6 april 2014

Vissa saker är ömtåliga. (Vissa rum behöver få vara bara mina.)

Alla dessa frågor. Ibland känner jag mig dissekerad. Om och om igen. Alla dessa människor som med självklarhet haft rätt att bli insläppta i min inre värld. De som försiktigt bett om lov, de som klampat in, de som petat på allt möjligt med sina ord, tankar, diagnoser, bedömningar. De som traskat runt i det jag berättat om med likgiltighet och som handskats med mig utifrån auktoritär makt, och de som sett på mig med värme och tagit det lugnt när jag behövt, de som följt mig en bit på vägen.

Och alla de som bara kort var en del av något, de jag träffade en gång, eller två, de som försökte hjälpa. Alla dessa människor. Vi snackar hundratals. Och alla dessa frågor. Vi snackar: det är inte ens möjligt att veta hur många de varit. Oändligt många, tillräckligt många för att det ska kännas som att de trasslat sig in nästan överallt i mig. De ligger glömda här och var, de har rört vid allt möjligt, hakat sig fast vid vissa saker, bara nuddat vid andra. Men de har varit där, typ överallt i mig. Frågorna. Människorna.

Det kliniska perspektivet. Det behöver inte vara hårt och elakt. Men det är något annat, något som handlar om att ni är behandlare och jag behövande, att ni har måste få ha rätt till saker som finns i mig, och jag måste ge er dem. Maktobalansen. Ska jag få hjälp måste jag lämna ut saker till er, även om jag inte känner tillit.

Ibland frågar ni om min framtid. Vad jag tänker om den. Jag låter svaren sträcka sig en liten bit in i framtiden, jag vet att också det har ni rätt till. Att få en bild av vad jag tror om mitt tillfrisknande, min rehabilitering, vilka vägar jag tänker är möjliga, och hur.

Ibland är ni inte nöjda ändå, vill veta mer, fråga vidare. Och jag vet, det kan handla om sånt som att bedöma om jag egentligen tror på en framtid, eller om jag inte kan föreställa mig den. Jag kanske är deprimerad och bara ser död framför mig? Ni vill ha tillgång till också det, peta även i det med era kliniska verktyg.

Jag svarar alltmer sällan på det. Förut var jag snäll och svarade så gott jag kunde. När jag var deprimerad i långa perioder såg jag ju inte så mycket framtid, men jag svarade det jag såg, det jag tänkte, ville, drömde, önskade. Det ni frågade om.

Jag gör inte det längre. Det kanske är något med hur många ni varit. Hur mycket ni frågat. Något som handlar om att ni varit nästan överallt i mig.

Jag skapar mig rum som bara är till för mig nu. Rum där mina drömmar och mitt sköra hopp om en framtid jag inte vet hur den kommer att bli får bo. Det finns ett ljus där som jag försiktigt stänger dörren om, och jag öppnar den inte för er även om ni ber mig. Jag öppnar den när jag har lust, släpper in dem jag känner för, eller ingen alls.

Emellanåt har det konkreta skäl. Varför skulle jag berätta om det ljusa och ömtåliga i mitt inre för någon som inte varit rädd om mig, som inte visat att hen är intresserad av vem jag är? Varför skulle jag riskera något genom att hålla fram drömmen om någon att leva mitt liv tillsammans med, till någon jag inte vet om jag kommer få bra reaktioner från eftersom det är en homorelation jag vill ha?

Nej, varför skulle jag? Ni är inte så neutrala som ni tror, ni är aldrig som ett tomt ark papper, även om ni ibland verkar tro det. Jag gör mina bedömningar, jag också. Av vad ni kan tänkas göra med det jag visar. Vad jag berättar påverkas självfallet av det.

Men det där med framtiden. Det handlar mest om något annat nuförtiden. Om behovet att ha platser där ni inte är välkomna, som är fredade och inte ska analyseras, bedömas, diagnostiseras. Jag vill inte veta om ni tycker det är friskt eller sjukt, om ni tycker att mina drömmar bär på defekter eller är rimliga. Jag vill få lov att ha något ifred. Det där ljusa. Ömtåliga. Det som mitt hopp strävar mot.

Jag vet att ni ibland tror att ni självklart ska ha rätt till allt, att också det borde vara ert att titta på. Men helt ärligt så har ni väl egentligen aldrig rätt till någonting. Ni kan ha rätt att behandla mig på olika sätt, vidta åtgärder, sånt. Men vad jag visar er eller inte visar er har alltid byggt på ett utbyte. Jag ger er det jag tror jag kan få något ut av att ge er. Jag har släppt in er för att jag hoppats på hjälp. När ni hade en massa maktmissbruk för er, släppte jag in er på ställen där det inte var tryggt att ha er, jag hade inte tillräckligt tydliga gränser för att hindra det från att ske, inte tillräckligt mycket kraft att sätta emot. Och ni hade så mycket makt.

Men det är historia. Nu ger jag er det jag vill ge er, det jag tror jag måste för att kunna få det jag önskar. Ska ni bedöma mig kan jag tänka ut ungefär vad ni behöver få tillgång till. Ska rehabilitering planeras kan jag också tänka ut vad jag tycker är rimligt att visa.

Jag kan bestämma lite mer nu, vilka rum i mig ni ska bli insläppta i, och också på vilket sätt.

Och det där rummet. Det där ljuset i framtiden bor. Där har ni ingenting att göra. Det är inte en plats som är er att titta på, bedöma. Helt enkelt för att jag inte kan se något jag kan få ut av det. Mina drömmar bär jag hellre odiagnostiserade, min framtid vill jag bära på som något ömtåligt, och något som bara är mitt.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar