13 september 2012

Retoriska trick i psykiatridebatten.
Att medvetet blanda ihop olika saker.

När det debatteras om ifall man kan glömma trauman och senare minnas dem, är argumenten ofta rätt röriga och innehåller flera olika saker. Jag kan inte låta bli att tro att det åtminstone ibland är en medveten strategi. Några exempel på detta (med fiktiva citat):

  1. "Det går att med (oetiska) terapeutiska metoder och suggestion få människor att tro att de minns saker de faktiskt inte varit med om, därför kan man inte förtränga saker och senare minnas dem."

    Med tvivelaktiga terapeutiska metoder kan man skapa falska minnen. Det finns det forskning som visar. Men det i sig är inget bevis för att man inte kan förtränga saker och sen minnas dem igen. Det finns forskning som visar att minnet vid trauma ofta fungerar just så, blockerar bort minnena av det svåra från det medvetna för att personen ska klara att överleva. Och att man senare kan minnas de sakerna.

    Att det finns forskning eller är fakta att en viss sak kan hända och är sann, kan inte på ett korrekt sätt användas för att för att varken bevisa eller motbevisa något helt annat. Att man kan skapa falska minnen betyder inte att alla minnen är falska. Det är två olika frågor.


  2. "Det finns människor som säger att de minns saker som faktiskt inte hänt. Det bevisar att det finns falska minnen, och därför är nog alla minnen falska."

    Det finns människor som ljuger. Av olika anledningar. Det finns människor som påstår sig ha blivit utsatta för övergrepp som inte blivit det. Jag tror att de är väldigt få om man jämför med hur många som har berättelser som är sanna, men de finns. Att säga att man har blivit utsatt för övergrepp är inte samma sak som att man har (falska) minnen av dem. Det finns människor som av olika anledningar helt enkelt talar osanning.

    Vilka olika anledningar människor kan ha för att driva en rättslig process utifrån övergrepp som aldrig existerat vill jag inte spekulera i. När det handlar om vård tror jag att det är väldigt lätt att man ger en behandlare vad den önskar, om den önskar det tillräckligt tydligt och ihärdigt. Hamnar man hos en terapeut som hela tiden återkommer till frågan om ifall man blivit utsatt kanske man till slut säger att man varit det, för att ge terapeuten vad den ber om. Patienter önskar ofta att vara till lags och att tillfredsställa behandlare, är man inte medveten om det kan man som behandlare missa hur stor betydelse det har vad man egentligen ber om.

    Det kan också vara så att terapeuten liksom snöat in på det ämnet och att patienten märker det och säger något om övergrepp för att ha en chans att gå vidare och prata om det hen egentligen vill prata om. Terapeuter som beter sig på något av dessa sätt beter sig inte korrekt. Men vi kan ju minnas att terapeuter också är människor och också kan bete sig rätt konstigt, och att det faktiskt till och med kan vara så att patienter genomskådar det och försöker ta sig förbi det suspekta beteendet hos terapeuten. Det behöver inte vara så att terapeuten alltid och på alla sätt är den som ser mest, beter sig mest korrekt, och fattar mest av vad som händer i terapirummet, även om det kanske skulle vara önskvärt att det var så.

    Man ska inte blanda ihop att någon att säger att de minns övergrepp som inte hänt med att de har falska inre bilder som de tror är minnen. De kanske helt enkelt talar osanning. Allt människor säger är inte sant. Lögner är inte minnen. Och att det finns människor som ljuger bevisar varken existensen av falska minnen eller att man inte kan minnas övergrepp som faktiskt hänt.


  3. "Att det inte finns någon annan bevisning än minnen som säger att övergrepp har hänt håller inte rättsligt, därför kan inte minnen av övergrepp där det inte finns annan bevisning ha hänt."

    Att någon skulle bli dömd för att ha begått övergrepp bara utifrån vad en person berättar att den varit med om, förträngt, och sedan börjat minnas igen tror jag är osannolikt som rättssystemet i Sverige ser ut idag. Och det är som det ska. Det är få som blir fällda för att ha begått sexuella övergrepp, och det är problematiskt. Men att börja döma någon på lösa grunder skulle inte vara en bra lösning.

    Det finns saker som händer när det inte finns några vittnen, inget som kan binda en viss person till brottet, och inga andra bevis. Det behöver inte betyda att det inte hänt. Att det inte finns bevis betyder bara att det inte finns bevis, avsaknaden av bevis bevisar i sig inte att något inte skett. Att ingen kan bli dömd för ett brott bevisar inte att ett brott inte ägt rum.

    Jag tycker det är viktigt att det är skillnad på juridik och psykiatri. Att som patient bli trodd i det man berättar ska inte behöva bygga på att man har tillräckligt med bevis för att det skulle räcka till en fällande dom. Att minnas något ska räcka för att en behandlare ska kunna tänka sig att hjälpa en. Vård ska inte ha samma förutsättningar eller ramar som en rättegång. Det måste vara ok att tro på patienters berättelser, och att det de minns har hänt, oavsett hur mycket eller lite yttre bevis det finns. Att ifrågasätta en persons berättelse är ok om man gör det på ett respektfullt sätt. Men till skillnad från hur det är i rättsliga processer tror jag det är helt grundläggande att det i vården är patienten, den som minns saker, som är den som får komma fram till vad som är sant och falskt, vad som är minnen och vad som är något annat. Att en behandlares roll är att hjälpa i att komma fram till det. En behandlare är ingen domare. En behandlares roll är inte att väga olika bevis och sen utfärda en dom som säger vad som är sant och vad som inte är det.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar