Författaren är psykodynamisk terapeut, och studien är uppbyggd utifrån att studera separationerna med tekniker så att även en del av det som är omedvetet hos patienterna kan komma fram och spela roll i forskningsresultaten. Det fokus som finns utgår från objektrelationsterorin och anknytningsteorin, och hon önskar studera olika sorgreaktioner, och om patienten lyckas göra terapeuten till ett inre gott objekt.
Om jag minns rätt har alla patienter som avslutar terapi på en viss klinik blivit erbjudna att delta i studien (men alla har inte valt att delta), det finns med både människor som gått i långtidsterapi, med väldigt olika längd, och de som gått i korttidsterapi, med tolv terapisamtal på tolv veckor. Där har du förutsättningarna i stora drag.
Denna första tanke jag vill dra i handlar om vad hon förväntade sig, Larsson Holmkvist. Det verkar som att hon helt uppriktigt var inställd på att patienter som avslutar terapi därmed har fått den hjälp de behövt, och också att de fått hjälp att handskas med avslutet och separationen, och att en del av sorgen bearbetats redan innan avslutet sker.
Jag förstår att det är så det ser ut i ideala fall. Att terapin inte avslutas förrän patienten är färdig för det, och att terapeuten kunnat ge hen vad hen behövde. Men jag blir ändå helt mållös. För mig framstår det som en oändligt naiv inställning. Att tro att verkligheten ser ut så, som i böckerna, i teorierna, som att verkligheten består av bara ideala fall. Och jag tror inte att hon är korkad, jag tror inte det är det det handlar om. Därför blir jag ännu mer mållös. Hon verkar vara en klok människa, och när teorierna och fyrkantigheten krockar med den verklighet som framkommer i samtalen med patienterna i studien väljer hon verkligheten. Jag gillar henne för det, för att hon inte stannar kvar i den fyrkantighet där det verkliga inte riktigt får plats, även om det nog medförde en hel del kamp för henne på olika sätt.
Nej. Jag tror inte att det handlar så mycket om henne som person, eller att det bara är hon som skulle vara dum nog att tro att terapi i verkligheten alltid är som den borde vara. Jag tror det handlar om något annat. Något om att bygga tryggheten i sin yrkesroll på teorierna. Något om att behöva tro på att det man gör är något bra, att den hjälp man ger faktiskt hjälper. Terapi kan vara fyllt av så mycket smärta och tungt jobb för patienterna, så jag antar att man inte kan bygga sin känsla av att det man gör är något bra på vad patienterna förmedlar. Det skulle vara en rätt bräcklig grund att stå på, med tanke på hur stormigt och omväxlande det kan vara.
Kanske handlar det inte bara om en själv. Att en terapeut behöver tro på sig själv, sin förmåga, sin yrkesidentitet och kunskap, att den håller och är något bra. Kanske behöver man också tro på psykoterapeutyrket i stort? Alltså jag vet inte om det är såhär, jag bara tänker. Och jag tänker att det skulle förklara en del för mig, om det är så. Om psykoterapeuter behöver lita på psykoterapeuter i stort för att kunna lita på sig själv och att det hen gör i sin yrkesroll är något bra. Och om läkare behöver lita på läkare i stort för att tro på sig själv och det hen gör i sin roll. Och andra yrkesgrupper på samma sätt.
Jag tror inte det finns nån självklarhet i att det överskrider de olika yrkesrollerna, att tex läkare inom psykiatrin behöver tro på att psykoterapeuter inom psykiatrin gör ett bra jobb utifrån ett klokt perspektiv, för att tro på sig själv i sin roll. Men kanske behöver man den inställningen inom yrkesgruppen. Den som säger "Vi är bra. Vi hjälper." Att vi:et kan vara något att luta sig mot om man tvivlar på sig själv. Och att teorierna kan vara något som ingår i vi:et. Något som definierar hur saker är, hur det funkar, hur det man gör hjälper. Varför det är bra.
Det är klart att man behöver lita på sig själv och sin roll, och jag tänker att det är klart att man behöver kollegor som är insatt i hur det är, som förstår ens jobb och på vilken grund av teorier det vilar. Men det som får mig att bli mållös (eller möjligtvis utropa ett "jösses") emellanåt, tex av det som jag upplevde som en extremt naiv uppfattning att utgå från i den här studien, handlar om att man kan glömma bort verkligheten. Och hur skruvat det blir då. Om man använder vi:et och teorierna som skydd, om man använder det för att skapa ett sammanhang där man kan få bekräftelse på den verklighet man vill ha bekräftelse på. Om det blir en mur mot den verkliga verkligheten, om det teorierna säger alltid går före.
Det var något med just detta, att tro att alla får vad de behöver innan avslut, som gjorde det så tydligt för mig. Hur man kan använda teorierna och överenskommelserna inom en grupp för att forma en bild av verkligheten och hur saker ser ut, på ett sätt som faktiskt inte speglar verkligheten. I verkligheten har terapeuter brister, och framförallt i ett system (som inom psykiatrin) där patienten inte får välja vilken terapeut hen ska gå hos, finns det en risk att det terapeuten kan ge inte matchar vad patienten behöver.
Ännu större blir risken att människor inte får vad de behöver när så mycket styrs av pengar. När korttidsterapi anses vara den rätta metoden, och förväntas kunna hjälpa de flesta, och där det inte spelar någon roll vad som kommer upp och hur patienten egentligen har det efter de tolv gångerna. För det är fyrkantigt, orubbligt, och när gångerna gått är det slut. Jag förstår det ekonomiskt, och jag kan tycka att det är försvarbart att ha korttidsterapier också, att ramarna kan vara något bra, och ge chanser till åtminstone en viss hjälp. Men det finns ett glapp där. Mellan att tro att man hinner få hjälp med något inom ramen av en korttidsterapi, och att tro att alla som går i en korttidsterapi bara har behov av korttidsterapi, och får allt de behöver och dessutom hinner med att få hjälp att bearbeta avslutet inom dessa gånger.
Varken terapeuterna eller förutsättningarna för terapi är så ideala i verkligheten som de kan vara i böckerna. Och patienterna är inte alltid lika typiska. Men vad händer om man skapar en sanning utifrån en tes om att det är så, om man skapar ett vi som vilar på teorierna, det typiska, det ideala, och sen glömmer vikten av att ifrågasätta ibland, och att släppa in verklighetens komplexitet i tolkningarna av det som händer? Jag tror det finns risk att man skadar patienter. Att den blindhet man skapar inom sin yrkesgrupp är en blindhet som gör att man hindrar en konstruktiv utveckling. Både i stort, och ibland med enskilda patienter. Om man bara ser det typiska i en människas problem istället för att försöka se människan på djupet, finns det risk att man missar vilka sätt som skulle vara de bästa att hjälpa på. Att man går omvägar eller går vilse tillsammans, trots att det kanske fanns en annan möjlig väg att gå.
"Framför allt har jag förvånats och vida förskräckts över min tidigare blindhet och brist på reflektion och ifrågasättande. Med andra ord tvingas jag se och erkänna, hur jag idealiserat och svalt teorisystemet som en absolut sanning och därefter lojalt inordnat mig inom dess ramar."
/.../
"Som blivande psykolog och psykoterapeut skolades jag in i ett psykoanalytiskt paradigm, som doktorand i det rådande forskningsparadigmet vid universitetet. Paradigmet är en slags modell som innebär att rutinmässigt tänka, känna och agera i vissa bestämda tankebanor, som sällan ifrågasätts. Med andra ord utgår man från att paradigmet står för den absoluta sannningen."
ur Den blomstertid nu kommer, patientens separation från terapeuten
av Maj-Britt Larsson Holmkvist
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar