Psykiatrin har en egen version av detta, som handlar om personlighetsstörningar. Det har uppmärksammats en del att det är problematiskt att diagnosen borderline/EIPS ofta sätts automatiskt på människor som har självskadebeteende, eftersom det inte är alla som skadar sig som faktiskt har borderline/EIPS. Det i sig är ett problem, att man sätter diagnosen på för många personer. Jag hoppas att det är på väg att ändras, att man ska sluta sätta diagnosen slentrianmässigt om det enda symptomet är självskadande.
Men oavsett om man faktiskt har borderline/EIPS eller inte, så har jag upplevt att det hänt nåt med vården när jag blivit tolkad utifrån synen att mina problem beror på en personlighetsstörning. Det som hänt är helt enkelt att behandlare går in i en inställning som handlar om att det som är i min personlighet inte går att förändra, och därför måste jag släppa tanken att vården faktiskt kan hjälpa mig, och istället hitta sätt att klara att stå ut med att jag är som jag är, bara.
Det är ju inte korrekt. I mitt fall kan jag med säkerhet säga att det inte var sant, eftersom jag efter det förändrat väldigt mycket och inte längre har kvar de problem jag sökte hjälp för då. Men jag tror inte att det heller var sant att jag hade en personlighetsstörning på det sättet som jag då tolkades, så kanske är det helt utan betydelse hur det var för mig.
Även människor som har fått diagnosen borderline/EIPS på ett korrekt sätt, kan förändras med hjälp. Det finns behandlingsmetoder, tex MBT eller DBT, som är specialiserade just på att hjälpa människor med den problematiken, och man kan också få hjälp genom andra former av terapi. Om man kan bli frisk från en personlighetsstörning, i betydelsen att den helt ska försvinna, är nåt som diskuteras. Och kanske är det omöjligt att komma fram till något med tanke på hur svårt det är att definiera vad som faktiskt är friskt. Det man har kommit fram till är att det finns sätt att behandla människor med personlighetsstörning så att deras dysfunktionella symptom minskar, och deras liv fungerar mycket bättre. Trots allt är det väl det människor egentligen önskar för det mesta när de söker vård, att få hjälp med det som gör deras liv ohanterbart.
Jag hoppas kunskapen om att personlighetsstörningar inte alls är omöjliga att behandla sprids, att den sortens bemötande jag varit med om redan är på väg bort. Att det inte ska kunna bli som för mig, att det räcker med att spekulera kring att någon kanske har en personlighetsstörning, för att inställningen ska bli att det är hopplöst och inte ens lönt att försöka göra något. Som att problemet flyttades från de problem som gjorde att jag sökte hjälp, till att handla om att jag hade en felaktig inställning och uppfattning som gick ut på att jag trodde att vården kunde hjälpa mig.
Det är klart att det kan variera från person till person hur mycket man klarar att förändra, hur hårt man orkar jobba för att saker ska bli annorlunda, fungera bättre. Men även i de fall där ingen djupare förändring kan ske, kan man välja att bemöta på ett annat sätt. Man kan bekräfta att man ser att personen har det svårt, och känner det som att livet är ohanterbart. Man kan tillsammans leta efter former av stöd som kan göra det lättare, åtminstone så det känns möjligt att leva.
Jag köper inte riktigt det där att det ska vara ok för vården att bara ge upp människor, definiera dem som hopplösa. Framförallt inte när de riskerar att dö. Det är väldigt sällan det inte finns nåt alls att göra, och att placera problemen i någons personlighet kan inte vara en väg vi accepterar att vården tar för att slippa ansvar, för att berättiga att de ger upp att försöka hjälpa någon.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar