9 september 2012

Ni är så få, och förresten finns ni inte ens.
Fördomar om dissociativ identitesstörning.

Det finns så mycket fördomar och konstiga uppfattningar om oss som varit eller är splittrade. En av dem är det jag nämnde nyligen: uppfattningen att vi är så få att det inte finns anledning att tro att man ska träffa på nån av oss. (Den forskning som finns tyder på att runt 1% av befolkningen lever med DID i länder i västvärlden).

En annan är att vi inte alls finns. Att DID inte handlar om en skada pga trauma utan bara är ett slags rollspel. Ett sätt att spela ut saker, för att få uppmärksamhet, för att få utlopp för sina känslor utan att ta ansvar för dem, eller för nåt annat behov man sägs ha. De som hävdar den ståndpunkten hävdar också att vilken människa som helst skulle kunna syssla med ett sånt rollspel, hoppa mellan olika delar och visa upp alla tecken på det som kallas DID. Att orsakerna till att inte alla gör det handlar om att det bara är sjuka människor som behöver spela ut saker på det sättet.

Mycket av det bemötande man kan få inom vården präglas tyvärr av det sättet att se på DID. Att det bästa är att inte "gå med i det spelet", att man inte ska lyssna om någon annan del vill prata, hjälpa någon med dissociativa symptom eller på något annat sätt uppmuntra dramaqueen-tendenserna. Problemet är bara att eftersom DID existerar och dessutom beror på trauman, så riskerar man att skada människor rätt illa om man bemöter det så.

Alla delar behöver bli hörda, sedda, få berätta om det hemska de varit med om. Är allt akut kaos kan olika delar behöva olika sorters hjälp, och personen som helhet kan behöva hjälp att handskas med skiftningarna och om möjligt hitta kontroll och en bättre fungerande inre kommunikation. Man behöver bli mött som att man har de problem man har, inte som att man är en uppmärksamhetskrävande typ som genom att ignoreras ska uppfostras till bättre beteende och färre utspel. Men ett bra bemötande av splittrade personer bygger ju på kunskap, åtminstone den helt grundläggande kunskapen att DID existerar.

Några forskare som jobbar med att förstå och kartlägga hur DID fungerar och påverkar en människa, har gjort en studie för att undersöka om det är sant att vilken frisk människa som helst kan framkalla alla de tecken på DID som en människa med DID visar upp, om hen bara bestämmer sig för att skapa två inre roller och spela ut dem. Det visade sig att de som inte hade DID inte kunde visa upp varken de subjektiva (dvs hur olika de två delarna upplevdes vad gäller mimik, beteende, sätt att uttrycka sig osv), neurologiska eller psykofysiologiska tecken på DID som de med DID uppvisar.

De som hävdar att DID inte existerar annat än som ett inre rollspel har hitintills inte gjort någon studie där de vetenskapligt kunnat styrka den tesen.

Jag kan rekommendera en intervju med Ellert Nijenhuis där han berättar om den här studien, och en massa annat kring strukturell dissociation. Intervjun är på engelska och textad på norska, och ger svar på de flesta vanliga frågor om dissociation.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

1 kommentar:

  1. Psykfallet Andy9 september 2012 21:04

    Tack så himla mycket för denna grundläggande genomgång av fördomarna/beteendet mot DID-personer!

    SvaraRadera