18 september 2013

Helgen kom, då hände inget.

Dagen började med att jag läste den här nyheten om en "misstänkt våldtäkt" på Piva i Malmö. Den följer mig genom dagen, jag lyckas inte ruska av mig den. Och jag vet precis varför, för den drar i sånt som för mig handlar om det jag tycker sämst om med psykiatrin.

Först. Piva är alltså psykiatrins intensivvårdsavdelning. Jag vet att det ser olika ut på olika håll hur det är uppdelat och organiserat, men har de inte ändrat om alldeles i Malmö sen jag var på sjukhuset senast, så finns det allmänpsykiatriska avdelningar, som är för patienter med tex depression, självskadebeteende eller ångestproblem av den storleksordningen att det är risk för självmord. Det finns också psykosavdelningar som är för dem som har psykossjukdomar, och en akutpsykiatrisk avdelning som är den man kommer till efter bedömningen, och där man kan stanna tills det finns plats på en av de andra avdelningarna, eller vara om man bara behöver vara inlagd över natten och kan åka hem igen sen. Förutom de avdelningarna finns intensivvårdsavdelningen. Det är där man vårdar dem som är våldsamma eller utåtagerande av olika orsaker. Där ska det finnas "tät personalnärvaro", som det står i artikeln, och personalen ska också vara vana vid att handskas just med våldsamhet.

Jag har aldrig själv varit på den avdelningen, så kan inte skriva om upplevelser av att vara där. Men jag vet att många som är där vårdas med tvång och att risken för våld är större på den avdelningen än på de andra. Att det lite är därför den finns. Man kan ju fråga sig hur det alls kan ske en våldtäkt på en avdelning som rimligen borde ha rutiner för att se till att patienterna inte skadar varandra. Kanske finns det brister där. Jag har ingen aning, och jag hoppas att man ser över det nu. Det är en tragedi att det kunde ske, men trots allt kan inga rutiner i världen hindra alla katastrofer, och egentligen är det inte det som gör mig mest upprörd. Det som gör mig mest upprörd är hur man sen handskas med det. Låt mig citera ur artikeln:

"Personalen upptäckte samma dag som händelsen, på fredagen, att allt kanske inte stod rätt till. /.../ 
– Det hände på fredagen. Sen kom ju helgen. Och då hände inget. Sen fick man ha samtal med den som blivit utsatt för detta, för att ta ställning till om man skulle polisanmäla eller inte.
– Det är viktigt att vi gör det, att vi inte bara rusar iväg och polisanmäler."

[sydsvenskan.se]

På fredagen upptäckte personalen att inte allt stod rätt till. Först på onsdagen hade de lyckats prata med den som utsatts. Skälen man uppger till att det dröjt handlar inte om att hon varit så psykotisk att det inte gått att kommunicera, eller nåt annat i den stilen. Nej. Det man uppger är att det var helg. Det verkar vara anledning nog att inte göra något. Som om det inte går att prata på helger.

Fem dagar. Vad hände på de dagarna? Fortsatte den våldtagna kvinnan vara inlåst på samma avdelning som förövaren? Förväntades hon klara av att dela korridor, matsal, att riskera att möta honom när som helst, förväntades hon klara av att det, som om det var normalt? Jag vet inte såklart, det står inget i artikeln om de handskades med problemet på nåt sätt alls medan det var helg, om de gjorde något för att skydda henne. De kanske gjorde det. Det kan ju vara så att psykiatrin bara har en chef som inte fattar att det hade sett bra ut att säga det då. Om man gjorde nåt. Jag behöver ju inte vara så elak att jag tar för givet att inget gjordes, men jag tänker inte heller vara storsint nog att tänka att det självklart var någon som gjorde något för att trygga den som nog blivit utsatt. De hade ju inte kommit fram till om de trodde på hennes utsatthet än. Det skulle vara likt psykiatrin att inte göra nånting. Det var ju helg. Det är allt som är sagt. Helgen kom, då hände ingenting.

Ett stort problem jag ser är att psykiatrin inte ser var gränsen för deras ansvarsområde går, och att man därför tappar bort det som borde varit deras ansvar.

"Vi måste först göra viss utredning själv innan vi polisanmäler /.../ Hade vi varit helt hundra på att vi misstänkte en våldtäkt hade vi givetvis polisanmält direkt. Men vi var inte var helt på det klara med hur detta gått till och alla inblandade parter kunde inte styrka det, säger Sven-Erik Andersson."

[sydsvenskan.se]

Det verkar som att psykiatrins verksamhetschef verkligen tror att man både har kunskap om rättsliga bedömningar, och att det är man själv som ska göra dem. Jag tror de flesta skulle säga att det är det vi har polis och rättssystem till, att bedöma om ett brott begåtts, komma fram till hur det gick till och vem som är skyldig (om det är möjligt). I åtminstone detta fallet ser psykiatrin det som sin sak att redan ha gjort utredningen, och bara lämna över till polisen om de redan kommit fram till hur saker ligger till, och att ett brott begåtts.

Jag tänker mig att det rimliga skulle vara att inse att det inte är psykiatrins jobb, att de bedömningar psykiatrin är ansvarig för är de som handlar om medicinska tillstånd, och att brott faktiskt är ett annat område och en annan sak att bedöma. Jag tänker att om man faktiskt tog in att det var så, att det är polisen som ska bedöma och utreda brott, så hade man också kunnat se vad som kunde vara ens egen roll, om man borde göra något. Förutom att polisanmäla meddetsamma då, vilket borde vara självklart om man misstänker brott. Tex kanske man kunde kommit fram till att det skulle vara en bra idé att försöka säkra bevis om det fanns såna. Att se till att den våldtagna kom till en läkare som kunde undersöka henne borde inte vara helt omöjligt med tanke på att hela sjukhusområdet är inom gångavstånd från psykiatrin. Att se till att eventuella skador dokumenteras, det kunde vara lämpligt att ta ansvar för, tänker jag, om man har en patient som inte har rätt att komma och gå som hon vill, och som förmodligen inte anses kunna ta övertänkta beslut pga sitt tillstånd.

Inte ens i efterhand ser man att det rimliga är att polisen gör polisarbetet. I artikeln understryks det istället hur viktigt det är "att vi inte bara rusar iväg och polisanmäler" istället för att beklaga att man haft bristande och felaktiga rutiner. För rutinerna borde väl vara att alltid polisanmäla så fort man tror att ett brott begåtts? För visst kan brott begås även mot människor vars verklighet på ett eller annat sätt rämnat, människor som kanske själv är våldsamma? Visst är även de människorna personer som ska behandlas som alla andra inför lagen, eller har jag missat något viktigt? Fråntas man sitt allmänna människovärde om man mår tillräckligt dåligt? Är det psykiatrins uppgift att utreda när ett brott egentligen kan räknas som ett brott, om det begås på en avdelning, om det är en patient som gör en annan illa?

Det som trots allt gör mig mest upprörd är att verksamhetschefen konsekvent försvarar personalen, agerandet, och att polisanmälningen dröjt. Han kunde ha valt att beklaga det inträffade, att säga att det naturligtvis är tragiskt, att det inte borde kunna hända, och att de ska se över sina rutiner både vad gäller när man ska göra polisanmälningar, och om man har bra rutiner för att hindra att patienter gör varandra illa. Han kunde varit tydlig med att han som verksamhetschef naturligtvis har det yttersta ansvaret och att det är ett stort ansvar att låsa in en människa när hon mår dåligt, och att man då alltid måste kunna vara trygg med att man inte skadas. Att det är fruktansvärt att någon som redan mådde så dåligt blivit utsatt för detta, och att det är hans avsikt att göra vad han kan för att hon ska få så mycket hjälp hon behöver nu.

Inget av det säger han. Det ska göras en internutredning för att se hur det kunde inträffa. Det är det enda. I övrigt försvarar han personalen, deras agerande, att man inte polisanmält.

Det är så man brukar göra. Hålla varandra om ryggen, se till att aldrig tro på att någon gjort något fel. Strunta i konsekvenserna för patienterna. Jag vet, det är inte alla som gör så, eller sympatiserar med att det görs. Men det är det vanliga. Lojaliteten, och att inte släppa den, att aldrig släppa den.

Jag undrar hur man får hjälp om man traumatiserats av en våldtäkt medan man var inlagd inom psykiatrin. Jag undrar vems ansvar det är att hjälpa en att läka då. Att inom psykiatrin få hjälp för skador man fått inom psykiatrin? Är det inte omöjligt? Åtminstone om psykiatrin inte tagit det på allvar, om de dröjt med att polisanmäla, om systemet visat hur det väljer att vara lojalt med alla som jobbar inom det. Är det inte omöjligt åtminstone om lojaliteten med systemet valdes framför att försöka ge en upprättelse?

Det är så tragiskt. Och det är så typiskt psykiatrin. Att låtsas att allt var i sin ordning, fast det så uppenbart begåtts fel. Fast man underlåtit att göra det man borde ha gjort. Som om det ändå var ok. Helgen kom ju. Det vet väl alla. Då händer ingenting.


7 kommentarer:

  1. Det förvånar mig inte ett dugg att de kunde hända än mindre vad som hände efteråt.
    Jag har erfarenhet av psykiatrin i Malmö och kommer väl ihåg lojaliteten du skriver om. Det fanns gott om vettiga människor där men tyvärr så gjorde de sällan något åt orättvisor och dåliga medarbetare just för att de höll varandra om ryggen.
    Är inte lika vältalig som du, skulle gärna kommentera med något djupt och insiktsfullt men mer än så här blev det inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner igen det där att det finns bra personer, men att de inte går emot dem som är dåliga särskilt ofta. Det är synd. Det hade kunnat vara bättre än det är. Jag hoppas det kan förändras.

      Kul att du ville läsa!

      Radera
    2. Jag läser din blogg ofta. Tycker du har mycket vettigt att komma med och skriver bra. Det behövs någon som du som belyser problemen inom psykiatrin!
      Själv orkar jag inte och tror att de flesta som mått dåligt och känner sig illa behandlade av psykiatrin inte orkar de heller.
      Tack för en bra blogg!

      Radera
    3. Tack för snälla ord, och roligt att du gillar bloggen.

      Har full förståelse för att de flesta inte orkar sätta ord på det som inte funkar inom psykiatrin.

      Radera
  2. Det här känner vi igen. De ska ALLTID hålla varann om ryggen eftersom kollegorna ALDRIG gör fel. Vi har inte en chans mot kamaraderiet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker det är nåt av det mest skrämmande. Det finns bra människor som gör bra saker med. Men ändå all denna lojaliteten med dem som gör illa. Väldigt läskigt. Och ett väldigt stort problem om man vill förbättra psykiatrin och göra den mänskligare.

      Radera