13 oktober 2013

Larm? Nej, de behövs inte, ni ska ändå inte använda dem.

Jag återkommer i mina tankar till det här att (slutenvårds)psykiatrin är en egen värld, med andra villkor, som man förväntas förstå av sig själv. Som om det var självklart, som att man fattade allt av sig själv, bara man tog steget in i världen, steget över tröskeln till en avdelning. Idag tänker jag på det här med larm. På somatiska avdelningar kan det hända att man blir uppmanad att stanna på sitt rum och ringa på larmet om man vill nåt, för att undvika det potentiella kaos som kan bli om alla som är sjuka går runt i korridorerna och letar efter nån som kan hjälpa. Jag vet inte om det är vanligast att det är så, men det kan vara så. Och i vilket fall är det normalt på såna avdelningar att man använder larmet när man vill, när man behöver hjälp, när man behöver personalen. Det är så det går till, det är därför det finns en liten röd knapp vid ens säng. För att man ska trycka på den om man behöver något.

I psykiatrin är det inte alls så. Det finns förvisso larmknappar där, men det är inte alls självklart att det är ok att använda dem. Tvärtom, man riskerar att bli utskälld om man gör det. Vilket ingen berättar för en, det får man själv förstå genom att göra misstaget att trycka på knappen, eller se vad som händer om någon annan gör det. På de avdelningar jag varit förväntas man söka hjälp aktivt. Om man inte gör det kan man inte räkna med att få någon hjälp. (Att det finns tillstånd när det är nästan omöjligt att klara det har ingen betydelse, hjälpen är villkorad med hjälpsökande, och att vara på en avdelning är inte hjälpsökande nog, man måste klara att söka hjälp i varje situation man kan tänkas behöva hjälp.) Att trycka på larmknappen skulle ju rimligen kunna tolkas som ett aktivt hjälpsökande, eftersom det är vad det brukar räknas som, på andra sorters avdelningar, och eftersom den som trycker på larmknappen förmodligen gör det i syfte att söka hjälp. Om avdelningarna är uppbyggda så mycket utifrån att man aktivt måste söka hjälp, borde det logiskt sett vara bra när patienter trycker på larmknapparna och visar att de behöver hjälp.

Men nej, så är det inte. Jag har upplevt det som att de flesta som trycker på sin larmknapp blir tolkade som störande istället. Inte hjälpsökande. För att det ska räknas som att man söker hjälp ska man nämligen resa sig ur sängen, gå ut ur sitt rum, leta upp nån personal som har tid, och verbalt och med lugn och sansad ton formulera en önskan om hjälp.

Det är det såklart inte heller någon som gör tydligt för en, att det är det enda acceptabla sättet att visa att man behöver hjälp, och att allt som involverar olika sorters oförmågor eller känslomässiga utspel istället ofta blir tolkat som manipulationer eller störningar. Alltså: det är ingen som gör tydligt för en att man måste bete sig väldigt friskt och balanserat när man söker hjälp i sitt sjuka och/eller obalanserade tillstånd, för att räknas som trovärdig. Det är inte heller någon som gör tydligt för en att man ändå riskerar att inte bli tagen på allvar, eftersom det friska beteendet inte passar ihop med det sjuka man söker hjälp för, så även om man lyckas kontrollera sig och söka hjälp på det accepterade sättet, så riskerar man att bli misstrodd. Ingen informerar en om att alla sätt att visa att man behöver hjälp på är fel på något sätt, och att det kan vara ett helt hopplöst företag att bli hörd, sedd, trodd. Men det är litegrann en annan fråga.

Tillbaka till larmen. Det är alltså inte självklart att någon som trycker på en larmknapp tolkas som hjälpsökande. Det kan nog vara bra på sina sätt att uppmuntra patienter i psykiatrin att ta sig ut ur sina rum istället för att trycka på en knapp när de mår dåligt. Ibland tappar det bara alla proportioner. Som när jag delade rum med en patient som fick ångestattacker som liknade epilepsianfall. Att hon stannade i sin säng och larmade när de började gjorde att hon minskade risken för att skada sig betydligt. Om hon gick ut i korridoren och ramlade ihop och låg där och skakade riskerade hon både att skada sig och att skrämma andra patienter. Men inte ens då var det riktigt ok att använda larmknappen.

Jag har nog aldrig hört någon i personalen en enda gång säga att det var bra att någon larmade. Däremot har jag hört utskällningar, sura utläggningar, och också prat från behandlare om att det var bra att larmknappen vid en viss säng varit trasig/inte inkopplad, eftersom hen tryckte på den hela tiden. Som att det ens skulle vara ok, att ha larmknappar det inte går att larma med.

Orsaken till att jag tänker på detta just nu är våldtäktfsallet på Piva. (Igen. Ja, jag tänker fortfarande mycket på det.) Sydsvenskan skrev om det häromdagen, eftersom åtalet lämnats in nu. Och det visar sig att den våldtagna kvinnan försökt larma genom en larmknapp. Och att den inte fungerade.

Jag vet såklart inte varför den inte fungerade, men det borde vara självklart att ha fungerande larmknappar på en psykiatrisk avdelning, lika självklart som det är det på andra avdelningar. På en avdelning som Piva, där det är så stor risk för våld, borde det inte bara vara självklart, det borde ses som nödvändigt. Jag kan inte tänka mig att en enda i personalen skulle kunna tänka sig att jobba på Piva utan att ha en fungerande larmknapp lätt tillgänglig i kläderna. Och om arbetsgivaren skulle försöka komma undan med nåt sånt tänker jag mig att facket skulle protestera högljutt. För om man jobbar på en avdelning där det är så stor risk för våld, kan det inte vara ok arbetsmiljömässigt att utsätta sig för den fara det skulle innebära att vara utan möjlighet att larma.

Nej, jag kan inte tänka mig att det skulle vara ok att lämna personal utan möjlighet att larma. Däremot tror jag man ser annorlunda på patienters behov av att ha möjlighet att larma. Trots att de vistas på samma avdelning, trots att de också löper risk för att utsättas för våld. Och trots att de faktiskt vistas där dygnet runt, ofta mot sin vilja, och är sårbara och utsatta på fler sätt än personalen är, genom hur dåligt de mår. Jag kan tänka mig att man ändå inte ser lika allvarligt på det om någon/några av patienternas larmknappar är ur funktion.

Vem bevakar egentligen patienternas intressen vad gäller sånt? Facket brukar ha ett skyddsombud man kan vända sig till om arbetsmiljön inte uppfyller de krav som finns. Vem är patienternas skyddsombud? Vem tar den sortens strider, bevakar den sortens intressen?

Jag tror att man tänker sig att det är personalen på avdelningarna som ska vara ansvariga också för patienternas perspektiv, men är det verkligen en bra idé? Är det en modell som alltid håller? Och vad händer när personalen inte tar bristerna på allvar eller har kraft över för att reflektera över vilka brister som finns? Kan man ens klara att se hur det kan bli från patienternas perspektiv, om man samtidigt är behandlare på samma avdelning?

Det är arbetsgivarnas ansvar att se till att det finns en bra arbetsmiljö, så att anställda inte blir utsatta för orimliga risker. Om arbetsgivarna inte tar det ansvaret kan man alltid vända sig till facket, man behöver inte stå ensam.

Det är personalens ansvar att se till att det är en bra miljö för patienter, att de blir bra behandlade och inte utsatta för orimliga risker. Om personalen inte tar det ansvaret, vem vänder man då sig till? Jag tror att man för det mesta står ensam då. Alldeles för ensam.



Jag har tidigare skrivit om våldtäkten på Piva här:
Helgen kom, då hände inget.
En vård som struntar i hur man mår. Hur ska man kunna börja må ok där?
Det fanns ett vittne, ändå var det oklart om det hänt.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

4 kommentarer:

  1. Hej! Skulle det vara ok om jag kopierade en del av din text i detta inlägg och publicerade det på min blogg? Jag länkar såklart till din blogg i sådana fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är helt ok om det är tydligt att det är jag som skrivit texten + att du länkar hit.

      /Linnéa

      Radera
  2. När jag låg inlagd på psyk och var nyopererad hade jag svårt att resa mig upp ur sängen. Inte ens då var det okej att larma. "Jaså, du vill ha roomservice?"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte förvånad, tyvärr.

      Radera