22 augusti 2014

Orden ni använder om mig: otillräcklig.

Jag tycker det är bra när man uppmärksammar psykisk ohälsa. Jag är skeptisk till begreppet psykisk ohälsa (jag har skrivit lite om det tex här), men vi kan lägga undan just det en stund. Jag tycker det är bra med uppmärksamheten. Det är bara.. så väldigt ofta jag inte förstår formerna för den.

Det finns en hashtag som sprids just nu, #otillräcklig. Det handlar om en rad intervjuer med människor som pga psykisk ohälsa mått dåligt, och att man vill att även andra ska dela med sig av sina berättelser och upplevelser i sociala medier.

Jag har inte orkat läsa allt på Aftonbladet, inte heller lyssna på podden. Det sägs säkert en massa bra saker där. Jag har inte så väldigt bra koll. I praktiken har kampanjen för mig betytt att mitt twitterflöde stundtals svämmat över av människor som skriver om hur de inte fungerar i sin vardag och avslutar med #otillräcklig.

Kanske är det ordet som triggar mig, kanske är det nåt lite större än så. För vet ni hur många som redan definierar mig som otillräcklig? Vet ni hur det varit ett mantra (uttalat eller outtalat) från vård, myndigheter, alla med makt över mig? Allt detta om att jag inte räcker. Det är som att det viktigaste att definiera är detta att jag på nåt sätt är defekt. För jag är ju sån som är otillräcklig.

Vet ni en annan sak? Det finns så många saker i mitt liv som varit otillräckliga. För att nämna några av dem:

  • stödet när jag var liten och mådde dåligt
  • förmågan att upptäcka och bry sig om att jag mådde dåligt
  • psykiatrins bemötande när vi väl fick kontakt
  • psykiatrins förmåga att förstå sig på mina problem
  • psykiatrins förmåga att inte skada eller retraumatisera
  • psykiatrins förmåga att erbjuda kontinuitet, trygghet och liknande
  • psykiatrins kunskap inom trauma- och dissociations-området 
  • psykiatrins kunskap inom utmattnings- och trötthetsområdet
  • psykiatrins kunskap inom det psykosomatiska området och det som rör funktionella neurologiska symptom
  • resten av vårdens förmåga att ta mig på allvar trots psykisk ohälsa
  • restens av vårdens kunskap om trauma och vilka konsekvenser det kan få för somatisk och psykosomatisk problematik
  • resten av vårdens förmåga att förstå sig på trötthet och utmattning (om den inte beror på arbetsrelaterad stress)
  • myndigheters förmåga att erbjuda kontinuitet i kontakten
  • myndigheters förmåga att sätta sig in i min situation
  • myndigheters kunskap om att man kan må som jag gör
  • myndigheters förmåga att samordna sig med varandra
  • systemets förmåga att vara individanpassat
  • systemets förmåga att bry sig om ifall jag försämras
  • systemets förmåga att erbjuda rehabilitering, stöd o dyl som faktiskt utgår från var jag befinner mig, inte hur det ser ut enligt deras idé om var jag borde befinna mig
Det var verkligen inte allt, men det var några av de saker som varit djupt präglade av en reell otillräcklighet som påverkat mitt liv.

Det kanske är rimligt att tänka sig att allt jag inte klarar nu gör att jag är otillräcklig. Som att det bara är att konstatera sakernas tillstånd. Jag har väldigt ofta känslor av att vara otillräcklig. Varför blir jag då så provocerad?

För att jag känner att fokus blir galet. Jag blev skadad, jag blev inte omhändertagen i rimlig tid. När jag väl fick hjälp så gjorde den mig mer illa än den hjälpte. När jag väl fick hjälp som hjälpte rycktes den ifrån mig för att min symptombild inte längre passade in i systemet. Jag har lagt så mycket kraft på att ta hand om allting själv och behöva skydda mig för att systemet som borde vara till för att hjälpa och stötta, inte skulle mosa mig helt pga sina oförmågor, sin otillräcklighet.

Jag tycker det är så orättvist då att det är jag som ska klassas som otillräcklig. Och jag vet att denna kampanjen inte handlar om mig, den handlar om andra, det är på andras berättelser den vilar. Men om man lever i en så pressad och stressad situation att man utvecklas psykisk ohälsa av det, är det då verkligen att man är otillräcklig som är problemet? Är det inte att världen är rätt sjuk? Att samhället bygger på rätt stora doser av omänsklighet? Är inte symptom på psykisk ohälsa som beror på sånt snarare symptom på att man är människa, snarare än otillräcklig?

För det denna kampanjen gör är framförallt att lämna mig med frågan om vem som är tillräcklig. Och vad det betyder? Den här snäva ramen av att "vara normal", om man klarar att finnas i den, då är man nog tillräcklig. Men vem kan räcka till för att klara det, oavsett vad som händer i hens liv? Oavsett vilka omständigheterna är?

Det här med att räkna människor som lever med psykisk ohälsa som otillräckliga, är det inte risk att det blir ännu ett sätt att definiera oss som lite sämre, som att vi har brister, som att det är nåt som ligger hos oss? Att vi inte klarar av detta ideal av normalitet? Och om det är så många som inte klarar det, är det då rimligt att fortsätta lyfta fram det så, ha fokus där?

För mig passar det inte alls. Jag pallar inte med att detta diffusa "vi" som har psykisk ohälsa, ska bryta nåt tabu genom att offentligt klassa oss som otillräckliga. För mig blir det bara ännu ett skuldbeläggande, ännu ett stigmatiserande, ännu ett sätt att förmedla att jag är lite sämre. För att jag inte klarade att finnas i undergången utan att gå sönder. För att jag inte klarade att må bättre när psykiatrin gjorde mig illa. För att symptomen på att ha varit i helvetet lever kvar i min kropp, i mina tankar, i mina känslor, finns med mig varje dag. 

Jag är inte otillräcklig. Jag är människa. Om jag går sönder av det outhärdliga så är det faktiskt nåt normalt att göra, inte nåt som beror på en defekt hos mig. Det står också i nån av texterna på Aftonbladet att det att vara människa, det är att vara otillräcklig. Ja? Jag fattar faktiskt ännu mindre då, varför just vi som lever med symptom på psykisk ohälsa ska träda fram och definiera oss som otillräckliga. Jag hade tyckt det var mer sympatiskt att få definiera mig som människa, om det nu ändå ska ses som synonymer. Otillräcklig är så värderande, och redan använt om såna som mig.

Om du vill klassa mig som otillräcklig så kan jag inte hindra dig. Men låtsas inte att det handlar om nånslags frigörelse som inkluderar mig. Funkar den för dig, så ska jag inte hindra dig, du får klassa dig som otillräcklig så mycket du vill. Det är bara inte en frigörelse jag vill vara en del av, eftersom den inte frigör mig. Jag blir fångad. Fångad, tyngd och arg. Eftersom jag känner mig nedtryckt och värderad som person.


(Och ehm.. om ni vill kommentera detta inlägget och kommunicera med mig på twitter kan ni inte hashtagga med #otillräcklig, för jag har blockerat alla inlägg med den hashtaggen, pga att jag inte orkade med detta ständiga upprepande med budskap om att såna som jag är otillräckliga.)




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

2 kommentarer:

  1. Håller med dig fullt ut.
    Mår skitdåligt av den där otillräcklighetskampanjen.
    Det är otroligt ogenomtänkt, faktiskt.
    Tur att man blir arg också
    och inte bara mår skit.

    SvaraRadera

Inlägg utvalda av slumpen