inte bara kropp, men jag är inte heller bara tankar, känslor eller något annat. Det ingår i att vara jag, i det jag är.

Det var så många år jag inte ville finnas i min kropp, inte bry mig om den, inte ta hand om den, inte se den som min. Och det var så stort när jag kunde börja bli vän med den. Göra den till min, och inte bara en börda att släpa på. Det här, att göra den till något jag är, inte bara något jag har, det är nåt jag aldrig fattat att det fanns, att det var möjligt.

Tänker på hur mycket den normativa synen i vårt samhälle är att kroppen är något som ska kontrolleras, uppfostras, dresseras till att vara som vi vill, bete sig som vi vill. Och om kroppen protesterar, så ska den straffas. Normativt är kroppen något vi har. Och inte ska tycka om ifall den inte är perfekt, vilket är helt omöjligt att uppnå. Det är såklart jättesmidigt på vissa sätt, att normen är sån. Att få människor att se på sin kropp med så objektifierande och dömande ögon öppnar för en enorm marknad av produkter och tjänster som ska hjälpa oss i vårt dresserande, kontrollerande, omformande av den. Reklam bygger ofta på att vi inte är nöjda, och hjälper oss gärna på traven att se varför vi inte skulle duga, för att själv bekräfta varför just den produkten behövs. Det har sin logik. Och det är också så oändligt sorgligt. Att bestämma oss för att det normala är att leva i ständig maktkamp med oss själva. Om man nu räknar kroppen till något vi är, inte något vi har.


Jag tycker att det mest problematiska att kritisera vad gäller psykiatrin är sånt som handlar om att normerna i samhället är sjuka, och att det finns med i bemötandet från behandlare till mig som patient. Det är klart att det finns där, behandlare är ju också människor i detta samhället. Kanske är det orimligt att önska bort det, men jag önskar bort det. Önskar att behandlare ska kunna se sig själva och sina uppfattningar, och inte lägga över konstigheter på patienter.

Det här att alls ha en kropp är inte precis självklart inom psykiatrin. Alltså det är klart att man har en kropp, men hur man ska läsa av den och vad det betyder och om man alls kan ha somatiska problem på allvar om man samtidigt har tex ångest, det är inte precis något som är självklart. Vet inte hur många gånger jag fått konstiga tolkningar av mig, eller där min kropp mest blivit sedd som nånslags projektionsyta för symboliska utspel av mitt psyke, och behandlare hävdat att de somatiska symptomen ska försvinna med nåt som verkar vara magiskt tänkande. Tex har jag hört att all värk i min kropp ska försvinna bara jag orkar känna mina känslor fullt ut. Nu när jag läst på om hur stress påverkar olika system i kroppen kan jag säga att jag inte är förvånad att alla somatiska symptom inte löste sig automatiskt när jag tog hand om de psykiska. Men jag orkar inte gå närmare in på det nu, när det är på den nivån är det så komplext.

Jag har skrivit lite om det som är lite enklare. Det som jag önskar inte ens behövde sägas. Det som handlar om att också i psykiatrin blir kroppen något som man inte ska lyssna på. Om hur bemötandet som är format utifrån samhällets sjuka normer vad gäller kroppar kan göra illa. Jag vet inte hur jag lyckats undgå att få en ätstörning, men det har jag gjort. Det är inte psykiatrins förtjänst, hade jag haft nån sårbarhet alls för den sortens störning så hade jag utvecklat det när jag var inlagd, om det inte skulle hänt redan före det. Vi kan inte ha det så. Även om normerna i samhället är sjuka så kan vi inte ha en vård som förmedlar och förstärker det sjuka, istället för att uppmuntra det friska.

Två inlägg blev det om detta, om minnen av det som gjorde illa.

• Men... du ska ju vara viktfixerad. Du är ju ung och tjej och mår dåligt.
• Du behöver väl inte äta? Du är ju tjock.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.