28 juni 2015

Makten i utsattheten och maktlösheten (är det bara patienter som har den?)

Jag håller på att läsa Etik i arbete med människor av Jan-Olav Henriksen och Arne Johan Vetlesen. I ett kapitel utgår man från situationen på en psykiatrisk avdelning och beskriver hur patienter projicerar saker på behandlare, och hur patienter kan ha behov av att iscensätta något där det finns en bestämd fördelning av rollerna, tex kanske en sjuksköterska kan vara "den hemska", "den räddande", "den snälla" eller någon annan roll. De menar att en behandlare kan fungera som container, att en patient kan vilja göra sig av med sina känslor som om de var sopor, och då lägger över dem hos behandlaren.

De tycker inte att det är något helt negativt, tvärtom kan det vara viktigt att finnas i en sån funktion, att det är hjälpande sålänge det inte blir gränslöst. Som de själva formulerar det ska behandlaren ”kunna ta emot det som patienten projicerar och samtidigt bevara och uttrycka distans till det. 'Det är inte jag, men jag kan hjälpa dig att bära det en bit – en etapp eller två, men inte hela vägen.'”. Och såklart kan det vara obehagligt och tungt att hamna i manipulationer, trängas in i roller man inte vill ha. Det är inte svårt att tänka sig att det kan vara hemskt att spela rollen av "den hemska" oavsett om man kan tänka att en viss patient kan behöva lägga ut de känslorna hos någon.

De lyfter också frågor om autonomi och gränssättning, att man ska kunna klara att fungera som en container, men att man samtidigt inte ska gå med på att smälta ihop med patienten och reduceras till att bara vara de roller som hen spelar ut. Behandlaren måste vara en egen individ, ett subjekt som har en viss distans, för att kunna vara till hjälp. De menar att påtryckningarna från en patient som mår mycket dåligt kan vara väldigt starka, att man direkt eller indirekt kan försöka tvinga in någon i den roll som man behöver, och att utsattheten, smärtan och den upplevda maktlösheten kan förstärka detta, och göra det svårt för behandlaren att värja sig från det.

De tar upp ämnet för att de vill visa att det inte alltid är så tydligt vem som har mest makt, att det i patientens till synes maktlösa och underordnade situation kan finnas en annan maktordning som är upp och ner, där patienten är ett subjekt och behandlaren ett objekt, och att det kan finnas en makt i att vara den sjuka, den plågade, den som måste få hjälp för att klara att finnas.

Det märkliga är att kapitlet leder till en massa aha-upplevelser för mig. Jag betvivlar inte alls det de skriver, att det kan vara så. Jag ser logiken, förstår vad de vill säga. Men det som skapar mina aha är att jag känner igen behandlare i detta. Men inte som de beskriver det. Utan efter ännu en kullerbytta av maktförhållandena.

Den tydligaste indelningen i makt är att behandlare har makt och att patienter är underordnade. Det har jag skrivit om förut. I psykiatrin finns dessutom starka maktmedel som behandlarna förfogar över, som tex tvångsvård.

Behandlare upplever sig nog ändå rätt ofta som att de inte har särskilt mycket makt. Det verkar finnas många som är överbelastade, som har massor av patienter, inte får arbeta som de skulle önska eftersom ekonomiska prioriteringar eller andra bestämmelser förhindrar det. Många verkar känna sig inklämda på nåt sätt, som att de hamnar i kläm mellan systemets omänsklighet och patienternas enorma smärta. Jag är inte behandlare, så det är inte min sak att formulera detta, det är nånslags förenklad hypotes. Det verkar som att många behandlare känner sig maktlösa, och som att det finns olika delar i den upplevelsen av maktlöshet, och som att patienternas plågor är en av delarna.

Jag kan förstå om det blir för mycket, för många patienter, om man inte orkar finnas där, klarar att ge utrymme i sig själv för någon annans smärta, om det sliter för mycket på en, framförallt efter många år. Det blir kanske inte så bra vård om man hamnar där, det är inte det jag menar, men jag kan förstå att det kan bli så. Att man inte är i närheten av att klara av att nån använder en som container ens tillfälligt.

Och kanske att man då går lite för långt i det som handlar om autonomi och gränssättning, att det man visar är att patienter inte är välkomna in i en, att man inte tänker bära deras smärta eller släppa in den. Jag förstår om det kan vara ett sätt att överleva om man som behandlare känner sig maktlös och som att varje önskan från en patient om att få hjälp att bära känslorna blir som något invaderande. Ja. Jag förstår det då, om jag tänker så, att det enda sättet att orka kan vara att stänga sina gränser och inte släppa in någon annans känslor där.

Och nu är vi nästan runt i kullerbyttan, för jag känner igen detta som handlar om att få givna roller, att tvingas in i dem, att någon projicerar över känslomässigt innehåll på en och använder en som container. Men jag känner igen det från behandlare, som kan använda sina patienter som papperskorgar. Kanske inte för hela behandlarens inre konflikter, men allt som mötet med patienter drar upp kan jag bli papperskorg för, även sånt som inte har ett dugg med just mig att göra.

När det är patienter som gör det finns det något försvarbart. Behandlare ska klara att orka sånt, att få projicera kan vara enda sättet att överleva, och visst, det ska inte vara i vilka former som helst, inte upphäva behandlares autonomi eller vara gränslöst på något annat sätt. Men i grunden är det en del av en behandlares roll. Och behandlare kan sätta gränser, bestämma ramarna, eftersom den yttersta maktstrukturen är att behandlarna har makt så kan de göra det, och patienter har inget annat val än att gå med på det. Ok, man kan spotta och fräsa, försöka manipulera eller vara asjobbig på nåt annat sätt. Men man kan inte sätta ramarna, för den makten ligger inte hos en patient. Den makten har behandlarna, och den organisation de företräder.

När behandlare på ett liknande sätt använder sin maktlöshet för att projicera, spela ut, tvinga in patienten i en bestämd roll, eller använda hen som papperskorg, finns det inget som är bra med det. Det är inte en del av en läkande process där det kan vara en nödvändig del av vägen. Det är inte en del av patientens roll att vara avlastande för behandlaren.

Det blir så väldigt lätt mycket destruktivt. Framförallt om det handlar om slutenvården. För patienten kan inte komma och gå som hen vill. Patienten har inte rätt till sin autonomi på samma sätt som behandlaren har, och har inte alls lika starka sätt att hävda den, sätta gränser, säga stopp. Har en behandlare bestämt sig för vilken roll man ska befinna sig i, och inte ger en några utvägar för att få vara i en annan roll, då kommer man inte ur den. Man är instängd i den. Man kommer bedömas, medicineras, bemötas utifrån denna roll. Det spelar ingen roll ifall det är en projicering från en behandlare som trängt in en i den, den räknas som verklighet, eftersom behandlarna har tolkningsföreträde. (Ens enda chans är att det finns andra behandlare som ser vad som händer och jobbar för att hindra det, vilket inte händer jätteofta eftersom det brukar finnas en lojalitet mellan behandlare.)

Det kan skada patienter när behandlare bara är sådär avvisande, när de stängt sina gränser och inte släpper in något känslomässigt, men att som behandlare använda sin maktlöshet för att spela ut saker på patienter eller använda dem som känslomässig container, det är verkligen inte acceptabelt, och väldigt illa när det händer. Och det händer. Mig har det hänt massor av gånger, framförallt papperskorgsfunktionen är vanlig. Det har inte alltid fått allvarliga konsekvenser, eftersom jag inte alltid varit inlåst på en avdelning. Och vissa gånger har de där färdiga rollerna nog snarare handlat om en fördomsbaserad vård, att i nån form av effektivisering utgått från hur man "vet" att såna som jag är, istället för att undersöka hur jag faktiskt är. Det är ett olyssnande som också gör mycket illa, men en annan sak.

Detta. När man blir en papperskorg, ett yta för projektioner, och inte har något att sätta emot, när det sjukdomsförklaras om man försöker sätta gränser, när maktmissbruket bara ökar om man försöker ta sig ur den roll man tvingats in i. När någons oförmåga att handskas med mig och att jag är en patient och att jag har en smärta, gör att jag blir intrasslad i hens reaktioner på sin maktlöshet, när hen plockar av mig rätten till mina gränser och överför sitt på mig på ett gränslöst sätt. Det är förödande, destruktivt och surrealistiskt att finnas i. Och jag tror inte att personen alltid förstår vad hen sysslar med, ser vad som händer. Så det finns ingen enkel lösning på det. Om jag skriver "ni måste ju sluta göra så" kommer förmodligen alla som läser tycka att det handlar om nån annan, om de alls känner igen det.

När det hänt mig i slutenvården har det oftast funnits någon annan i personalen som sett det sjuka i beteendet och hur illa det gjort mig. Som kunnat ta mig avsides och säga att det inte var ok. Att det inte är bra. Att de inte tycker att det borde få vara såhär. När personen som beter sig så är i samma rum är de tysta. När utspelen sker säger ingen emot. När jag skadas finns det ingen där som hindrar det. Kanske är det det jag önskar. Att människor ska börja säga ifrån när det händer, försöka skydda mig, eller den det rör. Det är ju inte ok att det händer. Och visst, det spelar roll när nån kommer och säger det i efterhand. Men om jag fick välja så skulle det vara bättre om man försökte hindra att det sker, medan det sker.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

4 kommentarer:

  1. Mycket, mycket tänkvärt och igenkänningsfaktorn är hög.
    Är det okej att länka?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, det är absolut ok att länka.

      Radera
  2. Så väl formulerat om något som jag känner igen i diskussioner om patienter och personal, från personalperspektiv.

    SvaraRadera