25 maj 2014

Ni måste sluta se oss som ekvationer ni ska lösa (och sluta söka triumfen i att vara den som lyckas).

Efter Quick-skandalen verkar det vara fritt fram att likställa bortträngda minnen, falska minnen och traumatiska minnen, och utropa att det inte finns något skäl att tro att de existerar. Det har jag skrivit om tidigare. Tex här: Retoriska trick i psykiatridebatten. Att medvetet blanda ihop olika saker. Och här: Finns det inget vetenskapligt stöd för bortträngda minnen?

Det är inte så svårt att räkna ut att det synsättet kan få konsekvenser för den som varit med om hemska saker, och vågar sätta ord på det som hänt och berätta det för någon. Det finns många sorters trauman man kan vara med om som barn, och som kan bli väldigt skadliga just pga att barnet lämnats ensam med det. Att ingen funnits där och bekräftat att det som hände faktiskt hände, eller hjälpt en att förstå det genom att ge det konturer med ord och förklaringar. Trauman är något som ofta är inkapslat i tystnad. Ibland är det förstärkt genom hot (”säger du detta till någon kommer jag döda dig”) eller tankar om konsekvenser som kan bli om tystnaden bryts (”om nån visste hur mamma egentligen är skulle ingen tycka om henne, och om hon hamnar i fängelse kommer jag aldrig få träffa henne igen”, ”om nån visste hur äcklig jag egentligen är skulle de hata mig, ingen kan få veta det som hänt”).

Om någon som barn vågar ta steget och berätta om det hemska hen utsatts för är det tyvärr rätt vanligt att barnet inte får hjälp. Att det som varit outhärdligt att bli utsatt för misstros, tolkas som en fantasi, eller omtolkas som att det inte var så farligt. Vuxnas lojalitet ligger skrämmande nog oftast hos andra vuxna.

Om man när man är vuxen, eller åtminstone lite vuxnare, vågar berätta för någon inom vården vad som hänt, så är det stort. Det är att gå emot många svåra saker, att sätta ett hopp till att det faktiskt går att bli trodd, kanske går att få hjälp. Det är att försöka ta ett steg ut ur den destruktiva verklighet man tvingats att leva i, och hoppas att det finns något annat där, att det faktiskt existerar ett alternativ.

Att då bli mött av någon som inte tror på traumatiska minnen eller inte tillskriver trauman någon betydelse för psykiska problem, är att tvingas stanna kvar i det man försökte ta sig ur. Det är också att vården tar samma roll som de vuxna som aldrig hjälpte, och riskerar att bli något som hindrar någon att få den hjälp hen behöver för att hen ska kunna må bättre.

Det är viktigt att psykiatrin förstår att det man ska bedriva är vård, inte nån form av rättegång. Det har jag också skrivit om tidigare, i detta inlägget.

Ett annat problem inom samma område är när behandlare definierar ens symptom som tecken på att man varit med om ett trauma, fast det inte finns någon berättelse om ett trauma från patienten. Eller, det i sig behöver inte vara något problem, det tänker jag kan vara tecken på att behandlare har koll. Däremot kan det bli ett problem i hur man väljer att handskas med tolkningen att patienten nog är traumatiserad, även om hen själv inte förstår att det är så.

Det som hade varit vettigt för mig hade varit om jag fått hjälp att bli stabilare, och om det skapats en trygghet runt mig, där jag så småningom vågat låta minnena få komma fram och få konturer, där jag vågat sätta ord på dem och tillskriva dem den betydelse de haft. Om det funnits den förståelsen, för att det kan vara tid för att bygga upp förtroende och trygghet som skulle behövas.

Det som istället hände var att olika behandlare försökte pressa, locka och lura ur mig berättelser om trauman. Ett tag kändes det som en tävling, som att behandlarna ville få vara just den som lyckades få mig att avslöja lösningen på gåtan. En del hittade på egna teorier, och gjorde vad de kunde för att få mig att gå med på dem. En bestämde sig tex för att mitt livs stora trauma och orsaken till alla mina problem var att jag var adopterad. Problemet är bara att jag inte är adopterad, men det kunde han lösa med att helt enkelt misstro om jag faktiskt hade koll på det. När han ändå släppte den teorin gick han över till att försöka få mig att inse att det måste vara min homosexualitet som var traumatisk för mig, och han var till och med storsint nog att förklara en modell om hur man kunde bota homosexualitet, och visa att det på det sättet fanns en chans att lösa mina problem.

Han var extrem, men det fanns också andra som var inne på samma spår. Som försökte hitta lösningen, antingen genom att med all makt de hade försöka dra den ur mig, eller genom att själv hitta på en lösning och sen använda sin makt för att försöka få mig att tro på den.

Jag återkommer till detta med jämna mellanrum: jag är ingen ekvation. All vård som utgått från den synen har blivit destruktiv för mig. Att överlämna rapporter om mina symptom till någon som tänker sig att det är de som ska lösa vad det handlar om. Att det är de som kan sitta inne med sanningen, de som kan avgöra. Att det är det som är vård. Det har aldrig funkat, aldrig hjälpt mig.

Ibland har de ju varit närmare en korrekt tolkning än andra gånger, ibland har de förstått mina symptom och tillskrivit dem åtminstone ungefär rätt betydelse. Ändå. Så länge de utgick från den synen, att det är de som ska lösa mig, som om jag var en gåta, så har det inte funkat.

När det handlade om mig lyckades de aldrig lura ur mig något som jag inte var beredd att minnas. Det var tur. För orsaken till att jag inte kunde ge dem lösningen då var inte att jag ville jävlas eller ta ifrån dem lyckan i att vara den som lyckades hitta svaret på ekvationen som jag var. Orsaken var att jag var alldeles för skör och otrygg på många sätt. Att det varit helt ohanterbart för mig och förmodligen blivit livsfarligt att i en miljö med så mycket maktspel och så lite trygghet släppa fram minnen av den undergång jag tvingats befinna mig i. Jag hade ingen inre trygghet som kunde kompensera för all yttre otrygghet, och jag vet faktiskt inte om det finns någon som kan ha så mycket inre trygghet att det faktiskt räcker för det. Så det var tur att de inte lyckades med sina ambitioner. För min del. Med andra kanske de har lyckats, det finns väl skäl att tro det, eftersom deras iver att försöka hitta lösningen inte hade avtagit. Jag kan inte låta bli att tänka på det med skräck, vad som hände med dem som inte hade starka försvar nog för att hålla emot, med dem som fick traumatiskt material upprivet utan att det fanns någon behandling tillgänglig för att hjälpa dem att ta hand om det. Hur många har egentligen dött av sånt?

När det handlade om mig lyckades de inte heller trycka i mig något svar som de själva producerat. Något av de trauman de presenterade som möjliga orsaker till mina problem. Inte heller de som var i närheten av sanningen lyckades få mig att köpa det. Tvärtom, det fick mig bara att gå längre in i försvar, förvärrade allt som handlade om att bära det i tystnad, inte låta det finnas, och försvårade för mig när jag väl var beredd att prata om det. Jag trodde inte på någon av deras lösningar, deras svar på vad problemen egentligen berodde på. Jag skapade avstånd, byggde massiva murar inuti, och jag kom bara längre och längre ifrån att faktiskt öppna mig.

Det spelar ingen roll om det är en korrekt bedömning att någons symptom beror på trauman. Det funkar inte att bete sig hur som helst när det gäller trauman. Att själv försöka tänka ut vad som kan ha hänt patienten och presentera det för hen kan verka som en god idé, men det riskerar att ställa till det så väldigt mycket. Även om man har god vilja och verkligen vill hjälpa. Även om man ser sig som en sån som står på de traumatiserades sida och tror på alla tecken på att trauma är orsaken till problemen. Även om man verkligen försöker vara en bra människa och vill hjälpa de utsatta, så är det ingen bra idé. För du kan inte veta. Det är lätt att tolka in saker utifrån sin egen erfarenhet eller sina egna fördomar om vad som är vanliga orsaker till de symptomen. Men vad händer om det inte stämmer? Om du får någon att tro på att saker som aldrig hänt är orsaken till problemen? Vad händer med de patienter som inte har lika starka skydd som jag? Och om du nu är en god människa som står på de traumatiserades sida kan du också fråga dig: vad riskerar ett sånt beteende att göra med synen på traumatiserade i stort?

Inte är det en hjälp att försöka trycka i folk sina egna fantasier om vad de kan ha varit med om, och inte är det nåt som gör det enklare för människor i allmänhet att bli hörda, trodda och hjälpta utifrån det som en gång slet dem i bitar.

Ibland önskar jag mig bara lite sunt förnuft. För guds skull, bara sätt dig ner och var tyst med alla dina tankar. Låt den som varit med om något hemskt vara den som kan veta vad det är som hänt, och hur det påverkade hen. Ge fan i att hitta på egna förslag. Släpp ditt behov av att vara den som klarar av att lösa ekvationen som patienten är. Släpp hela synen som handlar om att patienter är ekvationer som behandlarna ska lösa. Det är människor det handlar om. Behöver du bekräftelse på att du är bra, sök det på nåt annat sätt, någon annanstans. Patienter finns inte till för att tillfredsställa behov som du har.

Och om någon inte verkar veta vad som hänt, eller inte verkar klara av att berätta om det: låt då för allt i världen bli att försöka dra upp det. Gör istället vad du kan för att hen ska få en stabil och långvarig kontakt som kan bli trygg nog för att bära den sortens berättelser. Kan du vara en sån kontakt: ha tålamod och ge det tid. Kan du inte vara en sån kontakt: var medveten om att det är destruktivt och att du på riktigt kan riskera patientens liv om du försöker dra fram något som hen skyddar sig mot att ha uppe vid ytan.

Och allt det där som handlar om att traumatiska minnen inte finns, eller att det skulle vara din uppgift att avgöra vad som faktiskt hänt och vad som inte gjort det. Psykiatri är inte rättsväsende, du är inte en domare. Tror du inte på trauman, gå en kurs eller nåt. Det finns rätt massivt vetenskapligt stöd för att trauman tidigt i livet påverkar psykisk hälsa längre fram i livet. Vet du inte hur man ska behandla trauman, var snäll och skicka patienten vidare till någon som har lite mer kunskap på området. Var snäll och försök låta bli att skada de som redan är skadade. Försök minnas att också vi är människor. Och även om du inte har så mycket kunskap på området, försök minnas att det går att läka skador som beror på trauman, och  att det kan vara en bra sak att säga till patienten.

Förresten, det här med att försöka trycka i mig påhittade berättelser om vad jag egentligen varit med om, det handlade aldrig om terapeuter med suggestiva terapimetoder med syfte att få fram material från det omedvetna. Nej. Nej, det var aldrig så, som fördomsbilden av dem som skapar och planterar in falska minnen hos folk. Någon gång var det nån skötare som drabbats av hybris i sin tro på vad hen kunde åstadkomma och vad som egentligen var hens roll. Mest var det läkare som i slutenvårdssituationen verkar ha tappat bort sig i sin tro på nånslags rätt till maktfullkomlighet, så mycket att de trodde sig ha makten och rätten att även definiera och formulera vilken min historia kunde vara.

Den rätten har ingen, hur mycket makt hen än har. Min historia är min, och den som ska definiera och formulera den är jag. Det ska göras när jag är redo för det, inte tidigare. Jag ska heller inte hindras från att få lov att göra det när jag är där, när jag vill sätta ord på undergången, det som slitit sönder mig. När jag klarar att göra det verkligt, tydligt.

Tänk om det funnits en allmän kunskap i psykiatrin om de enkla sakerna. Det hade hjälpt mig så mycket. Och bristen på den kunskapen har försvårat och förvärrat så mycket för mig.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar