Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 6. Jag är ju en människa.

En sak som handlar lite om allt det jag förut skrivit om i denna serien, är att jag efter integrationen blev tvungen att ta in att jag är mänsklig på ett helt annat sätt än förut. När jag behövde hitta nya strategier för att handskas med det som är svårt, när jag letade efter sätten att förhålla mig till omvärlden, när jag sökte efter vem jag egentligen var, så fanns det där, tydligare än nånsin förut. Insikten att jag ju är en människa. Att jag ju varit det hela tiden.

Det är en av de saker som varit med mig sen jag började försöka läka, och det är en av de saker som fortfarande är med mig. Att försöka ta in det, att se mig och mitt liv utifrån det. För nej, det var inte ok att utsätta mig för saker. Det var inte så att jag var lite mindre människa, lite mindre värd, att man skulle ta hand om mig lite mindre än om alla andra. Det fanns ingen inbyggd defekt i mitt jag som gjorde att det var ok att utsätta mig. Och det var inte heller så att jag klarade det. Jag gick sönder som fan av det, och även om jag hittade sätt att överleva och att inte tappa bort mig alldeles, så var det så. Jag gick sönder som fan.

För nån som inte varit utsatt låter det kanske bara konstigt, att inte fatta det meddetsamma, att det inte är självklart. Men det är inte det. Formar man sin bild av sig själv i ett sammanhang där man inte får det man behöver, och där man blir utsatt för saker, behöver man ändå hitta sätt att göra världen begriplig. Och ibland finns inga andra sätt än att lägga orsakerna till det obegripliga outhärdliga hos sig själv. Kanske var det något jag gjort? Eller så var det något i hur jag var. Något jag aldrig kunde komma ifrån, hur jag än gjorde, vad jag än gjorde. Och man kan också behöva förminska effekterna av det, förringa dem. För att det skulle vara förödande att finnas i det hemska och samtidigt se hur illa det gjorde en. Så det var nog inte så farligt? Det gjorde nog inte mig så illa? Jag klarade ju det? Som splittrad var jag en superhjälte på vissa sätt. Jag kunde ta mig igenom vad som helst. Och tro att jag klarat mig hyfsat helskinnad.

Jag har gjort upp med det lite i taget. Kunnat bli arg när olika delar av mig släppt fram minnena till ytan, när vi blivit medvetna om hur det varit. Kunnat lägga skulden på rätt ställe, skala av oss den värsta skammen. Vi hade kommit en bit på vägen, i att ta in att jag är en människa.

Men med integrationen blev det så smärtsamt uppenbart. Helt enkelt för att min förmåga att vara självförsörjande föll. Det blev så tydligt hur mycket jag behövde andra människor. Deras trygghet, hjälp, värme. Att de inte gjorde mig illa. Visst, jag hade behövt det förut med. Men det var annorlunda då. Jag kunde dra mig tillbaka från världen och ge mig saker jag behövde, på ett helt annat sätt än jag kan nu när jag bara är en. Jag kunde det för att vi var flera. Vi kunde ge varandra saker. Jag kan ge mig själv saker nu med, men det blir inte på samma sätt. Jag behöver andra människor i en del av de funktioner där delarna förr funnits. Behöver andra att lita på, prata med, tryggas av, finnas hos. Att bara finnas hos mig själv, lita på mig själv, det håller inte längre. Kanske höll det aldrig riktigt förut heller, men jag kunde åtminstone tro det då. Nu kan jag inte lura mig att jag klarar mig själv. Jag är alltför medveten om att det inte är sant. Av mitt behov av andra.

Efter integrationen föll också mina starkaste skydd. De jag kunnat sätta upp som murar runt mig när jag blev utsatt, när jag kände mig hotad, när saker var otrygga. Att kunna dela upp tyngden, att avlösa varandra, att vara flera olika som hade olika förmågor och olika strategier, det gjorde att jag aldrig blev helt sårbar inför någon. (Bara inför de få där alla delarna vågade finnas, visa sig, som hos terapeuten). Det gjorde också att (nästan) ingen kände hela mig. Det var ett skydd, att det fanns nånstans att ta vägen, som den jag mötte inte kände till. Även om jag inte gjorde det, så visste jag ju att det fanns. Utvägen, att ta steget bort, låta någon annan i mig ta steget fram. Och jag visste att vi kunde dölja det tillräckligt bra för att den andre sällan ens skulle märka det.

De skydd jag har nu är smidigare, mjukare, inte lika mycket som murar. De fungerar bättre, men det är också så att de bygger på tron att jag befinner mig i en värld som i stort sett vill mig väl. En tro på att jag kommer bli bemött som den människa jag är. Både mina skydd och mina behov är anpassade för det nu, för ett liv där jag tillåts vara en människa. Där jag kan vara sårbar och behövande, utan att det innebär livsfarliga hot.

Det är något gott i det. Jag kan leva närmare mig, leva helare. Jag skulle inte vilja byta bort det igen. Och fortfarande skrämmer det skiten ur mig ibland. Fortfarande har jag svårt att lita på det, att världen faktiskt är ok. Jag vet ju att jag är en människa nu. Men jag litar inte riktigt på att jag har rätt att vara det i andras ögon. Att jag kommer bli skonad från det outhärdliga. För att på allvar landa i den tilliten behöver jag mer tid.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.