25 april 2012

Härskartekniker i psykiatrin del 3.
Undanhållande av information. (Som att det går att vårda mig utan att blanda in mig).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Undanhållande av information. Att utestänga någon eller marginalisera dennes roll genom att undanhålla väsentlig information.
Exempel:

  • Kollegor låter en förstå att de haft ett möte där man borde ha varit med. 
  • Beslut som skulle fattas vid ett möte har redan fattats tidigare i informella sammanhang, dit inte alla berörda haft tillträde."
(Källa: Wikipedia)

När jag i efterhand läst journaler från mina första år inom psykiatrin inser jag att det är mycket som inte sagts till mig. Det har spekulerats i diagnoser, orsaker till varför jag är som jag är. Vissa saker har man ansett sig vara ganska säkra på. Men till mig sa de inget. Som att jag inte behövde vara delaktig.

Om de nu hade haft rätt, om jag hade haft personlighetsstörning av borderlinetyp, hade det inte varit en bra idé att berätta det för mig då? Hur skulle jag ha kunnat lära mig att handskas med det, om jag inte fick den hjälpen att förstå mig själv? Det var inte rätt diagnos, men om de nu kände sig så säkra, varför tog de inte upp det med mig förrän efter fyra år?

Med medicinerna har det varit värst. Hade de fått bestämma tror jag inte att de berättat för mig vad det var för medicin jag fick. Som att vetskapen om vilken sorts preparat det var skulle göra att jag med viljestyrka kunde sabba deras behandling. Det har ofta hänt att det använts små manipulationer för att jag inte ska förstå vad det handlar om. Tex sa de "Den här medicinen ska hjälpa dig att sova bättre", och gav mig en antidepressiv medicin. När jag var negativ till att prova fler olika antidepressiva eftersom jag fått så mycket biverkningar att jag höll på att gå under av det. Jag sov dåligt och behövde nån starkare eller nån annan medicin för det. Och det visste de att jag ville prova. Det var ju ett smart sätt, så fattade jag inte meddetsamma att det inte var sömnmedicin.

Många och viktiga beslut om patienters vård tas utan att patienterna är med, och alltför ofta utan att patienter får uttala sig i frågan. Hela systemet är uppbyggt så, som att det var självklart. Det är inte självklart. Undanhållande av information, och att makten ofta befinner sig i andra rum än patienten, gör att förtroende kan undergrävas, tillit kan rasa. Att ge bra vård kan försvåras av sånt.

Dessutom kan ju patienter sitta inne med kunskap om sig själv som kan förenkla att ta bra beslut, att ge rätt vård. Det handlar inte om att patienter borde få bestämma allt. Men jag tror på en större öppenhet, tydlighet, och framförallt ett tydligare samarbete.


Andra exempel på hur undanhållande av information används, tex kring vem som har vilken utbildning, och vad de olika titlarna står för, och problem som kan bli följderna av det har jag skrivit om här.


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 kommentarer:

  1. Det groveste eksemplet på denne hersketeknikken som jeg har erfart, var at alle i helsevesenet visste at jeg fantaserte i nesten 4 år, og ingen sa det til meg. Så da jeg fortalte om å ha vært hos min døende far i 4 uker, var ikke det en erfaring, det var en bekreftelse av at jeg var borderline.

    Fra en "borderliner" til en medsøster: Hvor mange av symptomene våre ble forsterket eller skapt av hersketeknikker ... ikke minst tilbakeholdelse av informasjon?

    Et annet aspekt som jeg er blitt stadig mer oppmerksom på gjennom mange år, er den underliggende aggressiviteten til eksperter som ser "borderline" overalt.

    Klipp fra et kommentarfelt i min blogg:

    "... nå vil jeg se litt på overføring/motoverføring før jeg legger meg.

    Hva om vi kasserer hele dette fenomenet og ser på det Alice Miller kaller gjentakelsestvang? Som et rollespill i makt og avmakt?

    Freudbaserte terapeuter lærer lydig freudbasert benektelse, bortforklaring og bullshit, så underkaster de seg freudbasert læreanalyse hos en freudbasert analyselærer og lærer å rette seg etter lærerens forventninger og orientere seg i den freudske realitetslabyrinten.

    Avmakten og lydigheten de må finne seg i der, er prisen de må betale for å få godkjenning til å kreve underkastelse og tillit og lydighet av pasientene sine."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår mig inte på oförmågan att se att makten påverkar i såna samtal, att reaktioner kan handla om just den situation man befinner sig i, och maktlösheten som finns där.

      Det jag upplevt har inte handlat mest om Freudbaserade behandlare, det har handlat mest om läkare som ser sig själva som neutrala objekt som objektivt kan observera patienten. Som om de inte är människor och kan framkalla reaktioner med vad de gör eller säger.

      Radera

Inlägg utvalda av slumpen