Att vara ett offer.

För ett tag sen hörde jag ett radioprogram som handlade om kvinnor från fattiga länder som blivit lurade till Sverige av män som lovat dem trygghet och ett nytt liv. När de väl var här blev de misshandlade både psykiskt och fysiskt, isolerade, och männen såg till att de inte sökte hjälp eller anmälde genom att ge en falsk bild av deras chanser att bli trodda.

Orkar inte leta fram mp3-filen och länka, men det var inte detaljerna som var viktiga. Det som fastnat var att en bit in i programmet intervjuades en som jobbade på kvinnojouren och hade tagit hand om flera av de här kvinnorna. Hon sa "man måste förstå att de här kvinnorna inte är några offer", och ville lyfta fram att de var starka, att de tog sig vidare och bröt sig loss trots allt, att de hade goda chanser att skapa sig ett nytt liv trots att de blivit skadade.

"Man måste förstå att de här kvinnorna inte är några offer".

Jag förstår faktiskt inte. Om man inte ens i de mest destruktiva, utnyttjande och förfärliga relationerna och situationerna kan anses vara ett offer, kan man då nånsin vara ett offer? Har vi bestämt oss för att offer inte finns, att om man är ett offer eller inte är offer är nånslags mental inställning? Att om man är ett offer och om man intar en offerroll är ungefär samma sak?

På ne.se finns två definitioner av offer, "person som utsatts för brott" eller "varelse som drabbas av något (särskilt skada eller död)".

Det finns ingen definition av vad en offerroll är. Men vi har nog en hyfsat gemensam bild av vad det kan vara. Någon som intar en roll där man i allt framställer sig och tolkar sig som ett offer. Maktlös och utsatt. Och där man kan använda sin roll som en metod att få makt genom att spela med andra människors medlidande, eftersom man alltid ser till att framstå som den det är synd om. De som intar en offerroll är sällan så mycket offer som de vill ge sken av. Det är snarare en (kanske inte helt medveten metod) att smita från ansvar.

Det finns en fara i att blanda ihop dessa begreppen. Faran är att offerrollen handlar om en inställning till saker (en inte helt konstruktiv inställning), och att vara ett offer handlar om att helt konkret och faktiskt ha blivit utsatt för något, och där inställningen till det som hänt är oväsentlig. Har man råkat ut för något är man ett offer. Att blanda ihop begreppen gör att det blir lätt att lägga en skuld på de personer som faktiskt är offer, att göra det till något som handlar om en inställning, något hos personen själv.

Önskar att människan på kvinnojouren istället sagt "De här kvinnorna är verkligen offer, de har blivit utsatta för så mycket hemskt. Men tänk att de ändå klarar att vara så starka, försöka bryta sig ur det och hitta ett nytt liv. Det är verkligen imponerande!". För jag skulle chansa på att det var ungefär det hon menade.

På samma sätt önskar jag att vi överlag kunde låta offer vara offer, inte göra det till något annat, fylla begreppet med negativa egenskaper hos den utsatta. Jag vet att jag är språknörd. Men det handlar inte bara om det. Att lösa upp begrepp och röra ihop dem med varandra påverkar hur vi tolkar oss själva och varandra. Ord bär på innehåll. Och därför är de så viktiga.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.