När jag första gången kraschade helt och blev väldigt deprimerad blev jag dålig på att äta. Det handlade inte om att ha en ätstörning, det handlade om att vara deprimerad. Jag orkade liksom inte ta mig samman och fixa mat, tugga, svälja, det i sig var svårt, och att jag därigenom bekräftade att jag ville finnas, eftersom jag gav mig näring för fortsatt liv, gjorde det ännu svårare. Så jag gick ner i vikt. Jag var lite överviktig innan, kanske 5 kg över normal-bmi. Jag tappade dem och kanske 5 kg till, i slutet av våren och sommaren innan jag första gången blev inlagd.
Det skrämde mig lite, att jag tappade vikt. Men det var svårt att prata med nån alls om det, för alla var så måna om att utbrista i uppmuntrande små rop och spontana bekräftelser om hur duktig jag var och hur mycket det syntes att jag gått ner och jag har nog aldrig fått så mycket positiv bekräftelse nånsin som jag fick då. Ändå var det något som gnagde i mig. För jag visste ju att det alla var så extremt positivt inställda till var en effekt av att jag var deprimerad och hade svårt att alls orka finnas. Och det fick inte plats nånstans, hos nån. Det som det handlade om. Oron för hur dåligt jag mådde, och att mina tappade kilon var en del av det, att det skrämde mig och att jag tänkte att det kanske blivit illa på allvar nu. Samtidigt orkade jag inte skärpa mig, äta mer, komma tillbaka till ett normalt liv. Jag var för trött på allt, för låg. Och det gjorde det svårare att alla liksom applåderade det som var sjukt. Inte allt sjukt, men något av det.
När jag blev inlagd minns jag att läkaren på psykakut tyckte det var väldigt konstigt att jag inte vägt mig på tre eller fyra månader, om jag nu mådde dåligt och hade gått ner i vikt. Det var helt uppenbart att hen tänkte att jag skulle vara viktfixerad. Jag var 20 år och tjej och hade gått ner ganska mycket på ganska kort tid, att jag var helt ointresserad av vad jag vägde verkade helt främmande. Som att det inte ens kunde vara så. Men det var så.
På avdelningen hatade jag matsalen. Jag satt för det mesta bredvid en anorektisk tjej, för det var hon som var i min ålder. Och det var i alla fall bättre än att sitta hos någon av tanterna med dålig hygien. Hela stämningen i matsalen var så ångestfylld. Det stod personal och vaktade oss, och man kände sig hela tiden iakttagen. Det var nästan alltid tyst. Det enda som hördes var trötta suckar, och alla satt och petade i maten. Det var svårt att äta där. Att bortse från den ångestfyllda stämningen och bete sig sådär levande, som att det var självklart att äta tills man var mätt.
Om jag ändå orkade hitta så mycket livskraft att jag ville göra det fanns ett annat problem. Det här att personalen la upp maten till oss. Eftersom nästan alla nästan alltid hade dålig aptit och åt lite, så la de för det mesta upp motsvarande en halv normal portion (utom till anorektikern, som de var noga med hur mycket hon skulle ta. Undrar verkligen hur det var att behandlas för en ätstörning på ett sånt ställe). Man fick ju mer om man bad om det. Men jag var så dålig på att be om saker. Och även om jag inte var viktfixerad så hade jag mycket negativa tankar, och sällan mådde jag tillräckligt bra för att våga framstå som ett matvrak eller klara av tankarna på hur tjock och äcklig jag var, och vad andra skulle tänka om mig om jag bad om mer, åt mer än alla andra.
Så. Jag orkade sällan göra det. Med konsekvensen att jag ofta gick runt och var hungrig, antingen för att jag haft för mycket ångest för att äta ordentligt pga stämningen i matsalen, eller för att jag inte vågade be om tillräckligt med mat för att bli mätt.
Jag löste det med godis. När jag blir depressiv är protein det första jag blir dålig på att äta. Sen försvinner allt som är fullkorn, sen färska grönsaker, frukt. Till slut finns det mest bröd, pasta och godis kvar. Och te och mjölk. Jag vet att det inte är så bra, och nuförtiden vägrar jag för det mesta att gå med på det, jag ser till att äta bra även om livet känns svårt. För grejen är ju att om man äter sämre så uppmuntrar man det depressiva, förvärrar det. Och det är inte så bra att leva på godis, även om det på sjukhuset var lätt på många sätt. Lätt för att det var snabb energi, sött, och dessutom slapp jag äta det i matsalen bland ångestsuckar och kontrollerande blickar.
Vissa saker förstår jag inte. Och vissa saker önskar jag att det inte ens fanns anledning att säga. De borde vara självklara. Man borde bry sig om det. Tex detta: att man mår sämre om man inte äter ok. Oavsett vilka problem man har. (Vid ätstörning är det såklart mer komplext, men vid resten av alla problem). Att man borde ha med det perspektivet om man vårdar någon i heldygnsvård. Jag upplevde aldrig att någon brydde sig om hur mycket eller vad jag åt, eller tyckte att det var viktigt. Tvärtom blev det ofta behandlat som helt oviktigt om jag fick mat, tex kunde personal glömma att ha koll på vem som skulle ha vegetarisk mat, och om man inte kom prick det klockslaget när det var mat kanske de gett den till nån annan som tyckt att det såg gott ut. Eller så hade det blivit fel från köket, och då var det helt klart att man skulle klara sig på mackor istället (oftast ljust bröd, inte särskilt mycket näringsämnen i det).
Det är som att slutenvården bara handlar om medicinering, och att allt annat blir oviktigt. Fast även från det perspektivet blir det så konstigt att strunta i vad nån äter. Svårt att förstå den inställningen. Tex serotonin som man ofta försöker påverka med medicin, så att det ska finnas mer aktivt i hjärnan, är något som i kroppen naturligt byggs av tryptofan och tyrosin. Det är aminosyror, dvs man får i sig dem genom att äta protein. Tryptofan är dessutom en aminosyra som kroppen inte själv kan tillverka, man måste få i sig den genom mat. Jag är inte så bra på neuropsykologi, men jag skulle chansa på att det är en dum idé att sluta äta protein om man vill sluta vara deprimerad. Och jag tror att det är något som gäller oavsett om man äter antidepressiv medicin.
Jag skulle önska att det fanns lite mer kunskap om sånt, om helt normala kroppsliga processer, om det nu ska vara biologiskt inriktade lösningar på problem. Och i vilket fall tycker jag det vore en god idé att åtminstone bry sig om ifall patienter får i sig bra med mat eller inte. Att man försökte skapa en miljö där det inte är så svårt och avvikande att äta bra, och där man försökte uppmuntra det normala.
Temat fortsätter med detta inlägget: Du behöver väl inte äta? Du är ju tjock.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar