28 april 2012

Härskartekniker i psykiatrin. Del 6.
Objektifiering. (Att inte vara en människa).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Härskarteknikerna var först bara de fem jag redan tagit upp. Senare lade hon till ytterligare två. Och även om dessa inte är lika kända eller ingår i den allmänna bilden av härskartekniker, tycker jag det finns anledning att ha med dem här.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Objektifiering. Att kommentera eller diskutera ens utseende i irrelevanta sammanhang."

(Källa: Wikipedia)


Objektifiering inom psykiatrin får en annan innebörd än i ovan citerade definition. För det handlar inte om att reducera människor till objekt genom att fokusera på kropp, yta (utseende). Det handlar om att förvandla människor till patienter, och att det i den övergången sker något. En människa är komplex, med många olika sidor, förmågor och egenskaper. När man går in i rollen som patient förvandlas man ofta (inte alltid) till ett objekt, något/någon vars främsta (enda?) funktion är att bära på det problem /den sjukdom /de symptom som ska behandlas.

Mina upplevelser av när objektifieringen gått som allra längst handlar om att jag som människa blivit helt oväsentlig. Och inte bara oväsentlig, utan dessutom något störande. Min uppgift har då varit att överlämna information om problemen (visa gränslös tillit och lämna ut allt om vad som helst i mitt liv utan reservationer), och sen passivt låta mig behandlas.

Har jag haft mänskliga reaktioner som handlar om själva vården, tex om jag behövt tid för att bygga upp förtroende innan jag klarat att lämna ut vad som helst, har det blivit ett problem. Har jag reagerat med känslor (ilska, ledsenhet, rädsla) på bemötande jag fått, har det tagits som tecken och symptom på min problematik. Har jag haft åsikter om behandlingen, tankar om vad som skulle hjälpa, eller helt enkelt velat ha god information innan en medicinering börjat, så har det antingen bara setts som störande (= jag som person och mina behov är helt oväsentliga i sammanhanget) eller så har det sjukdomsförklarats.

Om jag visat upp känslor, tankar, behov, eller egenskaper som inte haft någon relevans för behandlingen, har det setts som enbart störande. Man kan tycka att det borde vara bra, att allt som är levande och friskt borde uppmuntras, förstärkas, vårdas. Men tvärtom har det motarbetats på olika sätt. När jag som inlagd skrev mycket, ritade, eller lyssnade mycket på musik (för att handskas med mina känslor, och för att det är saker jag tycker om att göra) blev jag ibland skrattad åt, som om det var nånslags skämt att jag hade beteenden som gick utanför behandlingsramarna. När jag gått fram och tillbaka i korridoren eftersom jag varit för rastlös för att bara sitta still (när jag inte fick gå ut) har det hänt att jag blivit tillsagd att jag borde vara stilla.

När vi någon gång skrattade helt hjärtligt fick vi höra att det kunde vara störande för de andra patienterna. När jag gick och köpte ett yatzyspel och såg till att någon av de andra patienterna spelade med mig istället för att bara titta på tv, för att jag höll på att bli knäpp av den massiva icke-aktiviteten, blev det tolkat som att jag bara manipulerade mig till att vara inlagd för att jag tyckte det var så trevligt socialt att vara där, och det blev ett "bevis" på att jag inte egentligen hade de problem jag sa att jag hade.

Det blir inte lika massivt avhumaniserande inom öppenvården, eftersom man är där såpass mycket mindre tid, även om samma strukturer finns där. Och det har inte alltid varit så inom slutenvården. Jag har mött behandlare som förstått det positiva med att inte bara vara sjukdom, och som låtit mig baka, som varit i nåt källarförråd på sjukhuset och letat fram färger till mig så jag kunde måla, som småpratat med mig om sånt jag är intresserad av, som uppmuntrat och stöttat det friska i mig. Och som ändå tagit det sjuka på allvar.

Men det händer att exakt allting man gör och är tolkas utifrån diagnoser. Som bekräftelse på det ena eller andra. Och det händer väldigt ofta att jag som person, mina kunskaper, mina förmågor, tankar och känslor, är något som verkar vara störande för behandlingen.

Som att jag inte finns, som att min mänsklighet inte existerar, som att allt jag blir när jag tar steget in i rollen som patient, är bärare av problem. Visar jag tecken på att vara något annat också ses det inte som en tillgång, det ses som något som står ivägen, stör.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Inlägg utvalda av slumpen