23 december 2014

[Julspecial] Att ge av det jag har (även när det känns som att jag nästan inget har).

Ja, det har varit svårt att leva med all denna längtan och all vilja. Att lyckas känna att det är krafter som är positiva, att hitta sätt att låta dem finnas utan att låta dem ta ifrån mig tron på det liv jag har, det liv som därför är det jag måste leva.

Och visst, det var roligt att hitta kreativiteten, att vika papper, bygga pärlplattor, allt det där. I perioder har det gett mig mycket. Men jag har också kommit till en punkt när det kändes ihåligt. När det inte dämpade min längtan, inte blev något jag behövde. När det bara blev tidsfördriv och skapade känslan av att jag byggde illusioner av att något var meningsfullt, medan det i själva verket inte var det. Tomheten i allting. Den finns som ett viktigt tema i vissa religioner, men jag menar kanske inte så. Eller. Jag tror inte att allt är så tomt. Jag tror det finns saker man kan göra som på djupet är meningsfulla. Och det spelade stor roll att hitta leken, hitta kreativiteten, märka hur mycket bättre jag mådde av att lära mig nya saker. Sånt. Det bara räckte inte hur länge som helst.

Och jag var sjuk ungefär hur länge som helst. Eller kanske lite längre. (Jag är det fortfarande. Jag vet inte hur frisk jag kommer bli, om jag kommer bli frisk nog för att definieras som just frisk.)

Efter ett tag hade jag tavlor jag målat överallt, jag hade gett alla jag kände så många småsaker jag pysslat, smycken, vikta små askar, ljusstakar, att det inte längre kändes meningsfullt. Vad skulle jag med alla dessa små saker? Världen är redan så full av småsaker utan mening, jag klarade inte att lägga in nån mening i dem mer.

Det var som att allt blev substitut för något annat. Något jag egentligen ville. Är det nåt jag lärt mig så är det att det är sjukt svårt att vilja något som också är möjligt. Alltså att på riktigt vilja det, inte bara lyckas lura i mig att jag vill det. Jag kan lura mig till både det ena och det andra, och det kan ha sin funktion, men till något som känns meningsfullt på riktigt leder det inte.

Jag längtade så efter att få ge. Det är hemskt när man känner att man inte har något att ge, när man är för svag av det sjuka att man nästan inte räcker till någonting alls. När man blir den behövande i alla relationer. När det inte finns något att göra åt det, när det ligger utanför ens makt. Jag tror kanske att jag gav något till dem som var mina vänner ändå, även när det inte kändes så. Men längre än så räckte det inte. Och det räckte inte för att jag skulle kännas meningsfull. Jag vet inte om du har testat, men det är svårt att känna sig som en meningsfull människa när man bara orkar ligga på sin säng stora delar av dagarna.

Man vill vara någon, jag tror det är inbyggt i att vara människa. Att det är svårt att må ok om man blir isolerad. Också det är en form av isolering, att inte kunna ge. Det blir ett sätt att inte riktigt finnas med den man är.

Jag tänkte mycket på det, där jag låg på min säng och inte orkade röra mig. För jag orkade ju göra såna där småsaker. Och nån gång gick det att omvandla det till nåt positivt. Nån gång hittade jag nån organisation som sökte julklappar till barn som kanske inte fick några annars. De skulle ha en julfest. Jag gjorde en massa smycken då, och skrev små lappar och la i paketen. Skickade dem. Det var meningsfullt, det kändes som att ge. Och det var lagom stort att klara. Det kändes inte på samma sätt längre att ge saker till dem som fanns närmare, det kändes bara som att jag dränkte dem i krimskrams. Kanske kände de inte det så, men för mig räckte det inte, inte för att jag skulle känna att jag fanns på det sättet, att jag hade nåt att ge.

Jag tänkte på om det fanns fler sätt att kunna ge av det jag hade. Det som var tid, kreativitet, färger och former. Inte engagemang i en grupp, inte organisationer, inte socialt arbete på det sättet som det inte fanns en chans att jag skulle klara. Men jag ville så gärna ge, jag ville så gärna göra nåt som faktiskt spelade roll. För mig. Och för nån annan. För jag behövde det, få spela roll för nån annan, det var det jag sökte, för min egen skull. Det var inte alls nåt altruistiskt, det var nåt egoistiskt. Det var jag som behövde det. Att vara någon. Att liksom sitta ihop med världen.

Jag har försökt lära mig att sticka flera gånger. Jag vet inte varför det inte går. Det blir bara oordning, jag tappar maskor, det blir fler utan att jag förstår hur det går till. Det blir ojämnt, fel, jag tappar räkningen hela tiden. Jag tänkte på det. Och hade en vän som börjat virka. Jag hade nog tänkt att det var ungefär samma, och att det också var kört. Att det skulle bli sådär rörigt och fel och bara oreda. Men jag kom inte på nåt bättre än att försöka lära mig det. För om jag kunde det, då kunde jag virka små mjukisdjur, och även om jag inte orkade tänka ut vem som behövde mjukisdjur eller hur jag skulle göra så de fick dem, så kunde jag tänka ut att det fanns barn som behövde mjukisdjur. Barn som var rädda eller ensamma, som inte hade så mycket saker.

Och det gick. Jag kunde lära mig att virka. Jag kunde göra mjukisdjur och lägga dem i en låda, spara till senare att tänka ut vem som skulle få dem, och hur. Och senare kunde jag klara att tänka ut det, maila någon och fråga om de ville ha dem, och skicka dit en vän med en låda. Eller skicka lådan med posten. Det blev två. Jag tror den ena blev med posten och den andra med en vän. Det blev till Barn i väntan i alla fall. Och jag hoppas att de spelade roll där. För mig spelade det roll, och kanske var det ändå det viktigaste. Att få känna att jag kunde ge, kunde göra nåt som kunde spela roll för nån annan. Om det verkligen gjorde det? Det kanske alltid är svårt att veta.

Jag tycker mycket om att virka fortfarande, även om jag försöker att inte göra det hela tiden, för jag får ont av det. Men jag tycker om det mjuka, tycker om att göra figurer, låta dem uttrycka något. För mig är det en väldigt bra form där det bästa med det kreativa finns samlat. Det som handlar om aktivitet, uttryck och mening. Dessutom behöver man inte ens orka sitta upp för att virka. Det går bra att halvligga med.

*

Bonusmaterial för dagen får väl då vara en beskrivning på youtube om hur man påbörjar en virkning. Om du lär dig virka så, runt runt, så kan du snart klara att virka figurer (tex amigurumis) eller en prinsesstårta eller nåt annat trevligt, funkar mycket bra till tredimensionella saker. För inspiration kan jag rekommendera ravelry.com, där finns massor med mönster. En del är gratis, andra inte, det går att ställa in så man bara får upp dem som är gratis när man söker. Ett mönster som inte är gratis är mönstret till denna söta lilla samling som passar i en krubba. Ville länka till det för lite inspiration ändå. Och för att skapa lite julkänsla.




(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Inlägg utvalda av slumpen