4 oktober 2013

Ett sjukt objekt eller ett sjukt subjekt?

Bara en tanke till om detta med identitet som sjuk. Sen ska jag gå vidare, tänka på nåt annat, skriva om nåt som är mindre, enklare. Tydligare.

Men först detta. Också denna tanken behöver få finnas, få plats, formuleras.

Finns det inte en risk att man skapar en känsla av identitet utifrån sina problem, som ett sätt att trots problemen kunna förbli ett subjekt? Finns det inte något ytterst problematiskt i detta att man av vården, politikerna, myndigheterna, hela tiden förminskas till ett objekt?

I psykiatrin har jag så ofta upplevt det som att det centrala är att se mig som ett objekt, en sjukdomsbild, en symptomsamling. Att det andra är mindre viktigt, och att vad problemen gör med mig som person också kan vara mindre viktigt, att det är just detta att definiera det sjuka, få in det i rätt fack, sätta rätt etikett på det, och sen försöka behandla det, som är det centrala. Inte jag, oavsett om jag ser mig som sjuk i första hand eller som mer än så. Jag är inte viktig i de sammanhangen, bara som bärare av symptom. Jag som person försvinner bort nästan helt, blir oviktig. Det är inte som person jag får finnas då, bara som behandlingsobjekt. Och efter att ha hittat en diagnos man tror stämmer, är det den som är viktig. Går det inte att hitta en passande diagnos, är det ändå inte jag som blir viktig, och hur jag mår. Utan det: att jag är ett objekt som inte passar in i mallarna.

Med myndigheterna kan det vara lite olika, beroende på situation. Men jag har alltid fått byta handläggare ofta, sällan har jag träffat nån mer än en gång, min längsta kontakt på försäkringskassan var drygt ett år, på soc har jag haft nån lite längre än så. Men för det mesta har jag inte haft kontakt med samma person tillräckligt längre för att ha en chans att bygga upp relation nog för att bli någon för den andre. Där brukar jag bli ett fall, en arbetsuppgift, en inskickad blankett, någon i rehabiliteringskedjan. (Någon som inte passar in i rehabiliteringskedjan, modellen, ett objekt som inte heller här passar i de angivna mallarna.)

Och med politikerna, genom media. Där finns det för all del historier om människor som mår dåligt ibland, men när det handlar om politiken är vi alla förvandlade till siffror, statistik, en del av en procentsats i en redogörelse för något. Och vi som är sjukskrivna, vi med vårdbehov, oss har det pratats en del om. Eller, inte oss som personer. Bara vem vi är, i siffror, och hur man kan lösa problemet med den kostnad vi är. Det har presenterats så mycket åsikter som handlar om att alla kan jobba, om de bara får rätt uppgifter, och problematiserats kring "diffusa diagnoser" och hur det ska bli svårare att klassas som sjuk. Jag vet inte ens om jag känner mig som ett objekt i det sammanhanget, för det mesta är jag väl mycket mindre än så, ett gruskorn i maskineriet. Men något är jag, där i det politiska, i siffrorna.

Något. Inte någon.

Är det inte en helt grundläggande sak att vilja vara någon? Att det att förminskas till att bli något, ett objekt, känns helt fel, strider mot nåt djupt mänskligt? Jag tror det, att det är så. Men kanske utgår jag bara från mig själv, från min känsla av hur saker ligger till, kanske finns det ingen sanning i det.

Men jag tänker mig att om man blir förvandlad till ett sjukt objekt i för många sammanhang, om det är återkommande i situationer som spelar stor roll för en, där viktiga saker står på spel, där makt utövas mot en, där man skulle behöva få vara någon, då borde det kunna vara så att man i ren självbevarelsedrift går in i en starkare identitet av att vara en sjuk person.

Alltså: en sjuk person. Ett sjukt subjekt. En människa med problem.

I trots mot och kamp mot det som handlar om att bli reducerad till ett objekt, något annat än en människa.

Jag tänker på det, om det är så, om det är nåt som spelar roll. Om det att behöva kämpa för att vara ett subjekt skapar starkare identifiering som en sjuk människa, identifiering med problemen. Tänker på vad som skulle hända om det var annorlunda, om det skulle ha betydelse för detta med identitet. Om jag alltid blev bemött som en person, om jag fick vara någon, i alla kontakter med vården, myndigheterna, i den sortens situationer. Om jag slapp kampen som handlar om att få vara någon, slapp kämpa för min rätt att vara en person, vad skulle det då förändra?

Jag vet inte. Jag identifierar mig inte med mina problem, så jag kan inte utgå från mig själv i det, om det skulle spela roll. För min del föder det nog mest en ilska som jag använder för att skapa mig tydligare konturer som handlar om att vara mer än det som inte fungerar, det sjuka, det jag reduceras till när jag blir mött som ett objekt. Skulle inte liknande motreaktioner mot att ses som ett objekt kunna göra att man går starkare in i identiteten som sjuk, för att skapa mänskliga konturer i det sjuka, åtminstone få vara någon?

Jag vet inte. Kanske ligger det för nära, är för likt, det som handlar om att reduceras till ett objekt och att reducera sig själv genom att identifiera sig med sina problem. Kanske kan inte det ena vara en motreaktion mot det andra då. Det är bara en tanke, jag behövde formulera den. Och i vilket fall, om det ligger så nära, gränsar till varandra, vad skulle då hända om man blev mött som ett subjekt? Skulle det inte kunna vara en väg att lättare hitta en annan identitet än den sjuka?

Jag vet inte. Det är för komplicerat, det här med identitet. Men det finns nåt där, i detta som handlar om subjekt och objekt. Att i sin identitet behöva få vara ett subjekt, även om man mår dåligt, och att man så ofta blir mött som ett objekt. Det finns nåt där som spelar roll. Men jag kanske inte kan komma fram till vad, hur mycket jag än tänker nu. Så det får vara så, även detta inlägget får vara utan tydlig slutsats, utan snygg slutkläm. Jag tror det finns nåt där, i spänningen mellan att vara ett subjekt och att mötas som ett objekt. Men vad det är vet jag inte säkert. Bara att det är något.



Inlägget är till viss del en fortsättning på dessa två inläggen:
Att identifiera sig med sina problem eller sin diagnos.
Men är det alltid möjligt att klara av att inte identifiera sig med sina problem?


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar