DID som en funktionsvariation? (Är integration ett självklart mål?)

I normkritiska kretsar har man börjat använda ordet funktionsvariation. Detta istället för funktionsnedsättning, funktionsstörning eller liknande, helt enkelt för att funktionsvariation är ett ord som inte rangordnar vilken variation som är den "korrekta", och inte heller har utrymme för att genom att klassa någon som funktionsnedsatt nästan automatiskt göra personen till problemet, istället för omgivningen som är anpassad för bara en viss typ av funktion. Gillar tänkandet, fast det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Tänkte bara att jag måste definiera ordet, eftersom det inte är helt vanligt och eftersom jag nu använder det. Du kan läsa lite mer om det tex här.

Det jag tänkte skriva om var DID. Måste man se det som en störning, nåt sjukt, ett problem? Något man bör lösa, bota, behandla?

Det ligger ju nära till hands att tänka så. Att ha bilden av vad det är att vara människa klar för sig själv. En människa är en person, ett medvetande, ett sinne, i en kropp. Som att det var något självklart, och som att det också var självklart att hamna så nära den bilden som möjligt.

Det finns inte så många saker som faktiskt är självklara. När nåt känns självklart kanske man bör stanna upp och fråga sig själv varför man tänker så. Vad det är man missat.

Vad gäller detta med DID, så tror jag att det man missat kanske är att DID kan vara ett sätt att ha förmåga till en hög funktion, trots att man skadats svårt. Att dela upp saker inuti är faktiskt väldigt funktionellt på många sätt, när det handlar om sånt som trauman. Att kunna växla över till en annan del som inte minns det som hänt och inte påverkas av det, kan vara ett sätt att klara av att ha ett jobb, en familj, fritidsintressen, engagemang, annat som brukar ses som sånt som gör ett liv innehållsrikt och bra.

Jag har lyssnat på några avsnitt av podden Multiplicity 101 som drivs (drevs? vet inte om det kommer komma fler avsnitt) av en aktivist-rörelse som hävdar att det inte är nåt sjukt med att vara multipel (alltså det motsvarar att ha DID, men i DID som begrepp ingår ju att det är en "disorder"/störning). Även om de inte använder ordet så ser de det som en funktionsvariation, inte en störning. Inte ett problem. Inte något man måste lösa. Bara ett sätt man kan vara. Och de tänker att det kan vara så av olika anledningar. Att det kan bero på att man splittrats pga tidig traumatisering, men att det också kan ha andra förklaringar. Kanske kan man födas så.

Jag vet inte om de har rätt i det. Fast jag tror de har rätt i att man inte tvunget behöver se det som sjukt. Inte på det sättet att man måste ha behandling om man har DID, försöka få det att sluta. Om någon inte mår dåligt av det kan det väl vara rimligt att tycka att omgivningen ska sluta med sina fördomar och bara låta personen (inklusive alla delar) vara som den är. Det kan som sagt ge tillgång till en hög funktionsnivå att vara flera inuti, och det är inte alls säkert att man kan behålla så hög funktion att börja bearbeta och försöka integrera någon med DID. Och även om det var så, även om man kunde garantera att någon kunde bibehålla sin funktionsnivå, så är det väl något djupt problematiskt just i det. Att försöka integrera någon med DID. Om inte viljan kommer från personen/systemet, varför ska man då försöka uppnå det? För vems skull sker då vården? För det normativa samhällets nerver, som inte klarar för stor funktionsavvikelse?

Ett samhälle har inte nerver, ett samhälle har människor, och varför ska någon bestämma över någon annan vad som blir bäst för den? Varför tro att det är bättre för alla att leva enligt principen att en person ska vara en kropp och ett medvetande?

Jag känner mig skeptisk till en del i den där podden, och till annat jag tidigare kommit i kontakt med som handlat om grupper som strider för rätten att inte integreras. Det jag tidigare kommit i kontakt med har mest känts som att integration setts som ett hot, som att delar varit rädda och inte förstått vad det betyder. Har läst sånt som att integration skulle vara att mörda delar, och att man inte vill att någon del av en ska dödas. Bygger man sin kamp för rätten till DID som funktionsvariation på den sortens rädslor kanske det skulle vara vettigare att skaffa mer kunskap och förståelse för integration, vad det är och vilka fördelar det kan ha, än att tillsammans föra en kamp mot dem som man tror är mördare.

I podden är det mycket det här med att det inte behöver bero på traumatisering som jag känner mig skeptisk till. Det kanske är sant, de kanske har rätt. Jag har bara svårt att tänka mig det, eftersom jag upplever det som att DID är en mycket stor påfrestning på det system en människa är. Det är mycket mer ansträngande att leva som flera inuti än som en enda. Kroppen är liksom byggd för en person. Alltså ett medvetande. En del. Att vara flera som trängs är att utsätta kroppen för en stor stress, och åtminstone för mig var det något som slet mycket på mig som helhet. Därför har jag svårt att tänka mig att splittring skulle skapas spontant, att man skulle kunna födas så, att det fullt ut kan vara en funktionsvariation, inte en form av skada. Men som sagt, det finns inte så mycket som är självklart, och jag bygger mycket av den skepsisen på min kunskap om mig själv och några få jag känner. Kanske kan det vara så, trots belastningen det innebär.

Just detta med belastning för systemet/personen som helhet kan faktiskt också vara ett argument mot integration. Att vara en inuti är en mindre belastning än att vara flera. Därmed är det inte sagt att det skulle vara en mindre belastning att fortsätta vara flera, än att göra det jobb som krävs för att integreras. Det kan vara ett väldigt massivt, tungt, djupt stressande, livsfarligt och ibland helt omöjligt jobb. Det är en mycket stor belastning.

Och förutom att jag tycker att man ska respektera varje människas vilja, och att det är en konstig idé att försöka leda någon som inte vill det till integration, så tänker jag att det där med belastningen kan vara något helt avgörande. Kanske orkar man helt enkelt inte göra det jobbet. Kanske bär man på för tunga saker, har skadats för svårt, klarar med nöd och näppe överleva, utan tyngden av ett sånt jobb. Jag tror det är viktigt att förstå att det kan vara så. Och att förstå att det ändå inte behöver vara omöjligt att få ett bättre liv. Med hjälp går det att hitta strategier för bättre samarbete, bättre ångesthantering, och annat som kan behövas för att nivån av kaos ska bli lägre.

Många som har DID plågas väldigt av det, har svårt att klara sin vardag, relationer, är inte i närheten av att klara ett jobb. Många balanserar hela tiden på gränsen till döden. Det är inte det jag vill säga med detta inlägget, att det inte finns den typen av problem, att det inte är värt att tas på allvar. Men jag brukar skriva om dem, om oss, om behovet av hjälp och sveket när de som skulle hjälpa istället är upptagna med att diskutera om problematiken ens finns.

Men jag vill också säga att det finns människor med DID som har hög funktion. Som faktiskt fungerar bra just pga att de är splittrade. Min uppfattning är att många faktiskt kan ha hög funktion under rätt många år, och då inte bara klara ett vardagsliv, utan verkligen vara engagerade, högpresterande och sociala. Och att systemet kan hamna i kaos och allt hemskt bubbla upp efter en kris av något slag. Ett dödsfall, en separation, att föda ett barn. Nåt sånt. För andra kommer kanske aldrig den där punkten när ens jag hamnar i kaos. Det finns säkert de som kan leva med DID och hög funktion hela sina liv.

Varför då se det som ett problem? Varför då definiera det som sjukt? Om någon faktiskt fungerar helt ok, är nöjd med sitt liv och inte lider, varför ska då någons förutfattade meningar döma hen som sjuk, försöka pressa hen till uppfattningen att hen borde sträva efter integration? Varför inte bara se det som en funktionsvaration?

För de flesta är det nåt mer kaosartat än så, något man behöver hjälp med, vård i, vård för. Men inte för alla. Och dessa som funkar helt ok, varför ska de tolkas utifrån problem som de inte har?



Är du mer intresserad av detta med personer med DID och hög funktionsnivå kan jag rekommendera boken I Am More Than One: How Women with Dissociative Identity Disorder Have Found Success in Life and Work av Jane Hyman.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.