En ny antologi om dissociation

Vill tipsa om den helt nya antologin Splittrade själar, som är en antologi om dissociation. Den går att beställa direkt från projektet, du hittar info om det här: regnlund.se/antologi. Den finns också att köpa i de större nätbokhandlarna, till exempel hos adlibris, bokus, cdon, amazon och book depository (fast mest pengar till projektet blir det om du beställer direkt från projektet/mig).

I bokens inledning skrev jag en text och försökte förklara vad dissociation är. Den texten finns också som pdf, och du hittar den här: regnlund.se/regnlund-dissociation.pdf

***

Splittrade själar är en antologi med texter och bilder av människor som själva upplevt dissociation, ofta på grund av svåra eller upprepade trauman. Texterna är skapade utifrån tre olika teman: orsaker till dissociation, vardag med dissociation och erfarenheter av vård och myndigheter.

Trots att många lever med, kämpar med och behöver förståelse för de dissociativa tillstånd de befinner sig i är kunskapen om vad dissociation kan vara fortfarande dålig. Det kan se ut på många olika sätt och innebära allt från overklighetskänslor till att man lever med era olika delar eller personligheter inuti. Med den här boken hoppas vi öka förståelsen för olika former av dissociation.

Här får du chansen att möta människor som berättar om hur det kan vara att uppleva dissociation, utan att det tolkas eller filtreras genom någon annans perspektiv. Kanske är det första gången en bok av det här slaget skapats i Sverige, eftersom den svenska litteraturen om dissociation hitintills framför allt skrivits av behandlare och varit tänkt att läsas av andra behandlare.

Det här är en bok av dissociativa, för alla som vill veta hur dissociation kan vara. En bok med värdefulla och starka texter för dig som själv dissocierar, har någon i din närhet som gör det, som jobbar med dissociativa, eller som bara vill lära dig mer om dissociation.

Detta ständiga osynliggörande, som om vi inte finns. (Om dissociation.)

Blev visst inget blogginlägg igår trots att det var söndag. Sysslade med att allergi-snörvla och trötthets-titta på Harry Potter istället. Var väl också viktigt, på sitt sätt.

Har med en artikel i ETC idag. Ni får gärna läsa den och gärna dela den, den är viktig för mig. Kanske för att jag än en gång blev så himla trött och ledsen på världen.

Såhär börjar den:


Jag satte på radion häromdagen. Det var P1. Några läkare resonerade kring att schizofreni fortfarande är stigmatiserat, att det förknippas med våldsamhet eller personlighetsklyvning. Det lät som att det var förfärligt, att bli förknippad med något sådant. Jag stängde av radion igen. Vet inte varför jag blir så ledsen, fortfarande. Det är ju så det är, jag vet det. Nämner man dem som skadats så svårt att de splittrats inuti, har flera personligheter, är det i sådana sammanhang. Och med undertexten att det inte finns, att det är något abnormt och hemskt, men inte verkligt.

Jag finns.


Resten hittar du om du klickar här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gästbloggare: Vad skiljer mig/oss från någon annan?

Här kommer ett gästblogginlägg från en person som vill vara anonym, och som sedan ungefär ett år tillbaka har diagnosen DID.

Inlägg från tidigare gästbloggare hittar du via en flik under bloggens rubrik.

Vill du också gästblogga kring något som rör dissociation kan du maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com, och/eller läsa lite här: Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)


***

Det som skiljer mig/oss från andra som inte har detta system, det är inte att jag är flera. Alla har delidentiteter. Inte är du likadan överallt? Du är på ett sätt hemma, på ett sätt som kollega, på ett sätt med dina vänner och på ett annat sätt med din partner. Det är därför det kan vara svårt att hitta en roll som passar in när du länkar samman olika människor du känner. Hur bör jag vara nu?

Skillnaden mellan mig/oss och de andra är att jag tvingats överleva outhärdliga situationer sedan jag var barn. Överleva och samtidigt kunna fortsätta vardagen som kommer, finnas i bra stunder utan att behöva minnas det outhärdliga. Skillnaden mellan mig/oss och de andra är barriärerna. Barriärerna mellan dessa roller, delpersonligheter. Mina jag går inte hand i hand, vi kan inte relatera till varandra. Därför blir tiden diffus och jag föds på nytt hela tiden.

Jag kan födas in i ett samtal och inte förstå hur jag hamnade där och behöver lyssna till min röst för att förstå var jag ska fortsätta. Ofta säger jag att jag är tankspridd och inte minns vad jag nyss sa, att jag tappade bort mig. Jag kan säga det med en röst som inte känns som min. Ibland försvinner minnet av det iväg.

Jag (min kropp) gråter andras tårar och känner andras rädsla. För jag klarade inte av att vara jag när jag blev rädd för många år sedan, någon annan fick min rädsla och den delen har frusit i tiden.  När den delen kommer fram är den precis som den var då, den blev aldrig vuxen. Och det finns många delar inom mig som aldrig blev det.

Detta har varit en överlevnadsstrategi. När ett barn växer upp behöver barnet skapa sig en identitet. När jag växte upp störde något den utvecklingen, hemska trauman, och därför var jag tvungen att separera delar av min identitet ifrån varandra. Det var livsavgörande då. Men det är ett mönster som inte längre fyller samma funktion. Delarna som frusit i tiden är ständigt närvarande. Jag vet inte varför någon triggas igång av ett ord, en rörelse, en plats. Varför en skräck kan väckas eller en undertryckt ilska. Och när min kropp uttrycker dessa känslor finns inte min/mina vuxna del/delar närvarande och kan ta hand om det.

Vissa delar av mig har utvecklats och andra inte. Beroende på vad som behövts. Vissa delar har enstaka funktioner, som att ta sig ifrån stressiga situationer åt oss andra. Eller att få i oss mat. Andra delar har fler funktioner, kan vara lekfulla eller blyga. De delar som inte är lekfulla brukar förakta de lekfulla delarna. Jag mår inte bra när jag ser på Disney eller håller i en nostalgisk leksak från förr. Jag blir inte barn på nytt. För de barn som finns inom mig är jag rädd för, de bär på så mycket sorg, skräck och skam. De är frusna i tiden.

Det yttrar sig inte så dramatisk som många tror. Det är inte som på film. De flesta märker nog ingenting alls på mig. Just för att de träffar en fullt fungerande del. Och vi vill hålla oss hemliga för de flesta, de delar som tar över försöker spela med. Du har kanske bara träffat en del av mig. Eller så har du mött fler utan att veta om det. Märker bara att jag är tystare än vanligt, är lite disträ eller skrattar mer än vanligt. Och så är ju de flesta människor. Men deras jag går kanske hand i hand.  Kan relatera, vill relatera. Mina jag kan känna empati för varandra men också hata och vara rädda för varandra. Vissa delar är arga på mig då jag skriver nu, andra uppmuntrar mig. En del kan slå mig för att en annan del ber om mat.

Kliniskt sätt heter rehabiliteringens sista steg: integrering. Med andra ord, mina delar behöver ta varandra i hand och samarbeta, vilja lära känna varandra. Våga vara nyfikna på varandra.

Det syns inte lika mycket utanpå, som det känns inuti. Det är ständigt ett krig när vi ofta vill olika. I alla mina val (apelsinjuice eller äppeljuice? Ta bussen eller gå?) behöver jag ta hänsyn till många andra individer. Vi samtalar ibland med varandra via skrift. Det kan se lustigt ut, kan förstå att det kan låta lustigt också. Våra handstilar skiljer sig och likaså våra ordval.

Det som kan vara jobbigt är omgivningens ovetskap om hur det kan vara. När en myndighet eller vårdperson tror att jag mår bra för att delen den träffar gör det. Det är ju det som får mig att fungera, det som i alla fall gjorde att jag fungerade tidigare trots den ständiga stressen och anspänningen. Eftersom jag inte kan forcera fram en del som bättre kan förklara hur det känns, måste jag i princip manipulera fram en känsla för att bli trodd. Jag måste manipulera för att inte verka manipulativ. Ironiskt helt klart. Det räcker inte med att jag berättar hur det kan vara. Och dessutom är vardagen och tiden så diffus att det är svårt att beskriva.

Och kroppen är densamma. Kroppen upplever samma ständiga anspänning då den får bära på väldigt många individer med många olika starka känslor och upplevelser av vår historia. Mitt psyke klarar sig betydligt bättre för att den är splittrad, än vad min kropp orkar bära på en hel familj.

/Anonym

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Depersonalisation och derealisation - hur ska man göra för att det ska gå över?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg där jag försökt förklara depersonalisation och derealisation, vad det rör sig om för symptom, och vilka orsakerna och de utlösande faktorerna kan vara.

Jag har också försökt förklara skillnaden mellan depersonalisation som ett symptom som kan vara del av många olika reaktioner och problem, och depersonalisationssyndrom (DPD) som handlar om en problematik där depersonaliseringen är det enda, eller åtminstone det centrala i de problem man har.

Det händer att människor mailar mig och frågar vad de ska göra, hur man blir bättre, hur de kan hjälpa sina anhöriga. Jag vill mest svara: jag vet inte. För det är så. Jag vet inte.

Jag brukar ändå försöka svara det jag tänker, säga det jag vet, det jag hört från andra, läst nåt om. Vad som kan lindra eller hjälpa. Och detta inlägget är ett lite mer seriöst försök att göra det, försöka formulera saker utifrån vad jag upplevt, hört och tror. Jag har ingen medicinsk utbildning, jag har sökt information och skaffat kunskap för att försöka förstå och handskas med mina egna problem, eftersom ingen i vården förstått sig på det som handlar om depersonalisation. För mig är det en del av en större problematik. Och jag tror att det i grunden är rätt likt ändå.

Jag vet inte vad som kan hjälpa dig. Jag kan inte veta det. Och jag är ledsen för det, jag önskar jag kunde säga "gör såhär så blir allt bra igen" eller åtminstone "gör såhär så hittar du vård". Jag kan inte det. Men jag kan åtminstone skriva detta inlägget, liksom ge det jag har. Och jag kan önska att du ska hitta din väg att bli bättre. Jag tror det finns såna vägar, även om de kan se väldigt olika ut.



Depersonalisation som ett symptom i en annan problematik

Om depersonalisationen uppkommer som en del av en annan problematik ska man fokusera på att behandla den problematiken. Då kan man förvänta sig att depersonaliseringen minskar och försvinner när man förbättras i den problematik som är huvudproblemet. Är man tex deprimerad och depersonaliserar pga det, kan man behandla depressionen med medicin eller terapi. Har man depersonaliseringssymptom som en del av en ätstörning kan det finnas anledning att tro att depersonalisationen blir bättre när man blir friskare i den osv.

Eftersom det finns många olika behandlingsalternativ för varje problematik, och eftersom depersonalisering kan vara del av många olika diagnoser (se mer i det inlägg jag skrev tidigare), så kommer jag inte gå närmare in på det här. Information om behandlingsalternativ för olika diagnoser finns att hitta på andra ställen.



Olika orsaker till depersonaliseringen

Man bör försöka låta bli att blanda ihop orsaker och utlösande faktorer. Något kan utlösa depersonalisation, utan att det är det som är orsaken. Det blir som att det utlösande triggar igång depersonaliseringen bara. Mycket tyder på att om man har en sårbarhet som gör att man har ökad risk för att få DPD kan en påfrestning utlösa det, men att det inte alltid spelar så stor roll vilken påfrestning det är, det hade lika gärna kunnat vara en annan påfrestning som blev den utlösande faktorn.

Med tanke på det kanske man inte ska lägga för stor vikt vid att försöka hitta svaret på hur man kan komma ur depersonaliseringen genom att fokusera på det som utlöste den. Det kanske bara var en slump att det var just det som gjorde att den utlöstes.


Trauman
DPD kan bero på långvariga eller upprepade trauman, tex känslomässig försummelse eller psykisk misshandel i barndomen. Har man varit med om den typen av saker kan det vara bra att försöka bearbeta dem. Det kan vara ett sätt att komma ur depersonalisationen.

Man kan också få DPD som en del av en akut stressreaktion efter ett trauma, då kan man testa att i första hand söka vård för traumat och se om det hjälper för depersonalisationen.


Droger
Har DPD utlösts av droger kan det vara ett bra första steg att sluta använda droger. Har man problem att klara detta på egen hand, om man utvecklat beroende eller missbruk, finns det vård för den sortens problem.


Övriga orsaker eller utlösande faktorer
Har du en känsla av att du vet varför du depersonaliserar eller om det finns något i det som utlöste depersonalisationen som inte känns avslutat, är mitt allmänna råd att försöka ta hand om det först, och se om det hjälper. Eftersom det kan vara många olika faktorer och många olika saker man kan behöva för att ta hand om dem, så kan jag inte gå in på det heller närmare här.



Problem som kommit efter att man fått DPD

Många som får DPD utvecklar andra problem som en följd av detta, det verkar tex relativt vanligt att bli deprimerad, få ångest eller panikångest, eller utveckla tvångsbeteenden eller undvikandebeteenden som en följd av DPD, en följd av att det är så svårt att leva med depersonalisering. Kanske kan det också vara som en följd av att det är så svårt att bli förstådd, trodd och svårt att hitta hjälp. Det kan bli en mycket surrealistisk sörja att försöka hitta någon som kan hjälpa en, och helt ärligt så kan man bli deprimerad av mindre.

Har du utvecklat någon form av problematik som följd av depersonaliseringen, så är det bra att försöka söka hjälp för de problemen, även om du inte lyckas hitta någon som förstår sig på själva DPD:n. Både för ångest och depression finns många olika sorters behandligsmetoder, och det gäller även för tex tvångssyndrom och andra psykiska problem man kan få som följd av DPD. Om följdproblemen minskar kan lidandet du fått av DPD:n minska, även om depersonaliseringen finns kvar.


Behandlingsmetoder

Depersonalisering räknas som behandlingsbart, men när det handlar om att behandla själva DPD:n finns det två rätt stora problem:

• Det är väldigt svårt att hitta en behandlare som har kunskap om DPD. Har de alls kunskap om depersonalisering och förstår vad man pratar om, är det inte alls säkert att de också förstår att det kan vara huvudproblematiken.
  
  Jag uppfattar det som att det är vanligt att depersonaliseringssymptom antingen inte tas på allvar, eller att de automatiskt blir tolkade som något annat, tex en del av en depression eller ångest. Ska behandling mot depression hjälpa krävs det dock att man har en depression, för DPD är det rätt stor risk att depressionsbehandling inte har någon positiv effekt alls.
• Det finns inga behandlingsmetoder som har god evidens. Det finns en del metoder man vet kan ha effekt för en del individer, man kan testa sig fram och hoppas på att man hittar något som funkar. Tyvärr är det inte alls säkert att man faktiskt gör det, hittar något som funkar. Detta är alltså om du nu ens lyckas hitta en behandlare som har kunskap nog att förstå och ta din depersonalisering på allvar.

Medicinering
Det är relativt svårt att behandla DPD med medicin som det är nu. Man hoppas på att hitta lösningar på hur man kan behandla DPD medicinskt längre fram, när man hunnit forska mer, och hunnit förstå mer av vilka mekanismer som ligger bakom tillståndet.

Man tänker sig att SSRI-preparat kan hjälpa, pga likheterna mellan DPD och diagnoserna i tvångssyndromspektrat. De studier som gjorts har dock inte kunnat bevisa en sån effekt vad jag vet.

Det finns en liten studie som visat att Anafranil kan hjälpa, men studien är så liten att det egentligen bara går att säga att det skulle kunna vara så att Anafranil kan ha effekt på DPD.

Bensodiazepiner är ångestdämpande mediciner som kan hjälpa vid DPD. Det finns två olika förklaringar till det. Dels kan depersonalisation förvärras om man har ångest under en längre period, och att då få hjälp att dämpa den, vilket kan leda till att DPD-symptom minskar. Dels kan det vara så att man pga DPD utvecklar ångest och oro, och att det egentligen är dessa följdproblem bensodiazepiner kan hjälpa en med.

Dessa exempel om medicinering är tagna från böckerna Feeling Unreal och Overcoming Depersonalization Disorder (se listan i slutet av inlägget), och det finns fler exempel jag skulle kunna ta upp, som finns att hitta både i böckerna och om man googlar. Överlag är det ändå som med dessa exempel: det finns mediciner man tänker skulle kunna fungera, men studierna är små och man har haft svårt att visa positiva resultat, och när man väl fått positiva resultat är det osäkert om det egentligen är för att DPD:n förbättras, eller om det är för att man mest lyckas behandla följdproblem som ångest och depression, och att patienterna rapporterar att de mår bättre eftersom minskning av symptomen i följdproblemen minskat.

Terapi
Med terapi är det också tyvärr så att det kan vara svårt att hitta en behandlare som faktiskt har kunskap om de problem man lider av. Ifall terapi kan hjälpa eller inte kan bero på vilka orsaker som finns med i bilden, beror DPD på trauman eller stress kanske det finns bättre chanser att terapi ska ha god effekt, än om DPD:n utlösts av en kemisk reaktion pga droganvändning.

Jag tänker att terapi skulle kunna hjälpa mycket vad gäller att handskas med sina symptom, begränsa hur mycket effekt de har på ens liv, hur mycket de begränsar en. Terapi skulle kunna vara en viktig del av att lära sig att leva med DPD, acceptera det, och skulle därför kunna hjälpa människor med DPD att må bättre. Det är bara min personliga åsikt, jag har ingen studie att luta mig mot, och dessutom bygger det såklart på att man hittar en terapeut som verkligen har kunskap om DPD, vilket det inte är säkert man kan hitta.

Det verkar också som att bättre känsloreglering kan ge minskad depersonalisering, eftersom depersonaliseringen kan vara (åtminstone delvis) en reaktion på att bli känslomässigt överväldigad. Har man problem med känsloreglering borde terapi kunna hjälpa.

Det finns ACT, DBT, KBT och också andra former av beteendeterapi som är anpassade för att hjälpa vid DPD. Hur lätt det är att hitta dessa former i Sverige vet jag inte. Du kan läsa mer om dem i boken Overcoming Depersonalization Disorder (se listan i slutet av inlägget).


Mindfulness och acceptans
Det här resonemanget är ett referat av delar av boken Overcoming Depersonalization Disorder (se listan i slutet av inlägget).

Att leva med depersonalisering kan vara skrämmande, plågsamt, frustrerande och hemskt på andra sätt. Det är inte konstigt om man lägger en massa tid och kraft på att observera sina symptom, kanske försöka hitta ord för att beskriva dem, notera om de blir värre och tänka på hur hemskt det är att ha dem. Det är inte alls märkligt om man grubblar på vad som egentligen hänt med en, och varför, vad man kan göra för att bli av med symptomen, varför det man testat inte funkat, och vad man ska testa istället. Det är högst begripligt att man tänker på hur ens liv kommer bli om det aldrig går över.

Det är väl så man gör, när man har problem, grubblar på dem, och försöker hitta lösningar på dem. Det paradoxala är att den inre kampen inte blir en väg till en lösning, utan istället ett sätt att förvärra tillståndet. Tänkandet och grubblandet kan bli nästan tvångsmässigt, fokuset på symptomen och vad som kan hända om man inte blir av med dem kan bli ett tidskrävande katastroftänkande som gör att inte så mycket annat får plats i ens liv. Och det kan öka tex graden av stress och känslan av hopplöshet, vilket kan leda till att symptomen förvärras, vilket i sin tur kan leda till att grubblandet tar ännu större plats, mer tid, och att man ännu mer desperat känner att man måste hitta en lösning.

Det som i grunden bygger på att man önskar hitta ett sätt att bli bättre, blir en negativ spiral, inte en väg framåt. För att bromsa det kan man använda mindfulness och acceptans. Att sätta punkt för hopplöshetsgrubblandet, vara i nuet och låta saker vara som de är kan låta som en konstig lösning när man har hemska symptom som man vill ska försvinna, men det kan vara ett sätt att slippa ifrån den negativa spiralen som är vanlig, och som för det mesta förvärrar symptomen.


Problem med mindfulness?
Hur man reagerar på mindfulness är olika, det är inte alls självklart att alla blir hjälpta av det. Själv har jag blivit mycket hjälpt av avslappning och acceptans, men en del mindfulnessmetoder har istället förvärrat symptomen för mig. Jag har skrivit om upplevelser av hur mindfulnessövningar kan försämra depersonalisering i de här inläggen:

• Vad är det egentligen, att vara en människa?
• Tro rätt tro fel
• Depersonalisering, PTSD, skärpta sinnen, och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.
• Intryckskänslighet, utmattning och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.
• Om man använder dissociativa tekniker i behandling har man väl koll så man inte skapar eller förvärrar en dissociativ problematik?
• Men mindfulness har ju inga biverkningar.

Det kanske inte finns någon professionell hjälp att hitta, du kanske ska sluta leta?
Det här kan låta som ett konstigt råd, men ibland tror jag att det är läge att ge upp försöken att hitta hjälp. Jag förstår hur frustrerande, stressande och totalt hopplöst omöjligt det kan kännas att leva med depersonalisering, och att det känns som att man måste få hjälp, för att det inte går att tänka att det går att finnas annars. Jag förstår det.

Och på ett sätt som liknar det jag försökte beskriva under mindfulness-rubriken, kan sökandet efter vård öka stressen, öka det fokus man har på depersonaliseringssymptomen, och öka oron för hur det ska bli om man inte hittar någon hjälp. Är det såhär livet ska vara, för alltid? Är det helt hopplöst? Om man inte ens kan hitta någon inom vården som kan förstå hur man fungerar, vad man pratar om, om det inte går att hitta ord för att nå fram, då kanske det är kört?

Nej. Eller jo. Kanske att det är kört, men kanske att det är att hitta vård som är kört, inte ditt liv. Inte att bli bättre. Vården är mycket bristfällig på detta området, och det behöver inte alls vara ditt fel om du inte hittar någon hjälp. Du har säkert gjort vad du kunnat, sökt på alla ställen du kan komma på, försökt hitta ord och sätt att beskriva vad du är i, och hur hemskt det är. Om någon sen finns där och förstår och kan hjälpa, det är inte något som ligger hos dig. Det kan ligga bortom din makt, det kan vara så att det inte finns någon hjälp att hitta. Kanske är det kört. Kanske är det läge att ge upp vården. Den kanske inte är värd all den stress, oro, allt det ökade fokus på symptomen och allt katastroftänkande som blir av att söka, försöka, och ändå inte hitta hjälp. Allt det är sånt som kan försämra depersonaliseringssymptom. Kanske att det är bäst att släppa det, sluta försöka. Inte ge upp ditt liv, men ge upp vården som en del av vägen framåt.

Jag tror inte på att ge upp meddetsamma, jag tror på att försöka, det är inte så jag menar, att det inte är lönt att söka vård. Det är lönt att söka, men det är inte lönt att fastna i en hopplös cirkel av att lägga all sin kraft på något som inte leder någonstans. Vården kan kanske hjälpa, har du tur hittar du någon som förstår dig, och har du utvecklat följdproblem som tex ångest, depression, tvångsbeteenden eller undvikandebeteenden, så kan det finnas stor chans att vården kan hjälpa dig åtminstone med de bitarna. Det är inte helt kört, det är värt ett försök. Eller några. Ganska många. Men om du känner att du testat allt du kan komma på, sökt all hjälp du kan hitta, och inget hjälpt dig. Då är det nog dags att släppa taget. Sluta utsätta dig för den påfrestning vårdsökandet kan vara. Kanske förbättras du lite bara av att slippa den belastningen och stressen.




Självhjälp

Depersonalisation och stress
Som jag skrev en del om i det tidigare inlägget är stress en faktor som riskerar både att utlösa och förvärra depersonalisationssymptom, både om de är en del av DPD och om de inte är det. Därför kan man bli bättre av att försöka hitta sätt att minska stressen. Det kan vara lättare sagt än gjort, och vilka metoder som hjälper är individuellt. Det kan handla om att förändra något i sin livssituation, tex med jobb eller studier som är för stor belastning. Det kan också handla om speciella metoder, det finns de som blir hjälpta av tex meditation, avslappningsövningar eller medveten närvaro (medan andra bara varvar upp mer av den typen av tekniker). Rent allmänt kan det vara viktigt att komma ihåg att vila, att man behöver återhämtning efter ansträngningar. Det finns mycket skrivet om stress på andra håll på nätet, så jag går inte närmare in på det här.


Stimulerande medel
En del människor upplever att depersonaliseringen minskar när de drar ner på eller slutar med stimulerande medel som tex koffein, socker och nikotin.


Grundläggande behov
Att tillfredsställa grundläggande behov kan vara ett sätt att minska den stress kroppen utsätts för, ge bättre förutsättningar för att må bättre rent allmänt, och faktiskt också minska depersonaliseringen. Det kan handla tex om att äta regelbundet och tillräckligt mycket, sova tillräckligt mycket (helst på natten), ha sociala kontakter, få och ge beröring, motionera, och inte minst ha innehåll i livet som känns meningsfullt.


Rädsla och undvikandebeteenden
Det är inte konstigt om man blir skräckslagen av depersonalisering, om man inte vet hur man ska handskas med det, om det blir helt centralt att försöka undvika alla situationer som kan förvärra depersonaliseringen. Det är klart att man vill må så bra som möjligt. Problemet med undvikande som strategi är bara att det riskerar att få motsatt effekt på lång sikt, även om det på kort sikt kan skydda en från att få värre symptom. Det är stor risk att hamna i en spiral av att undvika mer och mer, och att livet då också blir mer och mer begränsat. Man träffar kanske färre människor, och vågar vara på färre platser, man kan undvika att göra något om det är på en ny plats eller om det kanske är mycket folk där, man kan sluta motionera för att det är skrämmande att vara utomhus och inte veta om depersonaliseringen försämras då. Lite i taget kan undvikandet som strategi göra att depersonaliseringen äter upp bitar av ditt liv, tills nästan inget av det du brukade tycka om och må bra av finns kvar. Och det kan förvärra katastroftankarna; om du efter denna tiden med depersonaliseringen har såhär lite av ditt liv kvar, hur blir det då om det fortsätter flera år till? Är det alls värt att fortsätta leva då?

Alltihop är logiskt och begripligt, men man riskerar att trassla sig länge och längre in i något som försämrar både livet och symptomen. Man kan känna sig maktlös i det, men sanningen är att man inte är det. Det är möjligt att gå emot undvikandet, och på kort sikt kan det vara asjobbigt, men på längre sikt kan det vara ett sätt att återta delar av livet som depersonaliseringen tagit ifrån en. Känns det omöjligt att klara att gå emot undvikandebeteendet själv så tillhör det de områden som det finns ganska goda chanser att få hjälp från vården med.


Försök leva ett så bra liv som möjligt
Katastroftankarna brukar säga något i stil med att depersonaliseringen förstör allt, att inget längre är meningsfullt, de brukar hitta sätt att övertyga en om att det är hopplöst, att livet bara kommer bli sämre och sämre, att det är så plågsamt med allt som förstörts av depersonaliseringen att det inte känns möjligt att orka finnas om inte depersonaliseringen upphör.

På ett sätt är det sant, det är skit med såna symtom, det är plågsamt att vara med människor man tycker om, och inte kunna känna att man tycker om dem. Det kan vara en djup sorg att göra något man tidigare brukade bli glad av, och bara känna overklighet, tomhet eller att man betraktar det utifrån. Jag vill absolut inte förminska eller förneka den smärtan, eller de andra känslor symptomen kan föra med sig.

Samtidigt är det inte helt sant att det inte går att leva med depersonalisation. Om du är mycket upptagen av tanken att du måste hitta ett sätt att få depersonaliseringen att sluta, för att det inte går att stå ut annars, är det risk att du trasslar in dig i ett myller av stressande hopplöshetstankar som riskerar att förvärra symptomen. Kanske att det är en av de elakaste sakerna med depersonalisering, att den starka viljan att vilja slippa ifrån den är en av de saker som riskerar att förvärra den. Det är klart att du vill slippa den. Och det kanske inte är möjligt, åtminstone inte just nu. Kanske att all den tid och all den kraft du lägger på att försöka bli fri inte är det bästa valet, kanske att du bara trasslar in dig längre och längre i hopplösheten, och försämras av det.

Det kan vara bra att lite i taget försöka närma sig tanken "ok, om jag ska ha de här symptomen, hur ska jag göra för att ändå ha ett så bra liv som möjligt?". Den kan kännas helt hopplös och provocerande i början, men att lite i taget ändra fokus från att kämpa mot symptomen till att försöka hitta vägar att skapa ett bättre liv, trots allt, trots symptomhelvetet, kan vara ett sätt att faktiskt få ett bättre liv. Det kan dessutom göra att symptomen minskar, vilket ju också kan förbättra livet.

Det kan vara väldigt svårt att tro att det är möjligt att förbättra något, speciellt om man har mycket symptom och är långt inne i hopplöshetstänkandet. Jag rekommenderar att försöka hitta andra som kan vara en hjälp i det. Har du gett upp vården kanske ett forum som tex dpselfhelp.com/forum kan vara till hjälp.


Tips från andra
Jag efterlyste tips från andra som också har erfarenheter av depersonalisation, och jag fyller gärna på här om det är fler som vill bidra. De tips jag fått är:

• Att stå ut på de sätt som går.
• Fjärilskramar, du kan läsa om den tekniken här.
• Om det är kortare attacker kan det ibland vara lindrande att att rimma, rabbla ramsor och bokstavera saker på tex burkar och skyltar.

Läs- och filmtips

Gästbloggare
Det finns ett gästbloggar-inlägg på ämnet:

• Gästbloggare: Med overkligheten. Medvetenheten.

BöckerJag har inte orkat läsa så mycket om depersonalisering. Det handlar om att jag varit trött i huvudet, och att det mesta som finns att läsa är på engelska. Det handlar också om att jag inte hittat mycket som hjälpt mig när jag väl gett mig på att läsa något.

Den bok jag framförallt vill rekommendera är

• Feeling Unreal – Depersonalization Disorder and the Loss of the Self av Daphne Simeon och Jeffrey Abygel
  
  Det är en bok som går igenom alla grundläggande saker som rör depersonalisering. Har man ingen förkunskap kan den vara rätt tung att läsa, men jag tycker den är värd ansträngningen.

Jag vill också rekommendera

• Overcoming Depersonalization Disorder – a mindfulness & acceptance guide to conquering feelings of numbness & unreality av Fugen Neziroglu och Katharine Donnelly
  
  som har kunnat hjälpa mig att förstå grubblandets roll och också kunnat hjälpa mig en del vad gäller att hitta acceptans, även om mindfulnessövningarna verkligen inte är min grej. 

Har sett att det senare kommit fler böcker inom området, men jag har inte läst dem och vill därför inte rekommendera någon av dem. Det går bra att söka på amazon om man vill, sök på "depersonalization" så borde du hitta en del.


På nätet

• Evidence-based treatment for Depersonalisation-derealisation Disorder (DPRD)
  Seriös och lång text som jag tyvärr inte orkat läsa hela, men som utgår från att man tittat på studier som gjorts kring behandlingsmetoder vid DPD mellan 1980 och 2012. De kommer i stort sett fram till att det inte finns god evidens för något och att man behöver forska mer på området.
• dpselfhelp.com/forum
  är en plats där det finns massor med information, stöd, tips på behandlingsmetoder och liknande. Det finns ett särskilt rum för "recovery stories" som är det jag läst mest i. Det känns hoppfullt och tryggt för mig, att det finns andra som vill berätta om hur de gjort för att till slut må bra.
• Att lindra overklighetskänslor
  Text från en blogg om depersonalisering (på svenska!) med tankar om vad man kan göra för att lindra overklighetskänslor.
• Attention Exercises for Alleviating Depersonalization Disorder and Symptoms of Derealization
  Här är två uppmärksamhetsövningar som författaren till texten menar har hjälpt honom att bli fri från depersonalisering. På sidan finns även en del texter och gratisvideor, och även ett program som kostar pengar. Vet inget om programmet och kan därför varken rekommendera eller avråda från att testa det. Gratisövningarna är ju gratis, så dem kan man testa om man vill.
• How I overcame depersonalisation - Tarmo's story
  Detta är en personlig berättelse som handlar om depersonalisation. Hur symptomen började komma, hur de växte sig allt större, och hur författaren så småningom blev fri från dem.
• Mindscapes: The woman who was dropped into her body
  Detta är en artikel hos newscientist.com som handlar om en kvinna som haft perioder av depersonalisation sen hon var 8 år. Det är inte en särskilt lång artikel, men den tar upp lite av hur det varit för henne, och förklarar parallellt med det depersonalisation som fenomen. Man går också kort in på hur hjärnan fungerar och hur man skapar sig en känsla av ett själv, och det finns med lite om behandlingsalternativ man just nu testar för detta tillstånd.
• Recovery From Depersonalisation and Derealisation - Understanding Feelings of Unreality
  Text på relativt enkel engelska, som försöker förklara depersonalisation och derealisation. Författaren tar mest upp hur det kan vara en följd av ångest, och visar varför det faktiskt kan vara en helt logisk reaktion, ett sätt för kroppen att skydda en i perioder med för mycket stress eller för stora känslomässiga påfrestningar. 

Finns såklart mycket mer att hitta på nätet, finns alltid mer på nätet..

Film

• Numb är som kärlekshistoria betraktad en relativt värdelös film. Men den gestaltar depersonalisation helt ok. Hur det känns, hur hopplöst det kan vara att söka vård, hur det kan uppta mer och mer av ens tankar och begränsa ens liv, och hur det kan gå att försöka ta tillbaka sitt liv trots allt, att man kan må bättre.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gästbloggare: D. "Jag brukade beskriva mitt system som en militärdiktatur i krig." Om livet med DID och om att integreras.

Jag skriver detta från ett efter-perspektiv. Många år av terapi och trygga, nära vuxenrelationer har gjort att jag inte längre är uppdelad i flera personer i samma kropp. Jag har kvar tendensen att dissociera som första reaktion på stress och problem men jag vet att jag är samma person. Oftast kan jag ta mig ur mina dissociativa tillstånd genom kontakt med andra och genom att ta hand om mig själv. Men jag minns hur det var och jag vill berätta. Hur det var för mig.

Jag minns det som att jag aldrig var hel men det var inte förrän i tonåren jag började förstå att andra var det. Att det var något som var fel. Mina personligheter skiftade sömlöst när jag var barn. Jag växlade beroende på situation. Rätt personlighet för situationen kom fram utan att jag reflekterade eller såg något helhetsperspektiv och jag tänkte inte på det.  Trodde att alla hade det så. Minnesluckorna dolde jag för andra och för mig själv genom att låtsas komma ihåg saker som jag inte hade en aning om. Jag utgick från andras verklighetsuppfattning och förändrade min efter den. Om någon frågade hur det hade varit hos farmor i lördags och jag inte hade något minne av att ha varit där svarade jag att det var bra och trodde på det själv.

Då tror jag att det var ett fungerande system. Det mest fungerande jag kunde åstadkomma i en tillvaro där jag tvingades leva helt olika liv som inte gick ihop. Olika erfarenheter, förväntningar, normsystem som krävde helt olika handlingar och reaktionsmönster från mig. Jag hade inte kunnat vara bara en då. Jag blev splittrad för att min värld var det. Vad jag minns var alla delar isolerade i sig själva då. Ingen hade kontakt med någon annan del och jag överlevde på det viset, ovetande om olika sidor av mig och olika delar min tillvaro beroende på situation. Mådde dåligt nästan hela tiden utan att förstå varför men det var nog ändå bättre.

Sedan förändrades livssituationen och vissa delar hade inte längre någon självklar arena i mitt liv där det passade att de kom fram. Delar som tagit hand om övergreppen. De försvann ju inte för det utan kom fram vid olämpliga tillfällen istället. Jag var tonåring då, läste i skolans psykologibok om schizofreni och var så rädd för att bli psykotisk. Jag blev inte psykotisk. Jag bara upplevde det som om jag var på väg att bli det när olika delar av mig som alltid varit säkert åtskilda började se varandra och utbyta livserfarenheter.

Min läkningsprocess började på riktigt när jag förstod att det inte var psykos det handlade om utan mina egna livserfarenheter, mitt liv som jag har levt men i olika delar av mig så att det kändes som helt olika människor. Det var inte olika människor, det var jag, men det kändes så. Som flera olika liv. Eftersom jag inte levde olika liv som inte passade ihop längre som jag gjort när jag var barn och hade ett normalt liv och ett övergreppsliv, kom nu en tid när alla delar trängdes i samma tillvaro.

Jag tror inte att någon märkte utanpå att jag växlade för jag var bra på att läsa av situationen och göra det jag borde. Jag fick sällan direkta minnesluckor som ung vuxen men det som hände var att jag plötsligt upplevde det som att jag vaknade upp i någon annans liv. Mitt i en situation kunde jag växla från en del till en annan och se mig omkring, känna mig som en inkräktare i en livssituation som inte var min. Jag hade framför allt tre personligheter som jag växlade mellan. Det var den normala personen, den som överlevt övergreppen och så var det barnet.

När barnet kom fram var det oftast bra, för barnet kom bara fram när det var tryggt. Barnet var den del av mig som inte hade behövt vara med om något jobbigt, som bara var liten och glad och ville leka.

Den normala personen var den som hade gått i skolan och gjort normala saker, planerat tillvaron och blivit vuxen, gjort mitt yrkesval och lärt känna mina vänner. Det var också den som tyckte att alla andra delar förmodligen var psykostendenser och att den var det riktiga jaget medan allt annat skulle bort.

Den som överlevt övergreppen stannade i utvecklingen någonstans i tonåren, antagligen för att övergreppen tog slut då och den inte hade något eget liv att utvecklas i längre. När den kom fram gick ingenting bra. Jag fick overklighetskänslor, kände att jag trillat ner i fel värld, levde (och förstörde) den normala personens liv. Den delen saknade övergreppen och ville helst bara fortsätta utsättas eller dö.

Någon beskrev sitt system som the Borg i Star Trek. Det är ganska träffande. Jag brukade beskriva mitt system som en militärdiktatur i krig. Diktatorn, armén, civilbefolkningen. Hur länder i krig vänder förtrycksapparaten mot den egna befolkningen. För att skydda, för att hålla gränserna. Interna övergrepp, ingen får vara svag, alla aktiviteter som kan öppna gränserna, som kan ge fienden en
ingång, slås ner med brutalt våld. Mitt system var anpassat för att skydda mig, för att överleva i en övermäktig fientlig värld, men diktaturens grymhet förstörde det som den velat skydda. Fienden invaderar, bränn alla åkrar, förstör allt av värde så att ingenting finns kvar att ta. Det var ett utdraget själsligt självmord.

Det som först hände när jag integrerades var att alla små fragment av den normala, överlevaren och barnet smälte ihop så att det bara var de tre stora enheterna kvar. Inte hundratals avdelade minnessekvenser, jagupplevelser som uppstått i specifika situationer och stannat kvar i dem. Inte den normala personen för jobbet, den normala personen för varje vänskapskontakt, den normala personen för att bråka eller för att städa. Bara en normal person, en överlevare och ett barn. Sedan växte barnet upp och tröttnade på att leka, eller, den normala personen blev mer lekfull och barnet var inte en egen del längre. Att inse att det inte fanns något normalt barn, att det inte fanns någon frisk, oskadad del av mig som inte utsatts för övergrepp var en stor sorg. Att inse att det bara var jag. Alla delar var bara jag och ingen var hel eller skonad. Men det var bra också. Lek och glädje fick en del i mitt vuxna liv istället för att hänvisas till stunder då en barnpersonlighet tog över. Sedan var det bara den normala och överlevaren kvar.

Det blev flera år av inbördeskrig.  Jag satt i min terapi och sa att det var ett problem att jag inte kunde bli av med överlevaren eftersom han förstörde mitt liv. Min terapeut sa att det var ett problem att jag uppfattade det som att den ena delen var normal och den andra skulle bort, eftersom det som hänt överlevaren också hade hänt mig, och överlevarens känslor och tankar också var mina eftersom jag bara var en. En hel. Det bråket varade i år, ibland bara inuti mig, ibland mellan mig och terapeuten.

Vi växlade. Den normala gick hem till en vän men när vi var framme tog överlevaren över. Som att umgås med någon annans vän. Jag mindes fakta, vem personen var, vad vi skulle göra, men det var som om jag sett filmen från någon annans liv. Överlevaren spelade den normala så gott det gick för att det inte skulle märkas att någon annan var där och alienationen var total. Så var det dagligen. Jag kunde växla inom samma dag eller vara i samma del någon vecka i sträck. Jag spelade mig själv.

Problemet som den normala såg det var att den normala fungerade hur bra som helst medan överlevaren orsakade att allt gick åt helvete så fort han var framme. Problemet som överlevaren såg det var att han inte kunde ta livet av sig utan att döda hela systemet. Absurda situationer uppstod. Överlevaren kom till terapin och satt av tiden eftersom han inte hade några problem, inte hade skadats av övergreppen och helst borde dö. Nästa gång kom den normala till terapin och beklagade sig över allt överlevaren ställde till med. Så höll vi på. Vi var överens om att det enda riktiga vore om vi kunde flytta isär. Det var orimligt att två så olika människor skulle dela samma kropp.

Och helt är det inte över. Jag är integrerad nu, många år av läkningsarbete senare, och upplever mig inte längre som två olika personer i samma kropp. Men jag har en sida som förnekar att jag har problem, som mår bra och helst håller sig på ytan. Och jag har en annan sida som är självdestruktiv och hatisk och förstör både för mig och för mina nära. Och så har jag en mjukare sida av mig som vill må bra och vill att andra ska må bra, som vill leva och integrera och finnas i varma nära relationer.

Det svåra nu, efter integrationen, är att jag aldrig vet vilken sida av mig som agerar eftersom alla är jag. Tankarna och känslorna är mina, uttrycken är de samma, känslorna sitter på samma ställen om jag är destruktiv eller kall eller varm och livsbejakande. Det gör att jag ofta upptäcker alldeles för sent att någon jag gjort som jag tänkt var bra för min läkning egentligen kommer från en destruktiv inställning och inte alls är bra. Eller att något jag sagt som jag tänkte skulle föra mig och min vän närmare egentligen kom från ett behov av att stöta bort utan att jag märkte att det var så.

Men det kanske är normalt. Kanske är det så för alla, att man inte helt kan veta sina egna syften och motivationer i varje läge. Jag vet ju inte eftersom jag aldrig har varit integrerad förr. Kanske är det så, att lyxen i att vara flera personer med viss gemensam överblick är att varje mognadsnivå och varje känslokluster har sitt eget språk och sin egen värld, sitt jagperspektiv, på ett sådant sätt att jag snabbt kunde se att nu är jag ett barn, det här tänker jag för att jag är ett barn. Eller en känslomässigt förstörd tonåring. Då kunde jag navigera lättare, veta hur jag skulle tolka mig själv och ta hand om mig. Jag kunde medla ibland, låta olika behov ta plats och känna igen vilka tankar som var destruktiva och vilka som var konstruktiva eftersom det var så uppenbart vem som tänkte dem. Kanske är det en efterkonstruktion att det var enklare.

Trots att livet på vissa sätt är mer komplicerat som integrerad, trots sorgen i att inte ha någon ren och oskadad del och ensamheten i att den inre hjälparen, omhändertagaren, bara är jag, ångrar jag inte att jag integrerats. Jag hade inget val eftersom överlevaren blev så självdestruktiv men det är inte bara det. Jag är så mycket lugnare nu. Kan sova om nätterna. Allt jag gör drivs inte av ångest längre. Och ensamheten inuti, den som kommer av att bara vara en och att ingen kan trösta någon annan eller ordna svåra saker när allt är övermäktigt, den kan jag bryta nu genom att vara nära människor som finns utanför mig. Jag ser dem och jag ser mitt liv och upptäcker att kriget är över. Nedrustningen kan börja. Alla resurser som har gått åt till gränsskydd och intern repression kan användas för uppbyggande, kulturskapande, nytt liv. Det är svårt att släppa in någon. Det är svårt att anpassa ett själsliv som utvecklats i krig till att fungera och leva i fred. Till att tycka att livet är viktigt, att glädjen och värmen viktig. Lära mig se min natur som en värld att leva och växa i och ta hand om, inte bara som råmaterial för vapenproduktion. Det är svårt. Men det går. Och det är värt det.

/D



*

Vill du också gästblogga om något som rör dissociation? Maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.

Läs också:

• Gästbloggare: Fallen. Om att leva med dissociation (DDNOS/DID).
• Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gästbloggare: Fallen. Om att leva med dissociation (DDNOS/DID).

Idag efter väldigt många år är det bättre – Vi är sams och vi kan samarbeta som en person. Det gäller att jag lyhörd, lyssnar på alla så allas villkor får uppfyllas. Fast vägen hit har varit väldigt lång och mycket kunskap har fått söka på andra håll och funnit egna vägar att gå. Största hjälpen har varit andra som är som jag är.

Vet inte hur många gånger jag får säga till mitt lilla jag. Det är inte dig vi skrattar åt utan för situationen som blev. När hon tittar fram är jag inte alltid helt förberedd. Tror inte att det går och är möjligt. Förra sommaren mitt under valrörelsen. Det var lite sömn och mycket stress. En kväll där det blev middag hemma och inte på språng någonstans. Satt hon sa ledsen, upprörd ”Vill ha mer cola” närmare en halvtimme. När colan tog slut. Här slutade det med att någon kastade sig i väg till affären just för att köpa henne mer cola.  Mitt lilla jags värld föll i bitar för hon fick inte den sista colan. På samma sätt som ett litet barn på tre år. Hon kan titta fram, som jag sa lite nu som då. Något som är skönt att ingen riktigt runt mig reagerar över att talar som jag vore ett barn, eller försöker trycker in tårarna från där de kom. Ja, jag kan skratta och gråta samtidigt, alltså pendla så snabbt mellan två olika känslor. Mitt lilla jag gråter och jag skrattar utåt för att skydda mitt lilla jag.

En annan del är min tonåring. Hon är rebelliskt och faktiskt enormt destruktiv. När tonåringen tittar fram så handlar det mycket om att förgöra någon annan som har varit taskig emot mig, på så sätt inte respekterat mig. Förgör och förstör. Som den gång en tjej hamnade på psykakuten just för min tonåring sa att hon hade krossat denna bombade brud som inte fattade något. Polisen var inkopplad och de sa mer de kan inte göra något med denna polisanmälan för att jag var ju schizad när jag sa som det var och de la ner hela anmälan.

Värsta eller vet inte alls vad jag ska säga om denna situation överhuvudtaget. Jag minns den inte, men mina närmaste minns den så väl. Vi kan kalla henne tanten. Det var, när tanten toga över mig helt. Har en blackouts på flera timmar. När jag vaknade stod mina närmaste med varsin skur hink, trasa och tandborste. Hela mitt kök glänste och luktade allrent. Det som triggade detta var när romburken som ramlade ur kylskåpet och skvätte gammal rom över nästan hela köket. Tanten kan jag faktiskt be om hjälp av, när det är något som är super jobbigt jag ska göra och behöver någon som kan tala omkull något helt och på så sätt få sin vilja igenom.

Har nog väldigt många fler av dessa situationer men en del av detta är att jag faktiskt inte minns dem. Utan det jag minns är att jag hamnat i soffan och stirrat på väggen och vaknat till på nästan samma sätt, någon annanstans hemma flera timmar senare. Vad som skett vet jag inte riktigt alls eller vem som tittat fram. Vet inte heller om det är just det som skett då.

Många av alla dessa situationer har en sak som är gemensam när jag har blivit utsatt för väldigt mycket stress, rädsla och de som är runt mig inte kan respektera mitt nej och kör över mig helt utan att lyssna på mig.  Följer jag idag rådet, att lyssna på alla delar och då ta med deras viktigaste villkor när jag försöker överleva situationen som är för mig totalt ohanterbar. En situation som många omkring mig kan se som helt obetydlig och något som en vuxen ska klara av.

Jag lever idag ett rätt intrigerat liv med ett jag. Inga blackouts. Ett väldigt ostressat och okomplicerat liv. Måste leva med så lite stress och mest helst ingen press mot mig som person alls. Just för att skydda mig så jag inte faller i bitar. När någon del börjar visas sig så vet jag efter alla år- det är okej ta time out och säga ”jag har migrän och kan inte”. Samhället kan inte ta endast orden ”kan inte” utan många gånger kräver en förklaring till varför jag inte kan. Så de får ta att jag får migrän, magsjuka, råkat dubbelboka mig, etc… Helt vad som ses som vuxet och passande för situationen.

På allt detta så har jag kommit dit där jag faktiskt säger upp vänskapen. Utan att direkt förklara varför. Jag vet att de inte förstår och kommer heller aldrig förstå. Då det jag har med mig, så litet förhandlingsutrymme som möjligt är det bättre att låta vänskapen få rinna ut i sanden än förklara varför. Det jag mötts av är att man inte kan ha fler jag än ett jag. Det är ett psykologiskt påhitt eller att jag inte ”ser ut att vara en sådan”. Varför ska jag ha dem i mitt liv när de inte respekterar mig och mina delar, så ja bättre att gå vidare i mitt liv än behålla den vänskapen som är för mig destruktiv.

Har inte heller alltid blivit taget på allvar inom psykiatrin. Bland de första mötena när detta bubblade upp till ytan blev jag mer förhörd än utfrågad kring schizofreni. Så var det så långt borta från schizofreni som det gick att komma. Här har jag vad jag har förstått vilken tur att de som jag mötte inom psykiatrin hade någon form av kunskap kring dissociation, så de kunde acceptera detta fast de inte riktigt trodde på just multipla personligheter.  Min psykiatriker jag har idag, accepterar, tror på detta, har kunskap kring detta och ger mig hjälp, ger alla min delar stöd. Kommer med bra råd, tankar och tips. Hen säger att jag har varit med om så mycket i mitt liv och att det inte är något konstigt att jag inte minns och att jag dissocierar istället för att minnas.

Jag har haft fuges, alltså när jaget stänger ner helt och försvinner ovanför mig själv. När jag lättat helt är det svårt att hålla kontakten med kroppen. Idag efter många år i terapi så vet jag när detta kommer att ske. Däremot har jag stått på mediciner som har triggat detta, men då har jag kunnat ha kontakt med min kropp och kunnat titta igenom ögonen och styra kroppen.

Innan när jag försökte leva mitt liv som ”normal”, så trodde jag genom att det var vardag för mig, att alla såg livet som de tittade på teve som de inte fick vara med i. Idag lever jag så att jag är med i teve och strävar inte heller efter vara ”normal”.

Är så tacksam över att jag faktiskt inte minns vad jag har varit med om. Ser mig som jag har någon gång i livet fått dra vinstlotten. För jag vet vilket liv det medför om man minns. Det kallas för att jag har dissociativa minnen, det lilla jag minns eller när jag berättar om något, så får jag allt detta andra som är kring minnen, rörelser, tonfall och känslor men jag vet att jag har varit med om det. Men samtidigt som minns jag inget, utan bättre beskriva det som minnet jag har när min mamma blev medvetslös när jag var kring tre år. Ser minnet som svartvita foton där jag inte är med på fotot samtidigt som jag vet att skulle ha varit med. Tänker inte gå in mer på varför mina delar finns men jag respekterar dem och är tacksam över att de håller i minnena åt mig. För om jag mindes allt skulle det bli ohanterbart för mig att leva med.  Även de jag har kommit i kontakt med inom psykiatrin och vad de har sagt håller jag hårt i, att inte försöka pressa fram minnena.

De finns inte, mina minnen för en enkel anledning – handlar om att överleva. Det är vad just mina delar finns, för att jag ska överleva. Idag får jag äntligen leva. Något som jag inte hade fått uppleva om jag inte haft dissociationen som ventil och som jag ser det idag när jag splittar – mina delar har kommit till räddning när jag inte har klarat av ta mig från A till B.

Kanske ska förklara det som se det hela som Borg kollektivet i Star Trek. We are Borg. We are one.  När detta kollektiv rasar samman så blir det ett destruktivt kaos med många individuella personer som har många egna viljor. Då förgörs Borg kollektivet.

/We are Fallen. We are one.


*


Vill du också gästblogga om något som rör dissociation? Maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.

Läs också:

• Gästbloggare: D. "Jag brukade beskriva mitt system som en militärdiktatur i krig." Om livet med DID och om att integreras.
• Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

När jag startade denna bloggen för några år sen var min tanke att skriva om psykiatri. Om maktstrukturer, behandlingsmetoder, saker jag tycker är problematiska, uppfattar att behandlare helt enkelt missar, eller brister i systemet. Det var ett väl övervägt beslut att skriva om det, och också att ta avstamp i mina egna upplevelser. Berättelser från mitt liv har framförallt varit hämtade från tidigare perioder, det har varit sånt som inte längre är öppna sår. Det har gått att skriva åtminstone hyfsat balanserat, och jag har inte varit lika sårbar.

Så långt är det inte problematiskt, den sortens inlägg känner jag mig lugn med, de är av olika karaktär beroende på var jag befinner mig med mig själv och mina tankar, men inte heller det känns konstigt för mig. Det är ju en blogg.

Att skriva om dissociation har inte varit lika genomtänkt. Det är något som oftast bottnat i en desperation som föds när jag av olika anledningar konfronteras med hur värdelös vården är på att handskas med att dissociation alls existerar. Anledningarna kan vara situationer i mitt liv i nuet, handla om minnen eller tankar, handla om människor som jag bryr mig om som håller på att gå under i systemet, eller bara den allmänna vetskapen om hur läget är. Jag går sönder av det. Att det är så dåligt. Att det finns så lite kunskap. Att så många får vård som gör illa, som skadar, eller inte hjälper alls.

Det är inte något som ligger långt tillbaka i tiden, det är inte bearbetat, det är inte genomtänkt. Jag har ingen aning om hur jag ska handskas med vetskapen om att människor offras. Jag kan inte handskas med det mycket hårda och onda i världen, som gör att människor som skadats svårt skadas igen. Jag kan inte leva med att människor dör för att vården så ofta är så väldigt mån om att utgå från sitt eget system och förutfattade meningar, istället för att möta skadade människor där de är. Att kunskapsnivån är så låg. Att allt är som det är.

Så vad gör jag? Jag skriver. För det är det jag hittar som jag kan göra. Det är den platsen jag har, den möjligheten jag har att göra någon skillnad. Och det jag skrivit om dissociation här kan väl delas in i tre kategorier. Allmänt frustrerade skrik som handlar om att vården inte kan vara såhär, inlägg skrivna med en önskan att dämpa ensamheten för andra som också är dissociativa, och texter som mer handlar om att förklara något, utifrån saker jag läst. En del texter har väl varit en blandning.

Till skillnad från det som handlar mer allmänt om psykiatri har inläggen om dissociation skapat en massa frågor hos mig. Vem vill jag vara i detta, vem kan jag vara? Vad orkar jag och vad kan jag ge? (Skrev lite om det förut, tex här Världen gör så ont (och jag måste ju förstå att jag inte kan göra allting bra).)

En del av tvivlen och frågorna är för att jag inte tog besluten i förväg. Jag skrev för att jag var så frustrerad, och för att det gjorde så ont. Jag ångrar inte det. Men frågorna kommer nu istället, och de är svårare eftersom jag redan fått min röst hörd, innan jag bestämt vad jag vill, kan, orkar.

En del av tvivlen och frågorna kommer för att jag blivit en viktigare röst än jag önskar i saker som rör dissociation. Jag har blivit en representant för något. Är det bra? Är jag en bra representant? Jag vet inte det. Jag vet en massa saker om mig, och ganska mycket om dissociation. Jag har läst en massa och vet att jag kan skriva på ett sätt så det kan nå fram. Men resten, de där frågorna som handlar om ifall det är bra att just min röst hörs, att just jag blir ett exempel? Jag vet inte det. Jag känner mig ofta fel, jag läser många teorier och känner aldrig att jag passar in. Jag har definierat min splittring som DID när jag skrivit här, men jag vet mycket väl att jag är lindrigt skadad i förhållande till andra med DID, att jag befunnit mig vid gränsen mellan DDNOS och DID. Som med allt annat inom dissociation är man inte överens om definitionerna, och vilken sida av gränsen min splittring skulle placeras beror nog på vem som skulle göra bedömningen.

Och ja.. såklart skulle de allra flesta klassat mig som nåt helt annat, varken diagnostiserat det som DDNOS eller DID, för kunskapsnivån är så väldigt låg. Men om vi bortser från den detaljen.

Många har varit så mycket värre skadade än jag varit, och är det fortfarande. Många har varit med om så grymma saker att det är svårt att handskas med att det ens existerar, och har en splittring som är mycket mer komplex och svårare än den jag haft. Och många har utvecklat andra problem på vägen.

Jag vet att jag haft tur på vissa sätt, jag är så ofta tacksam för att det inte finns någon hotbild mot mig, för att jag inte har en sårbarhet för anorexi eller missbruk. Det var illa nog med perioden med för mycket benso och beroendet som blev, jag handskades inte helt bra med de medicinerna, och min kropp blir mycket lätt beroende, men jag blev aldrig missbrukare. Det hade kunnat bli så, med bara lite större sårbarhet. Jag är så glad att mitt självskadebeteende varit så lindrigt, att jag haft så bra impulskontroll, att jag aldrig blivit bältad eller riskerat att skickas till rättspsyk. Jag är så glad att jag är introvert nog för att gömma mig inne i mig själv istället för att agera ut saker, att det funnits skyddande mekanismer i mig som gjort att jag tex aldrig sålt mig. Jag är så tacksam för de saker jag fått, för de förmågor som aldrig krossades, för att mina delar hade såpass lätt att närma sig varandra och börja kommunicera, när vi väl började försöka.

Jag kanske är lyckligt lottad. Jag vet inte. Min tilläggsproblematik handlar om den här massiva tröttheten som är obegriplig i allas ögon och som handikappat mig på alla områden av mitt liv i många år nu, och som det är i stort sett omöjligt att få vård för. Är det en lättare sak än ett missbruk, en ätstörning? Kan man jämföra? Jag vet inte.

Jag vet i vilket fall att jag sitter med mina frågor om ifall jag är en bra representant, för jag var ju inte så väldigt splittrad ändå. Jag passar ju inte in i modellerna, teorierna, jag är aldrig som man ska.

Problemet är att jag aldrig ville bli en representant, jag vill fortfarande inte vara det. När jag skriver om psykiatri är det möjligt att slippa vara det, då kan jag representera mig själv, utgå från mina upplevelser, och skriva från mitt perspektiv. Men när jag skriver om dissociation blir det något större. För att det är så få som skriver, som blir hörda, som har ett sånt utrymme.

Det finns ett ansvar där som jag kanske inte orkar eller vill ha. Jag har aldrig sökt det. Jag skrev texter som var skrik av frustration och utsträckta händer till nån vars ensamhet jag trodde jag kunde minska. Och nu har jag det, ansvaret. Vad ska jag göra med det?

Just nu har jag lust att tystna. För att jag vill att andra ska höras istället. Men det är inte så det funkar. Det är ingen annan som automatiskt får plats för att min röst slutar höras. Kanske tvärtom. Jag vill ändå tro att mitt skrivande om dissociation ökad medvetenheten lite, att det kan leda till att fler blir sedda, tagna på allvar och hörda. Jag tror det är större chans att det blir så om jag inte tystnar. Att en röst kan ge utrymme för fler.

Och det finns ett ansvar här som är för stort för mig. Som jag inte klarar att bära, aldrig bett om, och faktiskt inte vill ha. Nu när jag hamnat med det försöker jag ta hand om det, men jag önskade aldrig det.

Jag vet att det blev en lång text nu, och att jag skriver den mest för min egen skull. Det är saker jag behöver låta finnas, inte bara i mitt huvud. Jag behöver att det finns här. Bland de andra inläggen.

Jag har tänkt mycket på detta vem jag kan, orkar och vill vara i förhållande till dissociation det senaste halvåret. Jag vet inte om jag är färdig än med tänkandet. Men jag har ett erbjudande idag.

Tillhör du dem som önskar att fler berättelser om dissociation fick finnas, blev hörda och tagna på allvar? Har du något du skulle vilja berätta om hur det kan vara att leva med dissociation? Om du vill skriva en text om det publicerar jag gärna den här, för jag skulle så gärna önska att fler bilder kom fram, och den enda berättelse jag kan berätta är min. Men jag kan ge dig lite plats om du vill.

Jag vill inte publicera skildringar av övergrepp eller våld, även om jag vet att det kan vara viktigt att sätta ord på det. Jag behöver att min blogg är fri från de delarna. Jag vill inte heller publicera några namn på personer som varit förövare. I övrigt är det i stort sett fritt fram.

Bara skriv. Och om du vill att det ska publiceras här på bloggen så maila mig:
regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com




Orkar du inte vänta tills det kanske dyker upp berättelser från andra så finns det en länklista här, med texter och böcker med olika perspektiv på dissociation. (Du kan också hitta listan via en av flikarna under bloggens rubrik.)

• Liten lista med länkar, böcker o dyl om trauma och dissociation, med fokus på DID

Text om att jag inte passar in i dissociationsteorierna:

• Parantes.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Om man använder dissociativa tekniker i behandling har man väl koll så man inte skapar eller förvärrar en dissociativ problematik?

Jag önskar att jag spontant tänkte positiva tillitsfulla saker, som att det är klart att man har koll på dissociation och riskerna det innebär att aktivt använda dissociation när man behandlar patienter som på olika sätt är sårbara, för att de är i kris eller för att de mår mycket dåligt.

Jag tänker inte såna tankar. Jag tänker att det alltid lagts över på mig när något inte fungerat som det skulle, om det blivit utebliven effekt eller bieffekter har det aldrig varit behandlingens eller behandlarens fel, bara mitt. Jag har inte försökt nog, eller så handlar de negativa effekterna om min sjukdom och att symptomen skulle ha förvärrats oavsett om jag fick behandling eller inte. Eller så beror det som blivit dåligt helt enkelt på att jag är lat, har dålig kondition, är passiviserad eller andra nedvärderande saker om mig som person. Detta har alltså även gällt för bieffekter som finns dokumenterade och står med i Fass. Det är mycket sällan man sett ens de bieffekterna som bieffekter av medicinen, för det mesta har det nog ändå handlat om att det är något fel på mig som person.

Det är så ansvarsfördelningen är, alla positiva effekter är behandlingens och behandlarens förtjänst, om jag har tur så får jag vara med på ett hörn och ses som delaktig i förbättringen, men det är inte alls självklart. Och de negativa effekterna, det ses alltid som att de beror på mig. Och då blir de på något konstigt sätt inte alls vårdens sak att hjälpa mig med, de är liksom att betrakta som mitt eget fel.

Dissociation kan vara en hel massa olika saker, det är problematiskt i sig, för man vet aldrig vad nån annan egentligen menar när de pratar om dissociation. Jag har skrivit om detta tidigare, i detta inlägget: Dissociation – två olika grupper av problem?

Det finns en massa olika åsikter om hur man borde dela upp det, det är en enda röra med begreppen faktiskt. En av åsikterna är att man borde dela upp det i sjukliga och icke sjukliga tillstånd. Det är en rimlig åsikt, men inte så enkel att omsätta i praktiken som man kan tro första gången man hör den.

Många dissociativa tillstånd är helt normala, man kan räkna in tex dagdrömmande eller att absorberas av en bok man läser och tappa känslan av tid och rum i de normala tillstånden.

Andra tillstånd kan också vara normala, och har dessutom fördelen att man kan använda dem på ett kontrollerat sätt och då få stora fördelar av dem. Ett exempel på detta är "self as observer" som jag skrev om nyligen, där man använder en förmåga att liksom ställa sig utanför sig själv och betrakta det som sker. Några andra exempel på hur man kan använda dissociation i behandlingssyfte och uppnå goda hjälpande resultat kan man läsa om i artikeln Therapeutic dissociation: Compartmentalization and absorption av Brad Earl Bowins.

Problemet med alla dessa tekniker är att de är friska, funktionella och bra saker att använda sig av, men att det kräver att man har kontroll över dem. Om man tar ett steg ut, till ett self as observer-tillstånd, är tanken att man också ska kunna ta steget tillbaka, inte fastna där, utanför sig själv. Att fastna i upplevelsen att befinna sig utanför sig själv kan vara mycket obehagligt, och dessutom klassas som sjukt. (Du kan läsa om depersonalisation och derealisation i detta inlägget.) Motsvarande gäller de andra tillstånden som kan användas i behandling. Det är bra och friskt och mycket funktionellt så länge man har kontroll.

Här finns ju såklart svaret på varför en del av dessa tekniker inte fungerar så bra för mig. I mitt system finns väl inarbetade funktioner som handlar om att slå på dissociativa försvar vid fara, och de slår på lite för ofta och för snabbt, eftersom det är skydd som använts mycket. Det är inte något jag kan kontrollera, och en del övningar triggar igång detta okontrollerade hos mig. Då faller det funktionella, eftersom det funktionella och goda i övningarna bygger på att man har kontroll över de dissociativa tillstånden, att man kan gå in i och ut ur dem.

Detta borde alla behandlare vara medvetna om, tänker jag. Jag tänker att både depersonalisering och andra dissociativa försvar är så vanliga tillstånd att man alltid borde göra en kartläggning innan man ger sig på den sortens övningar, för att se om det alls är lämpligt. Man borde också hela tiden vara uppmärksam och kontrollera ifall någon förvärras i sina dissociativa problem, eller får nya dissociativa symptom de inte kan kontrollera. Man är ju så glad för blanketter, diagnostester, evidens och allt sånt nuförtiden, man kunde väl hitta ett standardformulär för att värdera detta, be patienter fylla i det tex varannan vecka under behandling med såna inslag, och både kartlägga riskerna och ha en chans att märka om någon får problem av behandlingen. Det låter väl rimligt och inte särskilt svårt?

Kanske görs det redan. Jag vet inte. Jag tvivlar, för att det finns så låg nivå av kunskap om dissociation. Med tanke på hur få som ens förstått att depersonalisering kan vara ett eget problem när jag försökt bli hörd inom vården, så låter det inte alls rimligt att vården rent allmänt skulle vara kompetent nog att uppmärksamma tex den sortens problem. Och kanske att det görs, i seriösa behandlingar där det finns god kunskap i grunden hos dem som behandlar. Men framför allt detta med metoder utifrån self as observer håller på bli något som ses som en jättebra metod som kan användas nästan alltid och av nästan alla. Det håller på att slås fast som en sanning. Såna metoder som får status av mirakelmetod i psykiatrin brukar inte hålla sig i de behandlingar där det finns behandlare med god kunskap på området. De brukar spridas och användas på alla möjliga håll och i alla möjliga sammanhang.

Och det är ju av god vilja, en vilja att kunna hjälpa den som lider svårt. Men baksidan kan vara att man helt missar risken för negativa konsekvenser.

Jag tror att den risken är stor. Detta tror jag både för att kunskapen om dissociation i stort är väldigt låg och att man sällan har förmåga att ta den sortens symptom på allvar, och för att det rent allmänt är så att negativa effekter läggs hos patienten, inte ses som något som behandlingen eller behandlaren har ansvar för.

Jag hoppas att jag har fel. Att man är medveten om riskerna och handskas med dem på ett ansvarsfullt sätt, och att man tar bra hand om de patienter som försämras i dissociativa problem, eller som utvecklar en dissociativ problematik pga något inslag i behandling man gett dem. Jag tvivlar väldigt, men jag hoppas att jag har fel.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Depersonalisering, PTSD, skärpta sinnen, och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

Förra veckans inlägg (Vad är det egentligen, att vara en människa?) skrev jag för ett tag sen, även om det inte publicerades förrän i förra veckan. Sen dess har jag hunnit tänka (igen) att jag ju verkligen borde ge mindfulness i terapivarianten en riktig chans, för det är ju så överhypat och kanske ändå att det skulle kunna hjälpa mig, för det ska ju kunna hjälpa i stort sett alla, med i stort sett allt.

Så, jag gav det en chans. Jag deltog i nåt internetprogram där man fick övningar och texter. Och alla övningar som handlade om andning, att vara närvarande i min kropp och fysisk avslappning reagerade jag bra på, de funkar för mig, det visste jag redan. Och alla texter och budskap som var mer eller mindre tydligt impregnerade med positivt tänkande reagerade jag mycket negativt på, det visste jag också redan. Det är inte min grej, jag tror inte på det ens teoretiskt och jag har ingen ambition att göra det till mitt.

Men de där uppmärksamhetsövningarna. Jag ville att de skulle funka, skulle hjälpa. De gör inte det. Hjälper inte, funkar inte för mig. Däremot insåg jag vad som hände, och varför de inte funkar, när jag nu gav dem en ärlig chans och inte gav upp efter första försöket.

Ett exempel på en övning är att man ska ligga på golvet, blunda, och bara registrera allt som hörs, luktar, känns. Man ska ta in allt, gärna fokusera på ett sinne i taget så att man inte missar nåt, och bli mycket medveten om vad som händer i nuet.

En sak som händer (eller åtminstone en sak som är vanlig att den händer) när man är i akut stressläge, är att sinnena skärps. Det är rimligt. Tänk baklänges i människans evolution, tänk att vi går där och plockar våra bär och nötter, och så helt plötsligt hörs det ett ljud i buskarna, och vår erfarenhet säger oss att det skulle kunna vara.. eh.. jag är inte så bra på gamla djur, men vi säger en tiger. Tigrar är inte bra, de kan döda oss. Det fattar vi automatiskt och en av kroppens reaktioner på detta är att skärpa sinnena, så allt hörs, luktar, syns och känns tydligare än förut. Man skruvar liksom upp volymen på sinnena, för att öka chanserna till överlevnad.

Så funkar det fortfarande, eller kan åtminstone funka. Det finns säkert olika varianter på stressreaktioner. Om man har PTSD är det en av de reaktioner man kan ha med sig sen, fast att faran är över. Sinnena kan vara konstant skärpta, eller så kan de triggas till att skruva upp volymen så fort minsta lilla verkar hotfullt.

Jag insåg att de här uppmärksamhetsövningarna helt enkelt skruvar upp volymen för mig, jag skärper sinnena, men inte på normalt sätt, det min kropp hör att jag uppmanar den till är detta: att gå in i akut stressläge och lyssna, känna, lukta, titta efter alla små tecken på fara, och hur jag eventuellt kan ha en chans att komma undan.

Jag befinner mig inte i såna stressreaktioner till vardags (längre), även om det är möjligt att ramla in i dem ibland (tex om jag blir rädd, eller om min kropp uppfattar det som att jag uttryckligen ber om det, vilket den ju gjorde med dessa övningarna). Däremot befinner jag mig i konstant depersonalisering. Inte en extrem variant, jag är bara lite bredvid hela tiden, som att jag är ett halvt steg utanför verkligheten, allt är lite på avstånd. Det är inte katastrofhemskt, också det är ett symptom som kan triggas och hamna i ett värre läge emellanåt, men som jag har det till vardags är det fullt uthärdligt. Det bara urholkar saker lite för mig. De når mig inte riktigt. Nästan, men inte helt.

Just den här sortens uppmärksamhets-mindfulness har jag läst på flera ställen att det ska vara bra för att öka känslan av närvaro, det är ju det de går ut på. Så jag ville testa igen, mest därför, för att jag är så trött på det urholkade. Jag ville så gärna att det skulle funka.

Men det som händer när min kropp uppfattar det som att jag ber den skärpa sinnena som om jag var i akut fara, är att också depersonaliseringen ökar. Overklighetskänslor är ett skydd som kan vara väldigt funktionellt vid svåra situationer, så man inte överväldigas eller skadas lika illa psykiskt. Så när kroppen går in i läget med skärpta sinnen hör nån omedveten del av min hjärna att systemet har satt sig i akut krisberedskap, och att det är risk att det ska hända något hemskt, nu, snart, när som helst. Så då ökar depersonaliseringen för att skydda mig.

Det får alltså motsatt effekt mot vad jag ville, och är helt logiskt, även om jag önskar att det var annorlunda.

Och jag vill lägga till att jag skriver så tydligt utifrån mig just för att det är olika hur man reagerar. Jag vet andra som reagerar mycket negativt på andnings- och avslappningsövningar. Och jag tror inte att det är helt osant att denna sortens uppmärksamhetsövningar kan fungera, de kan säkert fungera för en del med PTSD-problem med.

Men de funkar inte för alla, och inte för allt. De funkar inte för mig. Jag hamnar i katastrofläge och försämrar i stort sett alla mina symptom. För de där reaktionerna drar igång resten med, tyvärr. Så jag tänker inte ge det där med västerländsk terapi-mindfulness nån mer chans. Och jag vet, så fort man skriver nåt negativt om mindfulness finns det nån som säger att jag missuppfattat, gör fel, att det inte är den sortens övningar som räknas osv. Och jag vet. Mindfulness är nåt mycket större än dessa sekulariserade versioner man försökt tömma på mycket av den tradition som finns i grunden. Och jag vet. I väst kan mindfulness betyda nästan vad som helst, just eftersom man ryckt loss begreppet från sina rötter. Men just denna typen av övningar verkar vara mycket vanliga. Därför ville jag testa dem igen. Och därför ville jag skriva om dem, när jag förstod varför de blev dåliga för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att vara tyst och lyssna.

Idag är det askonsdag. Det betyder att fastan börjar idag. Det var därför det var fettisdagen och därför man skulle äta semlor igår. För att det är fasta nu.

Innan jag blev kyrklig visste jag inte ens att nån uppmärksammade fastan. Det är ju inte som ramadan, att det finns en tydlig tradition av hur fastan ska gå till, och det är kanske inte så många som verkligen fastar. Men jag har insett nu att det är rätt många som väljer att avstå från något. Från godis, från sociala medier, från koffein. Kanske äter man bara flytande föda (smoothies och soppor tex) eller inget kött, eller så bestämmer man sig för att gå mer i kyrkan, be varje dag, eller nåt annat. Det är en tid man kan använda för ett annat fokus än man brukar ha. Det kan vara en tid för eftertanke.

Jag tycker om det nuförtiden, att fastetiden finns. Uppmaningen att vända sin uppmärksamhet mot något annat, att avstå från nåt, en inbjudan till att inte ta allt för självklart och bara fortsätta som man brukar.

I år passar det kanske mig bättre än förut, för jag har sysslat så mycket med att tänka på vem jag är, vad jag kan göra, vilken roll jag kan spela. Vilka mina förmågor är och hur jag vill välja att använda dem. Vad känns viktigt för mig, och vad vill jag välja bort? Var är mina gränser och var är mina möjligheter? Vad är saker jag tror att jag ska göra för att det är sånt som förväntas av mig, och vad vill jag egentligen?

Vill jag föreläsa om hur det är att ha en problematik som min, eller skriva en bok om min historia, eller är det faktiskt inte alls min längtan, min önskan, det sätt jag bäst kan använda mina förmågor på, utan bara nåt som ingår i normen för hur man ska göra om man ska göra något konstruktivt av sitt lidande?

Vissa saker vet jag, vissa är jag osäker på. Vissa grubblar jag mycket på, och kanske börjar något klarna. Det är en sån period i alla fall, en sån fas i mitt liv, när jag behöver låta frågorna ta plats. Och låta svaren ta tid. När jag kanske vill försöka lyssna mer på min inre röst än någon annan, och hellre tar ett steg tillbaka och hinner ifatt mig själv, än försöker orka med att höras, synas, säga saker andra kan reagera på, diskutera, försöka vara konstruktiv.

Så jag gör det nu. När det är fasta. Jag tystnar nu, för jag behöver det. Behöver tiden för eftertänksamhet, och även om jag ofta skriver inlägg i förväg och publicerar nåt i taget, så behöver jag att också det tystnar för ett tag. Jag vill inte öppna för tankar, diskussion, samtal. Jag vill inte göra min röst hörd. Inte nu. Jag vill tystna ett tag.

Och jag vill lyssna.

Jag vill lyssna på mig själv, och jag har bestämt mig för att åtminstone nu under fastan finnas för andra på det sättet, genom att vara en lyssnare.

Kanske för att jag vet hur svårt det kan vara att hitta någon som lyssnar, och som vet vad dissociation är. Behöver du en sån person kan du kan du hitta mig på 7cupsoftea nu.

Har du koll på vad dissociation är, och också vill bli en lyssnare, så kan du också registrera dig som lyssnare där. Man får gå igenom en mycket liten introduktionskurs, och när man klarat den kan man börja ge stöd till dem som söker ens hjälp.

Du kan förstås bli en lyssnare där även om du inte har koll på eller bryr dig om dissociation. Men om du blir lyssnare där och skriver något om dissociation i din presentation hos dem, och om du vill att jag ska länka till dig så att folk kan hitta dig, så gör jag mycket gärna det.

Jag tror det behövs fler som lyssnar. Jag tror att ensamheten är en av de svåraste sakerna. Och ibland orkar man ju inte forum där det finns likasinnade, eller att vända sig till vänner. Ibland orkar man inte något som handlar om ömsesidighet, ibland finns det ingen att vända sig till, och det finns ju tyvärr inget journummer man kan ringa och där man kan lita på att de som svarar vet vad dissociation är.

Ibland behöver man få. Det är ok. Det är mänskligt. Och då behövs det några som ger.

Så du behövs. Jag tror verkligen det. Tror att någon som lyssnar på en kan vara en bra början på det mesta. Och bristen som blir när ingen på allvar hör vad man säger, eller förstår vad det betyder, är en av de saker som kan göra att man faktiskt inte står ut med livet.

Jag finns där nu i alla fall. Mestadels onsdagar mellan 19 och 21 (fast ja.. typiskt nog blir det nog senare just idag).

Just nu är det på det sättet jag vill ge, vi ses här på bloggen när fastan är slut. Vi ses på påskdagen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

DID som en funktionsvariation? (Är integration ett självklart mål?)

I normkritiska kretsar har man börjat använda ordet funktionsvariation. Detta istället för funktionsnedsättning, funktionsstörning eller liknande, helt enkelt för att funktionsvariation är ett ord som inte rangordnar vilken variation som är den "korrekta", och inte heller har utrymme för att genom att klassa någon som funktionsnedsatt nästan automatiskt göra personen till problemet, istället för omgivningen som är anpassad för bara en viss typ av funktion. Gillar tänkandet, fast det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Tänkte bara att jag måste definiera ordet, eftersom det inte är helt vanligt och eftersom jag nu använder det. Du kan läsa lite mer om det tex här.

Det jag tänkte skriva om var DID. Måste man se det som en störning, nåt sjukt, ett problem? Något man bör lösa, bota, behandla?

Det ligger ju nära till hands att tänka så. Att ha bilden av vad det är att vara människa klar för sig själv. En människa är en person, ett medvetande, ett sinne, i en kropp. Som att det var något självklart, och som att det också var självklart att hamna så nära den bilden som möjligt.

Det finns inte så många saker som faktiskt är självklara. När nåt känns självklart kanske man bör stanna upp och fråga sig själv varför man tänker så. Vad det är man missat.

Vad gäller detta med DID, så tror jag att det man missat kanske är att DID kan vara ett sätt att ha förmåga till en hög funktion, trots att man skadats svårt. Att dela upp saker inuti är faktiskt väldigt funktionellt på många sätt, när det handlar om sånt som trauman. Att kunna växla över till en annan del som inte minns det som hänt och inte påverkas av det, kan vara ett sätt att klara av att ha ett jobb, en familj, fritidsintressen, engagemang, annat som brukar ses som sånt som gör ett liv innehållsrikt och bra.

Jag har lyssnat på några avsnitt av podden Multiplicity 101 som drivs (drevs? vet inte om det kommer komma fler avsnitt) av en aktivist-rörelse som hävdar att det inte är nåt sjukt med att vara multipel (alltså det motsvarar att ha DID, men i DID som begrepp ingår ju att det är en "disorder"/störning). Även om de inte använder ordet så ser de det som en funktionsvariation, inte en störning. Inte ett problem. Inte något man måste lösa. Bara ett sätt man kan vara. Och de tänker att det kan vara så av olika anledningar. Att det kan bero på att man splittrats pga tidig traumatisering, men att det också kan ha andra förklaringar. Kanske kan man födas så.

Jag vet inte om de har rätt i det. Fast jag tror de har rätt i att man inte tvunget behöver se det som sjukt. Inte på det sättet att man måste ha behandling om man har DID, försöka få det att sluta. Om någon inte mår dåligt av det kan det väl vara rimligt att tycka att omgivningen ska sluta med sina fördomar och bara låta personen (inklusive alla delar) vara som den är. Det kan som sagt ge tillgång till en hög funktionsnivå att vara flera inuti, och det är inte alls säkert att man kan behålla så hög funktion att börja bearbeta och försöka integrera någon med DID. Och även om det var så, även om man kunde garantera att någon kunde bibehålla sin funktionsnivå, så är det väl något djupt problematiskt just i det. Att försöka integrera någon med DID. Om inte viljan kommer från personen/systemet, varför ska man då försöka uppnå det? För vems skull sker då vården? För det normativa samhällets nerver, som inte klarar för stor funktionsavvikelse?

Ett samhälle har inte nerver, ett samhälle har människor, och varför ska någon bestämma över någon annan vad som blir bäst för den? Varför tro att det är bättre för alla att leva enligt principen att en person ska vara en kropp och ett medvetande?

Jag känner mig skeptisk till en del i den där podden, och till annat jag tidigare kommit i kontakt med som handlat om grupper som strider för rätten att inte integreras. Det jag tidigare kommit i kontakt med har mest känts som att integration setts som ett hot, som att delar varit rädda och inte förstått vad det betyder. Har läst sånt som att integration skulle vara att mörda delar, och att man inte vill att någon del av en ska dödas. Bygger man sin kamp för rätten till DID som funktionsvariation på den sortens rädslor kanske det skulle vara vettigare att skaffa mer kunskap och förståelse för integration, vad det är och vilka fördelar det kan ha, än att tillsammans föra en kamp mot dem som man tror är mördare.

I podden är det mycket det här med att det inte behöver bero på traumatisering som jag känner mig skeptisk till. Det kanske är sant, de kanske har rätt. Jag har bara svårt att tänka mig det, eftersom jag upplever det som att DID är en mycket stor påfrestning på det system en människa är. Det är mycket mer ansträngande att leva som flera inuti än som en enda. Kroppen är liksom byggd för en person. Alltså ett medvetande. En del. Att vara flera som trängs är att utsätta kroppen för en stor stress, och åtminstone för mig var det något som slet mycket på mig som helhet. Därför har jag svårt att tänka mig att splittring skulle skapas spontant, att man skulle kunna födas så, att det fullt ut kan vara en funktionsvariation, inte en form av skada. Men som sagt, det finns inte så mycket som är självklart, och jag bygger mycket av den skepsisen på min kunskap om mig själv och några få jag känner. Kanske kan det vara så, trots belastningen det innebär.

Just detta med belastning för systemet/personen som helhet kan faktiskt också vara ett argument mot integration. Att vara en inuti är en mindre belastning än att vara flera. Därmed är det inte sagt att det skulle vara en mindre belastning att fortsätta vara flera, än att göra det jobb som krävs för att integreras. Det kan vara ett väldigt massivt, tungt, djupt stressande, livsfarligt och ibland helt omöjligt jobb. Det är en mycket stor belastning.

Och förutom att jag tycker att man ska respektera varje människas vilja, och att det är en konstig idé att försöka leda någon som inte vill det till integration, så tänker jag att det där med belastningen kan vara något helt avgörande. Kanske orkar man helt enkelt inte göra det jobbet. Kanske bär man på för tunga saker, har skadats för svårt, klarar med nöd och näppe överleva, utan tyngden av ett sånt jobb. Jag tror det är viktigt att förstå att det kan vara så. Och att förstå att det ändå inte behöver vara omöjligt att få ett bättre liv. Med hjälp går det att hitta strategier för bättre samarbete, bättre ångesthantering, och annat som kan behövas för att nivån av kaos ska bli lägre.

Många som har DID plågas väldigt av det, har svårt att klara sin vardag, relationer, är inte i närheten av att klara ett jobb. Många balanserar hela tiden på gränsen till döden. Det är inte det jag vill säga med detta inlägget, att det inte finns den typen av problem, att det inte är värt att tas på allvar. Men jag brukar skriva om dem, om oss, om behovet av hjälp och sveket när de som skulle hjälpa istället är upptagna med att diskutera om problematiken ens finns.

Men jag vill också säga att det finns människor med DID som har hög funktion. Som faktiskt fungerar bra just pga att de är splittrade. Min uppfattning är att många faktiskt kan ha hög funktion under rätt många år, och då inte bara klara ett vardagsliv, utan verkligen vara engagerade, högpresterande och sociala. Och att systemet kan hamna i kaos och allt hemskt bubbla upp efter en kris av något slag. Ett dödsfall, en separation, att föda ett barn. Nåt sånt. För andra kommer kanske aldrig den där punkten när ens jag hamnar i kaos. Det finns säkert de som kan leva med DID och hög funktion hela sina liv.

Varför då se det som ett problem? Varför då definiera det som sjukt? Om någon faktiskt fungerar helt ok, är nöjd med sitt liv och inte lider, varför ska då någons förutfattade meningar döma hen som sjuk, försöka pressa hen till uppfattningen att hen borde sträva efter integration? Varför inte bara se det som en funktionsvaration?

För de flesta är det nåt mer kaosartat än så, något man behöver hjälp med, vård i, vård för. Men inte för alla. Och dessa som funkar helt ok, varför ska de tolkas utifrån problem som de inte har?



Är du mer intresserad av detta med personer med DID och hög funktionsnivå kan jag rekommendera boken I Am More Than One: How Women with Dissociative Identity Disorder Have Found Success in Life and Work av Jane Hyman.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Världen gör så ont (och jag måste ju förstå att jag inte kan göra allting bra).

"Du ska inte göra mer än du orkar." "Du ska inte göra det om du mår dåligt av det." "Tänk på dig själv i första hand." 

Jag har ett problem. Världen plågar mig. Alltså inte sådär som att jag på ett rent teoretiskt plan kan känna mig bekymrad över världens tillstånd och utveckling. Nej, liksom. Jag kan ligga i fosterställning och hyperventilera för att jag verkligen inte står ut. Tex står jag inte ut med det här att det är helt ok att inte tro på dissociation, berättelser om övergrepp. Jag står inte ut med hur dålig vården är för traumatiserade, hur lite information det finns om hur man ska göra för att ens ha en chans att få vård. Jag står inte ut med att tänka på alla tvångsinläggningar, bältesläggningar, tvångsmedicineringar, självmordsförsök som retraumatiserar och skadar, istället för att hjälpa någon att bli tryggare, att läka, att se att det kan vara tryggt att finnas till och att människor inte vill en illa.

Jag vill inte kritisera nån särskild vårdform eller lägga ansvaret på enskilda behandlare. Det är strukturer. Det är tillståndet i allmänhet. Okunskapen, och att det är helt ok enligt systemet att stanna i okunskap. Maktstrukturer, hierarkier, allt det där. Som kan göra att man helt enkelt kan vägra att tro på någons berättelser om trauman, eller uttrycken för de skador de skapat. Som kan göra att man gör illa istället.

Vi är så många som görs illa istället, som gjorts illa, som kommer göras illa. Det är något pågående. Det går inte att slå upp det på en kvällstidninglöpsedel, svartmåla en särskild person, få bort hen, och sen har något förändrats. Hade det varit så enkelt så hade det ju varit skönt. Det är inte så enkelt.

Ingenting i världen är särskilt enkelt, verkar det som. Och det plågar mig på djupet att det är som det är. Att människor dör. Det kanske är för att jag vet att det lika gärna hade kunnat vara jag. Det blir som att var och en lika gärna skulle ha kunnat vara jag. Det blir som att bara se saker upprepas, och försöka skrika att det måste sluta, och så fortsätter det ändå. En del dör. Andra överlever. Som jag. Enligt systemet är det helt ok. Man säger saker om nollvisioner för självmord, fast egentligen gör man inte så mycket för att försöka förverkliga det. Egentligen tror man nog inte på det, att det ens är en vision man kan ha. Människor kommer alltid att ta livet av sig och det kan inte bli vårdens fel.

Och när man försöker göra nåt handlar det ofta om att öka de akuta insatserna. Ja, visst. Det är jättebra om det finns nånstans att vända sig när det är akut risk för självmord. Men för att man ska känna att det är möjligt att finnas till, så behövs det nog mer än så. Om man nu har en komplex problematik. Man behöver liksom hjälp på sikt. På allvar. Det verkar inte som att man har en parallell vision till denna teoretiska nollvision som rör att det ska finnas adekvat vård för alla som är svårt traumatiserade. Det hade ju varit rimligt, kan jag tycka. Men såklart enklare att luta sig mot att människor alltid kommer ta livet av sig, och visioner är ju bara visioner och inte verklighet, och kanske man inte måste förändra nåt ändå?

Jag har uppfattat att det är onormalt att bry sig om världen, annat än på ett rent teoretiskt plan, som man liksom kan ta upp nån gång ibland om man har tid över. Som om det var en tidning att bläddra lite förstrött i. Visst kan man bekymras, men man ska kunna lägga det åt sidan sen. Det är det normala. Att vara avtrubbad, oengagerad, att inte låta det nå en.

Psykiatrin sjukdomsförklarade detta att världen plågar mig, i stort sett meddetsamma. Samtidigt var det inget att behandla, det var liksom bara nåt jag skulle sluta med. Detta att tro att världens allmänna outhärdlighet hade nåt med mig att göra. Och att jag kunde ha ett ansvar i det, att försöka förändra något.

Jag tror fortfarande det, att jag har ett ansvar. Att jag kan göra något som gör skillnad. Och ibland känns det ok, ibland känns det som att det går, utan att det blir övermäktigt. Och ibland går det inte alls. Ibland är jag den där klumpen på min säng som inte klarar att andas, för att detta är en värld det inte känns som att det går att finnas i. För att jag inte orkar göra tillräckligt, inte orkar täcka upp för allt ingen annan gör. Inte ens på detta lilla område som handlar om dissociation och hur vården är bristfällig för de tillstånden. (Och det finns ju så mycket mer i världen, som inte är ok.)

Jag vet att jag kan göra skillnad, spela roll, påverka. Jag tror på det. Och samtidigt kan jag inte. Inte så mycket som jag skulle önska. För jag bara är jag. Och jag är skadad och sårbar och väldigt trött. Vissa saker blir omöjliga att orka göra då, för att jag inte har kraften, eller för att jag är sårbar på ett sätt så vissa saker skulle bli alldeles för destruktiva för mig. Och även om det inte var så, med sårbarheten och tröttheten, så är jag bara jag. Jag är bara en person, det kan liksom inte hänga på mig. Om det gör det så är det ett tecken på att det inte kommer funka, för jag är ju bara en. Inte nåt enda i världen kan hänga på en person, för det kommer rasa då, eftersom en person aldrig är nog.

Det är nog svårare nu för att jag är i en ny fas av mitt liv. Jag börjar orka saker igen, jag gör val. Det är svårt att göra valen, vad som är viktigt, vad som faktiskt är och kan vara min uppgift, och vad jag kan klara. Men jag försöker. Jag inser att jag inte orkar så mycket alls på min fritid, för egentligen har jag inte någon fritid överhuvudtaget med någon kraft alls, så det går inte. Jag formulerar tankar och låter känslorna av vad som blir en för tung börda spela roll, bli tydliga i mig. Jag försöker se hur det är behandlares ansvar att utbilda och informera andra behandlare om hur man behandlar. Försöker se att det faktiskt borde vara behandlingsvärldens ansvar att informera om hur man hittar behandlingar. Försöker se vilka styrkor och kunskaper jag har, vilka förmågor och hur de bäst kan göra nytta. Försöker hitta vägar för att frigöra tid och kraft. Ta det på allvar, att det krävs tid och kraft.

Jag försöker se mig i allt det här. Och att det måste vara så att det finns saker som inte blir av, åtminstone inte genom att jag ska göra dem. Det finns människor som aldrig kommer bli övertygade om att dissociation är på allvar, inte av mig. Och det kommer finnas människor som dör av felaktig eller icke existerande vård. Jag kan inte ändra på det. Det kan inte vara mitt ansvar, eftersom det är omöjligt för mig att klara att ändra på det, det är bortom min makt, även om det nu finns en möjlighet att förändra det.

Jag måste se gränserna där. Skillnaden mellan vad som är möjligt, och vad som är möjligt för mig. Vad som är möjligt är en så mycket större sak än vad som är möjligt för mig, och jag måste släppa det. Måste antingen lita på att nån annan tar över där, eller leva med att det inte kommer bli, att det i praktiken inte är möjligt, eftersom det inte räcker med mig.

Och vad gäller det som är möjligt för mig får jag försöka göra så kloka val jag kan.

"Du ska inte göra mer än du orkar." Av alla råd tycker jag detta är det svåraste. Det jag inte orkar, mest av allt, är ju att handskas med vetskapen om allt som inte görs. Det jag inte orkar är att det inte finns nånstans att hänvisa folk när de mailar mig och frågar hur man får hjälp, när jag får lust att säga att de kanske kunde råna en bank så de har råd att skaffa privat terapi. Det jag inte orkar är smärtan i att veta vad det här systematiska blundandet för övergrepp och följderna av dem får för konsekvenser, och att det så ofta blir att de som en gång blivit offer igen och igen kommer skadas, skuldbeläggas, misstros, förnekas, avplockas sin mänsklighet.

Och det jag inte orkar är det plågsamma i att se hur mycket som skulle kunna göras, och hur lite som ändå görs.

Att göra något, det är en lätt sak i jämförelse med det. Samtidigt måste jag minnas: jag är bara jag. Jag måste hitta mina gränser, göra mina val. Och försöka lägga ansvaret för det som inte görs nån annanstans. Allt ansvar kan inte vara mitt. Jag är bara en person, har så lite kraft, så lite makt. Jag är bara jag. Jag kan spela roll. Det är viktigt. Men den roll jag kan spela är begränsad. Jag måste minnas också det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.