Jag är en sån där jobbig människa. Som tycker att alla människor har ansvar för allting de deltar i, och för rätt mycket de inte deltar i också. Att vi som människor har ett mycket större ansvar än vi för det mesta vill låtsas om för oss själva eller för någon annan. För ansvar hänger ihop med makt. Kanske inte mycket makt, men ändå. Makt. Man skulle kunna förändra något. Åtminstone lite. Åtminstone precis där man själv befinner sig. I den arbetsgruppen, i den miljön. Men man riskerar ju saker om man försöker förändra. Riskerar att få reaktioner, att alla inte är nöjda med ens ambitioner. Att det blir konflikter, diskussioner, meningsskiljaktigheter.
Det är lättare att bara flyta med. Det är lättare att låta någon annan bestämma, inte låtsas om sin egen makt, sitt eget ansvar, att man skulle kunna göra något.
Jag tror inte du fattar hur stor skillnad det kan göra för patienter, om du verkligen bryr dig om hur det blir för dem. Jag har tidigare skrivit om hur mycket en kaffeautomat i väntrummet betydde. För det sa mig något om att jag är en människa. Att de som möter mig och säger sig vilja hjälpa mig ser mig som en människa. Så många gånger har jag mött något annat. Saker som tyder på att jag inte alls är en människa, snarare ett problem.
Varje enskild människa som jobbar inom psykiatrin har ansvar för att patienter de möter blir respekterade, sedda, mötta som de människor de är. Varje enskild behandlare har ett ansvar för att reflektera över makten som finns inbyggd i sin position, i sin yrkesroll, och fundera över hur just makten påverkar mötet. Varje individ som i sitt jobb möter andra människor har ett ansvar för att fundera över hur patienterna känner sig i det mötet. Vad de får med sig. Är det känslan av att vara en värdefull människa som borde få må bättre, och få all hjälp som är möjlig på vägen?
Så ofta har jag mött något annat. En av anledningarna till att jag tog en paus i att skriva här över sommaren var tvivel. Ett av tvivlen handlade om detta. Om det spelar någon roll. Något alls. Inte bara det jag gör. Om det jag skriver når någon, förändrar något, sätter ord på något någon behöver ord på. Inte mest det. Mest det andra. Spelar det någon roll vad man gör? Världen är en plats med så mycket sjuka beteenden, maktmissbruk, förtryck, idioti, orättvisor. Spelar det då någon roll vad man gör?
Har det någon betydelse om jag bryr mig om att respektera de människor jag möter, om jag vårdar de relationer jag har, är rädd om mig själv och andra? Betyder det något, i stort, om man väljer likgiltighet, kyla, förakt, eller motsatsen? Världen är så himla stor. Och de människor jag möter är ändå rätt få. Har det då nån betydelse? Ändrar det något, spelar det någon roll?
Ja. Jag tror det. Jag tror verkligen det. Det var där jag landade. Det är där jag brukar landa, förr eller senare, när jag har tvivel av den sorten. För jag tror på att ta hand om den lilla bit av världen där man befinner sig. Jag tänker på Moder Teresa ibland. Hennes ord när det kom nya människor som ville hjälpa till, ville jobba i slummen. Hon sa till dem att de skulle åka hem, att de skulle ta hand om människorna där de kom ifrån istället. Och jag antar att en del ändå fick stanna. Men jag tänker på det, det har fastnat hos mig, för att jag tror på det. Att ta hand om det som finns där man är.
Det kan vara stort och fint och viktigt att hjälpa gatubarn, bedriva sjukvård i krigsområden eller liknande projekt. Länge trodde jag att jag var en dålig människa som inte orkade göra sånt. Att jag borde det, om jag nu bryr mig om världen. Åka dit där nöden är störst, göra så mycket jag kunde och orkade. Men jag tror det var lika bra att jag stannade hemma. För jag hade aldrig orkat, jag var för trasig för det. Det hade inte hjälpt nån att jag åkt till Afrika och brutit ihop. Eller Indien. Eller vart jag nu kunde åkt. Jag kan beundra dem som orkar göra den sortens arbete. Det spelar stor roll. Men inte bara det spelar roll. Det är inte som att man måste välja, antingen rädda gatubarn eller vara likgiltig inför världens allmänna idioti och orättvisor.
Det som finns nära spelar också roll. Hur du väljer att möta de människorna som finns i din vardag, vad du väljer att göra med den kraft du har. Det finns möjligheter till förändring inbyggt också i det som är mindre.
Och nej, jag vet. Det är inte alla som vill förändra världen, eller tycker att det är ett bra mål. Det är inte alla som orkar bry sig. Och det är verkligen inte alla som är överens med mig om vad det egentligen är för fel på världen. Vad som borde förändras.
Tillbaka till psykiatrin. Såklart är vi inte heller överens om vad som borde bli bättre i den. En del verkar inte ens tycka att det finns några problem att lösa. Vad man gör på sin fritid kan väl vara upp till var och en. Men om man jobbar med människor som mår väldigt dåligt har man så mycket makt och därmed så mycket ansvar att det i mina ögon aldrig kan vara ok att vara likgiltig inför om psykiatrin gör människor illa istället för att hjälpa dem. Alla borde bry sig om att försöka förbättra, få bort de strukturer som avhumaniserar, retraumatiserar, skadar.
Jag vet inte, om psykiatrin i stort vill bli bättre, eller om de flesta tycker det är bättre att hålla varandra om ryggen. Att det är viktigast att vara lojal med alla andra behandlare i så stor utsträckning som möjligt, än att vara lojal med patienterna och försöka ta deras parti så mycket man kan.
I början av sommaren läste jag en artikel i Helsingborgs Dagblad av Lotta Wendel. Hon tar upp de två recensioner av boken Slutstation Rättspsyk som gjorts i "Socionomen" och "Tidskrift för svensk psykiatri", och sammanfattar rätt bra det jag tänkte när jag läste samma recensioner:
"Men den stora diskussionen har uteblivit och mycket tyder på att de olagliga rutinerna fortsätter att användas inom den psykiatriska vården. En möjlig förklaring kan man hitta i två recensioner av boken, båda i tidskrifter för de professioner som är verksamma inom psykiatrin. Där misstänkliggörs Åkermans och Erikssons föresatser och slutsatser därför att de båda författarna har egna erfarenheter av självskadebeteende och psykiatrisk vård.
I "Socionomen" skriver May Nilsson att författarnas ”egna erfarenheter påverkat skrivandet till den grad att någon objektiv syn på förhållandena inte kommit på pränt.” Nilssons slutsats är att den skildrade problematiken är mera komplex än vad Åkerman och Eriksson förmår ge uttryck för. I en mycket affekterad text i "Tidskrift för svensk psykiatri" menar även psykiatrikern Hanna Edberg att författarna ”inte förmår beskriva verkligheten utan sina personligt färgade linser”.
/.../
Sådana reaktioner på Åkermans och Erikssons bok får mig tyvärr att misstänkta att läget för patienters ställning inom den psykiatriska tvångsvården faktiskt är ännu sämre än vad "Slutstation Rättspsyk" ger uttryck för.
Ingenstans noterar Nilsson eller Edberg i sina recensioner att "Slutstation Rättspsyk" visar att metoderna för att vårda dessa unga kvinnor är direkt olagliga. Åkerman och Eriksson dokumenterar i sin bok detta med en imponerande klarhet och tydlighet, något som senare bekräftats vid olika rättsliga processer.
Att ifrågasätta "Slutstation Rättspsyk" utifrån författarnas tidigare historia av psykisk sjukdom är så lågt och oanständigt att man på sin höjd kan förvänta sig det i anonyma nätkommentarer. Vårdpersonalens egna husorgan ägnar sig alltså åt att patologisera författare vars undersökningar, fakta och resonemang lyfter fram missförhållanden i psykvården och dess juridiska konsekvenser."
OM psykiatrin i stort var ute efter att se de problem som finns och sträva efter en förändring till det bättre borde detta vara en bok av stor betydelse. OM man satte patienter i fokus och trodde att deras upplevelser var något grundläggande att lyssna på, borde man inte misstänkliggöra tidigare patienter som tydligt lyfter fram fakta, förhållanden, och ger svårt skadade patienter en chans att bli hörda. Man borde tacka dem. Det kan vara en bra idé att reflektera och diskutera kring problemen, möjliga lösningar osv, men OM det varit så att patienter var viktiga och sågs som människor med samma människovärde som behandlare, värda samma bemötande och respekt, så borde man åtminstone se till att någon med den inställningen fick lov att skriva recensioner av en såhär viktig bok i just dessa tidningarna. Man borde förstå vikten av det.
Jag fortsätter tvivla, på många saker. Förstår psykiatrin hur stora problem som finns, och att det är angeläget att det sker en förändring så snart som möjligt? Det finns många skäl till tvivel. Psykiatriker är de som har absolut mest makt i psykiatrin. Och därmed mest ansvar. I tidningen som tillhör "psykiatrikernas vetenskapliga & professionella förening", finns det gott om ord som leder till tvivel i ovan nämnda recension av Hanna Edberg.
"Det finns saker som jag vet, som aldrig kommer gå att beskriva i ett PM, eller i en riktlinje från Socialstyrelsen. Det vet jag, det vet ni, det vet eventuellt Åkerman och Eriksson också.
Att balansen mellan empati och sympati, mellan korrekthet och arrogans, mellan professionalism och överengagemang inte alltid är enkel.
Att det ibland kan vara svårt att respektera en människa som inte själv respekterar livet och sig själv."
Jag tvivlar mycket. Men en sak vet jag alldeles säkert. Inte förrän jag mötte behandlare som respekterade mig som människa, och respekterade det inneboende värdet i mitt liv, kunde jag själv börja vägen som ledde till att jag nu respekterar både mig själv och mitt liv. Den vård som inte innehöll en respekt för mig och mitt liv, var inte vårdande.
En annan sak vet jag också alldeles säkert: alla människor har inneboende förmåga till likgiltighet och ondska. Det gör inte att vi går fria från ansvar om vi begår handlingar präglade av likgiltighet och ondska, för vi har också förmågan till andra saker. Empati, värme, respekt, att sprida det goda vi kan. Det kan vara svårt att respektera någon annan. Men det kan aldrig vara försvarbart att tycka att det är ok, eller att vara likgiltig för om man misslyckas med det.
Frågan borde vara hur vi ska göra för att skapa en psykiatri där människovärdet alltid kan respekteras, oavsett hur svåra problem någon har. Det borde vara ett helt grundläggande och viktigt mål i utvecklandet av psykiatrin. Men ses det som något extremt prioriterat, något väldigt viktigt? Jag vet inte. Jag vill tro det. Men jag vet inte om jag gör det. Tror. Det har varit en sommar av tvivel, och än är den inte slut.
(Hela recensionen hittar du här).
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar