Härskartekniker i psykiatrin. Bonus. Konstruktivism. (Allting ligger hos dig, i dig, beror på dig).

För ett tag sen skrev jag en serie inlägg om härskartekniker i psykiatrin. Och jag tycker de viktigaste maktteknikerna finns med där. Härskarteknikerna beskrevs först utifrån feminism, det var ett sätt att tydliggöra metoder män använde för att bibehålla sin maktposition. Att det är samma saker som används inom psykiatrin är inte förvånande egentligen. Maktstrukturer liknar varandra. Och i förhållandet mellan patienter och behandlare finns en tydlig struktur vad gäller makten. Att den ena har, och den andra fråntas. Att det inte är balans, och faktiskt inte heller ska vara balans. Patienter och behandlare ska inte ha lika mycket makt, och inte på samma sätt. Däremot ska man inte missbruka makten, och när vi kommer till sånt jag försökte fånga med inläggen om härskartekniker, då är vi inne på att använda makten på ett dåligt sätt.

Jag har tänkt på det där sen, och kommit fram till att jag tycker att en sak saknas. En av de härskartekniker som är vanligast i psykiatrin. Till viss del kan det ingå i "påförande av skuld och skam" eller "osynliggörande", men ändå. Jag tyckte att det inte riktigt räckte, inte riktigt stämde. Att det var något som ändå missades i de där inläggen. För psykiatrin har ett maktövertag just för att det handlar om psyket. Det finns utrymme för att placera allt som är problem där. I huvudet på den som är patient. Framförallt om hen fått för sig att rikta kritik mot systemet eller någon behandlare.

När jag väl kommit fram till att det behövdes att ännu en härskarteknik definierades, så började jag leta efter rätt ord för det jag menar. Det var inte så lätt. Det slutade med konstruktivism. Det är inte ett enkelt ord, men det var så det blev. Och konstruktivism låter som något konstruktivt, men det är ett missförstånd. Det har inget med att vara konstruktiv att göra, det handlar om konstruktioner. Att allt är konstruktioner. Allt handlar om subjektiva uppfattningar. Allt. Den inställningen kan man använda som maktmedel. Inom psykiatrin handlar det om en psykologiserande variant av att allt är konstruktioner. Lättaste sättet att definiera när det händer är att kolla om det som sägs bemöts med frågan "varför tror du att du upplever det så?" eller något som betyder ungefär samma sak.

Låt mig då göra det lite tydligare med ett exempel. Ett övertydligt:
- Det regnar ute.
- Så du upplever det som att det regnar?
- Ja.
- Varför tror du att du upplever det så?

Den objektiva verkligheten har blivit oviktig, allt blir placerat i personens upplevelse.

Ett mer psykiatrinära exempel:
- När jag var inlagd fanns det behandlare som missbrukade sin makt.
- Du upplever det som att de missbrukade sin makt?
- Ja. 
- Varför tror du att du upplever det så?

Man väljer att göra vad som faktiskt hände oviktigt, genom att inte ens fråga om det. Väljer att placera problemet hos patienten, i upplevelsen av det som var, trots att man inte ens vet vad som hände. Vad det är man pratar om.

Det finns lägen när det är en bra idé att bemöta någon med den sortens frågor. Det finns terapiinriktningar där man gör det flitigt, och det kan ha sin poäng. Det kan vara ett sätt att hjälpa någon att se sig själv, sin tolkning, och hur stor roll just tolkningen av situationen har.

Men det finns lägen när det blir skuldbeläggande att bemöta någon så, när det blir att placera något hos individen istället för där det hör hemma.
- Det är många i kyrkan som är negativt inställda till homosexuella.
- Varför tror du att du känner att det är så?

Ibland är det enda rimliga svaret "för att det är så", och sättet att hjälpa någon måste då handla om att handskas med det som är, istället för att osynliggöra verkligheten och placera allt inom personen. Det finns strukturer i samhället, i familjer. Det finns verklighet. Och hur man tolkar den spelar stor roll, men hur bra man än är på att tolka så räcker det inte. Man kan må dåligt av diskriminering, misshandel, destruktivitet. Det är normala reaktioner. Och vissa saker kan man inte ändra på. En destruktiv relation kan man ta sig ur, om man förstår att problemet inte ligger hos en själv. Men om någon tyngs av och inte kan handskas med att samhället är orättvist och att diskriminering finns, måste hjälpen bestå i att hitta sätt att acceptera och leva med det som är.

Jag har upplevt det som att denna härskarteknik går på automatik hos de flesta som jobbar inom psykiatrin, om personen själv, systemet, eller någon annan som jobbar inom systemet blir kritiserad eller ifrågasatt. Att placera allt hos patienten är ett enkelt sätt att smita från ansvar. För behandlare har ju makt, bestämmer de att patientens upplevelse beror på att hen är sjuk, har orimliga förväntningar på vården, eller överreagerar pga de problem hen har, så blir det den officiella sanningen. Man skulle kunna välja att lyssna på patienter, fråga vad det var som hände, varför det inte blev bra, istället för att utgå från att problemet är subjektivt. Det finns så mycket problem i psykiatrin som organisation, och kanske verkar det som en dålig idé att erkänna det inför patienter. Att man vet det. Min upplevelse är tvärtom. De som varit medvetna om bristerna, och de som klarat att bli ifrågasatta, dem har jag kunnat lita på. Med dem har jag kunnat prata om hur det trots allt kan bli så bra som möjligt, fast inte allt i systemet är bra.

Att gång på gång ha blivit gjord illa av systemet, och att när jag försökt ta upp det inte blivit lyssnad på, bara fått höra "varför tror du att du upplever det så?" och liknande repliker, har urholkat mitt förtroende för systemet. Att inte bli hörd kan i längden göra en människa knäpp. Och att kombinera det med ett indirekt skuldbeläggande, med repliker som antyder att det är hos en själv problemet ligger, det kan göra en helt vilsen, blockera alla konstruktiva sätt att handskas med situationen, och i värsta fall stärka ett självhat som leder till destruktiva handlingar.

Det handlar om nånslags respekt. Patienter är människor, och de lever i en verklighet. Ibland finns problemet inne i personen, men ibland är det faktiskt verkligheten som är skit. Ibland är det psykiatrin som är problemet, det kan till och med vara just du som skapat det problem hen vill prata om. Att förvägra någon en verklighet, att göra allt till något subjektivt, det är att använda sin makt på fel sätt. Och när det sätts i system för att skydda varandra, för att inte låta historier om missförhållande bli hörda. Då är det att missbruka sin makt på ett sätt som konserverar bristerna istället för att göra något åt dem. Och man gör det på patienternas bekostnad.

- Jag tycker inte att denna personlighetsstörnings-diagnosen sattes på ett korrekt sätt.
- Varför tror du att du upplever du det så?
- För att du satte den efter att ha träffat mig en halvtimme, och för att den inte stämmer med hur jag tycker att jag är.
- Varför tror du att du tycker att det är ett problem?
- För att det är ett problem!
- Varför tror du att du blev upprörd nu? 

(Och ungefär här brukar orden om personlighetsstörning i min journal kompletteras med en anteckning om att jag har en aggressiv framtoning. Det där med diagnoser kan användas som en del av denna härskarteknik. Att göra allt till symptom, låta bli att se att en del reaktioner faktiskt är reaktioner på den verklighet som personen befinner sig i).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.