11 januari 2015

Skadar du dig? Har eips? Eller är ett komplicerat fall? Då är du nog ung och kvinna.

Ibland används nåt jag skrivit i nåt sammanhang som handlar om självskadebeteende och/eller eips (borderline). Då presenteras jag som en av dessa unga kvinnor som kämpar med såna problem.

Jag gillar inte att bli ett exempel på något som rör eips, för jag har aldrig känt det som att den diagnosen stämt på mig. Jag har upplevt det som en diagnos man spekulerat i om jag har pga att jag skadat mig, och som man tagit till så fort jag blivit arg på hur jag blir behandlad inom psykiatrin. För har någon eips ska man inte ta dem på allvar, har nån bestämt, så det är ju smidigt då, att se det som att det är eips som är problemet, inte det jag reagerar på.

Och vad gäller självskadebeteende känner jag inte mig som nåt typiskt fall och vill inte vara någon talesperson. Jag tror att andra passar bättre i den rollen.

Men.. om vi lägger de detaljerna åt sidan för en stund, och fokuserar på det andra. Detta om "dessa unga kvinnor".

Jag har tänkt mycket på det. Det är alltid unga kvinnor man pratar om i dessa sammanhangen. Jag tycker det är konstigt. Det finns män som skadar sig också. Och har eips. Och trans- och queerpersoner med, för den delen.

Och vuxna. Eller? Vad är det att vara vuxen?

Hos statistiska centralbyrån brukar man räknas som ungdom tills man fyller 25 eller till och med 25 (har sett båda). När man fyller 26 övergår man i vilket fall till att vara vuxen. Ibland lägger man till kategorin "ung vuxen", som då är 25-29 år. Då är man väl helt vanligt vuxen från 30.

Jag tar siffrorna från SCB för att det känns som den mest officiella definition av ungdom jag kan hitta. Fast kanske tänker jag helt fel, för SCB utgår ju från ålder. När det gäller självskadande / eips och komplexa problem kanske man utgår från nåt annat? Jag fyller 35 i år. All den tid jag haft denna bloggen har jag varit över 30. Alla texter som finns här är alltså skrivna av en vuxen person. Om man använder de där definitionerna. De som handlar om ålder.

Men kan man bli vuxen så länge man skadar sig och/eller har eips och/eller är ett komplicerat svårlöst fall för psykiatrin? Eller om man haft den sortens problem tidigare? Kanske har man på nåt vis diskvalificerats då, och kommer aldrig räknas som vuxen?

Kanske kommer man inte det, räknas som vuxen. Jag har en misstanke att när det börjar kännas pinsamt att definiera mig som ung (när kan det vara, vid 40?) så finns det en risk att man istället definierar mig som att jag varit en av dessa unga kvinnor. Att man byter är till varit. Så man slipper byta ut det där med ung. För det sitter så hårt. Det där om unga kvinnor. Det där om att inte få bli definierad som vuxen. Om man har såna problem. Eller har haft såna problem. Om man hamnar i patientkategorin när man uttalar sig om nåt som rör problemen. Man kan lyssna på det jag säger, jag kan ha något att säga. Men räknas som vuxen? Nja.. det verkar vara att gå för långt?

Jag kan inte tro att det är en slump att ung kvinna råkar vara någonslags motpol till medelålders man, som vi alla vet anses ha makt, auktoritet, trovärdighet, kunskap om saker, sånt där. Att vara kvinna är automatiskt att ha mindre trovärdighet. Att vara ung är ytterligare en och väldigt mycket mer kraftfull sänkning av auktoriteten. Och även om man inte säger det rent ut, så ingår det ju i att vara "en av dessa unga kvinnor" att dessutom hamna i kategorin av människor med psykiska problem, vilket också det är en auktoritetssänkare av ganska hög rang.

Så egentligen. Egentligen behöver man ju inte ta mig på så stort allvar. Det är det jag hör. Jag är ung, kvinna och psyksjuk. Och jag sitter här med dåligt samvete, när jag skriver detta. För de som hittat till min blogg och använder den, de är ju såna som tycker att man ska försöka förstå dessa unga kvinnor, som vill ge deras röster chans att höra. Som inte vill tysta, förminska, vifta bort. Som inte vill köra med maktspel och omyndigförklarande.

Ändå. Varför är det så viktigt med kategoriserandet, förminskandet? Att inte bara förstärka de kategorier jag tillhör (kvinna, med psykiska problem) utan till och med göra mig till något jag inte är, framställa mig som yngre? Hade man varit intresserad av min ålder kunde man kollat upp den. Det skulle inte vara så svårt. Men det handlar om nåt annat. Nån form av slentrianmässigt förminskande av alla som har dessa problem. Som att inte eips i sig är en kategori som är tillräckligt förminskande. Som om inte självskadebeteende är tyngt nog av fördomar och missuppfattningar, utan måste kompletteras med annan förminskning.

Jag tänker på det. Och tror kanske inte att människor märker vad de gör. Hur de klassificerar människor, och vad de klassifikationerna gör med hur man tänker kring den grupp av människor det handlar om.

Och jag tror det spelar roll för vården man utformar. Att den vård man utformar för kategorin "unga kvinnor" inte ser likadan ut som den man skulle utforma för kategorin "medelålders män". Trots att detta ska vara ett jämlikt land med vård som utgår från behov. Och trots att det inte är dessa saker som ska behandlas. Varken att vara ung eller kvinna är en psykisk problematik, man borde utforma vården utifrån det som ska behandlas, kan man ju tycka. Och försöka låta bli de där kategorierna som bara ökar förminskandet, och egentligen inte förbättrar vården eller förståelsen för problemen.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

2 kommentarer:

  1. Jag lovade mig själv att inte kommentera mer nu, men måste ju bara... ;)

    Jag *började* skada mig när jag var 36. Hur onormal är man inte då? En gång när jag var kanske 42 hade jag blivit inlagd akut. En sköterska skulle ta lite grundläggande uppgifter och frågade efter födelsedatum. Jag svarade. Hon frågade igen, som om hon inte hade hört. Jag svarade igen. Hon tittade upp och såg helt förvirrad ut, stammade "men, men, du är ingen tonåring!"

    Tror jag hade blivit ganska knäckt om jag inte hittat ett diskussionsforum på nätet där det fanns även äldre personer med självskadebeteende, ända upp till 40-50 år. Många av dem hade faktiskt vanliga jobb också och var inte utåt sett uppenbara "psykfall". En hel del arbetade själva inom vården...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du får kommentera, jag blir bara glad :)

      Radera

Inlägg utvalda av slumpen