Ligger problemet hos personen eller systemet? Och om det är hos personen, varför är det då så sällan hos behandlaren och så ofta hos patienten? (Inte kan det väl handla om makt igen?)

Ibland är jag så innerligt trött på allt. En grupp patienter i psykiatrin som en del väljer att lyfta i debatten så ofta de bara kan, som de vill sätta ljus på, uppmärksamma, problematisera, är den grupp som handlar om unga människor som bara inte vet att det kan göra ont att leva.

Ni vet, såna som söker sig till psykakuten om pojk- eller flickvännen gjort slut.

Snart tycker jag det är en schablonbild som är gränsar till karikatyr, på samma sätt som borderlinetjejer blivit det. Effektivt är det, om man vill debattera och skapa poänger. Men hur tröttsamt är det egentligen? Väldigt, om du frågar mig.

Jag vet att det är ett samhälleligt problem att allt fler har en illusion av att all smärta är sjuk. Att det är så, att denna tid har en orimlig syn på vad det är att vara människa, det är sant. Vi borde bli bättre på att låta det smärtsamma, trasiga och sårbara få vara något normalt för ett liv. Vi borde bli bättre på att hjälpa varandra att få lov att vara mänskliga. Det är inte det jag opponerar mig mot.

Det är den här bilden. Av unga människor som inte vet vad det är att leva, och som med sin vilja, kraft och saker de läst på internet kan tränga bort dem som är verkligt behövande från platser i psykiatrin. Och att det är ett stort problem.

Det kanske är ett stort problem, jag vet faktiskt inte.

Men om det är det, vem är det som låtit det bli det? Om de kan tränga sig in och roffa åt sig vårdplatser, då måste det vara någon som låter dem? Det måste finnas en brist i systemet, som gör att systemet inte är byggt på ett sätt så det är de som är i verkligt behov av vård som får vården. Det kanske saknas något fungerande sätt att sålla? Att bedöma? Att det finns människor med stor tro på sin rätt till både det ena och det andra, och tillgång till information på internet, det får man nog ha med i beräkningen nuförtiden, när människor har internet med sig vart de går. Att ha ett system som inte klarar att bemöta det låter som ett rätt dåligt system, tycker jag. Framförallt om det faktiskt är så, att de kan tränga bort andra från vårdplatser.

Igen. Jag vet inte om det är så, men det är det karikatyrbilden säger oss. Att dessa unga människor finns, att de inte vet något om livet, att de är egocentrerade, viljestarka och roffar åt sig vård som egentligen var för någon annan.

Men när bilden målas upp sätts fokus sällan på systemet, utan på dessa människorna. De som söker vård så fort livet gör ont. De problematiseras, man teoretiserar och pendlar mellan att prata om hur man ska hjälpa dem, och att vara hånfull i hur man formulerar sig. För de behöver ju inte hjälp, det ligger till grund för karikatyren, att de inte behöver det, bara tror det. Ibland är man inne på hur psykiatrin ska kunna uppfostra dem till att fatta att livet kan göra ont.

Jag tycker inte det är psykiatrins ansvar att vårda människor som inte är i behov av vård, inte uppfostra dem heller, och om de nu behöver stöd för att klara att leva med att livet ibland är smärtsamt, kanske man skulle ta en större diskussion som rör det samhälleliga problemet, och ta itu med problemet att de inte riktigt hör hemma nånstans, och inte riktigt klarar sig utan någon att vända sig till. Ett samhällsproblem, ett systemfel, en hemlöshet för dessa människor som är helt ärliga i sitt lidande, även om de inte har en psykiatrisk problematik.

Vem är det som släpper in dem i psykiatrins system? Vem låter dem ta fokus från frågor som borde vara psykiatrins område? Jag tror att det är de där läkarna som återkommer till dem och vilket problem de är. De som lyfter fram karikatyren. Som gillar den, har den i bakfickan.

Men det är aldrig där man hamnar när man problematiserar på området. Aldrig att problemets fokus ses som att det ligger hos läkare med karikatyrer som debattmetod. Eller knappt ens hos systemet. Man lägger det hos de hjälpsökande. Jag antar att det är lättast så. Det är ju så man brukar göra. Ösa över allt ansvar för alla brister på dem som är längst ner i hierarkin och inte har möjlighet att lämna tillbaka det skräp som hamnat hos dem.

Det gör mig trött. Alla strukturer som finns i dessa diskussioner om dessa människor som inte vet att livet gör ont att leva gör mig så trött.

Och ibland vet jag inte ens om de finns. De människorna som sägs tränga bort de riktigt behövande. Kanske är det bara såna som mig de pratar om. Såna som inte passar in i sjukdomsmodellen, som har en annan sorts problem. Eller att man använder karikatyren för att försöka slippa från vårdansvaret för självskadeproblematik. Eller nä. Jag tror nog ändå att de finns. Ibland. Men kanske inte att de är det största problem psykiatrin har. Och om de är det, då tror jag inte det är deras fel, deras ansvar. Ansvaret för hur systemet fungerar måste ligga hos dem som är ansvariga för systemet. Inte hos dem som söker hjälp i det, oavsett om det är rättfärdigt eller orättfärdigt hjälpsökande.

Och den där idiotin som finns inbyggd i beskrivningar som att det är såna som söker hjälp om en partner gjort slut. Det går inte att resonera så, bedöma reaktionerna utifrån en händelse. Det är normalt att det gör ont om man blir lämnad av en partner. Men reaktionerna behöver inte tvunget vara normala. Det går väl alldeles utmärkt att hamna i tex en psykos, en manisk reaktion, eller att gamla trauman dras upp (speciellt om man har anknytningstrauman i bagaget) som följd av en helt normal separation? Att händelsen är helt normal säger faktiskt ingenting alls om reaktionen. Alla blir vi väl lämnade ibland. Just därför är det ett värdelöst sätt att måla upp problemet. För inte bara normalfungerande människor med normalsvåra existentiella och känslomässiga smärtreaktioner blir lämnade. Även andra blir det. Även såna som sugs in i missbruk, katastrofer, självmordsbenägenhet, totalt mörker.

Karikatyren är en karikatyr. Jag förstår inte hur någon alls med lång utbildning och en allvarlig ambition om att vilja förbättra vården kan lyfta fram den. Finns det inte utrymme för nyanser är det faktiskt bättre att vara tyst än att säga vilket skräp som helst. Och jobbar man i vården tycker jag man ska vara ytterst försiktig med att använda sin makt för att lämpa över brister i systemet på människor som söker hjälp.

Det är det normala att göra så. Jag vet. Jag blir så trött. Vi måste sluta med det. Alla. Vi måste sluta.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.