Ansvaret. (Liven som psykiatrin slarvar bort).

Det var en årsdag. Det var någon som tagit livet av sig. Då började jag tänka att jag skulle skriva detta inlägget. Det har gått så många dagar nu. Så många tankar har trasslat ihop sig, klarnat, trasslat ihop sig med nya. Vet jag ens vad jag tänkte skriva då? Vet jag vad jag vill skriva nu?

Såhär.

Jag tänker: psykiatrin slarvade bort hennes liv.

Jag tänker: var går gränsen, finns det ens en gräns, när man slutar att ha ansvar för sitt eget liv? Kan någon annan slarva bort ens liv?

Det finns inget tydligt svar. Handlar det om självmord kommer man alltid till en punkt där personen är ensam om att ta beslutet. Ingen annan kan genomföra det till en, då blir det något annat. Det är ett ensamt beslut, där. Att välja att ta steget, ge upp livet, gå in i döden. Där är man själv. Utelämnad till sig själv.

Det finns en överenskommelse i det samhälle vi har, om att det finns en gräns. En människa kan inte vara hur sjuk som helst, på vilket sätt som helst, och fortfarande ses som ansvarig för sina handlingar, för sitt liv. Det finns lagar som reglerar det. Jag tänker inte främst på att man kan slippa fängelse om man som sjuk begått brott. Jag tänker på att det finns lagar för tvångsvård. De säger oss det. Att det finns en gräns. En människa som mår så psykiskt dåligt att hon är en risk för sitt eget eller någon annans liv, ska vårdas med tvång. Vi anser inte att man då har tillräckligt med koll på vad man gör. Vi ska befria individen från ansvar då, skydda henne från sig själv, kanske också skydda andra.

Men om det inte sker, om det brister? Vems ansvar är det då att en människa dör? Det är såklart en alldeles för komplex fråga att svara på. Och jag vill inte lägga över ansvaret för alla självmord på psykiatrin, säga att de alla är liv som psykiatrin slarvade bort. Nej. Inte så.

Det finns ett ansvar man har som sjuk. Att när det är möjligt att själv se att det håller på att gå åt skogen söka hjälp, sträcka ut en hand, inte lämna sig själv ensam i det.

Det finns ett ansvar man har som anhörig. Att när man ser att någon håller på att gå under försöka göra något för att hjälpa. Prata om det. Och kanske vara den som tar beslutet att hen inte vet sitt eget bästa just nu, att hen måste skyddas. Att hen kommer till en avdelning.

Det finns ett ansvar även hos andra. Hos öppenvårdskontakter, hos myndigheter som jobbar med människor som mår dåligt. Att se, att reagera, att hjälpa någon till vård om det finns en risk att hen inte klarar att hålla sig vid liv.

Det kan brista, alla dessa saker kan brista. Såklart är det svårast om någon är helt ensam. Eller bra på att hålla en yta som säger något annat än det som handlar om att vara på väg mot ett självmord. Någon som inte låter någon annan märka hur illa det är, eller som inte har någon annan som kan märka det. Eller när det är helt impulsivt. Det finns många saker som gör att människor som balanserar på gränsen till självmord inte blir omhändertagna. Jag förstår att människor kommer dö av självmord, att det inte går att hitta en enkel lösning, säga: såhär gör vi, så löser det allt.

Det är för svårt.

Men ändå. Om någon bett om hjälp, varit ärlig med hur illa det är. Eller om någon annan sett det, reagerat. Om personen kommit till psykakut, kanske till och med blivit inlagd på en avdelning. Är inte ansvaret flyttat till psykiatrin då? Om någon dör där, på en avdelning, handlar det inte om brister i vården?

För sanningen är ju att det inte alls är självklart att man får någon hjälp om man är självmordsbenägen. Det är så stor risk att man inte blir tagen på allvar, att det ses som manipulationer, spel. Ibland känns det tvärtom som att vården är uppbyggd för att aldrig nånsin ta någon som är självmordsbenägen på allvar. Säger man inget om det, går det inte att få vård eftersom man inget säger. Och om man säger hur illa det är, slår fördomstolkningarna in. Tex den som säger "en som pratar om att ta livet av sig gör det aldrig", och så ses det som en slags hot istället för en bön om hjälp. Som att man utsätter personalen för något, snarare än är ärlig med hur illa det är.

Det finns så stora brister i hur psykiatrin handskas med de akut självmordsbenägna. Såklart handlar en del av det om bristande resurser, om att det inte finns plats att ta hand om alla som behöver hjälp. Men också dessa spel. Hur vården försöker göra allt för att slippa ta det på allvar, för att slippa hamna med ansvar. Som att just det är fokus, att inte få ansvar för något sånt som en annan människas liv.

Vi har ansvar för oss själva, för varandra. Det ingår i att vara människa. Och i att vara vård ingår det att ha ett ansvar för att ta över när medmänskligheten inte är nog. Vi har en överenskommelse som säger att en människa som mår så dåligt att hon riskerar att ta livet av sig inte själv ska ha ansvaret över sitt liv, för hon förmår inte att se klart. Vi har ett avtal som säger att då ska vården finnas där, ta över.

Och när vården låser in någon på en avdelning, men ignorerar att ta självmordstendenserna på allvar. När någon är ärlig med hur illa det är, men inte får hjälp, inte ens genom att bli tillräckligt övervakad, skyddad från sig själv. När vi har ett avtal som säger att vården ska ta över ansvaret, men inget ansvar tas. Då. Då tycker jag det handlar om att slarva bort människors liv.

Vi borde dra i nödbromsen nu. Eller sluta med det falska spelet som säger att det finns någon som kan ta över. Jag vet inte vilket. Jag vill tro att samhället ska vara så, bära dem som inte klarar att bära sig själv. Är det alternativet som gäller måste vi reagera. Mycket. Snabbt. Det kan inte fortsätta såhär. Psykiatrin måste kunna handskas med självmordsbenägna.

Det andra alternativet är ett kallt och hårt samhälle, där ingen blir buren. Är det dit vi är på väg, är det där vi redan delvis är? I så fall kan vi väl säga det rakt ut. Säga: klarar du inte ens att vara frisk nog för att hålla dig vid liv, då förtjänar du inte ditt liv. Då har det inget värde. Då kan du lika gärna dö. Vi tänker inte lägga några pengar eller någon empati på att vara varsamma, bete oss som om också ditt liv har ett värde. Vi kommer inte bära dig genom en kris, för ingen har rätten att bli buren av samhället.

Jag hoppas på det första alternativet. Men just nu: jag vet inte. Vart vi är på väg. Jag vet inte ens var vi är nu.



Tidigare inlägg om suicidprevention.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.