21 maj 2013

Vi får ge upp dig, men du får inte sluta hoppas att vi kan hjälpa dig.

Ibland blir det bara så tydligt. Något som handlar om maktförhållandena. Vem som har rätt till vad.

Såhär: det har alltid varit ok för psykiatrin att ge upp mig. Att sucka hopplöst, säga att inget finns att göra. Säga att jag inte kan prata. Skuldbelägga mig när det inte gått att medicinera, ect:a eller utpressa mig frisk. Det har alltid varit ok att betrakta mig som hopplös, omöjlig, svår. Att inte bevilja behandlingar eftersom det är hopplöst, meningslöst, att redan på förhand räkna bort möjligheten att jag skulle kunna bli bättre. Det har alltid varit ok att klassa mig som omöjlig och ösa skuld över mig för detta, för att det inget går att göra för att hjälpa mig. Det har inte spelat någon roll om det varit sant, om det bara handlat om att en person träffat mig fem minuter och omöjligen kan ha hunnit göra sig en egen uppfattning om min eventuella omöjlighet. Det har inte spelat någon roll om personen inte ens öppnat min journal. Det har aldrig spelat någon roll om hen inte ens försökt lyssna på mina tankar om vad som skulle hjälpa. Det har alltid varit ok att definiera mig som hopplös. Att ge upp mig.

Jag försökte verkligen hoppas på hjälp av psykiatrin. En och annan som var bra stötte jag på, men mest skadade systemet mig. Jag försökte ändå hoppas på att det fanns något där. Något som kunde hjälpa. Att det ändå fanns en medicin, en samtalskontakt, någon som var bra, något som kunde vara en öppning, en väg framåt. Ibland gav jag upp. Men jag återkom till hoppet, för vad hade jag annars? Jag hittade inget annat sätt då, än att hoppas på psykiatrin. Och till slut hamnade jag hos bra personer, som inte gick med på omöjlig-stämpeln som satt i min panna. Som mötte mig där jag var, hjälpte mig. Det var gott.

Men trots det hamnade jag i ett läge när jag inte kunde få vad jag behövde. För att jag blev för sjuk i kroppen. För att vården inte är uppbyggd så, så att man kan få hjälp med psykiska problem om man inte tar sig till en mottagning. Där nånstans gav jag upp psykiatrin, och där nånstans hade jag blivit stark nog att hitta andra lösningar. Leta upp någon jag kunde få hjälp av privat. Se tydligt vad som hjälpt och vad som skadat mig, och att psykiatrin som system faktiskt skada mig, även om jag kunnat få en del hjälp inom systemet.

Det enda jag önskar mig av psykiatrin nu är en läkarkontakt. Någon som kan bedöma mitt behov av sjukskrivning, fixa intyg. Använda sig av den information som finns i min tjocka journal. Mer än så tror jag inte på att få.

Och det har visat sig att det är allt annat än ok. Om någon inom psykiatrin frågar mig (den alltid återkommande frågan) "Hur kan vi hjälpa dig?" är det inte ok för mig att inte tro på psykiatrin. Att inte vilja prova basal kroppskännedom, att inte tro att det kan göra underverk, trots att jag träffat fyra olika sjukgymnaster som jobbat med den metoden, och har en tydlig bild av hur det fungerar och vad det kan ge och inte ge mig. Det är inte ok att inte önska mig en samtalskontakt i det systemet, trots att jag haft så många, vet att det är sällan nån stannar mer än 20 samtal, och vet att jag behöver en bättre kontinuitet än så för att kunna bli trygg, och att tryggheten är grundläggande för mig, om jag ska kunna bli bättre. Det är för det mesta inte ok för mig att låta bli att tro på psykiatrins lösningar, att inte vilja prova fler mediciner, att inte tro att det är jättebra för mig att aktivera mig genom att ta mig till en mottagning åtminstone en gång i veckan, hur väl jag än vet att jag inte orkar det, och kan rabbla symptom som förvärras om jag pressar mig till sånt jag inte orkar.

Det finns bra människor också. Jag har hamnat hos någon som det är lugnare med nu, som lyssnar mer. Där det nog är ok att inte längre tro på systemet. Det finns alltid en chans, att bli hörd, men jag hävdar fortfarande att det är som ett lotteri, att det inte med självklarhet är så att man blir lyssnad på inom psykiatrin. Det är undantag.

Och kanske är det för att jag hamnat hos någon annan nu, som jag kan se det tydligt. Förra året var kontakten med psykiatrin en återkommande kamp. Ska jag sammanfatta den handlar den om just detta: de hade all rätt i världen att ge upp mig, att stämpla mig med vilka diagnoser, fördomar och tolkningar som helst. Det var helt ok för dem att redan innan de träffat mig veta hur hopplös och omöjlig jag var. Det var i sin ordning.

Däremot var det inte ok att jag inte längre tror på psykiatrin som system. Att jag hellre letar upp hjälp på annat håll, att jag undviker det system som gång på gång visat sig svika, göra illa, blunda för mina problem. Det är inte acceptabelt, det är tvärtom djupt kränkande att jag inte visar det hopp och den tillit till systemet som är min plikt. Och när jag inte gjort det, då har det inte gått att bli sedd i att jag faktiskt söker hjälp på annat håll, att jag faktiskt hittar lösningar, att jag faktiskt tror på en framtid, att det bara handlar om att jag inte orkar med psykiatrin som system längre, att jag inte orkar hamna i kläm, falla mellan stolar, vara utan betydelse. Att jag faktiskt inte orkar stämplas som hopplös och omöjlig gång på gång, och samtidigt upprätthålla ett hopp om hjälp från dem som säger att det inte går att hjälpa mig.

Det som istället hände var att jag blev tolkad som att jag kämpade för att slippa utvecklas, slippa komma vidare. Det som hände var att jag tolkades som att jag kämpade för att få vara kvar i min (påstådda) passivitet och ha kvar mina problem. Som att det inte finns några andra vägar än att tro på psykiatrin, om man vill komma framåt.

Varför jag fortfarande har en läkarkontakt inom psykiatrin, även om jag inte önskar något mer än så, även om jag önskar mig bort från systemet? Det är inte så lätt att hitta en psykiater privat som tar på sig ansvaret för patienter med som komplex problematik som min. Hade jag haft kraft och möjlighet att hitta någon privat hade jag tagit den chansen. Hade det gått hade jag lämnat psykiatrin bakom mig. Inte för att alla som jobbar där är dåliga eller vill illa, men för att systemet är dåligt, systemet gör illa.

Och det är faktiskt omöjligt att fortsätta hoppas, fortsätta tro på hjälp från ett system där det är helt ok att ge upp mig och mina chanser att må bra, men där det samtidigt är djupt kränkande om jag inte tror att de kan ge mig vad jag behöver.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

3 kommentarer:

  1. Takk. Slik er det.

    SvaraRadera
  2. Vær så snill å bli bra nok - eller fortfarande være sterk og utholdende nok - til å skrive en hel bok om dette.

    Vi er mange der ute som trenger en stemme som kan målbære disse sannhetene og formidle virkeligheten på en så krystallklar, hardtslående og innsiktsfull måte som din.

    SvaraRadera
  3. Tack för era ord <3

    SvaraRadera