Det är inte helt lätt att vara sjukskriven länge, att hitta ett sätt att leva så, med innehåll nog för att det ska känna som ett liv. Jag tror inte på det där att sjukskrivning är synonymt med passivisering, men lätt är det inte. Vad man än sysslat med förut så brukade man nog ha ett innehåll, något som fyllde dagarna, kanske fick dem att kännas meningsfulla. Och så plötsligt står man där med så oändligt mycket tid.
Dessutom står man där med oförmåga, det är ju något som gör att man inte kan jobba, och vad det nu än är för sjukdomstillstånd, så är det förmodligen något som stör en i ens vanliga liv med. I de sjukskrivna dagarna. Och man kan behöva handskas med sina symptom, göra övningar, få vård, allt sånt tar såklart både tid och kraft. Men ändå. Jag tycker att det svåraste varit det som handlat om all denna tomma tid. Den tid när det inte finns nån att ringa för de jobbar, pluggar, är upptagna. Och när det faktiskt inte finns något som man borde, måste, skulle. När att göra-listan är tom, eller det bara finns saker på den som man omöjligt kan orka med just då.
Allt detta liv som sjukskriven. Alla dessa timmar som bara blir över, och det absurda i att andra verkar så överens om att det är svårt att hinna, svårt att få ihop saker, livspusslet liksom, det är så jäktigt. Jag har hållit på att bli knäpp av det i perioder. All tid utan innehåll. Allt innehåll som jag själv behövt hitta på, konstruera, skapa mig. För om jag inte gjorde det så blev det sådär tomt. Helt innehållslöst.
Det var värst när jag blev så trött i huvudet att jag inte längre kunde tänka sammanhängande. Ord har jag kanske alltid, det blir aldrig riktigt tyst, men ibland är de bara ett trassel, eller så är meningarna uppbrutna, sitter inte ihop, är inte begripliga. För längesen sysslade jag mycket med att spela. Det var mitt huvudsakliga språk. Sen fick jag så ont, det gick inte mer, det blev aldrig som det varit, och det språket tystnade för mig. Jag tror det var då jag började vända mig till orden på allvar, söka mitt språk, undersöka det. Tänja, utforska, leka med det. Jag har skapat mig så mycket mening genom sånt som handlar om att skriva. Tänka och skriva.
Vad händer då när det inte längre går? När också det är något man tappar?
Jag höll på att bli knäpp. All denna tid, allt detta utrymme för absolut ingenting. All denna tomhet.
Lite i taget sökte jag mig närmare andra sätt att uttrycka mig. För att få form på det som bara var kaos, inte sorterbara ord, och för att ha något att fylla min tid med. Jag började med det innan mitt huvud tog slut helt, innan jag tappade orden på det sättet. Men det blev viktigt på riktigt när jag rörde vid sånt i mig dit orden inte kunde nå. Och helt livsviktigt senare, när tänkandet inte fungerade som det brukade, när kraften var så svag att nästan inget gick.
Jag ritade, pysslade, sökte beskrivningar på nätet när jag orkade lära mig något nytt. Jag har ett rätt stort behov av det där, att lära mig något, jag har insett det. Att jag blir knäpp av det stillastående. Och det som funkade då var att vända mig till formerna, färgerna. Jag gjorde mycket smycken ett tag, det tekniska i det var roligt, med nya tekniker och hur man kunde utveckla dem och kombinera färger och material på olika sätt. Jag hade perioder när jag vek papper och fascinerades av hur ett kvadratiskt litet papper kunde bli nästan vad som helst om man bara förstod sig på de där (totalt hopplösa) förklaringarna. Jag gjorde tavlor av pärlplattor, pysslade en massa småsaker av olika slag, gav mig till och med på att göra några lampor (tapetklister och badbollar är en bra grund för mer än man kan tro).
Och förutom att tiden gick lärde jag mig rätt mycket om mig själv. Som att jag behöver lära mig, att det i sig får mig att må bättre, att det inte spelar så väldigt stor roll vad det är, än mindre om jag får betyg, intyg, nåt att sätta på mitt cv. Jag lärde mig något om hur det som känns som lek kan vara det som skyddar mig mot det depressiva och totalt hopplösa som ofta låg rätt nära, eftersom min situation inte var särskilt lätt. Jag lärde mig hur stor skillnad det kan göra om man på kvällen tänker "åh, imorgon kan jag göra det där om jag orkar" och man slipper vakna till en helt tom dag, och att det faktiskt inte behöver vara något större än att vika en pappersstjärna som fanns i en bok jag nyss lånat hem från biblioteket.
Och jag lärde mig nåt om att uttrycka mig, att det kan vara så många olika saker, se ut på så många olika sätt. Och att jag kan använda det kreativa på så många olika sätt. Att en människa jag behöver men som inte har tid med mig just då kan kännas verkligare om jag sätter mig och gör ett par örhängen till just henne, för hon blir tydlig då, när jag föreställer mig vad hon gillar, hur de skulle bli på henne, sånt. Att mitt hem kan bli finare, kännas snällare och mer ombonat, även om jag inte har en massa pengar, för att jag kan fixa en del saker själv, som inte behöver kosta så mycket.
Att livet kan kännas rikt, mitt i allt. Mitt i all avsaknad, all smärta, all hopplöshet, omöjlighet, all idioti från vården, all fyrkantighet från myndigheterna. Att det finns något att vända mig till där jag kan hitta lugn. Och att jag inte behöver ha så mycket kraft för att klara de sakerna. Om jag bara orkar sitta upp en liten stund så kan det räcka.
Det har betytt så väldigt mycket. Och kanske att det betydde ännu mer när jag fortfarande var splittrad, för ofta var det kreativa en plats där vi kunde mötas, göra något ihop. Där det inte behövde vara så väldigt bråkigt, utan att de olika delarnas styrkor kunde samverka till något bra. Jag tror att vi hade gjort så tidigare med, när jag var yngre, mötts i det kreativa, även om jag inte såg delarna så tydligt då, ingen av dem jag var gjorde det. Men att mötas i det kreativa var också att hitta en plats för oss. Där allt inte behövde vara så komplicerat eller konfliktfyllt, där vi kunde vara tillsammans.
Det kan finnas så mycket mening i så väldigt små och enkla saker. Jag lärde mig det. Och att det går att låta frustration, hat och bitterhet välla över mig när mitt liv känns för omöjligt. Att jag kan lyssna på det och vad som ryms i det, men att jag inte behöver tappa bort mig i det. Att jag kan hitta vägar ut. En av vägarna som för mig närmare det levande finns där, i det kreativa. Någonstans bortom orden.
*
Eftersom det nu är jul och eftersom det nu handlar om kreativitet, så ska jag bjuda på lite bonusmaterial; ett mycket lätt litet pyssel som passar såhär i vintertid. En ljuslykta av sockerbitar, beskrivningen finns hos Skapligt Enkelt (en sida med väldigt mycket enkelt pyssel). Jag tycker att man kan bygga dem högre än de gjort, och vill man ha lite mer snöig känsla (men aningen svårare byggande) kan man ta hugget bitsocker, det är inte sådär jämnt i kanterna. Och till sist kan jag tipsa om att det går bra att hälla helt vanligt grovsalt på ett fat om man vill ha snökänsla även under lyktan.
Det blir väldigt mysigt ljus av såna lyktor, tycker jag. Du kan se en bättre bild på det om du klickar här.
Dessutom står man där med oförmåga, det är ju något som gör att man inte kan jobba, och vad det nu än är för sjukdomstillstånd, så är det förmodligen något som stör en i ens vanliga liv med. I de sjukskrivna dagarna. Och man kan behöva handskas med sina symptom, göra övningar, få vård, allt sånt tar såklart både tid och kraft. Men ändå. Jag tycker att det svåraste varit det som handlat om all denna tomma tid. Den tid när det inte finns nån att ringa för de jobbar, pluggar, är upptagna. Och när det faktiskt inte finns något som man borde, måste, skulle. När att göra-listan är tom, eller det bara finns saker på den som man omöjligt kan orka med just då.
Allt detta liv som sjukskriven. Alla dessa timmar som bara blir över, och det absurda i att andra verkar så överens om att det är svårt att hinna, svårt att få ihop saker, livspusslet liksom, det är så jäktigt. Jag har hållit på att bli knäpp av det i perioder. All tid utan innehåll. Allt innehåll som jag själv behövt hitta på, konstruera, skapa mig. För om jag inte gjorde det så blev det sådär tomt. Helt innehållslöst.
Det var värst när jag blev så trött i huvudet att jag inte längre kunde tänka sammanhängande. Ord har jag kanske alltid, det blir aldrig riktigt tyst, men ibland är de bara ett trassel, eller så är meningarna uppbrutna, sitter inte ihop, är inte begripliga. För längesen sysslade jag mycket med att spela. Det var mitt huvudsakliga språk. Sen fick jag så ont, det gick inte mer, det blev aldrig som det varit, och det språket tystnade för mig. Jag tror det var då jag började vända mig till orden på allvar, söka mitt språk, undersöka det. Tänja, utforska, leka med det. Jag har skapat mig så mycket mening genom sånt som handlar om att skriva. Tänka och skriva.
Vad händer då när det inte längre går? När också det är något man tappar?
Jag höll på att bli knäpp. All denna tid, allt detta utrymme för absolut ingenting. All denna tomhet.
Lite i taget sökte jag mig närmare andra sätt att uttrycka mig. För att få form på det som bara var kaos, inte sorterbara ord, och för att ha något att fylla min tid med. Jag började med det innan mitt huvud tog slut helt, innan jag tappade orden på det sättet. Men det blev viktigt på riktigt när jag rörde vid sånt i mig dit orden inte kunde nå. Och helt livsviktigt senare, när tänkandet inte fungerade som det brukade, när kraften var så svag att nästan inget gick.
Jag ritade, pysslade, sökte beskrivningar på nätet när jag orkade lära mig något nytt. Jag har ett rätt stort behov av det där, att lära mig något, jag har insett det. Att jag blir knäpp av det stillastående. Och det som funkade då var att vända mig till formerna, färgerna. Jag gjorde mycket smycken ett tag, det tekniska i det var roligt, med nya tekniker och hur man kunde utveckla dem och kombinera färger och material på olika sätt. Jag hade perioder när jag vek papper och fascinerades av hur ett kvadratiskt litet papper kunde bli nästan vad som helst om man bara förstod sig på de där (totalt hopplösa) förklaringarna. Jag gjorde tavlor av pärlplattor, pysslade en massa småsaker av olika slag, gav mig till och med på att göra några lampor (tapetklister och badbollar är en bra grund för mer än man kan tro).
Och förutom att tiden gick lärde jag mig rätt mycket om mig själv. Som att jag behöver lära mig, att det i sig får mig att må bättre, att det inte spelar så väldigt stor roll vad det är, än mindre om jag får betyg, intyg, nåt att sätta på mitt cv. Jag lärde mig något om hur det som känns som lek kan vara det som skyddar mig mot det depressiva och totalt hopplösa som ofta låg rätt nära, eftersom min situation inte var särskilt lätt. Jag lärde mig hur stor skillnad det kan göra om man på kvällen tänker "åh, imorgon kan jag göra det där om jag orkar" och man slipper vakna till en helt tom dag, och att det faktiskt inte behöver vara något större än att vika en pappersstjärna som fanns i en bok jag nyss lånat hem från biblioteket.
Och jag lärde mig nåt om att uttrycka mig, att det kan vara så många olika saker, se ut på så många olika sätt. Och att jag kan använda det kreativa på så många olika sätt. Att en människa jag behöver men som inte har tid med mig just då kan kännas verkligare om jag sätter mig och gör ett par örhängen till just henne, för hon blir tydlig då, när jag föreställer mig vad hon gillar, hur de skulle bli på henne, sånt. Att mitt hem kan bli finare, kännas snällare och mer ombonat, även om jag inte har en massa pengar, för att jag kan fixa en del saker själv, som inte behöver kosta så mycket.
Att livet kan kännas rikt, mitt i allt. Mitt i all avsaknad, all smärta, all hopplöshet, omöjlighet, all idioti från vården, all fyrkantighet från myndigheterna. Att det finns något att vända mig till där jag kan hitta lugn. Och att jag inte behöver ha så mycket kraft för att klara de sakerna. Om jag bara orkar sitta upp en liten stund så kan det räcka.
Det har betytt så väldigt mycket. Och kanske att det betydde ännu mer när jag fortfarande var splittrad, för ofta var det kreativa en plats där vi kunde mötas, göra något ihop. Där det inte behövde vara så väldigt bråkigt, utan att de olika delarnas styrkor kunde samverka till något bra. Jag tror att vi hade gjort så tidigare med, när jag var yngre, mötts i det kreativa, även om jag inte såg delarna så tydligt då, ingen av dem jag var gjorde det. Men att mötas i det kreativa var också att hitta en plats för oss. Där allt inte behövde vara så komplicerat eller konfliktfyllt, där vi kunde vara tillsammans.
Det kan finnas så mycket mening i så väldigt små och enkla saker. Jag lärde mig det. Och att det går att låta frustration, hat och bitterhet välla över mig när mitt liv känns för omöjligt. Att jag kan lyssna på det och vad som ryms i det, men att jag inte behöver tappa bort mig i det. Att jag kan hitta vägar ut. En av vägarna som för mig närmare det levande finns där, i det kreativa. Någonstans bortom orden.
*
Eftersom det nu är jul och eftersom det nu handlar om kreativitet, så ska jag bjuda på lite bonusmaterial; ett mycket lätt litet pyssel som passar såhär i vintertid. En ljuslykta av sockerbitar, beskrivningen finns hos Skapligt Enkelt (en sida med väldigt mycket enkelt pyssel). Jag tycker att man kan bygga dem högre än de gjort, och vill man ha lite mer snöig känsla (men aningen svårare byggande) kan man ta hugget bitsocker, det är inte sådär jämnt i kanterna. Och till sist kan jag tipsa om att det går bra att hälla helt vanligt grovsalt på ett fat om man vill ha snökänsla även under lyktan.
Det blir väldigt mysigt ljus av såna lyktor, tycker jag. Du kan se en bättre bild på det om du klickar här.
(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)
Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar