13 september 2015

När du redan vet vad det jag säger kan betyda och därför inte kan höra vad jag faktiskt säger.

Och jag undrar vad vi får för slags vård när läkare för det mesta bara ser det de tror att de kommer se, hör vad de tror att de kommer att höra, och när det är i stort sett omöjligt att ta sig förbi barriärerna som byggs upp genom det. Hur det inte går att bli hörd i det jag faktiskt säger, vad jag än gör, hur jag än försöker. Inte när någon annan bestämt sig för vad det jag säger kan betyda, och det jag faktiskt säger inte ingår i det.

Hur många får fel sorts behandling för att de inte blir hörda, pga nonchalans, eller okunskap, men framförallt för att nästan ingen hinner med att lyssna på vad som egentligen sägs? Hur mycket vård bygger egentligen på fördomsfulla uppfattningar och första intrycket av patienter?

Det kan hända att patienter du möter säger saker som du inte alls var förberedd på eller förväntade dig. Det kan hända att de visar symptom som att du inte förstår eller känner igen. Jag tror det är viktigt att vara öppen för det. Att ta saker på allvar som ligger utanför din fördomsprofil.

Det handlar inte bara om hur psykiatrin och somatiken är två skilda världar som inte samarbetar, och hur ett psykfall förväntas vara just det och att symptomen därför aldrig tolkas som uttryck för somatisk sjukdom. Det handlar om så mycket mer.

För mig handlar det lika mycket om dissociation. Hur dålig kunskap och hur konstiga uppfattningar det finns kring det. Hur svårt det är att bli hörd och tagen på allvar. Hur mycket det behandlare förväntar sig färgar vad de egentligen ser av personerna de möter.

Som ett exempel kan vi ta dissociativ identitesstörning. Jag har jag mött uppfattningen att det är så få som dissocierar på det sättet, att det inte ens är säkert att man träffar någon alls under hela sitt yrkesverksamma liv. Den forskning som finns på population i västerländska länder (finns ingen forskning för Sverige) tyder på att andelen av befolkningen som har DID är ungefär 1%.

Jag säger det en gång till, för säkerhets skull, så du inte missade det. Den forskning som finns säger att andelen av befolkningen som lever med dissociativ identitetsstörning är ca en procent.

En av hundra. Är du säker på att du inte mött någon med DID och bara missat eller omtolkat de symptom som fanns på det, eller de ord personen sa, som kunde betyda just det?

Det kan vara så. Vi ser det vi förväntar oss att se. Ska en bedömning kunna vara bra, måste det också finnas en öppenhet för att vi kanske inte förväntar oss allt, men att vi kan möta det ändå. Och att det då är viktigt att faktiskt se det.




Det här är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Inlägg utvalda av slumpen