Jag mår inte så bra. Fast det är ju aldrig som att man marknadsför mindfulness och uppmärksamhetsövningar som att de riktar sig till personer som är stabila, välmående och bara vill förbättra sin upplevelse av livet lite. Det skrivs och pratas om det som att det ska hjälpa alla, i allt, åtminstone i stort sett. Det ska hjälpa mot stress, mot smärta, kanske också mot PTSD, definitivt mot ångest, depression, självskadetendenser. Det ska höja livskvaliteten och göra att man njuter mer av livet. I stort sett allt i ens liv ska bli bättre om man bara praktiserar denna sortens övningar regelbundet. Det är så det framställs. Så jag tänkte att det var ok att jag inte mår bra. Och jag hade ju bestämt mig för att ge det en ärlig chans. Inte ge upp i första taget eller så fort jag kände motstånd.
Så jag gick ut. Och jag gjorde ett tappert försök att ta in allting. Det är några veckor sen nu, så jag minns inte i detalj, men i min kropp kändes smärta och trötthet, det gjorde ont för varje steg, det var motstånd att alls vara ute. Vårsolen var skarp och skar i mig, så som tidig vårsol gör, min kropp orkar inte med den, det är så jag är. Huvudvärken kände jag, hopplöshetskänslorna, all sorg över att jag mår så dåligt. Jag hörde människor prata, såg dem, det smällde i bildörrar, bilar hördes när de körde förbi. Och ljuden som inte brukade vara nåt särskilt blev för stora, för mycket, jag gjorde ju inget alls för att värja mig mot dem, och de invaderade mig. Jag gick bara till brevlådan och postade ett brev och sen tillbaka. Det är bara till kanten av mitt kvarter, över gatan, och så några steg till brevlådan. Allt som rörde sig gjorde att jag ville kräkas, för mitt huvud var liksom fullt av ljuden och av att ha registrerat smärta och trötthet i min kropp. Det blev för mycket. Allt blev så väldigt mycket. Och jag försökte verkligen att inte värdera, men det är obegripligt för mig hur nån kan uppmana mig till att känna njutning i detta som var. Det var så väldigt plågsamt. Inga intryck kändes positiva, bara plågsamma, för mycket, för stora, för många samtidigt. Några var neutrala, som luften, den kändes varken jobbig eller bra, den kändes bara. Och jag vet att det är värderande att definiera något som plågsamt, men jag vet inte hur jag ska göra för att skriva om det som var utan att använda värderande ord. Jag svämmades över. Det var inte njutningsfullt. Jag vet inte om det hade gått att trolla bort det plågsamma om jag lyckats hitta neutrala ord för att beskriva det, jag känner mig lite skeptisk faktiskt.
När jag öppnade porten till mitt hus stack jag ena handen i fickan. Det var mjukt där. Det kändes också starkt. Det var det enda av alla tusen intryck som kändes njutningsfullt. Och ja, det nådde mig, jag blev gråtfärdig av lättnad att något inte var plågsamt.
Jag försöker ofta förklara detta med att vara känslig för intryck, ha svårt att sortera dem, hur min hjärna inte orkar med, när jag är i vården. Jag blir i stort sett aldrig hörd, förstådd, jag lyckas i stort sett aldrig nå fram. Menade jag att säga att jag har ångest? Nej, det menade jag inte, även om jag får ångest när intrycken invaderar mig i för hög utsträckning. Kanske menade jag att säga att jag är rädd, har social fobi, att jag använder undvikandebeteende för att slippa konfronteras med det som skrämmer mig? Nej, det menade jag inte. Jag menade säga att min hjärna inte orkar sortera alla intryck. Men då menade jag nog ändå att jag är deprimerad, för depression blir man ju trött av. Nej, inte heller det menade jag. Min hjärna fungerar såhär även de perioder jag haft nära till lycka, ljus och känsla av harmoni.
Det är som att det inte finns. Jag förstår inte hur jag ska säga det så jag når fram. Och jag tycker att det är så konstigt, för det ska ju vara vanligt både vid adhd och asperger, och de tillstånden borde väl en normalinsatt psykiater ha kännedom om? Att de inte förstår det på vårdcentralen är sin sak, men i psykiatrin? Hur kan det vara att det är som att det är nåt icke existerande? Jag förstår det inte. Och jag tror inte att mitt beror på adhd, och inte heller asperger, jag tror det är min trötthet eller utmattning, eller vilket ord som nu är mest korrekt (inte heller det går att formulera så det är möjligt att nå fram). Men den sortens symptom borde vara känt?
Jag gav det ett par chanser till, det här att ta en liten promenad och ta in allt som kändes, med alla sinnen, och som kom utifrån och inifrån. Jag är lite för ambitiös ibland, och jag hade ju bestämt mig för att ge det en chans. Jag skulle inte ge upp meddetsamma. Samtidigt orkade jag inte med den sortens invasioner av intryck, så de andra gångerna fuskade jag lite. Hade solglasögon så ljuset inte kunde skära i mig, och tittade ner i marken. Avgränsade mitt område med intryck som kunde nå mig.
Och det räckte ändå inte. Resultatet av övningen blev översvämning. Det var plågsamt.
Det som var bra var att jag blev medveten om att jag numera gör en hel del för att fokusera och sålla bort intryck. Jag är inte helt skyddslös längre, inte som när jag var som sämst och inget gick att sålla bort, när alla intryck var liksom lika stora och för stora, och det inte gick att sålla och sortera, bara att översvämmas hela tiden. Jag gör det mer än jag tror, fokuserar. Jag kan det bättre än jag tror. Och jag önskar att jag kunde det bättre, att det fanns övningar för det. Att bli bättre på att sålla bort saker som inte är relevanta för mig att bry mig om.
Jag njöt inte alls av denna övningen, däremot insåg jag hur mycket jag brukar välja att bry mig om det som ger mig ljus. Jag brukar ignorera billjuden, andras småprat och smärtan (om den inte förvärras av det jag gör), och fokusera på fåglarna, deras ögon och hur de ser ut när de går. Jag brukar se knopparna på träden och hur de blir större för varje dag tills de en dag har öppnat sig, vecklat ut små sköra blad. Jag tar in tusen blå, grå, gröna och grå nyanser i havet, och ser vad som speglas i det mörka vattnet i vallgravarna. Jag mjuknar inuti av färgerna när gräset börjar växa igen, när blommorna kommer, när regnet lägger sig som skimrande små diamanter överallt. Jag vill ta in det som är vackert för mig. Det som ger mig ljus. Om jag försöker ta in allt så drunknar det ljusa. Jag är tillräckligt sjuk för att de allra flesta intryck ska vara plågsamma, ljuset är i minoritet. Och jag har för svaga skyddsvallar, jag är för trött. Det fungerar inte att rasa dem och sen fortfarande tro att jag orkar med det som blir, och ännu mindre att tro att det kan leda till njutning eller något positivt.
Kanske att det går bra om man är frisk, eller om man är sjuk på ett annat sätt än jag är. Jag vill inte dissa metoden och övningarna i stort. Det finns ju evidens, och det är ju bra när människor får hjälp. Jag är inte motståndare till mindfulness, inte heller till denna sekulariserade vårdvariant. Jag vill bara säga att det kanske inte är sant, det där om att det kan hjälpa alla i alla lägen med allting, att njutningen och livskvaliteten ökar på alla områden i livet. Kanske för en del. Inte för alla.
Vi måste sluta med att tro så blint på metoder, oavsett vilka metoderna är. De kan verka harmlösa, jag förstår tanken att det inte kan göra någon skada att fokusera på vad som händer runt en. Jag vill säga: det kan göra skada. Världen är nästan alltid mer komplex än man tror.
Detta är en fortsättning på förra inlägget: Depersonalisering, PTSD, skärpta sinnen, och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar