Spelar värdegrundsarbete någon roll?

För ett tag sen (ok, för ganska länge sen, jag är inte så snabb med att blogga nu) hörde jag ett kort inslag på Godmorgon, världen! som handlade om ifall arbete med värdegrunder har nån betydelse för hur människor egentligen beter sig. De tog upp ämnet dels utifrån det som hänt på Lundsberg, och dels utifrån registret över romer, men jag tänker mig att det är en adekvat fråga att ställa sig även i andra sammanhang. Tex när man jobbar inom psykiatrin. Jag tar för givet att det finns välformulerade värdegrunder även i de sammanhangen, och att det står en massa vettiga saker där. Men spelar det någon roll? Eller är det bara ord på papper, för syns skull? Omsätts det till något i praktiken, bara för att det finns formulerat? Och är värdegrundsarbete ens meningsfullt?

I inslaget framförs olika åsikter. Lennart Sjöberg (professor i psykologi) menar att det finns ett svagt samband mellan attityder och beteende, och tror inte att något förändras av värdegrundsarbete. Han menar att handlingar styrs av andra saker, inte vilka värderingar man har. Och menar att det som gör skillnad är vilka följder ett beteende får.

Torbjörn Tennsjö (filosof) menar också att värdegrundsarbete har liten betydelse, att det som krävs är att det finns kontroll, så det upptäcks om någon inte beter sig ok.

Susanne Wigorts Yngvesson (som är med i rikspolisstyrelsens etiska råd) menar däremot att en värdegrund kan spela roll. Att det kan vara bra om det tydligt är formulerat vad som är ok, och att just det kan skapa en öppning för att våga reagera när någon kollega går över gränsen.

Det var som sagt ett kort inslag, så det hann inte bli så mycket sagt. Ändå tillräckligt för att väcka tankar, tycker jag. Och jag tänker att alla de åsikter som framfördes i programmet kan ha betydelse, men att man kanske behöver följa dem vidare. Om en värdegrund spelar roll för att människor som jobbar i systemet ska kunna se tydligt vad som inte är ok, kanske det ändå inte räcker för att de ska våga reagera när någon går över gränserna? Vad skulle krävas för att det skulle bli lättare att ta upp med någon - eller med gruppen - när man misslyckats med att bete sig enligt värdegrunden? Uppmuntras sånt beteende, eller är alla överens om att alla som jobbar där vill väl och gör så gott de kan, och nöjer sig med det?

Mest intressant tycker jag Sjöbergs inlägg är. Han menar alltså att värderingar och attityder inte styr vårt beteende. Jag har inte koll på den forskning han hänvisar till, men låt oss anta att det är korrekt (han är ju ändå professor i psykologi). Vilken betydelse har det då? Och vad skulle behövas om man vill jobba med beteende hos personal? Jag tror verkligen att de allra flesta som jobbar med människor vill väl, och kanske också att de flesta tror att de gör bra saker. Även de som beter sig på sätt som gör andra illa. Jag tror att det finns något där som kan vara viktigt att ta fasta på. Insikten att ens vilja att göra gott inte automatiskt leder till att man gör gott. Tänker att det kanske går hand i hand med insikten att det inte är ens värderingar som styr hur man beter sig. Att det kan vara viktigt att se att någon kan bete sig på ett sätt som skadar patienter, utan att den tycker att det är ok att skada. Att beteende som kan se ut som en nedvärderande människosyn inte behöver vara förankrat i att personen faktiskt tycker att patienter i psykiatrin är mindre värda (eller lika gärna kan dö).

Jag tänker att just det, att hjälpa människor att se skillnaden där, mellan vad någon gör och vad hen har för värderingar, kan spela roll. Och att det som behövs kanske till stor del är något annat än att sätta sig ner och diskutera värderingarna. Kanske är jag optimist, men jag vill inte släppa den där tanken att de flesta faktiskt har ok värderingar, att de vill väl. Det är inget fel med att formulera vilka värderingar man är överens om, och som man ska jobba utifrån. Felet blir väl om man tror att det räcker, och kanske om man tror att det automatiskt ska förändra beteenden.

Jag tror att det skulle ha mycket mer effekt om man uppmärksammade de beteenden man inte tycker är ok, och utgick från dem, istället för värderingarna. Om man tittade på dem, diskuterade hur man kan göra för att undvika att bete sig så, och vad som behövs för att det ska vara möjligt. Jag vet att det inte alltid är möjligt att skapa bättre förutsättningar, få mer personal, handledning, utbildning, sånt. Men i ett system där beteendeförändringar är nåt man jobbar så mycket med vad gäller patienter, kan jag inte tänka mig att det skulle vara helt omöjligt att hitta sätt att jobba med beteenden i arbetsgrupperna. Om man ville fokusera på det, alltså.

Vad gäller det som handlar om att det ska finnas kontroll i systemet, och att det ska få följder om någon går över en gräns för vad som är ok, tycker jag att det borde vara självklart. I praktiken är det tyvärr inte alls självklart inom psykiatrin. Men mer om det en annan gång.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.