16 augusti 2015

Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Läkarna i artikeln jag skrev om i förra inlägget efterlyser också att man ska ge en mer nyanserad bild av psykiatrin. De är inte ensamma om det. Företrädare för psykiatrin verkar ofta tycka att det viktigaste att säga är att det mesta fungerar bra, och att de flesta får hjälp som de är nöjda med. Att man inte får glömma det.

Jag tror att man menar väl, men att man går vilse. Jag tror att man vet hur viktigt det är att människor söker vård när de mår dåligt psykiskt, att det kan handla om liv eller död. Jag tror man vet att det fortfarande finns stigma kring psykiska problem och därför kan vara svårare att söka hjälp, och att man blir rädd att människor ska bli skrämda om det målas upp bilder av katastrofer på avdelningarna. Att det ska bli ännu svårare att våga söka sig till psykiatrin då.

Problemet är att man inte släpper in att människor blir skadade av vården i bilden av psykiatrin. Och att det då blir en falsk bild, som inte är helt förankrad i verkligheten.

Problemet är också att man gör detta på bekostnad av dem som skadats. De får inte synas, för då förstör de bilden av psykiatrin, och gör att människor kanske inte vågar söka hjälp, och kanske dör av det. Osynliggörandet av människor som skadats i psykiatrin blir då något centralt. De idealiserade bilderna där delar av verkligheten inte ryms, är de man klamrar sig fast vid, det är så man tror att man skapar förtroende för vården.

Förtroende är viktigt, men kan man verkligen skapa ett riktigt förtroende om det är på bekostnad av vissa patienter? Om det bygger på osynliggörande och att inte låtsas om att vissa finns, eller att man kan bli skadad?

Det viktigaste borde vara att man ser allvarligt på att människor skadas, och att man vill göra vad man kan för att hjälpa dem att läka de skador som vården skapat. Att inte hänvisa till att man kan anmäla, för visst, man kan anmäla till patientnämnden eller IVO, men det fungerar inte som ersättning för den vård man som traumatiserad kan behöva, och det gör det inte heller lättare att söka hjälp på stället där man skadades.

Att klamra sig fast vid idealiserade bilder av psykiatrin istället för att ta de utsattas parti förmedlar inte att man bryr sig om varje människa, eller att det spelar roll om de far illa. Jag tycker det borde vara en rimlig lägsta nivå om man vill skapa förtroende: att man som företrädare för vården först och främst är tydlig med att alla människor som vårdas eller behöver vård spelar roll.

Som det är nu sållar man bort en del patienter, tror att man kan skapa förtroende genom att osynliggöra dem. Förutom att det är fult så sållar man bort dem också på andra sätt. Man struntar i att det blir svårt för dem att söka vård. Man struntar i att vård även för oss kan vara livsviktig. Man ignorerar att också vårt lidande spelar roll.

Jag tror det är dags att släppa de idealiserade bilderna av psykiatrin, och tron att förtroende bygger på att de får stå orörda. Att det är dags att släppa in verkligheten, så något nytt kan få börja. Där det är viktigt att alla behövande vågar söka vård, och där man kanske faktiskt är lite extra mån om att hjälpa dem som blivit skadade i vården.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

4 kommentarer:

  1. Något jag alltid saknar i debatten är det enkla konstaterandet är för vissa patienter finns inget vårdval. Lider du av mildare stress kan du ta en yogakurs på gymmet. Har du lite social fobi kan du söka dig till en privat KBT-terapeut. Men är du kraftigt psykotisk eller akut suicidal (för att ta ett par exempel) vill ingen ha dig, såvida du inte har den stora turen att ha goda relationer till närstående som har möjlighet och ork att ta hand om dig dygnet runt, och inte ens då är det säkert att det räcker. Då är det regionernas/landstingens vård som gäller, där du oftast inte kan välja avdelning eller vem som ska vårda dig, eller ens om du ska få någon vård.

    Om man tar in som ett faktum att vissa patienter inte har någon annanstans alls att vända sig när vården sviker borde det bli tydligt. Det handlar inte om att välja elavtal eller mobilabonnemang.

    Tack för att du återigen skriver om viktiga saker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en viktig fråga. Fast jag tror att man inte tar den på allvar riktigt, eftersom man bygger upp vården utifrån att vården inte sviker och att människor inte kan skadas av vård. Tycker det är rätt märkligt alltihop.

      Radera
  2. Det är samma resonemang som kring psykiska arbetsskador.
    Även i den nya (börjar gälla 32 mars 2016) föreskriften om "Organisatorisk och social arbetsmiljö" förutsätter man att arbetsgivaren/chefen de facto alltid är GOD och VILL GOTT!
    Det är djupt kränkande i sig.
    Presentationen av föreskriften är grotesk https://www.av.se/arbetsmiljoarbete-och-inspektioner/publikationer/foreskrifter/organisatorisk-och-social-arbetsmiljo-afs-20154/
    En psykopat går inte att utbilda till en god ledare av t ex offentlig verksamhet. Utbildning ger hen endast mer kunskap om hur människor fungerar och hur man kan ge sken av en "god" verksamhet.
    Så länge man inte erkänner och åtgärdar att det finns mycket dålig "vård" och mycket dåliga ledare trampar man på de svagaste.
    Hårt.
    Det måste finnas straffsanktioner och de måste användas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man måste börja med att låta verkligheten få finnas liksom, inte bara en förskönad bild av den.

      Radera